Solguru

Sverigedemokraterna har uteslutit Patrik Ehn. Massmedia är överlyckliga, och felstavande supportrar på Björn Söders Facebooksida går ner sig i fantasier om hur detta kommer att locka ”vanligt folk” (vilket man får anta är folk ännu enfaldigare än de entusiastiska stödtrupperna själva). Söder har också publicerat en förklarande text, som lika gärna hade kunnat slängas upp på Expos hemsida. Artikeln är bland det mest omoraliska som pruttats fram i svensk politik på decennier; begrepp som ”nära band” och ”kopplingar” används med en frekvens som gör det svårt att tro att texten författats av någon utanför ytterlighetsväntern.

Höjdpunkten, för min personliga del, är när Söder refererar till Motpol som ”neofascistiskt” – ett begrepp som annars på senare år främst använts av Finlandshataren och riksnarren Henrik Arnstad. Om Sverigedemokraternas kompisar i Fremskrittspartiet, nota bene.

Jag har börjat ledsna på att ge råd till SD. Partiet verkar fast beslutet att välja Ny Demokratis väg, och då är det inte så jävla mycket en ensam ”neofascistisk” bloggare kan göra åt saken. Ändå har ledningen nu visat sig så pass omdömeslös att det kan vara av värde att påpeka några kortfattade saker, innan jag återgår till att (oregelbundet) uppdatera den här bloggen med resonemang kring diverse obskyr kultur och religion:

1) Begrip att ni har stöd för att stoppa invandringen, och i viss mån låsa in skurkarna och återskapa militären. Inte för en ideologiskt ihålig ”kulturkonservatism” ni inte kan definiera, inte för invandrarkvinnors rätt att slippa slöja, inte för att åka på bjudresor till israeliska nazister vars andlige ledare vill utrota araberna i Israel medelst missiler.

2) Sluta skylla på ”ideologisk avvikelse” när ni vill utesluta folk ni känner er hotade av. Hela partiet (och ganska många utanför) vet att det handlar om andra saker, och ni matar hatkampanjen mot er själva genom att spela med i massmedias fradgetuggande åsiktsförföljelser. Förföljelser som dessutom riktar sig mot era egna väljare och er egen medlemsbas. Att i den situation där SD idag befinner sig gå ut med att man samlar information om obekväma medlemmar i syfte att slänga ut dem ur det politiska parti de (av allt oklarare orsaker) valt att ta stora risker för, är moralisk totalkollaps. Betydligt mer så än någon ”ideologisk avvikelse”.

3) Sluta, förresten, använda begreppet ”ideologiskt avvikande”. Ska ni utesluta någon, uteslut geniet som introducerade denna Östtysklandsanstrukna idiotslogan. Om ni nu vill bli ett riktigt parti, inspirerat av knapptryckarkompaniet Moderaterna, kan ni börja med att undvika begrepp som inte hörts i svensk politik sedan sektkommunismens 70-tal. Ni framstår som lågbegåvade bondläppar som försöker låta politiska när ni formulerar er på det viset. Kalla folk för ”rassar” (eller varför inte ”islamofober”?) istället. Det är samma intellektuella nivå, men har åtminstone inte samma sektklang.

4) Inse att ett parti inte fungerar utan gräsrötter och kompetenta medlemmar. Fatta att själva poängen med ett parti är att uppnå politiska mål – förslagsvis göra någon form av nytta för Sverige och svenska folket – inte att städa er image inför ett medie- och kulturetablissemang som hatar och föraktar er (och, viktigare, de väljare som satt er i Riksdagen) i vilket fall. Och om ni vill utesluta folk för att de hotar ert inflytande – var åtminstone anständiga nog att använda ursäkter som inte spär på den allmänna fördumningen av landet.

5) Skärp er, för fan. Vi behöver inte ett till skämtparti.

En märklig skandal skakade Sveriges yttersta vänster för någon vecka sedan. Researchgruppen, AFA Dokumentations efterträdare och allt mer en accepterad aktör inom Sveriges journalistiska vänster, gick ut och markerade mot ett antifascistiskt ”hembesök”. Ett gäng grabbar (för jag gissar att det rör sig om grabbar) från ”Revolutionära Fronten” hade kastat sten och en behållare med någon sorts gas in genom fönstret hos en påstådd nazist. I lägenheten befann sig en kvinna på dryga femtio år och hennes gissningsvis föga nazistiska sjuåriga barnbarn. Twitter fick tjäna som medium när någon som av djungeltrumman påstås ha varit Martin Fredriksson uttryckte sitt ogillande av incidenten.

Vildsinta reaktioner
Reaktionerna på vänsterkanten blev vildsinta, och smått chockerande homogena. I en många sidor lång tråd på socialism.nu uttrycktes en, och med enstaka glesa undantag endast en, uppfattning, som kan sammanfattas så här:
1) Fredriksson är en golare (hur det nu är att ”gola” att upplysa om en allmänt tillgänglig dom och påpeka att man ogillar uppförandet hos de dömda), som läcker information till ”nassarna”.
2) Olyckor händer förstås vid hembesök, och det är inget att tjafsa om i offentligheten (som om det vore någon sorts allmänt accepterad sysselsättning att kasta stenar och tårgas genom människors fönster, och att konsekvenserna kan betraktas som olyckliga men oundvikliga problem i stil med vinterkräksjukan för småbarnsföräldrar).

Vid sidan av detta grundtema dyker det också upp några mer subtila formuleringar. En användare ondgör sig över att detta ”i förlängningen innebär [..] att man betraktar Researchgruppen som en grupp wannabejournalister med ingen förankring inom den utomparlamentariska vänstern som enbart vill sälja artiklar till högstbjudande  [sic].”

I princip ingen användare funderar överhuvudtaget på huruvida det är moraliskt acceptabelt att krossa fönster hemma hos folk och kasta in tårgas från första början; hela diskussionen rör sig i ett märkligt sektrum som för utomstående (och då menar jag inte bara högerextremister) faktiskt är obegripligt. Användaren ”guldfiske” – enligt uppgift en annan av Researchgruppens medarbetare, gör någon sorts försök att lugna stämningarna genom att resonera i termer som till och med för mig låter relativt sympatiska, men det är uppenbart att han predikar för helt döva öron.

Journalister

Lyfta blicken
Vad handlar det hela om, då? För att uppnå någon form av konsekvens tänker jag för ett smärtsamt ögonblick lyfta blicken upp ur även mitt eget sektträsk och först och främst göra ett erkännande: det är fullt möjligt att Fredrikssons (?) kritik av RF först och främst faktiskt är motiverad av någon sorts autentisk avsmak för aktionen. Även om Researchgruppens medarbetare överlag alltid slagit mig som grundsociopater måste man också besinna att hur folk uppför sig på internet eller i politiska sammanhang inte är någon särskilt bra kompass på i vilken mån de också har mänskliga kvaliteer. Man måste också förstå att de här personerna genom långvarig självindoktrinering faktiskt övertygat sig om att ”högerextremister” inte är riktiga människor, och att minsta framgång för vad de uppfattar som rasism faktiskt innebär folkmord och pogromer. Det är inte så lite löjligt, men det betyder inte nödvändigtvis att man gillar att gasa tanter och småbarn. Dessutom har, såvitt jag vet, hela gänget bakom AFA Doku passerat 30-strecket vid det här laget, vilket brukar innebära att en viss mognad sätter in, vare sig man vill eller inte. Det räcker slutligen med bara ett uns av normala hjärnfunktioner för att fatta att det inte är någon ”politisk taktik” att i ett bortskämt västland med än så länge relativt låga våldsnivåer tårgasa folks familjer eller krossa rutor på bostadshus. De flesta av de så hatade ”nassarna” tycks fatta det, så man kan tycka att Revolutionära Fronten borde fatta det också.

Ändå är det svårt att inte ge den bittre socialism.nu-användaren ovan och hans perspektiv viss uppmärksamhet, för visst tyder en del i Researchgruppens utspel på att det handlar om mer än bara ett plötsligt anfall av moraliskt kompassinnehav. För att Researchgruppen ska kunna fortsätta arbeta sig in som en legitim verksamhet vid sidan av journalistiskt fridlysta Expo är det nämligen inte alls så dumt om man börjar kapa banden till den ”utomparlamentariska” vänster som överlevt sig själv med decennier, och vid det här laget till stor del ligger mentalt efter även den enfaldigaste extremhögern. Nobelpriskandidaterna som yrar om ”golare” och pratar om ”hembesök” som om det rörde sig om resor med lokaltrafiken är naturligtvis politiskt värdelösa eller värre. Eller, inte för oss då, men för vänstern.

Det här fattar förstås Researchgruppen också, även om de kanske inte riktigt erkänt det för sig själva än.

Wannabejournalister
Alltså: i den mån utspelet varit politiskt genomtänkt snarare än spontant handlar det inte om att Researchgruppen har för avsikt att bli ”wannebejournalister med ingen förankring inom den utomparlamentariska vänstern”. Det handlar istället om att bli riktiga (nåja) journalister utan allt för uppenbar koppling till en utomparlamentarisk smurfbys monumentala, världsfrånvända inkompetens. Om man vill förstöra för den så kallade extremhögern är det givetvis bättre att samarbeta med statsmakten, massmedia och näringslivet än med folk som tror att haschrökning och direktdemokrati utövad i ockuperade rivningskåkar är revolution.

Ur ett radikalt vänsterperspektiv är det här förstås problematiskt, vilket gör att motsättningen inte egentligen kan reduceras till en fråga om huruvida Researchgruppen i motsats till den värsta vänstersektmiljön utvecklat rudimentära moraliska känselspröt, eller ens till en fråga om antirasistisk taktik. Sett ur en revolutionärt marxistisk eller anarkistisk synvinkel förhåller det sig nämligen ungefär så här: invandring, att solidariskt importera hundratusentals personer från alla kanter och hörn i världen, är positivt och okomplicerat på grund av det som komma skall. Människors skilda hudfärger, religioner, övertygelser, traditioner, vanor, språk och tänkesätt utgör allesammans irrelevant krimskrams och pynt, skapat och upprätthållet av deras position i den ekonomiska produktionsapparaten och/eller de globala maktstrukturerna. De här strukturerna kan, och kommer att, avskaffas eller reduceras till kosmetika utan politisk betydelse. Alla eventuella problem som uppstår på grund av skitsaker som mångtusenårig övertygelse, skilda utseenden och språkförbistring kan lösas genom att vita slutar vara rasister, och att alla resurser omfördelas på ett rättvist sätt.

Därför kan man, genom att uppväcka klassmedvetande eller motsvarande, omforma folket (förstått som svenska arbetare, somaliska socialbidragstagare, muslimer och alla andra som menas besitta ett latent klassmedvetande) till ett i någon mening samlat politiskt subjekt. Detta kan sedan besegra och avskaffa kapitalismen genom våld, generalstrejk, gatufester eller vad det nu rör sig om. Presto: sprolla om någon tror på Allah eller snackar Swahili, friheten är kommen. Stödet till invandringen måste därför förstås som betingat av tron på revolutionen, och på möjligheten att skapa en bred enhet på socialistisk, klassmässig och slutligen allmänmänsklig grund. Det är revolutionen som gör etniska frågor irrelevanta, och revolutionen förutsätter… Ja, att man är revolutionär. Till och med den enfaldigaste vänster måste rimligen begripa att det inte rör sig om någon sorts protosocialism eller solidaritet när amerikanska storföretag stödjer latinoinvandring, eller när Svenskt Näringsliv arbetar för öppnare gränser. Åtminstone inom den rådande kapitalistiska ordningen är det uppenbart för alla utom en ren idiot att mångkulturen, åtminstone till stor del, tjänar till att pressa löner och skapa splittring; inte ens den mest desperate nyvänsteranalytiker kan på allvar mena att Sverigedemokrater och ”vita kränkta rasister” ensamma bär ansvaret för detta.

Klassisk, Irländsk mångkultur

Den radikala skon
Någonstans där klämmer förstås skon när Researchgruppen markerar mot den verklighetsfrånvända men principfasta ytterlighetsvänstern och närmar sig etablissemangsmedia. Ser man målet som att bibehålla eller öka den utomeuropeiska invandringen, och upprätthålla hårt tryck mot alla som motsätter sig den, är taktiken solklart legitim. AFA har i över ett decennium uteslutande agerat valarbetare för SD och skapat sympati för även radikalare höger – i synnerhet i takt med att skinheadkultur och liknande amoraliskt skräp avvecklats på motståndarlaget. En orientering mot i någon mening seriös politisk verksamhet verkar därför som det självklara valet för något så när intelligent extremvänster – att byta munkjackan och knogjärnet mot tweedkavaj och ironiska hipsterglajor. Ändå blir det förstås problem när gamla antirasister ”markerar” mot sina radikalare gatumotsvarigheter, och börjar sträva mot de journalistiska finrummen.

Om man arbetar för invandring inom ”systemet” – inom kapitalismen och mångkulturen – arbetar man ju nämligen för samma saker som Svenskt Näringsliv och Alliansregeringen, som Goldman Sachs och EU. Det handlar då inte minst om att begränsa löneutvecklingen genom arbetskraftsinvandring, och lönedumpa skitjobben genom flyktinginvandring av ett enormt låglöneproletariat, oförmöget att kommunicera och koordinera inbördes. Det handlar om att skapa en stor och splittrad underklass, definierad av språkliga, kulturella och religiösa skillnader vilka, oavsett hur mycket ”överbyggnad” och ”falskt medvetande” de i någon mystico-marxistisk mening utgör, i praktiken innebär oöverstigliga hinder inte bara för nationell identitet, utan också för facklig och överhuvudtaget politisk organisation. Mångkultur är en dominansstrategi, och har så varit sedan assyriska imperiets dagar. Britterna fyllde inte Nordirland med orangea, skotska protestanter av solidaritetsorsaker. Divide and conquer.

Den dolda roten
Här ser vi också en dold men väsentlig rot till den växande klyftan mellan alldeles äkta vänsterextremister – människor som tror att den socialistiska utopin är inom räckhåll, bara det kastas nog med sten och ”organiseras” tillräckligt – och åldrande, cyniska (men kanske, åtminstone på en rent mänsklig nivå, lite mer sympatiska och i alla händelser mer realistiska) antirasister som Expo och, vad det nu verkar, även Researchgruppen. De senare har helt klart förstått hur man bäst kan tänkas förstöra för Sverigedemokraterna. De hajar, eller börjar haja, hur man iscensätter verkligt välfungerande politiska förföljelser av högerextremister, konservativa och verkliga eller inbillade nynazister utan besvärliga sidoeffekter i form av till exempel de sympatiyttringar som är följden av militant våld mot meningsmotståndare. Ytterst: hur man upprätthåller invandringen, vad än vit kränkt arbetarklass tycker om saken. Kruxet är att man i och med denna taktiska förändring faktiskt, trots att man i invandringsfrågan som sådan fortfarande är helt förenad med sina radikalare kusiner, i praktiken har bytt sida helt och hållet. Tror man inte längre på samhällets fullständiga omvälvning i den befriande revolutionen, i vilken ”hembesök” väl får antas vara en del,  får ens försvar för invandringen plötsligt en helt annan karaktär. Det är inte längre klassfränder i den revolutionära kampen som importeras, utan McDonaldsstädare och Ulster-reaktionärer.

De så att säga riktiga kommunisterna tycks, vidriga våldsdåd åsido, ha en sorts intuitiv förståelse för att en liberal antirasism, alltså ett aktivt stöd till massinvandring på kapitalismens villkor, innebär dödsstöten för deras politiska projekt. De skulle aldrig säga det uttryckligen, men i det besinningslösa hatet mot Researchgruppens ”golande” och färd mot den legitima journalistiken finns undertoner som antyder att de faktiskt, någonstans, begriper det.

Fria Tider publicerade förra veckan på sin ledarblogg ett inlägg med rubriken Ett litet tips till Avpixlat. I ledaren uppmanar skribenten Avpixlat och dess läsare att kontakta de annonsörer som har den dåliga smaken att understödja exempelvis Expressen ekonomiskt och uttrycka missnöje med det. Det är en alldeles utmärkt idé.

Normalt skulle en bojkott av det här slaget syfta till att få bojkottens yttersta mål att ändra inställning – i det här fallet alltså få Aftonbladet och Expressen att balansera sin journalistik så att den åtminstone har någon sorts kontakt med den faktiska verkligheten i samhället vad avser invandring och besläktade frågor. Det låter sig givetvis inte göras, och därför måste målet vara att skada tidningarna ekonomiskt. I slutänden få dem att gå omkull. Och det är ett alldeles utmärkt mål, som borde intressera också andra människor än de som hör hemma på högerkanten.

Det hela handlar nämligen inte bara om att kvällspressen rapporterar vinklat i vissa frågor, och att att dess personalstyrka kan beskrivas som en vänstersekt med några harmlösa alibin som Ulf Nilsson och Johan Hakelius. Minst lika väsentligt är att den är skitdålig. Tidningar av Expressens och Aftonbladets typ fyller – med eller utan vinklade nyheter – ingen positiv funktion överhuvudtaget. De utövar påtryckningar på politiker, utan att ha minsta politisk kompetens. De sprider skvaller, skitsnack och förvridna versioner också av händelseförlopp som inte har någonting alls med invandring, höger-vänster-förhållanden eller någonting annat att göra. De skapar och aktiverar enfaldiga, insönade och okunniga människor. De smutsar ner det offentliga rummet. De kan utan vidare ersättas av sporttidningar, eftersom sportdelen är det är det enda område där man kan läsa och faktiskt lära sig något om den yttre verkligheten.

Med andra ord: unleash rättshaveristerna. Precis denna metod har tidigare använts i betydligt smutsigare syften än att försöka få bort två mentala svarta hål som Aftonbladet och Expressen från offentligheten, och denna gång är den mer än påkallad. Kvällspressens död vore ett framsteg för det offentliga samtalet i Sverige, till och med om övrig s.k. ”gammelmedia” tills vidare fortsätter finnas kvar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är också trogna diverse korkade politiska principer, och begår verkliga övertramp, men de är inte onyanserade och fördummande på riktigt samma sätt som de två tidningar som dagligen besudlar kiosker och köpcentra över hela Sverige. Det går bortom enskilda politiska frågor – själva den mentalitet som odlas av slaskpressen är direkt skadlig. En permanent bojkott av Aftonbladets och Expressens annonsörer är alltså absolut inte bara påkallad för invandringskritiker, ”högerextremister” och allmänna elakingar. Den är ta mig fan en moralisk skyldighet för alla med mer än tvåsiffrig IQ.

Bojkotta Aftonbladet
Fria Tider: Att smaka på sin egen medicin

Efter att Erik Almqvists och Kent Ekeroths beklagliga upptåg för knappa tre år sedan uppdagades för andra gången har mediedrevet fortfarande inte lagt sig. Det hela började, i ärlighetens namn, som vilket dylikt som helst. Medias särbehandling av Sverigedemokraterna var långt ifrån lika uppenbar som vanligt, och i uppriktighetens namn får man erkänna att Expressens ursprungliga upplägg nog var ungefär likadant som om två andra riksdagsmän ertappats i en liknande sits. Däremot är syftet med rapporteringen inte detsamma. För att förstå det behöver man inte ens betrakta de pinsamma ursäkter till akademiker som rotas fram under sina stenar för att börja yra om ”fascism,” eller läsa de självgoda ledarsidorna. Syftet med rapporteringen är ytterst att förinta Sverigedemokraterna som politisk kraft, skandalen i sig är bara en tidig julklapp.

Vän av ordning frågar sig förstås varför man i sådana fall släpper den här filmen just nu, så långt före valet att den, liksom allt annat som hände för mer än tre månader sedan, kommer att vara bortglömd av alla utom den sedvanliga klicken insnöade SD-motståndare när det är dags att gå till valurnorna. Orsaken är helt enkelt att det inte handlar om att påverka SD:s opinionsresultat, i varje fall inte i första hand. Våldtäkterna, våldet mot svenska pensionärer och segregationen påverkas förstås lika lite av någon järnrörsskandal som av ungdomsgårdar och integrationssatsningar, och folk röstar inte på SD för att de älskar deras ledamöter, utan för att det är det enda parti som ens tenderar mot att ta tag i invandringsfrågan. Att mobba en timid Jimmie Åkesson gång på gång i direktsändning är inte heller direkt genial opinionsbildning i ett land där offerstatus är det främsta moraliska tillhygge som finns.

Poängen med skandalen, eller snarare med det utdragna tjafsandet efteråt, är helt enkelt att förstöra partiet inifrån. Att två av Sverigedemokraternas bästa debattörer får träda tillbaka till en mer undanskymd plats som riksdagsmän är förstås inte alls tillräckligt för att åstadkomma något sådant. Istället vill våra media få igång så många interna konflikter som möjligt, och understödja dem med riklig rapportering. Konflikterna man är ute efter att underblåsa är främst två:

1) Radikaler mot mesproppar. Åkesson kan inte nonchalera medierna helt, även om det i moralisk mening vore fullt påkallat. Vilken riksdagsman som helst som ertappats på film på det sätt som Ekeroth och Almqvist gjort skulle få ta ett rejält steg tillbaka, oavsett parti (däremot inte lämna Riksdagen, det gör inte riksdagsmän). Det gör att i alla fall den nuvarande åtgärden är ofrånkomlig. Risken med det fattade beslutet är dock att radikalare falanger, som helt korrekt gör observationen att svenska media nästan till siste journalist utgörs av fientligt inställda propagandamegafoner, börjar bråka med partiledningen. Gustav Kasselstrands välmenande debattinlägg, publicerat i DN, är bara en ytlig krusning på den sjön. Den typen av reaktioner, begripliga men problematiska, öppnar för en eventuell motreaktion från ”mesproppsfalangen,” i form av uteslutningar av kritiska röster (som t.ex. Kasselstrand, vilket förstås vore Expressens och DN:s våta dröm). Ungdomsförbund mot moderparti, ”bunkergäng” mot ”nydanare”. Det är början på ett Ny Demokrati-spektakel, vilket är exakt vad medierna med rådgivare strävar efter att åstadkomma.

2) Centrum mot periferi. Diskussioner kring ”dubbelmoral” har förts, angående att Almqvist och Ekeroth inte omedelbart utesluts ur partiet. Lokala kommunala företrädare har därvid rotats fram av diverse tidningar, och offentligt ondgjort sig över hur fubbigt det är att inte två av Sverigedemokraternas viktigaste representanter kastas ut som vilken fylletwittrande kommunalpolitiker som helst. Det resonemanget är direkt ohållbart, av uppenbara orsaker. Här får lokalföreträdarna lugna sig, och begripa att det är en enorm fördel om Almqvist och Ekeroth i sinom tid kan återkomma till den politiska scenen. Kompetens är extremt ovanligt, inte bara inom Sverigedemokraterna utan i hela det svenska politiska landskapet. Jämlikhet för sakens egen skull är inte något som någonsin ska tas på allvar (och heller inte tas på allvar av någon som har ett jota att säga till om), utan ett ljud man kan göra i vissa situationer för att få som man vill. Det här är inte en sådan situation. Samtidigt ska partiledningen även här vara försiktig med att gå för hårt fram med naiva lokalpolitiker som låter sig utnyttjas av journalister. Det handlar om att sitta still i båten, helt enkelt.

Sverigedemokraterna måste helt enkelt sluta leden fullständigt och i alla avseenden. Interna bråk kan i värsta fall förstöra partiet, eller som allra minst ge ett oseriöst och förvirrat intryck som till skillnad från skandalen i sig kan komma att påverka valresultatet 2014. Även befogad kritik mot partiledningen – inklusive sådan som rör hanteringen av Almqvist och Ekeroth – måste upphöra tills det gått så lång tid att det handlar om utvärdering och eftertanke. I den mån den förekommer ska den inte bemötas av centrala partiföreträdare. Överhuvudtaget – skandal eller ej – ska inga Sverigedemokrater någonsin ägna sig åt intern kritik via slaskmedias skitsnackskanaler (för att nu inte tala om Expo, som man överhuvudtaget inte borde prata med, av uppenbara orsaker). Syftet med att rapportera är att skapa konflikter, ingenting annat, och det betet får man inte vara så dum att man tar.

Den mediala verkligheten är inte på riktigt, utan ett rent manipulationsspektakel. Relationer människor emellan däremot, de är på riktigt. Så länge en majoritet av Sverigedemokraternas representanter förstår det, och sedan manövrerar minfältet efter bästa förmåga, kommer man att klara den här krisen minst lika bra som alla föregående.

Det ska, som vanligt, rensas i Sverigedemokraterna, och upprördheten är stor på Internet. Kanske är det domedagen som väntar för partiet, men sannolikare är nog att det handlar om mindre dramatiska förändringar.

Jimmie Åkessons senaste utspel om att städa upp i partiet och göra sig av med ”rasister, extremister och rättshaverister” har mötts med blandade reaktioner. Lågmälda, skadeglada rubriker i ordinarie media (formulerade för att maximera skandalen i Näthatarland), förutsägbart upprörda reaktioner på högerflanken. En av de bästa kritiska poängerna görs i en ledare på Fria Tider – ”Gör som Sveriges Radio, Jimmie.” Det som där sägs tål förstås att upprepas både en och två gånger. Det finns ingen medial eller politisk legitimitet att köpa för SD, såvida de inte helt och hållet avser att ge upp ambitionen att förbättra någonting, överhuvudtaget, i landet. ”Rasism” betyder definitivt inte ”irrationellt rashat” i den officiella jargongen – det betyder inte ens intresse för väl belagda vetenskapliga data. Det betyder att man menar att det finns minsta problem med invandring som inte kan åtgärdas genom antirasistiska kampanjer och verkningslösa penningregn över förorter. Ingenting annat.

Gardell och Geller
Men det här vet Åkesson förstås. Varför väljer han då att göra ett sådant här utspel? Det finns ett par olika möjliga tolkningsmodeller. Den mest typiska ute i extremistkretsarna är att det handlar om att kasta ut samtliga nationalister, och omvandla Sverigedemokraterna till ett kontrajihadistiskt muslimhatarprojekt som skiter i invandringsproblematiken, och mest ägnar sig åt att mobba muslimer (och, i förlängningen, stödja amerikanska och israeliska bombkrig mot det ena och det andra). Sådana tendenser har funnits, och de är förstås vansinniga. Det Pamela Geller och Robert Spencer håller på med kan möjligen accepteras när det ställs mot vänsterns motsvarighet – hysterisk islamapologi bedriven av allmänna dårar. Men det är faktiskt inte särskilt mycket bättre. Mattias Gardells myggsilande av liberala imamer och obskyra, maktlösa kvinnorättsorganisationer i arabvärlden har en rätt exakt spegel i Gellers och Spencers monomana gormande om Muhammed och odemokratiska muslimer. Den typen av retorik ger inte SD någon legitimitet, och är dessutom inte till någon nytta för att förändra landet.

Men det vet nog Åkesson också. Med risk för att anklagas för blåögdhet tänker jag istället påpeka en annan sak, som vissa tycks glömma bort: Sverigedemokraterna har problem med ”rasister, extremister och rättshaverister”. Och då inte den sortens folk som tycker något annat än extremvänstern på Aftonbladet och DN, eller folk som gör goda poänger i viktiga frågor, utan människor som inte kan uppföra sig. Alls. Det stora problemet med lokalpolitiker som skriker och gapar på Twitter eller gör begåvningssvaga uttalanden är nämligen inte exakt vad de skriker och gapar, utan att och hur de gör det.

Ryggradslöst vs. Rättshaverism
Kikar man närmare på Sverigedemokraternas uteslutningsärenden finns det förvisso några fall där det hela tycks leva upp till den hårdaste kritiken: i bästa fall ryggradslöst, i värsta fall systematiskt för att förändra partiets faktiska funktion från att motverka och slutligen sätta stopp för en okontrollerad och livsfarlig invandring, till att gagga tandlöst om ”svenska värderingar” som i dagsläget reducerats till knull- och supkultur. Det är ibland nästan så man väntar på att någon ska kritisera muslimerna för att vara emot invandring, och därmed rasister (det är väl ungefär det enda som är kvar innan botten nås i den kontrajihadistiska diskursen).

Men många av Sverigedemokraternas uteslutningsärenden är inte alls av den arten. Det handlar tvärtom om labila människor som inte fattar hur politik fungerar, och senare går vidare till att vara lika dysfunktionella i mer obskyra politiska miljöer (skriver han på högerextrema bloggportalen motpol…). Fria Tiders ledare jämför med Sveriges Radios hantering av Täppas vilja att låta folk mörda Lars Vilks, och Aftonbladets nonchalans inför Oísin Cantwells skjutjärnsjournalistik på Twitter. Det är i och för sig i sak riktigt. Frågan är bara om vi verkligen vill ha partier, ens bra partier, med motsvarigheter till Täppas och Cantwell vid spakarna? Ledaren påpekar att folk inte alltid menar det de skriver bokstavligt, men det är faktiskt inte så svårt att låta bli att skriva enfaldiga, ilskna saker på Internet, och om man inte klarar av det är frågan om man är lämpad att vara politiker.

De som kommer undan
Framförallt finns en avgörande skillnad mellan Sverigedemokratiska kommunalpolitiker och Täppas: den senare vet att han kommer undan med vad som helst. Hans beteende är fortfarande odrägligt och osmakligt, så klart, men det är inte nödvändigtvis korkat. Sitter man i kommunen för Sverigedemokraterna och pratar om att skjuta statsministern har man inte lyxen att komma undan med det, alldeles oavsett hur lite man menar det (för naturligtvis har inte karlstackaren tänkt skjuta någon statsminister). Man förstör för sitt parti, man skämmer ut sig själv, och viktigast av allt: man borde begripa det. En person som inte klarar en sådan sak, utan känner att det är omöjligt att undvika att spy ur sig sina magkänslor, är helt enkelt inte skapt för att navigera det svenska politiska systemet, som faktiskt är exceptionellt skitnödigt och skandallystet även i andra sammanhang än när det kommer till ”rasism”.

Vänstern kommer visserligen allt som oftast undan med infantilt klasshat och rena absurditeter, men högern gör inte det, överhuvudtaget. Inte ens moderaterna kan twittra sin syn på sjukskrivna latmaskar, bortskämda arbetstagare och Olof Palme. Och vet ni vad? Därför gör de oftast inte det. Och, media åsido, så är det åtminstone en av orsakerna till att vi idag har en nominellt borgerlig regering.

Harmlös självsanering?
Den mest optimistiska gissningen, för att komma till sak, är att Åkessons utspel handlar om ett rätt harmlöst försök till självsanering. Tanken är i så fall att de som blir så provocerade av formuleringen om rasister och rättshaverister att de känner sig manade att i protest lämna partiet, sannolikt är samma personer som förr eller senare kommer att tappa besinningen av andra orsaker. Därför petar man dem i magen redan nu, i förhoppningen att de ska ge sig av självmant, och sedan rasande anklaga SD för att inte vara tillräckligt mycket nazister. Det är ett ganska bra sätt att normalisera bilden av partiet, utan att genomföra några faktiska förändringar i de politiska ambitionerna.

Det kan vara naivt – det erkänner jag villigt. Är det så, kommer framtiden att utvisa det. Kanske åker halva SD ut ur partiet, kanske ersätts blåsippan av en blandning av stjärnbanéret och Israels flagga. Jag tror dock inte riktigt det. Sverigedemokraterna har mandat för att stoppa förstörelsen av Sveriges sociala infrastruktur, inte för att stå upp för diverse hysteriska tolkningar av malätna upplysningsvärderingar. Vägen till att bli ett s.a.s. seriöst parti inkluderar visserligen en uppgörelse med ”rättshaverismen” och ett stopp för den barnsligaste hetsretoriken, men i slutänden är det enda vettiga politiska målet ett totalstopp för den utomeuropeiska invandringen. Rasism eller ej.

Och vet inte Åkesson det, är han nog rätt ensam om den saken bland folk som har minsta insyn i hur läget ser ut just nu.

Veteranen Jan Myrdal har startart en blogg. Konventionen kräver nu förstås att jag ska skriva ett rasande indignerat inlägg där jag ondgör mig över Myrdals åsikter och hans inflytande över svenskt debattklimat. Och visst, ”kulturmarxism” i all ära, men gammal god koncentrationslägerkommunism är, i alla fall på ett mer omedelbart moraliskt plan, betydligt otrevligare. Rent ideologiskt kunde undertecknad och Myrdal heller inte stå längre ifrån varandra. Hans grund för att försvara de kommunistiska regimerna i Sydostasien, till exempel, är att våldet var nödvändigt för att åstadkomma sociala förändringar – framsteg. Jag förnekar revolutionens rätt att göra något utom det den etymologiskt betyder, och helst inte ens det. Jag ser inte Franska Revolutionens avrättningar, eller dess ideologiska premisser, som legitima, och behöver väl knappast påpeka att detsamma gäller i än högre utsträckning för det Demokratiska Kampucheas dito.

Anti-imperialism
Samtidigt har Myrdal också uppenbara fördelar, som man inte ska förringa, i synnerhet om man jämför med den nuvarande svenska ”intelligentian”. Dels vissa politiska – till och med om man bortser från en och annan väsentlig symbolfråga. ”Anti-imperialismen” är här det mest konkreta exemplet. Den innebär nämligen – konsekvent tillämpad – att större kollektiv, nationer och folk, åtminstone i teorin får möjlighet att styra sitt eget öde. Myrdal lider visserligen av sektvänsterns största inre självmotsägelse: toleransen för, och stödet till, alla tänkbara ”reaktionära” och nationalistiska regimer i Tredje Världen, ställd mot ett avståndstagande gentemot allt vad folklig nationalism och konservatism i Västvärlden heter. Det har i sin tur att göra med den marxistiska historiesynen, där kapitalistisk, eller om nödvändigt andra former av nationell centralisering och effektivisering, alltid måste föregå nästa steg i utvecklingsprocessen (som, gissningsvis, får antas sluta i den internationella kommunismen). En snäll kung i ett feodalt samhälle blir alltså sämre än en mordisk dåre, så länge den senare centraliserar, bryter sönder traditionella och utvecklingsfientliga hierarkier och utvecklar ekonomin. Perspektivet delas för övrigt, om än sällan explicit, av våra samtida liberaldemokratiska krigsideologer.

Ändå är det givetvis så att en demontering av den globala maktstrukturen efter Myrdals schema skulle skapa helt nya möjligheter för både europeiska och andra nationer att ”utvecklas” eller, mer korrekt, förändras i den riktning de själva vill. Myrdal förutsätter att marxismens principer alltid får historiskt genomslag på ett eller annat sätt, men motsätter sig det yttre påförandet av politiska system ens på så att säga efterblivna nationer. Det är en uppfriskande inställning i dessa dagar av arabiska vårar.

Stringens
Det finns dock ett par mer objektivt positiva aspekter på Myrdal, som gäller även om man skulle tycka att ovanstående observationer är helt uppåt väggarna. Främst bland dessa är sättet på vilket han förhåller sig till ideologi. Myrdal gör ingen hemlighet av sin närmast reservationslösa tro på marxistisk utvecklingslära. Våld är legitimt när det för utvecklingen ”framåt”, och utifrån detta kan man sedan härleda hans övriga ställningstaganden. Liknande scheman skulle kunna uppställas över andra tankelinjer i hans politiska skribentgärning. Fördelen med det här är att det skapar förutsättningar för relevant politisk diskussion, och ännu mer så om man betänker att Myrdal över lag ansträngt sig för att i alla fall ofta veta ungefär vad han pratar om. Jämför man Myrdal med samtidens sentimentala, obildade journalistkår är han – trots sina extrema politiska idéer – ett under av objektivitet. När han säger galna saker, finns det utifrån hans givna position orsaker till det som inte är galna.

Det här innebär att han, åtminstone i teorin, går att diskutera med. Dessutom är Myrdal kliniskt befriad från opportunism – i den mån han någonsin överhuvudtaget bytt åsikt (vilket möjligen kan tänkas ha hänt), har det i så fall grundat sig på att han faktiskt funnit orsak till att göra det. Man kan med rätta tycka att rigiditeten i vissa avseenden gått alldeles för långt, men själva principen att fatta varför man tycker saker, hålla fast vid det, och inte glida med i en diffus ”utveckling” för sakens egen skull är ändå god (och lite paradoxal). Detta förhållningssätt ställt mot det neurotiska navigerande mellan ångestkänslor och simplistiskt moraliserande som utgör själva fundamentet för svenskt debattklimat i övrigt, gör det svårt att undvika vissa sympatikänslor när det kommer till Myrdal. Sverige skulle förvisso inte gynnas av fler människor som delar hans ungefärliga värderingar – sådana har vi nog av – men däremot av fler människor som strävar efter samma stringens och ärlighet.

Relaterat:
Jan Myrdals blogg
Oskorei: Klassperspektiv på den politiska korrektheten

En kort notis idag, bara. Mitt inlägg för en knapp vecka sedan (Farväl till den svenska modellen) får snabbt och väntat stöd genom en ledare i Expressen. Därmed har katten släppts ut så smått ur säcken, och operation Neoliberalismus durch Einwanderung ligger i startgroparna för att gå från att vara praktisk men inte erkänd verklighet, till att bli policy på allvar.

Om inte den berömda våta filten läggs över hela frågan skulle det kunna innebära startskottet på en debatt om precis det ämne jag tog upp. Anna Dahlberg hävdar i ledaren ifråga att det är Sverigedemokraternas fel att flyktingpolitik inte kan diskuteras i Sverige (och inte hennes och journalistkårens, som fallet egentligen är vad gäller det mest omedelbara). Efter det obligatoriska nonsenstramset blir det raka besked: antingen måste Sverige minska invandringen, eller så måste vi skapa ett låglöneproletariat. Skitjobb där invandrare utan kompetens och språklig förmåga kan tjäna ihop till åtminstone en del av sitt eget uppehälle, där (gissningsvis) även en försvarlig andel svenskar kan tryckas in så det inte blir rasism.

Vilket av de två alternativen det blir behöver vi inte ens fundera på. Vänstern bryr sig mer om invandringen än om arbetar- och underklassen, ”högern” har blivit precis den ideologiskt tomma funktion av kapitalet som vänstern alltid anklagat den för att ha varit. Oavsett vad man har att säga om välfärdsstaten som sådan – ovan nämnda inlägg har en intressant kommentarsfältsdiskussion – är det inte någon trevlig utveckling vi går till mötes.

Mohamed Omar har hoppat av islamismen. Ungefär så ska vi förstå den iransk-svenske författarens självutforskande projekt, som utmynnat i boken ‘En Opiumätares Bekännelser‘. Det som egentligen har hänt är förstås att karlen ledsnat på att sitta och gapa om Israel, påhejad endast av den svenska ‘nazismens’ och den obskyraste islamismens sämsta representanter. Istället vill han ha ett liv. Skriva saker, läsa saker och prata om saker tillsammans med andra personer. Been there, done that. Det är begripligt, och rent sympatiskt.

Avståndstagandet
För ändamålet har han valt att ta avstånd från sin tidigare antisemitism, samt att skriva ovan nämnda bok. Han har, mest väsentligt, konstaterat att han inte längre ser islamismen som politiskt ideal. Det andliga Imperium han eventuellt drömde ihop i ungdomen tjänar inte på att representeras av wahabismen och liknande sydprotestantiska, extremistiska muslimska rörelser – kanske är islam i sig otillräckligt. Han har, i samband med detta ställningstagande, också börjat bråka med några av islams mer centrala företrädare i Sverige – muslimer som får sin ideologiska input från Saudiarabien och salafismen, samtidigt som de samarbetar med svenska myndigheter.

För min del är det hela inte så jättedramatiskt. Visst är Omars plötsliga avståndstagande från antisemitismen lite överspänt – men det var hans plötsliga omfamnande av alla möjliga och omöjliga revisionister och ”fritänkare” också. Det är lite tråkigt att han verkar fast besluten att ta sig tillbaka in i det så kallade etablissemanget, men dummare saker har väl hänt. Det blir framförallt kul att se mainstreammedia omfamna honom igen (fucking DN recenserar honom redan; de kan inte hålla sig, ens när det rör sig om en så pass svennig invandrare som M.O.). Jag kan inte riktigt tro att Omar tar svensk debatt helt på allvar; det gör inte psykiskt friska människor, och inte dårar heller. Kultursidan är reserverad för den fega medelmåttan, som inte har något att säga alls, och oavsett hur mycket Omar ursäktar sig vet han förstås det. Låt honom skriva om hur det känns inuti, och om det allmänmänskliga tillståndet. Det kan vara lika viktigt som det politiska gnället.

Fin bild som seriösa svenska onlineuppslagsverket
Wikipedia väljer att ha på M.O…

Andra sidan
Värre då är det att se andra debattörers beteende i den här historien. ”Kan vi lita på Omar,” är frågan för dagen. Motfrågan är rätt självklar: vilka jävla ”vi”? Omar menas ha rivit upp sår, och orsakat otrolig skada, vilket förstås är rena vansinnigheter. Det är ingen som tagit någon skada av något han skrivit, och töntarna som hävdar motsatsen vet det.

Daniel Poohls blogginlägg på Expo sammanfattar inställningen när den är som värst. Där listas sådana saker som Omars vänskap med Jonas de Geer; en vänskap som, så vitt både jag och Poohl vet, dog ut flera år innan Omars islamistiska omvändelse (och då har vi inte ens börjat ta i frågan vad fan Expo har att göra med vilka kompisar folk har). Poohl undrar också hur det ligger till med Omars stöd till Iran, en frågeställning som är ofattbart oförskämd när den kommer från det här hållet. Jag tänker inte försvara Iran i onödan, men själva enfalden i Poohls vädjan till läsarnas utrikespolitiska fördomar och okunskap är pinsam (”JAHA, Omar STÖDJER IRAN – JAHA, JA!”). När han sedan kräver att Mohamed ska förklara vad han menar med ”sionism” börjar faktiskt skämspåsen bli full. Kan Daniel, eller kanske de som betalar hans lön, vara vänliga att föregå med gott exempel vad gäller sionistdefinitionen?

Poohl har därefter mage att ifrågasätta Omars trovärdighet utifrån innehållet i dennes tidigare bok, Islamisten. I den spyr Omar galla över en pinsam tillvaro som Onkel Tom-liknande invandrar-alibi till kulturvänsterns dumheter. Detta anser Daniel vara blamerande, och något som gör att vi bör förhålla oss skeptiska till Omars ursäkter. Att han inte förblivit en efterblivet charmig mångfaldsindikator, utan öppnat käften, är i sig ett tecken på att han kanske aldrig mer borde få synas till i offentligheten (för det är det Poohl diskuterar, tro inget annat).

Den pinsamma läroboken
Som en dålig historielärobok väljer Exporedaktören avslutningsvis att tolka Mohamed Omars kritik av salafister och knasbollsmuslimer som ett uttryck för konflikt mellan Shia-islam och Sunni-islam. Den tolkningen har Poohl gemensam med ungefär tre arga counterjihadist-kommentatorer på Omars olika Newsmillinlägg i frågan.  Liksom dem nämner Poohl inte sufismen, eftersom han inte har en aning om vad det är för något. För dem och honom handlar hela saken om någon sorts sandnegerdiskussion mellan ”shia” och ”sunni,” inte om den reella motsättningen mellan något så när funktionell islam kontra expansiv, totalitär islamism (en distinktion, separat från invandringsdebatten, man skulle kunna tro att Expo skulle vara intresserade av, men det är förstås som vanligt för mycket begärt).

Jag måste erkänna att det för mig är obegripligt varför Mohamed Omar väljer att försöka klättra tillbaka in i det svenska kulturetablissemang där kombinerade plugghästar-mobbare av Poohl-karaktär desperat försöker agera grindvakter. Det är ändå lustigt att hans come-back verkar lyckas. Inte minst för att den gode svensk-iraniern förmodligen inte är riktigt nog efterbliven för att ta något av det här på allvar i längden. Det kommer säkert Poohl, som välförsörjd propagandist utan möjlighet eller rätt att tänka självständigt, att få anledning att återkomma till inom några decennier.

Det Svenskt Näringslivs massiva storsatsning år 2006 bara åstadkom till hälften, kommer invandringen att lösa per automatik. Kampen mot välfärdsstaten är, måhända ironiskt, intimt sammanflätad med kampen mot vad som finns kvar av landet.

Konturerna av det framtida Sverige har börjat skymta vid horisonten. Vänsterns modell för massinflyttningen – mångkulturalism, massiv omfördelning från svenskar till invandrare, identitetspolitik och bevarad välfärdsstat och fackliga rättigheter, saknar framtid. Anledningarna till det är många. För det första är det naturligtvis ekonomiskt ohållbart, men det är bara en aspekt. Arbetsrätten prioriterar de som har jobb, och utöver den hopplösa arbetsförmedlingen är det kontakter som leder till arbete. Kontakter som syrianer, somalier och vad det nu kan handla om inte har, till skillnad från bristande kompetens och obefintliga språkkunskaper. För att få dessa grupper i arbete krävs en omfattande skräpjobbsmarknad – en marknad som redan i dagsläget växer fram svart.

Rojas i lådan
För att få en bild av vartåt det hela barkar får man slicka på fingret och sticka upp det i de omtalade ”högervindarna”. Mauricio Rojas gör idag ett gubben-i-lådan-inhopp på Svenska Dagbladet, där han från tryggt avstånd i Madrid skäller på Alliansregeringens ”politiska korrekthet”. Med det syftar han förstås inte på den absurda invandringspolitiken i sig, utan på regeringens ovilja att skrota lagen om anställningsskydd och ”införa flexibel lönesättning”.

Man kan visserligen ifrågasätta den svenska välfärdsstaten, inklusive diverse fackliga rättigheter (inte minst kan man ifrågasätta det nuvarande fackets existensberättigande, sedan till exempel Transport och LO urartat, och de senare börjat införa någon sorts Öststatsinspirerad intern politisk polis). Ändå är det svårt att komma ifrån känslan av olust när den nyliberala pseudohögern nu avvecklar vad som brukar kallas den svenska modellen bakvägen, med hjälp av en invandring ingen intelligent människa vill ha.

Förlorade förutsättningar
Det är förstås inte bara frågan om invandrare på arbetsmarknaden som driver den här utvecklingen. Folk vill inte betala för moskébyggen, eller för dyra bidrag och förmåner till ”den Andre” överhuvudtaget. Det sociala kapitaltet är en grundförutsättning för minsta tendens till gemensam välfärd. Rojas talar visserligen också om solidaritet, med vilket han menar att svenskar ska ge upp höga löner och anställningstrygghet för privilegiet att släppa in invandrare på arbetsmarknaden, och alltså ”solidariskt” stänga ut sin egen lågutbildade underklass (ett trots allt ganska billigt pris att betala för den som inte drabbas). Riktig solidaritet, däremot, som i verkligheten utanför marxismens fantasivärld förutsätter etniska eller åtminstone kulturella band, är helt nödvändig för att man ska kunna upprätthålla en samhällsordning i stil med den svenska modellen. Utan dylik blir skatteuttag, precis som libertarianer och ekonomiska högerextremister modell Nozick hävdar, just stöld. Det finns inget ”vi” som förbinder en sommarstugedrömmande Volvojobbare med en papperlös som vill skicka pengar till familjen i Afghanistan, och således ingen moralisk grund, utöver desperat vänsterideologi, till att omfördela pengar mellan dem.

Rojas är inte ensam, heller. För någon månad sedan uppenbarade sig Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg, den förra känd för att plocka poäng bland light-Counterjihadisterna, den senare för att vara en fanatisk nyliberal, i Expressen och utropade grundandet av en tankesmedja för främjandet av fri invandring. Artikeln är komplett med svartvita foton från 30-talet och tal om att ”rädda liv”. Den implicita förutsättningen, förstås, är välfärdsstatens och arbetsrättens totala avskaffande. Norbergs och Demirbags tarvliga projekt är symptomatiskt, snarare än i sig själv väsentligt, men utvecklingen de ropar på torde vara ofrånkomlig.

Inga alternativ
Svenska väljare, för övrigt ett direkt självmotsägande begrepp, har nämligen inte så mycket till alternativ. Att rösta på de röd-gröna är liktydigt med att rösta på bibehållen eller ökad invandring, kombinerad med höjda bidrag och meningslösa integrationssatsningar (något den borgerliga regeringen än så länge kör vidare med, men sannolikt kommer att ge upp till förmån för en Rojas/Norberg-modell om de får ytterligare några år i sadeln). Det är förstås totalt orimligt. Även om vi 2014 får ett interregnum där Sjöstedt och Löfvén får leka socialism och sprida ut skattekakan lite extra, kommer det helt enkelt inte i längden att finnas nog med kaka om arbetslösheten bland den enorma och snabbt växande invandrargruppen fortsätter ligga på nuvarande nivå. Då återstår ytterligare avregleringar, låglönesatsningar och skapandet av en fattig men arbetande, och, kanske viktigast av allt, mångkulturell underklass.

Allt som allt lutar det hela åt ett ultrasegregerat samhälle, där en krympande men välbeställd medelklass gömmer sig i Gated Communities medan vi övriga får dras med mångfaldens faktiska verklighet. I samma skyddade verkstäder kommer givetvis journalister, kulturgeografer och socionomer, fortsatt producerade på skattebetalarnas bekostnad, att sitta och peka finger på de vidriga, rasistiska bonnläpparna som fulla av ”vitt privilegium” röstar på Sverigedemokraterna och kastar sten på Somaliska Föreningen. När bonnläpparna ifråga inte blir våldtagna och misshandlade av de s.k. socio-ekonomiska orsakerna, det vill säga.

Införandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten må ha gjort det nuvarande vansinnet möjligt, men det är i och med dess avskaffande vi får se kulmen.

Min goda väninna Solveig Isaksson – ”Solis” kallad – uppmärksammade den kommande lagen om vård av papperslösa invandrare, som enligt regeringens eget PM skulle träda i kraft i Juli nästa år.

Solveig, sedan länge engagerad i kampen för alla det är synd om, kontaktade Migrationsverket angående ett högst ömmande fall. Personalen där ville inte kännas vid någon lag, utan menade att det hela bara handlade om en ”utredning.” Undertecknad undrar förstås vem som kan säga vad som är en lag och inte, och tycker det hela luktar repressiv normhierarki lång väg. Därför publicerar jag nu Solis brev till Migrationsverket, följt av svaret, med förhoppningen att myndighetens nonchalans ska uppmärksammas på annat håll. Ska det verkligen gå till så här i ett demokratiskt land?

Hej,

mitt namn är Solveig Isaksson. Jag har några frågor om den nya lagen för vård av papperslösa. Det är nämligen så, att jag har en vän i Förenta Staterna som drabbats av hälsobesvär. Det verkar som att en serie operationer kommer att behövas inom ungefär ett år. Nu har det visat sig, att hans försäkring inte täcker den aktuella problematiken fullt ut. Vissa initialkostnader kommer att ”gå på” försäkringen, men för att finansiera hela behandlingen kommer han att behöva lägga ut motsvarande tre eller fyrahundratusen kronor själv.

Nu råkar det vara så, att min vän ogärna spenderar de här pengarna. Han har nämligen hittat en väldigt fin husbåt, som han planerat att köpa i slutet av nästa år. Om han blir tvungen att betala sina vårdomkostnader själv kan han bli tvungen att skjuta upp det köpet i flera år, vilket känns jobbigt för honom. Därför funderar han nu på att istället använda sig av det svenska sjukvårdssystemet.

Min vän semestrar i Sverige cirka vartannat år, i en fjällstuga han köpte för något tiotal år sedan. Han brukar stanna kring en månad, och behöver då inget Visum. Nu överväger han att nästa år stanna längre än de nittio tillåtna dagarna, så att hans vistelse i landet blir så att säga ”illegal”. En annan variant han övervägt är att ta sig in i Sverige via exempelvis Ryssland och Finland utan att anmäla sin ankomst.

Som jag läser det nya förslaget verkar det dock som att de nya reglerna inte gäller för vem som helst. Det förefaller som om det säkraste sättet att få tillgång till vården är att först få avslag på en asylsökan, och jag har därför rekommenderat honom att söka asyl i Sverige istället.

Så till mina frågor, så jag inte ger dåliga råd:

1) Är det verkligen nödvändigt att man fått avslag på en asylansökan, eller räcker det med att man uppehåller sig i Sverige ”illegalt” av andra orsaker? Det vore förstås enklare för min vän om han helt enkelt kunde förlänga sin semester, och därefter få sina operationer.

2) Om det nu skulle vara så att man måste söka asyl, kan man då tänka sig något sätt att skynda på själva asylärendet? Att han inte har rätt till asyl torde stå utom allt tvivel (han har väldigt god inkomst och lever tryggt och säkert i Wisconsin). Det vore därför enklast om han kunde få avslag på sin ansökan så snabbt som möjligt, och därefter ”gömma” sig och få sina operationer.

3) Efter operationerna, då min vän ska avvisas, kommer då svenska staten att stå för kostnaderna för resan hem till USA?

Med vänliga hälsningar,

Solveig Isaksson

Hej Solveig,

Tack för ditt e-mejl.

”Vård efter behov och på lika villkor – en männsklig rättighet” är en statlig utredning där frågan om vård för papperslösa personer adresseras. Detta är än så länge enbart en utredning och inte någon lag. Du kan gå in på regeringens hemsida och läsa mer om detta. Detta är en utredning som det är upp till regering och riksdag att ta ställning till och därför är det inte möjligt för Migrationsverket att svara på dina frågor i dagsläget.
Med vänlig hälsning

E—- D——

Kundtjänsten
Migrationsverket

Du kan inte svara på detta mejl. Om du har följdfrågor ber vi dig istället skicka ett nytt mejl via webbformuläret på vår webbsida.