Solguru

De s.k. ”alternativa medierna” är här för att stanna. Parallellt med det smått hysteriska gormandet om näthat börjar också allt fler förstå poängen med opinionsbildning som bedrivs av folk som inte umgåtts ihjäl sig i den exceptionellt trånga miljö som producerar majoriteten av den mediala yrkeskåren. Ändå är det än så länge en bra bit kvar tills dessa alternativa medier utgör alternativ i egentlig mening. Nedanstående synpunkter utgår ifrån tryckta medier, men stora delar av innehållet är tillämpligt även när det kommer till internet.

Idealbilden
En gång i tiden fanns en tumregel som sade att nyhetsrapporteringen och ledarsidan var olika saker. När det kom till nyhetsdelen skulle man där rapportera händelser och fakta, belysta från de mest relevanta synvinklarna. Fenomenet ”vinkel” handlade – i alla fall på pappret – om att hitta den intressantaste infallsvinkeln, för att förtydliga ämnet (och locka läsare och skapa en läsvärd text). Sedan dess har sakernas tillstånd förändrats, vilket gör att en tidning som Dagens Nyheter alltmer ger intrycket av att vara ett kulturradikalt fanzine, nästan oavsett vilka artiklar man läser.

Skulle syftet med den här artikeln vara att förklara för massmedia överlag hur de borde göra sitt jobb skulle detta tillstånd vara det första att ifrågasättas. Det vore ju onekligen trevligt att kunna läsa en artikel i en stor dagstidning och i allt väsentligt kunna lita på innehållet – att en journalistiskt kompetent person gjort sig omaket att beskriva en händelse utifrån vad som fysiskt ägt rum, och/eller hur de berörda uppfattat den.

Inledande steg
Så kommer det nu inte att bli, och till fullo kan inte heller ”alternativa medier” i dagsläget leva upp till detta egentligen ganska självklara journalistiska ideal. Istället är man, bland annat på grund av utrymmes- och resursbrist, i viss mån tvungen att fortsätta utgöra en motpol till etablerade medier. Aftonbladet redovisar inte invandrares brottslighet, Avpixlat fixerar nästan hela sin rapportering vid den. Så kommer det också att förbli för överskådlig framtid. Men det finns i alla fall mycket man kan, faktiskt måste, börja ta på allvar inom den alternativa opinionsbildningen.

Det första, och kanske viktigaste i en tid av bloggare och tyckare: skriv journalistiskt! Om det är oklart vad det innebär, kan man börja läsa till exempel här och sedan jobba sig vidare därifrån. Till och med Aftonbladet klarar att följa de rätt enkla formella regler som vägleder till exempel nyhetstexter. Kolla hur man gör det, och gör sedan precis likadant. Därtill kommer några specifika saker, som kan bli bättre i de allra flesta fall då den så att säga ”egentliga oppositionen” publicerar sig.

Vinkeln
Att nyhetstexter är vinklade råder det förstås inget tvivel om, och de vinklar som införs har (i politisk journalistik) numera nästan ingenting att göra med den klassiska tanken att vinkeln är till för att ”väcka intresse” och sovra bland informationen. Det handlar snarare om vad som snällt kan kallas opinionsbildning, och elakt propaganda – ”det är automatiskt synd om alla invandrarna” eller ”Håkan Juholt borde avgå”. Icke desto mindre: när det ska vinklas i nyhetstexter, ska det vinklas genom urval, inte genom inpass från skribenten. Betänk ett genomsnittligt reportage om en SD-politiker som trampat i klaveret och påstått att det inte alltid är fantastiskt med obegränsade mängder invandrare i varje given situation:

1. Skandalen, i rubrik, ingress och början av brödtexten.
2. Expert från Expo säger något om hur rasismen är rasistisk.
3. Martin Kinnunen säger att situationen är ohållbar och lovar att politikern och hans ättlingar intill sjunde led ska slängas ut ur Sverigedemokraterna omedelbart.
4. Politikern vägrar kommentera, eller gräver ner sig djupare genom en av journalisten väl utvald kommentar.

Därtill kan man, särskilt i längre artiklar, ta upp några mer allmänt hållna data (”SD har på senare tid skakats av…”, ”tidigare i veckan uppgav Jimmie Åkesson att partiet överväger att internt införa dödsstraff för rasism…”). Journalisten sitter inte själv och lägger ut texten om SD:s elakhet eller kommer med smarta egna kommentarer – annat än med hjälp av enskilda och hårt inarbetade invektiv i stil med ”främlingsfientliga”. Invektiv som dessutom används som om de vore objektiva, snarare än politiskt laddade värdeomdömen. Detta för oss till nästa punkt.

Wake up and smell the underdog status
En ordinarie tidning kan använda ganska många termer, som inte på minsta sätt är värdeneutrala, också i sin nyhetsrapportering, eftersom en stor del av läsarna uppfattar dem som just värdeneutrala. Ordet ”papperslös” är här ett bra exempel. Debatten kring de papperslösas juridiska status har förstås ingenting att göra med deras eventuella brist på papper, utan med att de antingen fått avslag på sin asylansökan, eller helt enkelt tagit sig in i landet utan att behaga meddela myndigheterna alls. Att referera till dem som ”papperslösa” är ren språklig manipulation, både oärlig och dum. Detta har i det journalistiska sammanhanget inte någon betydelse, eftersom den ordinarie pressen har en enormt stark ställning på den offentliga scenen. Det innebär att den kan introducera ord, och göra dem hyfsat allmängiltiga. Man kan alltså välja att av ideologiska orsaker kalla illegala invandrare för papperslösa, och sedan finns ordet (på bekostnad av mer sakliga termer) ofrånkomligen i det allmänna medvetandet, även om det formulerats utifrån en oansvarig politisk sekts interna logik.

Detsamma fungerar inte för minoritetsmedier, i varje fall inte sådana som vänder sig till allmänheten. En person som inte håller med om de åsikter som torgförs kommer att få svårare och svårare att ta till sig textens sakinnehåll – oavsett hur brännande relevant det borde vara även för honom – om den är nedlusad med termer som ”svenskfientlighet”, ”kulturmarxism” och till och med ”massinvandring”. Det här innebär inte att man helt ska överge skapandet och torgförandet av termer, men dessa ska inte prägla allt som skrivs. I synnerhet inte nyhetsrapporteringen. Det spelar ingen roll om du kommit på det häftigaste ordet någonsin – om läsaren inte känner igen det eller tycker att det ser sektigt och konstigt ut, kommer det att sabotera din texts möjligheter att nå fram till denne. Såvida man inte publicerar sig av personliga, terapeutiska orsaker finns det alltså anledning att tänka på ordval och tilltal.

Fokus
Det mest framträdande draget bland ”extremhögerns” alla skribenter – från den mysproppigaste Mats Dagerlind till den desperataste hatkommentator – är den nära på kroniska oförmågan att fokusera. Till och med de som skriver bra är nästan helt inkapabla  att skriva om ett ämne i taget, och hålla sig till det. Detta är naturligtvis inte något som är unikt i de här sammanhangen; oerfarna skribenter gör på det viset (jag med, förresten). I krönikor och resonerande texter kan det dessutom vara nödvändigt att sätta saker i sitt sammanhang, hänvisa till ideologiska principer eller göra jämförelser. Även i argumenterande eller kåserande skrift är det dock bra om man kan koncentrera sig, särskilt om man har en poäng som rimligen borde gå bortom den egna kretsens politiska intressen.

I nyhetstexter är det i vilket fall betydligt enklare: man ska hålla sig till saken och fokusera helt på ämnet. Möjligen kan man ha någon kortare ”bakgrund” i en ruta, eller någon kort kommentar om det omedelbara sammanhang i vilket händelsen har skett. Däremot finns inget utrymme för allmänna, vidlyftiga utgjutelser om världsläget och hur ditten liknar datten eller ”en annan intressant sak är att”. Fokus ger ett proffsigare intryck, och skapar större klarhet. Dessutom innebär det att den som läser texten inte nödvändigtvis tvingas köpa hela det ideologiska paket man själv vill servera, utan faktiskt kan ta till sig informationen sådan den är.

Breddning
I dagsläget gör resurser, och i viss mån också en sorts marknadslogik, att alternativa medier måste fokusera ganska snävt på frågor som andra medier inte berör. Det blir mycket invandring, bisarra idiotuttalanden av universitetsvänstern och otäcka konsekvenser av den svenska politiska och ideologiska riktningen. I längden är det dock inte hållbart att begränsa sig till den här typen av ämnen. För det första för att normala människor inte lägger all sin tid på politik – och särskilt inte ett fåtal politiska frågor. Man vill läsa om andra saker, vilket man också bör få göra, och ska nya medier konkurrera framgångsrikt med de gamla blir de tvungna att erbjuda den möjligheten. Dessutom är det förstås också så att det även inom det politiska rummet finns en hel del frågor värda att dryfta som inte rör vare sig invandring eller globalisering. Den (i vidast tänkbara mening) radikala högerns insnöande på denna typ av frågor har visserligen till stor del att göra med att de inte diskuteras på ett seriöst sätt någon annanstans, men har också skapat en politisk isolation som både minskar själva radikalhögerns interna kvalitet, och dess allmänna trovärdighet.

Om målet är att nå ut, om så bara med kärnfrågorna, måste man också bidra till att göra sina sympatisörer och läsare mer kunniga – i allmänhet – man kan inte bara bedriva vulgär propaganda av Aftonbladet-snitt, men med annat innehåll. Detta återknyter för övrigt till frågan om underdog-status: när Aftonbladet tjatar och vinklar sin smörja når den ut till miljontals människor. Etiskt är det förstås fortfarande ett problem att förenkla verkligheten till oigenkännlighet, men taktiskt är det betydligt mer rimligt att snacka skit om man vet att den i allt väsentligt får stå oemotsagd, än om man ur en extremt svag position måste bekämpa djupt ingrodda fördomar och faktiskt försöka sprida ny kunskap. Den förment allsmäktiga Vita Heteronormen är påfallande dålig på att hjälpa sina förtrupper. Dessutom ger en tidning som bara handlar om ett ämne (antingen det är socialism och facklig kamp, eller invandrarbrottslighet) helt enkelt ett sektintryck, och fungerar avskräckande på alla utom extremt politiskt engagerade individer. Ingen frisk människa läser pappersutgåvan av Expo, trots att åsikterna som torgförs i allt väsentligt är sådana en majoritet av befolkningen i alla fall låtsas ha. Man kan inte ge ut en motsvarighet till den och bara byta ut käpphästen från rasism till invandring, i alla fall inte om tidningen måste leva på egna meriter.

Liten sammanfattning
Ett bra pressklimat, om ett sådant är ens teoretiskt möjligt, skulle bestå av tidningar som redovisade ett brett utbud av dagsaktuella händelser med ambitionen att göra den faktiska verkligheten rättvisa. Det skulle inte utesluta vinklingar, men de skulle finnas där för att förtydliga, inte för att framföra journalistens insnöade fördomar om verkligheten. Sedan skulle opinionsbildningen ske på ledarsidorna och i kulturdelen (och i åtminstone det senare fallet skulle skribenterna vinnlägga sig om att ändå skriva nyanserat och mångfacetterat, och argumentera sakligt och sammanhängande). Dit är det i dagsläget långt, och det finns ingenting som tyder på att vi är på väg i den riktningen heller. Det är dock ett ideal att ha i bakhuvudet – ett sådant medieklimat vore nämligen en garant för massmedier med en (positiv) relevans för samhället i stort.

När det gäller hur alternativa medier bör lägga upp sin verksamhet får man dock börja med att sikta lägre. Till att börja med kan man läsa på lite kring hur journalistiskt skrivande ska gå till, så att den formella biten med ingresser och typ av språk blir vettig. Det är inte svårt – tusentals usla journalister klarar det varje dag. Dessutom måste man börja hålla rågången mellan nyhetsartiklar å ena sidan, och krönikor, kommentarer och ledarmaterial å den andra. Inget eget tyckande presenterat som sådant i nyhetsmaterialet, helt enkelt.

Mot professionalisering
Väl kommen så långt kan man koncentrera sig på att förbättra den allmänna kvaliteten, och försöka bredda utbudet av nyheter och ämnen. Både för att de medier man framställer ska vara goda medier, som gynnar de människor som tar del av dem, och för att det helt enkelt är nödvändigt för att få minsta genomslag bland folk som inte ser Ödesfråga X som den enda väsentliga frågan i livet.

Det finns förstås åtskilligt annat som är helt nödvändigt för att alternativa medier ska växa till maktfaktorer i det svenska samhället. Hit hör förstås först och främst den bokstavliga professionaliseringen – att skribenter kan börja få så pass betalt att de kan leva på sitt skrivande (på så vis kommer man också tillrätta med anonymitetskulturen – man får inte sparken för att skriva vad man tycker om det är det man får betalt för). Det är dock fullt möjligt att börja arbeta på ett professionellt sätt redan innan vi kommit så långt, och det är på tiden att det görs.

Sverigedemokraterna har uteslutit Patrik Ehn. Massmedia är överlyckliga, och felstavande supportrar på Björn Söders Facebooksida går ner sig i fantasier om hur detta kommer att locka ”vanligt folk” (vilket man får anta är folk ännu enfaldigare än de entusiastiska stödtrupperna själva). Söder har också publicerat en förklarande text, som lika gärna hade kunnat slängas upp på Expos hemsida. Artikeln är bland det mest omoraliska som pruttats fram i svensk politik på decennier; begrepp som ”nära band” och ”kopplingar” används med en frekvens som gör det svårt att tro att texten författats av någon utanför ytterlighetsväntern.

Höjdpunkten, för min personliga del, är när Söder refererar till Motpol som ”neofascistiskt” – ett begrepp som annars på senare år främst använts av Finlandshataren och riksnarren Henrik Arnstad. Om Sverigedemokraternas kompisar i Fremskrittspartiet, nota bene.

Jag har börjat ledsna på att ge råd till SD. Partiet verkar fast beslutet att välja Ny Demokratis väg, och då är det inte så jävla mycket en ensam ”neofascistisk” bloggare kan göra åt saken. Ändå har ledningen nu visat sig så pass omdömeslös att det kan vara av värde att påpeka några kortfattade saker, innan jag återgår till att (oregelbundet) uppdatera den här bloggen med resonemang kring diverse obskyr kultur och religion:

1) Begrip att ni har stöd för att stoppa invandringen, och i viss mån låsa in skurkarna och återskapa militären. Inte för en ideologiskt ihålig ”kulturkonservatism” ni inte kan definiera, inte för invandrarkvinnors rätt att slippa slöja, inte för att åka på bjudresor till israeliska nazister vars andlige ledare vill utrota araberna i Israel medelst missiler.

2) Sluta skylla på ”ideologisk avvikelse” när ni vill utesluta folk ni känner er hotade av. Hela partiet (och ganska många utanför) vet att det handlar om andra saker, och ni matar hatkampanjen mot er själva genom att spela med i massmedias fradgetuggande åsiktsförföljelser. Förföljelser som dessutom riktar sig mot era egna väljare och er egen medlemsbas. Att i den situation där SD idag befinner sig gå ut med att man samlar information om obekväma medlemmar i syfte att slänga ut dem ur det politiska parti de (av allt oklarare orsaker) valt att ta stora risker för, är moralisk totalkollaps. Betydligt mer så än någon ”ideologisk avvikelse”.

3) Sluta, förresten, använda begreppet ”ideologiskt avvikande”. Ska ni utesluta någon, uteslut geniet som introducerade denna Östtysklandsanstrukna idiotslogan. Om ni nu vill bli ett riktigt parti, inspirerat av knapptryckarkompaniet Moderaterna, kan ni börja med att undvika begrepp som inte hörts i svensk politik sedan sektkommunismens 70-tal. Ni framstår som lågbegåvade bondläppar som försöker låta politiska när ni formulerar er på det viset. Kalla folk för ”rassar” (eller varför inte ”islamofober”?) istället. Det är samma intellektuella nivå, men har åtminstone inte samma sektklang.

4) Inse att ett parti inte fungerar utan gräsrötter och kompetenta medlemmar. Fatta att själva poängen med ett parti är att uppnå politiska mål – förslagsvis göra någon form av nytta för Sverige och svenska folket – inte att städa er image inför ett medie- och kulturetablissemang som hatar och föraktar er (och, viktigare, de väljare som satt er i Riksdagen) i vilket fall. Och om ni vill utesluta folk för att de hotar ert inflytande – var åtminstone anständiga nog att använda ursäkter som inte spär på den allmänna fördumningen av landet.

5) Skärp er, för fan. Vi behöver inte ett till skämtparti.

Fria Tider publicerade förra veckan på sin ledarblogg ett inlägg med rubriken Ett litet tips till Avpixlat. I ledaren uppmanar skribenten Avpixlat och dess läsare att kontakta de annonsörer som har den dåliga smaken att understödja exempelvis Expressen ekonomiskt och uttrycka missnöje med det. Det är en alldeles utmärkt idé.

Normalt skulle en bojkott av det här slaget syfta till att få bojkottens yttersta mål att ändra inställning – i det här fallet alltså få Aftonbladet och Expressen att balansera sin journalistik så att den åtminstone har någon sorts kontakt med den faktiska verkligheten i samhället vad avser invandring och besläktade frågor. Det låter sig givetvis inte göras, och därför måste målet vara att skada tidningarna ekonomiskt. I slutänden få dem att gå omkull. Och det är ett alldeles utmärkt mål, som borde intressera också andra människor än de som hör hemma på högerkanten.

Det hela handlar nämligen inte bara om att kvällspressen rapporterar vinklat i vissa frågor, och att att dess personalstyrka kan beskrivas som en vänstersekt med några harmlösa alibin som Ulf Nilsson och Johan Hakelius. Minst lika väsentligt är att den är skitdålig. Tidningar av Expressens och Aftonbladets typ fyller – med eller utan vinklade nyheter – ingen positiv funktion överhuvudtaget. De utövar påtryckningar på politiker, utan att ha minsta politisk kompetens. De sprider skvaller, skitsnack och förvridna versioner också av händelseförlopp som inte har någonting alls med invandring, höger-vänster-förhållanden eller någonting annat att göra. De skapar och aktiverar enfaldiga, insönade och okunniga människor. De smutsar ner det offentliga rummet. De kan utan vidare ersättas av sporttidningar, eftersom sportdelen är det är det enda område där man kan läsa och faktiskt lära sig något om den yttre verkligheten.

Med andra ord: unleash rättshaveristerna. Precis denna metod har tidigare använts i betydligt smutsigare syften än att försöka få bort två mentala svarta hål som Aftonbladet och Expressen från offentligheten, och denna gång är den mer än påkallad. Kvällspressens död vore ett framsteg för det offentliga samtalet i Sverige, till och med om övrig s.k. ”gammelmedia” tills vidare fortsätter finnas kvar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är också trogna diverse korkade politiska principer, och begår verkliga övertramp, men de är inte onyanserade och fördummande på riktigt samma sätt som de två tidningar som dagligen besudlar kiosker och köpcentra över hela Sverige. Det går bortom enskilda politiska frågor – själva den mentalitet som odlas av slaskpressen är direkt skadlig. En permanent bojkott av Aftonbladets och Expressens annonsörer är alltså absolut inte bara påkallad för invandringskritiker, ”högerextremister” och allmänna elakingar. Den är ta mig fan en moralisk skyldighet för alla med mer än tvåsiffrig IQ.

Bojkotta Aftonbladet
Fria Tider: Att smaka på sin egen medicin

Efter att Erik Almqvists och Kent Ekeroths beklagliga upptåg för knappa tre år sedan uppdagades för andra gången har mediedrevet fortfarande inte lagt sig. Det hela började, i ärlighetens namn, som vilket dylikt som helst. Medias särbehandling av Sverigedemokraterna var långt ifrån lika uppenbar som vanligt, och i uppriktighetens namn får man erkänna att Expressens ursprungliga upplägg nog var ungefär likadant som om två andra riksdagsmän ertappats i en liknande sits. Däremot är syftet med rapporteringen inte detsamma. För att förstå det behöver man inte ens betrakta de pinsamma ursäkter till akademiker som rotas fram under sina stenar för att börja yra om ”fascism,” eller läsa de självgoda ledarsidorna. Syftet med rapporteringen är ytterst att förinta Sverigedemokraterna som politisk kraft, skandalen i sig är bara en tidig julklapp.

Vän av ordning frågar sig förstås varför man i sådana fall släpper den här filmen just nu, så långt före valet att den, liksom allt annat som hände för mer än tre månader sedan, kommer att vara bortglömd av alla utom den sedvanliga klicken insnöade SD-motståndare när det är dags att gå till valurnorna. Orsaken är helt enkelt att det inte handlar om att påverka SD:s opinionsresultat, i varje fall inte i första hand. Våldtäkterna, våldet mot svenska pensionärer och segregationen påverkas förstås lika lite av någon järnrörsskandal som av ungdomsgårdar och integrationssatsningar, och folk röstar inte på SD för att de älskar deras ledamöter, utan för att det är det enda parti som ens tenderar mot att ta tag i invandringsfrågan. Att mobba en timid Jimmie Åkesson gång på gång i direktsändning är inte heller direkt genial opinionsbildning i ett land där offerstatus är det främsta moraliska tillhygge som finns.

Poängen med skandalen, eller snarare med det utdragna tjafsandet efteråt, är helt enkelt att förstöra partiet inifrån. Att två av Sverigedemokraternas bästa debattörer får träda tillbaka till en mer undanskymd plats som riksdagsmän är förstås inte alls tillräckligt för att åstadkomma något sådant. Istället vill våra media få igång så många interna konflikter som möjligt, och understödja dem med riklig rapportering. Konflikterna man är ute efter att underblåsa är främst två:

1) Radikaler mot mesproppar. Åkesson kan inte nonchalera medierna helt, även om det i moralisk mening vore fullt påkallat. Vilken riksdagsman som helst som ertappats på film på det sätt som Ekeroth och Almqvist gjort skulle få ta ett rejält steg tillbaka, oavsett parti (däremot inte lämna Riksdagen, det gör inte riksdagsmän). Det gör att i alla fall den nuvarande åtgärden är ofrånkomlig. Risken med det fattade beslutet är dock att radikalare falanger, som helt korrekt gör observationen att svenska media nästan till siste journalist utgörs av fientligt inställda propagandamegafoner, börjar bråka med partiledningen. Gustav Kasselstrands välmenande debattinlägg, publicerat i DN, är bara en ytlig krusning på den sjön. Den typen av reaktioner, begripliga men problematiska, öppnar för en eventuell motreaktion från ”mesproppsfalangen,” i form av uteslutningar av kritiska röster (som t.ex. Kasselstrand, vilket förstås vore Expressens och DN:s våta dröm). Ungdomsförbund mot moderparti, ”bunkergäng” mot ”nydanare”. Det är början på ett Ny Demokrati-spektakel, vilket är exakt vad medierna med rådgivare strävar efter att åstadkomma.

2) Centrum mot periferi. Diskussioner kring ”dubbelmoral” har förts, angående att Almqvist och Ekeroth inte omedelbart utesluts ur partiet. Lokala kommunala företrädare har därvid rotats fram av diverse tidningar, och offentligt ondgjort sig över hur fubbigt det är att inte två av Sverigedemokraternas viktigaste representanter kastas ut som vilken fylletwittrande kommunalpolitiker som helst. Det resonemanget är direkt ohållbart, av uppenbara orsaker. Här får lokalföreträdarna lugna sig, och begripa att det är en enorm fördel om Almqvist och Ekeroth i sinom tid kan återkomma till den politiska scenen. Kompetens är extremt ovanligt, inte bara inom Sverigedemokraterna utan i hela det svenska politiska landskapet. Jämlikhet för sakens egen skull är inte något som någonsin ska tas på allvar (och heller inte tas på allvar av någon som har ett jota att säga till om), utan ett ljud man kan göra i vissa situationer för att få som man vill. Det här är inte en sådan situation. Samtidigt ska partiledningen även här vara försiktig med att gå för hårt fram med naiva lokalpolitiker som låter sig utnyttjas av journalister. Det handlar om att sitta still i båten, helt enkelt.

Sverigedemokraterna måste helt enkelt sluta leden fullständigt och i alla avseenden. Interna bråk kan i värsta fall förstöra partiet, eller som allra minst ge ett oseriöst och förvirrat intryck som till skillnad från skandalen i sig kan komma att påverka valresultatet 2014. Även befogad kritik mot partiledningen – inklusive sådan som rör hanteringen av Almqvist och Ekeroth – måste upphöra tills det gått så lång tid att det handlar om utvärdering och eftertanke. I den mån den förekommer ska den inte bemötas av centrala partiföreträdare. Överhuvudtaget – skandal eller ej – ska inga Sverigedemokrater någonsin ägna sig åt intern kritik via slaskmedias skitsnackskanaler (för att nu inte tala om Expo, som man överhuvudtaget inte borde prata med, av uppenbara orsaker). Syftet med att rapportera är att skapa konflikter, ingenting annat, och det betet får man inte vara så dum att man tar.

Den mediala verkligheten är inte på riktigt, utan ett rent manipulationsspektakel. Relationer människor emellan däremot, de är på riktigt. Så länge en majoritet av Sverigedemokraternas representanter förstår det, och sedan manövrerar minfältet efter bästa förmåga, kommer man att klara den här krisen minst lika bra som alla föregående.

Det ska, som vanligt, rensas i Sverigedemokraterna, och upprördheten är stor på Internet. Kanske är det domedagen som väntar för partiet, men sannolikare är nog att det handlar om mindre dramatiska förändringar.

Jimmie Åkessons senaste utspel om att städa upp i partiet och göra sig av med ”rasister, extremister och rättshaverister” har mötts med blandade reaktioner. Lågmälda, skadeglada rubriker i ordinarie media (formulerade för att maximera skandalen i Näthatarland), förutsägbart upprörda reaktioner på högerflanken. En av de bästa kritiska poängerna görs i en ledare på Fria Tider – ”Gör som Sveriges Radio, Jimmie.” Det som där sägs tål förstås att upprepas både en och två gånger. Det finns ingen medial eller politisk legitimitet att köpa för SD, såvida de inte helt och hållet avser att ge upp ambitionen att förbättra någonting, överhuvudtaget, i landet. ”Rasism” betyder definitivt inte ”irrationellt rashat” i den officiella jargongen – det betyder inte ens intresse för väl belagda vetenskapliga data. Det betyder att man menar att det finns minsta problem med invandring som inte kan åtgärdas genom antirasistiska kampanjer och verkningslösa penningregn över förorter. Ingenting annat.

Gardell och Geller
Men det här vet Åkesson förstås. Varför väljer han då att göra ett sådant här utspel? Det finns ett par olika möjliga tolkningsmodeller. Den mest typiska ute i extremistkretsarna är att det handlar om att kasta ut samtliga nationalister, och omvandla Sverigedemokraterna till ett kontrajihadistiskt muslimhatarprojekt som skiter i invandringsproblematiken, och mest ägnar sig åt att mobba muslimer (och, i förlängningen, stödja amerikanska och israeliska bombkrig mot det ena och det andra). Sådana tendenser har funnits, och de är förstås vansinniga. Det Pamela Geller och Robert Spencer håller på med kan möjligen accepteras när det ställs mot vänsterns motsvarighet – hysterisk islamapologi bedriven av allmänna dårar. Men det är faktiskt inte särskilt mycket bättre. Mattias Gardells myggsilande av liberala imamer och obskyra, maktlösa kvinnorättsorganisationer i arabvärlden har en rätt exakt spegel i Gellers och Spencers monomana gormande om Muhammed och odemokratiska muslimer. Den typen av retorik ger inte SD någon legitimitet, och är dessutom inte till någon nytta för att förändra landet.

Men det vet nog Åkesson också. Med risk för att anklagas för blåögdhet tänker jag istället påpeka en annan sak, som vissa tycks glömma bort: Sverigedemokraterna har problem med ”rasister, extremister och rättshaverister”. Och då inte den sortens folk som tycker något annat än extremvänstern på Aftonbladet och DN, eller folk som gör goda poänger i viktiga frågor, utan människor som inte kan uppföra sig. Alls. Det stora problemet med lokalpolitiker som skriker och gapar på Twitter eller gör begåvningssvaga uttalanden är nämligen inte exakt vad de skriker och gapar, utan att och hur de gör det.

Ryggradslöst vs. Rättshaverism
Kikar man närmare på Sverigedemokraternas uteslutningsärenden finns det förvisso några fall där det hela tycks leva upp till den hårdaste kritiken: i bästa fall ryggradslöst, i värsta fall systematiskt för att förändra partiets faktiska funktion från att motverka och slutligen sätta stopp för en okontrollerad och livsfarlig invandring, till att gagga tandlöst om ”svenska värderingar” som i dagsläget reducerats till knull- och supkultur. Det är ibland nästan så man väntar på att någon ska kritisera muslimerna för att vara emot invandring, och därmed rasister (det är väl ungefär det enda som är kvar innan botten nås i den kontrajihadistiska diskursen).

Men många av Sverigedemokraternas uteslutningsärenden är inte alls av den arten. Det handlar tvärtom om labila människor som inte fattar hur politik fungerar, och senare går vidare till att vara lika dysfunktionella i mer obskyra politiska miljöer (skriver han på högerextrema bloggportalen motpol…). Fria Tiders ledare jämför med Sveriges Radios hantering av Täppas vilja att låta folk mörda Lars Vilks, och Aftonbladets nonchalans inför Oísin Cantwells skjutjärnsjournalistik på Twitter. Det är i och för sig i sak riktigt. Frågan är bara om vi verkligen vill ha partier, ens bra partier, med motsvarigheter till Täppas och Cantwell vid spakarna? Ledaren påpekar att folk inte alltid menar det de skriver bokstavligt, men det är faktiskt inte så svårt att låta bli att skriva enfaldiga, ilskna saker på Internet, och om man inte klarar av det är frågan om man är lämpad att vara politiker.

De som kommer undan
Framförallt finns en avgörande skillnad mellan Sverigedemokratiska kommunalpolitiker och Täppas: den senare vet att han kommer undan med vad som helst. Hans beteende är fortfarande odrägligt och osmakligt, så klart, men det är inte nödvändigtvis korkat. Sitter man i kommunen för Sverigedemokraterna och pratar om att skjuta statsministern har man inte lyxen att komma undan med det, alldeles oavsett hur lite man menar det (för naturligtvis har inte karlstackaren tänkt skjuta någon statsminister). Man förstör för sitt parti, man skämmer ut sig själv, och viktigast av allt: man borde begripa det. En person som inte klarar en sådan sak, utan känner att det är omöjligt att undvika att spy ur sig sina magkänslor, är helt enkelt inte skapt för att navigera det svenska politiska systemet, som faktiskt är exceptionellt skitnödigt och skandallystet även i andra sammanhang än när det kommer till ”rasism”.

Vänstern kommer visserligen allt som oftast undan med infantilt klasshat och rena absurditeter, men högern gör inte det, överhuvudtaget. Inte ens moderaterna kan twittra sin syn på sjukskrivna latmaskar, bortskämda arbetstagare och Olof Palme. Och vet ni vad? Därför gör de oftast inte det. Och, media åsido, så är det åtminstone en av orsakerna till att vi idag har en nominellt borgerlig regering.

Harmlös självsanering?
Den mest optimistiska gissningen, för att komma till sak, är att Åkessons utspel handlar om ett rätt harmlöst försök till självsanering. Tanken är i så fall att de som blir så provocerade av formuleringen om rasister och rättshaverister att de känner sig manade att i protest lämna partiet, sannolikt är samma personer som förr eller senare kommer att tappa besinningen av andra orsaker. Därför petar man dem i magen redan nu, i förhoppningen att de ska ge sig av självmant, och sedan rasande anklaga SD för att inte vara tillräckligt mycket nazister. Det är ett ganska bra sätt att normalisera bilden av partiet, utan att genomföra några faktiska förändringar i de politiska ambitionerna.

Det kan vara naivt – det erkänner jag villigt. Är det så, kommer framtiden att utvisa det. Kanske åker halva SD ut ur partiet, kanske ersätts blåsippan av en blandning av stjärnbanéret och Israels flagga. Jag tror dock inte riktigt det. Sverigedemokraterna har mandat för att stoppa förstörelsen av Sveriges sociala infrastruktur, inte för att stå upp för diverse hysteriska tolkningar av malätna upplysningsvärderingar. Vägen till att bli ett s.a.s. seriöst parti inkluderar visserligen en uppgörelse med ”rättshaverismen” och ett stopp för den barnsligaste hetsretoriken, men i slutänden är det enda vettiga politiska målet ett totalstopp för den utomeuropeiska invandringen. Rasism eller ej.

Och vet inte Åkesson det, är han nog rätt ensam om den saken bland folk som har minsta insyn i hur läget ser ut just nu.

Veteranen Jan Myrdal har startart en blogg. Konventionen kräver nu förstås att jag ska skriva ett rasande indignerat inlägg där jag ondgör mig över Myrdals åsikter och hans inflytande över svenskt debattklimat. Och visst, ”kulturmarxism” i all ära, men gammal god koncentrationslägerkommunism är, i alla fall på ett mer omedelbart moraliskt plan, betydligt otrevligare. Rent ideologiskt kunde undertecknad och Myrdal heller inte stå längre ifrån varandra. Hans grund för att försvara de kommunistiska regimerna i Sydostasien, till exempel, är att våldet var nödvändigt för att åstadkomma sociala förändringar – framsteg. Jag förnekar revolutionens rätt att göra något utom det den etymologiskt betyder, och helst inte ens det. Jag ser inte Franska Revolutionens avrättningar, eller dess ideologiska premisser, som legitima, och behöver väl knappast påpeka att detsamma gäller i än högre utsträckning för det Demokratiska Kampucheas dito.

Anti-imperialism
Samtidigt har Myrdal också uppenbara fördelar, som man inte ska förringa, i synnerhet om man jämför med den nuvarande svenska ”intelligentian”. Dels vissa politiska – till och med om man bortser från en och annan väsentlig symbolfråga. ”Anti-imperialismen” är här det mest konkreta exemplet. Den innebär nämligen – konsekvent tillämpad – att större kollektiv, nationer och folk, åtminstone i teorin får möjlighet att styra sitt eget öde. Myrdal lider visserligen av sektvänsterns största inre självmotsägelse: toleransen för, och stödet till, alla tänkbara ”reaktionära” och nationalistiska regimer i Tredje Världen, ställd mot ett avståndstagande gentemot allt vad folklig nationalism och konservatism i Västvärlden heter. Det har i sin tur att göra med den marxistiska historiesynen, där kapitalistisk, eller om nödvändigt andra former av nationell centralisering och effektivisering, alltid måste föregå nästa steg i utvecklingsprocessen (som, gissningsvis, får antas sluta i den internationella kommunismen). En snäll kung i ett feodalt samhälle blir alltså sämre än en mordisk dåre, så länge den senare centraliserar, bryter sönder traditionella och utvecklingsfientliga hierarkier och utvecklar ekonomin. Perspektivet delas för övrigt, om än sällan explicit, av våra samtida liberaldemokratiska krigsideologer.

Ändå är det givetvis så att en demontering av den globala maktstrukturen efter Myrdals schema skulle skapa helt nya möjligheter för både europeiska och andra nationer att ”utvecklas” eller, mer korrekt, förändras i den riktning de själva vill. Myrdal förutsätter att marxismens principer alltid får historiskt genomslag på ett eller annat sätt, men motsätter sig det yttre påförandet av politiska system ens på så att säga efterblivna nationer. Det är en uppfriskande inställning i dessa dagar av arabiska vårar.

Stringens
Det finns dock ett par mer objektivt positiva aspekter på Myrdal, som gäller även om man skulle tycka att ovanstående observationer är helt uppåt väggarna. Främst bland dessa är sättet på vilket han förhåller sig till ideologi. Myrdal gör ingen hemlighet av sin närmast reservationslösa tro på marxistisk utvecklingslära. Våld är legitimt när det för utvecklingen ”framåt”, och utifrån detta kan man sedan härleda hans övriga ställningstaganden. Liknande scheman skulle kunna uppställas över andra tankelinjer i hans politiska skribentgärning. Fördelen med det här är att det skapar förutsättningar för relevant politisk diskussion, och ännu mer så om man betänker att Myrdal över lag ansträngt sig för att i alla fall ofta veta ungefär vad han pratar om. Jämför man Myrdal med samtidens sentimentala, obildade journalistkår är han – trots sina extrema politiska idéer – ett under av objektivitet. När han säger galna saker, finns det utifrån hans givna position orsaker till det som inte är galna.

Det här innebär att han, åtminstone i teorin, går att diskutera med. Dessutom är Myrdal kliniskt befriad från opportunism – i den mån han någonsin överhuvudtaget bytt åsikt (vilket möjligen kan tänkas ha hänt), har det i så fall grundat sig på att han faktiskt funnit orsak till att göra det. Man kan med rätta tycka att rigiditeten i vissa avseenden gått alldeles för långt, men själva principen att fatta varför man tycker saker, hålla fast vid det, och inte glida med i en diffus ”utveckling” för sakens egen skull är ändå god (och lite paradoxal). Detta förhållningssätt ställt mot det neurotiska navigerande mellan ångestkänslor och simplistiskt moraliserande som utgör själva fundamentet för svenskt debattklimat i övrigt, gör det svårt att undvika vissa sympatikänslor när det kommer till Myrdal. Sverige skulle förvisso inte gynnas av fler människor som delar hans ungefärliga värderingar – sådana har vi nog av – men däremot av fler människor som strävar efter samma stringens och ärlighet.

Relaterat:
Jan Myrdals blogg
Oskorei: Klassperspektiv på den politiska korrektheten

En kort notis idag, bara. Mitt inlägg för en knapp vecka sedan (Farväl till den svenska modellen) får snabbt och väntat stöd genom en ledare i Expressen. Därmed har katten släppts ut så smått ur säcken, och operation Neoliberalismus durch Einwanderung ligger i startgroparna för att gå från att vara praktisk men inte erkänd verklighet, till att bli policy på allvar.

Om inte den berömda våta filten läggs över hela frågan skulle det kunna innebära startskottet på en debatt om precis det ämne jag tog upp. Anna Dahlberg hävdar i ledaren ifråga att det är Sverigedemokraternas fel att flyktingpolitik inte kan diskuteras i Sverige (och inte hennes och journalistkårens, som fallet egentligen är vad gäller det mest omedelbara). Efter det obligatoriska nonsenstramset blir det raka besked: antingen måste Sverige minska invandringen, eller så måste vi skapa ett låglöneproletariat. Skitjobb där invandrare utan kompetens och språklig förmåga kan tjäna ihop till åtminstone en del av sitt eget uppehälle, där (gissningsvis) även en försvarlig andel svenskar kan tryckas in så det inte blir rasism.

Vilket av de två alternativen det blir behöver vi inte ens fundera på. Vänstern bryr sig mer om invandringen än om arbetar- och underklassen, ”högern” har blivit precis den ideologiskt tomma funktion av kapitalet som vänstern alltid anklagat den för att ha varit. Oavsett vad man har att säga om välfärdsstaten som sådan – ovan nämnda inlägg har en intressant kommentarsfältsdiskussion – är det inte någon trevlig utveckling vi går till mötes.

Mohamed Omar har hoppat av islamismen. Ungefär så ska vi förstå den iransk-svenske författarens självutforskande projekt, som utmynnat i boken ‘En Opiumätares Bekännelser‘. Det som egentligen har hänt är förstås att karlen ledsnat på att sitta och gapa om Israel, påhejad endast av den svenska ‘nazismens’ och den obskyraste islamismens sämsta representanter. Istället vill han ha ett liv. Skriva saker, läsa saker och prata om saker tillsammans med andra personer. Been there, done that. Det är begripligt, och rent sympatiskt.

Avståndstagandet
För ändamålet har han valt att ta avstånd från sin tidigare antisemitism, samt att skriva ovan nämnda bok. Han har, mest väsentligt, konstaterat att han inte längre ser islamismen som politiskt ideal. Det andliga Imperium han eventuellt drömde ihop i ungdomen tjänar inte på att representeras av wahabismen och liknande sydprotestantiska, extremistiska muslimska rörelser – kanske är islam i sig otillräckligt. Han har, i samband med detta ställningstagande, också börjat bråka med några av islams mer centrala företrädare i Sverige – muslimer som får sin ideologiska input från Saudiarabien och salafismen, samtidigt som de samarbetar med svenska myndigheter.

För min del är det hela inte så jättedramatiskt. Visst är Omars plötsliga avståndstagande från antisemitismen lite överspänt – men det var hans plötsliga omfamnande av alla möjliga och omöjliga revisionister och ”fritänkare” också. Det är lite tråkigt att han verkar fast besluten att ta sig tillbaka in i det så kallade etablissemanget, men dummare saker har väl hänt. Det blir framförallt kul att se mainstreammedia omfamna honom igen (fucking DN recenserar honom redan; de kan inte hålla sig, ens när det rör sig om en så pass svennig invandrare som M.O.). Jag kan inte riktigt tro att Omar tar svensk debatt helt på allvar; det gör inte psykiskt friska människor, och inte dårar heller. Kultursidan är reserverad för den fega medelmåttan, som inte har något att säga alls, och oavsett hur mycket Omar ursäktar sig vet han förstås det. Låt honom skriva om hur det känns inuti, och om det allmänmänskliga tillståndet. Det kan vara lika viktigt som det politiska gnället.

Fin bild som seriösa svenska onlineuppslagsverket
Wikipedia väljer att ha på M.O…

Andra sidan
Värre då är det att se andra debattörers beteende i den här historien. ”Kan vi lita på Omar,” är frågan för dagen. Motfrågan är rätt självklar: vilka jävla ”vi”? Omar menas ha rivit upp sår, och orsakat otrolig skada, vilket förstås är rena vansinnigheter. Det är ingen som tagit någon skada av något han skrivit, och töntarna som hävdar motsatsen vet det.

Daniel Poohls blogginlägg på Expo sammanfattar inställningen när den är som värst. Där listas sådana saker som Omars vänskap med Jonas de Geer; en vänskap som, så vitt både jag och Poohl vet, dog ut flera år innan Omars islamistiska omvändelse (och då har vi inte ens börjat ta i frågan vad fan Expo har att göra med vilka kompisar folk har). Poohl undrar också hur det ligger till med Omars stöd till Iran, en frågeställning som är ofattbart oförskämd när den kommer från det här hållet. Jag tänker inte försvara Iran i onödan, men själva enfalden i Poohls vädjan till läsarnas utrikespolitiska fördomar och okunskap är pinsam (”JAHA, Omar STÖDJER IRAN – JAHA, JA!”). När han sedan kräver att Mohamed ska förklara vad han menar med ”sionism” börjar faktiskt skämspåsen bli full. Kan Daniel, eller kanske de som betalar hans lön, vara vänliga att föregå med gott exempel vad gäller sionistdefinitionen?

Poohl har därefter mage att ifrågasätta Omars trovärdighet utifrån innehållet i dennes tidigare bok, Islamisten. I den spyr Omar galla över en pinsam tillvaro som Onkel Tom-liknande invandrar-alibi till kulturvänsterns dumheter. Detta anser Daniel vara blamerande, och något som gör att vi bör förhålla oss skeptiska till Omars ursäkter. Att han inte förblivit en efterblivet charmig mångfaldsindikator, utan öppnat käften, är i sig ett tecken på att han kanske aldrig mer borde få synas till i offentligheten (för det är det Poohl diskuterar, tro inget annat).

Den pinsamma läroboken
Som en dålig historielärobok väljer Exporedaktören avslutningsvis att tolka Mohamed Omars kritik av salafister och knasbollsmuslimer som ett uttryck för konflikt mellan Shia-islam och Sunni-islam. Den tolkningen har Poohl gemensam med ungefär tre arga counterjihadist-kommentatorer på Omars olika Newsmillinlägg i frågan.  Liksom dem nämner Poohl inte sufismen, eftersom han inte har en aning om vad det är för något. För dem och honom handlar hela saken om någon sorts sandnegerdiskussion mellan ”shia” och ”sunni,” inte om den reella motsättningen mellan något så när funktionell islam kontra expansiv, totalitär islamism (en distinktion, separat från invandringsdebatten, man skulle kunna tro att Expo skulle vara intresserade av, men det är förstås som vanligt för mycket begärt).

Jag måste erkänna att det för mig är obegripligt varför Mohamed Omar väljer att försöka klättra tillbaka in i det svenska kulturetablissemang där kombinerade plugghästar-mobbare av Poohl-karaktär desperat försöker agera grindvakter. Det är ändå lustigt att hans come-back verkar lyckas. Inte minst för att den gode svensk-iraniern förmodligen inte är riktigt nog efterbliven för att ta något av det här på allvar i längden. Det kommer säkert Poohl, som välförsörjd propagandist utan möjlighet eller rätt att tänka självständigt, att få anledning att återkomma till inom några decennier.

Det Svenskt Näringslivs massiva storsatsning år 2006 bara åstadkom till hälften, kommer invandringen att lösa per automatik. Kampen mot välfärdsstaten är, måhända ironiskt, intimt sammanflätad med kampen mot vad som finns kvar av landet.

Konturerna av det framtida Sverige har börjat skymta vid horisonten. Vänsterns modell för massinflyttningen – mångkulturalism, massiv omfördelning från svenskar till invandrare, identitetspolitik och bevarad välfärdsstat och fackliga rättigheter, saknar framtid. Anledningarna till det är många. För det första är det naturligtvis ekonomiskt ohållbart, men det är bara en aspekt. Arbetsrätten prioriterar de som har jobb, och utöver den hopplösa arbetsförmedlingen är det kontakter som leder till arbete. Kontakter som syrianer, somalier och vad det nu kan handla om inte har, till skillnad från bristande kompetens och obefintliga språkkunskaper. För att få dessa grupper i arbete krävs en omfattande skräpjobbsmarknad – en marknad som redan i dagsläget växer fram svart.

Rojas i lådan
För att få en bild av vartåt det hela barkar får man slicka på fingret och sticka upp det i de omtalade ”högervindarna”. Mauricio Rojas gör idag ett gubben-i-lådan-inhopp på Svenska Dagbladet, där han från tryggt avstånd i Madrid skäller på Alliansregeringens ”politiska korrekthet”. Med det syftar han förstås inte på den absurda invandringspolitiken i sig, utan på regeringens ovilja att skrota lagen om anställningsskydd och ”införa flexibel lönesättning”.

Man kan visserligen ifrågasätta den svenska välfärdsstaten, inklusive diverse fackliga rättigheter (inte minst kan man ifrågasätta det nuvarande fackets existensberättigande, sedan till exempel Transport och LO urartat, och de senare börjat införa någon sorts Öststatsinspirerad intern politisk polis). Ändå är det svårt att komma ifrån känslan av olust när den nyliberala pseudohögern nu avvecklar vad som brukar kallas den svenska modellen bakvägen, med hjälp av en invandring ingen intelligent människa vill ha.

Förlorade förutsättningar
Det är förstås inte bara frågan om invandrare på arbetsmarknaden som driver den här utvecklingen. Folk vill inte betala för moskébyggen, eller för dyra bidrag och förmåner till ”den Andre” överhuvudtaget. Det sociala kapitaltet är en grundförutsättning för minsta tendens till gemensam välfärd. Rojas talar visserligen också om solidaritet, med vilket han menar att svenskar ska ge upp höga löner och anställningstrygghet för privilegiet att släppa in invandrare på arbetsmarknaden, och alltså ”solidariskt” stänga ut sin egen lågutbildade underklass (ett trots allt ganska billigt pris att betala för den som inte drabbas). Riktig solidaritet, däremot, som i verkligheten utanför marxismens fantasivärld förutsätter etniska eller åtminstone kulturella band, är helt nödvändig för att man ska kunna upprätthålla en samhällsordning i stil med den svenska modellen. Utan dylik blir skatteuttag, precis som libertarianer och ekonomiska högerextremister modell Nozick hävdar, just stöld. Det finns inget ”vi” som förbinder en sommarstugedrömmande Volvojobbare med en papperlös som vill skicka pengar till familjen i Afghanistan, och således ingen moralisk grund, utöver desperat vänsterideologi, till att omfördela pengar mellan dem.

Rojas är inte ensam, heller. För någon månad sedan uppenbarade sig Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg, den förra känd för att plocka poäng bland light-Counterjihadisterna, den senare för att vara en fanatisk nyliberal, i Expressen och utropade grundandet av en tankesmedja för främjandet av fri invandring. Artikeln är komplett med svartvita foton från 30-talet och tal om att ”rädda liv”. Den implicita förutsättningen, förstås, är välfärdsstatens och arbetsrättens totala avskaffande. Norbergs och Demirbags tarvliga projekt är symptomatiskt, snarare än i sig själv väsentligt, men utvecklingen de ropar på torde vara ofrånkomlig.

Inga alternativ
Svenska väljare, för övrigt ett direkt självmotsägande begrepp, har nämligen inte så mycket till alternativ. Att rösta på de röd-gröna är liktydigt med att rösta på bibehållen eller ökad invandring, kombinerad med höjda bidrag och meningslösa integrationssatsningar (något den borgerliga regeringen än så länge kör vidare med, men sannolikt kommer att ge upp till förmån för en Rojas/Norberg-modell om de får ytterligare några år i sadeln). Det är förstås totalt orimligt. Även om vi 2014 får ett interregnum där Sjöstedt och Löfvén får leka socialism och sprida ut skattekakan lite extra, kommer det helt enkelt inte i längden att finnas nog med kaka om arbetslösheten bland den enorma och snabbt växande invandrargruppen fortsätter ligga på nuvarande nivå. Då återstår ytterligare avregleringar, låglönesatsningar och skapandet av en fattig men arbetande, och, kanske viktigast av allt, mångkulturell underklass.

Allt som allt lutar det hela åt ett ultrasegregerat samhälle, där en krympande men välbeställd medelklass gömmer sig i Gated Communities medan vi övriga får dras med mångfaldens faktiska verklighet. I samma skyddade verkstäder kommer givetvis journalister, kulturgeografer och socionomer, fortsatt producerade på skattebetalarnas bekostnad, att sitta och peka finger på de vidriga, rasistiska bonnläpparna som fulla av ”vitt privilegium” röstar på Sverigedemokraterna och kastar sten på Somaliska Föreningen. När bonnläpparna ifråga inte blir våldtagna och misshandlade av de s.k. socio-ekonomiska orsakerna, det vill säga.

Införandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten må ha gjort det nuvarande vansinnet möjligt, men det är i och med dess avskaffande vi får se kulmen.

Kina har i 2500 år genomsyrats av tre huvudsakliga tankeskolor: konfucianismen, legalismen och taoismen. I Väst är det vanligen den sistnämnda som uppmärksammats, både i breda kretsar och i mer begränsade. I mainstreamkulturen stöter vi på populärandliga böcker som Tao enligt Puh, inom traditionalismen har både Julius Evola och René Guénon spenderat både en och annan sida på ämnet. Det är inte så konstigt – taoismen har både en glättigt filosofisk sida som kan verka lustig och intressant för uttråkade västerlänningar, och en djupt komplex mystisk sida, religiös lika väl som ockult.

Om Taoismen är Kinas hjärta, är konfucianismen landets hjärna och legalismen dess knytnäve. De har förvisso varit långt ifrån ensamma på den ideologiska scenen i Mittens rike – vän av ordning kommer antagligen genast att tänka på moismen, buddismen och under en beklaglig (men lyckligtvis av allt att döma övergående) period, bolsjevikkommunismen. Alla dessa olika läror har haft mer eller mindre tydliga föreställningar om hur ett land bör styras, men de som tydligast präglat nationens politiska historia ända tills idag förblir konfucianismen och legalismen.

Det himmelska mandatet
Kinas äldsta politiska idé, åtminstone tretusen år gammal, är tanken på det himmelska mandatet (天命 – Tiānmìng). Det är föreställningen att regimer får sin legitimitet från himlen, och att de, när de brister i moraliskt avseende, straffas av densamma. Himlen (天 - tiān), växelvis förstådd som en opersonlig naturkraft och något som tangerar västvärldens Gud, eller åtminstone filosofernas Absoluta, är källan till makt och legitimitet, och uppror, naturkatastrofer och förfall är följden av oansvarigt ledarskap. Mer systematisk politisk filosofi, sådan vi i det västliga skymningslandet förstår den, är av något senare datum. Den omedelbara orsaken var den period som går under namnet De stridande staterna (戰國 – Zhànguó). I slutet av Zhou-dynastins herravälde förlorade kungamakten nästan helt kontrollen över landet, vilket ledde till politisk söndring och oavbrutna inbördeskrig.

Upplösningen nådde sitt klimax mellan 481 och 221 f.kr. och producerade, utöver en stadig ström av döda kroppar och ödelagda småriken, också en ofantlig mängd filosofiskt och andligt tankegods. Konfucius (551-478 f.kr.) var en av de tidigast aktiva tänkarna, och sannolikt det största politiska geni Asien någonsin producerat. Hans efterföljare Mencius (372 – 289 f.kr.) förde hans tankar vidare genom De stridande staternas epok. Under samma tid uppstod den egalitära och försvarsinriktade moismen, vars pacifistiska politiska ideal överlag var absurda, men förde med sig fördelen att dess anhängare sökte skapa fred genom att hjälpa stater att utveckla sin defensiva potential så att krig blev omöjliga. Många andra tankeskolor (ofta andliga eller filosofiska, snarare än politiska) florerade, men vid sidan av konfucianismen är det legalismen som står ut.

Konfucius
Tre grundläggande dygder inom konfucianismen är auktoritet, välvilja och reciprocitet. Dessa dygder utövas inom ramen för de fem banden: furste och undersåte, man och kvinna, förälder och barn, äldre bror och yngre bror, äldre vän och yngre vän. De senare i respektive par förväntas visa lydnad inför de förra, de förra förväntas visa (reell) välvilja mot de senare, så att en harmonisk relation skapas. Hierarki, lydnad och makt är centrala för Konfucius, men ska också åtföljas av systematiskt ansvar från makthavarnas sida.

Familjen lyfts fram som social och samhällelig stöttepelare – så till den grad att Konfucius själv enligt kinesisk mytbildning påstås ha fördömt en ung man som angett sin far för att ha stulit ett får. ”Där jag kommer ifrån, är inte hederliga människor sådana. Fäder skyddar sina söner och söner skyddar sina fäder [från lagen]. Hederlighet kommer ur detta.”

Konfucianiska föreställningar kom att influera några av Kinas främsta kejsare, och olika aspekter av systemet (givetvis mycket mer utvecklat och omfattande än antydningarna ovan) har genomsyrat Kinas politiska kultur och sociala liv i mer än två årtusenden. Det var dock en annan tänkare och en annan politisk skola som ett par hundra år före Kristus mest omedelbart skulle skapa ordning i det söndrade riket, och egentligen grundlägga det kinesiska kejsardömet. Det handlar fortfarande om legalismen.

Herren Shang
Shang Yang (390–338 f.kr.), senare känd som Herren Shang, var den förste som formulerade de legalistiska principerna. Han var tjänsteman vid hovet i den lilla och till en början ganska obetydliga furstestaten Qin, och författare av ett verk som fortfarande finns tillgängligt som Herren Shangs Bok. En av hans efterföljare, Han Feizi (280–233 f.kr.), kom även han att bidra till skolan genom ett antal skrifter. Han reste också till Qin och arbetade med att utforma staten efter sina principer (vilket omsider ledde till att han avrättades för förräderi i sin hemstat, Han). Shang Yang och Han Feizi var bägge överens om att människans natur i grunden är självisk, och i vissa avseenden ond, och menade att politiken måste utformas därefter. Regenten skulle koncentrera sig på att stifta samhällets lagar, strikt och pragmatiskt, i synnerhet vad avser straff och belöningar.

Qin-staten under legalismen kännetecknades därför av två innovationer: juridisk förutsägbarhet, och extrem brutalitet. Stympningar och avrättningar tillhörde de vanligaste formerna av bestraffning, även för förhållandevis harmlösa brott. I gengäld strävade man efter att se till att lagarna var allmänt kända, och tillämpade dem i princip lika hårt mot de övre samhällsklasserna (vars makt man i centraliseringens namn begränsade kraftigt). Till detta kom uppfattningen att staten i allt väsentligt var regentens egendom. Moral var mer eller mindre relativ (Shang Yang polemiserade intensivt mot konfucianismen, och menade att välvilja och vänlighet var ”övertrampens moder”), och härskarens rätt var absolut. Staten och makten var ett självändamål. Intressant att notera är att staten Qin även genomförde jordreformer, och på många sätt var mer orienterad mot ”jämlikhet” än både tidigare och senare dynastier. Mao Zedong var för övrigt en flitig läsare av Han Feizi, som förmodligen tilltalade hans sinnelag betydligt mer än den subtilare, konservative Konfucius.

Qin och den Förste Kejsaren
Anammandet av legalismen visade sig vara synnerligen givande för Qins härskare. Efter ett drygt århundrade av krig grundades nämligen 221 f.kr. för första gången ett enat, kinesiskt kejsardöme, inte minst på grund av den legalistiske statsministern Li Si (280-208 f.kr.). De tidigare dynastierna terminologi, där härskaren kallat sig sig 帝 – dì eller 王 – wáng; titlar som närmast korresponderar med ”kung”, ersattes nu av Qindynastin med titeln 皇 – huáng; ett ord lånat från de mytologiska kungarnas tid, och som direktöversätts med ”magnifik”, och på många sätt motsvarar västvärldens ”kejsare.” Dess förste härskare antog namnet Shi Huangdi (始皇帝) – den Förste Kejsaren. Dynastin blåste bort den traditionella, landägande aristokratin, och åstadkom på så vis direkt statlig makt över befolkningen som helhet – allt i enlighet med legalisternas principer. Genom fortsatt pragmatism – inklusive de drakoniska straffen – konsoliderade man det imperium som sedan dess har varit Kina. Man standardiserade allt ifrån hjulspåren på vägarna (för att underlätta handel) till skriftspråk.

Den Förste Kejsaren och hans ministrar förbjöd även filosofi och historieskrivning som inte var anpassad efter statens rådande linje, och brände alla böcker som inte antingen behandlade praktiska och vetenskapliga frågor, eller av Li Si godkända former av legalistiskt tänkande. På förvånansvärt kort tid hade en strikt, brutal och pragmatiskt realistisk politisk linje lyckats med något som varit omöjligt i flera hundra år: ena Kina. Mordförsöken duggade dock tätt mot den Förste Kejsaren, som bland annat därför övergick till att försöka uppnå odödlighet genom taoistiskt trolleri. När detta visade sig fåfängt begravdes han med tusentals terakottasoldater (tämligen välkända än idag; se nedan). Hans son och efterträdare drev både legalismen och galenskapen några steg längre, varför en eunuck vid namn Zhao Gao tvingade honom till självmord och installerade en av hans lika odugliga brorsöner på tronen. Sedan tog det inte länge innan Qindynastin – fjorton år gammal – gick under.

Ideal- eller realpolitik
Senare kinesiska dynastier och härskare kom, åtminstone till det yttre, att sträva efter konfucianismens ideal snarare än legalismens. Shang Yang, Han Feizi och Li Si var samtliga kompetenta realpolitiker, men de tillät verklighetens beklagliga beskaffenhet att helt ta över deras politiska ideologi, vilket fick dem att glömma bort politikens roll som normskapande och konstruktiv kraft. Deras tankesystem var extremt effektiva när det kom till att ackumulera makt, besegra fiender och både kontrollera och tillfredsställa pöbelns nycker. Kommunismens, nationalsocialismens och den liberala demokratins ”realistiska” approach kan skönjas i de legalistiska skrifternas sätt att betrakta politiken – man uppnådde också framsteg av snarlik karaktär. Men systemet saknade, kanske i likhet med samtliga tre tidigare exempel, substans. Realpolitik i och för sig själv är inte meningsfull; den upplevs bara så i relation till fientliga politiska entiteter. Den hegemona Qindynastins nästan omedelbara kollaps efter att staten som krigförande part framgångsrikt hävdat sig mot sina fiender i århundraden, är på många sätt en symbol för realpolitikens och ”realismens” gränser – en civilisation byggs inte av maktpolitik allena.

När man idag läser Konfucius och jämför med Shang Yang är det heller inte svårt att se hur den förre formulerar samhällets och människans mål, medan den senare uteslutande bryr sig om politikens medel. Hos Konfucius möter vi tidlösa sanningar, visserligen stundalts blandade med nonsens. Hos Han Feizi och legalisterna möter oss istället psykopatanstruken maktpolitik, funktionell i givna lägen, men meningslös och möjligen farlig om den tillämpas utan sinne för rimlighetens principer (som kineserna för övrigt, för att återknyta till inledningen, kallar 道 – táo). Det påstås ibland att Kinas politiska historia många gånger har präglats av ett konfucianskt yttre och ett legalistiskt inre. Det är i så fall en absolut inversion av det förhållande som bör råda mellan moraliska principer och politisk realism.

Det, i sin tur, är en läxa både för västerländska politiska tänkare, och för en kinesisk maktapparat som övergivit kommunismens ekonomiska felaktigheter, och förhoppningsvis även har för avsikt att överge de sociala och principiella.