Solguru

Relationen mellan den liberala kapitalismen och vänsterns kulturprojekt kan det knappast skrivas för mycket om. Inte minst har denna krånglat till möjligheten att på ett vettigt sätt ta hänsyn till dagspolitiska spörsmål.

På många sätt är det lätt att som identitär eller på annat sätt dissident betrakta det liberalkapitalistiska samhället som lämpligare än det socialistiska. Det är till exempel enkelt att se hur möjligheten att välja sitt eget liv skapar åtminstone något rörelseutrymme för den som inte alls intresserar sig för vare sig konsumtionskultur eller inhuman, könlös egalitarism i socialistisk tappning. Riktigt så enkelt är det dock inte: den postmoderna kapitalismen medför fruktansvärda sociala och mänskliga konsekvenser – eventuell ekonomisk utslagning åsido (sådan kan ju modereras och begränsas, som sker i de flesta länder idag) – den knyter upp människor till fiktivt skapade TV-identiteter, bryter sönder mänsklig ömsesidighet och naturlig gemenskap. I praktiken begränsas den liberala staten aldrig till att låta människor vara ifred och hindra dem från att skada varandra – och i den mån den gör det, fylls det ideologiska och normativa tomrummet av privata storaktörer. TV-kanaler, subkulturer, konsumtion och ensamhet har sedan länge skapat ett slags grotesk ersättningsreligion i Västvärlden.

Finesser med liberalkapitalism
Ändå kan man, på en principiell nivå, urskilja ett antal fördelar med ett system grundat på ”fria individer” under en stat som enbart förbjuder det som ”skadar andra”.

1) Kapitalismens anspråk på människan är inte absoluta – dess fixering vid ekonomiska transaktioner och ”avtal” begränsar dess dominansdrift. Systemet som sådant kräver egentligen bara individens arbetskraft (om ens det). För det stora flertalet gör detta visserligen ingen skillnad, i enlighet med det som sagts ovan kommer masskultur, media och subtilare former av påverkan ändå att knyta upp dem mot en ordning där de är alienerade i produktionen, och sociokulturellt dysfunktionella. Ändå finns här en möjlighet för enskilda personer att i princip strunta i stora delar av strukturen – och åtminstone en teoretisk potential även för kollektiv att fungera tämligen autonomt. Socialismen och kommunismen gör redan från utgångspunkten anspråk på hela människan – när det liberala systemet närmast råkar utarma själen i sin iver att profitera på kroppen, något det åtminstone finns viss möjlighet att motstå, vill socialismen ”nyskapa” människan i enlighet med abstrakta, mycket omfattande, moralismer.

2) Liberalismen har några principer som, åtminstone då de tillämpas konsekvent, går utöver den rena pragmatismen. Hit hör exempelvis yttrandefriheten och rätten till ett privatliv, oberoende av dess negativa konsekvenser. Ibland tar sig detta rent befängda uttryck – såsom i oviljan att på ringaste sätt motverka destruktiva kulturuttryck och beteendemönster – men för den som önskar att bevara någon form av autonomi vis-a-vis den omgivande soptippen är detta en självklar fördel. Även här skiljer sig den socialistiska traditionen avsevärt – här är utplånandet av det som gör människan till människa det absolut fundamentala. Detta gäller inom både marxistisk och anarkistisk teoribildning, och alla ideologiska diskussioner utöver det är metodologiska snarare än principiella. Anarkismens direktdemokrati har inget att göra med att låta människan komma till tals sådan hon är eller någonsin varit, utan förmodas (visserligen grundlöst) ge upphov till en egalitär, könlös kollektivism. Detsamma var ytterst Marx och Engels mål när de 1849 i Die Neue Rheinische Zeitung förklarade att stora delar av Europas raser hade till enda uppgift att ”utrotas i den revolutionära förintelsen”. Egalitarismen och revolten mot verkligheten förblir i vänsterns kärna, och det rent praktiska varierar okontrollerat.

3) Kapitalismen är dynamisk och instabil. Det gör att möjligheten att förändra den, och på längre sikt helt eliminera dess groteska aspekter och åter begränsa den till ett medel för varu- och tjänstutbyte snarare än en global, demonisk självhärskare, i alla fall teoretiskt kvarstår. Detta är visserligen en tveksam punkt att kontrastera mot den historiska kommunismen – det är ett faktum att, i vid mening, kommunistiska projekt tenderat att kollapsa, eftersom systemen i sig själva på ett så fundamentalt sätt strider mot människonaturen. Där har det också visat sig att kommunismens förmåga att på ett grundläggande sätt förändra och/eller förvrida människan varit tämligen begränsad (ser man på Östeuropa idag märker man snabbt att graden av samhällelig-kulturell urartning, åtminstone på ett normativt plan, är betydligt lägre än i Västeuropa, trots eller tack vare de ekonomiska-sociala kollapserna) Däremot skulle man kunna tänka sig en framgångsrik kommunism av dystopisk art – en värld där genetik, droger och avancerad propaganda faktiskt producerade det slut på historien i en absolut kollektivism som Marx föreställde sig. Inför ett sådant mardrömsscenario står sig faktiskt även multinationella företag slätt.

Ja, men nej
Så mycket för den principiella nivån; innan man springer och röstar på Alliansen bör man betänka några allvarliga problem när det kommer till tillämpningen av ovanstående. Det första är det faktum att det är långt ifrån självklart vilka politiska krafter som i dagsläget motsvarar vilken ”sida” i en tänkt dikotomi mellan höger och vänster. Den individualistiska liberalismen har redan omformulerats så att synnerligen traditionella socialistiska kontrollprojekt – såsom massinvandringen och familjepolitiken, som definitivt inte fötts ur några ”fria val” i konventionell mening – förklaras i termer av ekonomisk och individuell frihet. I mycket annat har den helt överlåtit kulturen och etiken till samma vänster den stundom förkastar i aggressiva ordalag. Omvänt har vänstern nästan helt gett upp alla anspråk på att förbättra situationen för människor, ens med ekonomiska medel. Mellan 1994 och 2006 sålde socialdemokraterna statliga bolag för 116 miljarder kronor, och globaliseringen (i alla fall delvis trots allt ackumulerandet av välstånd och i synnerhet makt i transnationella, fullständigt ”odemokratiska” storbolag) har man inte bara vikit sig inför, utan hyllat med emfas i åratal. Det vore inte helt långsökt att hävda att vänstern, som generell strömning, lämnat bakom sig både diktaturen och folkmordet, liksom direktdemokratin och den ekonomiska jämlikheten, och numera genomför sitt förstörelseverk inom ramarna för den globala kapitalismen.

Liberalismens medvetna blindhet inför det kulturella, det etniska och det moraliska har skapat ett tomrum som villigt fyllts upp med ideologiskt avskräde av röd karaktär, och kapitalismens frihetsälskare har knappt några medel kvar att försvara sig med. Betänk exempelvis hur i alla fall svenska liberaler gladlynt accepterar föreställningar om könsmaktsordningar och rasistiska strukturer, inte som ”individuella val”, utan som problem att motverka med lagstiftning och kvotering. I detta har man också helt övergett varje vilja att begränsa statsmakten och indoktrineringens roll i samhället – eftersom varje val som på något sätt upplevs som problematiskt av makthavare kan avfärdas som produkten av någon form av strukturellt förtryck av någon mot någon, och därmed ge staten rätt att intervenera i människors liv bäst den vill. Individen gills inte förrän han befriats i enlighet med elitens föreställningar- och därmed har den liberalkapitalistiska samhällsordningen redan börjat röra sig mot en vänsterorienterad totalitarism. Att den är ekonomiskt ojämlik blir då i sammanhanget tämligen sekundärt – något självändamål (annat än vad gäller ekonomisk produktivitet och profitmarginal) är inkomstklyftor knappast, även om de inte heller är direkt problematiska i sig själva.

Vi står alltså inför den obehagliga situationen att vi inte ens om vi ville skulle kunna välja en ”rovkapitalism” som lämnar våra själar och liv ifred när arbetsdagen är slut – indoktrineringen och vänsterns destruktiva antimänsklighet har trängt sig in i ”den fria marknadens” och dess förespråkares själva porer, vilket i sin tur beror på allvarliga felslut och blinda fläckar i den liberala och kapitalistiska människosynen. Det går inte längre att skilja pesten från koleran, om det någonsin gått.

Elitism som ideal är en tanke som är lika vanlig inom radikalhögern som den är ovanlig i övrigt. Även om minoritetsstyre alltid är ofrånkomligt, är det också mer praktiskt besvärligt än man kan tro att skapa och förverkliga en elitism som ideal.

Det finns egentligen få sociala och mänskliga strukturer som saknar varje form av elit. Förstått i bredast tänkbara mening – alltså som en mindre grupp vars åsikter, uppförande och (i förekommande fall) kompetens definierar och formar bredare lagers förhållningssätt och möjligheter i olika situationer – är eliten ofrånkomlig. Här behöver man inte gå till sociologiska elitteorier som talar om elitens samhälleliga oundviklighet, eller ens ta upp det faktum att vår samtida demokrati är en oligarki och absolut inget annat. Det räcker med att se på hur vilken grupp som helst fungerar. Ledarfigurer uppstår och reglerar både arbete och socialt liv, från dagisåldern fram till ålderdomshemmet, formellt eller informellt.

Så lät det då…
När man talar om elit i politisk eller andlig mening, inte som ett faktum (eller som ett problem), utan som ett ideal, uppstår snabbt en del svårigheter. Historiskt sett har samhälleliga eliter vanligen formats genom traditionen – i form av ärvd makt eller genom långa utbildningar eller lärlingsperioder som gjort dem till bärare av principer och idéer betydligt större än deras individuella egon. Antingen det handlat om en Delfiprästinna, en medeltida munk eller en kejsare i det Tysk-romerska riket har det i varje fall rört sig om att bära principer, värderingar och upprätthålla – ibland nyskapa – normer och strukturer.

Många bärare av sådana principer har givetvis haft brister, men dessa har sällan varit direkt knutna till deras roller som elit, och har åtminstone i många fall faktiskt bidragit till att avlägsna dem från deras maktposition.

Eliternas frånfälle
I dagsläget går det inte att tala om traditionella eliter, annat än i enstaka undantagsfall här och var på jorden och i vissa sammanhang. Elitismen har därför, som det mesta annat som ogillas av modernitetens abstraktioner och ideal, gått från att vara ett institutionaliserat faktum till å ena sidan en förträngd realitet (som i fallet med den ofrånkomliga formeringen av ledande skikt i varje givet sammanhang), och å andra sidan en ideologi i sig själv. Den moderna högern – antingen den varit radikalkonservativ eller fascistisk, eller mer konventionellt konservativ, har sedan länge brottats med olika medel för att skapa legitima eliter. Orsakerna är två: dels för att man ser ett värde i ledarskap i sig – alltså att maktkoncentration i rätt händer är något i sig positivt, dels för att alternativet inte är en avsaknad av en elit, utan ett förnekande av verkligheten som bland annat försvårar utkrävandet av ansvar.

Den demokratiskt valde politikern hänvisar till folkviljan, företagsledaren skyller på marknaden (och därmed konsumenterna), marxisten orerar om historiens obevekliga vingslag. På så viss gömmer sig makthavarna – ”eliterna” inom fetstilta citationstecken – bakom ideologi eller massa, och blir omöjliga att se och hålla ansvariga på allvar. De ljuger, inte ens om sakfrågor, utan om själva sin egen essens – i många fall säkerligen till och med för sig själva.

Material för en positiv elit
Det stora problemet för en alternativ politisk rörelse att återskapa en fungerande elit i dagsläget ligger i samhällets struktur som sådan, och hur det sorterar och formar människor. Personer som organiskt borde höra till en explicit elit, söker sig av begripliga skäl till de platser där makt utövas och de kan göra skillnad. Att engagera sig politiskt för förlorade ändamål tilltalar få av dem, eftersom förmåga till anpassning och realism i sig självt är grundläggande egenskaper för kompetenta och slipade människor. Människor med god arbetskapacitet, social kompetens och starkt engagemang återfinns därför snarare i näringslivet eller på andra områden där de kan komma till sin rätt (sällan i politiken, givet dess urartning till spektakel). Kvar står istället, tyvärr, många människor som tilltalas av elitismen som idé just på grund av sina egna brister.

I allra bästa fall kan kompetenta människor söka sig till den strävan efter både optimal realism och optimal idealism som trots allt är ”högerns” (i ordets allra djupaste mening) essens på grund av ideologisk övertygelse. Undantagsvis kan också utslagningsmekanismer som träffar allt mer slumpmässigt, i takt med att samhällsdebatten blir allt mer enfaldig och den rådande makten försöker bibehålla sin hegemoni, bidra till att få duktiga individer att söka sig till trosuppfattningar och ideologier av konstruktiv karaktär. Det är dock, kanske inte ovanligt, men åtminstone inte så vanligt som man skulle önska.

Fel man på fel plats
Istället är det ofta så att personer som attraheras av elitism och auktoritet gör det på grund av grava personliga brister. Om inte genom ett direkt kausalförhållande av psykologisk art – ett där den egna totala ofullständigheten gör att man har ett behov av att vara stark, att tillhöra en ”elit” – så åtminstone så tillvida att bristerna bidrar till att skapa en separation från samhället i övrigt, vilken i sin tur möjliggör engagemang i genuint radikala rörelser. Det senare är mindre problematiskt än det förra; alla människor har brister, och kan förmå sig själva eller förmås av andra att åtgärda dem. Det förra är värre – vad man än har att säga om arv och miljö finns det gott om människor som aldrig, någonsin ska ha rätt att leda andra, och som inte heller har rätt att känna sig själva överlägsna någon. Problemet är visserligen ingenting som är begränsat till just explicit elitistiska ideologier – de flesta har sett vad en väktare eller busschaufför i värsta fall kan förvandlas till när han för en gångs skull får tillgång till någon form av ”makt”. Kriminella är kanske än bättre exempel.

Det handlar ytterst om helt olika former av maktvilja. Den ena handlar om att ta vara på sin kompetens och använda den för att förverkliga sina ideal, till både principernas och den berörda gruppen människors fromma. Den andra handlar om att kompensera för inre brister och problem, och sedan antingen ”känna sig förmer” i sin ensamhet, eller dominera och lägga sig i andras liv i syfte att lura sig själv att man är något man inte är.

Ergo
Till sist hänger det hela – i alla fall i politiska sammanhang – på att man på ett meningsfullt sätt kan identifiera de ideal som är centrala. Inte för att de ”känns viktiga” eller hänger ihop med hur man själv för tillfället lever sitt liv, utan för att de är meningsfulla i en objektiv mening och kan orsaka och bevara positiva, harmoniska förhållanden i samhället som helhet. Det handlar om att inse att känslan av att vara överlägsen andra människor är precis lika vanlig, om inte vanligare, hos de mest misslyckade kräk till kreatur, som hos genuint konstruktiva människor som förtjänar inflytande över sin omgivning. Att se ner på folk, att vara oförskämd eller rent aggressiv, att fylla sig själv med inbilsk arrogans, har ingenting med elitism i positiv mening att göra. Det är ressentimentsmänniskans tillstånd, ingenting annat, och även om alla har det i sig i någon mån, är det en av de första känslorna som måste förbrännas nära på helt inom den som har ett intresse av att faktiskt leda andra till något bättre. Kort sagt: den som tror sig ha rätt att tillhöra en elit måste inse den avgrundsdjupa skillnaden mellan att tro sig vara bättre och faktiskt vara bättre.

Det är svårt, men det är viktigt.

SVTs reportage om SSPX lyfte behovet av en liten men nödvändig åtgärd inom svensk kulturpolitik. Solguru vädjar idag till svenska makthavare att göra det enda anständiga: lägga ner den statliga propagandaapparaten.

Syftet med Public Service och Statens Television är att ha en ”politiskt och kommersiellt obunden” media i landet. För den som någonsin sett på TV2 en lämplig dag är det rätt intressant att se hur något kan ligga så långt från verkligheten, och ändå upprepas. Lägger man till detta ett par timmar med P3 eller P1, med sin ständiga ström av vänsterextrema akademiker och lallande idioter till programledare, blir det hela direkt tragikomiskt.

Bortser vi från att man inte är kommersiellt obunden (bland annat sportevenmang sponsras som bekant av högst kommersiella privata intressen), råder det knappast något tvivel om att ingen media som inte är uttalat knuten till ett parti är mer ideologiskt och politiskt styrd än SVT. Tanken må vara att sända klassisk musik i radio och visa obskyr, östeuropeisk dramafilm. I praktiken är SVT dock en extremt vänstervriden propagandakanal, och absolut ingenting annat. Man kan tycka, och hoppas, att en borgerlig regering ser värdet i att underminera en sådan institution – SVT är ju nämligen inte bara ”generellt” vänstervriden i ideologisk mening, utan har en journalistik som direkt gynnar den nuvarande oppositionen. Dessvärre är det nog så att ”högern” i Sverige inte ens inser detta, eftersom man i alla avseenden utom de ekonomiska redan blivit så vänstervriden man kan bli utan att dra på sig kulturrevolutionsoverallen. Men a boy can dream, can’t he?

Det som utlöser det här resonemanget är förstås att SVTs Uppdrag Granskning gjort ett ”avslöjande” reportage om den katolska gruppen SSPX. Reportaget, baktungt som det var med floskler om ”extremnationalism” och ”antisemitism”, hade det närmast uttalade syftet att hindra gruppen från att hyra lokaler av bland annat svenska kyrkan. Journalisten Lars-Göran Svensson skriver i SVTs chatt om programmet:

”En förutsättning för att dom skall locka anhängare och växa är ju faktiskt att dom har någonstans att vara. Hotellrum och lägenheter är nog inte så kul.”

Är det lämpligt att statens ”obundna” television kan använda statligt utkrävda pengar till att se till att det blir just hotellrum och lägenheter i fortsättningen? Och att en ”journalist” skriver ”dom” som en fjortonåring?

SSPX seminarium

Ett mer djuplodande syfte med programmet har visat sig eftersom. Påve Benedikt XVI  beslutade nämligen helt nyligen att häva exkommunikeringen av biskop Williamson och tre andra biskopar som bannlystes 1988 efter att ha vigts illegitimt av ärkebiskop Marcel Lefebvre, som grundat SSPX. Att detta varit under förberedelse en längre tid torde stå bortom allt tvivel. Detta faktum kastar ett särskilt vidrigt ljus över sändningen av programmet, i synnerhet eftersom denna sida av saken inte klargjorts. SVT agerar alltså här i syfte att motverka försoningen mellan kyrkan och SSPX, sannolikt av rädsla för att katolicismen ska utvecklas i ”reaktionär” riktning! Syftet är att mota förändringen i dörr, i förhoppningen att katolska kyrkan ska kunna kastreras till samma sekulariserade umgängesförening som Svenska Kyrkan!

Nu fungerade det visserligen inte. Påven klargjorde när han tillfrågades att han inte delade Williamsons åsikter om förintelsen, som var centrala för SVTs värdelösa ”avslöjande” journalistik, men att de i sig själva inte har någon bäring på Vatikanens långsiktiga relation till SSPX eller biskoparna ifråga. Strävan efter att återförena kyrkan fortsätter, alltså, och av allt att döma på överraskande lika villkor. Påven visar dessutom att den katolska kyrkan inte är att likställa med ett politiskt parti som vänder kappan efter minsta snålblåst (även om de stormar som ledde till andra vatikankonciliet var för svåra att motstå). Det är smått otroligt att se hur kyrkan tillkämpar sig en, låt vara ytterst begränsad, autonomi från de fanatiska ”humanister” som anser sig ha rätt att sätta dagordningen hur långt som helst.

Detta åsido: i en liberal fantasivärld kan man naturligtvis tycka att media borde ha all rätt att bedriva en sådan här kampanj, osaklig och förvirrad som den är. ”Den tredje statsmakten” ska granska samhällets mäktiga, även när dessa mäktiga är ett hundratal personer som frusits ut ur katolska kyrkan. Problemet är ju att SVT inte är någon ”tredje statsmakt”, utan helt enkelt är statsmakten. Varken mer eller mindre. Journalisterna är stödda och födda av 68-generationens hjon inom den likaledes statliga universitetsvärlden, och deras ”avslöjanden” är finansierade genom statligt uttagen licensavgift. När SVT ger sig på en person eller grupp är det inte någon ”fritänkande” journalist som ”avslöjar oegentligheter” – det är statsmakten som angriper sina fiender genom uthängning och hets, på ett sätt som statens övriga armar är förhindrade att göra.

Det är dags att sätta stopp för detta – inte just för att tillfredsställa oss ”extremnationalister” och ”ultrakonservativa” (man väntade bara på att begreppet ”kyrkochock” skulle läggas till de kvällsmediala flosklerna i reportaget) – utan för att det är omöjligt att försvara. Staten måste visserligen alltid ägna sig åt en viss folkuppfostran, men när dess media börjar ägna sig åt den här typen av kvalificerat trams borde vem som helst se att det är dags att dra i handbromsen.

Behovet av polsk smalfilm och diskussioner av böcker som läses av några tusen personer kanske är större än jag tror, men behovet av att slippa smörja i stil med Uppdrag Granskning väger ändå tyngre.

För att ta det kort: lägg ner public service, och gör det nu.

Läs även Jonas De Geers och Wodinaz inlägg om Uppdrag Granskning.

Vi lever i en tid där brottsbekämpning blivit synonymt med rehabilitering. Inte bara hämnd anses barbariskt, utan också straff. Som så ofta annars grundar sig det hela i en felaktig och inkonsekvent syn på människan.

I

Modern brottsbekämpning har sin rot i tanken att människan till största delen är en produkt av sin omgivning, och i viss mån av sina gener. Undertecknad underkänner denna tanke, eftersom jag av andliga orsaker menar att vi också har ett ”själv” som existerar självständigt från vårt materiella, emotionella och sociala jag. Alltså menar jag också att en individ är ansvarig för sina handlingar, och att onda handlingar ska ha konsekvenser.

Den materialistiska människosynen, sådan den kommer till uttryck inom exempelvis marxismen och dess moderna sociologiska tillämpningar, tenderar att inta en annan hållning – en hållning som påverkar den moderna statens rättsutövning i hög grad, även om den inte är helt dominerande. Här menar man att människan, eftersom hon i första hand är en produkt av sin omgivning och sitt samhälle (möjligen med vissa genetiska inslag), inte är ansvarig för sina handlingar. Det är istället samhället och dess ”strukturer” som i första hand ska bära hundhuvudet, och samhällets mål blir således inte i första hand att straffa brott, utan att ”rehabilitera” brottslingar. Detta kan tyckas logiskt, då ju samma ”samhälle” självt bär ansvaret för individens handlingar. Att någon som jag kommer dragande med någon själ eller liknande blir givetvis ett ointressant argument i det sammanhanget, eftersom en person som resonerar i ovanstående termer garanterat förnekar varje sådant koncept. Men det intressanta här är att tankegången inte håller, även under sådana förhållanden. Detta eftersom man underskattat vad en ren materialism gör med ”jag”-begreppet.

Om det nu är så, att det enskilda jaget uteslutande är en produkt av exempelvis samhälleliga förhållanden – vare sig dessa utgörs av ”ekonomisk underordning”, ”rasism” eller den i min ungdom vanliga bortförklaringen ”svår uppväxt” – så består jaget av dessa förhållanden, och ingenting annat. De kan med andra ord inte användes för att ursäkta bort individens handlingar. Eller ”förklara” dem, som den gängse sociologiska jargongen brukar gå. ”Det är inte en ursäkt, utan en förklaring” är en sliten och dum fras, som vanligen används när man just försökt ursäkta bort en eller flera vidriga handlingar genom att skylla på hur ”samhället” utsatt någon för rasism eller slarvat med utbetalningen från försäkringskassan, och dessutom en innehållslös sådan. Om det är så att en individ är detsamma som de förhållanden som format honom, ska han givetvis hållas exakt lika ansvarig som dessa förhållanden. Det gör att inga ekonomiska, sociala eller strukturella argument mot straff som straff, och inte uteslutande rehabilitering, kan föras med denna idé som utgångspunkt. Detsamma gäller givetvis olika gener – har en individ en gen som gör honom våldsbenägen, och det inte existerar någon individuell själslig substans som kan förhålla sig till dessa gener, är individen sin gen – och ska alltså hållas lika ansvarig som den.

II

Ett annat problem med bortförklaringsstrategin är att den i sig utgör ett hinder för rehabilitering. Om en individ dagligen begår en viss typ av brott, och samtidigt rationaliserar sina handlingar med att pappa slog honom när han var liten, eller att ”svenskar är rasister” finns det inget som helst incitament, eller ens någon möjlighet, för honom att upphöra med sina aktiviteter. Varför skulle han? En person som istället får lära sig att ta ansvar för sina handlingar – att förstå att det är hans eget ansvar att handla rätt (vilket som sagt är fallet, helt och hållet, oavsett om han har någon autonom själ eller är detsamma som en ansamling gener under social påverkan) – har alla förutsättningar att sluta förgripa sig på sin omgivning. Med andra ord är den ”strukturella förklaringen” en i sig själv brottsskapande struktur, medan den ”reaktionära” hållningen att brottslingen ska hållas ansvarig för sitt brott är brottsmotverkande, i synnerhet om den internaliseras av den kriminelle själv. Det är egentligen så pass självklart att det inte ens skulle behöva påpekas, om inte vissa intressegrupper såg kriminalitet uteslutande som ett ideologiskt medel att ifrågasätta aspekter av samhället och oönskade normer i det. Intressegrupper som vill använda brottsligheten som argumentationsslagträ mot ”ojämlikhet” av olika slag, hellre än erkänna den som det gissel i sig själv den är – i ett land som Sverige ett långt värre än ”ekonomiska klyftor” eller ”rasism”.

Det finns andra argument mot straff – ett av de vanligaste är att de inte är effektiva, till skillnad från olika typer av behandling. Detta är för det första ett sätt att blanda bort korten – straffets funktion är inte uteslutande att förebygga vidare brott, utan minst lika mycket att utkräva ansvar för redan begångna brott, och skapa rättvisa i samhället. Vi kan tänka oss en extrem av rehabiliteringsprincipen: en man hatar sin före detta fru intensivt, och kan inte ta sig vidare i sitt liv. Påverkad av starka droger tar han sig in i hennes hus, varvid han våldtar och mördar henne på det mest brutala vis. Efter att han grips visar han sig ångerfull, och kommer samtidigt förbi de olika psykologiska problem hans förhållande till sin ex-fru orsakat för honom. Innan det ens blir aktuellt med rättegång kan en kompetent psykiatriker garantera att han aldrig kommer att göra om det. Slut på historien?

Man skulle kunna driva det ännu längre: vem som helst som verkligen tyckte riktigt illa om en person skulle kunna mörda honom, och därefter förklara att det var en engångshändelse. Med en syn på straff som primärt ”rehabiliterande” är det omöjligt att motivera varför en sådan människa skulle sitta en enda dag i fängelse – han är ju uppenbarligen redan rehabiliterad, eftersom han inte kommer att göra om det.

III

Statens roll i sin rättsutövning är att bidra till det mänskliga samvetets funktion i att reglera samhället och naturen, och skapa sammanhang och rättvisa där den materiella skapelsen i sig inte gör det. En person som dricker sig för full och ger sig ut för att balansera på ett broräcke faller och dör – det kan vara tragiskt, men överraskar ingen. Det är inte orimligt att en person som våldtar ett barn och krossar dess skalle spärras in på tid och evighet, eller till och med dödas, av staten – skulle han dött via ett misstag i samband med mordet skulle ingen ens fundera två gånger på om det som skett varit rättvist.

Ett straff har en hel serie uppgifter – det ska tillfredsställa brottsoffren, säkerställa statens skydd, utgöra en proportionerlig konsekvens av den brottsliga handlingen i sig, få brottslingen att inse att hans handlande varit felaktigt, och sist (och inte minst, eller störst) rehabilitera – alltså återanpassa brottslingen till ett liv i samhället.

Barbariska och brutala straff kan vara problematiska – det finns nämligen en skillnad mellan straff och hämnd, och den skillnaden måste göras tydlig. Statens funktion är inte att ge utlopp för offrets vilja till personlig hämnd. Men det är heller inte upp till staten att förlåta, att uteslutande ”vårda” och säga åt offret att glädjas åt att det sannolikt inte kommer att hända igen. Rättvisa må vara ett svårdefinierat begrepp, men många (om inte de flesta) av oss har en hyfsad känsla för vad det är. Och den känslan säger inte att det uteslutande handlar om att ”inte göra om det”.

Varje folks rätt till liv är en idé som varit utbredd länge nu, och vuxit sig starkare inom det identitära och etnopluralistiska tänkandet. Men när man först ifrågasatt vissa andra rättigheter som den nuvarande regimen och världsordningen ser som grundläggande, kan det bli svårt att hävda en annan rätt utan att motivera detta grundligt.

I

Om man ifrågasätter den franska revolutionens och upplysningsideologernas föreställningar om en individ som existerar prior to society, ingår i samhället liksom genom en överenskommelse, och har en serie rättigheter som föregår och är överordnade samhället, kan man råka på problem. Vad gäller sakförhållandet råder inga tvivel: det existerar vare sig språk, kultur eller tänkande utanför samhället, eller utan den organisation som säkerställer samhällets fortlevnad. Och en individ utan dessa delar, är överhuvudtaget inte en människa annat än strikt anatomiskt. Detta innebär inte nödvändigtvis att samhället föregår individen i betydelsen att kollektivet är viktigare än individen, men det innebär att de ideologiska, strukturella och principiella delar av samhället som formar medborgarna, alltid är föregående, och överordnade, individen. Förhållandet är detsamma oavsett om dessa delar, dessa principer och ideologier, upprätthålls av en artificiell och främmande stat (som i USA eller i dagens europeiska stater), av familjen, av stammen, eller av vilken ”allomfattande” identitet det nu vara må. Individen är, rent kronologiskt, sekundär. Härav följer också att människors rättigheter, ”mänskliga rättigheter”, i praktiken formeras uteslutande utifrån de samhälleliga relationer som reglerar maktförhållanden och hur dessa maktförhållanden fördelar sådana rättigheter.

Detta kan man givetvis invända mot ur ett antal perspektiv. Det vanligaste torde vara att helt enkelt referera (vanligen indirekt) till de ”odödliga principerna” från 1789, genom att hävda individens oinskränkta rätt till exempelvis frihet. Givet att denna ”rätt” inte grundar sig i något annat än den demokratisk-liberala samhällsordning och maktutövning som vuxit upp sedan den formulerades är det dock ganska lätt att helt enkelt avfärda detta argument. Man kan dock även angripa det ovanstående ur ett andligt perspektiv – människan har ett objektivt egenvärde, och att exempelvis döda och skada andra människor på ett orättvist sätt är fel i sig. Men av detta följer inte att exempelvis politisk eller materiell jämlikhet, vare sig man förstår detta som ”lika förhållanden” eller ”lika möjligheter” skulle vara nödvändig. Tvärtom börjar varje människa där hon är, och arbetar sig därifrån vidare. Någon medfödd ”rätt” att ha tillgång till den ena eller andra förlustelsen har man inte – och utan ett samhälle från vilket man övertagit sitt språk, sina normer och sitt tänkande skulle man inte existera som den man är, än mindre ha någon ”rätt” till något. Dessutom förändras inte principen i sig av att man exempelvis sätter in Gud i resonemanget – om människan har ett egenvärde på grund av gudomligt påbud, är det på grund av just detta – i sig själv kan människan inte uppbära några rättigheter.

II

Om man på detta sätt väljer att relativisera individens rättigheter i förhållande till samhället, eller rättare sagt till de principer som samhället grundar sig på, hamnar man dock i problem så fort man försöker hävda givna principer någon annanstans. Detta för oss till ämnet för denna text: den identitära rörelsen, och inte minst etnopluralismen, hävdar ju principen om varje folks rätt till liv (och i synnerhet det egna folkets). Därtill brukar man, åtminstone nästan lika ofta, framlägga tanken på att varje folk, i enlighet med det förra, har rätt till en egen stat. Om man med ovanstående resonemang förnekar individens fristående värde, skulle man ju rimligen kunna göra något liknande för ”folk” och ”nationer” – även dylika har ju vanligen någon form av relation till världen i allmänhet, även sådana skulle väl i så fall kunna få sitt värde relativiserat. I extremfallet skulle man ju kunna tänka sig en sådan argumentation för att försvara idén om en ”världsstat”, och till och med om folkens utplånande till förmån för en ”global värld” där alla talar esperanto och dricker Starbucks-kaffe. Nu har visserligen ingen argumenterat för individens utplånande, eller totala underkastelse under staten, men många skulle nog ändå säga, att om man ifrågasätter individens ”absoluta rättigheter” kan man göra detsamma med folkets.

III

Men om vi nu inte håller med om att folken utan vidare kan underkastas diverse globala påbud, utan fortsätter hävda just varje folks rätt till liv. Vari kan man grunda en sådan rätt? Av vad är den avhängig? Det fundamentala svaret blir att skaparen – universums grundläggande princip – har format de olika människoslagen till att vara olika. Kulturell och biologisk mångfald är å ena sidan ett uttryck för skapelsens bristfällighet – endast en, absolut och oföränderlig, kan vara perfekt (och två ting kan aldrig vara exakt desamma, utan skiljs alltid åt av åtminstone position) – och å andra sidan ett uttryck för dess oändliga skönhet. Att förändra detta på grund av att man hyser en ambition att skapa ett omöjligt ”paradis på jorden” utgjort av en homogeniserad mänsklighet bestående av atomiserade, luststyrda ”individer”, är helt enkelt förkastligt i sig.

Moderna läsare slipper möjligen gärna sådana andliga ”spekulationer”. Även utan den religiösa invändningen kan man dock hävda en svagare, men för nutidsmänniskan kanske mer övertygande, tanke. Då skulle man kunna mena att upplösandet av alla traditionella band och etniska identiteter nästan säkert inte kommer att leda fram till någon paradisisk idealvärld, utan en värld som i bästa fall förblir ungefär densamma, och i värsta fall försämras markant i våld, miljöförstöring och allmän misär. Då handlar principen om ”varje folks rätt till liv” helt enkelt om att varje plan att genomdriva motsatsen är onödig, och möjligen eller sannolikt destruktiv. Givet hur mångkulturella stater som Jugoslavien och Sovjetunionen slitits sönder av våld, hur situationen utvecklas i Europas alla förorter eller hur de afrikanska staterna, bildade utan hänsyn till etniska förhållanden, än idag härjas av inbördeskrig verkar det i varje fall som att tanken är ganska rimlig. Under alla förhållanden tycks den mer rimlig än principen att samla så många olika folkslag som möjligt på en och samma plats, och hoppas att de ska yngla av sig en mängd jämställda, lagom solbrända massenmenschen.

IV

Men det räcker förstås inte för att hävda en rätt, i så fall krävs det något lite mer stringent än bara att påpeka självklarheten att det tycks rimligt. Om vi ska avstå från andliga argument, måste vi dock fortsätta med en form av pragmatiskt resonemang ändå, och då handlar det bedöma vad som är funktionellt och inte, och betrakta hur verkligheten är beskaffad. Därefter kan vi göra skillnad på att å ena sidan begränsa, eller snarare forma, individen genom kulturella strukturer och traditioner, och å andra sidan begränsa och förändra stater i enlighet med en ”globaliserad världs” vilja och behov.

Då finner vi först och främst det vi konstaterade redan från början: individen är definitionsmässigt beroende av sitt omgivande samhälle. Att då ifrågasätta samhällsförhållanden uteslutande utifrån ”individens rätt” blir absurt, eftersom varje sådan rättsföreställning måste ha grundats i själva samhället, någonstans. Den uppstår inte från ingenstans i den enskilde. När individen dör, dör också hans värderingar och alla hans världsliga sidor. Hans utseendemässiga särdrag, hans tänkande och hans känslor, upplöses, när hans essens lämnar den fysiska kroppen. Innebär detta att världen går under varje gång en människa dör? Att universella, fundamentala förhållanden försvinner för evigt när en av oss gör det? Det gör det förstås inte. Och här börjar vi också se nyckeln till hur man kan hävda en starkare, åtminstone nästan absolut, rätt för varje folk att existera.

V

En människas släkt och lokalsamhälle är för de flesta grundförutsättningen för att bli de ska kunna bli vilka de är. När starka släktband och lokala relationer saknas, träder istället massmedia, ungdomskultur och förhastat politiskt engagemang in. Det senare faller visserligen utanför denna text, men det kan ändå vara värt att påpeka att denna typ av ”kulturella” fenomen enbart pådyvlar individen en artificiell och så att säga ”tom” identitet, vilken upplöses omedelbart i och med att förhållandena ändras – ”modet” svänger. I vissa fall klarar denna typ av kollektivismer av att omstöpa en stor del av en generation, men i samtliga fall misslyckas den med att skapa någon kontinuitet. Den situation som gäller i en verklig samhällsgemenskap, där individen är en del i en levande kommunitet, som existerat långt före honom, kommer att finnas kvar långt efter, och som på så vis garanterar honom en viss världslig odödlighet, saknas helt i dessa moderna ”kulturer”, vilka heller aldrig klarar av att inkorporera hela, eller ens merparten av, individen. Detsamma gäller godtyckliga sammanslutningar av individer på ideologiska, politiska eller intresse-relaterade grunder – den typen av fenomen är otillräckliga för att kunna skapa långvariga, kollektiva gemenskaper. De kan till och med vara otillräckliga för att hålla ihop en långvarig vänskap mellan två personer.

Förutsättningen för att individen ska kunna existera på ett meningsfullt sätt är att han ingår i gemenskaper, men det är alltså klart att inte alla gemenskaper är tillräckliga. Förutsättningen för att en given gemenskap ska kunna ge honom mening på detta sätt, är att den upplevs som, eller egentligen är, genuint meningsfull. Medan det är möjligt för människor att forma djupa vänskapsband, och stundom skapa sammanhängande gemenskaper genom artificiella medel, är det en gång för alla så att det vi fötts till att vara är av särskild signifikans. Inga extremliberala floskler om att ”invididen ska välja alla sina relationer, till och med släktband” påverkar detta faktum – den som förkastar sin mor för att åka och bo hos en okänd gammal kvinna kan låtsas som att detta är fullt rimligt om han vill, det förändrar ingenting i sak. Oftast räcker inte ens en äkta orsak att ta avstånd från sin familj helt och hållet – våldsamma och vidriga föräldrar eller liknande – för att eliminera den djupgående känsla av obehag man får av att överge dem eller förlora kontakten med dem, oavsett hur nödvändigt det kan vara. Sedan kan man skylla detta på ”sociala konstruktioner” bäst man vill – det är tämligen uppenbart att den förklaringsmodellen är simplistisk och otillräcklig.

VI

Detsamma gäller även, eller bör gälla, vår folkgrupp och vår kultur. Varje människa bör kunna uppleva sig som en del av en autentisk gemenskap, och då räcker inte en gemenskap grundad på dyrkan av en popidol, någon enfaldig subkulturell trend eller strävan att förverkliga någon politisk princip (oavsett om principen är ”jämställdhet mellan könen”, ”krossandet av kärnfamiljen”, ”proletär frigörelse” eller ”ariskt världsherravälde”). Den heterosexuella kärnfamiljen, den lokala identiteten grundad i ett lokalsamhälle (eller möjligen en stadsdel eller en stad), och den etniska gruppens harmoniska samexistens under något så när homogena förhållanden har hittills varit, och lär förbli, de enda institutioner som ens kommer nära den grad av oföränderlighet som är förutsättningen för att skapa denna upplevelse – detta tillstånd. Vissa delar är viktigare än andra – en kulturellt homogeniserande stat är ingenting värd om den intensivt förtrycker andra identiteter. Ett exempel på det är förstås Sovjetunionen, en stat som visserligen var starkt nationalistisk, men också strävade efter att förinta familjen med sin daghemspolitik, och terroriserade etniska minoriteter, vilka den samtidigt vägrade både utresetillstånd och självständighet. Samtidigt är ett lapptäcke av lokala identiteter, helt befriade från en gemensam etnisk identitet och därtill hörande statsorganisation, både svagt och ineffektivt, och inte minst öppet för omedelbar erövring och utsugning (här är stora delar av Afrika ”bra” exempel). Vidare kan givetvis familjer som agerar helt utan relation till den omgivande etniska gruppen utveckla synnerligen bisarra föreställningar och beteenden – hela serien av ”identitära relationer” måste hela tiden utmärkas av reciprocitet – ömsesidighet – och ingen del av samhället kan tillåtas monopolisera rättigheterna på de andras bekostnad, vare sig individen, staten eller lokalsamhället.

VII

För att så slutligen, utifrån ovanstående, förklara hur folkgruppen kan anses ha en ”rätt till liv”: folket har för det första en kvalitet av permanens, som gör att dess försvinnande undergräver en hel människotyp, och dess utplåning förintar något som principiellt skulle kunna finnas mer eller mindre för evigt. Därtill kommer att folket är en förutsättning för individen, och för dennes meningsfulla existens, precis som det är en förutsättning för alla andra levnads- och organisationsformer människor ingår i.

Fungerande familjer, fungerande samhällen och fungerande övergripande folkgrupper säkerställer skapandet av individer kapabla att både ta ansvar och utöva frihet. Ett abstrakt, politiskt-principiellt försök att skapa fria individer som sedan ”väljer” sig fram genom tillvaron utifrån lust- eller nyttoprinciper är däremot omoraliskt (i bästa fall) eller rent farligt. Detsamma gäller välfärdsstatens vilja att med tvång eliminera oönskade könskillnader eller klasskillnader, utan annan orsak än ideologiska och närmast estetiskt grundade fördomar mot kvalitativa och hierarkiska skillnader människor emellan.

Om folkets rätt till existens därmed i åtminstone någon utsträckning motiverats ovan, bör man förstås också återknyta till den etnopluralistiska tanken på ett folk i en stat, och hur den kan rättfärdigas. Principen följer inte på något sätt automatiskt av det ovanstående – en federal struktur med lokala samhällen, underordnade exempelvis en imperiell europeisk stat, brydd främst om att säkerställa vissa fundamentala principer och försvara Europas mark, skulle förstås mycket väl kunna vara en tänkbar lösning. Kanske skulle en sådan lösning på ett bättre sätt tillvarata regionala skillnader, utan att för den sakens skull hota den etniska integriteten (som FAS mycket riktigt påpekat vid ett flertal tillfällen skulle givetvis inte lokalsamhällen i kontroll över sin egen bit av jorden acceptera att tusentals främmande människor bosatte sig på deras mark – massinvandringen förutsätter statligt tvång baserat på så att säga ”anti-etnopluralistiska” principer). Icke desto mindre är nationalstaterna de enheter vi för tillfället har, och det förefaller rimligt att utgå från dem när man argumenterar för ett visst politiskt vägval. Och givet att Sverige fram tills alldeles nyligen har haft en synnerligen homogen etnisk bakgrund (valloner och tyskar åsido) är argumentet också tämligen lätt att föra. Icke desto mindre är nationalstaten svårare att försvara än nationen själv, och det är alltid värt att komma ihåg att det finns en skillnad.

På grund av att det hela ännu inte tycks ha blivit tydligt för vissa vad det identitära handlar om, gör jag nu ett försök att sammanfatta identitarismen i punktform. Förhoppningsvis klarnar bilden lite.

Fler manifest kring det identitära är knappast nödvändiga, och ett politiskt program känns för tidigt att skriva. Det lär ta tid innan det kan genomföras i vilket fall. Med anledning av alla frågor som cirkulerar kring vad det innebär att vara identitär tänkte jag försöka presentera en kort sammanfattning, grundad i det som hittills skrivits av både mig själv och andra.Det handlar i mycket om en personlig bild, men det är i alla fall min uppfattning att dessa idéer i någon mån delas av de allra flesta som valt att ta till sig begreppet.

Centrala koncept:

Rötter – Vi är så mycket mer än vad vi ”väljer”, vilken ”stil” vi har eller vad samhället tvingar oss att vara. Vi har en medfödd identitet. Till stor del ärvd genom gener och härstamning, men också inlärd i en kedja som tog sin början långt före oss, även om den också är påverkad av den tid och det sammanhang i vilket vi lever. Vilka vi är som individer, vilket folk vi tillhör, vilket språk vi talar och var vi fötts och lever är inte bara ett av många individualistiska ”val” – det är grunden till vad vi är, vad vi ser och var vi är på väg.
Tradition – Tradition är i grunden något permanent och evigt, som dock ständigt tar sig olika uttryck. Att helt bryta traditionens band, som man gjort i västvärlden idag, eller förvrida dem till något annat än de i grunden är, är att skära av sina egna rötter och försvagas. Som individ, och som folk.
Kultur – Det är uppenbart att något fundamentalt saknas i dagsläget. Identitärer vill återställa det som tagits ifrån europén, och se kulturen blomstra på alla nivåer. Vi vill eftersträva en successiv, men fundamental återfödelse inom andlighet, konst och litteratur. Ytterst är det sådana faktorer som avgör en kulturs storhet, inte dess ekonomiska tillväxt eller politiska makt.
Natur – Att skydda både global och lokal miljö är av högsta prioritet.En förgiftad planet, eller ”bara” en förfulad närmiljö, undergräver varje annan aspekt av livet. Naturen har ett egenvärde, och kan med rätta sägas vara en del av oss.

De olika nivåerna av identitet:

Individen – Genom vår individualitet upplever vi världen. Det är här vi lever samhällsliv, övertar traditioner, lär oss språk och utvecklar en självbild. Som individer kan vi aldrig kräva ”rätten” att uppföra oss på ett sätt som stör, besudlar och skadar andras liv obegränsat, men ska heller inte utsättas för omotiverat våld och förtryck.
Familjen – Den heterosexuella kärnfamiljen är den levnadsform som är optimal för de allra flesta människor och deras utveckling till sunda individer, och den ska därför gynnas. Andra levnadsformer ska inte förföljas eller trakasseras, men heller inte uppmuntras och premieras.
Lokalsamhället – Det lokala är något att värdera och stärka, eller att återuppväcka när så behövs. Byns, eller för den delen stadsdelens, gemenskap är något vi har att vårda och utveckla. Dialekter, lokala sedvänjor och traditioner är grundläggande för människor, och där de försvunnit försvinner en viktig livskvalitet. Identitärer är även öppna för utökad lokal autonomi, i varje fall vad gäller frågor som enbart rör lokalsamhället självt.
Regionen – Östergötland, Skåne, Ångermanland eller Medelpad. Gränserna är inte knivskarpa, men varje del av vårt land har ett stort värde. Den sida av en själv som är knuten till de områden där man bott och från vilka ens släkt kommer är viktiga. Den regionala kulturen ska inte offras vare sig till amerikanisering eller till en likriktande totalitär form av nationalism.
Nationen – Sverige har en djup förankring i historien, och de flesta som lever här kan utan vidare räkna sig som svenskar. Det lokala och regionala ska inte slå sönder nationalstatens gränser eller utplåna den svenska identiteten – tvärtom ska de berika den.
Europa - En enad mångfald är den här kontinentens framtid. Mångtaliga folkslag som lever här, vart och ett i full kontroll av sitt eget öde, men i samverkan med de övriga under en europeisk centralmakt. Denna centralmakt ska inte lägga sig i länders och folks inre angelägenheter mer än nödvändigt, utan ägna sig åt att säkra gränserna, hävda Europas intressen utanför vår egen världsdel gentemot andra supermakter, och stärka en europeisk identitet, utan att för den sakens skull trampa på någon av individens och folkens övriga identiteter.

Politiska koncept:

Ekonomi – Ekonomin är för identitärer underordnad allt det som sagts ovan. Produktion och konsumtion är väsentliga delar av livet, men får aldrig vara överordnade grundläggande mänskliga intressen. Folket, staten och individen måste alltid prioriteras framför blinda marknadskrafter, som drivs av intressen som är allt annat än altruistiska. Ekonomin ska alltid tjäna överordnade mål, annars tjänar den bara egoism och det lägsta av driftslivet.
Staten – Staten ska, liksom ekonomin, tjäna överordnade mål. Den får aldrig bli vare sig totalitär eller slapphänt, utan ska samla folket runt sig, och organisera levnadsförhållandena så att allt det en människa är, kan blomstra och fungera på ett vettigt sätt.
Hierarki – Människor är inte lika – mellan folk eller inom ett folk. Egalitaristiska försök att få det att verka så kan aldrig sluta med annat än katastrof. Däremot ska varje människa som befinner sig i samhället tilldelas värdighet på den nivå han själv befinner sig i hierarkin. Klassförakt uppifrån är lika problematiskt som klasshat underifrån, och inget av dem kan användas till konstruktiva politiska projekt. Var och en på sin plats, är principen – och detta innebär också att olämpliga ledare och yrkesmänniskor kan behöva flytta på sig.

Och med det hoppas jag att bilden klarnat en smula. Kommentarer och kritik är välkommna.

Frihet, jämlikhet och auktoritet är tre olika principer som existerar i någon mån varje samhälle, i högre eller lägre utsträckning. I västvärlden har dock auktoriteten kommit att förkastas helt och hållet, till stor skada för samhället.

Det finns egentligen tre sätt att organisera saker och ting på i ett samhälle: individualistiskt, kollektivistiskt och hierarkiskt. Dessa tre kan löst anses motsvaras av tre modeller för samhällsorganisation – liberalismen, socialismen och vad vi skulle kunna kalla ”det traditionella”. Dessa korresponderar dessutom med tre begrepp – frihet, jämlikhet respektive auktoritet (förstått inte bara som ”maktutövning”, utan legitim sådan). Att undertecknad är en vän av det tredje alternativet i alla dessa fall är nog klart för de flesta vid det här laget. Då kommer förstås frågan varför. Jag ska försöka besvara detta, på ett pragmatiskt sätt.

I

Frihet är, simpelt uttryckt, att uppleva en överensstämmelse mellan det man vill och det man kan göra. Det är ganska viktigt för alla människor, vilket är begripligt. Liberalismens mål är därför att maximera antalet alternativ som finns tillgängliga i samhället, med målet att alla ska kunna hitta just sitt eget alternativ. Men människor är hur som helst begränsade – man kan inte flyga utan vingar, och man kan inte cykla utan cykel. Att skapa frihet – i betydelsen överensstämmelse mellan önskemål och det man faktiskt får – handlar alltså lika mycket om att skapa acceptans för tillvarons begränsningar, som om att skapa möjligheter i sig självt. Mycket av den upplevda ofrihet som finns i det moderna samhället, är lika mycket en följd av orealistiska, eller kanske snarare olämpliga, förväntningar på tillvaron och hur den är eller ska vara beskaffad.

Det är inte sällan individens egen föreställning att han är ofri i någon mening som skapar själva tillståndet av ofrihet, genom att knyta individen till sin känsla av begränsning, och därmed hindra honom från att träffa väsentligare val. Liberalismens ensidiga fokus på att förändra samhället genom att maximera mängden alternativ som står till buds för individen är dessutom dömt att misslyckas – när nya möjligheter öppnas, stängs andra, och individens vilja att välja är en flytande, opålitlig sak, som aldrig kan ens nära tillfredsställas.

Att ha ett drägligt liv i materiellt hänseende är också viktigt för de flesta. Härav har dock i den moderna världen följt en föreställning om att ens egen materiella situation ska jämföras med andras, och att deras välgång i sig själv borde ha inverkan på ens egen. Härur föds föreställningen om jämlikheten – när individen inte längre kämpar för en acceptabel tillvaro, utan försöker hävda en rätt att ha det lika bra som andra, oavsett hur han har det själv. I extremfallet blir det kanske inte ens viktigt om han själv får det bätre – bara det faktum att andra inte har det bättre är nog. För varje tänkande person är den här idén fullständigt förkastlig – jämlikhet har inget som helst värde, i något avseende. Att förbättra för dem som har det svårt är bra, och kan göras på olika sätt. Men orsaken till att en sådan åtgärd är positiv är i så fall deras eget lidande och deras svåra situation, inte att andra människor har det bättre. Socialismen, jämlikhetens främsta förespråkare, skulle visserligen hävda att vissa typer av misär hos ”underordnade” är direkt orsakad av de som är överordnade, och att utjämning därför är moraliskt motiverad. Det är en annan diskussion, som vi här inte har plats för, men det kan i varje fall vara värt att påpeka att denna tanke inte är utgångspunkten för strävan efter jämlikhet, som är emotionellt grundad och har sin egen logik. Skuldbördans placering är en efterhandskonstruktion.

II

I politiskt hänseende strävar liberalismen efter autonomi och konkurrens, medan socialismen strävar efter demokrati och samarbete på lika villkor. Liberalismen hävdar individens rätt att utbreda sig själv på andras bekostnad (främst i ekonomiskt hänseende, men även socialt och ideologiskt), medan socialismen hävdar varje individs skyldighet inför kollektivet. Bägge synsätten är orimliga. Den liberala friheten att berika sig själv på andras bekostnad, och skapa godtyckliga hierarkier baserade på hur väl man klarar sig i näringsverksamhet, eller hur bra man är på att påverka andra, har gång på gång lett till problem och rena katastrofer. Ekonomisk utsugning, utan minsta ansvar för de sämre lottade, har varit den obegränsade liberalismens kännemärke, och upplevelsen av orättvisa blir massiv i ett system som hävdar att ”var och en har samma förutsättningar”, när så aldrig kan vara fallet utan att alla människor ges samma ekonomiska– och dessutom samma psykologiska och biologiska – utgångspunkt i livet. Lögnen att ett samhälle är, eller kan vara, grundat på ”lika utgångspunkter” blir provocerande. Genom att införa principiell jämlikhet, men samtidigt bevara hierarkier som bara stundtals har med ”förmåga” att göra leder liberalismen till en känsla av orättfärdighet. Varje person som har förmåga, men ändå misslyckas, kan med rätta fråga sig varför uppenbara idioter tillåts härska över honom. Varför egenskaper som till stor del är medfödda, som driftighet eller intelligens, skulle ge människor större rättigheter blir också obegripligt, när man principiellt förkastat arvsrätten till samhällelig position. Varför skulle man ha rätt till makt på grund av sin ärvda känsla för affärer, när man inte har rätt att ärva en position genom sitt blod?

Socialismens svar på detta, kollektivismen, inför dock en annan, och värre, form av förtryck. När varje individ hålls ansvarig inför varje annan, blir följden ett obefintligt handlingsutrymme för var och en. Den absoluta demokratin är den absoluta totalitarismen. När varje fråga ska avgöras genom omröstning och diskussion, när det ”privata är politiskt” och när ”solidaritet och gemenskap” blivit heliga, då närmar man sig individens upplösning i massan. Den liberalkapitalistiska kontrollen slutar när fabriksklockan tjuter, men den ideologi som vill förändra könsroller, familjeliv, människosyn och livsstil hos alla i samhället, slutar inte alls. Den som vill få människor att ge upp sin individualitet för det tveksamma nöjet att ”äga sina egna produktionsmedel”, kan aldrig sova. Socialismen kommer alltid att tendera mot mardrömslik, ktoniskt tyranni – alla individers förtryck av varje enskild. Det är inte ett argument för liberalismen, men väl ett mot socialismen.

Här skulle man som en parentes kunna infoga hur fascismen och nationalsocialismen i vissa fall manifesterat sig historiskt. Här har godtycklig makt (fokuserad på en eller några ledarfigurer) tagit sig uttryck i en föreställning om att ”handling” och ”maktvilja” är allena saliggörande, och att ”makt är rätt”. Sedan har denna makt applicerats på befolkningen på ett totalitärt manér, och man har rivit upp och förändrat strukturer på ett sätt som varit snarlikt socialismens/kommunismens härjningar. Givetvis ska man inte glömma att fascismen och nationalsocialismen principiellt försökte övervinna ovanstående problematik, och i mycket var försök att besegra precis de begränsningar jag ovan tagit upp. Det hindrar inte att man misslyckades i mycket, och dessutom ställde till med en hel del elände på vägen.

III

Det traditionella, hierarkiska systemet har tagit sig många uttryck genom historien, mer eller mindre väl utvecklade. Principen bakom detta, vulgärt uttryckt, är ”var och en på sin plats”. Man löser här frihetens problem på två sätt: för det första harmonierar man vilja med möjlighet genom att ideologiskt och andligt motivera varje enskild individs kall, så att var och en accepterar sin position. För det andra är auktoriteten inte en fråga om totalitär kontroll, utan om influens, lojalitet och makt över specifika områden. Många som ondgör sig över gångna tiders förtryck av bönder och andra, glömmer att de allra flesta tidigmedeltida bönder i stort sett aldrig hade någon kontakt med statsmakten. Fogden samlade in skatt då och då för att finansiera länsherrens krig, man straffades för stöld och andra brott, och viss religiös fostran ägde rum, men utöver det var livet inte särskilt styrt av någon stat. I jämförelse med tillvaron i den moderna demokratiska staten, eller i vidriga kollektivistiska experiment, kan man anta att även Östeuropas livegna, i sin dagliga tillvaro (hård och smutsig som den nu var), inte alls var så ”ofria” som man kan tro. Hur det än är med den saken, är principen bakom ett hierarkiskt samhälle att de överordnade ska se till att de underordnade gör det de ska i vissa avseenden, men inte sträva efter att kontrollera deras liv och detaljstyra deras aktiviteter. Detta gör att samhället å ena sidan präglas av auktoritet, men också av frihet på varje enskild nivå, på ett sätt som omöjliggörs när alla ”jämlikt” beslutar om allt.

Jämlikhetens problem är, som jag redan antytt, i mycket ett ickeproblem. Det finns ingen orsak att människor ska äga lika mycket, eller ha samma förutsättningar, så länge de har förutsättningar som korresponderar med dem själva och deras situation. Problemet med den kapitalistiska samhällsorganisationen har varit och är, att den inte fördelar förutsättningar på det viset. Systemet inte bara uppmuntrar, utan tvingar fram hänsynslöshet och klassegoism hos de styrande skikten, vilket i sin tur provocerar de underordnade till revolt (det är alltid det högre som verkar på det lägre, till och med när det högre är så urartat som i den moderna världen). Ett hierarkiskt styrelseskick, där varje position är reglerad av normer, traditioner och när så behövs lagar, förutsätter däremot ömsesidigt ansvarstagande – på basis av plikt, inte på överenskommelse eller kontrakt, vilka alltid öppnar för baggböleri och utsugning, där den ”smarte” utnyttjar den godtrogne.

Det bör understrykas att ovanstående inte är någon lista på tre distinkta statsskick – alla länder och organisationsformer har inslag av samtliga tre, även om de första två allt mer dominerar västvärlden, till stor skada. Det är med andra ord inte någon total övergång till feodalism eller kastsystem jag förespråkar ovan – något sådant skulle nästan säkert bara bli en artificiell förfalskning och ett tragikomiskt politiskt experiment. Däremot förespråkar jag en orientering mot det traditionella, hierarkiska och ansvarstagande auktoritära inom politiken och ekonomin, för att sätta stopp för de dominerande samhällsklassernas miserabla framfart.

Universalismen och föreställningen om absolut moralisk jämlikhet alla människor emellan dominerar alltjämt moralfilosofin i västvärlden. Det går dock att tänka sig alternativ som inte bara är lika goda i princip, utan antagligen betydligt bättre i praktiken.

I begreppet ”identitär etik” torde de flesta kunna utläsa en etik grundad i den egna identiteten – den egna familjen, det egna lokalsamhället, den egna etniciteten och den egna staten. Sett ur den för tillfället gängse politiska filosofins och etikens synvinkel förefaller sannolikt ambitionen att argumentera för en sådan ståndpunkt suspekt och tvivelaktig. Det gör dock inte att tanken skulle vara felaktig, eller särskilt svår att försvara.

Moralfilosofi och vi själva

De flesta accepterar att människor i de flesta situationer sätter ”sig själva främst”. I dagsläget är detta dessutom något av en grundprincip – det finns till och med de som menar att den mänskliga viljan att uppoffra sig för ideal och principer är något i sig ytterligt riskabelt, och kanske till och med grunden för diverse totalitära övergrepp under 1900-talet. Även om man inte representerar en sådan extrem ”etisk egoism” torde ändå de flesta godta att en enskild individ prioriterar sig själv över någon han alls inte känner, och till exempel hellre äter själv än skickar sin mat till ett främmande land, och själv svälter ihjäl. För det andra torde de flesta både känna till, och godta etiskt, att en individ också efter att han säkerställt sin egen överlevnad, hellre föder sin egen familj, än skickar eventuell överbliven mat till andra, och låter fru och barn lida hungersdöden. En individ som i en sådan situation prioriterade att sända pengar till någon helt annan, enligt principen att ”alla människor är lika mycket värda”, skulle de flesta sannolikt inte anse vara ”etisk”, utan snarare besatt av någon sorts extremistisk ideologisk förvirring.

Icke desto mindre är det så, att många av de etiska system som i dagsläget dominerar exempelvis den politiska filosofin i princip inte godtar att man gör denna skillnad. Enligt utilitarismen, som i någon av sina former för närvarande torde vara den populäraste inriktningen inom moralfilosofin, skall varje handling föra till största möjliga lycka för största möjliga antal. Därvid har mänskliga identiteter och relationer egentligen inte någon betydelse. Endast kvantitativ lycka, för vem som helst (i vissa fall även för djur, som hos Peter Singer) har någon betydelse. Denna uppfattning kan kritiseras grundligt, på flera olika nivåer, men vi ska här fokusera på att betrakta ett alternativ till den.

För det som sagts ovan om det egna jaget, och om familjen, går för de flesta människor längre än så. De allra flesta av oss skulle hellre rädda och hjälpa nära vänner, avlägsna släktingar och till och med flyktigt bekanta grannar, än fullständigt okända människor. Och här börjar även utilitarismens (liksom flera andra etikers) tålamod med vår mänskliga natur svikta. Man menar visserligen att det måhända är ”naturligt” och i viss mån ”ofrånkomligt”, men om du hellre hjälper grannen tre kvarter bort med ett problem, än exempelvis en okänd japan i sin hemstad, skulle många nutida moralfilosofer anse att du i varje fall inte gör det av några etiskt godtagbara skäl. De godtar möjligen att det är så människor fungerar, och kan därmed uppvisa någon grad av förståelse för det, men det anses inte längre fullt godtagbart på en principiell nivå.

Vilket för oss till den sista delen av detta: det faktum att de allra flesta av oss reagerar starkare dels på sådant som händer i vårt eget land, och dels på sådant som händer våra egna landsmän (här förstått som etniska landsmän) också i fjärran länder, än vi gör när vi hör om sådant som händer exempelvis en afrikan i Somalia. När människor som ser ut som vi, tänker åtminstone ungefär som vi och dessutom talar som vi råkar illa ut, känner vi vanligen en empati av ett slag som faktiskt skiljer sig från den vi känner med andra folk. Vår sympati med tredje världens lidande har alltid en mer ideologisk-sentimental kvalitet, oftast är den ett argumentationstekniskt slagträ eller en ideologisk illustration. Och det är här den nuvarande moralsynen slår fullständigt bakut – detta är i princip helt oacceptabelt, ur ett ”etiskt” perspektiv. Möjligen skulle man åter mena att det är begripligt – det som sker i det egna landet ”skulle också kunna ske med oss själva”, vilket kanske gör att vi känner oss mer illa till mods, och det är kanske lättare att identifiera sig med folk som ser ut som vi. Att det skulle vara moraliskt är dock för de flesta av våra samtida moralfilosofer helt främmande. En människa är ju en människa, punkt slut.

Att inte göra skillnad – moraliskt?

Men är varje människa alltid samma människa i relation till andra? Och är den som inte gör skillnad på person och person alltid den mest moraliske? För att återknyta till det första exemplet: en far som lika gärna räddar en helt okänd kvinnas barn, som det barn han delar med sin fru, skulle få betrakta som ”etisk”. De flesta kvinnor skulle sannolikt ha ångrat att de gift sig med honom från början, om han någonsin omsatte sin moralsyn i handling. På samma sätt skulle nog många känna ett obehag om de själva behövde låna pengar, men en farbror eller bäste vän istället valde att låna dem till en människa han aldrig träffat. Likaså skulle vi känna oss märkliga till mods inför en människa som grät lika bittert av att höra att ”Hans B Henningsson” dött, som han gjorde då hans egen fru dog, trots att han aldrig träffat herr Henningsson. Och givet det faktum att modern moralfilosofi faktiskt inte har mycket annat att luta sig tillbaka mot än just denna ”etiska intuition” (fåniga försök att bedöma vad som leder till ”mest välfärd” eller ”mest lycka” åsido – denna sida av utilitarismen är så snart den tänks igenom på ett grundligt sätt ganska absurd), blir vi nog tvungna att betrakta dessa tendenser att anse att det faktiskt är moraliskt hedervärt att ta hand om de sina mer än om andra, som i viss mån normerande i sig. Och när man väl accepterat detta – varför skulle man då inte godta det också på en etnisk eller nationell nivå?

Det är också möjligt att helt enkelt se på de praktiska faktorerna. Som vi just konstaterat är den egalitäre fadern, för vilka alla barn är lika, en synnerligen oduglig fader. Faktum är att hans barn riskerar att svälta ihjäl, så länge det finns ett enda annat barn som svälter i världen. Detsamma kan sägas om vänner och släktingar – vem vill ha en släkting som inte bryr sig det minsta mer om en själv än han gör om slumpmässiga människor på gatan, eller i andra länder?

Detta kan lätt utsträckas till att gälla också människor som bor i samma område – grannar, eller invånare i en by. När alla människor i ett närområde eller lokalsamhälle ignorerar varandra, betraktar varandra som främlingar och bara behandlar varandra efter någon sorts tanke om minsta-gemensamma-nämnare, som tillfaller alla människor i världen, blir följden att något egentligt samhälle på denna nivå upphör att existera. Likaså upphör ansvarstagandet för varandra, riskerna med boendet i sig ökar, och människor isoleras från varandra. Detta utan att någon större fördel för mänskligheten kan antas ha åstadkommit – inte ens om de som bor i detta samhälle skickar pengar till Lutherhjälpen. Detta kan dessutom observeras redan idag, i de allra flesta städer med fler än några tusen invånare. Bristen på kontakt med varandra är påtaglig – är detta trots eller tack vare de kosmopolitiska och ”solidariska” föreställningar som ständigt påminner om, att alla människor är detsamma?

”Mänsklighet” och nation

Givetvis är konsekvenserna snarlika på den nationella nivån. En regering för vilka ”alla världens folk är lika” är en i bästa fall oduglig regering, och i värsta fall en direkt destruktiv regering. Fördes politik efter denna princip skulle alla styrelseformer i världen (utom de som var eller ansåg sig vara representanter för de fattigaste folken, strängt taget det fattigaste folket) sträva efter att underminera den egna befolkningens välfärd till förmån för andra folks välfärd. Kanske till och med offra den egna befolkningens liv till förmån för andras. Enligt en utilitaristisk princip, som omfattar alla världens människor, skulle man mycket väl kunna komma fram till att den egna befolkningen haft det så bra så länge, att det vore fullt acceptabelt att offra dess välgång och liv till förmån för andras – i synnerhet om de andra var markant fler, eller bedömdes ”sakna lycka” i högre utsträckning.

Detta för oss till pudelns kärna: upplösningen av inte bara nationell solidaritet, utan kanske i lika hög eller högre utsträckning lokala band (i städerna) och familje- och släktband, saknar den positiva motsvarighet på det ”globala” planet som våra moderna etiker gärna hänvisar till. Avsaknaden av solidaritet på en nivå, producerar den inte på en annan, och detta beror inte minst på att den ”globala” nivån är abstrakt – klart sagt påhittad. ”Mänskligheten” är ingen existerande relationskategori – den existerar egentligen inte på det sätt som man kanske gärna föreställer sig. En person som anser att ”alla människor är lika” och behandlar alla därefter, har ingen möjlighet att behandla alla människor som han skulle behandla sina egna barn, grannar eller landsmän – tvärtom har han inte ens möjlighet att hälsa hövligt på ens en bråkdel av världens folk. Draget till sin extrem blir en ”solidaritet med alla” exakt detsamma som total självupptagenhet, och solidaritet med ingen. Detta fenomen kan för övrigt mycket lätt observeras i många människor, inte minst på vänsterkanten, och än tydligare i de stadskärnor och bostadsområden vi alldeles nyss tagit som exempel. Pengar som kanske löser svältproblem någonstans är måhända inte en fullgod ersättning för ett eroderat samhälleligt liv och en situation som för många med rätta kan anses vara olidlig. Inte minst kan man konstatera, att väldigt många problem i världen skulle vara betydligt mindre påtagliga, om man ägnade mer tid åt att ta hand om de sina (både i bemärkelsen familj, släkt och vänner, och i bemärkelsen etnisk grupp och nationell befolkning) än åt att lägga sig i andra nationers angelägenheter, eller sträva efter att gynna sig själv på andras bekostnad.

Staten och etniciteten

Alltså: föreställningen om en ”mänsklighet” saknar egentligen en motsvarighet i de relationer vi vanligen betecknar som ”mänskliga”. Vän av ordning invänder nu förstås att detsamma i någon mån gäller också nationen – inte heller här har vi några konkreta band till de flesta människor, och därtill finns alltid substantiella kulturella skillnader också inom en stat och ett folk. Här finns det egentligen två svar. Visserligen kan stat och etnicitet vara nära besläktade, och då flyter bägge punkterna ihop intill oigenkänlighet, men låt oss ändå betrakta dem separat.

Det första rör själva staten som organisationsform. Nationalstaten är funktionell, och tycks i viss mån vara en förutsättning för många nödvändiga aspekter av mänskligt liv. Om sociala grupper kunde förväntas leva i harmoni med varandra, skulle det naturligtvis räcka med samfund av människor som binds samman av släkt- och vänskapsband, organiserade i mindre samhällen och stammar. För att kunna producera de livsförutsättningar vi i dagsläget förväntar oss, förutsätts emellertid komplexare, och större, organisationsformer. Tätt sammankopplat med detta är det faktum, att staten kan bära en princip. Ofta har denna princip varit religiös, imperiell eller på annat sätt transcendent, men för vårt ändamåls skull kan vi nöja oss med enklare principer – att skydda sin befolkning, att garantera ett visst välstånd och att säkerställa vissa fundamentala juridiska och moraliska principer. Att befolkningen då inte bara hyser lojalitet gentemot sina närmaste, utan också till just denna stat är med andra ord rimligt – åtminstone så länge denna stat fyller sin funktion och representerar det den påstår sig representera. Staten är visserligen problematisk i flera avseenden – själva dess avstånd från dem den behärskar leder till imprecisa reaktioner och åtgärder (vilket är orsaken både till att en allt för detaljreglerande totalitär stat vanligen fungerar dåligt, och snart går under, liksom ett av många argument mot den fullkomligt perversa idén om en ”världsstat”). Dock är staten inte enbart ett ”nödvändigt ont”, utan ett redskap med massiv positiv potential, och att uppleva lojalitet gentemot en legitim stat är naturligt.

Det andra svaret rör etniciteten i sig – de människor med vilka vi delar utseende, språk och i viss mån tänkesätt. Oavsett hur mycket man vill förneka det (av vilken orsak man nu egentligen skulle vilja det), finns här relationer och band – även med människor vi inte i någon egentlig mening ”känner” – som ofta helt övervinner sådant som kulturella intressen och social eller ekonomisk klass. Det är bara att betrakta en strand i Antalya, där jordenruntresenärer från överklassens Göteborg delar drinkar med svenska barnfamiljer som tagit sig iväg på sin första utlandsresa på åratal. Klasskampen tycks utebli, och politiken får ligga på hyllan. För än tydligare exempel kan man betrakta Chinatown i USA, eller för den delen förorter i Sverige och Paris. Överhuvudtaget tycks ”det etniska” bara ”övervinnas” när politiskt eller socialt tvång, eller möjligen ekonomisk nödvändighet, förmår individen att tillfälligt eller permanent överge det – vanligen helt utan positiva, om inte med destruktiva, konsekvenser.

Att dessa band och identiteter – de som är baserade på hur vi ser ut, hur vi talar och vilka vi är, av andra orsaker än några individuella ”val” vars existens i sig själv mycket väl kan ifrågasättas – är farliga, osunda och i någon mening ”konstruerade” eller ”irrelevanta” är förstås en populär uppfattning idag. Det hindrar inte att de har en stark och absolut realitet på ett sätt som ingen universalistisk människouppfattning kommer i närheten av. En etik som inte tar hänsyn till dem är knappast en etik värd namnet.

Avslutande överväganden

Poängen med ovanstående är med andra ord: inte bara är det rimligt att acceptera att människor tar ett större ansvar för sig själva, sin familj, sin släkt, sina vänner, sitt närområde, sin etniska grupp och sin nation, än vad de gör för främlingar och andra länder i världen. Det är något man kan förvänta sig – något som borde vara en plikt snarare än ett ”nödvändigt ont”. Medan det naturligtvis går att formulera invändningar mot detta, torde de flesta av dessa gå precis lika bra att rikta mot olika former av universalistiska ideal. Vare sig det handlar om socialismens uppmuntrande av en grupp människor att expropriera en annan grupps tillgångar (om inte utrota den), den liberal-utilitaristiska föreställningen om en halvtotalitär världsstat där människor reducerats till lustkonsumenter och helt förlorat allt reellt värde, eller rasistiska föreställningar om en ”vit värld”, där alla andra folk dödats till förmån för någon sorts utopi, torde det vara lika lätt, faktiskt avsevärt mycket lättare, att protestera.

Sedan finns det förstås andra frågor – även om man ser ”mänskligheten” som en i viss mån overklig kategori, innebär ju inte det att faktiska globala problem kan nonchaleras – ekologiska problem kräver internationellt samarbete, svält och sjukdomsspridning i tredje världen har konsekvenser också här. Att man ser om sitt eget hus först innebär inte att man hatar andras, eller med någon nödvändighet ska ”strunta” i dem. Och i all sin fiktivitet har förstås också ”mänskligheten” en viss realitet – människor har vissa gemensamma drag också, utöver alla dem som skiljer oss åt. De är inte tillräckliga för att en etik som nonchalerar skillnaderna ska ha någon mening, eller bli något annat än en i värsta fall farlig verklighetsförfalskning, men de är tillräckliga för att vi ska kunna inse värdet i att visa välvilja också mot andra folk.

Det är med andra ord inget självupptagenhetens evangelium jag vill argumentera för – däremot har det blivit uppenbart att en universalistisk moral byggd på ”alla människors lika värde” kommit att få en säregen, och destruktiv, innebörd i västvärlden. Den används i praktiken bland annat till att generera absurda skuldkänslor, driva igenom orimliga politiska beslut och skapa en uppgiven och självföraktande atmosfär ingen har någon nytta av, och det är något många nu vänder sig emot. För mig, och en växande skara andra, börjar det dessutom nu bli uppenbart att om varje lokalsamhälle, varje släkt och ytterst varje nation, tog fullt ansvar för sina egna medlemmar – och de tog ansvar för varandra – skulle både förvridna visioner om en ”global värld” och vulgärrasistisk skräck för andra sorters människor bli mindre nödvändiga, i den mån någon av dem är det idag. För att uttrycka det hela krasst och simpelt: om varje människa lade ner hälften av sin tid på sig själv och sina närmade, och fördelade resten av sin tid på sin by/stadsdel och sitt land, skulle det räcka med en smärre insamling för att reda ut problemen för de människor som TROTS denna nya världsordning inte kunde klara sig ordentligt. Något liknande kan inte sägas för de lösningar som förespråkar absurda kalkyler med ”lycka” eller ”välfärd”, eller agerande utifrån diverse abstrakta principer, vilka ständigt är fria att modifieras och omtolkas för att tillfredsställa egoistiska drifter, tillfälliga nycker och impulser.

Meningen med resonemanget ovan har, avslutningsvis, inte minst varit att visa på att ett alternativ till den typ av inställningar som nu dominerar västvärlden inte behöver vara vare sig ”irrationellt”, ”oförnuftigt” eller bryta dramatiskt med västerländsk tanketradition, i varje fall inte på många punkter. Tvärtom är det nog bara ett sådant alternativ som verkligen kan ses som sant förnuftigt och västerländskt.

Hur skulle en övergång till ett samhälle byggt på identitärt tänkande kunna se ut? Är det genomförbart? Idag spekulerar vi helt lättsamt kring dessa frågor, om inte annat för att sätta igång geniknölsgnuggandet hos läsarna.

Bristande realism är det lätt att anklaga folk för – vänstern är förstås farlig på att anklaga ”extremhögern” för att sakna verklighetsförankring. I det fallet handlar det förstås om stenbumlingar i glashus. Det första verkliga försöket att skapa ett ”klasslöst samhälle”, när arbetarklassen tog makten i Sovjetunionen och förintade hela överklassen, ledde till några av de värsta folkmorden i historien. Detta ursäktades kvickt bort med att det trots marxismens knivskarpa och vetenskapliga analys visst råkat ”uppstå en ny klass – en statskapitalistisk klass”. Därefter insåg merparten av alla så kallade socialister att ”klasslöshet” i sig inte är möjlig, alternativt inte fyller någon som helst funktion. Därför övergick de till att bli politiskt impotenta, förenades med det kapitalistiska systemet till fullo, för att i fortsättningen ägna sig åt att kämpa för sådant som homosexualitet och ful arkitektur. De övriga tog upp någon av anarkismens fanor, och gav sig ut för att förstöra klassamhället utan att ta hjälp av staten. Att förändra ett samhälle utan att kontrollera det låter sig förstås inte göras, och därför blev de i stort sett en sorts ovanligt självgoda kriminella, fast med finare föräldrar. Och så blev det förstås fiasko med det också, men det har de små liven fortfarande inte förstått.

I.

Men nu ska vi inte ägna oss åt den diskussionen – det är uttjatat, och dessutom är det inte snällt att skratta åt utvecklingsstörda. Istället ska vi nu helt osystematiskt spekulera lite kring hur det identitära samhället skulle kunna genomföras och till en början se ut. Inget av detta är fastslaget på något centralt sätt, men det kan ändå vara värt att sätta bollen i rullning. Först och främst behövs lite verklighetskoll – att repatriera merparten av alla utomeuropeiska invandrare är inte någon sorts patentlösning. Tror man att ett etniskt homogent samhälle i sig kommer att göra Sverige till ett bra land ligger man redan farligt nära marxismens fåniga idé om att ”klasslöshet” löser alla problem. Alltså måste man vara medveten om att det finns många olika frågor att ta tag i. Vi tittar, som sagt helt osystematiskt, på några av dem.

För det första handlar det om att underminera de märkliga idéer som idag dominerar samhället – att kontrollera staten är meningslöst om man inte förankrat sina tankar något så när hos både elit och gräsrötter. Alltså måste man se till att en stor del av befolkningen överger dumheterna om ”mångkultur”, ”jämlikhet/jämställdhet” och en hel serie andra uttjänta tankar, och ersätter dem med sundare och mer realistiska föreställningar. Låt oss alltså anta att detta framgångsrikt genomförts och gängse partier och institutioner får allt mindre stöd. Utan att gå in på detaljer kan vi därefter anta att företrädare för identitära riktningar – parlamentariskt eller på annat vis – blir huvudsaklig styrande kraft i den svenska staten.

Ett antal omstruktureringar kommer givetvis då i fråga. Det första folk i gemen lär tänka på är trots allt då totalstopp för utomeuropeisk invandring, och inledandet av repatriering. Det här kan gärna ske i ett rimligt tempo och utgå från något så när vanligt folkvett. För det första finns inget självändamål med någon sorts parodiartad ”nazi”-policy här – att adopterade eller sedan länge tämligen väl integrerade personer av utländsk härkomst stannar kvar är inget nämnvärt hot mot vare sig svensk kultur eller etnicitet, inte heller enstaka besökare eller långtidsboende. Det ska helt enkelt handla om att det inte ska finnas etniska enklaver på svensk mark, eller en sådan mängd personer av främmande härkomst att de på ett betydande sätt påverkar eller styr hur vi lever – eller ser ut.

Sedan, eller snarare samtidigt, måste man ta itu med ekonomin. Till skillnad från ovan nämnda vänster är det ingen av oss som tror att ”den ekonomiska basen” är det enda, eller ens det främsta, som har betydelse i ett samhälle. Däremot har ekonomiska strukturer betydelse, och successivt måste man givetvis utveckla någon form av ekonomiskt program. De praktiska frågorna man här skulle behöva ta itu med blir då:

1) Öka både svensk och lokal självständighet vad gäller grundläggande behov – jordbruksproduktion, råvaror och liknande.

2) Säkerställa den nya statens överordning gentemot ekonomin. Detta innebär förstås inte förstatligande och socialisering, utan att staten, samhället och folket ska kunna agera utan att vara kontrollerade av utländska, eller numera snarare globala/statslösa ekonomiska intressen. Det handlar alltså inte om att kontrollera ekonomin, utan att hålla den på sin riktiga plats i relation till staten och folket.

3) Ordna det pragmatiska – strukturera upp åtminstone grundläggande välfärdssystem av typen socialbidrag och sjukförsäkring.

Om man därefter skulle vilja sträva i exempelvis en korporativ riktning är det en senare fråga – man kan väl i alla fall säga att vare sig fackföreningar av nuvarande typ eller institutioner och verksamheter som Svenskt Näringsliv och Timbro i förlängningen lär ha någon framträdande roll i det vi tänker bygga.

II.

Sedan kommer förstås frågan om Europa. Om vi utgår från att det ovanstående faktiskt hänt, har det ju knappast gjort det utan att en liknande utveckling åtminstone påbörjats på olika håll i Europa. Slutmålet måste vara en europeisk enighet under en form av överordnad struktur. Inte så att den ska detaljstyra vare sig individers, lokalsamhällens eller staters affärer. Däremot ska den hävda europeiska intressen gentemot andra supermakter – för närvarande är det väl USA man kommer att tänka på, men innan detta blir aktuellt kan det mycket väl vara Kina. Ett Europa med en gemensam armé (ägnad att försvara europeisk mark, inte gå kapitalismens ärenden i andra länder), en gemensam utrikespolitik gentemot utomstående och en gemensam gränskontroll är något som kommer att behöva byggas. Dessutom ska den förvalta och utveckla idén om Europa och de europeiska folkens enighet. I allt eller det mesta övriga ska de stater och lokalsamhällen som utkristalliserar sig vara autonoma.

I samhället i allmänhet kommer man att se en generell renässans (en bra sådan, inte som den förra, för att busa till det lite) där intresset för lokal, svensk och europeisk historia, kultur och tradition vaknar. Språk, kulturhistoria, religion och stolthet över det egna ska helt enkelt åter bli värden – först som intressen, sedan som värden i sig. Vi är förstås övertygade om att mycket av detta redan finns latent hos människor, men hålls borta av de nuvarande omständigheterna (klassidentitet måste hetsas fram, etnisk identitet måste tryckas ner, som alla som vet något vet). Det hindrar givetvis inte att stater och lokalsamhällen också aktivt kommer att arbeta för denna typ av värderingar – för att väcka intresset för något som går bortom MTV-kulturens nonsens eller popvänsterns självförnekande tillbedjan av alltifrån salsa till bögmördande reggaeartister. Tanken är att i första hand verka positivt – långtgående förbud, fängslanden och annat våld än det som behövs för att försvara det nya samhället är givetvis något att undvika.

Osannolikt och svårgenomförbart? Det vill jag lova. Utopiskt och ogenomförbart? Det är det däremot inte. Skulle omständigheterna bli de rätta kan detta, eller något i denna riktning, åstadkommas, bara man ger sig fan på det. Då törs jag för övrigt nästan lova att identitärerna inte kommer att vara småaktiga, trots vår vanliga skepsis till onödig våldsamhet och brutalitet. Om någon fortfarande verkligen känner behovet, ska han få jaga journalister med ”piskor och spikklubbor” bäst han vill. Det kan vi gott unna både honom och dem.

Det moderna samhället vilar på lösan sand i sin brist på fundamentala värderingar. Ändå består det. De ”radikala” alternativen lider av samma problem, men tycks överleva även de. En enorm självmotsägelse uppstår när modernitetens apostlar försöker försvara sådant de själva med knapp nöd ens tror på – och plötsligt måste de stjäla sina argument från sina mest avskydda motståndare!

I.

Den 1:a oktober 1961 sade Fransisco Franco i ett tal till det rörelsens nationella råd som falangismen omvandlats till sedan 1945:

”De moderna staternas stora svaghet ligger i deras brist på doktrinärt innehåll, i att de har förkastat en fast föreställning om människan, livet och historien. Liberalismens största fel är dess förnekande av varje permanent kategori av sanning – dess absoluta och radikala relativism – ett felslut som, i en annan form, var uppenbart i de andra [fascistiska och nationalsocialistiska] européiska rörelser som gjorde ”handling” till sitt enda krav och till överornad norm för sitt beteende.”

(F. Franco Bahamonde, Discursos y menajes del Jefe del Estado (1960-1963) (Madrid, 1964), 320-21)

Detta uttalande kan, oavsett vad man tycker om Franco, på ett utmärkt sätt föra oss in på ett problem inte bara modernitetens statsbildningar, utan också dess ideologier, har.

Detta problem kan sammanfattas på följande sätt: det moderna och postmoderna tänkandet grundar sig inte i sanning, utan i föreställningar. Här kan man givetvis invända, att alla samhällen alltid grundas på föreställningar, att det aldrig går att veta vad som är sant, och på så vis försöka hävda en modernitetens epistemologiska överlägsenhet. Man menar alltså, enklare sagt, att till exempel demokratin är överlägsen traditionella ordningar, därför att den i någon mening är självmedveten – den vet att dess värderingar inte är sanna, utan bara konstruerade. Därigenom skulle den alltså, på något sätt, vara överlägsen kulturer grundade i en bergfast tro eller övertygelse. En sorts samhällstänkandets Homo Sapiens Sapiens.

II.

Detta resonemang är ohållbart av två orsaker:

För det första för att det är paradoxalt. Alla system och människor har en axiomatisk övertygelse, och naturligtvis är också föreställningen att alla andra kulturer genom historien ”haft fel” på grund av att de haft religiösa eller politiska principer de tagit för givna, i sig ett uttryck för just ett axiom, och en ”bergfast tro” som inte är möjlig att bevisa. Oavsett om man menar att verklighetens, och därmed samhällets, absoluta grund är empiriska data, individens verklighetsuppfattning eller Gud, så måste man för att kunna ha den uppfattningen först välja att ta till sig något man väljer att betrakta som absolut sant, utan att ha någon bevisbar eller ”rationell” grund för det. Det gäller till och med om man i någon sorts intellektuell autism förnekar allt – detta görs ändå utifrån tanken att ”inget kan bevisas” (i sig obevisbart), och utifrån tanken att detta faktum är en orsak att vara absolut skeptisk, en idé som i sin tur kräver en hel serie föreställningar och argument för att kunna upprätthållas.

För det andra, allvarligare: det är ohållbart för att det kväver sökandet efter sanning. Och då menar jag inte sökandet efter vetenskapliga teorier och applikationer (vilka i sig själva till stor del är relativa), utan just sanning förstått som ontologiska, etiska och samhälleliga principer vilka är knutna till verklighet, inte godtycklighet. Om man accepterar relativism som huvudsaklig samhällsnorm (och med andra ord uppställer iden om det relativa som absolut ideal – återigen kommer vi till det paradoxala) köper man sig en nihilistisk frihet att agera hur som helst – man medger att man inte tror på det man står för, men hävdar ändå sin egen rätt att sprida det som teori, som praktik, som lag.

Häri ligger också grunden till många av vårt samhälles mest problematiska inslag. Talar man kritiskt med en postmodernt skolad feminist eller ”postsocialist” (eller för den delen med en tillräckligt skolad liberal) kommer du bara att höra begrepp som ”rättvisa”, ”jämlikhet” och ”frihet” under en ganska begränsad period och upp till en viss punkt i diskussionen. Det är ju nämligen så, att om man redan förnekat Gud, biologin och traditionen (inklusive familjenormer, könsroller, vanor, social etikett osv) som normerande, och överlåtit hela bedömningen av vad som är rätt och fel till individen, kan man inte, i varje fall inte logiskt, plötsligt hävda att ett rent konstruerat ideal som ”jämlikhet” skulle ha något objektivt värde. I varje fall inte något högre sådant än något annat. Med andra ord, om man skulle använda radikalernas egen kritik av ”gamla föreställningar” konsekvent och rättvist mot deras egna åsikter, skulle de vara lika oförmögna att fortplanta sina värderingar som de anser att ”reaktionärer” borde vara. Det här begriper de mer utbildade av våra subversiva ”tänkare”, och det är ett intressant fenomen att se hur de förvandlas från frihetsivrare till, om man ska hänfalla åt deras eget missbruk av termer, ”konservativa” och till och med ”fascister” i takt med att man driver ifrågasättandet av deras mer ytliga frasmakeri längre och längre.

Plötsligt kan man få höra sådant som att ”visst, jämlikhet är ju inte något objektivt gudagivet, men nu måste ju faktiskt samhället vila på någon form av gemensamma värderingar” och att ”nu har vi ju kommit överens om att ha en viss samhällsutveckling, och då är det klart att man måste foga sig i det”. Än extremare, man hävdar med glädje till och med sin rätt att utöva makt i kraft av sin kapacitet att göra det. Man behöver inte vara allt för ideologiskt bevandrad för att förstå vad detta innebär – man stödjer med andra ord sina normer på samhällelig makt, och därmed ytterst på våldsmakt. Inte bara i praktisk mening, alltså att ”våld kan vara nödvändigt för att försvara det sanna” (en föreställning man gärna har mage att fördöma exempelvis kyrkan för att ha haft), utan i rent etisk-ideologisk mening: de ser sina värderingar som sanna främst eller uteslutande för att de har makten att påtvinga andra dem. Med andra ord hänger de sig först och främst åt något de själva i sina angrepp på konservatismen alltid är noga med att påpeka är felaktigt – att motivera det rådande med sig självt (”nu är det bara så”), och förväxla vara med böra, för att tala med David Hume. Därefter åberopar de en princip som man ofta, med mer eller mindre rätta, brukar skylla ”fascismen” för att följa –nämligen principen om den starkes rätt. Där landar nämligen alltid varje relativist som överhuvudtaget menar att hans principer borde tillämpas generellt i samhället. För om det enda som upprätthåller deras validitet är hans egen vilja, med vilken annan rätt än den egna våldsmakten kan han då påtvinga andra sin uppfattning eller livsstil?

Så snart ”kampen mot normer” blivit norm, fungerar
den precis som det ”förtryck” som krossats, fast sämre.
Den här tjejen fattade aldrig det.

III.

Med andra ord: tror man inte på några andra principer än dem individer själva hittat på, och samtidigt arbetar för att sprida sina åsikter, innebär det att man tar sig rätten att tvinga på andra sina egna påhitt. Detta är en viktig och uppenbar orsak till att moderna statsbildningar, oavsett vilken ideologisk färg de haft, mördat, förstört eller detaljreglerat sina medborgare LÅNGT värre än några av de ”reaktionära” styrelseskick och religiösa institutioner som fanns före dem. Teknologin må ha förvärrat situationen i första världskrigets skyttegravar, men egalitarismens och kollektivismens fotsoldater grävde dem och låg i dem. Andra världskriget kan skyllas på Hitler, Stalin eller Churchill, men det var föreställningen om ett universellt, gudalöst, människoskapat lyckorike efter människogjorda ideologiska principer som slutligen satte eld på världen. Samma futila vanföreställning som idag animerar både feminister och amerikanska angreppskrig.

Franco hade med andra ord fel – alla stater, samhällen och samfund vilar på doktrinära normer, som griper in i människors liv, också dagens, och så måste det alltid vara. Frågan är bara om dessa normer ska vara uppbyggliga, etiska, andliga och i sista rummet sanna, eller degenererade, egocentriska, makthungriga och i sista rummet moderna.