Solguru

Idag tar Solguru en kort utflykt i populärkulturens domäner, och tar upp två skojiga kortspel på tema kommunism respektive världskonspirationer. Kanske en vettigare sysselsättning än mycket annat, om man ska slå ihjäl lite tid?

Umgänge sker numera till stor del framför TV-apparater, om inte helt enkelt över internet. Att bara umgås, att diskutera över en kopp kaffe, tycks ibland vara på väg att bli en antikverad livsform, även om det förhoppningsvis bara är min kroniska kulturpessimism som spelar mig ett spratt. Det verkar, hur det än står till med det, finnas ett behov av att föra fram umgängesformer som varken sker genom en dataskärm (för nej, att kommunicera via text eller ens via uppdaterade varianter av telefoni är inte jämförbart med den direkta samvaron människor emellan) eller parallellt med kopiös konsumtion av sprit eller andra droger. En sådan umgängesform är olika former av spel – spel av den gamla skolan, grundade på kort, tärningar och andra högst fysiska attiraljer.

För den som intresserar sig för detta ämne finns ett förvånansvärt stort utbud att välja bland, och undertecknad är i sammanhanget föga mer än en dilettant. Alltifrån klassiker, ofta kanske lite väl enkla, som RISK, Monopol och Alfapet, till mer avancerade varianter som andra världskrigsspelet Axis & Allies och det satiriska spelet Junta, kan utan större besväras läras och spelas av de flesta. Gräver man ned sig djupare i krigsspelens förlovade land kan man hitta allt mer komplexa varianter, för att slutligen landa i det absoluta nördträsket med Advanced Squad Leader, ett perverst intrikat och komplicerat spel vars fulla regler synnerligen få behärskar till fullo.

Kamrat Stalin & Co
Idag tänkte jag istället uppmärksamma två kortspel, av den typ som har egna lekar men inte förutsätter ändlöst och påkostat “samlande”, utan är hyfsat kompletta i sig själva. Dessa två exempel är förhållandevis lätta att lära sig, och dessutom inte särdeles dyra. Det första heter Comrade Koba, och är skapat av en svensk vid namn Anders Fager. Det är en simplistisk men beroendeframkallande historia som utspelar sig under Stalins terror. Varje spelare “satsar” i hemlighet på tre partikamrater i det sovjetiska bolsjevikpartiets högsta led, varefter Stalins paranoia i samklang med de kort som befinner sig närmast honom, går loss som en lie över partihierarkin. Först med misstankar, sedan med avrättningar.

Vinnaren är den som har sin kommunist närmast “Ledaren” – och vid liv – när spelet tar slut. En informativ liten regelbok innehåller minibiografier över de olika karaktärerna (i flera, om inte de flesta fall, har man till och med behagat ange etnicitet), samt en kort kommentar där spelskaparen hånar dem som fått för sig att Lenin och Trotskij på något sätt var moraliskt överlägsna “Kamrat Koba”. Ett mycket roligt helgnöje, och en omgång tar bara runt 45 minuter. Känslan när man säger “jag misstänker Kalinin för trotsistisk kollaboration och sabotage” är obeskrivlig.

Världskonspirationer dygnet runt, året runt
Det andra kortspelet jag tänkt ta upp är av äldre datum, och heter Illuminati. Som namnet antyder är det baserat på konspirationsteorier. Det är lite mer komplicerat än det ovannämnda, men har också betydligt mer att erbjuda vad spelupplevelsen avser. Varje spelare tilldelas en konspiration, som The Bavarian Illuminati eller The Servants of Cthulu, och får därefter ett kort som representerar denna. Det saknas några grupper som skulle kunna tänkas vara lämpliga i sammanhanget, men som tur är medföljer två blanka konspirationskort för den som känner sig artistiskt lagd. Ut från detta grundkort bygger man sedan, genom tärningsslag och skumt förhandlande med övriga spelare, ett nätverk med det yttersta målet att dominera världen på ett eller annat sätt. Nätverket består av ytterligare kort, som har vissa egenskaper som gör dem bättre eller sämre lämpade att kontrollera andra kort.

Således kan man med lätthet använda Hollywood för att ta över Kalifornien, medan det är betydligt svårare att dominera Ku Klux Klan med hjälp av The International Communist Conspiracy. Genom att planera sitt nätverk rätt kan man dock uppnå mycket underhållande “konspirationskedjor”, och spelets genomgående svarta och satiriska humor kompletterar den finurliga spelmekaniken så att man inte ledsnar i första taget.

Den som är intresserad av att bygga ut sina valmöjligheter för en tråkig vardagskväll med några vänner bör absolut ta en titt på de två ovanstående spelen. Såvitt jag vet är det billigaste alternativet för att komma över dem svenska World of Boardgames, som har en mycket effektiv postorder. Där finns även en bra bit över tusen andra spel, för den som känner att tanken med det här inlägget var god, men exemplen usla.

Det är lätt att koppla etiskt beteende till abstrakta tankar om vad som är “det goda” och inte. I verkliga livet blir det oftast betydligt enklare, eller borde bli.

Ideologi, intellektualism, aktivism eller elitism. Det finns en hel del -ismer och attityder på kartan i radikalhögerlandskapet, precis som i de flesta politiska miljöer. För att på ett vettigt sätt kunna fungera i samhället, och bli något mer än en störande predikant eller påfrestande namninsamlare, måste man dock kunna ägna sig åt annat också. Här har man faktiskt vissa fördelar gentemot vänstern, och den utilitaristiska liberalismen.

En huvudorsak är att högerns ideologi, rätt förstådd, i sig själv lämpar sig bättre för stora delar av det mänskliga livet – min personliga erfarenhet är att föräldrar på “yttersta högerkanten” är avsevärt mycket bättre än kanske de flesta andra. Inte nödvändigtvis på grund av några överlägsna pedagogiska modeller, utan helt enkelt för att man har en en något så när realistisk uppfattning om vad människan är. Samt, inte minst, att man ser det som en självklarhet att älska och respektera sina egna barn i högre grad än andra och andras barn. Inte som ett “etiskt problem”, utan som ett etiskt imperativ.

Den förra inställningen, att man “egentligen” inte borde tänka i sådana termer utan se alla som lika även inför sig själv, är följden av en utilitaristisk eller globalsolidarisk moral. Fenomenet att älska sina barn och sina närmaste – sin etniska grupp inkluderad – mer än slumpvisa tiggare på andra sidan jorden är för denna typ av tänkande en sorts defekt i människan, snarare än en av hennes viktigaste tillgångar. Den i detta sammanhang uppenbart rimligare inställningen grundar sig däremot i en medvetenhet om att etiska förpliktelser är knutna till vem, vad och var man är. Att man kan vara ett djuriskt svin, fast man engagerar sig hejdlöst för folk man aldrig träffat och “kämpar för jämlikhet och jämställdhet”.

Jag kanske inte ens behöver påminna om högaktuelle jämställdhetspolischefen Göran “Kapten Klänning” Lindberg, vars feministiska engagemang möjligen också kan ha motiverats av hans egen perversion, men som ändå är ett typexempel på en defekt moralist som prioriterar en abstrakt moralisk kamp, och sedan bara orsakar elände i sin egen omgivning. På extremvänsterkanten blir det hela ännu tydligare – det finns ett stort antal exempel på självupptagna egoister, som hellre skickar hundra kronor till andra sidan jorden än lånar ut dem till en nära vän som behöver dem, och motiverar det med principen om likavärde. Eller helt enkelt inte skickar några pengar till någon alls, utan konstaterar att de har samma förpliktelser inför alla utanför sig själva, och därmed bäst tjänar mänskligheten genom att inte hjälpa någon alls, utom genom sitt engagemang för socialism och rättvisa.

Att vara en god och sympatisk människa har dock väldigt lite att göra med att leva upp till rent abstrakta moralnormer och ideologiska ideal, även om sådant givetvis kan bidra till att forma en person till en förebild. Ytterst kan vi vända oss till daghemsålderns barn för att hitta kriteriet på att vara moraliskt högstående, och det är att leva upp till beskrivningen: han är snäll. Det handlar om att visa hjälpsamhet och välvilja i sin absoluta närhet – att hjälpa sin familj, sina grannar och sina vänner. Där visar man sin kapacitet för empati och sin offervilja, och man gör det bättre och konkretare än med någon “global solidaritet”.

Den nationella solidariteten med sitt folk är i sammanhanget helt enkelt en utsträckning av denna princip. Det är en utsträckning som redan blivit tämligen abstrakt, men som ändå fyller en funktion eftersom större gemenskaper som etnisk grupp och kulturkrets utgör en vital del av vem man är, och faktiskt ger en hel del tillbaka för besväret. Innan man förstått att man har större förpliktelser visavi denna grupp än man har mot världen i allmänhet är det tveksamt hur mycket moral man har rätt att tillskriva sig själv. Trots det är det ändå det konkreta, det som sker i mötet med andra, som till syvende och sist blir avgörande för vilken sorts människa man är – ideologi åsido.

Det går att tala aldrig så mycket om folk, nation och tradition, precis som det går att skicka en minimal del av sin lön till Haiti i ett försök att imponera på sin omgivning och vara ett snäpp bättre. Innan du hjälper din morbror att flytta eller frågar någon tjejkompis som verkar nere hur det är fatt visar du ändå bara att du är bra på att apa efter vad som sägs i din umgängeskrets eller på TV.

Relaterat:
Identitär etik
Kusinerna

Kurdo Baksi skrivit en bok om den framlidne Expo-redaktören Stieg Larsson, och därvid trampat rejält i klaveret. Upprördheten är stor, och han anklagas för att hitta på. Frågan är om han verkligen ljuger, eller om han bara råkat säga som det är.

Kurdo Baksis bok “Min vän Stieg Larsson” har rönt en del uppmärksamhet, och tycks innehålla en hel del snaskiga godbitar. Det är gruppvåldtäkter och ångest, men även storartad arbetskapacitet och kamp med livets som insats. På en punkt anses dock den antirasistiske kurdnationalisten ha gjort bort sig, och det rejält.

Slarvigt nationalhelgon
Han menar att exploitation-författaren med ett hjärta av guld, sveriges nya sekulära nationalhelgon, slarvat i sin journalistiska gärning. Brustit i sin objektivitet, fuskat med källor, intervjuat sig själv. Att på detta sätt kniva Larssons karkass i ryggen, till på köpet i en bok vars närmast explicita syfte är att inhösta pengar och kändisskap på människans bortgång och efterföljande stjärnstatus, kan aldrig falla väl ut. Även undertecknad, vars inställning till Larssons livsgärning med förföljelse av oliktänkande och engagemang för mordiska gerillor världen över inte är himlastormande positiv, får nästan dålig smak i munnen.

Man kan då bara föreställa sig hur Larssons forna allierade ska reagera. Rättelse: det behöver man alls inte bara föreställa sig, för precis detta finns det ett roligt inslag på SVT:s kulturnyheter om, och det är dess innehåll som nu sprider sig som svininfluensa genom övriga medier (föga överraskande genom just TT:s försorg, apropos att intervjua sig själv).

Rasande livskamrater och Aschberg till attack
Larssons “livskamrat” rasar och säger att Baksi hittar på, Robert Aschberg menar att Stieg var så försiktig så med sina källor, Kenneth Ahlborn förklarar att “så går det inte till på TT”.
Med tanke på hur jag känner inför Kurdo Baksi vill jag nästan tro dem. Det här handlar om en uttalad kurdisk nationalist, som ser det som sin uppgift att till varje pris angripa svenskars etniska identitet (för hans gärning har mycket lite att göra med att bekämpa “rasistiskt våld”, och handlar mer eller mindre uttalat om att utplåna svenskars upplevelse av att existera), som dessutom alltid har slagit mig som oförlåtligt trögtänkt, förvirrad och inkonsekvent.

Hans kritiker ger dessutom ett vederhäftigt intryck, vad man än tycker om dem i övrigt. “Livskamraten” menar att Baksi inte vet vad han talar om, Ahlborn mässar på ett förtroendeingivande och objektivt vis, Aschberg är kraftfullt självutlämnande och menar att om någon var det han själv som var journalistiskt slarvig och tyckte: “häng ut dem”. Tyvärr får det sunda förnuftet råda över mina personliga antipatier här. Om det inte är mina antipatier mot “livskamrater” och Aschberg som tagit överhanden, det vill säga.

Bortgjord
Baksi har helt enkelt gjort bort sig, inte genom att ljuga, utan genom att säga som det är. Han förstår inte riktigt att svenskt mediaklimat fortfarande lever på att det finns en allmän konsensus om att det handlar om objektivitet – att “antirasismens” genomsyrande av alla samhällets institutioner måste ges ett seriositetens skimmer. Då håller det inte att trotskistiska gamla kommunister håller på och intervjuar sig själva till artiklar för nyhetsbyråer och driver en rakbladsvass propagandalinje mitt i nyhetssveriges hjärta. Rättare sagt: det håller inte att hycklande kurdnationalister helt oförhappandes avslöjar det under pågående kanonisering.

Baksi vill så väl – han vill resonera kring frågan: “var går gränsen mellan opinionsbildande [och] journalistik, var går gränsen för neutralitet, relevans och så vidare”. Den trotskism och vidare nysocialism hans vän Stieg Larsson var så förtrogen med har dock länge vetat att det är just den typen av ting man inte ska resonera kring. Tvärtom ska man förneka neutralitet och objektivitet, förkasta dem som uttryck för “maktutövning”, och sedan själv utöva just makt genom att mena sig representera dem i det offentliga rummet.

Grundkurs i medial maktutövning
Bara så blir en tidning som Expo uppfattad som objektiv och seriös, bara så kan man bedriva opinionsbildning även i de förment “råa” data som förmedlas genom nyhetsbyråerna. Bara så kan man få folk att ta inkonsekvenser och galenskaper för givna. Givetvis är det här inte något unikt för Stieg Larsson, utan genomgripande för hela den ruttna journalistkår som härjat och härjar i samtliga svenska medier – och dessutom en förutsättning för Baksis egen politiska linje. Han tycks göra misstaget att tro att hans idéer håller för kritisk granskning och dominerar på grund av rationell debatt och “demokratisk dialog”. Hans mer sofistikerade ideologiska kollegor vet att makten över diskursen är allt och argument nästan inget – ett vanligt förhållande inte minst när man har fel – och därför blir de av uppenbara orsaker upprörda när han skiter i vardagsrummmet.

Nu torde Baksi bli förlåten, förr eller senare, eftersom både den antirasistiska vänstern och mediasverige måste ha åtminstone några invandrare i sina led för att inte framstå som riktigt lika tragikomiska som de är. Förhoppningsvis har han då lärt sig att inte prata när de stora pojkarna och flickorna jobbar, och att sluta störa helgonförklaringen av “sin vän” Stieg Larsson.

För att kritisera samhället måste man förstå samhället. Vill man diskutera maktstrukturer, måste man förstå hur de tar sig uttryck. Oförmågan att göra detta har gjort svensk vänster oduglig, vilket är lärorikt.

Den svenska vänsterns marginalisering är ett fenomen som är intressant att betrakta. Till viss del är det inte alls fråga om någon marginalisering, utan tvärtom en ideologisk seger. Det finns inga politiker i Sverige som på allvar kan främja en agenda som på något sätt avviker från vänsterns vad gäller centrala kulturella och etiska frågor – invandring, abort, jämlikhet, jämställdhet och snart sagt alla vänsterns kärnfrågor omfattas till fullo av samtliga representanter för den parlamentariska, senkapitalistiska ordningen i Sverige. Icke desto mindre kvarstår kapitalismen, konsumtionssamhället och det Marx kallade alienationen – marxismen som ekonomiskt och socialt system har reglerats helt ut från ekvationen. Den är kort och gott stendöd, annat än som chic ideologisk självdefinition för trötta, småborgerliga kulturskribenter eller bekvämt upproriska tonåringar.

Den radikala vänstern – den som anser att den nuvarande ordningen är otillräcklig eller missriktad i sina ambitioner – har i detta sammanhang fått svårt att hävda sig. Strängt taget har den reducerats till en orealistisk och inkompetent version av den ordning som redan råder. En central orsak till detta får anses vara de enorma, nästan löjeväckande, blinda fläckar som uppenbarar sig när maktanalys, något grundläggande för varje samhällskritik, ska genomföras.

En fråga om fokus?
Varje politisk åskådning kommer att fokusera mer på vissa företeelser och problem än andra. Att undertecknad sällan har ett “klassperspektiv” har helt enkelt att göra med att jag anser att företeelsen är sekundär, vilket i sin tur har med grundvärderingar att göra. Det för de flesta klassanalyser drivande grundvärdet jämlikhet (undantag finns) är för mig överhuvudtaget inget värde, av en hel serie orsaker. Den motivering som är enklast att uttrycka kort kan för övrigt formuleras som att svält är ett problem även om alla svälter, medan det överhuvudtaget inte är ett problem att miljardärer har mer pengar än multimiljonärer.

Detta får dock inte leda till att man helt bortser från det faktum att ekonomisk makt och status har betydelse, att människor till viss del identifierar sig med, och formas av, sin yrkesgrupp och klasstillhörighet. Ingen har väl någonsin fått för sig att förneka det heller, men givetvis finns en risk att dylika frågor hamnar vid sidan av, om man inte medvetet fokuserar på dem då och då.

Feghet och okunskap
Vänsterns totala förnekelse och nonchalans inför otaliga samhällsfenomen går dock inte att förklara till fullo genom att hänvisa till ideologiska prioriteringar. Intellektuell feghet, blandad med direkt okunskap och vad som bara kan förstås som en ovilja att reflektera över det uppenbara, måste föras in i ekvationen för att den ska bli begriplig överhuvudtaget.

Jag syftar här inte i första hand på sådant som att inse Israellobbyns roll i amerikansk utrikespolitik, eller att tillstå att massinvandringen till Sverige fört med sig fruktansvärda konsekvenser för stora delar av den arbetarklass man en gång menade sig representera. Den typen av nonchalans är till stor del medveten; den grundar sig på gamla marxistiska föreställningar om att det ekonomiska mystiskt transcenderar varje annan kausalkedja. Det är med andra ord något så när konsekvent att strunta i etniska frågor, eller reducera dem till vulgärpopulistiska klyschor om “rasism” och “diskriminering”.

Förvirrat och rumphugget
Det mest problematiska blir att denna inställning gör hela vänsterns samhällskritik och världsbild rumphuggen och förvirrad. Om man menar sig företa en grundläggande analys av den nuvarande samhällsordningen – oavsett vilket alternativ man menar skulle vara bättre – måste man rent definitionsmässigt ta reda på hur den rådande samhällsordningen är strukturerad, och vilka maktmedel den använder för att bevara sig själv. Att antirasism och antifascism är fundamentala sådana maktmedel torde vara uppenbart för vem som helst som sett på TV mer än tjugo minuter – ändå saknas detta självklara konstaterande i varje enskilt vänstersammanhang.

I samband med Israelkritik kan enstaka medlemmar av “brunvänstern” komma sig för att kommentera att begreppet antisemitism “missbrukas”, men när turen kommer till andra stämplar och generaliseringar, då tystnar denna kritik omgående. Att skuldbeläggande och etikettering, kopplade till anklagelser om historisk skuld, rasistiska attityder och olämpliga könsroller, står bland de främsta medlen för social disciplin och kontroll, låtsas vänstern inte om.

Från kritiker till redskap
Resultatet blir till slut lyteskomiskt. När en gigantisk TV-kanal som TV 4 drar igång sin “nollrasismvecka”, finansierad av reklampengar från varjehanda representant för storkapitalet i sin mest exploaterande, konsumtionshysteriska skepnad, då tiger samhällskritikerna. Kastar några ungar i Vännäs sten på en flyktings lägenhet efter ett utdraget ungdomsbråk, brakar däremot kanonerna igång med demonstrationer och namninsamlingar. Givetvis i konsert med liberala dagstidningar och politiska fördömanden från riksdagspartiernas representanter.

Exemplen kan mångfaldigas: staten stiftar lagar mot diskriminering, subkulturer som menar sig vara emot etablissemanget protesterar över att de inte är tillräckliga. Migrationsverkets utslitna anställda väljer något smaklöst att äta tårta för att fira avslutningen på ett besvärligt fall – media går till angrepp, staten ingriper med hot om uppsägning och vilka ser vi där: extremvänstern som protesterar. Den förment radikala vänstern har tagit på sig att disciplinera medborgare så att de inte ger uttryck för något som ens kan misstänkas vara ideologiskt oacceptabelt (och därmed stör den mångkulturella samhällsordning som vuxit fram i total samordning med både storkapitalism och statsmakt).

When you look into an abyss…
Man har blivit samhällsbevarande istället för kritisk, och i den mån man representerar något alls utöver statsideologin handlar det om fattiga i främmande länder, eller inhemska sexuella minoriteter. Snarare än bygga samhällelig solidaritet, vill man gemensamt med den liberala individualismen bryta ner varje tendens till gemensamma band till förmån för en fullständigt orealistisk global mänsklighet där inga organiska relationer människor emellan tillåts existera. En ordning vars syfte är att maximera ekonomiska framsteg och ekonomisk vinst – en ordning där människan är ett medel och inte ett mål.

Att förstöra kärnfamiljen har blivit viktigare än att se till att svenska familjer mår bra, befängda nihilismer vars främsta förenande drag är att de är totalt ofarliga för de dominerande maktstrukturerna har tagit till och med historiematerialismens plats. Den radikala, kritiska vänstern driver HBTQ-frågor i tidningar med presstöd, kanal 5 sänder dokumentärer om överviktiga transsexuella och statsfinansierade RFSU säljer glidmedel. De yngre vänsterextremisternas våld mot ideologiskt icke önskvärda blir i det här sammanhanget bara ett i en lång, tröttsam rad av exempel.

Hellre lära än fira…
Även, för att inte säga särskilt, den radikala vänster som menar sig stå utanför den rådande ordningen har blivit en integral del av den. Dess enda praktiska funktion har blivit att stärka de dominerande diskursernas grepp om befolkningen, och det faktum att den förespråkar döda utopier och visioner ingen har något intresse av att ta del av förändrar inte detta faktum.

Medan det kanske vore på sin plats att öppna en pilsner och fira vänsterextremismens reduktion till menlöshet, är det nog klokare att försöka lära sig en läxa av det som hänt. Blinda fläckar kan ha fruktansvärda konsekvenser.

Årsskiftet började med en smäll, och i sin kamp för att stävja folkvett och intolerans lyckades Aftonbladets grävande journalister finna rätt på ett riktigt scoop. Nazister tänkte angripa riksdagen! Exakt hur det förhöll sig med den saken vet vi nu.

På självaste julafton förra året kunde vi läsa i Aftonbladet om hur ett attentat planerats av en icke namngiven nazistgrupp. Tanken var att angripa riksdagen och skjuta statsministern. Man hade redan tillgång till raketgevär, men skulle genom en djärv kupp finansiera ytterligare vapeninköp.

Kalla kårar
Själv kände jag först en kall kår när jag läste början på Aftonbladets artikel: tänk om det faktiskt finns folk i det här landet som är så efterblivna att de tänker öppna eld mot statsministern och riksdagen i någon förvirrad, men dock “högervriden”, politisk åskådnings namn?

Konsekvenserna vore oöverskådliga – om inte nya lagar, så åtminstone en brutal mediehysteri och en återgång till 90-talsnivå på debatten kring några av vår tids viktigaste frågor. Vidare visioner flackade för min blick: Artister mot nazister, uppsving för våldsvänstern, böcker av Geilert Tamas om hur man bidrar direkt till folkmord genom att vara släkt med någon som funderar på att rösta på Sverigedemokraterna. Aschbergarna och Daniel Poohl, mångkulturår och nollrasism på alla TV-kanaler. Obligatorisk Stieg Larsson-läsning i skolorna, ensam vigsel- och jordfästningsrätt åt Forum för Levande Historia.
Hemska tider stundade.

Den naziterroristiska skyltstölden
Sedan gick min oro mer eller mindre över, när jag såg hur dådet skulle finansieras. Aftonbladet visste meddela att hela denna historia var sammankopplad med stölden av Arbeit Macht Frei-skylten från ett av koncentrationslägren i polska Auschwitz. Nog så logiskt: eftersom det hela var ett nazistattentat, kunde man ju inte gärna finansiera det hela på annat sätt än genom ett nazistdåd. Alltså hade man försökt stjäla den berömda skylten – trots att hela världens säkerhetspolis visste att kuppen ifråga utförts av en polack och hade noll och inga politiska kopplingar, menade sig Aftonbladet veta bättre.

Det hela kändes genast mindre oroväckande, eftersom vem som helst med fler än åtta popcorn kvar i påsen givetvis omedelbart begrep att historien till största delen var ett fabrikat. Eftersom min erfarenhet av svensk media överlag är att man väljer att vinkla och fördölja, snarare än blåljuga på ett så rekordkorkat sätt, kvarstod viss osäkerhet. Om Aftonbladet skulle hitta på rakt av, kunde man väl rimligen komma på något bättre? Media måste väl vara mediatränad? Det hela framstod trots allt som lite av ett mysterium.

Tidigare idag fick gåtan sin lösning, och spänningen släppte. Gamle “nazistavhopparen” Anders Högström dök upp i Aftonbladet och “talade ut”. Faran var över.

Exit trovärdighet
Exakt hur rolig historien var hade jag dock inte kunnat ana – det fick anstå tills politikerbloggen slutligen klippte till och avslöjade exakt hur det förhöll sig. Visserligen hade Högström mycket riktigt lyckats lura någon polack att lägga beslag på skylten, men någon terroristcell var det givetvis inte fråga om. Att några vilda nazister av 90-talsmodell skulle ha velat försöka sig på statskupp och dödsterror med Gaygala-pristagaren och Exit-medarbetaren Högström i förarsätet är förstås i sig fullständigt befängt, men nu är det alltså bekräftat att historien är en mediaanka av pyramidala proportioner. Föga överraskande har Högström, som till på köpet tycks ha blivit halvt om halvt omyndigförklarad, diktat ihop hela scenariot.

Aftonbladet har som bekant redan tidigare inte bara trampat, utan formligen dansat Temani, i klaveret när kampen mot högerextremismen förts via nyhetsrapporteringen snarare än ledarsidan. Tidigare lät man en journalist betala pengar till några folkölsstinna unga Hitlerfans för att dessa skulle posera ariskt med skjutvapen utanför diverse värdelösa kändisars dörrar. Ändamålet helgar medlen, som jesuiternas motto inte lyder.

Bättre julläsning..?
Den här gången lovar och svär dock nye chefsredaktören Helin att man inte betalat några pengar till Högström, utan helt enkelt låtit honom tillhandahålla sitt narcissistiska joller pro bono. Fan tro’t, men det spelar förstås ingen roll. Det befängda är att vad som borde vara tränade journalister tydligen valt att ta byfånen på allvar – om det sedan skett av illvilja eller för att de själva är byfånar är upp till var och en att bedöma. Förhoppningsvis får hela historien människor att fortsättningsvis skaffa vettigare lektyr att läsa efter paketutdelningen än Aftonbladet – visst finns Kronblom fortfarande som jultidning?

God fortsättning på er.

Det är jul igen – en snöbemängd och vacker sådan blir det också på de flesta håll i landet, verkar det som. Man skulle kunna orera om kommersialism, den totala sekularisering av julen som avlägsnat stora delar av både dess äldsta rötter och dess roll som kristen storhelg, eller något annat för min blogg typiskt. Man skulle också, om man inte vore motpolskribent, kunna ägna några rader åt att desperat skuldbelägga sina läsare och gorma om fattigdom på andra håll i världen, om att kvinnor minsann tillbringar mer tid vid julskinkan än männen och att alla dessutom är så oerhört stressade att de uppriktigt sagt borde skämmas, veta hut och ta det lugnt på julen. Så de inte blir utbrända eller förvärrar klimatkrisen.

Jag tänker dock inte göra någon av dessa saker. En gång per år kan folk faktiskt få slippa både högerradikala utbrott och världens fattigdom. Stressa så mycket ni vill, och överös åtminstone ungarna med alldeles för många julklappar – tänk möjligen på att försöka hitta något vettigt åt dem. Ska ni bestämt ändra något kanske det räcker med att försöka varva ner på själva julafton – se hela Kalle Anka, sitt en extra halvtimme vid julbordet och skjut upp disken till dagen efter. Eller fira som ni alltid har gjort.

Julen handlar i första rummet om att tillbringa lite tid med närstående, för de flesta förhoppningsvis med släkten. Om att upprepa en till formen mångsidig men till essensen i många århundraden snarlik ritual där man befäster sin identitet – som svensk och europé i det stora, som son eller dotter eller far eller svåger i det lilla, och väl så viktiga. Inte om att nagelfara sina traditioner i enlighet med några självgoda besserwissers som vet berätta att du har det alldeles för bra, alldeles för stressigt och äter alldeles för mycket.

Personligen tänker jag hoppas att min årliga julförkylning denna gång går över innan julafton, att jag för första gången på ett decennium tar mig till julottan, och att jag slutligen övervinner min sista kulinariska spärr och får i mig en grisfot. Med det säger jag farväl och på återseende om några dagar.

Och, naturligtvis: God Jul!

För att förändra människors sätt att tänka måste man förändra deras språk. Sverige, och mediasverige i synnerhet, har kommit en bra bit på vägen. Solguru menar dock att det är långt ifrån tillräckligt.

Att förändra attityder har sedan decennier varit ett av den svenska statens viktigaste projekt. I detta har den haft hjälp av inte minst universitetsväsende, media och populärkultur, som troget tjänat den statliga folkupplysningens ändamål (eller om det är tvärtom). Ett av de viktigaste medlen för att effektivt sätta P för auktoritet, rasism och hemmafruar är att bygga om språket, men här har man än så länge varit långt ifrån tillräckligt grundlig och systematisk i sin förda politik, vilket är något vi alla måste ta ansvar för. Några hjälpsamma förslag kan i varje fall inte skada.

Begreppet papperslös flykting har lyckligtvis införts för att beskriva någon som efter fattat avvisningsbeslut väljer att fortsätta berika vår torftiga fosterjord, och ersatt det vanvettigt rasistiska begreppet “illegal invandrare”. Ingen människa är illegal, löd den radikala vänsterslogan som slutligen arbetade sig in i den offentliga begreppsapparaten, och vem kan väl annat än hålla med? Samtidigt finns det andra grupper, vilka sannolikt kan känna sig träffade av diskriminerande formuleringar. Begreppet “narkotika” har en obehaglig, institutionell klang, och ligger väl egentligen bara ett kort steg från att kalla samhällets olycksbarn “pundarjävlar”. “Illegal drog” låter även det patriarkalt auktoritärt på ett sätt som inte är hållbart. Jag vill alltså föreslå termen papperslös substans, vilken bättre torde fånga problemets realitet, och därtill givetvis ersätta det fascistoida “knarklangare” med papperslös produktdistributör.

Västerbottenskuriren, den norrländska lokaltidning som hårdast kämpar för att göra Aftonbladet rollen som kvalitetens och toleransens försvarare i landet stridig, är ansvarig för åtminstone ett synnerligen underfundigt och precist begrepp. I samband med en dansk undersökning visste man meddela att 75% av en grupp undersökta invandrare från fem länder hade åsikter om historiens mest förföljda folkgrupp. Väl medveten om att det givetvis vore orimligt att kalla tre fjärdedelar av Danmarks invandrare för antisemiter, fann man snabbt på råd. Begreppet judemisstro hade fötts. Att på detta sätt skilja förtrycktas okunskap från den ständigt dominerande vite mannens utstuderade hat är förstås utmärkt klokt, och bör enligt min mening tillämpas i större skala. Man kan tänka sig att slopa begreppet “förintelseförnekare” när man talar om muslimer, och istället kanske införa något i stil med Holocausttvekande eller gaskammarosäker. Det hela kan givetvis utvidgas till att gälla Israels inställning till palestinierna, där arabfundersamhet eller jihadnervositet vore betydligt lämpligare än begrepp som “rasism” eller “islamofobi”, som bör reserveras för européer och kristna. De olyckliga omständigheterna i Rwanda kan även med fördel sägas ha orsakats av hutuiskt tutsi-grubbleri.

Medias behandling av så kallad “invandrarbrottslighet” är givetvis föredömlig, men denna typ av upplägg har en potential som ännu inte utnyttjats till fullo. Medan begreppet “ungdomsgäng” sedan länge utgör terminologisk bas för en saklig och balanserad bild av tingens tillstånd i svenska förorter, har man ännu inte tillämpat dess bakomliggande princip med tillräcklig konsekvens. Att publicera namn och bild på Joachim Posener i samband med den så kallade Trustorhärvan, och nu återigen efter preskribering och en annan misstankes avskrivande, är en helt förkastlig åtgärd som enbart riskerar att understödja antisemitiska föreställningar. Detta är givetvis särskilt allvarligt i en tid av följugna organhandelsartiklar och omotiverad hets mot mellanösterns enda demokrati. Mitt förslag blir att i liknande fall av misstänkt ekonomisk brottslighet tala om åldringsindivider, och pixelera eventuella fotografier av den skyldige till lämplig kulör.

Apropos ungdomsgäng kan Storbritannien, i egenskap av Europas ständiga föregångsland när det gäller trygghet på gatorna och kulturell mångfald, bjuda på inspiration. Som bekant har utrikesministern där beslutat att ersätta den paradoxala formuleringen “islamisk terrorism” med det betydligt mer med verkligheten överensstämmande ordvalet anti-islamic activity. Enligt samma logik skulle man faktiskt kunna hävda att även tal om “ungdomsgängs” brottslighet kan ha en stigmatiserande och exkluderande verkan på berörda grupper.  De flesta ungdomsgäng röker cigaretter och snackar brudar och är inte det minsta kriminella – det bevisas ovedersägligen av att det inte förs någon statistik på området. Således borde personrån, upplopp och gruppvåldtäkter i fortsättningen refereras till som – omständligt, men nödvändigt – antiungdomsgängsverksamhet.

Eller gruppvåldtäkter, förresten. Jag menar givetvis papperslös kollektivälskog.

Jag är en rätt cynisk och sur person – vilket nedanstående torde bekräfta. Ändå hade jag blåögt fäst vissa förhoppningar vid att borgerlig skolpolitik skulle kunna korrigera åtminstone de mest påfallande vansinnigheterna i det svenska skolväsendet. Allt mindre tyder på det.

Skolpolitiken var alltså ett av få områden där undertecknad, naivt nog, trodde att den borgerliga regeringen skulle åstadkomma något som åtminstone liknade en positiv förändring. När Jan Björklund nu rent går så långt att han uttalar sig kritiskt om “1968 års anda” skulle det alltså kunna låta lovande för mina öron. “Hårdare krav på lärare”, är det enligt Björklund dags för. Dessvärre är det inte fråga om några djupgående förändringar i de, i synnerhet när det gäller humanioraämnen, värdelösa lärarutbildningarna.

Det handlar inte heller om att avskaffa den perversa föreställningen att lärare inte ska lära ut, det handlar inte om att äntligen förvisa Marx, Freud och deras bastardiserade ideologiska avkommor från allt vad pedagogik heter. Inte om att grundligt förändra lärarutbildningen, vars produkter fått våra elever att nu vara sämst på nästan allting (utom “självständigt tänkande”, vilket är lika bekvämt som lätt att påstå sig vara bäst på – det är nämligen omöjligt att mäta). Det handlar kort och gott om en enda åtgärd: att kräva behörighet för fast anställda lärare. Hårda bud i Mellerud..?

Det finns många bra lärare i Sverige – men de är bra trots lärarutbildningen, inte tack vare den. I det läget är det befängt att mena att behörighetskrav skulle innebära någon kvalitetsförhöjning på svenska skolor. Risken är snarare att en större andel av det fåtal som tagit föreställningarna om “elevdemokrati” och Palmeansk jämlikhetsfixering på allvar, faktiskt börjar undervisa.

En kommande reform av lärarutbildningen utlovas i svävande ordalag, men gudarna vet vad den kommer att innehålla. Den fattiga, liberala nykonservatism som kommer till uttryck i Björklunds attityd torde kanske snarare leda till Coca Cola-sponsrade läroböcker än till någon reell kvalitetshöjning – i varje fall inom områden som inte är direkt ekonomiskt produktiva. Eftersom smartskallarna i “Alliansen” till på köpet behagat genomföra några av sina allra mest impopulära reformer ett knappt år innan valet är det i vilket fall kanske ingen överhängande risk att det blir någon skolreform överhuvudtaget. Skulle man hinna torde varje “reaktionär” förändring rivas upp av vår kommande – kanske för första gången i alla avseenden fullständigt inkompetenta – (s)tatsminister.

Att koppla samman egna handlingar med senare konsekvenser är folk dåliga på idag. Det märks inte minst på hur chockade människor blir när det går riktigt illa.

Det har gått några dagar sedan en norsk ungdom sköts i ena skinkan av en 77-årig man i Tärnaby. Upprinnelsen var, enligt mannen själv, att han utsatts för trakassier, snöbollskastning och slutligen vad han uppfattade som ett hot mot sitt liv mitt i natten. Det enskilda fallet går inte att uttala sig allt för mycket om utan att vara insatt – kanske har gubben en skruv lös, kanske inte. Vad ett gäng unga killar gjorde på hans gård mitt i natten är en fråga jag i och för sig inte tror kan besvaras av huruvida mannen själv saknar några chips i påsen eller ej, men när man inte är från Tärnaby kan man inte säga mycket om det specifika fallet.

“Får jag prata med dig, lite…”
Man kan i vilket fall, i reaktionerna på det skedda, skönja en märklig tendens. Det handlar om den oerhörda chock vissa typer av människor, främst unga, upplever när de möts av någon sorts handfast konsekvens av sina handlingar. Den generation som nu börjar närma sig trettio, och därmed kvalificerar sig som något så när vuxen även enligt dagens förskjutna standard, är, liksom merparten av de som är yngre, vana vid vad man skulle kunna kalla det allvarliga samtalets rättsskipning. Föräldrar, daghem, skola och slutligen socialtjänst har de senaste decennierna bemött varje typ av asocial handling – från oskyldiga bus till direkt kriminella eller aggressiva illdåd – med att “sätta sig ner och prata”.

De av oss som är i rätt ålder minns det nog – “får jag prata med dig lite, Starkad”, och sedan iväg till ett grupprum för en föreläsning i respekt människor emellan, och upplysningen att “man inte gör så”. Detta system fungerar utmärkt, oftast, på barn som har respekt för vuxenvärlden, och upplever det allvarliga samtalet som ett allvarligt obehag, något att undvika. På något sätt tycks vissa vara av uppfattningen att denna högst artificiella metod för mänsklig interaktion, långt skild från vad som händer om man agerar som ett svin ute i själva samhället, är eller borde vara allmän norm.

Rödeby
En konsekvens av detta är att vissa inte riktigt verkar begripa vad deras handlingar egentligen innebär, och därför blir fullkomligt tagna på sängen när saker och ting slutar annorlunda. Ungdomar i varierande ålder verkar nästan undantagslöst traumatiserade när de får reda på att inte alla är intresserade av att erbjuda något “allvarligt samtal”, och att man i verkliga världen kan råka riktigt illa ut när man beter sig hotfullt eller kriminellt. För varje person som utsätts för omotiverat våld av polisen, för visst finns det sådana också, finns det tio som är sura för att “snutjäveln” slog tillbaka när han själv faktiskt bara, i aspackat tillstånd, försökte bita honom i ögat.

Det så kallade “Rödebyfallet”, där en samling ungdomar trakasserade en utvecklingsstörd pojke, och slutligen avancerade mot dennes familjs hus beväpnade med påkar och tillhyggen, är i sammanhanget symptomatiskt. Det är givetvis en tragedi att en ung människa blev skjuten och förlorade sitt liv, men vilken mentalitet är det som ligger bakom att man tror sig kunna ta sig upp, beväpnad, på en annan människas tomt utan risk för egen del? Göteborgskravallerna och skotten mot Hannes Westergren börjar bli en gammal fråga nu, men anknyter till samma sak. Rättspraxis, polisbefogenheter och postmarxistisk kvällstidningskverulans åsido: hur fan är man funtad om man kastar gatstenar i huvudet på människor med skjutvapen? Tilliten till att dagisstaten på något mystiskt sätt ska skydda en i ett läge där man både utsätter andra för livsfarligt våld och sig själv för extrem risk blir nästan parodisk.

Dagisstaten och svenska folket
Det är nu en gång för alla inte i första hand “ungdomarnas” fel att det resoneras så här. Den svenska välfärdsstaten har, förtjänster åsido, också den en hel del att svara för i det här sammanhanget. Osökt går tankarna till hur chockerade människor blev under Tsunamin, då man i efterhand tycks ha förväntat sig att svenska staten borde ha upprätthållit en dyr och komplicerad beredskap för eventualiteten att havet skulle öppna sig och sluka en betydande del av Sydostasien. Här är förstås offren, till skillnad från Hannes Westergren, själva helt oskyldiga, och stora delar av debatten får nog tillskrivas det nationella, och för många individuella, trauma katastrofen innebar.

Ändå tror jag att man med fog kan säga att den svenska reaktionen och debatten hade drag av just den ovan antydda föreställningen om rätt till universellt skydd mot alla möjliga och omöjliga eventualiteter.

Att fatta hur det funkar på riktigt
Nationalkaraktär åsido handlar förstås delar av diskussionen överhuvudtaget inte om ungdomars brist på folkvett i sig, utan på ideologiska strömmar i det svenska debattklimatet. Den generation av gamla avdankade kryptokommunister i media och på universitet, som nu stagnerat i en befängd kombination av pubertal kulturrevolutionsideologi och småborgerlighet, bidrar förstås till att skapa och upprätthålla rubbade attityder. För dem är disciplinering av ungdomar något suspekt – allra minst konservativt, förmodligen fascistiskt – och vissa typer av våldsbrott (som att kasta sten på polisen) har ett revolutionsromantiskt skimmer. Andra (brinnande brandbilar och angripen ambulanspersonal) ses bara som förståeliga konsekvenser av sociala omständigheter; rasism, ekonomisk misär eller vilken ursäkt man nu kan uppbåda. Varje form av självförsvar hos någon som upplevs som överordnad blir i det sammanhanget något suspekt och repressivt – vare sig det är en polisinsats eller en man som fredar sig på sin egen gräsmatta.

Det kan vara värt att påpeka för alla som planerar att tillgripa våld – vare sig det är politiskt eller egoistiskt betingat – att det är en allvarlig sak. Att om man angriper polisen kan det sluta med att polisen faktiskt gör sitt jobb, och om läget är pressat inte nödvändigtvis med pedagogisk precision. Och att om man angriper människors i deras hem kanske det inte alltid finns någon fet fröken med 20 poäng sociologi i bagaget som kan lyfta bort en till ett grupprum och ha ett allvarligt samtal.

Frans G. Bengtsson är kanske mest känd för sin vikingaskildring Röde Orm, framröstad till förra århundradets sjunde viktigaste svenska bok i en omröstning hållen av Sveriges bibliotek. Hans essäer och författarporträtt är idag mindre bekanta.

Frans Gunnar Bengtsson vilar sedan December 1954 på Amnehärads kyrkogård i Gullspång. Hans minne finns i folkmedvetandet främst bevarat på grund av hans humoristiska storverk Röde Orm, som behandlar en vikings göranden och låtanden i forna dagar. Bengtsson författade emellertid mycket annat – inte minst ett antal mycket intressanta essäer, korta biografier och betraktelser över kända historiska författare och, ibland, politiker. Det är intressant och stimulerande läsning, som jag rekommenderar var och en.

Bland de människor vars verk och öden tecknats av Bengtsson hittar vi den franske skurken och skriftställaren Villon, än mer välkända författare som Lord Byron och Joseph Conrad, samt även ett antal historiska personer av annan dignitet. Exempelvis står en mycket fin text om Karl XII att finna i samlingsverket Litteratörer och militärer. Kungens aura och märkliga status, inte bara bland sentida historiker, utan även bland sina samtida, diskuteras med en stil som är både lättsamt kåserande och djupsinnigt reflekterande. I samtliga fall är Bengtsson försiktigt idealistiskt – han talar om författare och personers verk och vision som det faktiskt relevanta, och bland annat jämför han biografier som tonar ner sådant till förmån för familjeliv och levnadsomständigheter med att “uppföra Hamlet med titelfigurens roll utesluten”.

Politik och språk
Att definiera Bengtsson politiskt låter sig inte helt lätt göras – man kan konstatera att han var konservativ och i viss mening antidemokratisk, men att politiken kom i andra hand för honom. Han avfärdade H.S. Chamberlain som en “enkel arisk galning” på grund av dennes Jesusteorier, men detta skedde i en överlag sympatiskt inställd skilding av Greve Gobineaus verk. Nationalsocialismen hade han just ingenting till övers för, i synnerhet ockupationen av Norge tycks ha provocerat honom oerhört, och samtidigt vände han sig med kraft emot samtidens slätstrukna demokratisering, egalitarism och fördumning. Han skriver underfundigt och roligt, med toner av ironi, men även väl så skarpt och sakligt när det är påkallat. Hans stundtals dräpande - och dråpliga - diskussion av samtida stavningsreformer är typisk:

Man resonerar ungefär så här: Språket utvecklas; därvid utvecklas talspråket fritt, men skriftspråket kan numera inte följa med i loppet eftersom det i sin normerande gestalt är fastbundet; det måste därför då och då tillåtas att ta ett språng framåt för att nå fatt talspråket, där detta i jämn lunk rör sig framåt mot något slutligt volaspükstadium eller telegramideal; ett sådant språng blir en stavningsreform, vilken alltså med jämna mellanrum, helst så korta som möjligt, är av nöden. Den bygger på ett enkelt postulat, betraktat som självklart: skriftspråket ska rätta sig efter talspråket. Detta postulat ter sig bärkraftigt nog ända tills man faller på idén att fråga varför. Varför är inte den exakta motsatsen lika sann? Varför skall inte tvärtom talspråket i någon mån rätta sig efter skriftspråket? [..] Är det inte tack vara skriftspråket vi överhuvud ha ett svenskt språk i stället för en samling primitiva dialekter endast? [..] Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.
(Konsten att stava, ur essäsamlingen Silversköldarna)

Övermyrorna vid sjön
En av Bengtssons mest underfundiga essäer är betitlad Promenad till en myrstack, vilken även den står att finna i ovannämnda Litteratörer… Han beskriver i den sin dagliga (”om vädret är drägligt”) promenad kring Rössjön i Skåne. Här kommer hans stilistiska precision och intellektuella kapacitet till fullt uttryck, och en storartad naturskilding vävs samman med finurliga observationer och omväxlingsrika referenser. Vad sägs till exempel om följande redovisning av den i titeln omnämnda myrstacken och dess placering?

Vem har någonsin hört talas om en myrstack vid själva brädden av en sjö, fastklamrad vid ett par stenblock och en dvärgtall på halvannan meters avstånd från vattnet? I varje fall aldrig jag. Vad ha myror där att göra, när de ha tusentals tunnland skog att fritt kolonisera åt alla håll? Ett mysterium, förvisso; och för att ingenting skall fattas ha de slagit sig ned just vid den ända av sjön där vind och vågor nästan alltid ligga på, – exakt på den mest riskfyllda fläck de skulle varit i stånd att vid systematiska efterforskningar uppleta. Ett mera bokstavligt uppfyllande av det gamla nietzscheianska programmet att “leva farligt” skulle man knappast kunna tänka sig. Kanske äro de övermyror, resultatet av någon nylig mutation, en lusus naturae som Naturen kan ha skäl att gnugga händerna åt – tappra och sorglösa varelser, likgiltiga gentemot allt, fyllda av vishet och lycka. Från sin äventyrliga bebyggelseplats på den smala strimman sluttning mellan stigen och sjön – “between the Devil and the deep sea”, skulle man kunna säga – är det som om de väl till freds mumlade, med stillsam galghumor: O helvete, var är din gadd? O död, var är din seger?

Det var kanske inte bättre förr, men det är sämre nu 
Bortsett från att mycket av det Bengtsson skriver är intressant, fascinerande rent utav, är det kanske främst hans stil och språkliga precision som tilltalar. I en tid av felstavade kultursidor, på vilka folk tror sig vara djupsinniga för att de tragglat sig igenom ett par böcker av Focault och med ett språk värdigt Max Kaka pressar in vadhelst de läser i torftiga och endimensionella “genusteorier”, är det som att komma till en annan värld. Bengtssons egentligen oskyldigt kåserande anmärkningar om kulturens förflackning genom stavningsreformer ter sig plötsligt desperat relevanta i en tid som blivit så dum som vår.

Ett annat stycke ur just essän om stavningsreformer, blir en värdig avslutning. Det handlar hos Bengtsson om en liknelse för att påtala det absurda i att opåkallat anpassa skriftspråket efter talspråket, men kan idag användas för att illustrera vilken samhällsutveckling som helst – religiös, sexuell, kulturell eller moralisk:

Antag att vi ha å ena sidan en syndig människa, å andra sidan tio budord spikade på denna syndiga människas vägg. Ett av dess bud säger till denna människa, kort och brutalt: “Du skall inte stjäla.” I denna krassa form är budet helt och hållet ouppfyllbart för den stackars människan, som hjärtligt vantrivs med formuleringen. Man skyndar sig då att företaga en jämkning, och det förbättrade budet lyder: “Du skall inte stjäla vid fullt dagsljus.” Snart gapar emellertid åter ett litet svalg mellan budets teoretiska krav och den syndiga människans praktiserade metoder: människan blänger åter mörkt på sitt budord och finner efter kort tid även dess förbättrade formulering outhärdligt rigorös. Åter äger en smidig omredigering rum, och slutligen strålar från väggen procedurens slutresultat: “Du skall inte stjäla när du själv anser det klokast att låta bli” – varpå över den prövade människans anlete äntligen ett drag av belåtenhet breder sig från öra till öra, och därefter lever hon i glättighet och harmoni samman med sin fullkomnade etiska norm.

Att sammanfatta Sverige vid slutet av 2009 bättre än så låter sig nog inte göras.

Mer om Bengtsson:
Oskorei: Frans G. Bengtsson – Röde Orm 
Nordanvind: Frans G. Bengtsson och Arthur de Gobineau