Solguru

Idag recenserar Solguru ett manifest baserat på Julius Evolas tänkande, ursprungligen författat av Italiens Raido. Den heter A handbook of traditional living: Theory and practice, och ger uttryck för en hel del intressanta idéer.

Den första bok som givits ut på det nystartade förlaget Arktos är en sorts handbok för traditionalistisk radikalhöger. Den utgår i allt väsentligt från en evoliansk form av traditionalism, och många drag i boken kan kännas igen från exempelvis Evolas förslag till ordensregler för L’Ordine della Corona di Ferro (på engelska här). Boken innehåller engelska översättningar av två texter som tidigare publicerats av den italienska organisationen Raido: Il Mondo della Tradizione (1997) och Il Fronte della Tradizione (1998), samt ett par korta förord av bland andra översättaren.

Den första delen av boken – renderad som The World of Tradition – kan beskrivas som en snabbkurs i evoliansk och i viss mån generellt traditionalistisk verklighetsuppfattning. Som kortfattad introduktion till densamma är den också utmärkt. En uppenbar nackdel är att svårsmälta eller märkliga föreställningar inte förtydligas eller källbeläggs närmare – det gäller att hänga med i svängarna för att kunna ta till sig innehållet, och skeptiker torde inte övertygas. Som snabb referensguide, eller en inkörsport, till en traditionalistisk tankevärd torde den dock vara svåröverträffad – att författaren uppenbarligen är grundligt övertygad om det han skriver gör också att man slipper omständliga omtolkningar eller ”kontextualiseringar”. Ibland blir det för enkelt eller fel på andra sätt, men överlag är det en mycket klar och precis framställning av sådant som förhållandet mellan triaden ande-själ-materia, kastregression, initiation, auktoritet och mycket annat (ständigt sett med Evolas specifika ögon, vilket ofta är en fördel, men ibland leder till lindrigt sagt kontroversiella ställningstaganden).

Den andra delen - The Front of Tradition – behandlar hur man bör organisera sitt liv för att leva upp till traditionella värderingar, och samtidigt aktivt delta i en andlig och/eller politisk kamp för att återskapa en civilisation i ordets rätta bemärkelse. Värden som självdisciplin, andlighet, broderskap och organisation diskuteras koncist och tydligt. En avgörande skillnad mot den text av Evola själv som nämndes i denna recensions början är att man, medvetet eller omedvetet, rensat bort vissa av de märkligare idéerna ur Evolas egna riktlinjer, och i viss mån gjort innehållet mer tillgängligt.

Till stor del ägnas denna del åt att lägga fram orienteringspunkter för en orden av något slag – en andlig-politisk kampgrupp vars mål är att genom exempel och aktivism förändra det omgivande samhället. En hel del energi läggs dock också på att lyfta fram behovet av personlig, individuell förbättring hos den som vill leva efter traditionella mönster, vilket är en av de viktigaste sidorna av manifestets budskap.

Man behöver inte mycket fantasi för att hitta punkter att kritisera i texten; i ett samhälle där det sociala, mediala och kulturella blivit samtidigt integrerat och fragmenterat på det sätt som skett i senmodernismen är det lindrigt sagt svårt att föreställa sig en ‘orden’ av den renläriga typ som här förespråkas. Detta är dock inte allt för väsentligt – många av principerna och idéerna är tillämpliga både för individer, och som inspirationskällor för faktiska verksamheter och organisationer. En större brist är däremot att boken knappast alls berör vardag, relationen till populär- eller annan kultur eller interaktion med samhället och politiken i allmänhet. Givet att en gruppering av den typ som förespråkas rimligen måste hitta medel för att påverka sin omgivning – öppna upp samhället för Traditionens ljus, så att säga – hade mer pragmatiska råd helt klart varit av värde.

Man kan alltså med fog hävda att det handlar betydligt mer om teori än praktik – konkreta tillämpningsförslag för det som menas röra konkret livsföring saknas till stor del. Samtidigt handlar det om ett principiellt manifest, och som sådant är det i många stycken både estetiskt och ideologiskt inspirerande. Samt självklar läsning för den som intresserar sig för förhållandevis sentida reaktionärt tänkande.

”[N]othing will ever be accomplished unless the moral conscience of man is reaffirmed through the connection to a living centre. This is the primary aim every human community must strive for. Man has two options: transcendence or degradation.” [p. 78]

Boken finns, föga förvånande, att köpa här.

Alain de Benoist och Charles Champetier författade för ett femtontal år sedan ett manifest, där de framlägger sina synpunkter på Europas nuvarande läge och potentiella framtid. Det är intressant läsning på många sätt.

Manifeste por une Renaissance Européenne publicerades ursprungligen 1999 i Éléments 94, och återutgavs 2000 i bokform. Sedan ett antal år tillbaka finns den också i engelsk översättning, utgiven av Runa Raven i en ganska enkel pamflett. Bakom texten står Alain de Benoist och Charles Champetier, av vilka åtminstone den förstnämnde torde vara välkänd för motpols läsare. Manifestet behandlar den franska Nya Högerns visioner för framtiden, och analyserar många av samtidens problem i linje med författarnas filosofiska synsätt och politiska ideologi.

Om sakernas tillstånd
Kritiken av samtiden är elegant, men åtminstone bitvis konkret. Man tar upp modernismens korta och brutala herravälde över västvärlden, konstaterar att den universalistiska enhetskultur som på något vis kommit att betraktas som ”västerländsk” snarare än bara människofientlig sannolikt har spelat ut sin roll, och presenterar utifrån detta ett antal förslag på vad som bör göras. Utgångspunkten är att modernismen helt enkelt upphört, och att detta fått följder som är både destruktiva och laddade med potential. En av situationens värsta sidor är den upplösning av genuina mänskliga gemenskaper, ned till individnivå, som den klassiska modernismens sönderfall inneburit. Medan nationalstaternas centralisering medförde en stundtals drastisk reduktion av lokalsamhällets och de regionala kulturernas autonomi inom respektive nation, lämnade de många mer fundamentala sociala mönster och institutioner mer eller mindre orörda, i synnerhet på landsbygden.

I kontrast häremot har det postmoderna tillståndet – både i form av liberal individualism och tillhörande ”fria marknader”, och i vänsterns välfärdsprogram – allvarligt skadat och förändrat sättet människor interagerar på. Till detta kommer en teknologisk och ekonomisk utveckling som förefaller ske för sin egen skull, som bidrar ytterligare till att separera generation från generation, människa från människa. Människans reduktion till ekonomisk handelsvara – något som på intet sätt förbättras eller förändras genom lika kvantitativa föreställningar om ”mänskliga rättigheter” – gisslas hela tiden övertygande av författarna.

Manifestet antar dock ett betydligt mer optimistisk förhållningssätt, och menar att framtiden inte går, eller behöver gå, mot en upplösning av samhället i alltigenom ensamma individer, sammanbundna enbart genom en allt mer avlägsen centralmakt. Istället menar man att det är möjligt, om inte nödvändigt, att återskapa en kulturell frihet för Europas folk, och att vägen går genom å ena sidan regionalism (för enskilda folk och områden), och å andra sidan européisk federalism (för Europa som helhet, där man genom militärt och ekonomiskt samarbete kan hävda kontinentens intressen, snarare än förbli underordnad ”västliga” dito). Utom dessa frågor behandlas en uppsjö andra – man diskuterar den Nya Klassen i kärnfulla ordalag, kommersialiseringen och i synnerhet reklamen kritiseras skarpt, massinvandringens skadlighet (eller i bästa fall meningslöshet) och tar upp många andra väsentliga aspekter på Europas situation idag.

Problematik
Det finns en del saker att kritisera i manifestet som sådant, inte minst den krypande känslan av att vissa av de ting Benoist och Champetier tolkar som möjligheter skulle kunna ses som något helt annat. Det finns egentligen inte mycket som tyder på att några lokalsamhällen är på väg att återuppstå, eller att det postmoderna samhället skapar en oerhörd potential för att nyskapa kollektiva identiteter. I synnerhet gäller detta europeiska folk – med Sverige som extremast tillgängliga exempel.

Den postmoderna människan, och svensken av idag, tycks använda den nyfunna friheten från den modernistiska enhetskulturen till andra saker än verka för egen autonomi och etnisk, kulturell och samhällelig utveckling. De olika identiteter folk antar tycks mest vara ett slags respons på en strid ström av stimuli, där nyskapade tillhörigheter (vare de religiösa, politiska eller kulturella) uteslutande tjänar funktionen att gynna individens självdefinition, och stärker snarare än begränsar dennes egoism och därmed ensamhet. Subkulturer, hobbies, ”nyreligiösa” rörelser och idrott tenderar för det mesta att handla om i grunden temporära individuella ”livsval”, och kan inte på något sätt jämföras med grundläggande gemenskaper som familj, by eller kast. Och, i alla fall för europeer, är det främst denna typ av ”postmoderna” gruppidentiteter som individer hamnar i, snarare än etnisk gemenskap eller genuint religiösa rörelser.

Med tanke på att boken till stor del behandlar relativt konkreta saker som politik, kultur och ekonomi känns det också lite onödigt när man då och då stoppar in väldigt vidlyftiga synpunkter på världsåskådning och filosofi överlag (även om detta utgör en förhållandevis liten del av texten, och egentligen inte gör vare sig till eller från). Till detta kommer en del märkliga idéer som känns malplacerade och sannolikt krymper målgruppen.

Trotzdem…
Allt som allt handlar det ändå om en läsvärd text, som presenterar många av den Nya Högerns kärnidéer. Som utgångspunkt för diskussion är den också utmärkt – just att vissa delar kan upplevas som mindre genomtänkta innebär också att man som läsare får möjligheten att vara ”aktiv”, vilket kanske inte alltid är fallet med texter som i princip summerar det man redan tycker. Manifesto for a European Renaissance rekommenderas alltså för alla som har ett intresse för Europas framtid.

Finns att köpa på Arktos.

Relationen mellan den liberala kapitalismen och vänsterns kulturprojekt kan det knappast skrivas för mycket om. Inte minst har denna krånglat till möjligheten att på ett vettigt sätt ta hänsyn till dagspolitiska spörsmål.

På många sätt är det lätt att som identitär eller på annat sätt dissident betrakta det liberalkapitalistiska samhället som lämpligare än det socialistiska. På vissa sätt är det enkelt att se hur möjligheten att välja sitt eget liv skapar åtminstone något rörelseutrymme för den som inte alls intresserar sig för vare sig konsumtionskultur eller inhuman, könlös egalitarism i socialistisk tappning. Riktigt så enkelt är det dock inte: den postmoderna kapitalismen medför fruktansvärda sociala och mänskliga konsekvenser – eventuell ekonomisk utslagning åsido (sådan kan ju modereras och begränsas, som sker i de flesta länder idag) – den knyter upp människor till fiktivt skapade TV-identiteter, bryter sönder mänsklig ömsesidighet och naturlig gemenskap. I praktiken begränsas den liberala staten aldrig till att låta människor vara ifred och hindra dem från att skada varandra – och i den mån den gör det, fylls det ideologiska och normativa tomrummet av privata storaktörer. TV-kanaler, subkulturer, konsumtion och ensamhet har sedan länge skapat ett slags grotesk ersättningsreligion i Västvärlden.

Finesser med liberalkapitalism
Ändå kan man, på en principiell nivå, urskilja ett antal fördelar med ett system grundat på ”fria individer” under en stat som enbart förbjuder det som ”skadar andra”.

1) Kapitalismens anspråk på människan är inte absoluta – dess fixering vid ekonomiska transaktioner och ”avtal” begränsar dess dominansdrift. Systemet som sådant kräver egentligen bara individens arbetskraft (om ens det). För det stora flertalet gör detta visserligen ingen skillnad, i enlighet med det som sagts ovan kommer masskultur, media och subtilare former av påverkan ändå att knyta upp dem mot en ordning där de är alienerade i produktionen, och sociokulturellt dysfunktionella. Ändå finns här en möjlighet för enskilda personer att i princip strunta i stora delar av strukturen – och åtminstone en teoretisk potential även för kollektiv att fungera tämligen autonomt. Socialismen och kommunismen gör redan från utgångspunkten anspråk på hela människan – när det liberala systemet närmast råkar utarma själen i sin iver att profitera på kroppen, något det åtminstone finns viss möjlighet att motstå, vill socialismen ”nyskapa” människan i enlighet med abstrakta, mycket omfattande, moralismer.

2) Liberalismen har några principer som, åtminstone då de tillämpas konsekvent, går utöver den rena pragmatismen. Hit hör exempelvis yttrandefriheten och rätten till ett privatliv, oberoende av dess negativa konsekvenser. Ibland tar sig detta rent befängda uttryck – såsom i oviljan att på ringaste sätt motverka destruktiva kulturuttryck och beteendemönster – men för den som önskar att bevara någon form av autonomi vis-a-vis den omgivande soptippen är detta en självklar fördel. Även här skiljer sig den socialistiska traditionen avsevärt – här är utplånandet av det som gör människan till människa det absolut fundamentala. Detta gäller inom både marxistisk och anarkistisk teoribildning, och alla ideologiska diskussioner utöver det är metodologiska snarare än principiella. Anarkismens direktdemokrati har inget att göra med att låta människan komma till tals sådan hon är eller någonsin varit, utan förmodas (visserligen grundlöst) ge upphov till en egalitär, könlös kollektivism. Detsamma var ytterst Marx och Engels mål när de 1849 i Die Neue Rheinische Zeitung förklarade att stora delar av Europas raser hade till enda uppgift att ”utrotas i den revolutionära förintelsen”. Egalitarismen och revolten mot verkligheten förblir i vänsterns kärna, och det rent praktiska varierar okontrollerat.

3) Kapitalismen är dynamisk och instabil. Det gör att möjligheten att förändra den, och på längre sikt helt eliminera dess groteska aspekter och åter begränsa den till ett medel för varu- och tjänstutbyte snarare än en global, demonisk självhärskare, i alla fall teoretiskt kvarstår. Detta är visserligen en tveksam punkt att kontrastera mot den historiska kommunismen – det är ett faktum att, i vid mening, kommunistiska projekt tenderat att kollapsa, eftersom systemen i sig själva på ett så fundamentalt sätt strider mot människonaturen. Där har det också visat sig att kommunismens förmåga att på ett grundläggande sätt förändra och/eller förvrida människan varit tämligen begränsad (ser man på Östeuropa idag märker man snabbt att graden av samhällelig-kulturell urartning, åtminstone på ett normativt plan, är betydligt lägre än i Västeuropa, trots eller tack vare de ekonomiska-sociala kollapserna) Däremot skulle man kunna tänka sig en framgångsrik kommunism av dystopisk art – en värld där genetik, droger och avancerad propaganda faktiskt producerade det slut på historien i en absolut kollektivism som Marx föreställde sig. Inför ett sådant mardrömsscenario står sig faktiskt även multinationella företag slätt.

Ja, men nej
Så mycket för den principiella nivån; innan man springer och röstar på Alliansen bör man betänka några allvarliga problem när det kommer till tillämpningen av ovanstående. Det första är det faktum att det är långt ifrån självklart vilka politiska krafter som i dagsläget motsvarar vilken ”sida” i en tänkt dikotomi mellan höger och vänster. Den individualistiska liberalismen har redan omformulerats så att synnerligen traditionella socialistiska kontrollprojekt – såsom massinvandringen och familjepolitiken, som definitivt inte fötts ur några ”fria val” i konventionell mening – förklaras i termer av ekonomisk och individuell frihet. I mycket annat har den helt överlåtit kulturen och etiken till samma vänster den stundom förkastar i aggressiva ordalag. Omvänt har vänstern nästan helt gett upp alla anspråk på att förbättra situationen för människor, ens med ekonomiska medel. Mellan 1994 och 2006 sålde socialdemokraterna statliga bolag för 116 miljarder kronor, och globaliseringen (i alla fall delvis trots allt ackumulerandet av välstånd och i synnerhet makt i transnationella, fullständigt ”odemokratiska” storbolag) har man inte bara vikit sig inför, utan hyllat med emfas i åratal. Det vore inte helt långsökt att hävda att vänstern, som generell strömning, lämnat bakom sig både diktaturen och folkmordet, liksom direktdemokratin och den ekonomiska jämlikheten, och numera genomför sitt förstörelseverk inom ramarna för den globala kapitalismen.

Liberalismens medvetna blindhet inför det kulturella, det etniska och det moraliska har skapat ett tomrum som villigt fyllts upp med ideologiskt avskräde av röd karaktär, och kapitalismens frihetsälskare har knappt några medel kvar att försvara sig med. Betänk exempelvis hur i alla fall svenska liberaler gladlynt accepterar föreställningar om könsmaktsordningar och rasistiska strukturer, inte som ”individuella val”, utan som problem att motverka med lagstiftning och kvotering. I detta har man också helt övergett varje vilja att begränsa statsmakten och indoktrineringens roll i samhället – eftersom varje val som på något sätt upplevs som problematiskt av makthavare kan avfärdas som produkten av någon form av strukturellt förtryck av någon mot någon, och därmed ge staten rätt att intervenera i människors liv bäst den vill. Individen gills inte förrän han befriats i enlighet med elitens föreställningar- och därmed har den liberalkapitalistiska samhällsordningen redan börjat röra sig mot en vänsterorienterad totalitarism. Att den är ekonomiskt ojämlik blir då i sammanhanget tämligen sekundärt – något självändamål (annat än vad gäller ekonomisk produktivitet och profitmarginal) är inkomstklyftor knappast, även om de inte heller är direkt problematiska i sig själva.

Vi står alltså inför den obehagliga situationen att vi inte ens om vi ville skulle kunna välja en ”rovkapitalism” som lämnar våra själar och liv ifred när arbetsdagen är slut – indoktrineringen och vänsterns destruktiva antimänsklighet har trängt sig in i ”den fria marknadens” och dess förespråkares själva porer, vilket i sin tur beror på allvarliga felslut och blinda fläckar i den liberala och kapitalistiska människosynen. Det går inte längre att skilja pesten från koleran, om det någonsin gått.

För ett par månader bildades ett nytt aktiebolag. Det är spännande, men inte på grund av sin verksamhet, utan på grund av sin styrelse. Här trängs nämligen Expo och Strix med en flerfaldigt dömd vänsterextrem våldsbrottsling.

Aktiebolaget Piscatus verkar inte ha kommit igång med sin verksamhet än, men har varit registrerat några månader. Vad de ska göra framgår inte av den lilla dokumentation jag hittills kommit över, men intressant lär det bli. Styrelsen består nämligen av ett antal lindrigt sagt bekanta namn, som ger anledning att tro att vi snart kommer att få se dem sätta igång något riktigt speciellt. Två av styrelseledamöterna torde de flesta känna till: det är nämligen den demokratiska tidsskriften Expos välkände medarbetare Mikael Ekman, och Strix televisions otrevlige gaphals Robert Aschberg. Det tredje namnet på listan är dock det som fick åtminstone undertecknad att tappa hakan: ingen mindre än  Martin Anders Fredriksson själv!

Fredriksson är en välkänd dåre ur södra Sveriges ”autonoma utomparlamentariska rörelse”, för att tala fikonspråk. Han är så sent som 2005 dömd bland annat för att ha sprutat tårgas i ansiktet på en flygbladsutdelare och slagit honom i huvudet med ett järnrör [hittade domen här], och har även åtminstone ytterligare en misshandel på sitt samvete. Det handlar alltså om en våldsam och obehaglig vänsterextremist, för övrigt även misstänkt (om än frikänd) för mordbrand mot  McDonalds. Av allt att döma är han även helt utan kvalifikationer för att ingå i någon styrelse av någonting alls, såvida inte hans datorkunskaper kan komma till användning på något sätt.

Man funderar (nåja, i retoriskt syfte) på vad denne synnerligen osympatiske gamle ”antifascist” kan ha att hämta hos demokratiska organisationer som Expo och grävande, seriösa journalister som Robert Aschberg.  Att Ordfront och SVT är en sammanrunnen gegga sedan länge är förstås välkänt, men till och med cyniker som undertecknad har svårt att inte tappa hakan när mainstream-media, förment demokratiska antirasister och knäppa terrorister bildar bolag tillsammans. Visserligen är det ingen hemlighet att Expo odlar sina kontakter med våldsvänstern – Fredriksson är på Facebook en av ytterst få utöver närmast sörjande som medverkar i Facebookgruppen för Det Vita Fältet, och på samma community kan man se Expo-medarbetaren Mats Deland stoltsera med medlemskap i den internationella ANTIFA-gruppen. Men måste man bilda bolag med dem, och varför bryr man sig då överhuvudtaget om att kalla sig ”demokratisk” och låtsas som att man motsätter sig politiskt våld?

Mest av allt funderar man förstås – bolag eller inget bolag – på om det överhuvudtaget finns någon oberoende journalistik i det här landet utanför den så kallade extremhögern (undantaget enstaka vänstermagasin och möjligen Axess, ska vi i rättvisans namn tillägga). Om så är fallet: varför får de här kriminella idioterna med tillhörande rumsrena allierade fortsätta diktera stora delar av debattens dagordning i Sverige, utan att ens ifrågasättas av den massmedia som betraktar sig själv som ”borgerlig” men knappt ens lever upp till den urvattnade titeln längre? Varför tiger vänstern – åtminstone den något så när intellektuella del av den som i undantagsfall faktiskt finns?

Det är valår i år, och ihålig som demokratin blivit kan man väl åtminstone försöka hålla masken, och de värsta rabieshundarna kopplade?

En bloggare och debattör vid namn Torbjörn Jerlerup, som driver bloggen Sverige är inte världens navel, har givit sig in på att diskutera identitarismen i allmänhet och etnopluralismen i synnerhet med mig, och skrivit ett antal tämligen ärligt menade inlägg på temat. Det senaste finns här.

Torbjörn ska ha all heder för att han faktiskt tar diskussionen. Det är inte precis vanligt att någon lägger energi på att försöka bemöta tankar som bedöms som politiskt oacceptabla, och Jerlerup gör sig därmed till medlem i en synnerligen exklusiv grupp: antirasister som är intresserade av idédebatt. Det gör att han måste skiljas från antirasismen som ren dominansstruktur, och från den fattiga tankekontroll som är grunden i svenskt medie- och idéklimat. Det innebär dock inte att han har rätt. Att idéer framförs ärligt och nyanserat betyder förstås knappast att de är riktiga.

Rätt tanke, fel innehåll
Texten jag här vill bemöta lider av samma problem som ligger till grund för nästan all antirasism – först och främst det fullständigt oproblematiserade hopblandandet av individ och kultur, samhällsstruktur och mellanmänsklig moral. Jerlerup hävdar att människor ”väljer sin tillhörighet”, och att det absolut inte existerar några ”a priori givna” grupper. Det första är sant, det andra är fel – så pass fel att det är svårt att inte storkna när man läser det. Det spelar faktiskt inte ens någon roll om man, i strid med all seriös forskning på området, hävdar att det inte existerar någon biologisk bas för etniska grupper, och att etniciteter är ”konstruerade”. De etniska grupperna existerar som mänskliga realiteter ändå.  Att de förändras över tid gör inte att de är irrelevanta, eller att man kan uppfinna en ”människosyn” som gör att de plötsligt upphör. Den enda orsaken till att hävda motsatsen är en vilja att förstöra en specifik etnisk grupp – eller att man misstar ideologiskt grundat verklighetsförnekande för moral och sund människosyn.

Vidare menar Jerlerup att vi måste se till ”mänskligheten” snarare än vår egen etniska grupp. Här utgår han från att det ena utesluter det andra, vilket är en form av klassisk fuskargumentation som är endemisk inom ”antirasistiskt” tänkande. Att olika familjer bor i olika hus, och att man inte helt fritt flyttar mellan olika byggnader och bosätter sig i andra människors vardagsrum, är inte ett problem. Människor kan – nej, måste – bebo mindre, kollektiva sfärer, där det egna och ”den Andre” hålls åtskilda, helt utan att med någon nödvändighet ge sig på andra och mörda dem. Faktum är att åtminstone två av våra nu pågående krig motiveras med en helt annan sorts ideologi än den etniska (både i Irak och Afghanistan är det demokrati som står på programet, Kosovomassbombningarna genomfördes till stor del på grund av ideologisk mångkulturalism), och detsamma gäller hundratals historiska krig. Människor kommer alltid att döda varandra av olika orsaker och på olika sätt – idéernas roll är inte att förneka detta faktum och därmed förvärra situationen, utan att förhålla sig till verkligheten och minimera skadeverkningarna. Att man påstår sig ha gått bortom det etniska innebär inte att man faktiskt gjort det, bara att man aktivt börjat stödja en ohållbar situation, och faktiskt motverka sin egen etniska grupp (eller åtminstone oppositionella element som vill verka till dess fördel).

Grannskap, vänskap och mänsklighet
Jag och min granne bor i olika lägenheter, och umgås i stort sett inte alls. För ett par månader sedan ringde jag ändå brandkåren när han lämnat plattan påslagen så brandlarmet gick. Vi bebor helt och hållet åtskilda sfärer, utan att bråka eller tycka illa om varandra alls. Vi hälsar också när vi träffas på caféer. Jag vet även att han har kraftiga alkoholproblem – att lösningen på det problemet skulle vara att bjuda in honom till att sitta och supa i mitt vardagsrum, och sedan anklaga min ordinarie umgängeskrets för ”intolerans” när de tyckte att hans supande och snarkande försämrade situationen i mitt hem, är absurt. Utbyte mellan olika kulturer förutsätter inte, lika lite som socialt utbyte, att man bosätter sig hos varandra i stora massor.

Västvärlden har under flera hundra år, och i synnerhet de senaste femtio, förespråkat precis Jerlerups ideologi. Det socialistiska/liberala projektet bygger på precis de antaganden som görs i hans debattartikel. ”All annan identifiering med alla andra människor går utöver det som kan anses vara oss givet av naturen”, skriver han. Det låter bra, men är helt enkelt abstrakt hitte-på. Det är inte sant, helt enkelt, för om det vore det skulle vi inte ha några ”integrationsproblem” i Sverige, och människor skulle ha organiserat sig på andra sätt än vad de hittills gjort.

Jerlerup rör ihop teoretiska abstraktioner med social realitet. Det går givetvis att, som han säger, skapa en ”idé som inte är i beröring med oss” - till exempel ”mänskligheten” – och sedan utöva politisk makt i dess namn. Skillnaden är att en enhet som nationalstaten, som redan i sig själv har sina problem, är oändligt mycket naturligare än den rena abstraktion ”mänskligheten” utgör. Vi vet vad vi menar när vi säger svensk – det är inte bara en ”idé”, utan ett relativt konkret allmänbegrepp som inkluderar utseendemässiga, språkliga och kulturella drag på ett helt annat sätt än vad ”mänskligheten” gör.

Inte fallit i fällan..?
Så här resonerar Jerlerup: ”Jag har inte fallit i fällan att tro att min etnicitet är något som är naturligare att stå nära än araben eller asiaten. Jag har sett in i människors hjärtan och hjärnor och sett en gemenskap som går utöver etniciteten eller kulturen eller hudfärgen eller religionen.” Kanske inte, men du har fallit i snart sagt alla andra fällor man kan tänka sig. Inte minst fällan att avstå från att försvara sitt eget folk, och istället försvara en ideologi som få egentligen är betjänta eller ens intresserade av (minst av allt kineser och araber).

Jag har heller inga personliga problem med människor av annan etnicitet och ras, som individer. Däremot blir det problem när man av detta faktum drar slutsatsen att vi inte bör ta hand om vårt eget folk, eller åtgärda den eskalerande, ideologiska och uppenbart destruktiva situation som uppkommit i västvärlden. Istället ska vi tydligen ”TÄNKA och hitta en lösning på problemet och hitta sätten att rädda alla!”. Märkligt nog menar han också att det finns historiska exempel på denna typ av lösningar, vilket slår mig som oerhört naivt och fullständigt ogrundat.

Det starkaste argumentet här är Jerlerups liknelser mellan globaliseringen och  nationalstaternas uppkomst – han menar här att nationalstaten framgångsrikt övervunnit tidigare lokala identiteter, vilket han möjligen har en poäng i. Här glömmer han dock för det första att det finns en skillnad mellan att skapa en maktpolitisk och kulturell konstruktion bland människor som är relativt lika och att skapa en ”global värld” där det ska finnas ett vi utan ett dem. Ännu mer graverande är att han inte verkar fatta att nationalstatens seger – ens i det biologiskt relativt homogena Sverige – aldrig varit mer än begränsad. Vi ska minnas att Överkalixbor och Skåningar faktiskt skiljer sig markant åt, och att en massflyttning mellan Norrland och Sveriges sydspets säkert skulle ha en del jobbiga konsekvenser det med.

Mångfald ingen tillgång
Jerlerup refererar till ”människans förmåga att lösa problem”, och anklagar sedan identitarismen för att bortse från den. Vad han där missar är att jag inte alls bortser från denna förmåga – tvärtom föreslår jag en lösning: avbryt den uppenbart sinnessjuka mångkulturpolitiken, och sluta låta irrationellt romantiserande av ett ohållbart tillstånd diktera dagordningen.

Det är en bisarr tanke att kulturellt utbyte och ”mänsklighetens” utveckling som totalitet skulle vara beroende av massiva folkomflyttningar och ett framtvingat tillstånd av mångfald som uppenbart, objektivt, är destruktivt. Jerlerups resonemang går ut på att presentera hur han personligen förhåller sig till individer och försöker förneka det faktum att språklig och etnisk samhörighet är en – icke självvald – realitet, inte ett val eller en teoretisk abstraktion. Det är inte sant. Just denna typ av tänkande är själva grunden till situationen i Sverige idag, och det är därför direkt oansvarigt att hävda sig vara ”för invandring”, särskilt om att man som Jerlerup faktiskt inser att integrationen inte fungerar. Man bedriver inte en politik som inte fungerar, och innan någon kunnat påvisa hur det skulle vara möjligt att genom humanistisk ideologi få mångetniska, jämlika samhällen att fungera snarare än urarta, borde det vara självklart – oavsett ideologi – att inte medvetet skapa dem. ”Diversity” is a difficulty to be overcome, not an advantage to be sought”, säger Ann Coulter. Bättre än så kan det inte sammanfattas. Sverige är kanske inte ”världens navel”, men för en svensk är det vettigt att betrakta det som hjärta, lunga och hjärna.

Jag har alltså inte mycket positivt att säga om Jerlerups inlägg – förutom en viktig sak: läget i det här landet skulle vara annorlunda om våra makthavare i likhet med honom vågade utsätta sina idéer för kritisk prövning. Kanske skulle vi då kunna röra oss mot en situation där folkvett triumferade över det nonsens vars sociala uttryck är våld, motsättningar och förlorat socialt kapital.

Som en bisak har jag, Torbjörn, alls inga problem med att bli kallad både traditionalist och identitär – tvärtom räknar jag mig som bägge (även om detta resonemang och denna debatt hör till den senare idégruppen snarare än den förra, som rör större och på många sätt viktigare frågor).

Greg Johnson har nyöversatt en essä av Guillaume Faye, ursprungligen skriven 1996. Den behandlar traditionalister och anhängare till bland andra Julius Evola. Det är ett polemiskt stycke, lätt att kritisera och till och med uppröra sig över. Läser man det lite mer ingående finns dock mycket matnyttigt att hämta.

En nyöversättning av en essä av Guillaume Faye har rört om i grytan med en kritisk utläggning om vad författaren kallar ”metafysisk traditionalism”. Sin vana trogen skriver han polemiskt, kontroversiellt och provocerande. Måltavlan är vad han kallar ”Evolianer” och ”Heideggerianer”, samtidigt som han noga betonar att det är vissa anhängare till sagda tänkare han vänder sig emot, snarare än tänkarna själva. Uppsatsen har fått vissa mer eller mindre rättrogna traditionalister att upprört ta avstånd från den franska Nya Högern i sin helhet, och andra individer att reservationslöst och förnöjt hålla med. Det finns dock all anledning att nyansera bilden i bägge riktningar.

Kontrapolemik #1
Delar av Fayes kritik är, tvärt emot vad han själv hävdar, helt klart riktad mot traditionalismen och perennialismen i sig själva, snarare än mot eventuella ”lärljungar” med förvirrade idéer. Dessa delar är ofta ytliga, ibland rent utav plumpa. När han oproblematisk separerar den teknologisk-vetenskapliga utvecklingsoptimismen och materialismen från de egalitära, politiska och moralistiska idéer som följt dem sida vid sida, slarvar han grundligt i sin analys. Givetvis har han rätt i att en radikal primitivism, som förkastar all vetenskaplig och teknologisk utveckling som i sig själv liktydig med abstrakta, utopiska ideologier och destruktiva politiska projekt, är absurd. Men denna inställning är inte vanlig hos traditionalister överhuvudtaget – det närmaste man kommer är ett ointresse eller en (i mina ögon sund) skepsis inför materiell utveckling hos vissa av de perennialistiska författarna.

Att förhålla sig kritisk till hur vissa former av teknologisk och strukturell samhällsutveckling bidragit till att alienera, splittra och förstöra både individer och kollektiv i Europa, Väst och världen är en nödvändighet för en högerkritik av moderniteten – det har i varje fall inte nödvändigtvis något att göra med orealistiskt, nostalgiskt svärmande för allting som inte existerar för tillfället. Man måste våga säga nej till en reservationslös kult av förändring och teknologisk-ekonomisk ”utveckling”, utan att för den sakens skull förkasta positiva uttyck för mänsklig skaparkraft. Valet står inte mellan primitivistiskt hat mot varje materiell förändring å ena sidan, och en generalentusiasm inför uppenbart destruktiva fenomen grundad i en föreställning om att de på något sätt kan anses vara uttryck för ”faustisk anda” å den andra. Det finns både mellanvägar och helt andra vägar.

Kontrapolemik #2
Fayes uppfattning om vad den västerländska kulturens essens består i har jag kritiserat tidigare, och väl medveten om vilket getingbo den frågan är tänker jag inte fokusera mer än nödvändigt på det. När han hävdar att den västerländska kulturen är och bör vara ”optimistic and not pessimistic, exteriorized and not interiorized, constructivist and not spiritualistic, philosophical and not theological, open to change not settled and complacent, creator of its own traditions and forms or immutable ideas, conquering and not contemplative, technical and urban and not pastoral, attached to cities, ports, palaces, and temples and not to the countryside” är han enligt min mening fullständigt ute och cyklar – inte främst genom de positiva utsagorna, vilka till stor del är riktiga, men definitivt genom många av de negativa. För Faye tycks Platon, Meister Eckehart, Plotonius, hedniska gudar belägna utanför människornas värld, kontemplation, askes och till och med bondesamhället vara någon sorts ”östliga” produkter, snarare än det fundament (eller åtminstone en väsentlig del av det fundament) västvärlden vilade på, bitvis tills långt efter Franska Revolutionen. Min mormorsmor skulle i varje fall inte ha hållit med på sitt torp.

Det är till stor del en extremt reduktionistisk, och modernistisk, syn, som i sin enkelspårighet på många sätt går betydligt längre än de ”evolianer” Faye kritiserar. Han upprepar renässansens egennyttiga omtolkning av hela antiken, men går så långt att han ibland hamnar i det fullständigt verklighetsfrämmande. Påståendet att en en monistisk (implicit materialistisk) ontologi skulle vara djupt rotad i den västerländska kulturen sedan före kristendomen saknar bas, upphöjandet av handling och förändring till ogrundat egenvärde försöker uppställa Herakleitos som fundamental för Väst, men utesluta Parmenides. Det är en selektiv, och återigen till stor del modern, verklighetsuppfattning utifrån vilken det blir svårt att på något allvarligt sätt kan ifrågasätta några av vår nuvarande kulturs mest problematiska drag.

Andra sidan av myntet
Det är alltså ganska lätt att fastna i en kritik av Fayes uppsats – har man en gång läst Evolas Against the Neo-Pagans är det lockande att med utgångspunkt i denna eller någon snarlik text helt enkelt avfärda hela Fayes resonemang och fortsätta med det man håller på med. Till detta kommer en viss irritation över att texten bitvis slungar enorma bumlingar sten i glashus – när Faye menar att traditionalismens fokus på det inre (som om just detta inre inte vore fundamentalt i all verksamhet) leder till politisk och samhällelig passivitet är det svårt att inte fråga sig var den franska Nya Högerns representanter hållit hus inom den realpolitiska sfären. Att göra det vore dock både fegt och slarvigt – faktiskt ovärdigt den som vill göra exempelvis Evolas idéer rättvisa. Låt oss därför ta Faye på allvar när han säger att han talar om ”evolianer” och traditionalister, snarare än Evola och traditionalism. Gör vi det kan vi titta lite närmare på vad han fått rätt – för det är en hel del, det med.

Traditionalismens risker
Mycket av det Faye pekar ut som problematiskt hos traditionalismen är förvisso inte unikt för denna tankeskola i sig själv. Ändå är det givet att exempelvis pessimism och ”defaitism” är synnerligen närvarande hos många av perennialismens självutnämnda representanter, och att detta bara kan vara följden av något bristande i ideologin, eller kanske snarare i tolkningen av ideologin. Även om exempelvis en regressiv historiesyn egentligen inte på något sätt lämnar rum för passivitet och uppgivenhet, av den enkla anledningen att plikten att fortsätta kämpa med både sig själv och sin omgivning kvarstår – stöter man ofta på problem i detta sammanhang. Ett exempel på en betydande risk är att man, även om man menar att alla har en skyldighet att göra sitt bästa trots dåliga odds, avstår från att agera på ett realistiskt och funktionellt sätt – både kamp och argumentation blir självändamål, och resultatet irrelevant. Detta har historiskt sett varit ungefär lika vanligt hos ideologier och skolor helt utan kopplingar till vare sig andlighet eller traditionalism – både radikala vänstersekter och olika etniska motståndsrörelser (Che Guévaras sista revolutionsförsök, delar av ETAs terrorism osv) har förfallit till ett slags principlös ”tragisk heroism”, där resultatet helt hamnat i bakgrunden. Det hindrar dock inte att en bokstavligen deterministisk historiesyn, där absolut ingenting kan göras åt någonting någonsin, är kontraproduktiv både för individen och hans åskådning – och dessutom en vulgärtolkning av traditionalismens tankar på området.

Att undertecknad inte håller med Faye när han säger att ”spirit and matter are one and the same thing”, hindrar inte att det resonemang i vilket uttalandet ingår har sin riktighet. Ett fokus på andlighet, på det egna självet (till skillnad från jaget) får inte innebära en förlust av andra principer – och framförallt måste man vara säker på att man faktiskt ägnar sig åt det. Annars kan man mycket lätt hamna i en grupp Faye beskriver med stor precision: ”They replace the service of the people, of politics, of community, of knowledge, of a cause, not only with the service and contemplation of the self, but with the service of mere abstractions.”

Passivitet och självförhärligande
Fayes kanske mest träffande kritik, som betecknande nog är skild från vissa av hans mer fantastiska uppfattningar om hur saker och ting är eller bör vara beskaffade, rör två ting:
1) Isolationismen och passiviteten som ofta följer för en viss typ av traditionalister. Pessimismen rörande omgivningen gör att man isolerar sig från levande uttryck för vad människan och skapelsen innebär, och placerar individen i en solipsistisk värld av inbillad överlägsenhet. Att Faye blandar ihop detta med verklig kontemplation överhuvudtaget är visserligen problematiskt, men att denna typ av utveckling kan förekomma är nog de flesta som haft med traditionalister, oavsett skola, att göra väl medvetna om.
2) Detta leder i sin tur, ironiskt nog, till en extremt intensiv form av borgerlig individualism. Kulturuttryck kopplade till traditionalismen som abstrakt idé ämnade att markera den individuella identiteten, och gemenskapsgenererande markörer inom alla möjliga områden riskerar att omvandla en av de mest skarpsynta uttrycken för kritik av den moderna världen till en fluga eller en hipp, alternativ trend – och en som dessutom används som ursäkt för att föhålla sig passiv och ointresserad av verkligheten. Med Fayes ord: ”its hatred of the “present” is a good way, a skilful pretext, to reject as impossible any concrete historical construction, even those opposed to the present.” Med tanke på hur bekvämt det i dagsläget är att undvika realpolitiska överväganden överhuvudtaget, för att slippa anklagelser om det ena eller det andra, eller för att slippa ha att göra med politiska subkulturer som fungerar dåligt och utmärks av kaos och konflikt, är det begripligt att man väljer denna väg. Men gör man det ska man i alla händelser inte skylla på Evola.

Ytterligare en invändning mot hur traditionalismen stundom tagit sig uttryck (kanske i synnerhet hos yngre) är när den övergår i pseudoelitistisk misantropi – man tycks här undgå att själva fundamentet för en traditionalistisk samhällssyn är att de flesta människor inte är ”krigare och präster”, inte är ”elit”, och att detta är helt och hållet i sin ordning. Då riskerar man att övergå i ett generellt förakt för de grupper i samhället som förmodligen förändrats minst under de gånga århundradena – ”verklighetens folk”, för att skoja till det lite. En grupp som förvisso är i behov av att samhällets centrum tar sitt ansvar och regleras efter fungerande värderingar, men som aldrig haft något intresse för abstrakta subtiliteter, och heller inte ska bespottas som otillräckliga för att de gör de uppgifter deras livsväg dikterar åt dem. Traditionalismens motståndare är de idéer och krafter som bryter sönder det funktionella samhället och dödar både ande och mening hos alla dess invånare, inte de ”massor” som är den passiva produkten av förödelsen.

Sammanfattning
De problem vissa av Fayes åsikter skapar, hindrar alltså inte att han bitvis är oerhört klarsynt. Under förutsättning att man, som tidigare antytts, läser uppsatsen som en kritik av en viss inställning hos vissa traditionalister (eller kanske till och med som ett problem, eller åtminstone en risk, för alla anhängare av traditionalismen) finns det helt enkelt en hel del att hämta i den. Det kräver att man stänger av sitt polemiska sinnelag en smula, och koncentrerar sig på de delar av texten som kan ha relevans för en själv. Man får då blunda för att delar av Fayes kritik grundar sig i ganska luddiga och ogenomtänkta idéer, och för att andra delar av den skulle kunna användas lika väl mot hans egen tankeskola. Gör man det, och inser att Faye faktiskt är en oerhört intelligent och kunnig människa med goda avsikter, inser man att essän är riktigt intressant. Den gör sig visserligen bättre som instrument för självkritik än som en kritisk granskning av traditionalismen som sådan, men det är knappast något som talar till dess nackdel. Läs och begrunda, helt enkelt.

”Älgar är Guds hästar…”
- Henry David Thoreau

Älgen står sedan århundraden som en av de främsta symbolerna för Sverige. Den är nära kopplad till så väl det stereotypt som det genuint  svenska (om det nu finns någon större väsenskillnad däremellan), och är en källa till både viss romantisk respekt och mer eller mindre berättigad oro. I trafiken är den ett elände, i varje fall då den inte nöjer sig med att uppehålla sig majestätiskt på någon öppen plats till bilistens estetiska fromma, utan väljer att ge sig ut i körfältet. Vanligen sker detta då utan större respekt för övergångsställen och trafikvett. Det tycks uppenbart att älgar överlag är för unga för att ha deltagit i den typ av motoristrelaterad folkuppfostran som under sent 70-tal representerades av artister som James och Karin. Denna nonchalans kan för övrigt tyckas något otacksam, eftersom åtminstone den förre även på senare år fortsatt kämpa för att hävda älgens rättigheter som osynliggjord minoritet. Kan det tänkas att djuren ifråga är både för stolta och för intelligenta för att intressera sig för detta projekt?

I utlandet, kanske särskilt på kontinenten, fungerar älgen som ett slags ambassadör för Sverige. Efter Zlatan, Kungen och ”beautiful Swedish girls” (eller, väl så ofta, ”easy Swedish girls” – tack för det, Sexuella revolution) är älgen ett av få svenska fenomen även den mest barbariske utsocknes vanligen känner till när man träffas över ölstopet i något alldeles för varmt och sensuellt land. Detta har givetvis också satt sina avtryck i turismen – det är faktiskt ingen myt att tyskar gärna stjäl svenska älgvarningsskyltar som souvenirer. Och jo, det säljs faktiskt lackerad älgspillning (bland annat på turistbyrån i Munkfors, om man får tro en trägen tillverkare).

Inget kåserande om älgar utan att ta upp jakten. Detta utpräglade landsbygdsfenomen utgör för hundratusentals svenskar årets höjdpunkt. Man ska naturligtvis inte överromantisera; där finns starka inslag av teknokratisk professionalisering (som kanske skulle kunna öppna för en kritik snarlik den Evola riktar mot modern bergsbestigning i sin briljanta Meditations on the Peaks, om nu någon skulle idas ta tag i det). Till detta kommer en påfrestande, men till viss del sannolikt ofrånkomlig, statlig detaljreglering som möjligen förtar åtminstone något av både naturupplevelse och jaktinstinkt.

Trots dylika små invändningar kan man knappast förkasta jakten överlag – snarare tvärtom. Den utgör ett av få fortfarande accepterade sätt att definiera och uttrycka manlighet i det här landet, och den som träffat en erfaren och engagerad jägare från någon mindre ort vet att det knappast saknas djup kärlek till naturen och till djuret man varje år, kanske något motsägelsefullt, skjuter ihjäl och gör korv av. En nominell djurvän som undertecknad måste också konstatera att det känns betydligt vettigare att hämta sitt kött från fritt levande djur än från de, uppriktigt sagt ofta hejdlöst obehagliga, dödsindustrier de moderna slakterierna kommit att bli.

Det är också svårt att hitta någon annan sysselsättning som på samma sätt formligen dryper av ”implicit whiteness” (undantag finns), utan att för den sakens skull på något sätt vara kopplad till explicita åsikter. Aktiviteter av etnisk karaktär som existerar helt oberoende av ”den Andre”, relationen till detta uttjatade begrepp, och alla som trängts in under dess paraply, är vi inte bortskämda med. I vilken mån detta har eller kan ha någon politisk betydelse kan vi tills vidare lämna därhän.

Det är några månader kvar till jakten, men den oförvägne torde genom försiktigt promenerande i skogen utan några större problem kunna träffa på ett eller annat exemplar av skogens konung i alla fall. Är man för gammal eller lat för den sortens projekt finns annars alltid älgfarmar att besöka (i bland annat Härjedalen och Västerbotten). Oavsett vad man tycker om Sverige, svenska folket och sådana som uppskattar dessa företeelser finns alltid anledning att tycka om vår natur. Ett vackrare och intressantare exempel på denna natur än älgen har jag svårt att tänka mig.

Innan man lärt sig att man ska dö har man inte lärt sig någonting. Det är något att minnas, bearbeta och förhålla sig till, oavsett hur man ser på tillvaron i övrigt.

Ett av de mest grundläggande dragen inom alla traditionella kulturer är medvetenheten om döden. Att förstå att man inte kommer att kunna fortsätta existera och verka i evighet, och att den ström av intryck och impulser vi kallar medvetande en dag kommer att upphöra är en central komponent inom det vi kallar Traditionen. Avsaknaden av denna fundamentala insikt är också en av vår nuvarande kulturs mest uppenbara sjukdomar. Skräcken inför, för att inte säga förnekandet av, döden är Västvärldens senildemens.

Tillämpandet av en groteskt sekulariserad version av den kristna läran om ”det eviga livet” är en avvikelse som förmodligen saknar historiskt motstycke. Vi vet att vi inte kommer att leva för evigt på denna jord, men istället för att acceptera denna självklarhet som uppenbar för vi krig mot den.

De flesta ideologier som uppstått de senaste tvåhundra åren har, i linje härmed, allvarliga problem med tanken på livets slut. Vare sig det handlar om det liberala konsumtionssamhällets dövande av eländet genom oavbrutna inköp av dynga, socialismens och kommunismens verklighetsfrånvända vanföreställning om en värdslig himmel eller den ideologiska ”nynazismens” idé om att leva vidare genom gener, och gener enbart, är det uppenbart att något saknas. Liberalen vet att hans X-box inte kan bota de sjukdomar han kommer att drabbas av på ålderns höst, och något liknande kan sägas för samtliga övriga abstrakta bilder av verkligheten.

Något saknas. Något som alla kulturer och civilisationer alltid haft – en uppfattning om att livet har en mening, och att döden är en både självklar och nödvändig del av denna mening. När denna sida av saken blivit oklar blir ”verkligheten” plötsligt överdriven till sin karaktär – dagliga incidenter helt utan relevans får en genomslagskraft de inte förtjänar. ”Vad gör det om hundra år, när allt kommer omkring” sjunger dvärgarna på Julafton. Det är värt att komma ihåg när det börjar kännas jobbigt.

Det är från denna utgångspunkt vi kan ta oss bortom alla ideologier och börja få en bild av vad som är viktigt. Så länge vi lever är det vår plikt att förverkliga det vi tror på, och kämpa för det vi vet, eller åtminstone tror, är riktigt. Sedan tar det slut på allvar, och då är det bäst att man vet med sig att man gjort sitt bästa utifrån de förutsättningar man haft. Inte krupit eller förnedrat sig för att få råd med ett TV-spel, men inte heller utnyttjat de möjligheter man fått till att skada andra och orsaka skit bara för att man kan eller för att man blivit lurad. Man ska göra vad man kan, på riktigt, och stå pall inför all smörja som ofelbart följer på principfasthet och moral i ett samhälle som i dagsläget faktiskt står för raka motsatsen till dessa begrepp.

När man förstår hur ofullständig människan är, men vilken ofantlig potential hon har, det är först då det börjar likna något. När man inser och accepterar att tillvaron kan vara slut i natt – genom hjärnblödning, slumpmässigt våld eller nästan vad som helst – men ändå fortsätter leva och göra det man måste. Då har man övervunnit, eller åtminstone börjat övervinna, det slaveri livet innebär.

Att leva utan att säga det man vet är sant är att inte leva alls, och att försöka bota döden genom bortförklaringar är att lura sig själv. Alltså är det utan macho-pretentioner jag vill fästa uppmärksamheten vid det som påstås vara den första raden i den franska Främlingslegionens credo: Vive la mort!

Idag kan man läsa en artikel i den ”demokratiska tidskriften Expo” där författaren gråter krokodiltårar över hur bloggarna Politiskt Inkorrekt och Somjagserdet68 har fräckheten att ”hänga ut folk”. Man kan bli spyfärdig för mindre.

Expo, som nyligen bidrog till att avbryta en Stockholmsadvokats anställning genom att publicera en artikel om hans ekonomiska engagemang i nätbutiken Arktos (eller, rättare sagt, genom att skicka ett anonymt mail till dennes arbetsgivare långt innan artikeln publicerades), har tydligen plötsligt utvecklat någon form av moral. ”Hundratals människor hängs ut på nätet, dömda som icke dömda,” snyftar ingressen. Tydligen har Politiskt Inkorrekt publicerat bilder från vänsterjippon, alltså från demonstrationer där människor befinner sig i det uttalade syftet att bli sedda och fotograferade till stöd för en politisk sak. Detta anses av någon anledning vara mer moraliskt klandervärt än Expos vidriga trakasserier, vars mål uteslutande är att få tyst på människor som säger sin mening (eller investerar fel) genom att få dem uppsagda eller misshandlade.

Obehagligheter
Riktigt obehagligt blir det sedan, när en 41-åring som pekas ut som ansvarig för sidan förnekar att han tagit bilder till bloggen: ”Metadatan till de publicerade bilderna visar dock att de är tagna med exakt en sådan kamera och kameramobil som 41-åringen använder sig av. Dessutom visar vinklen på de publicerade fotografierna att de är tagna från de platser där 41-åringen befunnit sig vid de aktuella tillfällena.”

Hur vet Expo det? Det sannolika är i och för sig att det handlar om en bluff – ett försök att framstå som den maffiaverksamhet till amatör-STASI man strävar efter att vara. Är det inte så är det allvarligare – det betyder i så fall att Expo har tillgång till resurser deras enligt egen uppgift blygsamma ekonomi knappast kan förklara. Artikeln innehåller även en hel del andra liknande obehagligheter. Målet är att framstå som allvetande – AFA ser dig, if you will.

Att Expo i artikeln, för att inte framstå som fullständiga hycklare, såg sig nödsakade att avstå från att publicera namnet på de misstänkta tankebrottslingarna bör inte lugna offren nämnvärt. De uppgifterna kommer nästan säkert att hamna på nätet och i händerna på småkriminella psykopatvänsterligister inom kort, var så säker. Sedan börjar hoten.

En simpel strategi i fem punkter
Det här har hur som helst gått för långt för länge sedan, och kan inte längre beskrivas som någon sorts ”politisk kamp” som förs med rimliga medel. En simpel strategi för att hantera Expos sadistiska smörja börjar vara på sin plats. Undertecknad har sammanställt ett utkast på fem punkter för var och en som utsätts för, eller riskerar att utsättas för, Expos ”granskningar” och de sociala konsekvenser som följer i dess spår:

1) Sluta aldrig, ge aldrig upp. Det är visserligen så, att orsaken till Expos verksamhet ytterst är individuell ondska och samhälleliga brister. Oförmåga att argumentera, ideologiska vanföreställningar och avgrundsdjup okunskap är de allmänmänskliga drag som skapar en skittidning av det här slaget, i kombination med ett samhälle som desperat behöver en fiendegrupp för att slippa tackla sina problem. Ändå finns det en mer omedelbar orsak: det fungerar. Att lägga av när man hotas, hängs ut eller trakasseras är inte bara att ge upp, med allt vad det innebär för egen del, utan uppmuntrar också de här arslenas uppförande, och utsätter därmed andra för risk. Det här är människor utan verklig övertygelse och utan moraliska värderingar – för dem är politik taktik och förtryck ett självändamål. När ingen längre tar åt sig av deras infama snusk kommer de att hitta något annat att syssla med. Förhoppningsvis bugchasing.

2) Anmäl, anmäl, anmäl. Expo ligger hela tiden och balanserar på förtalets gräns, inte minst med sin verklighetsfrånvända terminologi. Det är ”nazister” hit och ”Vit Makt”-miljö dit, utan tillstymmelse till vett eller sans. Givet de enorma sociala konsekvenser en dylik stämpel har i dagsläget är det ingenting man ska ha rätt att kasta i huvudet på folk utan mycket starka belägg  – och det är långt ifrån omöjligt att det finns åtminstone någon inom rättsväsendet som har vett att begripa det. Kopplingen mellan Expos ”research” och hotelser och våldsverksamhet är också extremt uppenbar – anmäl även allt sådant. I de flesta fall gör rättsväsendet naturligtvis ingenting; förtalsmålen kvävs av en politiskt tillsatt jury, utredningar av mordbränder, hot och misshandel läggs ner. Men anmälningarna finns där, som en växande hög av skam för ett samhälle som urartat i ”humanistisk” totalitarism. Och det finns faktiskt kompetenta poliser, och kompetenta ämbetsmän, som gör sitt jävla jobb istället för att rapa politiska floskler och glädjas åt sin egen medbrottslighet. Den dag dylika börjar visa åtminstone tillstymmelse till ryggrad kan vi räkna med att gangsterligan Expo förlorar sin makt, för nog torde den liberala demokratin kunna försvara sig mot lite högerradikal kritik med rationella argument. Åtminstone borde dess förespråkare tro det, annars hamnar vi i någon sorts ideologiskt-darwinistiskt vaccum där åsikten med mest pengar och flest skurkar till sitt förfogande vinner.

3) Konfrontera dem. Därmed syftar jag givetvis inte på att kasta stenar genom fönster eller anfalla med fjäderbatonger – det uppförandet får Expos prenumeranter stå för. Men låt dem aldrig komma och ”besöka din skola” eller hålla en föreläsning utan att vara åtminstone några stycken på plats som bemöter dem. Ställ dem mot väggen. Läs på om deras medarbetares historia – fråga hur en leninisttrotskist som tränat upp den eritreanska regimens soldater plötsligt blev ”demokrat” värdig Dawit Isaak-priset. Fråga om Tobias Hübinette. Fråga hur det kommer sig att deras publiceringar åtföljs av hot och trakasserier. Kan ni inte komma på något bättre, fråga om de känner Mattias Våg. Läs deras material och smula sönder det. Det här handlar om lögnare, oftast dessutom exceptionellt korkade sådana, och man behöver inte vara högskoleutbildad, eller särskilt utbildad alls, för att bryta sönder deras nonsens.

4) Se till att folk fattar vad det handlar om. Expo är inte vidriga främst för att de ”stör kampen” eller för att de förföljer specifikt ”nationella”, ”identitärer” eller vad det än kan handla om. Expo är en av demokratins mest trasiga avarter, en som försöker eliminera den enda allmänmänskliga fördel demokratin faktiskt har: möjligheten att forma och uttrycka sin mening utan att riskera att bli utfryst ur samhället. De utgör en skamfläck för mänsklig dialog överhuvudtaget, oavsett statsskick, och det faktum att de inte ens är ärliga och öppna med sina förtryckarambitioner utan gömmer sig bakom floskler om ”rapportering” och ”journalistik” gör det hela ännu mer motbjudande. Se till att folk fattar det. En skola eller förening som bjuder in människor från Expo stödjer en försämring av debattklimatet, en fördumning av det offentliga samtalet. Se till att de får veta det.

5) Sluta aldrig, ge aldrig upp. Aldrig.

Det är dags att torka Expos krokodiltårar och låta deras anställda övergå till någon annan likvärdig verksamhet. Det finns väl alltid kattungar som behöver eldas upp.

Barkbröd associeras förmodligen av de flesta svenskar till fattigdom och elände. Något ligger det i det, men barkmjöl har faktiskt använts av andra orsaker, och kan användas även idag för att baka ett pikant och udda bröd.

Att dryga ut sitt mjöl med nedmald bark låter givetvis som en desperat åtgärd från den svenska fattigdomens mörkaste år. I viss mån är detta också riktigt; nödåren 1867-68 var den sista tid då bakandet av barkbröd nådde riktigt stor utbredning i Sverige. Ändå är det inte helt och hållet befogat att tala om barkbrödsbak som uteslutande ett desperat sätt att framställa nödföda – bark är nämligen inte fullt så befriad från näring och smak som man skulle kunna tro.

Det är i första hand tallbark som använts vid barkmjölsframställning och påföljande brödbak, även om andra träslag också varit inblandade. Givetvis handlar det inte om själva ytterbarken, som är fullständigt fri från näring av värde för människor, och dessutom både hård och smaklös. Det handlar istället om innerbarken, det mjuka lagret mellan ytterbark och själva trädets ”hårda kärna”. Denna är, i synnerhet på våren, både mjuk och smakrik – den går faktiskt att äta rå om man skulle vara riktigt hungrig.

Barken skördades alltså på våren – när det begav sig på 1800-talet vanligen genom att hela träden fälldes och sedan skalades. Därefter lades den i blöt, torkades, rostades och maldes till ett mjöl som (i fallet med tallbark) innehöll ungefär 800 kcal/kilo mjöl. Mjölet blandades sedan ut med andra sorters mjöl, dels för att bröd bakat på enbart barkmjöl håller samman dåligt, dels för att smaken blir alldeles för besk.

För den som är intresserad av att prova på barkbröd i dagsläget är det inte särskilt besvärligt. Hellre än avverka hela träd bara för att komma åt barken kan man helt enkelt skära upp ”rutor” i barken och skala loss lagom stora sjok (kom i så fall ihåg att inte skala hela vägen runt, då dör trädet). Det enklaste är att först rensa bort hela ytterbarken så att innerbarken blir frilagd, sedan skära runt den och slutligen dra loss hela klabbet, möjligen med hjälp av en kniv för att få med alltsammans. Resultatet kan sedan soltorkas ett tag, för att därefter rostas i ugn. Låt skivorna ligga inne tills de får en rödbrun nyans (men inte så de blir brända). Därefter krossar man resterna i en mortel, och får således en liten mängd alldeles äkta barkmjöl. Tilläggas kan att även de ännu inte krossade, men rostade, barkdelarna kan ätas, med ost eller smör om man så vill. Under förutsättning att man skördat under våren eller den tidiga sommaren är de tämligen söta och krispiga, i och med att träden då savar. Det smakar ungefär som kex.

Mjölet kan man sedan blanda med annat mjöl, varefter man är redo att baka. Ett par recept insamlade från nätet kan vara värda att ta upp:

Barkbröd, från Skogsreflexen:
0,5 l mjölk
4 dl barkmjöl
3 dl annat mjöl, t.ex. rågmjöl, kornmjöl, vetemjöl eller blandning av dessa
1 tsk salt
Värm upp mjölken och tillsätt allt annat mjöl utom barkmjölet. Låt blandningen svälla tills mjölken kallnat. Tillsätt barkmjöl och salt och knåda degen. Degen bakas ut till en centimeter tjocka bröd, som är 15–25 cm i diameter. Bröden gräddas genast i het ugn. Brödet är godast när det är nyssuttaget från ugnen.

Barkbröd, lyxvarianten från Populär Historia:
1–2 kaffekoppar av den ljusa, finrivna innerbarken
3/4 l vatten
6 hg kornmjöl
6 hg grovt rågmjöl
salt och fänkål
1 pkt jäst

1. Lös upp jästen i lite vatten. Blanda alla ingredienser och låt jäsa ca 1 timme.
2. Knåda degen på vanligt sätt och tillsätt mera mjöl om det behövs. Låt degen jäsa ytterligare 30–40 minuter.
3. Kavla ut till små brödkakor och nagga väl.
4. Grädda i inte alltför varm ugn och pensla brödkakorna med lite sirap eller vatten efter gräddning.

För den riktigt hårdkokte kan det för övrigt rent vara värt att reda ut hur man gör för att baka hela klabbet utomhus.