Idealbilden
En gång i tiden fanns en tumregel som sade att nyhetsrapporteringen och ledarsidan var olika saker. När det kom till nyhetsdelen skulle man där rapportera händelser och fakta, belysta från de mest relevanta synvinklarna. Fenomenet ”vinkel” handlade – i alla fall på pappret – om att hitta den intressantaste infallsvinkeln, för att förtydliga ämnet (och locka läsare och skapa en läsvärd text). Sedan dess har sakernas tillstånd förändrats, vilket gör att en tidning som Dagens Nyheter alltmer ger intrycket av att vara ett kulturradikalt fanzine, nästan oavsett vilka artiklar man läser.

Skulle syftet med den här artikeln vara att förklara för massmedia överlag hur de borde göra sitt jobb skulle detta tillstånd vara det första att ifrågasättas. Det vore ju onekligen trevligt att kunna läsa en artikel i en stor dagstidning och i allt väsentligt kunna lita på innehållet – att en journalistiskt kompetent person gjort sig omaket att beskriva en händelse utifrån vad som fysiskt ägt rum, och/eller hur de berörda uppfattat den.

Inledande steg
Så kommer det nu inte att bli, och till fullo kan inte heller ”alternativa medier” i dagsläget leva upp till detta egentligen ganska självklara journalistiska ideal. Istället är man, bland annat på grund av utrymmes- och resursbrist, i viss mån tvungen att fortsätta utgöra en motpol till etablerade medier. Aftonbladet redovisar inte invandrares brottslighet, Avpixlat fixerar nästan hela sin rapportering vid den. Så kommer det också att förbli för överskådlig framtid. Men det finns i alla fall mycket man kan, faktiskt måste, börja ta på allvar inom den alternativa opinionsbildningen.

Det första, och kanske viktigaste i en tid av bloggare och tyckare: skriv journalistiskt! Om det är oklart vad det innebär, kan man börja läsa till exempel här och sedan jobba sig vidare därifrån. Till och med Aftonbladet klarar att följa de rätt enkla formella regler som vägleder till exempel nyhetstexter. Kolla hur man gör det, och gör sedan precis likadant. Därtill kommer några specifika saker, som kan bli bättre i de allra flesta fall då den så att säga ”egentliga oppositionen” publicerar sig.

Vinkeln
Att nyhetstexter är vinklade råder det förstås inget tvivel om, och de vinklar som införs har (i politisk journalistik) numera nästan ingenting att göra med den klassiska tanken att vinkeln är till för att ”väcka intresse” och sovra bland informationen. Det handlar snarare om vad som snällt kan kallas opinionsbildning, och elakt propaganda – ”det är automatiskt synd om alla invandrarna” eller ”Håkan Juholt borde avgå”. Icke desto mindre: när det ska vinklas i nyhetstexter, ska det vinklas genom urval, inte genom inpass från skribenten. Betänk ett genomsnittligt reportage om en SD-politiker som trampat i klaveret och påstått att det inte alltid är fantastiskt med obegränsade mängder invandrare i varje given situation:

1. Skandalen, i rubrik, ingress och början av brödtexten.
2. Expert från Expo säger något om hur rasismen är rasistisk.
3. Martin Kinnunen säger att situationen är ohållbar och lovar att politikern och hans ättlingar intill sjunde led ska slängas ut ur Sverigedemokraterna omedelbart.
4. Politikern vägrar kommentera, eller gräver ner sig djupare genom en av journalisten väl utvald kommentar.

Därtill kan man, särskilt i längre artiklar, ta upp några mer allmänt hållna data (”SD har på senare tid skakats av…”, ”tidigare i veckan uppgav Jimmie Åkesson att partiet överväger att internt införa dödsstraff för rasism…”). Journalisten sitter inte själv och lägger ut texten om SD:s elakhet eller kommer med smarta egna kommentarer – annat än med hjälp av enskilda och hårt inarbetade invektiv i stil med ”främlingsfientliga”. Invektiv som dessutom används som om de vore objektiva, snarare än politiskt laddade värdeomdömen. Detta för oss till nästa punkt.

Wake up and smell the underdog status
En ordinarie tidning kan använda ganska många termer, som inte på minsta sätt är värdeneutrala, också i sin nyhetsrapportering, eftersom en stor del av läsarna uppfattar dem som just värdeneutrala. Ordet ”papperslös” är här ett bra exempel. Debatten kring de papperslösas juridiska status har förstås ingenting att göra med deras eventuella brist på papper, utan med att de antingen fått avslag på sin asylansökan, eller helt enkelt tagit sig in i landet utan att behaga meddela myndigheterna alls. Att referera till dem som ”papperslösa” är ren språklig manipulation, både oärlig och dum. Detta har i det journalistiska sammanhanget inte någon betydelse, eftersom den ordinarie pressen har en enormt stark ställning på den offentliga scenen. Det innebär att den kan introducera ord, och göra dem hyfsat allmängiltiga. Man kan alltså välja att av ideologiska orsaker kalla illegala invandrare för papperslösa, och sedan finns ordet (på bekostnad av mer sakliga termer) ofrånkomligen i det allmänna medvetandet, även om det formulerats utifrån en oansvarig politisk sekts interna logik.

Detsamma fungerar inte för minoritetsmedier, i varje fall inte sådana som vänder sig till allmänheten. En person som inte håller med om de åsikter som torgförs kommer att få svårare och svårare att ta till sig textens sakinnehåll – oavsett hur brännande relevant det borde vara även för honom – om den är nedlusad med termer som ”svenskfientlighet”, ”kulturmarxism” och till och med ”massinvandring”. Det här innebär inte att man helt ska överge skapandet och torgförandet av termer, men dessa ska inte prägla allt som skrivs. I synnerhet inte nyhetsrapporteringen. Det spelar ingen roll om du kommit på det häftigaste ordet någonsin – om läsaren inte känner igen det eller tycker att det ser sektigt och konstigt ut, kommer det att sabotera din texts möjligheter att nå fram till denne. Såvida man inte publicerar sig av personliga, terapeutiska orsaker finns det alltså anledning att tänka på ordval och tilltal.

Fokus
Det mest framträdande draget bland ”extremhögerns” alla skribenter – från den mysproppigaste Mats Dagerlind till den desperataste hatkommentator – är den nära på kroniska oförmågan att fokusera. Till och med de som skriver bra är nästan helt inkapabla  att skriva om ett ämne i taget, och hålla sig till det. Detta är naturligtvis inte något som är unikt i de här sammanhangen; oerfarna skribenter gör på det viset (jag med, förresten). I krönikor och resonerande texter kan det dessutom vara nödvändigt att sätta saker i sitt sammanhang, hänvisa till ideologiska principer eller göra jämförelser. Även i argumenterande eller kåserande skrift är det dock bra om man kan koncentrera sig, särskilt om man har en poäng som rimligen borde gå bortom den egna kretsens politiska intressen.

I nyhetstexter är det i vilket fall betydligt enklare: man ska hålla sig till saken och fokusera helt på ämnet. Möjligen kan man ha någon kortare ”bakgrund” i en ruta, eller någon kort kommentar om det omedelbara sammanhang i vilket händelsen har skett. Däremot finns inget utrymme för allmänna, vidlyftiga utgjutelser om världsläget och hur ditten liknar datten eller ”en annan intressant sak är att”. Fokus ger ett proffsigare intryck, och skapar större klarhet. Dessutom innebär det att den som läser texten inte nödvändigtvis tvingas köpa hela det ideologiska paket man själv vill servera, utan faktiskt kan ta till sig informationen sådan den är.

Breddning
I dagsläget gör resurser, och i viss mån också en sorts marknadslogik, att alternativa medier måste fokusera ganska snävt på frågor som andra medier inte berör. Det blir mycket invandring, bisarra idiotuttalanden av universitetsvänstern och otäcka konsekvenser av den svenska politiska och ideologiska riktningen. I längden är det dock inte hållbart att begränsa sig till den här typen av ämnen. För det första för att normala människor inte lägger all sin tid på politik – och särskilt inte ett fåtal politiska frågor. Man vill läsa om andra saker, vilket man också bör få göra, och ska nya medier konkurrera framgångsrikt med de gamla blir de tvungna att erbjuda den möjligheten. Dessutom är det förstås också så att det även inom det politiska rummet finns en hel del frågor värda att dryfta som inte rör vare sig invandring eller globalisering. Den (i vidast tänkbara mening) radikala högerns insnöande på denna typ av frågor har visserligen till stor del att göra med att de inte diskuteras på ett seriöst sätt någon annanstans, men har också skapat en politisk isolation som både minskar själva radikalhögerns interna kvalitet, och dess allmänna trovärdighet.

Om målet är att nå ut, om så bara med kärnfrågorna, måste man också bidra till att göra sina sympatisörer och läsare mer kunniga – i allmänhet – man kan inte bara bedriva vulgär propaganda av Aftonbladet-snitt, men med annat innehåll. Detta återknyter för övrigt till frågan om underdog-status: när Aftonbladet tjatar och vinklar sin smörja når den ut till miljontals människor. Etiskt är det förstås fortfarande ett problem att förenkla verkligheten till oigenkännlighet, men taktiskt är det betydligt mer rimligt att snacka skit om man vet att den i allt väsentligt får stå oemotsagd, än om man ur en extremt svag position måste bekämpa djupt ingrodda fördomar och faktiskt försöka sprida ny kunskap. Den förment allsmäktiga Vita Heteronormen är påfallande dålig på att hjälpa sina förtrupper. Dessutom ger en tidning som bara handlar om ett ämne (antingen det är socialism och facklig kamp, eller invandrarbrottslighet) helt enkelt ett sektintryck, och fungerar avskräckande på alla utom extremt politiskt engagerade individer. Ingen frisk människa läser pappersutgåvan av Expo, trots att åsikterna som torgförs i allt väsentligt är sådana en majoritet av befolkningen i alla fall låtsas ha. Man kan inte ge ut en motsvarighet till den och bara byta ut käpphästen från rasism till invandring, i alla fall inte om tidningen måste leva på egna meriter.

Liten sammanfattning
Ett bra pressklimat, om ett sådant är ens teoretiskt möjligt, skulle bestå av tidningar som redovisade ett brett utbud av dagsaktuella händelser med ambitionen att göra den faktiska verkligheten rättvisa. Det skulle inte utesluta vinklingar, men de skulle finnas där för att förtydliga, inte för att framföra journalistens insnöade fördomar om verkligheten. Sedan skulle opinionsbildningen ske på ledarsidorna och i kulturdelen (och i åtminstone det senare fallet skulle skribenterna vinnlägga sig om att ändå skriva nyanserat och mångfacetterat, och argumentera sakligt och sammanhängande). Dit är det i dagsläget långt, och det finns ingenting som tyder på att vi är på väg i den riktningen heller. Det är dock ett ideal att ha i bakhuvudet – ett sådant medieklimat vore nämligen en garant för massmedier med en (positiv) relevans för samhället i stort.

När det gäller hur alternativa medier bör lägga upp sin verksamhet får man dock börja med att sikta lägre. Till att börja med kan man läsa på lite kring hur journalistiskt skrivande ska gå till, så att den formella biten med ingresser och typ av språk blir vettig. Det är inte svårt – tusentals usla journalister klarar det varje dag. Dessutom måste man börja hålla rågången mellan nyhetsartiklar å ena sidan, och krönikor, kommentarer och ledarmaterial å den andra. Inget eget tyckande presenterat som sådant i nyhetsmaterialet, helt enkelt.

Mot professionalisering
Väl kommen så långt kan man koncentrera sig på att förbättra den allmänna kvaliteten, och försöka bredda utbudet av nyheter och ämnen. Både för att de medier man framställer ska vara goda medier, som gynnar de människor som tar del av dem, och för att det helt enkelt är nödvändigt för att få minsta genomslag bland folk som inte ser Ödesfråga X som den enda väsentliga frågan i livet.

Det finns förstås åtskilligt annat som är helt nödvändigt för att alternativa medier ska växa till maktfaktorer i det svenska samhället. Hit hör förstås först och främst den bokstavliga professionaliseringen – att skribenter kan börja få så pass betalt att de kan leva på sitt skrivande (på så vis kommer man också tillrätta med anonymitetskulturen – man får inte sparken för att skriva vad man tycker om det är det man får betalt för). Det är dock fullt möjligt att börja arbeta på ett professionellt sätt redan innan vi kommit så långt, och det är på tiden att det görs.

Höjdpunkten, för min personliga del, är när Söder refererar till Motpol som ”neofascistiskt” – ett begrepp som annars på senare år främst använts av Finlandshataren och riksnarren Henrik Arnstad. Om Sverigedemokraternas kompisar i Fremskrittspartiet, nota bene.

Jag har börjat ledsna på att ge råd till SD. Partiet verkar fast beslutet att välja Ny Demokratis väg, och då är det inte så jävla mycket en ensam ”neofascistisk” bloggare kan göra åt saken. Ändå har ledningen nu visat sig så pass omdömeslös att det kan vara av värde att påpeka några kortfattade saker, innan jag återgår till att (oregelbundet) uppdatera den här bloggen med resonemang kring diverse obskyr kultur och religion:

1) Begrip att ni har stöd för att stoppa invandringen, och i viss mån låsa in skurkarna och återskapa militären. Inte för en ideologiskt ihålig ”kulturkonservatism” ni inte kan definiera, inte för invandrarkvinnors rätt att slippa slöja, inte för att åka på bjudresor till israeliska nazister vars andlige ledare vill utrota araberna i Israel medelst missiler.

2) Sluta skylla på ”ideologisk avvikelse” när ni vill utesluta folk ni känner er hotade av. Hela partiet (och ganska många utanför) vet att det handlar om andra saker, och ni matar hatkampanjen mot er själva genom att spela med i massmedias fradgetuggande åsiktsförföljelser. Förföljelser som dessutom riktar sig mot era egna väljare och er egen medlemsbas. Att i den situation där SD idag befinner sig gå ut med att man samlar information om obekväma medlemmar i syfte att slänga ut dem ur det politiska parti de (av allt oklarare orsaker) valt att ta stora risker för, är moralisk totalkollaps. Betydligt mer så än någon ”ideologisk avvikelse”.

3) Sluta, förresten, använda begreppet ”ideologiskt avvikande”. Ska ni utesluta någon, uteslut geniet som introducerade denna Östtysklandsanstrukna idiotslogan. Om ni nu vill bli ett riktigt parti, inspirerat av knapptryckarkompaniet Moderaterna, kan ni börja med att undvika begrepp som inte hörts i svensk politik sedan sektkommunismens 70-tal. Ni framstår som lågbegåvade bondläppar som försöker låta politiska när ni formulerar er på det viset. Kalla folk för ”rassar” (eller varför inte ”islamofober”?) istället. Det är samma intellektuella nivå, men har åtminstone inte samma sektklang.

4) Inse att ett parti inte fungerar utan gräsrötter och kompetenta medlemmar. Fatta att själva poängen med ett parti är att uppnå politiska mål – förslagsvis göra någon form av nytta för Sverige och svenska folket – inte att städa er image inför ett medie- och kulturetablissemang som hatar och föraktar er (och, viktigare, de väljare som satt er i Riksdagen) i vilket fall. Och om ni vill utesluta folk för att de hotar ert inflytande – var åtminstone anständiga nog att använda ursäkter som inte spär på den allmänna fördumningen av landet.

5) Skärp er, för fan. Vi behöver inte ett till skämtparti.

Med de orden avslutas det sjätte och sista bandet i Alf Ahlbergs monumentala Filosofiens historia, utgiven av Natur & Kultur under senare delen av 20-talet. En liknande tanke tycks vägleda Svante Nordins Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan 1900, som med sina dryga 800 sidor med viss rätt kan beskrivas som en uppföljare till Ahlbergs verk. De två kompletterar dessutom varandra kronologiskt – Ahlberg beskriver filosofins historia fram till 1800-talets slut, Nordin behandlar som titeln anger den filosofiska utvecklingen därefter. Boken har tilldelats Axess stora fackbokspris, och vad man än tycker om den verksamhetens politiska kräftgång, är det fortfarande ett av få ställen där någon form av intellektuell kvalitet fortfarande sticker upp nosen i Sverige idag. Utmärkelsen är i vilket fall välförtjänt.

Nordins bok är indelad i sex delar, av vilka fem är döpta efter årstidsbundna väderfenomen. Alltså möts vi, efter förord och ett par korta inledande kapitel, av Sensommar (1900-1914), Höststormar (1914-1939), Den frusna tiden (1939-1960), Islossning (1960-1989) samt Vårbrytning? (Filosofin sedan 1989) och ett avslutande, sammanfattande kapitel. Ambitionsnivån är närmast osannolikt hög – trots omfånget är det svårt att tänka sig att någon skulle kunna trycka ihop 1900-talets ut- och inveckling inom filosofin i ett och samma verk. Lyckligtvis behöver man inte försöka tänka sig det, eftersom det bara är att läsa boken. Nordin har mot alla odds lyckats.

Mellan pärmarna trängs Nietzsche, Freud och Bergson med Rawls, Nozick och Ratzinger. Carnaps överambitiösa försök att härleda världen ur elementarsatser och Derridas debila nonsens presenteras med samma sakliga, innehållsrika prosa, allteftersom man tar sig fram genom det turbulenta 1900-talet. Historiska data och (relevanta) biografiska uppgifter kryddar framställningen, och inskärper textens idéhistoriska karaktär ytterligare. Det är förmodligen omöjligt att läsa boken utan att dyka på dussintals okända namn – det ser om inte annat kapitlen om rysk och östeuropeisk filosofi till. Till och med Alexander Dugin föräras ett omnämnande (både i boken och, bevars, på omslaget). Även när Nordin behandlar välkända tänkare och filosofiska tankegångar, gör han det ofta med fräscha infallsvinklar. Som allra minst känner man, genom hela läsningen, vad som nästan kan beskrivas som vördnad inför hans framgångsrika komprimering av hela livsverk på ett utrymme av ett par-tre sidor, och ofta mindre än så.

Det finns en del perspektiv att invända mot. Härledningen av kontinentalfilosofin och den vänsterorienterade ”kritiken av upplysningen” ur främst Heidegger och Nietzsche ter sig i mina ögon något oärlig, eller åtminstone ogenomtänkt. Sant är att troll som Herbert Marcuse eller Baudrillard hatade det västerländska förnuftstänkandet och moderniteten, men kritiken grundades på helt andra premisser än exempelvis Heideggers (Heidegger hade dessutom en del filosofiskt relevanta saker att säga om skillnaden mellan teoretiskt tänkande och verkligheten, som till största delen förloras i den kontinentala svammelfesten). Vanan hos så kallade ”kritiska teoretiker” att plocka andras tankegods och förvandla det till nonsens eller nära-på-nonsens kan inte utan vidare påstås ha sin yttersta grund i Heideggers eller Nietzsches kritik av moderniteten, vetenskapen och förnuftet. Den drivande kraften bakom den kritiska teorin och besläktade tankeskolor har nästan undantagslöst varit ultraegalitär – en sorts modernitet på amfetamin (eller kanske snarare LSD).

Till detta kommer att det så kallade kontinentala tänkandet i sin extremvänsterform alls inte bara norpat idéer från tyska förnuftskritiker, utan med glupande aptit förtärt och sedan spytt upp även begrepp och fragment ur den analytiska filosofin (jfr. den samtida akademiska extremvänsterns bisarra missbruk av, och totala oförmåga att överhuvudtaget begripa, John L. Austins språkfilosofi). Många av de här sakerna framkommer eller antyds – som sagt präglas boken överlag av saklighet och distans, och Nordins egna åsikter får man gissa sig till. Trots det: i förklaringen av den ”antihumanistiska” vänsterfilosofin får Nietzsche, Heidegger och den ”antimoderna tendensen” för mycket utrymme, och det i revolutions- och emancipationslärorna grundade, egalitaristiska och egentligen hypermorderna, hatet mot verkligheten för lite.

Å andra sidan ska man inte slösa för mycket energi på att anlägga sina egna ideologiska perspektiv på en text av den här arten (de lösa kommentarerna ovan skulle dessutom behöva förankras betydligt bättre än vad som är möjligt i en kortfattad recension). Själva grunden för en bok av den här typen är att presentera idéer på ett så inträngande och korrekt sätt som möjligt, på ett trots allt mycket begränsat utrymme. Narrativet och analysen blir därför mer en fråga om att knyta ihop faktarikedomens mångfald än om att driva några teser. Överlag fungerar det dessutom extremt bra, som sagt sitter man bitvis och gapar över hur effektivt – och begripligt – Nordin presenterar de mest komplexa föreställningar. Filosoferna rekommenderas varmt både för den som har ett spirande, men än så länge outforskat, intresse för filosofi, och den som vill få ett fräscht helhetsgrepp om västvärldens sentida filosofiska situation.

Vildsinta reaktioner
Reaktionerna på vänsterkanten blev vildsinta, och smått chockerande homogena. I en många sidor lång tråd på socialism.nu uttrycktes en, och med enstaka glesa undantag endast en, uppfattning, som kan sammanfattas så här:
1) Fredriksson är en golare (hur det nu är att ”gola” att upplysa om en allmänt tillgänglig dom och påpeka att man ogillar uppförandet hos de dömda), som läcker information till ”nassarna”.
2) Olyckor händer förstås vid hembesök, och det är inget att tjafsa om i offentligheten (som om det vore någon sorts allmänt accepterad sysselsättning att kasta stenar och tårgas genom människors fönster, och att konsekvenserna kan betraktas som olyckliga men oundvikliga problem i stil med vinterkräksjukan för småbarnsföräldrar).

Vid sidan av detta grundtema dyker det också upp några mer subtila formuleringar. En användare ondgör sig över att detta ”i förlängningen innebär [..] att man betraktar Researchgruppen som en grupp wannabejournalister med ingen förankring inom den utomparlamentariska vänstern som enbart vill sälja artiklar till högstbjudande  [sic].”

I princip ingen användare funderar överhuvudtaget på huruvida det är moraliskt acceptabelt att krossa fönster hemma hos folk och kasta in tårgas från första början; hela diskussionen rör sig i ett märkligt sektrum som för utomstående (och då menar jag inte bara högerextremister) faktiskt är obegripligt. Användaren ”guldfiske” – enligt uppgift en annan av Researchgruppens medarbetare, gör någon sorts försök att lugna stämningarna genom att resonera i termer som till och med för mig låter relativt sympatiska, men det är uppenbart att han predikar för helt döva öron.

Journalister

Lyfta blicken
Vad handlar det hela om, då? För att uppnå någon form av konsekvens tänker jag för ett smärtsamt ögonblick lyfta blicken upp ur även mitt eget sektträsk och först och främst göra ett erkännande: det är fullt möjligt att Fredrikssons (?) kritik av RF först och främst faktiskt är motiverad av någon sorts autentisk avsmak för aktionen. Även om Researchgruppens medarbetare överlag alltid slagit mig som grundsociopater måste man också besinna att hur folk uppför sig på internet eller i politiska sammanhang inte är någon särskilt bra kompass på i vilken mån de också har mänskliga kvaliteer. Man måste också förstå att de här personerna genom långvarig självindoktrinering faktiskt övertygat sig om att ”högerextremister” inte är riktiga människor, och att minsta framgång för vad de uppfattar som rasism faktiskt innebär folkmord och pogromer. Det är inte så lite löjligt, men det betyder inte nödvändigtvis att man gillar att gasa tanter och småbarn. Dessutom har, såvitt jag vet, hela gänget bakom AFA Doku passerat 30-strecket vid det här laget, vilket brukar innebära att en viss mognad sätter in, vare sig man vill eller inte. Det räcker slutligen med bara ett uns av normala hjärnfunktioner för att fatta att det inte är någon ”politisk taktik” att i ett bortskämt västland med än så länge relativt låga våldsnivåer tårgasa folks familjer eller krossa rutor på bostadshus. De flesta av de så hatade ”nassarna” tycks fatta det, så man kan tycka att Revolutionära Fronten borde fatta det också.

Ändå är det svårt att inte ge den bittre socialism.nu-användaren ovan och hans perspektiv viss uppmärksamhet, för visst tyder en del i Researchgruppens utspel på att det handlar om mer än bara ett plötsligt anfall av moraliskt kompassinnehav. För att Researchgruppen ska kunna fortsätta arbeta sig in som en legitim verksamhet vid sidan av journalistiskt fridlysta Expo är det nämligen inte alls så dumt om man börjar kapa banden till den ”utomparlamentariska” vänster som överlevt sig själv med decennier, och vid det här laget till stor del ligger mentalt efter även den enfaldigaste extremhögern. Nobelpriskandidaterna som yrar om ”golare” och pratar om ”hembesök” som om det rörde sig om resor med lokaltrafiken är naturligtvis politiskt värdelösa eller värre. Eller, inte för oss då, men för vänstern.

Det här fattar förstås Researchgruppen också, även om de kanske inte riktigt erkänt det för sig själva än.

Wannabejournalister
Alltså: i den mån utspelet varit politiskt genomtänkt snarare än spontant handlar det inte om att Researchgruppen har för avsikt att bli ”wannebejournalister med ingen förankring inom den utomparlamentariska vänstern”. Det handlar istället om att bli riktiga (nåja) journalister utan allt för uppenbar koppling till en utomparlamentarisk smurfbys monumentala, världsfrånvända inkompetens. Om man vill förstöra för den så kallade extremhögern är det givetvis bättre att samarbeta med statsmakten, massmedia och näringslivet än med folk som tror att haschrökning och direktdemokrati utövad i ockuperade rivningskåkar är revolution.

Ur ett radikalt vänsterperspektiv är det här förstås problematiskt, vilket gör att motsättningen inte egentligen kan reduceras till en fråga om huruvida Researchgruppen i motsats till den värsta vänstersektmiljön utvecklat rudimentära moraliska känselspröt, eller ens till en fråga om antirasistisk taktik. Sett ur en revolutionärt marxistisk eller anarkistisk synvinkel förhåller det sig nämligen ungefär så här: invandring, att solidariskt importera hundratusentals personer från alla kanter och hörn i världen, är positivt och okomplicerat på grund av det som komma skall. Människors skilda hudfärger, religioner, övertygelser, traditioner, vanor, språk och tänkesätt utgör allesammans irrelevant krimskrams och pynt, skapat och upprätthållet av deras position i den ekonomiska produktionsapparaten och/eller de globala maktstrukturerna. De här strukturerna kan, och kommer att, avskaffas eller reduceras till kosmetika utan politisk betydelse. Alla eventuella problem som uppstår på grund av skitsaker som mångtusenårig övertygelse, skilda utseenden och språkförbistring kan lösas genom att vita slutar vara rasister, och att alla resurser omfördelas på ett rättvist sätt.

Därför kan man, genom att uppväcka klassmedvetande eller motsvarande, omforma folket (förstått som svenska arbetare, somaliska socialbidragstagare, muslimer och alla andra som menas besitta ett latent klassmedvetande) till ett i någon mening samlat politiskt subjekt. Detta kan sedan besegra och avskaffa kapitalismen genom våld, generalstrejk, gatufester eller vad det nu rör sig om. Presto: sprolla om någon tror på Allah eller snackar Swahili, friheten är kommen. Stödet till invandringen måste därför förstås som betingat av tron på revolutionen, och på möjligheten att skapa en bred enhet på socialistisk, klassmässig och slutligen allmänmänsklig grund. Det är revolutionen som gör etniska frågor irrelevanta, och revolutionen förutsätter… Ja, att man är revolutionär. Till och med den enfaldigaste vänster måste rimligen begripa att det inte rör sig om någon sorts protosocialism eller solidaritet när amerikanska storföretag stödjer latinoinvandring, eller när Svenskt Näringsliv arbetar för öppnare gränser. Åtminstone inom den rådande kapitalistiska ordningen är det uppenbart för alla utom en ren idiot att mångkulturen, åtminstone till stor del, tjänar till att pressa löner och skapa splittring; inte ens den mest desperate nyvänsteranalytiker kan på allvar mena att Sverigedemokrater och ”vita kränkta rasister” ensamma bär ansvaret för detta.

Klassisk, Irländsk mångkultur

Den radikala skon
Någonstans där klämmer förstås skon när Researchgruppen markerar mot den verklighetsfrånvända men principfasta ytterlighetsvänstern och närmar sig etablissemangsmedia. Ser man målet som att bibehålla eller öka den utomeuropeiska invandringen, och upprätthålla hårt tryck mot alla som motsätter sig den, är taktiken solklart legitim. AFA har i över ett decennium uteslutande agerat valarbetare för SD och skapat sympati för även radikalare höger – i synnerhet i takt med att skinheadkultur och liknande amoraliskt skräp avvecklats på motståndarlaget. En orientering mot i någon mening seriös politisk verksamhet verkar därför som det självklara valet för något så när intelligent extremvänster – att byta munkjackan och knogjärnet mot tweedkavaj och ironiska hipsterglajor. Ändå blir det förstås problem när gamla antirasister ”markerar” mot sina radikalare gatumotsvarigheter, och börjar sträva mot de journalistiska finrummen.

Om man arbetar för invandring inom ”systemet” – inom kapitalismen och mångkulturen – arbetar man ju nämligen för samma saker som Svenskt Näringsliv och Alliansregeringen, som Goldman Sachs och EU. Det handlar då inte minst om att begränsa löneutvecklingen genom arbetskraftsinvandring, och lönedumpa skitjobben genom flyktinginvandring av ett enormt låglöneproletariat, oförmöget att kommunicera och koordinera inbördes. Det handlar om att skapa en stor och splittrad underklass, definierad av språkliga, kulturella och religiösa skillnader vilka, oavsett hur mycket ”överbyggnad” och ”falskt medvetande” de i någon mystico-marxistisk mening utgör, i praktiken innebär oöverstigliga hinder inte bara för nationell identitet, utan också för facklig och överhuvudtaget politisk organisation. Mångkultur är en dominansstrategi, och har så varit sedan assyriska imperiets dagar. Britterna fyllde inte Nordirland med orangea, skotska protestanter av solidaritetsorsaker. Divide and conquer.

Den dolda roten
Här ser vi också en dold men väsentlig rot till den växande klyftan mellan alldeles äkta vänsterextremister – människor som tror att den socialistiska utopin är inom räckhåll, bara det kastas nog med sten och ”organiseras” tillräckligt – och åldrande, cyniska (men kanske, åtminstone på en rent mänsklig nivå, lite mer sympatiska och i alla händelser mer realistiska) antirasister som Expo och, vad det nu verkar, även Researchgruppen. De senare har helt klart förstått hur man bäst kan tänkas förstöra för Sverigedemokraterna. De hajar, eller börjar haja, hur man iscensätter verkligt välfungerande politiska förföljelser av högerextremister, konservativa och verkliga eller inbillade nynazister utan besvärliga sidoeffekter i form av till exempel de sympatiyttringar som är följden av militant våld mot meningsmotståndare. Ytterst: hur man upprätthåller invandringen, vad än vit kränkt arbetarklass tycker om saken. Kruxet är att man i och med denna taktiska förändring faktiskt, trots att man i invandringsfrågan som sådan fortfarande är helt förenad med sina radikalare kusiner, i praktiken har bytt sida helt och hållet. Tror man inte längre på samhällets fullständiga omvälvning i den befriande revolutionen, i vilken ”hembesök” väl får antas vara en del,  får ens försvar för invandringen plötsligt en helt annan karaktär. Det är inte längre klassfränder i den revolutionära kampen som importeras, utan McDonaldsstädare och Ulster-reaktionärer.

De så att säga riktiga kommunisterna tycks, vidriga våldsdåd åsido, ha en sorts intuitiv förståelse för att en liberal antirasism, alltså ett aktivt stöd till massinvandring på kapitalismens villkor, innebär dödsstöten för deras politiska projekt. De skulle aldrig säga det uttryckligen, men i det besinningslösa hatet mot Researchgruppens ”golande” och färd mot den legitima journalistiken finns undertoner som antyder att de faktiskt, någonstans, begriper det.

Normalt skulle en bojkott av det här slaget syfta till att få bojkottens yttersta mål att ändra inställning – i det här fallet alltså få Aftonbladet och Expressen att balansera sin journalistik så att den åtminstone har någon sorts kontakt med den faktiska verkligheten i samhället vad avser invandring och besläktade frågor. Det låter sig givetvis inte göras, och därför måste målet vara att skada tidningarna ekonomiskt. I slutänden få dem att gå omkull. Och det är ett alldeles utmärkt mål, som borde intressera också andra människor än de som hör hemma på högerkanten.

Det hela handlar nämligen inte bara om att kvällspressen rapporterar vinklat i vissa frågor, och att att dess personalstyrka kan beskrivas som en vänstersekt med några harmlösa alibin som Ulf Nilsson och Johan Hakelius. Minst lika väsentligt är att den är skitdålig. Tidningar av Expressens och Aftonbladets typ fyller – med eller utan vinklade nyheter – ingen positiv funktion överhuvudtaget. De utövar påtryckningar på politiker, utan att ha minsta politisk kompetens. De sprider skvaller, skitsnack och förvridna versioner också av händelseförlopp som inte har någonting alls med invandring, höger-vänster-förhållanden eller någonting annat att göra. De skapar och aktiverar enfaldiga, insönade och okunniga människor. De smutsar ner det offentliga rummet. De kan utan vidare ersättas av sporttidningar, eftersom sportdelen är det är det enda område där man kan läsa och faktiskt lära sig något om den yttre verkligheten.

Med andra ord: unleash rättshaveristerna. Precis denna metod har tidigare använts i betydligt smutsigare syften än att försöka få bort två mentala svarta hål som Aftonbladet och Expressen från offentligheten, och denna gång är den mer än påkallad. Kvällspressens död vore ett framsteg för det offentliga samtalet i Sverige, till och med om övrig s.k. ”gammelmedia” tills vidare fortsätter finnas kvar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är också trogna diverse korkade politiska principer, och begår verkliga övertramp, men de är inte onyanserade och fördummande på riktigt samma sätt som de två tidningar som dagligen besudlar kiosker och köpcentra över hela Sverige. Det går bortom enskilda politiska frågor – själva den mentalitet som odlas av slaskpressen är direkt skadlig. En permanent bojkott av Aftonbladets och Expressens annonsörer är alltså absolut inte bara påkallad för invandringskritiker, ”högerextremister” och allmänna elakingar. Den är ta mig fan en moralisk skyldighet för alla med mer än tvåsiffrig IQ.

Bojkotta Aftonbladet
Fria Tider: Att smaka på sin egen medicin

Vän av ordning frågar sig förstås varför man i sådana fall släpper den här filmen just nu, så långt före valet att den, liksom allt annat som hände för mer än tre månader sedan, kommer att vara bortglömd av alla utom den sedvanliga klicken insnöade SD-motståndare när det är dags att gå till valurnorna. Orsaken är helt enkelt att det inte handlar om att påverka SD:s opinionsresultat, i varje fall inte i första hand. Våldtäkterna, våldet mot svenska pensionärer och segregationen påverkas förstås lika lite av någon järnrörsskandal som av ungdomsgårdar och integrationssatsningar, och folk röstar inte på SD för att de älskar deras ledamöter, utan för att det är det enda parti som ens tenderar mot att ta tag i invandringsfrågan. Att mobba en timid Jimmie Åkesson gång på gång i direktsändning är inte heller direkt genial opinionsbildning i ett land där offerstatus är det främsta moraliska tillhygge som finns.

Poängen med skandalen, eller snarare med det utdragna tjafsandet efteråt, är helt enkelt att förstöra partiet inifrån. Att två av Sverigedemokraternas bästa debattörer får träda tillbaka till en mer undanskymd plats som riksdagsmän är förstås inte alls tillräckligt för att åstadkomma något sådant. Istället vill våra media få igång så många interna konflikter som möjligt, och understödja dem med riklig rapportering. Konflikterna man är ute efter att underblåsa är främst två:

1) Radikaler mot mesproppar. Åkesson kan inte nonchalera medierna helt, även om det i moralisk mening vore fullt påkallat. Vilken riksdagsman som helst som ertappats på film på det sätt som Ekeroth och Almqvist gjort skulle få ta ett rejält steg tillbaka, oavsett parti (däremot inte lämna Riksdagen, det gör inte riksdagsmän). Det gör att i alla fall den nuvarande åtgärden är ofrånkomlig. Risken med det fattade beslutet är dock att radikalare falanger, som helt korrekt gör observationen att svenska media nästan till siste journalist utgörs av fientligt inställda propagandamegafoner, börjar bråka med partiledningen. Gustav Kasselstrands välmenande debattinlägg, publicerat i DN, är bara en ytlig krusning på den sjön. Den typen av reaktioner, begripliga men problematiska, öppnar för en eventuell motreaktion från ”mesproppsfalangen,” i form av uteslutningar av kritiska röster (som t.ex. Kasselstrand, vilket förstås vore Expressens och DN:s våta dröm). Ungdomsförbund mot moderparti, ”bunkergäng” mot ”nydanare”. Det är början på ett Ny Demokrati-spektakel, vilket är exakt vad medierna med rådgivare strävar efter att åstadkomma.

2) Centrum mot periferi. Diskussioner kring ”dubbelmoral” har förts, angående att Almqvist och Ekeroth inte omedelbart utesluts ur partiet. Lokala kommunala företrädare har därvid rotats fram av diverse tidningar, och offentligt ondgjort sig över hur fubbigt det är att inte två av Sverigedemokraternas viktigaste representanter kastas ut som vilken fylletwittrande kommunalpolitiker som helst. Det resonemanget är direkt ohållbart, av uppenbara orsaker. Här får lokalföreträdarna lugna sig, och begripa att det är en enorm fördel om Almqvist och Ekeroth i sinom tid kan återkomma till den politiska scenen. Kompetens är extremt ovanligt, inte bara inom Sverigedemokraterna utan i hela det svenska politiska landskapet. Jämlikhet för sakens egen skull är inte något som någonsin ska tas på allvar (och heller inte tas på allvar av någon som har ett jota att säga till om), utan ett ljud man kan göra i vissa situationer för att få som man vill. Det här är inte en sådan situation. Samtidigt ska partiledningen även här vara försiktig med att gå för hårt fram med naiva lokalpolitiker som låter sig utnyttjas av journalister. Det handlar om att sitta still i båten, helt enkelt.

Sverigedemokraterna måste helt enkelt sluta leden fullständigt och i alla avseenden. Interna bråk kan i värsta fall förstöra partiet, eller som allra minst ge ett oseriöst och förvirrat intryck som till skillnad från skandalen i sig kan komma att påverka valresultatet 2014. Även befogad kritik mot partiledningen – inklusive sådan som rör hanteringen av Almqvist och Ekeroth – måste upphöra tills det gått så lång tid att det handlar om utvärdering och eftertanke. I den mån den förekommer ska den inte bemötas av centrala partiföreträdare. Överhuvudtaget – skandal eller ej – ska inga Sverigedemokrater någonsin ägna sig åt intern kritik via slaskmedias skitsnackskanaler (för att nu inte tala om Expo, som man överhuvudtaget inte borde prata med, av uppenbara orsaker). Syftet med att rapportera är att skapa konflikter, ingenting annat, och det betet får man inte vara så dum att man tar.

Den mediala verkligheten är inte på riktigt, utan ett rent manipulationsspektakel. Relationer människor emellan däremot, de är på riktigt. Så länge en majoritet av Sverigedemokraternas representanter förstår det, och sedan manövrerar minfältet efter bästa förmåga, kommer man att klara den här krisen minst lika bra som alla föregående.

Jimmie Åkessons senaste utspel om att städa upp i partiet och göra sig av med ”rasister, extremister och rättshaverister” har mötts med blandade reaktioner. Lågmälda, skadeglada rubriker i ordinarie media (formulerade för att maximera skandalen i Näthatarland), förutsägbart upprörda reaktioner på högerflanken. En av de bästa kritiska poängerna görs i en ledare på Fria Tider – ”Gör som Sveriges Radio, Jimmie.” Det som där sägs tål förstås att upprepas både en och två gånger. Det finns ingen medial eller politisk legitimitet att köpa för SD, såvida de inte helt och hållet avser att ge upp ambitionen att förbättra någonting, överhuvudtaget, i landet. ”Rasism” betyder definitivt inte ”irrationellt rashat” i den officiella jargongen – det betyder inte ens intresse för väl belagda vetenskapliga data. Det betyder att man menar att det finns minsta problem med invandring som inte kan åtgärdas genom antirasistiska kampanjer och verkningslösa penningregn över förorter. Ingenting annat.

Gardell och Geller
Men det här vet Åkesson förstås. Varför väljer han då att göra ett sådant här utspel? Det finns ett par olika möjliga tolkningsmodeller. Den mest typiska ute i extremistkretsarna är att det handlar om att kasta ut samtliga nationalister, och omvandla Sverigedemokraterna till ett kontrajihadistiskt muslimhatarprojekt som skiter i invandringsproblematiken, och mest ägnar sig åt att mobba muslimer (och, i förlängningen, stödja amerikanska och israeliska bombkrig mot det ena och det andra). Sådana tendenser har funnits, och de är förstås vansinniga. Det Pamela Geller och Robert Spencer håller på med kan möjligen accepteras när det ställs mot vänsterns motsvarighet – hysterisk islamapologi bedriven av allmänna dårar. Men det är faktiskt inte särskilt mycket bättre. Mattias Gardells myggsilande av liberala imamer och obskyra, maktlösa kvinnorättsorganisationer i arabvärlden har en rätt exakt spegel i Gellers och Spencers monomana gormande om Muhammed och odemokratiska muslimer. Den typen av retorik ger inte SD någon legitimitet, och är dessutom inte till någon nytta för att förändra landet.

Men det vet nog Åkesson också. Med risk för att anklagas för blåögdhet tänker jag istället påpeka en annan sak, som vissa tycks glömma bort: Sverigedemokraterna har problem med ”rasister, extremister och rättshaverister”. Och då inte den sortens folk som tycker något annat än extremvänstern på Aftonbladet och DN, eller folk som gör goda poänger i viktiga frågor, utan människor som inte kan uppföra sig. Alls. Det stora problemet med lokalpolitiker som skriker och gapar på Twitter eller gör begåvningssvaga uttalanden är nämligen inte exakt vad de skriker och gapar, utan att och hur de gör det.

Ryggradslöst vs. Rättshaverism
Kikar man närmare på Sverigedemokraternas uteslutningsärenden finns det förvisso några fall där det hela tycks leva upp till den hårdaste kritiken: i bästa fall ryggradslöst, i värsta fall systematiskt för att förändra partiets faktiska funktion från att motverka och slutligen sätta stopp för en okontrollerad och livsfarlig invandring, till att gagga tandlöst om ”svenska värderingar” som i dagsläget reducerats till knull- och supkultur. Det är ibland nästan så man väntar på att någon ska kritisera muslimerna för att vara emot invandring, och därmed rasister (det är väl ungefär det enda som är kvar innan botten nås i den kontrajihadistiska diskursen).

Men många av Sverigedemokraternas uteslutningsärenden är inte alls av den arten. Det handlar tvärtom om labila människor som inte fattar hur politik fungerar, och senare går vidare till att vara lika dysfunktionella i mer obskyra politiska miljöer (skriver han på högerextrema bloggportalen motpol…). Fria Tiders ledare jämför med Sveriges Radios hantering av Täppas vilja att låta folk mörda Lars Vilks, och Aftonbladets nonchalans inför Oísin Cantwells skjutjärnsjournalistik på Twitter. Det är i och för sig i sak riktigt. Frågan är bara om vi verkligen vill ha partier, ens bra partier, med motsvarigheter till Täppas och Cantwell vid spakarna? Ledaren påpekar att folk inte alltid menar det de skriver bokstavligt, men det är faktiskt inte så svårt att låta bli att skriva enfaldiga, ilskna saker på Internet, och om man inte klarar av det är frågan om man är lämpad att vara politiker.

De som kommer undan
Framförallt finns en avgörande skillnad mellan Sverigedemokratiska kommunalpolitiker och Täppas: den senare vet att han kommer undan med vad som helst. Hans beteende är fortfarande odrägligt och osmakligt, så klart, men det är inte nödvändigtvis korkat. Sitter man i kommunen för Sverigedemokraterna och pratar om att skjuta statsministern har man inte lyxen att komma undan med det, alldeles oavsett hur lite man menar det (för naturligtvis har inte karlstackaren tänkt skjuta någon statsminister). Man förstör för sitt parti, man skämmer ut sig själv, och viktigast av allt: man borde begripa det. En person som inte klarar en sådan sak, utan känner att det är omöjligt att undvika att spy ur sig sina magkänslor, är helt enkelt inte skapt för att navigera det svenska politiska systemet, som faktiskt är exceptionellt skitnödigt och skandallystet även i andra sammanhang än när det kommer till ”rasism”.

Vänstern kommer visserligen allt som oftast undan med infantilt klasshat och rena absurditeter, men högern gör inte det, överhuvudtaget. Inte ens moderaterna kan twittra sin syn på sjukskrivna latmaskar, bortskämda arbetstagare och Olof Palme. Och vet ni vad? Därför gör de oftast inte det. Och, media åsido, så är det åtminstone en av orsakerna till att vi idag har en nominellt borgerlig regering.

Harmlös självsanering?
Den mest optimistiska gissningen, för att komma till sak, är att Åkessons utspel handlar om ett rätt harmlöst försök till självsanering. Tanken är i så fall att de som blir så provocerade av formuleringen om rasister och rättshaverister att de känner sig manade att i protest lämna partiet, sannolikt är samma personer som förr eller senare kommer att tappa besinningen av andra orsaker. Därför petar man dem i magen redan nu, i förhoppningen att de ska ge sig av självmant, och sedan rasande anklaga SD för att inte vara tillräckligt mycket nazister. Det är ett ganska bra sätt att normalisera bilden av partiet, utan att genomföra några faktiska förändringar i de politiska ambitionerna.

Det kan vara naivt – det erkänner jag villigt. Är det så, kommer framtiden att utvisa det. Kanske åker halva SD ut ur partiet, kanske ersätts blåsippan av en blandning av stjärnbanéret och Israels flagga. Jag tror dock inte riktigt det. Sverigedemokraterna har mandat för att stoppa förstörelsen av Sveriges sociala infrastruktur, inte för att stå upp för diverse hysteriska tolkningar av malätna upplysningsvärderingar. Vägen till att bli ett s.a.s. seriöst parti inkluderar visserligen en uppgörelse med ”rättshaverismen” och ett stopp för den barnsligaste hetsretoriken, men i slutänden är det enda vettiga politiska målet ett totalstopp för den utomeuropeiska invandringen. Rasism eller ej.

Och vet inte Åkesson det, är han nog rätt ensam om den saken bland folk som har minsta insyn i hur läget ser ut just nu.

Anti-imperialism
Samtidigt har Myrdal också uppenbara fördelar, som man inte ska förringa, i synnerhet om man jämför med den nuvarande svenska ”intelligentian”. Dels vissa politiska – till och med om man bortser från en och annan väsentlig symbolfråga. ”Anti-imperialismen” är här det mest konkreta exemplet. Den innebär nämligen – konsekvent tillämpad – att större kollektiv, nationer och folk, åtminstone i teorin får möjlighet att styra sitt eget öde. Myrdal lider visserligen av sektvänsterns största inre självmotsägelse: toleransen för, och stödet till, alla tänkbara ”reaktionära” och nationalistiska regimer i Tredje Världen, ställd mot ett avståndstagande gentemot allt vad folklig nationalism och konservatism i Västvärlden heter. Det har i sin tur att göra med den marxistiska historiesynen, där kapitalistisk, eller om nödvändigt andra former av nationell centralisering och effektivisering, alltid måste föregå nästa steg i utvecklingsprocessen (som, gissningsvis, får antas sluta i den internationella kommunismen). En snäll kung i ett feodalt samhälle blir alltså sämre än en mordisk dåre, så länge den senare centraliserar, bryter sönder traditionella och utvecklingsfientliga hierarkier och utvecklar ekonomin. Perspektivet delas för övrigt, om än sällan explicit, av våra samtida liberaldemokratiska krigsideologer.

Ändå är det givetvis så att en demontering av den globala maktstrukturen efter Myrdals schema skulle skapa helt nya möjligheter för både europeiska och andra nationer att ”utvecklas” eller, mer korrekt, förändras i den riktning de själva vill. Myrdal förutsätter att marxismens principer alltid får historiskt genomslag på ett eller annat sätt, men motsätter sig det yttre påförandet av politiska system ens på så att säga efterblivna nationer. Det är en uppfriskande inställning i dessa dagar av arabiska vårar.

Stringens
Det finns dock ett par mer objektivt positiva aspekter på Myrdal, som gäller även om man skulle tycka att ovanstående observationer är helt uppåt väggarna. Främst bland dessa är sättet på vilket han förhåller sig till ideologi. Myrdal gör ingen hemlighet av sin närmast reservationslösa tro på marxistisk utvecklingslära. Våld är legitimt när det för utvecklingen ”framåt”, och utifrån detta kan man sedan härleda hans övriga ställningstaganden. Liknande scheman skulle kunna uppställas över andra tankelinjer i hans politiska skribentgärning. Fördelen med det här är att det skapar förutsättningar för relevant politisk diskussion, och ännu mer så om man betänker att Myrdal över lag ansträngt sig för att i alla fall ofta veta ungefär vad han pratar om. Jämför man Myrdal med samtidens sentimentala, obildade journalistkår är han – trots sina extrema politiska idéer – ett under av objektivitet. När han säger galna saker, finns det utifrån hans givna position orsaker till det som inte är galna.

Det här innebär att han, åtminstone i teorin, går att diskutera med. Dessutom är Myrdal kliniskt befriad från opportunism – i den mån han någonsin överhuvudtaget bytt åsikt (vilket möjligen kan tänkas ha hänt), har det i så fall grundat sig på att han faktiskt funnit orsak till att göra det. Man kan med rätta tycka att rigiditeten i vissa avseenden gått alldeles för långt, men själva principen att fatta varför man tycker saker, hålla fast vid det, och inte glida med i en diffus ”utveckling” för sakens egen skull är ändå god (och lite paradoxal). Detta förhållningssätt ställt mot det neurotiska navigerande mellan ångestkänslor och simplistiskt moraliserande som utgör själva fundamentet för svenskt debattklimat i övrigt, gör det svårt att undvika vissa sympatikänslor när det kommer till Myrdal. Sverige skulle förvisso inte gynnas av fler människor som delar hans ungefärliga värderingar – sådana har vi nog av – men däremot av fler människor som strävar efter samma stringens och ärlighet.

Relaterat:
Jan Myrdals blogg
Oskorei: Klassperspektiv på den politiska korrektheten

Om inte den berömda våta filten läggs över hela frågan skulle det kunna innebära startskottet på en debatt om precis det ämne jag tog upp. Anna Dahlberg hävdar i ledaren ifråga att det är Sverigedemokraternas fel att flyktingpolitik inte kan diskuteras i Sverige (och inte hennes och journalistkårens, som fallet egentligen är vad gäller det mest omedelbara). Efter det obligatoriska nonsenstramset blir det raka besked: antingen måste Sverige minska invandringen, eller så måste vi skapa ett låglöneproletariat. Skitjobb där invandrare utan kompetens och språklig förmåga kan tjäna ihop till åtminstone en del av sitt eget uppehälle, där (gissningsvis) även en försvarlig andel svenskar kan tryckas in så det inte blir rasism.

Vilket av de två alternativen det blir behöver vi inte ens fundera på. Vänstern bryr sig mer om invandringen än om arbetar- och underklassen, ”högern” har blivit precis den ideologiskt tomma funktion av kapitalet som vänstern alltid anklagat den för att ha varit. Oavsett vad man har att säga om välfärdsstaten som sådan – ovan nämnda inlägg har en intressant kommentarsfältsdiskussion – är det inte någon trevlig utveckling vi går till mötes.

Avståndstagandet
För ändamålet har han valt att ta avstånd från sin tidigare antisemitism, samt att skriva ovan nämnda bok. Han har, mest väsentligt, konstaterat att han inte längre ser islamismen som politiskt ideal. Det andliga Imperium han eventuellt drömde ihop i ungdomen tjänar inte på att representeras av wahabismen och liknande sydprotestantiska, extremistiska muslimska rörelser – kanske är islam i sig otillräckligt. Han har, i samband med detta ställningstagande, också börjat bråka med några av islams mer centrala företrädare i Sverige – muslimer som får sin ideologiska input från Saudiarabien och salafismen, samtidigt som de samarbetar med svenska myndigheter.

För min del är det hela inte så jättedramatiskt. Visst är Omars plötsliga avståndstagande från antisemitismen lite överspänt – men det var hans plötsliga omfamnande av alla möjliga och omöjliga revisionister och ”fritänkare” också. Det är lite tråkigt att han verkar fast besluten att ta sig tillbaka in i det så kallade etablissemanget, men dummare saker har väl hänt. Det blir framförallt kul att se mainstreammedia omfamna honom igen (fucking DN recenserar honom redan; de kan inte hålla sig, ens när det rör sig om en så pass svennig invandrare som M.O.). Jag kan inte riktigt tro att Omar tar svensk debatt helt på allvar; det gör inte psykiskt friska människor, och inte dårar heller. Kultursidan är reserverad för den fega medelmåttan, som inte har något att säga alls, och oavsett hur mycket Omar ursäktar sig vet han förstås det. Låt honom skriva om hur det känns inuti, och om det allmänmänskliga tillståndet. Det kan vara lika viktigt som det politiska gnället.

Fin bild som seriösa svenska onlineuppslagsverket
Wikipedia väljer att ha på M.O…

Andra sidan
Värre då är det att se andra debattörers beteende i den här historien. ”Kan vi lita på Omar,” är frågan för dagen. Motfrågan är rätt självklar: vilka jävla ”vi”? Omar menas ha rivit upp sår, och orsakat otrolig skada, vilket förstås är rena vansinnigheter. Det är ingen som tagit någon skada av något han skrivit, och töntarna som hävdar motsatsen vet det.

Daniel Poohls blogginlägg på Expo sammanfattar inställningen när den är som värst. Där listas sådana saker som Omars vänskap med Jonas de Geer; en vänskap som, så vitt både jag och Poohl vet, dog ut flera år innan Omars islamistiska omvändelse (och då har vi inte ens börjat ta i frågan vad fan Expo har att göra med vilka kompisar folk har). Poohl undrar också hur det ligger till med Omars stöd till Iran, en frågeställning som är ofattbart oförskämd när den kommer från det här hållet. Jag tänker inte försvara Iran i onödan, men själva enfalden i Poohls vädjan till läsarnas utrikespolitiska fördomar och okunskap är pinsam (”JAHA, Omar STÖDJER IRAN – JAHA, JA!”). När han sedan kräver att Mohamed ska förklara vad han menar med ”sionism” börjar faktiskt skämspåsen bli full. Kan Daniel, eller kanske de som betalar hans lön, vara vänliga att föregå med gott exempel vad gäller sionistdefinitionen?

Poohl har därefter mage att ifrågasätta Omars trovärdighet utifrån innehållet i dennes tidigare bok, Islamisten. I den spyr Omar galla över en pinsam tillvaro som Onkel Tom-liknande invandrar-alibi till kulturvänsterns dumheter. Detta anser Daniel vara blamerande, och något som gör att vi bör förhålla oss skeptiska till Omars ursäkter. Att han inte förblivit en efterblivet charmig mångfaldsindikator, utan öppnat käften, är i sig ett tecken på att han kanske aldrig mer borde få synas till i offentligheten (för det är det Poohl diskuterar, tro inget annat).

Den pinsamma läroboken
Som en dålig historielärobok väljer Exporedaktören avslutningsvis att tolka Mohamed Omars kritik av salafister och knasbollsmuslimer som ett uttryck för konflikt mellan Shia-islam och Sunni-islam. Den tolkningen har Poohl gemensam med ungefär tre arga counterjihadist-kommentatorer på Omars olika Newsmillinlägg i frågan.  Liksom dem nämner Poohl inte sufismen, eftersom han inte har en aning om vad det är för något. För dem och honom handlar hela saken om någon sorts sandnegerdiskussion mellan ”shia” och ”sunni,” inte om den reella motsättningen mellan något så när funktionell islam kontra expansiv, totalitär islamism (en distinktion, separat från invandringsdebatten, man skulle kunna tro att Expo skulle vara intresserade av, men det är förstås som vanligt för mycket begärt).

Jag måste erkänna att det för mig är obegripligt varför Mohamed Omar väljer att försöka klättra tillbaka in i det svenska kulturetablissemang där kombinerade plugghästar-mobbare av Poohl-karaktär desperat försöker agera grindvakter. Det är ändå lustigt att hans come-back verkar lyckas. Inte minst för att den gode svensk-iraniern förmodligen inte är riktigt nog efterbliven för att ta något av det här på allvar i längden. Det kommer säkert Poohl, som välförsörjd propagandist utan möjlighet eller rätt att tänka självständigt, att få anledning att återkomma till inom några decennier.