Solguru

Stefan Löfvén har tillträtt som ordförande för Socialdemokraterna, efter en lindrigt sagt kaotisk period. Förhoppningen är nu att han, åtminstone delvis, ska återupprätta Socialdemokraternas position genom att ta tillbaka förlorade väljare. Det är tveksamt hur det kommer att gå med det. Centralt för projektet torde bli vilken effekt Löfvens profil och historia kan tänkas ha på möjligheten att locka tillbaka väljare som flytt partiet till förmån för andra. Några soffliggare lär i alla fall inte kasta sig till vallokalen på grund av den forne Metallbasens tillträde.

Det finns några orsaker till att tvivla på att återhämtningen kommer att gå så värst bra, om man utgår från Löfvens åsikter som de framskymtat hittills:

1) Närmast okvalificerat positiv till EU, EMU och Europakten. Väljare som stuckit till Vänsterpartiet lär avskräckas av åtminstone det sistnämnda.

2) Han har uttalat stöd för svensk kärnkraft. Det gör han givetvis alldeles rätt i – så länge de rena miljöenergiformerna knappt kan tända en julgran är kärnkraft värd riskerna, om man därmed kan minimera både utsläpp och det ekonomiska beroendet av diverse instabila skräpländer i Mellanöstern. (s)-väljare som numera befinner sig i Miljöpartiet torde däremot ha svårt att acceptera den positionen, eftersom de sannolikt till stor del tillhör den anrika och bisarra svensk tankeskola där kärnkraft är värre än nästan allting.

3) En historia av att försvara vapenindustrin, vilket än en gång lär utgöra en enorm mur för de väljare som flytt ut i den särskilda vegetation av bomull, tuggummi och världsfred som frodas i (v) och (mp).

4) Avslutningsvis har han drivit diverse informationskampanjer ”mot rasism” inom Metall, gång på gång angripit Sverigedemokraterna och rent utav skrivit en debil debattartikel tillsammans med Expos ansvarige utgivare Robert Aschberg. Lägg till det att han tar upp vanan att kalla sig ”feminist” igen så är sannolikt (s) omfattande SD-förluster också permanenterade.

Då återstår den flytande massa av politiskt nästan fullständigt okunniga väljare som på oklara och instinktiva grunder ambulerar mellan Socialdemokraterna och Moderaterna (och i förekommande fall också flyter runt lite bland andra borgerliga partier och möjligen Miljöpartiet). Här kan det tänkas att Löfvens sympatiskt grovhuggna utseende, hans fokus på industri och arbete och en del andra kosmetiska aspekter får en avgörande betydelse, och åtminstone puttar upp sossarna över 30-strecket. Skulle han dessutom klara att inte trycka allt för hårt på sin ”feminism” och diverse HBTQIA-frågor, utan fokusera på svenska arbetares (och arbetslösas villkor) kanske det går ännu lite bättre. Det är långt ifrån omöjligt, i och för sig. Klarar han dessutom att undvika pinsamheter i relationen till SD kommer han säkert också att kunna lura tillbaka en eller annan missnöjesväljare som är så sur på ”högeralliansen” att han kan lägga invandringsdiskussionen på hyllan för en nostalgiresa till 70-talets sosseri (vad avser retoriken, i alla fall, vilket kan vara tillräckligt).

Sammanfattningsvis: om Löfven skiter i den ”nya vänsterns” projekt kommer sossarna möjligen att kunna tjäna en smula på ett växande missnöje med Alliansen. Någon större vändning lär vi dock knappast få se.

Naturligtvis är det till syvende och sist så att sossarnas enda chans att åter bli ett statsbärande parti är att tackla invandringsproblematiken, skolan och flera andra projekt man själv misskött å det grövsta under flera decennier, innan Reinfeldt och gänget bestämde sig för att fortsätta missköta dem. Det handlar då om att på samma sätt som man gjorde från början tala om människors vardag och det samhälle de faktiskt lever i, samtidigt som man helt förändrar delar av sin ideologi. Som man en gång bröt med den revolutionära kommunismen (en gång ”socialdemokratisk” även den), måste man nu bryta med den radikala nyvänsterns massinvandring, relativism och familjefientlighet. Då kan man framstå som ett trovärdigt alternativ till både den nyliberala högern och den totaldestruktiva antikulturvänstern. De politiska idéernas svenska fantasivärld – där en romantiserad välfärdsstat står mot en lika orimlig (men farligare) dröm om global liberal frihet och jämlikhet (samtidigt) – inspirerar ingen vettig människa längre.

Att få behålla lite mer av sina pengar genom en nominellt högerorienterad skattesänkningspolitik är helt enkelt det individuellt attraktivaste valet i det administrativa territorium som Sverige blivit, istället för att vara en nation eller ens en egentlig stat. För att nu inte tala om ett ”folkhem”.

En filipinsk statsvetare resonerar i en artikel på Alternative Right kring Tredje världens förutsättningar att utveckla en identitet fri från upplysningsnationalismens och postkolonialismens obekväma kostym. Det han skriver är både tänkvärt och lärorikt.

Siryako Akda är en utexaminerad filipinsk statsvetare som börjat dyka upp på den utmärkta amerikanska nättidningen Alternative Right. Han har hittills publicerat två texter angående Tredje världens relation till de forna kolonialmakterna, och dess potentiella relation till den nya högern. Den första av de två – The New Right and What It Can Offer the Rest of the World - berör det senare. Akda har studerat ett flertal av den nya högerns tänkare, och nämner i artikeln Alain De Benoist, Tomislav Sunic, Joe Sobran, Pat Buchanan, Paul Gottfried och Alexander Dugin. Eftersom vissa av dessa tänkare i princip enbart berör europeiska och amerikanska förhållanden, och dessutom diskuterar i termer av europeiskt/vitt egenintresse kan man tycka att detta intresse från Akdas sida är obegripligt.

För Akda finns det dock ingen motsättning. Med avstamp i den koloniala erfarenheten inleder han med att förklara problemet med de traditionella befrielserörelserna i exempelvis Filipinerna, som ofta varit grundade på ett nationalitetsbegrepp som importerats från västvärlden: ”Nationalism in the traditional sense of the word, as perceived by a person of a non-western background, like myself, is something which is intertwined with both the rejection of the West, and the paradoxical imitation of the intellectual and technological achievements of the West.”

Detta leder till vad Akda humoristiskt kallar Go home Yankee and take me with you-syndromet. En ytlig nationalistisk stolthet präglad av aversion mot Väst, kombineras med ett ständigt bruk av västerländska innovationer och i extremfallet en vilja att invandra till den hatade fiendens hemländer. Denna märkliga dynamik, utan tvivel verksam i till exempel fallet med algerisk invandring till Frankrike, är problematisk för identietsbygget i fattiga och ”eftersatta” nationer, och erbjuder liten möjlighet till motstånd mot globaliseringens avigsidor (vad den leder till i de europeiska förorterna behöver jag förstås inte gå in på här).

Akda tänker dock även långsiktigare. Även om den ovannämnda problematiken, med en nationalism som är personlighetskluven och dåligt förankrad, skulle visa sig vara överkomlig, finns ett allvarligare moln vid horisonten. De postkoloniala nationernas vilja att både ta avstånd från och imitera västliga föreställningar skulle nämligen kunna innebära att:
”what is happening in the West (e.g. Hate Crime Legislation, Political Correctness, Deindustrialization, Mass Immigration and Multiculturalism) is a prelude to what may happen to the rest of the world. Already there are small indications that the rest of the world may also end up following the same path as the Western World if present trends continue.”

Även från Filipinernas något avlägsna horisont är det förstås lätt att se, för den som utan allt för röda solglasögon betraktar Västvärlden, att en sådan utveckling vore allt annat än önskvärd. Med utgångspunkt i bland annat detta drar Akda slutsatsen att den nya högerns tänkande har potentialen att bli en viktig pusselbit för länder med faktisk potential i tredje världen. Ett sätt att återuppväcka nationell och etnisk identitet utanför den upplysningsorienterade, ofta marxistiskt anstrukna, statsnationalism som bara i undantagsfall faktiskt på ett meningsfullt sätt tjänat de befolkningar som anammat den. Samtidigt ger den också teoretiska och ideologiska verktyg för att motsätta sig den bulldozerartade, egalitära antikultur som, med eller utan bombkrig, för närvarande rullar fram över planeten under ”globaliseringens” och ”demokratins” fana. Denna gång ska det dock ske utifrån egna förutsättningar.

Eller som Akda själv sammanfattar: ”And although there may be the lack of a common cause, every true nationalist throughout the world, regardless of his or her background, has common interests to promote a new and radical form of universal nationalism. After all, the Left had been spreading its ideas for centuries now. It’s about time the Right did the same.”

Läs hela artikeln här.

För några dagar sedan skrev jag om Expos nya norska kompisar, som öppet samarbetar med AFA och Blitz. Samtidigt händer det saker i det svenska samhället – Åsa Linderborg har slutligen förlorat de få chips hon möjligen haft i påsen och bestämt sig för att alla som kritiserar svensk vänster i själva verket är i lag med Anders Behring Breivik. Senast utpekades Göran Hägglund som en vägröjare för det fiktiva antimuslimska tempelriddarsällskapets härjningar i grannlandet. Andra journalister (främst på kultursidorna) kör på i samma anda. Argast är man på förrädaren Bengt Ohlsson, som fullständigt skitit i det röda skåpet och förmodligen kan ge sig av till Orkney direkt, men hela världsutvecklingen är skrämmande för Åsa och hennes gelikar. Det finns en stor, strukturell högerkonspiration som kläcker fram lasermän och norska tempelriddare på löpande band, tycker man. Det är Avpixlats fel, det är Axess fel, det är nästan allas fel.

”Alla de som, till skillnad från oss, driver fram ett vi-och-de-tänkande,” tycks man tänka.

Tragikomik
Det är förstås bara tragikomiskt, och eftersom de här människorna sannolikt eller åtminstone förhoppningsvis är på väg ut ur historien för evigt, är det inte så mycket att bry sig om. De fruktar en högervåg som i stort sett inte finns, men kanske har de rätt i att den är på gång. Det är en högervåg som hindrar Stockholms Nya Klass från att få bestämma hur Slussen ska se ut, som massakrerar människor över hela Europa och har korrumperat folk i landets alla kommentarsfält till att hysa den konspirationsteoretiska föreställningen att vänstern har något att säga till om i Sverige. Detta trots att Åsa Linderborg från kultursidan i Sveriges mest lästa kvällstidning förklarar att hon och hennes gelikar tillhör dem som ”vill skriva, tänka och spela bortom allfarsvägarna.”

Det finns dock en avigsida: det är inte bara tredjeklassens privatåsiktspoliser som Expo, eller avdankade rödvinsvänsterister på kultursidorna, som tror att de nu har carte blanche att uppföra sig hur de vill i kampen mot högervågen. Även samhällets riktiga dårar börjar känna vindarna i luften. I Eskilstuna har två medlemmar av det tidigare för mig totalt okända Liberala Partiet (på valsedlarna omnämnda som Klassiskt Liberala Partiet, för att undvika sammanblandning med Folkpartiet) blivit misshandlade av AFA. Dessutom har ytterligare en av medlemmarna fått följande lapp i brevlådan:

Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

- Antifascistisk Aktion

Här blir det uppriktigt sagt mindre komiskt, eftersom ett av offren för misshandeln rent fick föras till sjukhus.

Kålsupare
Här skulle jag förstås, i samma anda som Linderborg och Daniel Poohl, kunna yra om att Aftonbladet och Expo bidrar till att skapa ett samhällsklimat präglat av hat och paranoia – att AFA-killarna läser bägge mellan försöken att bena ut två sidor Focault och lite syndikalistisk pamflettlitteratur råder det knappast något tvivel om. Möjligen skulle jag också kunna säga något begåvningssvagt i stil med att ”de inte är medskyldiga, men de har ett ansvar.” Det känns dock inte särskilt viktigt. Däremot kan vi konstatera att Linderborg, Expo och AFA samtliga lider av samma problem. De känner att deras åsiktsmonopol förtvinar, samtidigt som de tror att deras egna bisarra tankekonstruktioner, där allt ifrån Göran Hägglund till Anders Behring Breivik egentligen är ett uttryck för en och samma ”världsbild”, på något sätt givit deras missriktade kamp ny legitimitet. Att de förmodligen bara är vagt medvetna om det här, och uppfattar sig själva som någon sorts radikala samhällskritiker som slår underifrån, förändrar inget i sak.

Det är vänsterns förlust av makt som tar sig uttryck i debila tirader som Linderborgs, Expos nyfunna kärlek till våldsvänstern i grannlandet och AFA Eskilstunas brutala våld mot ett obskyrt liberalt parti. Det är förstås, i all sin obehaglighet, hoppingivande på längre sikt. Samtidigt ska vi komma ihåg att de värsta sidorna av den missbildade pseudosocialism som snickrades ihop i USA för några decennier sedan, redan blivit grundbultar i merparten av den borgerliga högerns partiböcker. Jobbet är alltså långt ifrån färdigt bara för att ”antifascismen” börjar visa sitt våldsfixerade tryne för mycket för sitt eget bästa. Eller för att Sveriges pinsammaste kulturvänsterexemplar inte får vara med och bygga Slussen.

Extreme Right-Wing

Idag ger Svenska Dagbladets ”faktakoll” sig på att undersöka Erik Ullenhags påstående att det är en myt att invandring kostar tiotals miljarder kronor. Med visst intresse tar man sig en titt, och visst får påståendet grönt ljus.

Artikeln kan sammanfattas så här: invandring kostar inte pengar. Eller jo, den kostar mycket riktigt tiotals miljarder kronor, men den skulle inte göra det om sysselsättningen bland invandrare blott ginge upp. Och förresten finns det uppgifter som tyder på att staten möjligen tjänar massa pengar på invandrares företagande. Men detta går inte att beräkna.

Den som följt ovanstående resonemang förstår kanske inte riktigt logiken bakom det gröna ljuset. I en annan värld, där invandrare vore sysselsatta i högre grad, skulle de offentliga finanserna inte gå back på den. Och det finns saker som vi aldrig kan förstå, som förmodligen innebär att invandringen faktiskt inte kostar några pengar. Det är faktiskt det som står i artikeln, som är lång, tillkrånglad och försöker låta vetenskaplig. Stöd får den förstås bara – och jag menar bara – av folk som inte orkar läsa den, men tycker att slutsatserna låter bra.

Man slår i alla fall fast följande: ”Enligt Ekberg var nettokostnaderna i de offentliga finanserna för invandringen år 2006 mellan 40 och 60 miljarder kronor, eller mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Det skulle ju kunna peka på att Erik Ullenhag borde få rött ljus.”

Så varför får han inte det? Jo, för att Ullenhag och regeringen har tagit vad man kallar ett ”helhetsgrepp.” I detta helhetsgrepp ingår först och främst sysselsättningen – man påpekar att invandrarföretagare anställer 200.000 personer. Att man några rader högre upp konstaterat att sysselsättningsgraden bland utlandsfödda är 57% (vi har betydligt fler än 400.000 utlandsfödda i Sverige) spelar tydligen mindre roll.

Sedan blir det riktig action. Viktigare för helhetsgreppet är nämligen att man inkluderar eventuella handelsintäkter och ospecificerat ”företagande” som invandringen skapar (eventuella extrautgifter, av typen brottsbekämpning, sjukvård eller kostnader för sociala skyddsnät är tydligen inte en del av helheten, och berörs inte). Denna guldgruva av inkomster har en intressant egenskap: ”det är i princip omöjligt att sätta exakta siffror på detta och därmed är det också omöljigt [sic] att räkna på hur de förändrar de statliga finanserna.”

Med andra ord: själva ”myten”, alltså uppgiften om den omedelbara kostnaden för invandringen, är helt korrekt. Om man däremot inkluderar olika inkomster om vilka vi inte vet något (som ”myten” inte berör), och dessutom nonchalerar olika utgifter man inte brytt sig om att ta reda på något om, då kan man inte längre säga vad invandringen kostar alls. Dessutom skulle den inte kosta något om allting vore helt annorlunda.

Eller, som Tobias Olsson sammanfattar: ”Det går inte att sätta en prislapp på invandringen och därmed går det inte heller att säga att den kostar tiotals miljarder kronor.”

Det är överlag inte tillåtet att konsumera alkohol på svenska arbetsplatser. Mitt förslag är att Svenska Dagbladet ser till att denna goda tumregel efterlevs även bland skribenterna på Faktakollen.

Faktakollens reportrar följer måhända SvDs senaste hälsorön?

När det gäller att hålla rågången mot våldsamma vänsterextremister har den demokratiska tidskriften Expo haft problem redan inom Sverige. När man letar internationella samarbeten har det överlag sett ännu värre ut.  I synnerhet Norge verkar lida brist på välkammade Daniel Poohl-karaktärer, och man får därför söka vänner hos den våldsamma ”antifascismens” intellektuella försvarsadvokater. För några månader sedan fick man från sin hemsida plocka bort en artikel av Tor Bach, efter att Avpixlat påvisat att han försvarat militant våld och att ”banke nazisvin.”

Nu är det dags igen. Expo inleder ett samarbete med den norska organisationen Vepsen. Ordförande för den är sociologen Henrik Lunde, som enligt Expo arbetat i flera år med att ”kartlägga och granska den norska extremhögern.” Den informationen har sannolikt hamnat lite här och var. Lunde är nämligen en flitig försvarare av våldsverkarna i norska Blitz, liksom svenska AFA. Dessutom förespråkar han direkt samarbete med den typen av grupper – det framstår rent som något självklart.

I artikeln ”Verdige antirasister”, publicerad på Antirastisk Senters hemsida, låter Lunde meddela att våld har en självklar plats i ”antirasistiskt” arbete. Så här skriver han bland annat:

”Militante antirasisters aksjoner har spilt en vesentlig rolle i arbeidet mot høyreekstremisme i Norge. Man kan like det eller ikke, men nynazister i Oslo blir møtt med håndfast motstand fra bl.a. Blitz/AFA.”

Han vill inte påstå att samarbetet med Blitz, som han i en annan artikel anser varit viktiga för demokratin, varit oproblematiskt – folk från Blitz har varit arga på vissa saker han själv tagit sig för, och själv har han och hans organisation varit ”like oppgitte over enkelte aksjoner som Blitzmiljøet har gjort.” Däremot, och här är Expos norske samarbetspartner tydlig, ska sådana småsaker inte ”hindre konstruktivt samarbeid når vi er enige.”

Läs det igen, om ni har det lite svårt med norskan. Enstaka motsättningar ska inte hindra konstruktivt samarbete. Vidare skriver norrmannen:

”I antirasismens lune favn finner vi alt fra rollespill til slagsmål; fra løpesedler til TV-debatter. En dynamisk, mangfoldig og bred antirasistisk bevegelse har vært det beste bolverk mot organiserte rasisters mulighet til å vokse seg sterke. Det har vært og skal være plass til alle – nye som gamle. Mangfoldet er ingen trussel, men en styrke.”

Leve mångfalden ännu en gång, alltså! Slagsmål (och, givetvis, hot och våld mot enskilda, kvinnor som män, vilket förstås är AFAs/Blitz främsta verksamhet vad gäller antirasism) återfinns i ”antirasismens lune fave”, och så ska det också vara. Eller, som Expo uttrycker saken: ”Norge och Sverige står inför liknande utmaningar och därför är det viktigt att vi har ett tätt och konstruktivt samarbete mot extremism och för mänskliga rättigheter och demokrati. ”

Några frågor inställer sig förstås. Har Expo för avsikt att låta Lunde och Vepsen ta del av sitt omfattande personregister för att effektivt kunna koordinera våldsinsatser mot norska och svenska högerextremister? Ska våld även användas mot Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna, eller anser man att det är strategiskt oriktigt? Tänker Expo dela med sig av Vepsens material till svenska ”aktivister”? Exakt hur ska samarbetet Expo/Vepsen-Blitz/AFA se ut?

Och när fan ska svensk säkerhetspolis förstå vad det är för banditer som leker nationalsamvete i svensk massmedia?

(säg till om länken till Lundes charmiga artikel försvinner, den är givetvis sparad)

Post scriptum: Vid närmare genomläsning av Expos artikel ser jag att ”[p]artnerskapet är en viktig formalisering av det samarbetet som har pågått i flera år”, så tempusformen på frågorna ovan kan ändras med gott samvete. Är det en slump att Expos norske samarbetspartner även tycker om att samarbeta med människor som använder våld mot folk de inte tycker om – öppet, därtill?

Jahapp, de var inte riktigt så världsfrånvända som man skulle kunnat tro. Vänsterpartiet har gjort det enda ens avlägset rimliga och valt Jonas Sjöstedt till ny ordförande, efter Ohlys flåsande lekstugeår. Det är synd, förstås, eftersom alternativet – topp tunnor lallande galningen Dinamarca – hade tagit med sig partiet ut ur riksdagen en gång för alla. Dessvärre valde (v) den högerpopulistiska vägen, och tog den mest kompetente, trots att hudfärg och kön var ungefär så fel det kunde bli. Sjöstedt är sannolikt den klipskaste killen som överhuvudtaget producerats av Vänsterpartiet på decennier.

Min gissning är att han kommer att ge partiet åtminstone 3-4% extra i nästa val, och tanken på att se partiet som tyckte det var värt att sluta kalla sig kommunister först efter kommunismens fall lämna riksdagen får vi nog ge upp nu, även om ”Sjöstedteffekten” skulle bli mindre än väntat. I och med Socialdemokratins totala kolllaps spelar det kanske inte så stor roll heller, om inte annat kan man ju åtminstone fortsätta peka på Vänsterpartiet varje gång någon tönt börjar yra om andra partiers och rörelsers ”rötter”.

Sjöstedt kommer sannolikt att göra det Juholt hade kunnat göra, om inte en vansinnig mediekår av okänd anledning beslutat sig för att karaktärsmörda honom. Den EU-kritiske ex-EU-parlamenterikern  kommer att leta rätt på sådana saker som människor upplever som genuint negativa i det nya, liberalare Sverige och sannolikt dra en hel del väljare. Otrygga anställningar, pensionärers situation och i synnerhet EU-kritik (förstås, givet hans historia) torde bli centrala frågor. Han kommer gissningsvis inte att lägga lika mycket krut på att mala monomant om Sverigedemokraternas djävulsdyrkan, homosexuellas rätt att urinera var de vill och feminismens viktiga roll i partiet. I varje fall inte om han vill undvika att Mona Sahlina sitt parti bort från makten i all evighet.

Lite hippa kommentarer som antyder att han hellre vill bo i ett ghetto än som folk är det enda Sjöstedt hitills låtit undslippa sig av klassiskt nyvänstertramsande, annars verkar fokus ligga på trygghet och omfördelningspolitik – alltså det något så när normala människor förväntar sig av vänstern.

Man kan i alla fall konstatera att (v) valt en för partiet oväntad väg. Istället för en av allt att döma inkompetent kvinna med ett hett och eldigt invandrarnamn, valde man en psykiskt stabil, vit, manlig pragmatiker. Det luktar populism och heteronormativitet lång väg – man kunde lika gärna ha tagit Frank Baude. Vi-och-dom-tänkandet, Danmark och rasismen har fått genomslag även i VPK.

Albert Speer får rita nya Slussen.

Kerry Bolton’s Revolution from Above visar sig vara en riktig liten informativ pärla, som reder ut relationen mellan vår tids mäktigaste män och vår tids ihärdigaste revolutionärer. Motsättningen dem emellan visar sig vara mindre än de flesta skulle tro.

I tider av ”arabisk vår” och ”Twitterrevolutioner” skulle både och en annan behöva en påminnelse om att makt inte kommer underifrån. Intressen, drivna av alltifrån ideologisk nit till strävan efter ekonomisk och maktpolitisk vinst, verkar i de flesta historiska skeenden. Analyser som berör den typen av frågor tenderar dock att kategoriseras som ”konspirationsteoretiska,” en klassificering som dessutom underlättas av den höga frekvensen av insnöade rättshaverister som hemsöker internets baksida med utgjutelser om Illuminati, frimurare och rymdödlor.

Använder mäktiga människor makt?
Ska man överhuvudtaget ta i frågan måste man, bland annat därför, börja i andra änden. Först bör man fråga sig om man tror att det finns individer och grupper som besitter stora resurser i form av pengar, kontakter och kommunikationskanaler. Sedan bör man fråga sig om denna typ av resurser ger dessa individer och grupper större möjlighet att utöva makt än de skulle haft om de varit ensamma och panka. Slutligen bör man fråga om det är rimligt att tro, att grupper och individer använder denna eventuella makt för att dels gynna sig själva, dels gynna de idéer de vill genomdriva. Svarar man nej på alla dessa frågor kan man fortsätta kalla alla som diskuterar maktstrukturer och intressen i andra termer än mediala ”folkliga” uppror och ”marknadens svängningar” för konspirationsteoretiker. Då kan man lugnt hävda att Andra världskriget, som en följd av produktivkrafternas utveckling, skulle sett exakt likadant ut utan Hitler (som en god väns historieprofessor vid Göteborgs Universitet faktiskt gjorde). Man kan också ta på sig en dumstrut och sätta sig i ett hörn.

Att enskilda aktörer och små, ideologiska och resursstarka, grupper har oändligt mycket större betydelse för historien än vad modern historieskrivning erkänner är för övrigt inget specifikt konspirationsteoretiskt eller högerextremt – den tanken utgjorde grunden för Gramscis kulturella marxism, liksom för Frankfurtskolans teoribildning. Varken Marx eller Marcuse hade någon tilltro till arbetarklassens inneboende revolutionära vilja, och anarkismens historiska totalmisslyckande är ett ganska gott belägg för att de hade rätt.

Revolution från ovan
Men vid försök att förstå omvärlden på en mer aktörsbaserad basis finns det förstås oändliga fallgropar. Slarvig metod, förutfattade meningar och gammal god galenskap har satt käppar i hjulen för mer än en författare som velat ge sig på ”världens hemliga historia”. Kerry Boltons Revolution from Above är därför en frisk fläkt. Bolton har gett sig på att skissera kollektivismens historia, med fokus på 1900-talet. Boken avhandlar kopplingar mellan västvärldens förment marknadsliberala eliter och vänsterorienterad revolution och subversion i olika former.

Det är bitvis fascinerande läsning, som inger förtroende inte minst genom att Bolton varit snål i sitt bruk av kontroversiella källor. Istället stödjer han sig mestadels på förstahandskällor, oomstridda skildringar av olika historiska fenomen och inte minst material från precis de grupper han beskriver och kritiserar. Därför slipper vi också bilden av den Allsmäktiga Konspirationen, och får istället en mycket matnyttig beskrivning av hur amerikanska makthavare – både finanseliter och själva den amerikanska staten, underrättelsetjänsten CIA inkluderad – gång på gång under 1900- och 2000-talets historia formligen öst resurser och know-how över rörelser och ideologiska inriktningar som på pappret varit ägnade att underminera både kapitalismen och USA som sådant.

Marcuse och den nya ordningen
Bolton redovisar ett otal exempel på denna till synes obegripliga verksamhet. Vi ser President Wilsons planer för en ny europeisk ordning, byggd på ruinerna av det Europa han i samarbete med de för honom annars förhatliga kolonialmakterna slagit sönder. Vi möter general Graves, vars bolsjeviksympatier och irrationella hat mot den ryska ”autokratin” tillsammans med många andra faktorer torde ha haft stor betydelse för västmakternas nästan totala impotens vid interventionen mot bolsjevismens maktövertagande i Ryssland. Sedan får vi följa det bisarra samarbetet mellan olika stiftelser, ekonomiskt understödda av Wall Street- och bankfamiljer, och förment ”radikala” rörelser som the Fabian Society, Frankfurtskolan och den moderna feminismen. Utan att stödja sig på några ödleteorier eller märkliga fotografier på presidenter i udda sällskap visar Bolton med all önskvärd tydlighet att efterkrigstidens nymarxism alltid haft både finansiering och ideologiskt stöd från världens absoluta makttopp.

Herbert Marcuse – den som kanske mer än någon annan formulerat den nya vänsterns världsbild – arbetade åt CIA i många år innan han tog plats som ledare för den amerikanska studentrevolten. Besviken på arbetarklassens konservatism vände han istället sig till etniska och sexuella minoriteter för att genomdriva revolutionen – en revolution vars karaktär av antikapitalistisk samhällsomvandling därför fick vika till förmån för ett angrepp på ”Västerlandet” i allmänhet. Pengarna till sina böcker fick han bland annat från Rockefeller Foundation – som givetvis, i likhet med andra finansoligarker som tryckt in pengar i feminism, antirasism och kulturkritik från vänster, aldrig haft anledning att känna sin maktställning hotad av folk som Marcuse. Den nya vänsterns kapitalismkritik är resignerad posörverksamhet – fokus ligger på omfördelning (oproblematisk för mångmiljardärer med globala tillgångar) och identitetspolitik.

Stora pengar, små hjärnor
Hela 1900-talets vänsterradikala intellektuella och konstnärliga klimat visar sig ganska snabbt ha hängt samman både med resursstarka bankfamiljer och den amerikanska staten. Den ”provocerande konst” som än idag dyrkas av idioter över hela västvärlden understöddes, närmast skapades, av bland annat CIA som ett alternativ till Sovjetunionens socialrealistiska (och åtminstone något mindre avskyvärda), torftiga propagandakonst. Även studentvänsterns organisationer fick både privata och statliga pengar – på så vis kunde man avleda kritik mot allvarliga samhällsproblem till minoritetspolitiskt nonsens och narkotikadrivna pseudorevolter. Kinseys ”forskning”, Reichs perversa fantasier och den bland annat med dem sammanhängande ”sexuella revolutionen” är ytterligare exempel på hur marknadens starkaste aktörer och vänsterns ideologer inte varit motsatta varandra, utan samverkat.

Boken landar i den ”arabiska våren”, och kan mycket riktigt visa att en av de mest ihärdiga finansiärerna av så skilda fenomen som radikalfeminismen och den ”orangea revolutionen” i Ukraina – George Soros – även här varit framme och via sina stiftelser utbildat revolutionära ungdomar till diverse ”spontana” samhällsomstörtande aktiviteter. Precis som sina gelikar vill han införa en ”rättvis värld”, en värld präglad av global maktkoncentration och något som så sakteliga börjar likna en världsstat. FN, Think Tanks och global lagstiftning ska samverka för att utrota miljöproblem, rasism, orättvisa och förtryck. Det är en slavstat han drömmer om, förstås, men det är långt ifrån omöjligt att han i likhet med svenska journalister faktiskt inbillar sig att det han sysslar med är bra. Tusentals döda araber åsido.

Få skurkar – samma skurk
Boltons bok driver inte någon klassiskt konspirationsteoretisk tes. Till skillnad från många andra böcker i genren uteblir dessutom den tydliga skurken – han nämner att Frankfurtskolan till övervägande delen bestod av judar, och vid bokens inledning får vi ett kort kapitel om Weishaupts Illuminatisällskap. Någon generalanklagelse mot exempelvis frimurare (de förekommer knappast) rör det sig heller inte om. Dessutom hävdar Bolton inte att de finansfamiljer och mångmiljardärer vars investeringar i diverse antikulturellt otyg skildras i boken är allsmäktiga agenter i framväxten av den ganska otrevliga värld vi på senare år börjat ana – han menar aldrig att de så att säga ligger bakom alla de tankeskolor och företeelser de pumpat in pengar i.

Hur som helst torde få läsare kunna undgå att undra varför världens ekonomiska toppar så oproblematiskt stött och stödjer rörelser som själva menar sig motarbeta just finansväldet, och fundera på i vilken mån västvärldens (och kanske inte minst vänsterns egen) tilltagande impotens och oförmåga åtminstone delvis är en följd av denna lindrigt sagt oheliga allians.

Den finanskapitalism som oproblematiskt inte bara tagit till sig, utan faktiskt varit aktivt drivande i, framväxten av ”subversiv konst”, globalisering, sexuell revolution, mångkulturalism, världsfrånvänd feminism och ”ny vänster” i allmänhet är samma finanskapitalism som gång på gång lever rövare med Europas och USA:s ekonomier. Samma finanskapitalism som hand i hand med USA och NATO slaktar sig fram i ett tillstånd av konstant revolution i kriget mot terrorismen och för demokratin, och successivt bygger ut övervakningsstaten bakom en täckmantel av både islamistiska och högerextrema terrorister. Oavsett hur man betraktar historien i övrigt när det gäller relationen mellan aktör och struktur, är det den insikten som kanske är intressantast i Boltons bok. Myten om ”vita, rika män” som ”värnar vita maktstrukturer” är just det – en myt. I den mån världen har en elit, rör det sig om en liten klick av män och grupper som värnar sina egna intressen, intressen som åtminstone delvis sammanfaller med olika typer av utopiska vanföreställningar om hur världen ska se ut. Och de gör det på vår bekostnad.

Boken finns att köpa från Arktos.

Se även Oskoreis recension.

Ibland kan jag tycka att det vore roligt om någon riktigt befängd teori visade sig vara fullt riktig. Alltså att det faktiskt skulle fungera att bota lungsjukdom X genom att dansa under en gran och sedan sova med tenn under kudden vid fullmåne, men att ingen orkat utreda saken vetenskapligt. På ett liknande sätt vore det lustigt om en obskyr och till synes orimlig domedagsprofetia slog in. Ifall exempelvis Jehovas Vittnen fick rätt i en fjärde förutsägelse om jordens snara undergång, eller om 21:a december 2012 blev riktigt jobbig.

Nu är det här naturligtvis ingen verklig åsikt, och jag kan tänka mig att själva idén mest låter konstig. De flesta som inväntar katastrofer gör det för att katastrofen bekräftar, eller skulle bekräfta, deras världsbild. Folk vill helt enkelt ha en riktig, brutal ögonöppnare som bevisar deras poäng – miljökollaps, kapitalismens kris, Johannes Uppenbarelse eller det mångkulturella inbördeskriget (allt beroende på ideologi). Än så länge har den typen av tankar fungerat ganska dåligt – i alla fall om man resonerar i termer av omedelbar och för alla uppenbar apokalyps. Utan att utesluta något vad framtiden angår kan man väl konstatera att det är sällan allting fattar eld, och de dittills ovetande otrogna tvingas tillstå att ”ni hade rätt hela tiden!”

Det betyder inte att utvecklingsoptimisterna haft rätt. Tvärtom är hela historien ett enda hånskratt åt de människor som resonerat i termer av ”det ordnar sig” i största allmänhet. Civilisationer går under. Kulturer förfulas, försämras och dör. Levnadsförhållanden blir så vidriga att de tangerar det olidliga, ofta i linje med ”alarmistiska” förutsägelser, om än sällan lika dramatiskt som dessa velat göra gällande. I båset dit alla de som haft fel förpassats står, alldeles bredvid ”konspirationstokar” och ”domedagsprofeter”, en oändlig rad av utopister och optimistiska realister. Människor som förutspått jämlikhetens seger, kapitalismens under, marxismens i dubbel mening automatiska lyckorike och demokratins världsherravälde. Inte sällan har de betydligt mer blod på sina händer än ”religiösa fanatiker”, kulturkritiker och reaktionärer.

Verklig undergång sker stegvis i en förfallsprocess – dramatiska apokalypser som en gång för alla bevisar att något måste göras förekommer, men det är sällan någon lär sig något av dem. När de väl dyker upp kan de lika gärna brukas och missbrukas av precis samma tankar och företeelser som orsakade dem från första början. Det enda någon ”lärde sig” av 1900-talets totalitarismer var att man numera skulle kalla sina meningsmotståndare totalitära, och sig själv något annat. I övrigt är det business as usual. Även extremismens faror innebär helt enkelt att alla som inte tycker som jag själv är extremister. Självkritik – att bekämpa sina egna demoner medan man bekämpar de yttre – är inte vanligare idag än för tusen år sedan. Sannolikt är det betydligt ovanligare.

Jag tror i vilket fall att vi kommer att klara 2012 galant – många problem kommer att förvärras, några lösningar kommer att anas eller utvecklas. Och en fördel med att katastrofer sällan kommer som en blixt från klar himmel, utan snarare som ett växande och allt mer förutsägbart oväsen, är att de – åtminstone ibland – går att åtgärda.

Med andra ord: Gott slut och Gott nytt år på er.

Annars:
Oskorei: Det 2011 som flytt

Det svenska kulturetablissemanget, med tillhörande svans av förvirrade ungdomar, har under senare år haft fullt sjå med att begripa vad som händer i Sverige. Det har stundtals lett till halsbrytande utläggningar. Ett av många fenomen nomenklaturan haft problem med är det tilltagande missnöjet med ”politisk korrekthet”. Här finns en uppsjö av fascinerande tolkningsmodeller att kika på.

Först ut, vad jag minns, var Niklas Ekdal, redan 2006. Som ledarskribent presenterade han följande teori: ”Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.” Det handlar alltså om att det DN, Expo och den svenska vänstereliten (i vilken jag inkluderar liberaler som Ekdal, som förmodligen inte har det minsta emot det heller) står för skulle vara idealism. I motsats till ”cynism” och att vilja vara tuff.

Vapenbröderna Tobias Hübinette och Patrik Lundberg har en annan idé: kritiken handlar om att svenskar vill kunna kalla dem kineser och teoretisera om deras genetiska pingiskapacitet. Denna variant, att diskussionen handlar om att få säga ”negerboll” eller dra rasistvitsar, är förmodligen en av de mer utbredda när man ser folk ställa sig på barrikaderna för den politiska korrekthetens inneboende värde. Tanken är att det hela handlar om att vara snäll. Vilket då innebär att de som anklagar andra för att vara politiskt korrekta vill vara dumma.

Men det har ju för fan inte med det att göra, pappskallar.

Politisk korrekthet som fenomen går långt bortom att Sveriges Radio klipper bort ljudbitar i Astrid Lindgrens högläsning så att Pippis pappa plötsligt är ”-kung”, eller att bajsnödiga människor tycker att man inte ska använda fula ord om folkgrupper det är synd om. Det här är också problematiskt på sitt sätt. Det första för att det är att göra våld på historien, det andra för att det är störigt i största allmänhet (folk snackar skit om varandra alltid, på alla möjliga grunder, och att vissa specifika egenskaper ska fridlysas från slaskprat är bara dumheter). Men det är naturligtvis inte där det går illa på riktigt.

Politisk korrekthet – när den är på allvar – ställer till betydligt värre saker.

Den får människor att vara rädda för att säga vad de tycker, och att ilsket huka i anonyma kommentarsfält. Den gör att oseriös opinionsbildning ses som rationellare forskning än riktig sådan (för att den senare ger resultat som skär sig mot förutfattade meningar).  Den gör så att en statsminister vars politik förslummar landets förorter och orsakar våldtäkter, rån och mord begångna mot den befolkning som valt honom sitter och gaggar om att hans anfader var cirkusartist.

Politisk korrekhet sätter ensamma kvinnliga fängelsevakter i samma rum som psykopatiska våldsbrottslingar, anställer uttalat inkompetenta brandmän för att öka ”mångfalden” och bekämpar rasism i skolor där problemet är att de förment förtryckta minoriteterna spöar den förment förtryckande majoriteten (och varandra). Politisk korrekthet leder till mediedrev mot människor som delger sina konkreta erfarenheter, den havererar migrationspolitiken och får människor att diskutera politik överlag i termer av sina egna känslor istället för samhällelig verklighet.

Den producerar dessutom frustrerade motreaktioner – Breivik agerade nu av allt att döma utifrån sitt eget schizofrena fantasiuniversum, men när man förbjuder människor att öppna käften på normala villkor finns i varje fall alltid risken att de hittar på betydligt värre sätt att komma till tals. Att eliminera det normala samtalet genom medialt och akademiskt påtvingad låtsaskonsensus är inte ett vettigt sätt att lösa de enorma motsättningar som byggts upp i Västvärlden genom fyrtio år av idiotisk kulturradikalism. I synnerhet inte när tillväxten inte längre räcker till för att förpacka totalt oansvarig invandring, värdelös skola och förfulande estetiska ideal i ekonomiska reformer.

Att vara politiskt korrekt är – när vi skalat bort flosklerna om jämlikhet, jämställdhet och allas-lika-värde – ett irrationellt, korkat och oansvarigt sätt att förhålla sig till verkligheten på. Det är att blunda för enorma samhällsproblem, för att de liks skulle lösa sig om den fria marknaden fick råda, eller om socialismen segrade, eller om alla bara slutade tänka i termer av ”vi och dom”, eller om Hissjös alla grisar införskaffade trehjulingar och genomförde en polarexpedition. Politisk korrekthet är att skada andra människor genom sitt eget förhållningssätt, och sedan peka finger och kalla andra för rasister och främlingsfientliga när det samhälle man själv skapat och stödjer går åt helvete.

Det, om något, är cyniskt.

Christopher Hitchens har avlidit, vid en ålder av 62 år. Med utgångspunkt i en av hans texter kan man göra några reflektioner, som skulle kunna vara av intresse både för statsministrar och norska massmördare.

För tre dagar sedan avled Christopher Hitchens, 62 år gammal. Som religionsdebattör kommer i varje fall jag inte att sakna honom, och den djupaste relation jag kan sägas ha haft till honom får väl anses vara viss glädje vid åsynen av William Lane Craigs mosande av hans synpunkter. Hans försvar av sin egen ateism (eller ”anti-teism”) var förhållandevis sammanhängande, hans argumentation mot religion och religiösa idéer var däremot – i mina ögon – helt enkelt skräp. Annars var han på många olika sätt en intressant karaktär. Om inte annat är han en av förmodligen ytterst få som någonsin kommer att få en uppskattande dödsruna av både Lisa Bjurwald och Avpixlat.

Nietzsche och hästen
Dessutom har han skrivit ett och annat intressant – sitt tämligen nyanserade reportage om water boarding åsido. Ett fascinerande, och bitvis gripande, exempel är essän Trial of the Will, där Hitchens diskuterar sin egen dödskamp. Han tar avstamp i bland annat Nietzsches maxim att det som inte dödar härdar - en tanke han utifrån både sin egen och andras upplevelser av att närma sig döden ifrågasätter, även om han samtidigt försöker erbjuda tänkbara försvar för den. Artikeln nämner också den incident då Nietzsche 1889, vid åsynen av en man som misshandlade sin häst, kastade sig fram, omfamnade hästen och sedan kollapsade. Det anses allmänt vara början på slutet av Nietzsches friska liv. Mannen för vilken medlidande var en svaghet, kollapsar överväldigad av just medlidande vid åsynen av våld mot ett djur.

Hitchens framkastar teorin att orsaken till att incidenten såg ut som den gjorde var Nietzsches fleråriga intresse för Dostojevskijs Brott och Straff, en bok i vilken en vidrig dödsmisshandel av en häst är en av de obehagligare scenerna. Ställd inför en verklighet som (låt vara antagligen inte fullt ut) imiterade Dostojevskijs skildring, bröt filosofen samman.

Rodions felslut
En annan parallell, som Hitchens inte utforskar vidare, är den mellan huvudpersonen i Brott och Straff - studenten Rodion Rodanovitj Raskolnikov – och Nietzsche som tänkare. För den som är obekant med boken ifråga kan den kort sammanfattas med att Raskolnikov, plågad av penningbesvär, räknar ut att han kommer att kunna göra världen bättre genom att rånmörda en elak gammal pantlånerska. Eftersom han själv kommer att kunna använda bytet till att slutföra sin juristutbildning, medan kvinnan bara använder sina tillgångar för att orsaka ofog och elände, menar han att brottet är befogat. Han övertygar sig själv att det finns två typer av människor – vanliga och extraordinära – och att olika moraliska principer gäller för de två. Till de förra räknar han den absoluta majoriteten, till de senare bland andra Napoleon och Muhammed. Och sig själv, förstås.

Det hela går, föga överraskande, inte så bra. Raskolnikov råkar för det första mörda ytterligare en kvinna vid rånet, och ansätts vidare av samvetskval som tar sig allt våldsammare uttryck i hysteri, feber och annat för rysk litteratur typiskt. Parallellen till Nietzsches hästincident blir tydlig. Uppfattningen att rätt och fel helt är avhängiga av styrka och makt (och då inte bara i praktiken, där det helt uppenbart förhåller sig så, utan redan på ett principiellt plan), samt att medlidande undantagslöst var svagas vapen mot de starka stod sig slätt när ”den starke” (hästägaren) misshandlade ”den svage” (hästen), och medlidandet ledde till ett rent sammanbrott.

Teori mot verklighet
Det hela kastar visst ljus på ett allmänt problem, som inte minst är politiskt. Det är förhållandevis lätt att rationellt bortförklara och angripa grundläggande, förgivettagna värden. Det gäller medlidande och moraliska intuitioner, lika väl som etnisk tillhörighet, gudstro (Hitchens egen hatkäpphäst) och i stort sett vad som helst. I praktiken har dock sådana klurigheter sällan någon betydelse – det spelar ingen roll hur klokt man argumenterar utifrån postulerade principer, om man samtidigt missar allmänmänskliga väsentligheter. Den som lägger för mycket tid på att övertyga sig själv om att det felaktiga är rätt, kommer inte först och främst att förgöras av oförstående meningsmotståndare som spelar på det andra laget – livet är inte en fotbollsmatch. Han kommer, i många fall, att förgöras av sig själv.

Hitchens var en intelligent människa som aldrig blev riktigt vis, men många av hans skriverier innehåller ändå många korn av just visdom. Teorins oförmåga att besegra verkligheten är en sak han tycks ha förstått, som allra senast vid slutet av sitt liv, även om han i min mening aldrig nådde riktigt ända fram. Läxan från Raskolnikov – att man inte hipp som happ kan utropa sig själv till världsförbättre och hjälte och sedan uppföra sig som man vill – skulle dock många människor må bra av att lära sig.

Svårt eller omöjligt
Hur extremt svårt, oftast omöjligt, det är att med bevarad integritet hitta på sin egen moral illustreras regelbundet. Det blir tydligt när vi betraktar en statsminister som ställd inför social otrygghet och växande våld mot de människor som valt honom, väljer att spy ur sig att det kommer att bli ”otroligt intressant att se hur det svenska vägvalet faller ut” – som om regeringstiden vore ett experiment och befolkningen labbråttor. Samma sak gäller de som envisas med att hävda att de politiska ändamålen helgar medlen – i alla fall när de omsätter teorin till verklighet. Huruvida den schizofrene mördaren Breivik någonsin får ett raskolnikovskt uppvaknande är väl tveksamt, men om det händer lär det inte bli roligt för honom, precis som hans vanvett inte var roligt för någon annan.

Det är visserligen så att historien gång på gång frambringat stora män (det är främst män), som skapat fantastiska ting med medel som varit andra förbjudna. Men det är just historien, och de krafter som ligger bakom den, som skapar dessa män, inte teoretiska spetsfundigheter och hybris. Raskolnikov fick aldrig något historiskt mandat att förstöra andra människors liv genom sina egna oansvariga vanföreställningar.

Detsamma gäller både Reinfeldt och Breivik.