Solguru

Den senaste tidens turer kring Axessmedarbetaren Torbjörn Elensky och diverse andra kulturpersonligheter har orsakat en del rabalder på det här Internet man läser så mycket om numera. Inte minst har det fått Axess blogg att börja uppföra sig på ett märkligt vis.

Axess redaktör Johan Lundbergs beteende har börjat uppvisa en del problematiska drag, vilket för övrigt tagit sin början redan under dennes långa enmanskorståg (no breivikism intended) mot den svenska tokvänsterns olika dumheter. Det är inte utan att min ungdomsfavorit Nietzsche gör sig påmind:

”Den som kämpar mot odjur bör se till att han inte därvid själv blir ett odjur. Och då du länge blickar in i en avgrund, blickar avgrunden också in i dig.” (Bortom Gott och Ont, Aforism 142)

Nu har inte Lundberg blivit ett odjur, men hans retoriska stil (och i värsta fall sätt att resonera) har börjat flyta ihop med precis de labila galningar han annars, vanligen förtjänstfullt, bekämpar. Nu senast har det tagit sig uttryck i ett sällsynt löjligt utfall mot nättidningen Fria Tider, som beskrivs som ”nationalsocialistisk”och en del av den svenska ”nynazistiska rörelsen”. Vad som inte gör saken bättre är att syftet alls inte är att kritisera Fria Tider (som nog skulle kunna ta det hela med lite mer ro istället för att sjunka till liknande nivå), utan att smutskasta någon som heter Ingmar Karlsson som tydligen trampat i klaveret genom att skriva en bok om sionismen. Karlsson har även anklagat Torbjörn Elensky för att ligga bakom signaturen Anna Ekström – en sorts troll av okänt ursprung, som drivit en blogg och beretts obegränsat med plats i bland annat Expressen för att uppföra sig som en proisraelisk motsvarighet till Mattias Gardell.

Detta har sedan följts av en bisarr kampanj till stöd för den pseudonyma (?) kvinnliga (?) skribenten på Facebook, som attraherat diverse kulturpersonligheter. Exakt varför en betydande andel av Sveriges kända judar tycker att det känns som en bra idé att ”bekämpa antisemitism” genom att skapa en öppen Facebookgrupp där man hysteriskt hetsar mot en person vars främsta brott tycks ha varit att skriva en rätt stereotyp bok om Israel och anklaga Torbjörn Elensky för att ha en pseudonym blogg, är för mig lite oklart. Visserligen undergräver man effektivt mer dramatiska föreställningar om diaboliskt briljanta Sions Vise som med subtila trådryckningar styr samhället; hela gänget verkar knäppa i huvudet, så det kanske är något sådant det handlar om. I ärlighetens namn får jag förresten ett liknande intryck av Ingmar Karlsson, och hela historien känns som generalrättshaverism på alla fronter.

Den som vill frossa i dumheterna kan vända sig till Flashbacktråden, men det stora problemet här är inte vad så att säga ”den andra sidan av kultureliten” gör på Facebook, utan faktiskt Axess. Att Lundberg vill ”distansera sig från högerextremism” på olika sätt får man leva med; Axess positiva funktion är främst att erbjuda en kulturtidskrift där den intellektuella nivån ligger några nivåer över botten, och några signifikanta politiska förändringar har man aldrig haft anledning att vänta sig därifrån. Dessutom har Lundberg kunnat rikta förtjänstfull kritik mot de sjukaste delarna av vänstern, och framhålla det absurda i gamla maoisters försök att strypa debatten genom att kalla folk för Breivik och nazister. Tyvärr tycks det här bråkandet ha börjat ta ut sin rätt.

Det är visserligen begripligt, givet den enorma press det innebär att hålla sig kvar i en offentlighet som vid första tillfälle kommer att kasta ut en kylan, men erbjuder samtidigt inte riktigt en ursäkt för den typ av monumentalt trams vi sett på sistone. För det första är det direkt puerilt att använda (eller låta någon annan använda) en officiell redaktionsblogg till att spela apa kring den löjliga Karlsson-Elenskyaffären. För det andra är det förmodligen svenskt rekord i intellektuell ohederlighet att beskriva Fria Tider som ”nationalsocialistisk” (något inte ens Expo skulle göra, av den enkla anledningen att FT uppenbarligen bygger på en amerikansk libertariansk/populistisk grund i precis alla avseenden).

Om Lundberg med någon som helst trovärdighet ska kunna kritisera vänsterns verbala maktmissbruk, där Breivik och Hitler blivit standardstämplar för allt till höger om Marcuse, kan han inte hålla på så här. De inställsamma och orimliga politiska ställningstaganden Axessfolket lurar sig själva att inta för att inte stötas ut ur offentligheten är en sak – det är visserligen ovärdigt och pinsamt att ta ställning för ”fri invandring”, men det är inte i sig självt hycklande och i alla fall inte i teorin ologiskt. Personliga vendettor till förmån för medskribenter är något annat. Och att använda slitna men felaktiga stämplar på folk som inte gjort honom ett dugg för att bekriga enstaka ovänner gör inte Lundberg några tjänster nästa gång han ska påpeka hur rubbat det är att jämföra Axess med Anders Behring Breivik.

För tillfället kan jag inte göra annat än häpna över den svenska antirasismens plötsliga uppslutning bakom Gert Fylkings märkliga utspel om serber i radio. Fylking sade:

”Vi har fått tag på många andra [krigsförbrytare] också. Vi har fått tag på de här serberna som betedde sig som ena jävla svin och hade ihjäl hundratusentals människor på flykt. Dem har vi fått tag på. Men tror du att de döms av serberna? Nej, serberna hyllar dem som hjältar. Vilka är då psykopater? Är det den större delen av den serbiska befolkningen som är dum i huvudet eller är det bara de här människorna som nu är dömda för krigsförbrytelser som är dumma i huvudet?”.”

Så: serberna är psykopater. Nu kunde man förstås förvänta sig att reaktioner skulle komma, vilket de gjort så smått. Man hade däremot inte riktigt väntat sig att halva Expo-kåren skulle rycka ut till Fylkings försvar. Bisarrast är Lisa Bjurwald (numera DN), som helt plötsligt blivit yttrandefrihetens vän och i princip säger att man får räkna med en grabbig ton i Aschbergs radioprogram. Dessutom kommer hon med följande godbit:

”Att Serbien saknar politisk vilja att ställa sina krigsförbrytare till svars är ju välkänt, likaså att dessa krigsförbrytare hyllas som nationella hjältar och att folkmordet av många ses som en myt ”

Här skulle man förstås kunna påpeka att Serbien vid det här laget inte bara ”haft vilja” utan faktiskt skickat sina krigsförbrytare till Haag, och att Bjurwald i objektiv mening snackar skit (hetsen mot Serbien har i dagsläget en hel del gemensamt med hetsen mot Ungern; man ogillar länder som inte underkastar sig de senaste dumheterna i form av ”europeisk” integrering och globalisering). Men det behövs inte, för vi diskuterar inte hur det ligger till.

Det borde nämligen i rimlighetens namn inte spela minsta roll för Bjurwald vad som är ”välkänt” eller sant och inte. Det är rätt mycket som är ”välkänt” vad gäller romers kriminalitet, muslimers inställning till judar och förintelsen, liksom judars <infoga i stort sett korrekt stereotyp här> – listan kan göras längre. Bjurwald tycks ha glömt bort att hon under normala omständigheter förespråkar total frikoppling av språket från verkligheten. Hon kan inte rimligen tro att varje enskild medlem av alla hennes favoritgrupper på något sätt är mindre moraliskt förkastlig än varje enskild serb, och alltså borde i konsekvensens namn regeln att man aldrig får generalisera om någon grupp gälla även här. Försvarar man överlag tanken att enstaka undantag ogiltigförklarar varje generellt omdöme (så till den grad att det är en ogiltig och rent rasistisk generalisering att ens utvärdera invandringen till Sverige i annat än panegyriska ordalag), kan man inte helt plötsligt börja yra om att saker är ”välkända”. Vi ljuger om allting Lisa, så det inte blir strukturell rasism, har du glömt det? I annat fall undrar jag vad du någonsin gjorde på Expo.

Alltså: säg efter mig:

”Även folk som inte är serber försvarar folkmördare.”
”De allra flesta som begått folkmord eller försvarat folkmördare är inte serber, och förresten kan ingen säga vem som är serb och inte.”
”För att säga att serberna gör någonting måste man omfatta en uppfattning om kulturell essentialism, där serbers egenskaper är medfödda och aldrig kan förändras.”
”Det var, ytterst sett, den här typen av idéer som vägledde Anders Behring Breivik.”
”Gert är inte skyldig till mord, våld, död och förintelse – men han har ett ansvar.”

Inte det? Nej, håll i så fall fortsättningsvis käften.

För övrigt:
http://uk.reuters.com/article/2008/03/11/uk-warcrimes-gotovina-krajina-idUKL1187232120080311
http://www.savekosovo.org/?p=6&sp=8

Johannes Nilsson har knackat ner en observation kallad ”Twittermobb och Flashbackpöbel.” Blogginlägget ger sig på att reda ut den virtuella klasskamp som ägt rum i flera år nu, och står mellan kultursidornas vänster och de anonyma kommentarsfältens höger (till vilka Nilsson även räknar Axess, Pär Ström och sannolikt även Motpol). Grundpoängen är att Sveriges debattklimat fragmenterats och polariserats till en punkt där normal kommunikation nästan gjorts omöjlig. Överlag är det en ganska förtjänstfull skildring, som få torde finna mycket att invända mot i sig själv.

Rasbiologer och Hipsters
Nilsson beskriver först och främst Flashback, där han menar att ”den självlärde rasbiologen under trygg pesudonym [kan] raljera fritt kring Judars och Negrers IQ-nivåer i armslånga inlägg”. Sedan går han vidare till Twitter, som han presenterar som ett ställe där ”storstadens hipster [kan] nätverka och bygga upp sitt ‘personliga varumärke’ med klyftiga tweets.”

Personligen har jag aldrig upplevt att Twitter har minsta existensberättigande, eftersom hela formatet tycks uppmuntra till enfaldigast tänkbara plakatdebatt och genom själva sitt väsen fördummar och gör diskussionen så grund som man överhuvudtaget kan tänka sig. De enda associationer jag har till mikrobloggandet är rubriker på Aftonbladet och Avpixlat om hur den ena eller den andra politikern ”tweetat” något inopportunt eller korkat.

Ryggdunkarpöbel
Problemet med Flashback (här förstått som främst Integration & Invandring-underforumet) tycks istället vara att det övergivits nästan helt av alla representanter för både etablissemanget och andra politiska inriktningar än olika varianter på invandringskritik. De som trots detta ger sig in på att försvara invandringen är ofta pinsamt usla (i många fall rör det sig om uppenbara troll), och följden blir förstås att vare sig argumentation eller dialog utvecklas särskilt mycket bortom en viss punkt. Nilsson beskriver det hela så här: ”Här är problemet åter den bedövande ensidigheten: någon startar en tråd om en korkad artikel. Flashbacks främsta haverister sågar den sönder och samman. En och annan flashbackstjärna åstadkommer en giftig sociologisk eller presshistorisk analys. Pöbeln sluter upp med ryggdunkningar och hejarop.”

Beskrivningen av Flashback är i allt väsentligt korrekt, och jag förmodar att detsamma gäller skildringen av Twitter (som jag dock av ovan angivna orsaker överhuvudtaget inte intresserar mig för). Nilsson sammanfattar det hela i sin avlutande anmärkning om Flashback:”Här finns kort sagt ingen debatt, inga tankar skaver mot varandra, ingen antites till PK-landsförrädar-tesen som kan bidra till en ny syntes. Allt vi har är en intellektuell onani, i slutändan lika steril och tom som twittermobbens 140 tecken.”

Makten vs. Folket
De två formerna av sociala medier representerar givetvis ”makten” respektive ”folket” – Twitter är kulturvänstern, den mer eller mindre vänsterliberala borgerligheten och de som kontrollerar diskursen, Flashback är den invandringskritiske/främlingsfientlige svenne banan som inte vill bo i ett ghetto, eller den rebelliske högerextremisten som inte kan eller tror sig kunna få jobb på grund av sina åsikter. Motsättningen är i dag i allra högsta grad reell, och rör förstås mycket allvarligare saker än Flashback och Twitter. Kultursidorna, med sina Svelandare och Linderborgare, mal på med Breivikjämförelser i parti och minut. Johan Lundberg och Axess försöker kontra de helt sanslösa angreppen med att själva hitta på motsvarande dumheter (att SCUM-manifestet skulle utgöra ett hot mot demokratin och svenska män är så pass obegåvat att det faktiskt åtminstone nästan kan jämföras med Kurdo Baksis vilja att låta gripa Jimmie Åkesson för Breiviks brott), och sedan var debatten i stort sett slut.

Motsättningen mellan kommentarsfält och artikel, mellan vänster och höger i kulturell och politisk mening, går djupt. Så djupt att bägge sidor tycks ha gett upp varje försök till dialog. Istället handlar det numera om rekrytering, och om taktiskt bekämpande av fiender. Femtio Breivikar till skulle inte påverka ”Flashbackpöbeln”, tusen gruppvåldtäkter i Mariannelund-stil skulle inte rubba Daniel Poohl och Lisa Bjurwald. Vad som faktiskt händer blir helt ointressant, eftersom händelser bara finns till för att illustrera ideologiska poänger. Debatten – både på internet och i media – går i stort sett enbart ut på att antingen rasiststämpla eller anklaga för politisk korrekthet. Själva verkligheten bedöms uteslutande efter vilka intressen de kan antas tjäna: ”Är det rasisterna eller PK-journalisterna som vinner om det är så här?”

Skurkarna
Att gnälla på Flashback och kommentarsfältshögern är lätt, och det har gjorts både sämre och bättre av andra. Till syvende och sist är det ändå så att ”Flashbackpöbeln” inte sätter dagordningen. Som alltid annars genom historien så är högerns radikalisering en följd av vänsterns – det har gällt från de tidiga reaktionerna mot Franska Revolutionen, fram till och med fascismen. Väsentligare för den aktuella diskussionen: det är inte i kommentarsfälten ”debattklimatet” skapas – tvärtom är dessa uppenbarligen till stor del spegelbilder av det tonläge som råder på ledarsidor och i media i stort. Det är alltså i huvudfåran – hos ”kultureliten” – förändringen skulle behöva ske. Och det kommer den inte att göra. Primärt beror det på att just de personer som står för ruljansen inom media och kulturliv till största delen ser debatt och diskussion som rena maktmedel (”frigörande” maktmedel förvisso, men ändå maktmedel).

Fri debatt och åsiktstolerans kan med detta synsätt lika gärna tjäna förtrycket som göra nytta – och är aldrig ett självändamål för att söka sanningen. Det innebär att vad som helst som tjänar ens egna eftersträvade politiska mål är fullt legitimt. Det innebär också att i sak riktiga uppgifter som strider mot det egna politiska projektet är ointressanta. Ska jag vara helt ärlig tror jag att en betydande andel av nu aktiva svenska vänsterskribenter skulle tycka, eller i alla fall skulle kunna skriva, att Johannes Nilssons blogginlägg delar Breiviks världsbild (”en föreställning om en vänster som utgör en elit i samhället…”).

Seriös diskussion?
Jag tvivlar alltså på att vänstern och redaktörs-/journalistkasterna någonsin kommer att ta någon seriös diskussion med folk som avviker från deras ståndpunkter (då menar jag alltså inte politiska debatter där man står och vräker ur sig dum skit för att visa att man ”vågar ta debatten” med någon kommunal SD:are, utan verkliga, seriösa debatter). För det första för att man, så länge man betraktar diskussion uteslutande som ett medel för att nå vissa mål och helt ointressant för frågan om vad som är sant och inte, bara kan förlora på att släppa in andra. Sveriges invandringspolitik, familjepolitik, abortlagstiftning och kyrkopolitik är antingen redan så radikala de kan bli, eller går i rätt riktning. I dessa och många andra frågor kan socialliberaler och övrig vänster inte acceptera att andra åsikter än de redan fastställda kommer till tals utan att skada en utveckling som ses som organisk och ett ändamål i sig själv. Man vet med andra ord att alternativa röster i politiken bara kan begränsa det egna projektet på ett eller annat sätt. För många har ju dessutom den radikala världsbilden blivit så djupt inympad att man faktiskt tror att till exempel konservatism är ondska – Breivik är då inte ett perverst undantag som överraskade alla, utan en på allvar självklar konsekvens av att inte vara vänster.

Med den världsåskådningen är det nästan begripligt att man inte vill ha någon seriös debatt. Och följden av den inställningen blir fler, och argare, röster från Flashback och den högerextrema bloggsajten motpol med kopplingar till Vit Makt-rörelsen och den nazistiska etc, etc.

Farlig och ohållbar
På längre sikt är situationen farlig och ohållbar, så mycket är säkert. En politisk huvudfåra som är så exceptionellt trång som den svenska – där det är viktigare att smutskasta folk som inte håller med än komma på ett enda sakligt argument för varför de har fel – får radikala utväxter på kanten. I och med internet blir de utväxterna synliga, och sköter de sig bra kan de åstadkomma mycket. Detta är visserligen politiskt lovande för de av oss som gärna skulle se stora samhällsförändringar – om samhällsdebatten vore helt dominerad av Tobias Hübinette och Maria Sveland vore det inte svårt att peka på behovet av snar revolution och genomföra den utan allt för mycket buller och bång. Men den växande sekterismen och det självbekräftande navelskådandet – både i huvudfåran och utanför den – kan också vara grogrund för destruktivt, politiskt våld och förlusten av det krympande sociala kapital vi överhuvudtaget har kvar i landet. Dessutom leder det till oändligt tjatiga, klyschiga icke-diskussioner.

Det vore önskvärt om fler tog sig åtminstone fem minuters funderare på vad det är de håller på med, och började överväga om det kanske inte vore en idé att försöka skapa ett debattklimat värt namnet. En dylik förändring kan man inte begära av kollektiv, men väl av sig själv. Om inte annat för att samhället blir både intressantare och trevligare om vi kan kommunicera med varandra utan att kasta paj.

Det nyklassiska bandet Winglords senaste skiva är en utveckling av det tidigare konceptet. Den håller hög, jämn kvalitet och är bitvis bättre än föregångaren Heroica.

Lyssnaren erbjuds elva låtar på Winglords andra alster, som går under namnet The Chosen One. Stilen kan liksom tidigare sorteras i Neofolk-facket, även om de klassiska och så att säga cineastiska inslagen är betydligt mer påtagliga än hos många av genrens giganter. Medan neofolkens urfäder, band som Sol Invictus och Death In June, ofta arbetat med monotoni och inslag från industrimusik hittar vi här komplexa ljudlandskap, och låtskrivande som har mer gemensamt med tidigare europeisk romantisk musik. Arrangemangen växlar däremot mestadels mellan populärmusikaliska (om än inte någon typisk vers-brygga-refräng-formel), och andra moderna populärformer. Influenser från både bombastisk filmmusik och den allra nyaste sortens dataspelsmusik är tydliga, liksom tydligt elektronisk instrumentering mitt bland de akustiskt klingande mattorna (arkeofuturism, någon?). Folkinslagen är också betydligt mer framträdande än på Heroica, med infogade melodier som utstrålar medeltida landsbygd och renässanshov. Däremot är de militaristiska inslagen i musiken mindre framträdande – de finns där, men stämningarna blir subtilare och kanske mer genomtänkta än hos band som Bunkergeist.

De fåtaliga lyriska inslag som dyker upp kretsar kring en romantisk bild av Europa och europeiskt motstånd. Titelspåret bjuder till exempel på ett närmast messianskt budskap, nyanserat av en skeptisk och kritisk brasklapp:
”We seek the harvester, the reaper of truth and dignity
We seek a leader, a king
One who holds our future in his hands – a valiant hero
Are you the chosen one?
Or are you but a shadow, a spectre?
Speak out!

Oftast begränsas dock den språkliga kommunikationen till låttiteln, som samverkar effektivt med musiken på ett pedagogiskt sätt. Man behöver inte stämma av mot låtlistan för att utläsa av den dansanta, folkmusikinfluerade melodin att det handlar om Dance of the Victorious, och det behövs inga samplingar för att höra ljudet av mobilisering i Muster the Minions. 

The Chosen One är imponerande varierad, och lämnar bakom sig föregångarens ytterst få barnsjukdomar. I Building the Ships bryts den suggestivt episka sjöslagsmusiken av en kör som av någon anledning får mig att associera till en nordisk version av titelspåret till Ghost In the Shell, och precis den typen av oanade bilder är lätta att hitta när man lyssnar noggrannare. Tillsammans med ett fåtal andra band fortsätter Winglord att föra neofolken och den neoklassiska musiken ut ur det svettiga pojkrum där militaristiska fantasier blir till eskapism eller våldsromantiskt ressentiment, och antyder att Europa – vårt Europa –  kanske har en framtid.

”Get ready. The world is changing.”

Skivan finns, tillsammans med en nyutgåva av slutsålda Heroica, tillgänglig från Arktos.

Oskorei: Winglord – Heroica
Oskorei: Intervju med Winglord

Att handla närproducerade livsmedel har blivit mer och mer populärt på senare år, som ett led i vad som välvilligt kan beskrivas som miljömedvetenhet. Trots vissa avigsidor är det en utveckling som måste ses som positiv.

Att närodling i sig själv inte nödvändigtvis är bättre för miljön än import från brasilianska storjordbruk kanske kommer som en överraskning för många, men är i sak riktigt. Den parallella infrastruktur som krävs, bland annat för att segregera varorna i olika typer, leder till halvtomma lastbilar och högre omkostnader (vilka i sin tur slår på energiåtgången). Dessutom är de utsläpp som uppstår vid transporter från andra länder försumbara i jämförelse med miljökonsekvenserna av icke-ekologiskt odlade produkter,  närodlade eller ej. Därför förekommer ofta argumentet att man som ”medveten konsument” bör välja ekologiskt istället för närodlat, om man måste välja.

Argumentet fallerar dock, av ett par orsaker. En viktig sådan är att konsumentmakt är dumheter, i varje fall vad gäller internationella problem. DDT övergick inte från allmänt bekämpningsmedel till att nästan enbart brukas i malariaområden för att folk slutade köpa det, utan för att det i stort sett förbjöds. Det förekommer visserligen på regelbunden basis att konsumenter ändrar beteende och därmed slår ut vissa typer av produkter till förmån för andra, men att det skulle vara möjligt att genomföra storskaliga, ekonomiskt och marknadsmässigt ofta negativa eller irrationella, förändringar av t.ex. ett lands livsmedelsindustri enbart genom ”idealistisk shopping” är lindrigt sagt långsökt. När man som individ väljer bort vissa varor handlar det därmed i första hand om en form av konsumtionsasketism, som visserligen kan få den aktive att må bättre, men knappast ska räknas till politikens verksamma medel annat än i undantagsfall.

Alternativ historia
Hade västvärlden varit rationell, och inte upptagen med att först bråka med Sovjetunionen och sedan uppfinna allt absurdare politiska ideal, hade mycket kunnat göras för att mota Olle i grind vad gäller global miljöförstöring. Det rationellaste och på längre sikt humanaste hade sannolikt varit att sabotera den fattiga delen av världen så att den inte utvecklades allt för mycket materiellt, samtidigt som vi fick ordning på våra egna sanslösa konsumtionsmönster och utvecklade vad som numera trendigt kallas en hållbar livsstil. Därefter hade man kunnat resonera i termer av ”global hållbar utveckling.”

I dagsläget känns det projektet plötsligt betydligt mer hopplöst, av den enkla anledningen att Tredje Världens industriella utveckling inom några decennier kommer att göra Europas återvinningscentraler och miljömedvetna konsumentval totalt irrelevanta. Diktaturer som Kina kommer att kunna möta de värsta problemen med tvångsåtgärder, medan demokratiskt styrda, rent marknadsekonomiska länder kommer att förstöra miljön i en tidigare oöverträffad skala redan bara för att kunna lyfta sina massiva befolkningar ur den allra orimligaste misärfattigdomen. Såvida vi inte plötsligt får tillgång till fantastiska energikällor och teknologiska framsteg är det rätt troligt att detta leder till katastrof – i ”bästa” fall bara i de berörda länderna, men antagligen (om inte annat genom ”klimatflyktingströmmar”) globalt.

Ordning i det lilla
För att få någon sorts rudimentär ordning på planeten kommer det att bli nödvändigt att göra tämligen stora omstruktureringar, inte minst vad gäller matproduktion och industri. Småskalighet och närhet kommer där, förhoppningsvis, att bli fundamentala inslag. Optimalt skulle något sådant ske som ett led i ett systematiskt, politiskt genomfört projekt, där urbaniseringen åtminstone dämpas till förmån för revitaliserade lokalsamhällen med en hög grad av självförsörjning och minimal miljöpåverkan. Ett annat tänkbart alternativ är att den här utvecklingen tar fart fläckvis, med eller utan ideologisk orientering. Det senare vore en fullt möjlig konsekvens av att de västerländska storstäderna blir allt mer obeboeliga på grund av kriminalitet, segregation och allmänt risig stämning (samtidigt som folk fortfarande har förväntningar på trygghet och hälsa, liksom medel att undfly stadskärnorna och förorterna).

Den skulle också kunna göras helt nödvändig, om några av de mer radikala skräckscenarion som målats upp av exempelvis Guillaume Faye skulle infrias – en raserad värld med resursbrist kan inte upprätthålla en komplex global infrastruktur för att frakta prylar fram och tillbaka i enlighet med abstrakta marknadsprinciper om ”fri global konkurrens.”

Även utan tvång
Men även utan tvingande och dramatiska yttre omständigheter finns det anledning att slå ett slag för det närproducerade och småskaliga, och här återkommer vi först och främst till den konsumentmakt jag avfärdade i den här essäns början. Så länge det handlar om genuint lokala varor kan faktiskt en relativt liten grupp konsumenter i det här fallet utgöra skillnaden mellan den närliggande landsbygdens fortsatta liv och dess avfolkning. Att köpa KRAV-lakrits som odlats på någon Rättvisemärkt farm i Sydamerika är och förblir moralonani, men att köpa ägg från en förhållandevis småskalig bonde, verksam i trakten, gör faktisk skillnad.

Att välja i affär är förstås inte samma sak som att stärka och/eller återskapa gemenskapen i samhället överlag, eller ens lokalt. Miljöeffekterna kan nog oftast även de avfärdas som rätt begränsade. Däremot kan det betraktas som ett nödvändigt och positivt första steg – i synnerhet när det kommer till det närproducerade. Det handlar i slutänden om att verka för utbredningen av sådana reaktionära fenomen som direkt kontakt mellan producent och konsument, självständighet och lokal autonomi – fenomen som i sig själva är positiva oavsett i vilken mån stordrift och opersonlig masskonsumtion är nödvändiga för att hålla liv i den ekonomiska demonen och världens svällande befolkning. Och skulle det vara så att den mirakulösa teknologiska lösningen på energi- och miljöproblem uteblir eller fördröjs är det dessutom bra att ha börjat bygga den struktur av maximal självförsörjning på så många platser som möjligt som i så fall torde ligga till grund för ekonomin för överskådlig tid framåt.

Cirkusen kring SDU går vidare, och en grupp som kallar sig ”Swedish Defence League” har kastat in sitt stöd på Paula Bielers sida. På Facebook trumpetar man ut att Bieler ”är starkt antiislamistisk och en stor vän av Israel som är Europas sista hopp i kriget mot den islamska fascismen.” När det kommer till Kasselstrand så ”arbetar [han] dessvärre endast för Sverige och svenskarna och till viss del även för andra europeiska länder.” Detta, slutligen, menas vara dåligt anpassat ”efter det hot Islam utgör”. Nu får man väl hoppas att Bieler inte känner någon större samhörighet med SDL, men risken att Sverigedemokraterna drar mer i den riktning de representerar förefaller ändå öka om bröderna Ekeroth och hon skulle få sin vilja igenom.

Israel som strategisk tillgång…
Defence League-fenomenet har sedan det tog fart dragits med ett löjets skimmer – i varje fall i Skandinavien. Att den norska upplagan visade sig ha byggts upp av folk från norska Expo-motsvarigheten SOS Rasisme som desperat försökte elda på den ”islamofobi” vars bekämpande man använder för att motivera sin egen existens var bara det senaste i en rad pinsamheter. SDL fortsätter som synes på citaten ovan den stolta traditionen av skämskuddeframkallande hyperbol. Värst blir det när man refererar till Israel som ”ett strategiskt maktvapen i mitten av den globaliserade världen,” efter att dessutom ha upplyst oss om att ”kampen mot Islam måste föras globalt”.

Vad än Israel har för ambitioner i världen är det knappast att agera ”strategiskt maktvapen” åt Swedish Defence League. Inte heller delar den israeliska staten försvarsligornas grundläggande politiska analys, så mycket kan vi vara förhållandevis säkra på. Om Israel på allvar bedömde att det fanns en avgörande risk att radikala islamister inom kort ”förslavade Västerlandet” är det nämligen sannolikt att man skulle omorientera sin politik i någon mån. Ett radikalislamistiskt, och därmed extremt antisionistiskt, Europa, komplett med franska kärnvapen och tysk industri, torde knappast vara ett upplägg Israel eller dess amerikanska lobbyorganisationer vore beredda att acceptera. Därför kan vi med största säkerhet också dra slutsatsen att varken USA, Israel eller den Israeltrogna delen av den judiska diasporan delar SDL:s uppfattning att mångkulturaliseringen av Europa kommer att leda till ett islamistiskt imperium de närmaste åren.

Välgrundat ointresse
Gjorde man det skulle man nämligen göra något för att motverka invandringen till Europa. Israel och dess allierade har tillgång till underrättelsetjänster och omvärldsanalytiker med en samlad erfarenhet och kunskap betydligt större än den genomsnittlige ”kontrajihadistens”. Ändå gör man, som stat betraktat, lite till ingenting för att påverka västvärldens migrationspolitik (förutom försöker skicka egna invandrare till just västländer). Man tror helt enkelt inte på kontrajihadisternas analys, och skiter fullständigt i de otrevligheter som invandringen rent faktiskt leder till. Bägge de förhållningssätten kan man för övrigt dra lärdom av – det första för att lägga ner det mest monomana tjatet och i synnerhet krigshetsen, det andra för att Sverige bör återgälda tjänsten. Kompisen som bara ringer när han själv ska ha hjälp att flytta (eller, som i det här fallet, inte ringer alls) är inte någon kompis.

Det är fullt möjligt att Israel avser att att dra nytta av de hysteriska vänner man plötsligt fått över hela Europa, precis som man tidigare kunnat dra nytta av amerikanska högerkristnas desperata och i allt väsentligt obesvarade kärlek, men någon ”gemensam front” med rättshaveristerna i SDL är man naturligtvis inte intresserad av. I länder som Sverige, där opinionsläget svänger högerut och det som tidigare ansetts politiskt inkorrekt närmast blivit norm hos växande delar av befolkningen, är det förstås fullt sannolikt att Israel vill samla på sig lite bonusstöd i vänster-antisionismens högborg. Ett litet ”fuck you” till landet som gav världen Folke Bernadotte. Men att Israel skulle betrakta sig själva som indragna i en med Europa gemensam episk kamp mot ett hotande islamistiskt kalifat är totalt orimligt. Betraktar man dessutom organisationsförmågan hos de radikalislamistiska krafterna till och med i de egna kärnområdena är det helt enkelt svårt att föreställa sig ett samordnat Machtübernahme i Europa, till och med om muslimer skulle vara i majoritet.

Ögonen på bollen, tack
Att de muppar Per Gudmundsson stalkar på Facebook skulle kunna ”förslava Europa med blod och eld” inom den närmaste tiden (som SDL hävdar) är helt enkelt för dumt för att vara sant. Vi är inte ens nästan där. Det hindrar inte att situationen kan förändras – och visst har både radikala och mindre radikala islamister i grunden en ambition att göra de länder de bebor muslimska. Dessutom för den muslimska invandringen med sig en mängd otrevliga problem, och att stå fast vid och utveckla till exempel svensk djurskydds- och barnskyddslagstiftning är rimliga politiska ambitioner. Kritik, även hård sådan, av islam är legitim och ofta nödvändig – särskilt när det handlar om islam i Europa. Däremot måste det bli ett slut på det monomana gapandet, och de verklighetsfrämmande fantasierna om att stå skuldra mot skuldra med Israel i ett globalt krig mot den muslimska världen – det är en föreställning som är lika barnslig som vansinnig, och en som definitivt inte har i ett svenskt riksdagsparti att göra (för övrigt har vi ju redan Folkpartiet).

Förhoppningsvis blir SDL:s pinsamma utspel slutet på de här dumheterna – SD kan inte profilera sig som ett parti vars mål är att föra internationellt krig mot islam i samarbete med ett Israel som inte har för avsikt att medverka. Man har fått mandat för att stoppa massinvandringen, reformera rättssystemet och allmänt föra en ”svenskvänlig” politik. Inte för att hjälpa kärnvapenbestyckade stater som klarar sig utmärkt med det stöd man redan har från vad som fortfarande faktiskt är världens mäktigaste stormakt, och inte för att delta i eller förespråka sekulärdemokratiska korståg.

En konflikt i Mellanöstern har för stor relevans för vad som brukar kallas Riksdagens enda oppositionsparti. 

Det har blåst upp till internetstorm runt Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand och en kupp som förmodas planeras av segment inom moderpartiet. Uppgifterna, som ursprungligen framkom på Flashback, menar att Sverigedemokraterna planerat att avsätta sin kompetente ungdomsledare, och ersätta honom med någon som heter Paula Bieler (Ad Acta har sammanfattat historien här). Skvallerbloggen Nyheter24 har hakat på även de, och Paula Bieler förefaller åtminstone delvis bekräfta ryktena genom att hux flux tillkännage sin kandidatur.  Har man någon gång haft insyn i en sådan här affär, och därmed möjlighet att jämföra internetspekulationer med sakförhållanden, vet man att det oftast inte är så enkelt som en del vill göra gällande. Dessutom är det självklart att den här typen av pajaskonster för öppen ridå utnyttjas, och delvis skapas, av folk som vill skada partiet. Ändå måste man ta sig en funderare på vad vad det är som händer.

Bieler och Ekeroth
Bieler motiverar sitt ställningstagande med att hon tycker att ungdomsförbundet ägnat sig för mycket åt ”bombastiska utspel”, vilket efter exempelvis valfilmen och kvinnoförbundets senaste påhitt känns lindrigt sagt taget ut ur luften. SDU ter sig dessutom inte alls så tramsiga om man jämför med de flesta andra ungdomsförbund (jfr. till exempel MUF:s sanslösa utspel om ”gamla överklassgubbar”). Vidare påstår hon att ungdomsförbundet ”ser som sin främsta uppgift att agera opposition till moderpartiet”. Det enda exemplet på detta, som synts utåt i alla fall, har varit Kasselstrands artikel om Israel-Palestina-konflikten, där man dels krävde att SD skulle verka för ett erkännande av Palestina (vilket var onödigt), och dels krävde att klickar inom partiet skulle sluta driva en fanatisk pro-israelisk linje (vilket var riktigt, för att inte säga nödvändigt). Att ha en avvikande uppfattning i frågan om vem som beter sig minst vidrigt i den eviga dödsdokusåpan Jude Möter Arab är inte att ”se det som sin främsta uppgift att agera opposition”. Påpekandet att det är en sjuk sak att driva som central politisk fråga för ett parti som påstår sig värna om Sverige är dessutom en nödvändig reality check.

Hetsandet mot Ekerothbröderna tar sig möjligen konstiga proportioner i många sammanhang. Kent Ekeroth är en av de som mest systematiskt nöter statistik i riksdagsdebatter, och kan inte gärna sägas ha övergivit Sverige för Golanhöjdernas bosättningar helt och hållet. Ändå utgör de ståndpunkter som han, hans bror och vissa andra personer inom SD intar i vissa frågor kärnan i två problematiska områden i SD:s framtoning och politik.

Absurd profilering
Ett sådant område är det som nämns ovan. Att Ekeroth tycker att israeler inte ska få bomber i huvudet, och därför också tycker att deras stat bör få härja på bäst den vill för att förhindra detta, är inte i sig så otroligt problematiskt. Det är onyanserat, men å andra sidan är det inte värre hyckleri än tokvänsterns reservationslösa stöd till palestinsk motståndskamp heller. Möjligen borde han stoppa in någon brasklapp där han ”tar avstånd” från de värsta excesserna, ungefär som Mattias Gardell mumlar något om att det förstås är farligt med islamistisk extremism och sedan lägger till ett ”men”. Så brukar onyanserade tokfransar göra i Sverige när de ska komma undan.

Däremot är det totalt absurt att profilera Sverigedemokraterna som ett ”Israelvänligt parti”. Inte för att arga högerextremister därför anklagar dem för judekorruption, utan för att det helt enkelt ger ett bisarrt intryck på normala människor. Svenskar har normalt sett en av tre åsikter om Israel: det är ett otrevligt rasistland, det är en ointressant sak på nyheterna eller ”det är en svår fråga med många sidor”. Det finns inget opinionsutrymme för verklighetsfrämmande tjat om att araberna när som helst kan döda alla Israels judar på grund av svenska Palestinasympatier och förtäckt, hemlig antisemitism inom den svenska vänstern. Den typen av snack funkar bara i USA, där kristna för det första läser Gamla Testamentet som att det är väl så viktigt som det nya, och där media för det andra som helhet (till skillnad från i Sverige) är pro-israelisk. Där kan man dessutom till viss del förstå Israellobbyns hysteri i frågan – det är inte helt osannolikt att ett tillbakadragande av amerikanskt stöd skulle leda till statens undergång. Sveriges åsikter och agerande är däremot totalt oväsentliga för Israels fortsatta framfart – sist vi försökte oss på att hjälpa till på allvar sköt de ihjäl mannen vi skickade och gjorde småningom den ytterst ansvarige för mordet till premiärminister.

Meningslös strategi
Och det för oss till det andra området. Sverigedemokraternas tanke att undvika rasistanklagelser genom att enbart nöta på om Islam har misslyckats, vilket vem som helst kunde förstått. Det man inte riktigt tycks begripa är att själva poängen med den organiserade antirasismen är att driva på invandringen, till varje pris och under alla omständigheter, och det är fullständigt irrelevant vilka invändningar någon kan tänkas ha. Om det skulle visa sig att hälften av alla invandrare fattade eld när de passerade svenska gränsen, och därmed orsakade omfattande bränder, skulle den som påpekade detta faktum omedelbart ligga till grund för en ny Exporapport. I den skulle stå att högerextremismen övergett både det biologiska rasbegreppet och det kulturella dito, för att nu slutligen omfatta ett brandsäkerhetsorienterat rasbegrepp – ”men budskapet och hatet är detsamma.” Antirasisterna skiter i allt väsentligt i om det finns hedersmord bland invandrare, precis som de skiter i Elin Krantz och de svenskar som drabbas av invandringen. Det är en abstrakt, ideologisk icke-kärlek till förhållanden som inte finns. Det är ingen idé att försöka kringgå med smarta finter – i synnerhet inte eftersom de reella, närliggande argumenten mot rådande politik är så mycket starkare än någon ”rädsla för den Andre”.

I och med att ”counterjihad”-snacket inte ens är politiskt opportunt (och definitivt inte blidkar galningarna som hatar SD hur som helst), bör man också tona ner det. Den nykonservativa politiska inriktning som omfattas av element inom SD och hyllar eller försvarar anfallskrig mot muslimska stater medan de tjatar om att muslimer inte är nog liberala är en ideologisk och moralisk återvändsgränd. Den har begränsat politiskt värde, och är dessutom etiskt sett ganska rutten. Det är svårt att motivera varför inte muslimer ska leva rövare i Sverige, när man samtidigt tycker att vi ska åka runt med bombplan och ”sprida demokrati” i skallen på deras kusiner. Och oavsett hur man ser på Islam som fara för Europa är det helt klart att de muslimska staterna inte utgör något som helst hot – militärt, kulturellt eller ekonomiskt (Saudi-Arabien möjligen undantaget, men de springer som bekant snällt i pappas ledband). När det gäller terroristbekämpning är det enklast och rimligast att dels stoppa den muslimska invandringen, dels sluta mörda muslimerna på hemmaplan. Svårare behöver det inte vara.

Alltså
Sverigedemokraterna ska givetvis inte plocka bort Kasselstrand. Det beror inte främst på hans åsikter i Israel-Palestinafrågan (även om det är självklart att den typen av fråga är precis en sådan ett partis företrädare helt oproblematiskt kan ha skilda åsikter om, eftersom att den inte spelar någon roll). Det beror på att han är duktig.

Ska de plocka bort något är det för det första den konstiga anti-islamhets som inte stannar vid Europas gränser utan tycks mena att de senaste decenniernas bekrigande av muslimska länder på något sätt är rimligt eller till och med önskvärt. Dels det klimat som – i alla fall sett utifrån – tycks innebära att ett i praktiken helt ovidkommande stöd till Israel ska vara en förutsättning för att få engagera sig i ett parti menat att förbättra Sverige.

Glädjetårar har satts i halsen på redaktioner och tankesmedjor över hela Sverige, och champagnekorkar har stoppats tillbaka i flaskan. Efter Breiviks vidriga masslakt i Norge, och någon sorts nynazistisk terrorcell i Tyskland, var förstås en serie mord i Frankrike precis det som behövdes. Expo tog trots detta lärdom av SD:s Breivikfiasko, och höll i stort sett käften tills det hela var utrett. Andra var inte så utstuderade. Den svenska antirasismens egen token Kurdo Baksi kunde inte hålla sig, och klichésprutan Cecilia Wikström bajsade fullständigt i det blå skåpet med en pinsam artikel om ”växande högerextremism”. Ekeroths gamla twittring föreföll plötsligt ganska harmlös.

Nu låter det förstås annorlunda. Det bidde ingen högerextremist, utan den statistiskt sett avsevärt mycket sannolikare Mohammad Merah. Kullerbyttorna sätter igång. Medan Breivik är en del av en generell utveckling som inkluderar allt till höger om Syndikalistiska Ungdomsförundet – inklusive Axess, Per Gudmundsson, Ungerns vilja att hålla koll på sin centralbank och hela jävla Skåne, är detta en ”ensam gärningsman”. Medan Expo vid sina kommentarer till Breivik, väl medvetna om att precis det här skulle hända förr eller senare, konstruerade ett löjligt dubbeltänk med tal om ”inte skuld, men ansvar” med det tämligen explicita syftet att skuldbelägga bland andra Sverigedemokraterna, måste vi nu enligt Daniel Poohl lära oss att ”ha flera tankar i huvudet på samma gång”. Tro det den som törs, men jag håller faktiskt med honom. Det vore bara skönt om vi kunde ha någon sorts konsekvens vad gäller den saken. För det är faktiskt inte så många högerextremister som hävdar att alla muslimer ”inte är skyldiga till, men ansvariga för” terroristattacker.

Men det kanske blir konsekvent tänkande den här gången?

Kanske Mattias Gardell nu kommer att hålla ett seminarium som heter något i stil med ”Vägen till Paris”? Han höll nämligen ett sådant angående Utöya i Umeå alldeles nyss, tillsammans med bland andra Tobias Hübinette (appropå det här med politiskt våld). Är det alltså nu dags att diskutera om inte sympatier med Palestina i själva verket predisponerar för mord på skolbarn och militärer? Merah sympatiserade säkert med Ship to Gaza. Delar inte egentligen alla de som talar om ”islamofobi”  Merahs världsbild? Man menar konspirationsteoretiskt att Västvärlden förtrycker och mobbar muslimer, för att uppleva makt och dominans, vithet och kristenhet. USA påstods av Merah föra orättfärdiga krig i Irak och Afghanistan – den uppfattningen går igen i hela vänsterns ”föreställningsvärld”. Den enda avgörande skillnaden mellan Merah och vänsterns antirasister är, gudstro åsido, egentligen att de senare gillar judar. Man kan säga att Merah tillhör den ”antisemitiska” grenen av rörelsen, medan Expo och svensk media mer hör hemma i den ”kontrarasistiska” sfären, som tar avstånd från antisemitism i ett försök att köpa sig legitimitet. De senare tar visserligen också avstånd från våld, men ändå måste man förstå att den här typen av våldsdåd inte sker i ett vaccum, utan att attityder, strukturer och… Nej, för fan, jag orkar inte. Inte ens på skoj.

Allvarligt talat: idioterna som använde Breivik som sadistiskt onaniredskap, och nu plötsligt glömt allt vad ”strukturer” och ”idévärldar” heter, anmodas härmed att hålla käften. Er inkonsekvens och inkompetens är helt enkelt för frapperande. Jag och hela den tänkande delen av befolkningen kräver er omedelbara avgång.

För det är egentligen så enkelt att det inte är någon som dödar folk på grund av ideologi allena. Inte ens folk som tycker att man ska döda folk för att det är häftigt (ett gäng som återfinns ibland i t.ex. Black Metal-miljön), gör det särskilt ofta. Politiskt våld kommer sig av en kombination av den specifika åsikten att politiskt våld är legitimt, och individuella förutsättningar som gör att man överhuvudtaget kan komma till skott. Man kan vara knäpp i huvudet, som Breivik, eller vara utbildad och tränad för ändamålet som Merah tycks ha varit.

I Breiviks fall är det sannolikt att han hade haft död på folk alldeles oavsett hur samhället hade sett ut. I Merahs fall kan man påstå att förutsättningen som gjorde hans dåd möjligt är att hans familj släppts in i Frankrike från första början, men han är knappast tungan på vågen vad gäller massinvandringens vara eller icke vara. Den har avgjorts av växande social otrygghet, upprepade sexuella övergrepp, brutal kriminalitet av annan art, skenande kostnader -riktiga samhällsproblem och inte otrevliga engångshändelser som kan användas för att få Ungern att sluta lägga sig i vad deras centralbank hittar på.

Samhällsproblem till vilka vi inte minst bör räkna det sinnessjuka debattklimat som gör att en betydande del av Sveriges intellektuella sitter och väntar på att få reda på vilken hudfärg en mördare har för att veta om det är dags för damage control mode eller champagnekorken.

Tanken att vi har ett lika stort moraliskt ansvar för alla människor i världen har vunnit allt mer popularitet, och anses av många vara det enda rimliga sättet att resonera inom etiken. Senare decenniers förhållningssätt till Afrika utgör ett av många belägg för att så inte nödvändigtvis är fallet.

En utbredd föreställning inom etiken är att universalism är en mer högstående form av moral än andra. Med ”universalism” menar jag här principen att tillmäta alla människor samma värde, inte bara i princip eller genom någon sorts grundantagande om odödlig själ eller mänsklig värdighet, utan mena att detta värde innebär att varje enskild individ egentligen har samma moraliska förpliktelser inför varje annan. Att hjälpa sin mamma hellre än grannen, att oroa sig mer för svenskar i en översvämningskatastrof än andra, eller att föredra brorsan framför Joseph Kony, är med detta synsätt moraliskt defekt. De flesta skulle sannolikt godta att det är naturligt, men ”egentligen” är det inte ett rationellt eller sunt moraliskt förhållningssätt, menar man.

I många religiösa traditioner ingår en sådan etik som en form av andlig övning. Genom att inte göra skillnad på individer, eller på omgivningen överhuvudtaget, eftersträvar asketen eller den troende att rena sitt eget medvetande och uppnå en högre grad av andlig objektivitet – att närma sig Guds perspektiv. Vad som däremot aldrig ingått i några religiösa traditioner, förutom just asketiska, samhällsfrånvända rörelser (till vilka den tidiga kristendomen möjligen får räknas), är uppfattningen att detta förhållningssätt ska vara vägledande för individen som medborgare eller för samhället överlag.

Det egna intresset
Det finns nämligen mycket goda orsaker att anta att det i själva verket är ett uttryck för ren enfald att principiellt ålägga sig själv ett lika stort ansvar för människor man inte känner överhuvudtaget som för sin direkta omgivning och sitt eget samhälle (i praktiken är det naturligtvis omöjligt). Det går faktiskt mycket snabbt att urskilja åtminstone ett par anledningar till att prioritera sitt eget och sina egna framför andra – två argument för ”vi och de-tänkande”.

Det första är att det helt enkelt är bättre för oss själva och den grupp vi tillhör. Att vara medlem i en sammanslutning människor som inte hjälper varandra inbördes – på andras bekostnad åtminstone i så måtto att möjlig hjälp från gruppens medlemmar inte kommer dessa andra till del – är meningslöst. Och att inte tillhöra en grupp som motiveras av mer än abstrakta principer underbyggda av tillfälliga omständigheter är kortsiktigt och korkat. Inga temporära intressegemenskaper (nationalstaten inkluderad) kan i slutänden mäta sig med släkt- och blodsband, eller nära och långvariga relationer som närmar sig samma grad av bindning (till exempel mångårig vänskap, som dock sällan skapar större grupper och gemenskaper – i synnerhet inte sådana som kan ligga till grund för samhällsbyggnad).

Den Andres intresse
Tillämpad i det extrema innebär idén om att man ska hjälpa alla lika mycket att man inte hjälper någon alls. Mina samlade arbetsinsatser för jordens alla miljarder blir, om de fördelas rättvist, inga insatser alls. I praktiken handlar det förstås aldrig om det, eftersom det vore absurt, och därför innebär den universella solidariteten i praktiken att välja en mer eller mindre godtycklig annan individ eller grupp att hjälpa. Man stödjer alltså ett annat egenintresse istället för det egna.

Det för oss till det andra argumentet: hjälp vi delar ut till människor vi har begränsad kontakt med, eller begränsad förståelse för, har betydligt mindre möjlighet att överhuvudtaget göra nytta. När man, för att visa att man inte gör skillnad på vi och de, beslutar sig för att kämpa för ANDRAS rättigheter, är risken överhängande att man inte vet vad man håller på med. Följderna blir, ofta, därefter.

Om min syster eller äldste vän har behov av att låna en cykel för att kunna cykla och köpa snus kan jag förutsäga med stor sannolikhet ganska precis vad följderna av att jag lånar ut cykeln kommer att bli. Nonchalerar vi eventuella hälsoeffekter av snus (eller den motion en promenad skulle kunna ge) kan jag med stor säkerhet säga att utlåning av cykeln kommer att göra min syster glad, och att det totala utfallet blir positivt och trevligt för oss bägge. Även betydligt allvarligare exempel skulle kunna anföras, och i annan skala. Att ge svenska pensionärer något högre pension är nästan helt säkert positivt – i alla fall för pensionärerna. Baksidan är eventuella övriga kostnader för samhällsekonomin, men några menliga sociala följder av ett sådant beslut kommer med största sannolikhet inte att infinna sig.

Svart-vitt i Afrika
Ställ de ovan nämnda exemplen på pragmatiska, moraliska och politiska ställningstaganden mot att ge pengar till en blind tiggare utan att veta om jag därigenom stödjer kidnappning och stympning av barn (ett vanligt fenomen i bland annat Indien). Eller, betydligt allvarligare, mot de senaste decenniernas ”solidaritetsarbete” som bedrivits i Afrika, där skillnaden mot gamla tiders White Man’s Burden-tänkande och kolonialism ofta bara varit att de senare åtminstone, vid sidan av förtryck och brutalitet, även haft dussintals objektivt positiva sidor. Med stor entusiasm bidrog västvärlden inte bara till att avskaffa Apartheid, vilket på många sätt var ett osympatiskt och dumt system även för Sydafrikas vita, men också till att föra den inkompetenta organisationen ANC till makten, vilket fått till följd att stora delar av Sydafrika nu är ett HIV-infekterat ghetto. Ogenomtänkt, svart-vitt tänkande där man inte begriper att ens eget motstånd mot en given ordning inte automatiskt innebär att ett annat alternativ är bättre, är inbyggt i hela det postkoloniala förhållningssättet till Tredje Världen och i synnerhet Afrika.

Misslyckade biståndsprojekt där pengar går till vapen och guld åt diktatorer, och infrastruktursatsningar används till militära offensiver av regeringar och rebellstyrkor, är andra exempel på extremt korkad användning av resurser som Väst gång på gång lyckat med i Afrika. Den senaste kampanjen mot Joseph Kony är bara ett i raden av uttryck för missriktad ”medmänsklighet” som inte för ett ögonblick stannar upp för att granska sig själv. Kony är utan tvivel ett rövhål av kosmiska proportioner, men av det följer inte att pengar och know-how som pumpas in i den ugandiska militären kommer att leda till fred eller någon som helst förbättring i området.

”Vi är alla människor”
Engagemang för omotiverat romantiserade parter i afrikanska krig är inget nytt (ens om romantiseringen bara består i en tanke om the lesser evil). Stieg Larssons solidariska privatutbildning av EPLF-gerillan i granatkastaranvändning bidrog, i det lilla, till att föra organisationen till makten som People’s Front for Democracy and Justice (nu landets enda lagliga politiska gruppering, som bland annat spärrat in svensk medias störste idol Dawit Isaak). Visst kan dylika dumheter alltid ursäktas med ungdomlighet eller politisk naivitet, men någonstans bör man ändå fundera på om det inte faktiskt är något grundligt fel med en världsåskådning som orsakar den här typen av beteende.

Man kan mena, och menar ofta, att det förefaller väldigt uppenbart vad människor behöver, utifrån att vi alla är människor och därmed har samma behov. På det viset skulle man kunna identifiera vilka som bäst (eller åtminstone minst dåligt) kan eller vill tillfredsställa dessa behov i givna situationer, och utifrån detta fördela solidariskt stöd på ett rimligt sätt. Saken är bara att det inte finns någonting som tyder på det. Om kolonialismen och imperialismen var projekt som bedrevs i västerländskt egenintresse, med vissa positiva bieffekter för sina objekt i form av utbildning, lag och ordning samt infrastrukturuppbyggnad, ter sig den postmoderna ”solidariteten” bara som ett omotiverat fumlande i andra människors affärer. Ofta med väl så tragiska konsekvenser som tidigare ”utsugning”.

Sentimentalitet och utnyttjande
Man ska givetvis inte gå för långt när man skäller den universalistiska moralen för att leda till elände, i alla fall inte när det kommer till internationell politik. Det finns visserligen många fall där autentisk (eller, som i Larssons fall ideologisk) välvilja riktad mot folk i fattiga länder fått katastrofala konsekvenser, men oftare handlar det hela naturligtvis om att okunniga och sentimentala människor är lätta att utnyttja och manipulera, och något motsvarande skulle sannolikt kunna ske även om andra moraliska premisser rådde. Inför kriget i Afghanistan lyckades USA:s regering mobilisera många av landets feminister, som försvarade bombkriget och invasionen utifrån sin radikala jämställdhetsidévärld, men i själva verket var det förstås inte feminism som förvandlade landet till en ruin av den tidigare ruinen, utan helt andra politiska överväganden.

Ändå kvarstår faktum. Den princip som säger att det är ett uttryck för moralisk underutveckling att prioritera sin egen grupp – sin familj, sina vänner och sitt land och folk – har inte bara negativa konsekvenser för dem som anammar den. Även de samhällen som blir föremål för de frigjorda och solidariska världsförbättrarnas malplacerade medkänsla far med jämna mellanrum illa. Att primärt vilja spendera sin tid och sina resurser på att gynna en given ingrupp snarare än världen i allmänhet är inte ett ”defekt” tänkande, utan följden av en rimlig uppskattning av sin egen potential. Det utesluter inte varje form av ”internationell solidaritet”, men det utesluter definitivt föreställningen om sådan som fundamental moralisk – och i synnerhet politisk – princip för mänskligheten. De flesta kan bäst hjälpa folk i vilkas liv de har djup och helst personlig insyn. När vi ger oss ut för att döda Kony eller frälsa Afghanistans kvinnor med bombflyg, vet vi med stor säkerhet inte vad vi håller på med, och det är i alla fall inte exempel på utövandet av någon ”högre moral” än att ta hand om sin familj och se till att det land man bor i är bra för de människor som byggt det och deras ättlingar.

Att förstå det är inte ett uttryck för moralisk underutveckling, utan intellektuell mognad.

Genom åren har många olika förklaringar på den ofta bedrövliga situationen i subsahariska Afrika framförts. Vänstern tenderar att diskutera det koloniala arvet, liberaler talar om korruption och strukturella problem. Nu är debatten i varje fall slut, eftersom vi slutligen funnit ett definitivt svar på frågan om vad som orsakar Afrikas dystra situation.

Det handlar förstås om den här mannen:

De skilda åsikterna i frågan kan alltså äntligen läggas till handlingarna och arkiveras. Joseph Kony – mannen på bilden ovan – är inte bara Afrikas, utan faktiskt Jordens, nu värsta människa. Detta får vi veta genom en film som heter Kony 2012. Youtubefilmen på ganska precis 30 minuter berättar om hur Kony och hans Lords Resistance Army rekryterat barnsoldater, sexförslavat kvinnor och mördat människor i drivor. Filmens upphovsman skildrar i jagform hur han för tio år sedan lärde känna en ung ugandisk pojke vars bror mördats av Kony och LRA. I HD-upplösning får vi följa hans spontana samtal med pojken, och rörd bortom alla gränser lovar han att göra något för att hjälpa. Mer specifikt: att stoppa Kony. Vi får även träffa dokumentärfilmarens son, som upprört säger att man måste stoppa ”the bad guy”.

Osynliga barn
Kampen mot Kony inleds sedan med ett MTV-artat montage som beskriver framväxten av en gräsrotsrörelse, av allt att döma bestående av hundratusentals personer, som tar upp fanan för den stackars pojken, men möts av ett oförstående amerikanskt etablissemang. Gruppen – Invisible Children - får i åratal bedriva lobbyarbete, demonstrera och måla graffiti innan makten slutligen ger efter. Filmen låter oss förstå att om vi bara gör detta enda, stoppar Kony, kommer vi att lämna en bättre värld efter oss till våra barn. Världens befolkning, gemensamt, har sagt ifrån. Metoden för att få stopp på djungeldjävulen är, i lite av ett antiklimax, att skicka amerikanska militära rådgivare till Uganda, eller rättare sagt att behålla dem som redan är där kvar på plats. För de engagerade massor som nu brinner för militärt understöd åt Ugandas regering erbjuder de osynliga barnen även ett praktiskt Action Kit, bland annat innehållande ett armband med texten ”Kony 2012″ och en helt personlig kod. De uppmanar oss också att donera pengar, samt att sätta upp affischer med slagkraftiga politiska budskap. Den här, till exempel:

Det hela skulle vara halsbrytande komiskt, om det inte vore så obehagligt. Kony 2012 är förmodligen det vidrigaste exemplet på skamlös krigspropaganda som synts till sedan andra världskriget. Framställningen får det att låta som om Kony disponerar en armé av 30.000 barnsoldater (istället för de 400 vuxna män som LRA för tillfället av allt att döma består av – för att nu inte tala om att de faktiskt befinner sig i Kongo). Den tycks även antyda att Kony är något särskilt unikt fenomen i Afrika, och bortser dessutom helt från att diskutera vad Uganda är för ett land egentligen.  Den garderar dessutom redan på förhand mot tänkbara fredliga lösningar på konflikten, genom att upplysa oss om att Kony alltid använt vapenstillestånd för att samla styrka, för att sedan återgå till sitt barnsoldatsrekryterande våldtäktsprojekt. Kony måste gripas, med andra ord, och det kan bara ske genom att amerikanska rådgivare (som tidigare motsträvigt masat sig till Uganda som ett svar på påtryckningar från den idealistiska rörelse som under radar brunnit för detta i snart ett decennium) förblir på plats. Detta kan i sin tur bara ske om ”folket” – Facebookanvändare och gemene världsmedborgare – tillsammans kämpar vidare. Annars finns en överhängande risk för att höjdarna i Washington – som enbart ser till USA:s försvarspolitiska intressen (och inte, till exempel, Ugandas nyfunna oljereserver) – tar hem sina rådgivare. Ugandierna vore då helt oskyddade inför Koneys fyrahundramannaarmé. Som befinner sig i Kongo.

Monoman välgörenhetsorganisation?
Kritiken mot filmen har varit omfattande. Rena dumheter (såsom tramsandet om vad organisationen gör av sina pengar) har blandats med mer vederhäftig kritik. I princip alla med en intelligenskvot över potatisnivån förstår förstås att det inte rör sig om någon verklig skildring av en idealistisk dokumentärfilmare och hans alldeles hemmasnickrade arabiska vår.  Det spelar dock ingen som helst roll. Det fina i kråksången är att filmen artificiellt lyckats uppbåda en massiv, global opinion som plötsligt vet exakt hur man ska lösa problemen i Uganda och Kongo: genom att ”stoppa Kony”. Alla politiska handlingar som på något sätt anknyter till den ambitionen, kommer att ha ett enormt stöd på Facebook och på Internet överlag bland politiskt o- till halvmedvetna människor. Rudimentärt mentalt funktionella personer, som begriper att filmen är mer eller mindre dravel, kommer till stor del att falla tillbaka på ”sunt förnuft”-argument i stil med att det givetvis är bra att man stoppar den utan tvivel osympatiske Kony, oavsett orsakerna (och, dessvärre, metoderna).

Kony 2012 menar som sagt att dess syfte är att USA ska ha kvar de etthundra rådgivare som finns i Uganda, och att den gjorts för att säkerställa att de inte tas hem av Washington. Betydligt sannolikare är förstås att det handlar om att bereda marken för mer omfattande operationer, möjligen militär intervention, i olika delar av subsahariska Afrika. Jämförelserna med Hitler antyder i alla fall det senare – USA skickade inte bara hundra militära rådgivare till Storbritannien när det begav sig. När Hitler dyker upp måste man förstås dra ut i krig; det är alla överens om. De exakta orsakerna är det dock för tidigt att säga något om – naturresurser som olja är förstås ett ganska säkert kort, liksom geopolitiska överväganden som svar på Kinas snabba och sedan länge pågående expansion i området. Att filmen och dess genomslag på allvar skulle vara helt grundade på en fristående och i så fall totalt monoman välgörenhetsorganisation vars enda syfte är att få död på en ensam negerhövding och hans rövarband är i alla fall inte så sannolikt.

Implikationer
Förmodligen är Kony 2012 främst det den verkar vara – ett sätt att skapa opinion för annars moraliskt svårmotiverade politiska handlingar av geopolitisk natur, och ett effektivare sådant än diffusa anklagelser om massförstörelsevapen. Men vi kan också få en aning om hur framtidens krig och maktutövning kan komma att gestalta sig. Att morgondagens metod för att motivera krig och förstörelse är ”folket” och ”demokratin” är förstås ingen nyhet – så är det redan och har varit länge, och i och med den ”arabiska våren” med tillhörande interventioner har detta tillstånd också gått in i en ny fas. Det nya med Kony 2012 är att man istället för att fokusera på det givna folket i det område där man tänker lägga sig i, stödjer sig främst på en amorf massa av Facebookanvändare och ”global opinion,” som i en vulgär propagandafilm fått veta att gripandet av (helst förmodligen mordet på) en krigsherre i Kongo är första steget till global förlösning, förbrödring och a better tomorrow. Dessutom erbjuds möjligheten att visa upp sin moraliska dignitet genom ett hippt armband och skojiga protestaktiviteter, och därmed lägga en mycket passande bit till den pseudoidentitära konsumtionsmänniskans statuspussel.

Genom att via Internet och sociala medier hetsa djupt obildade massor till radikala ställningstaganden i frågor de egentligen helt saknar insyn i, kan den som vill starta ett krig, mörda en fiende eller bedriva geopolitik på annat sätt stödja sig på en artificiellt genererad global folkvilja. Detta kommer, om det klaffar, att erbjuda enorma möjligheter att bedriva global politik. Inte minst kommer man att med större lätthet än någonsin kunna nonchalera de befolkningar som är direkt berörda av de åtgärder man beslutat att vidta. Allmänna medmänskliga principer (såsom att det är dumt att vara en barnsoldatsgeneral som tar sexslavar), vars innebörd och relevans i enskilda fall helt kan definieras av resursstarka intressenter, kan övertrumfa verkliga politiska omständigheter och de inblandades erfarenheter fullständigt. Begreppet demokratisk förankring får en helt ny innebörd, i synnerhet för den som har resurser till att skapa globala åsiktstrender.

Platon menade att demokratin övergick i tyranni genom demagogi och pöbelvälde. I den globala tidsåldern, när torget i den grekiska statsstaten ersatts av Youtube och Facebook, och den gapande folkförföraren av välproducerad, sentimental propagandadynga som når miljoner på några dagar, är det perspektivet dystrare än någonsin.