Solguru

Så sent som igår antydde jag att en viss kursändring i svensk politik tycks vara på gång, och fick medhåll från vissa kommentatorer. Nu har jag gott självförtroende, men att självaste migrationsministern skulle bekräfta det jag skrev samma natt hade jag inte trott.

I

Några timmar efter mitt inlägg igår dök en längre artikel upp på DNs debattsida online (jag förmodar att det tryckts i pappersupplagan under dagen). ”Ställ tydligare krav på våra invandrare”, tycker Tobias Billström. Vissa delar av inlägget är gammal alliansskåpmat – det handlar om att få folk i arbete och att folk som förväntar sig uppehållstillstånd (permanent sådant, något annat finns ju inte i Sverige) inte gärna kan bosätta sig var de vill, utan måste flytta dit jobben finns. Att tvinga invandrare att bosätta sig någon särskild stans lär Billström hur som helst inte lyckas med, så det är inte så mycket att prata om. Det här handlar förstås i första hand om att verka handlingskraftig och försöka sko sig på den situation han själv dagligen bidrar till att skapa. Och till att fortsätta trumma in det fruktansvärt tjatiga begreppet ”utanförskap” – ett ord folk numera i vilket fall mest associerar till olika nedskärningar och inte alls gillar att höra. Så värst många fler nyheter finns det inte – den svenska rasismen hudflängs förstås. Även om han märkligt nog faktiskt undviker ordet självt (kanske han begriper att folk börjar tröttna på att ständigt beskyllas för att andra inte sköter sig) orerar han om att det ”paradoxalt nog [råder] ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet”.

Nu är det inte det här tramset som är intressant – naturligtvis måste migrationsministern lyfta fram ”svensk rasism på arbetsplatserna”, och ”misslyckad integrationspolitik” – inte en totalt urartad invandringspolitik som flyttat hundratusentals människor från världens alla hörn in i en gång homogena förorter. Precis som att någon ”integrationspolitik” i världen hade kunnat få ett sådant projekt att fungera, och precis som att ”rasism” uppstod ur tomma luften, och inte som en desperat reaktion på att många svenskar rent faktiskt har anledning att vara rädda att gå ut på nätterna. Detta vid sidan av att ömsesidigt rashat alltid åtföljer situationer där stora grupper av etniskt skilda människor delar territorium, i varje fall där deras inbördes maktrelationer inte regleras av fastslagna traditioner och normer på ett sätt som är omöjligt att åstadkomma i ett demokratiskt samhälle.

II

Men det som faktiskt är intressant med Billströms artikel är något annat, och det citerar jag till fullo:

” I Sverige råder en utpräglad rädsla för att tydligt kommunicera helt fundamentala värderingar och värderingsburen lagstiftning till människor som kommer hit. Oron för att missförstås eller utpekas som främlingsfientlig gör att vi i praktiken helt avstår från att ge en realistisk bild av vilka krav som gäller för den som vill leva ett bra liv i Sverige.”

Det här är också det väsentliga, och helt i linje med det jag antydde igår. De invandrare som trott att de skulle få bevara sin egen kultur, medan bara den svenska skulle rulla undan i ”antirasismens” namn, lär få tänka om. För nu börjar man slå till:

”Vi har ekonomiska rättigheter som är sällsynta i andra delar av världen. Vi erkänner barns, kvinnors och sexuella minoriteters individuella rättigheter och ställer dem framför familj, klan, grupp och kultur.”

På ren svenska: i syfte att rädda det allt mer snedseglande mångkulturella projektet, ska man dra åt tumskruvarna och riva upp invandrares sammanhållning och gemensamma kultur som man gjort med den svenska. Man kan förstås inte assimilera folk till att bli ”svenskar” – det är för det första inte något man strävar efter, och för det andra inte något någon vet hur det skulle gå till. Men man kan börja bekämpa muslimsk, arabisk och afrikansk kultur och framförallt religion på samma sätt som man bekämpat den svenska i decennier. Nu ska vi givetvis inte överdriva – så länge en ”postkolonial” analys fortfarande dominerar universiteten, och dessa har inflytande över institutioner, kommer många naturligtvis att i stor utsträckning motsätta sig en sådan utveckling. Dessa människor kommer istället att argumentera för att man ska fortsätta skylla också kvinnosyn, ”homofobi” och inbördes rasism hos invandrargrupper på västerlandets förtryck (ett tragikomiskt exempel på den ideologiskt totalt kapsejsade vänsterns papegojjargong finns här). Samtidigt innebär en sådan strategi att den här inställningen aldrig kan förändras hos de här grupperna, eftersom sambandet mellan ”koloniala strukturer” och intern problematik hos invandrargrupper åtminstone vid det här laget är totalt fiktivt.

III

Kanske kommer den vänsterregering som i stort sett säkert tillträder om ett par år att skruva klockan tillbaka på eventuella ”hårdare tag” mot invandrare alliansregeringen vill åstadkomma. Ändå är detta debattinlägg, i den mån det varslar om annan politik, ett led i samma utveckling som gett oss Dansk Folkeparti, Sarkozy och Sverigedemokraterna, om än i mindre skala. Det handlar om att fortsätta upplösa de sista tragiska resterna av västerländsk kultur och identitet, och jag tror inte att någon ska räkna med att situationen blir bättre av att man ”ställer krav på invandrargrupper”, oavsett hur ointresserad man är av Europas framtid i övrigt. Kriminalitet, rasism och etniska motsättningar upplöser man inte genom att få folk att låtsas respektera kvinnor och andra religioner. Man kommer att passa på att inskränka svenskars rättigheter samtidigt som man inskränker invandrarnas, och kanske liksom i Frankrike förbjuda ”religiösa symboler” i offentligheten i syfte att komma åt slöjan. Att kampen mot ”högerextrema” grupper, ”antisemiter” och ”rasister” kommer att öka parallellt är det inget tvivel om. Som ett led i detta kan man använda den fortsatta invandringens negativa konsekvenser och den otrygghet som följer med dem till att stärka övervaknings- och kontrollsamhället allt mer. Principen att människor ska ha rätt att utveckla sin kultur något så när självständigt är nämligen den mest oacceptabla, och till slut ska man komma att försöka avskaffa alla värderingar som stöter eliterna, och göra varje människa, oavsett färg och kultur, till en värdelöst konsumerande promiskuös massmänniska utan hemland, historia eller framtid.

Det är ingen rolig utveckling.

De flesta människor håller sig vanligen inom de fält de behärskar, och uttalar sig inte allt för fritt i frågor de inte har någon aning om. När det kommer till religion är dock så inte fallet, och när idioterna släpps lösa börjar till och med vanligtvis fridlysta grupper drabbas.

De som följer mina härjningar vet att jag är närmast överdrivet fientlig mot konspirationsteorier av alla slag. Kan man slippa peka på en person, en sammanslutning eller en folkgrupp, och istället välja att fokusera på en struktur, en idé eller en tendens väljer jag undantagslöst det andra alternativet. Ibland leder det till att det jag skriver blir överdrivet abstrakt, men jag tror att det i gengälld blir betydligt svårare att angripa för dem som hellre vill hitta ismer att klistra på åsikter än bemöta dem i sak. Det finns dock en grupp av människor jag gärna pekar ut: idioterna. Och de är de farligaste av alla.

I

Idioterna finns överallt, och verkar faktiskt ofta (medvetet eller omedvetet) gå någon annans ärenden. När jag säger ”idiot” menar jag nu inte en person som saknar kunskaper om ett eller annat ämne. Jag kan själv ingenting om bilar, mopeder eller industriella glassrecept. Detta skulle kunna vara ett problem, men jag har en mycket klurig lösning: jag låter bli att reparera bilar och mopeder, och jag låter bli att tillverka glass i stor skala. Denna policy tror jag är bra i de flesta fall – ska man göra något eller säga något, ska man först ta reda på hur det fungerar. För de allra flesta människor är det också självklart – man ger sig inte in i en politisk diskussion utan att kunna något om ämnet, och man opererar inte bukspottskörteln på folk utan att ha åtminstone någon läkarutbildning.

Men det finns dock fält där hur många människor som helst finner det för gott att uttala sig, med största bestämdhet. Hit hör förstås den sedvanliga PK-raddan med ämnen som människoraser, auktoritet, homoäktenskap och aborter. Där vet alla hur det hänger ihop, för det såg de på TV strax efter att de fått lära sig att tänka själva och vara individer: det finns inga människoraser, auktoritet är definitionsmässigt ond om den inte förhindrar en större auktoritet, homoäktenskap är precis som vanliga äktenskap (fast inte lika onda, eftersom de inte upprätthåller heteronormativiteten) och aborter är endast en fråga om att avlägsna en irriterande pryl som skulle sabbat hundratals krogbesök och antagligen skulle blivit skittråkig ändå (grisrosa bebisar är hur som helst inte direkt hippt). Nu är det förstås inte alltid den enskilde människans fel att han eller hon blivit en idiot i vissa sådana här avseenden, men det förändrar tyvärr inte faktum. Väljer man att prata om något man inte vet något om, är man en idiot

II

Ett annat fält, och huvudämnet denna gång, är religionens område – området där alla är experter. Jag brukar vanligen vara ganska avslappnad i kontakten med så kallade ”enklare människor” – folk som har bättre saker för sig än sitta och blogga på internet och få in pengar på att läsa ids förstås inte vältra sig i samma ämnen som jag. Det hindrar inte att jag faktiskt ibland kommer synnerligen nära att tappa humöret när expertutlåtandena börjar hagla:

”Förr i tiden trodde alla i Europa att jorden var platt på grund av kyrkan” (I det kristna Europa fanns inte den uppfattningen, och inte heller i de hedniska kulturer vars världsbild vi känner till – i den mån man haft en uppfattning har jorden i Europa alltid varit rund åtminstone sedan Eratosthenes av Cyrene mätte dess omkrets 200 år före kristus, och sannolikt längre).

”Egentligen är religion bara sagor.” (Sagor betyder något annat, och en religion består inte av ”sagor” även om man inte tror på den – myter, ritual och dogm har en helt annan struktur än ”sagor”)

”Visst vet du att alla krig har påbörjats på grund av religion” (Visst vet du att man måste kunna lika mycket om historia som jag vid sex månaders ålder kunde om glasblåsning för att tro något sådant?)

Det skulle gå att lista upp fler exempel, men jag väljer att avstå. Istället kan en krönika från Aftonbladet Kvinna få tjäna som exempel på hur dum man får (eller kanske måste) vara när man skriver krönikor i svensk fulmedia. I gammal god Aftonbladettradition går Lisa Magnusson loss på världsreligionerna med hela den intellektuella kapacitet som bekommer en fjortonårig tjej som kanske inte förstår, men i alla fall är arg. Med tanke på att hon förutom sin låga ålder lider av ett förståndshandikapp är det hela inte så dumt.

III

Nu är Magnusson i och för sig 27 år gammal, och hennes enda förståndshandikapp tycks vara feminism och en anställning på Aftonbladet, men det kanske kan vara nog för att ursäkta hennes tillkortakommanden?

Vissa av mina mer antimonoteistiska läsare blir säkert fascinerade – hon ger sig ju på islam! Och judendomen! Och kristendomen! Men ta det bara lugnt nu, kära läsare, innan ni sätter mjödet i halsen. För Lisas ilska torde riktas mot fler religioner och tankeinriktningar än bara dessa:

”Jag är trött på att man måste vara snäll och vidsynt och förstående mot folk som är dumma och trångsynta och oförstående.”

Jaha, du, Lisa. Själv är jag trött på att folk som som du uttalar sig överhuvudtaget. ”Bara genom att fjäska för gud får mänskan [sic] ett värde” får vi veta att religiösa människor tycker. Att diskutera innehållet i artikeln känns ganska poänglöst – det är den värsta sortens tonårsstereotypa missuppfattningar om allt vad religion heter. Men att det publiceras på detta sätt, och dessutom rent utav utgår från vad en Imam har gjort, visar på något intressantare, och bekräftar något jag hävdat ett tag: media har i viss mån tagit av kopplet på sina hundar, även om det än så länge främst handlar om felnavlade tikar som alltid kan skylla på sin bottenlösa okunskap om allt om de ifrågasätts och anklagas för rasism eller intolerans. Islam är inte riktigt rumsren längre – så gärna relativistiska postmodernister vill att alla ska få leva efter sina egna kulturella mönster exakt var som helst, så leder mångkulturens praktik slutligen till att alla genuina kulturuttrycks utrotande. En verklig kultur binder människor samman och skapar värden som inte utan vidare samexisterar med alla andra värden – och föreställningen om allomfattande ”jämlikhet” och ”individuell frihet” är synnerligen inkompatibla med de nästan alla andra världsåskådningar. Alltså kan allt fördömas som ”intolerant”, och allt kommer också att göra det.

IV

Den gamla ”majoritetskulturen” (vit, heterosexuell och patriarkal) kan inte längre vara ensam skurk – man kan inte gärna först hävda att det är katastrof om en svensk kvinna sköter hemmet och mannen jobbar i en i övrigt ganska ”jämställd” relation, och nästa sekund försöka motivera varför muslimska män kommer trampande tre meter framför en kvinna iförd Burka. I takt med att allt fler araber och afrikaner bosätter sig i Sverige ställs man alltså inför alternativet att den nyskapade ras av könlösa, jämställda, feminiserade män man lyckats avla fram genom decennier av överviktiga dagisfröknar ersätts av, visserligen berikande, men ändå farligt religiösa, homofobiska och patriarkala testosterontroll. Man vågar inte riktigt erkänna problemet, men åtminstone de homosexuella börjar som bekant inse att olika typer av frihet kanske inte alltid går att kombinera så bra.

Och i slutänden hatar vänstern och liberalismen Islam också – denna religion är bara önskvärd så länge den kan användas till att relativisera och angripa kristendomen eller ”gammalmodiga” värderingar överlag. Om muslimer tror att de kommer att få hållas i evighet med sina avvikelser från sexualiseringsnormativiteten, upplösningen av etniciteter och en våldsam sekularisering lär de få tänka om.

Etablissemanget ser sig tvunget att bredda kampen mot ”förtrycket”, och alltså måste idioterna släppas loss för att ge sig på nästa grupp. Ledsen, invandrarmän, men semestern är slut.

Ska man kompromissa och anpassa sitt budskap så att man får möjlighet att påverka praktiskt, eller ska man hålla fast vid sina värderingar och försöka få andra att anpassa sig till dem? Det finns olika förhållningssätt till ideologi och praktik.

Kompromisser har diskuterats mycket på sistone här ute på extremhögerkanten. Det är faktiskt intressantare än folk tror att delta i den typen av diskussioner – här trängs nämligen några av de intelligentaste, mest kritiskt tänkande, människorna med några av de allra enfaldigaste. För att nu inte tala om de rena dårfinkarna med uppenbara problem av helt annan art än politisk, och, faktiskt, en långsamt växande andel ”vanligt folk”. Omväxlingen är enorm, och bredden av åsikter likaså. Detta är förstås ironiskt, med tanke på att vi enligt säker uppgift från pålitliga källor är sådana sekteristiska, hatfyllda, enkelspåriga auktoritära personligheter allihopa. Det innebär bland annat att vi har dåligt självförtroende, och saknar förmåga att tänka själva. Detta är också det som skiljer oss från goda individualistiska socialliberaler, eller välavlönade radikaler, vilka dagligen spränger gränser. Ibland dristar de sig till och med att ifrågasätta sådana saker som kärnfamiljen och rasismen. För någon som jag är det nästan omöjligt att tänka sig vilken grad av autonomi och briljans som krävs för att våga något sådant i ett samhälle som Sverige. Men det är inte det vi ska prata om idag, utan om kompromisser – med andra eller med verklighetens förhållanden.

I

Just det här med kompromisser har som sagt varit på tapeten på sistone, och frågan är i vilken utsträckning sådana kan fylla en funktion, eller utgör en hiskelig kapitulation inför ondskans makter. Det finns tre huvudsakliga linjer:

1) If you can’t beat’em, join ’em. Det här är den taktik alla partier till höger om Mao i kultur- och familjefrågor ägnat sig åt de senaste decennierna. Det är det som gjort kristdemokraterna omöjliga att skilja från folkpartiet i annat än detaljfrågor, och det är det som propellerar ett utspätt Sverigedemokratiskt parti mot en triumferande marsch in i riksdagens skamvrå. Processen går ibland också högerut, men då uteslutande i ekonomisk mening. Där ser man både socialdemokrater och centerpartister successivt överge alla former av protektionism och reglering, i det förstnämnda fallet med undantag för vissa välfärdsinitiativ ägnade att knyta folk hårdare till staten. Man kan ibland också se ”radikalare” vänster som hoppas på att nedrivna tullmurar ska ge tredje världens bönder möjlighet att slå ut det europeiska jordbruket, och därmed sluta svälta (vilket skulle göra Europa beroende av kvalitetsregimer som Kina och Zimbabwe för sin matförsörjning, men det må vara). Det handlar alltså om att ge upp stora delar av det man tror på, i förhoppningen att det ska ge åtminstone något resultat. Den här strategin fungerar ibland, om syftet är att ge enskilda personer makt och status. Ibland fungerar den till och med bättre än så, vilket vi ska ta upp nedan, men ofta blir det också fullständigt fiasko (jfr ovan nämnda kristdemokrater).

2) Östfronten. Här handlar det om att stå upp för det man står för, gärna för saker man knappt verkligen står för, men som är nog kompromisslösa för att ge en känsla av tragisk heroism. Det handlar om att stänga varje möjlighet att någonsin accepteras av någon utanför den egna kretsen, genom att göra de ideologiska kraven så tydliga och överdefinierade att de blir verklighetsfrämmande för alla andra. Riv upp Versaillesfördraget och samla alla tysk… förlåt, svenskar, i ett rike!

3) Säga som det är, men säga det snyggt, och vara öppen för att man kan ha fel i vissa fall och frågor.

Det finns faktiskt en del att säga för alla tre ovanstående perspektiv, trots en viss hånfull ton från min sida i presentationen av två av dem.

II

Den första varianten fungerade utmärkt för förra generationens vänster. Hade de fortsatt vara aktiva i sina sekter modell Kommunistiska Partiet Leninist-Zendavestisterna hade situationen antagligen sett väldigt annorlunda ut idag. Men genom att helt sälja ut sina ideal när det gällde att bekämpa amerikansk kulturimperialism eller skapa någon typ av ekonomisk jämlikhet, lyckades de i samarbete med kapitalismen totaldemolera de sista resterna av traditionella värderingar som fanns i Sverige. Det halvtotalitära tillstånd där massinvandring, jämställdhet/”HBT-medvetenhet” och sexualliberalism blivit pseudoreligiösa dogmer hade inte uppnåtts genom kompromisslöshet. Problemet här är ju, att det är ganska tveksamt om detta verkligen kan fungera för folk med ”extrema” åsikter i annan riktning. Etniskt medvetande, könsidentitet, familjenormer och liknande stör statens monopol på maktutövning över individen. Nationell enighet och solidaritet riskerar att leda till farlig protektionism och annat besvärligt, vilket gör att man knappast kan räkna med att internationell finanselit och industri i sina nuvarande former kommer att applådera en sådan utveckling. Feminism och queermedvetna parader är ofarliga för makten, till och med bra för makten. Den internationella ekonomin ser inte kön, sexualitet eller ras – den ser överhuvudtaget inte människor. De kan komma i vägen. Detta är förstås också förklaringen till att vänsterns offer av den ena sidan av sina värderingar gav en sådan våldsam utdelning på andra sidan. Det vore förstås också för oss helt rimligt att ge upp alla idéer vi kan tänkas ha om ekonomi, om det gav möjlighet att förverkliga en organisk och pånyttfödd europeisk kultur. Det är dock tveksamt om vi kommer att få den möjligheten.

III

Alltså kommer alternativ två, att omvandla sig till någon sorts hemligt sällskap som bär Sanningens Budskap, obesudlat av omgivningen, och helt enkelt väntar på att det ska smälla. När detta sker, stiger man fram ur ruinerna och säger ”vad var det vi sa, lyssna på oss nu istället”. Problemet då är förstås att man fortfarande måste veta att det man står för är sant och övertygande. Och medan etniskt självbevarande, familjeideal, andlighet och allmän ordning på torpet aldrig blir omodernt, är det inte så säkert att folk ens efter en katastrof är allt för sugna på att emulera exempelvis en kortvarig diktatur från 1900-talets första hälft. Folk kan trivas med att vara vita och tro på europeisk kultur utan att nödvändigtvis skriva under på Partiprogrammet, folk kan till och med vara ganska skeptisk till att fortsätta upprepa olika slagord från ett specifikt partis historia.

Ett annat problem är att man frivilligt sorterar in sig i etablissemangets dikotomi – de säger A, så man måste säga B. Den eviga förintelsediskussionen är av den arten – mina åsikter påverkas inte det minsta av hur många människor som dödades eller inte dödades i Adolf Hitlers Tyskland. Jag förespråkar inte samma politiska system, och har ingen anledning att ta på mig ansvaret. Man kan i och för sig tycka att parlamentarismens och marknadsekonomins ideologer borde ta på sig ansvaret för Vietnam, Laos och Chile, och att vänsterpartiet med sin jämlikhetsiver borde ta ansvar för GULAG, om nu ”nynazisterna” ska ta ansvar för koncentrationslägersystemet. Men det blir en annan diskussion – vad mig anbelangar behöver jag ta ansvar för vad jag själv förespråkar, och det är vare sig folkmord eller 1900-talstotalitarism. De nuvarande bisarra försöken att försöka koppla ihop Europas själva identitet med folkmord, och inget annat än folkmord (som om det finns något folkslag som inte vid en punkt eller en annan gjort fruktansvärda saker, och som om inte själva det globala system av ”tolerans” och ”demokrati” som nu framhålls som ideal mördat miljoner människor under de senaste sextio åren) är absurda. Det finns ingen anledning att spela dessa föreställningar i händerna mer än nödvändigt.

IV

Den tredje varianten är, som den tillräckligt skarpsynte kanske anade redan när jag listade upp alternativen, vad jag förespråkar. Det grundar sig i att jag tror att det jag säger är riktigt, och att om jag på ett ärligt sätt framställer det, blir produkten även den ärlig och i förlängningen övertygande. Jag tror att de ideal”vi”, traditionalister eller identitärer, förespråkar är riktiga – på sätt och vis eviga. För att de ska kunna manifestera sig, måste man dock tala ett språk som hänger samman med det kringliggande samhället. Ifrågasätta de fenomen som förstör oss, och framhäva de (dessvärre för närvarande väldigt få) fenomen som vi kan bygga vidare på för att skapa en bättre situation för oss själva och våra barn. Det har sina faror – i värsta fall får man det sämsta av två världar, och kompromissar bort viktiga saker, samtidigt som man förblir isolerad och utstött. Ändå tror jag att det kan undvikas, och att det inte finns många alternativ. Vi vill få saker att bli på ett sätt som knappt ens påminner om den nuvarande situationen, och då kan man inte gå med på vad som helst och ställa sig in hur mycket som helst. Samtidigt vill vi också att något ska hända, och att någon ska lyssna på oss, och då kan man inte bara sitta i sin egen bubbla och tycka, med korta pauser för att ge sig ut och dra på sig allmänhetens spott och spe. Man måste med andra ord bevara kärnan, utan att för den sakens skull bli världsfrånvänd och obegriplig. Det viktiga är inte att snarast möjligast lisma sig till acceptans – det är oacceptabel kapitulation. Men det viktiga är inte heller att hålla fast vid -ismer eller enstaka åsikter i radikalismens namn. Det viktiga är att få jobbet gjort innan det är för sent.

Att förfölja folk politiskt anses ofta vara problematiskt, men i den svenska demokratin finns det alltid någon ursäkt eller orsak att göra det ändå. Idag tar vi en titt på några sådana bortförklaringar.

Att människor med avvikande åsikt marginaliseras och ignoreras är vardagsmat i Sverige. Allt ifrån antiabortorganisationer som Ja till livet, till svenska folket som helhet nonchaleras utan större skamkänslor av media, politiker och akademiska institutioner så snart de hyser åsikter som på något sätt avviker från de centralt fastslagna. Det är inte något konspirationsteoretiskt svammel, utan ett faktum. Bara en person som å ena sidan håller med om i princip allt som sägs på universitet och i riksdag (vilket förutsätter en närmast övernaturlig förmåga att hysa självmotsägande åsikter), och dessutom ägnar sig åt ett hejdlöst självbedrägeri, skulle kunna förneka att det svenska debattklimatet är sjukligt kringskuret av både självcensur och rent faktisk censur.

I

Till detta nonchalerande av ”systemets fiender” kan man lägga den konkreta förföljelsen, så börjar bilden bli fulare, men det finns också flera konkreta försvar för detta sakernas tillstånd. Man kan alltid invända att människor som väljer att gå ut med kontroversiella åsikter får räkna med att civilsamhället, eller till och med staten slår till. Man kan mena att Jonas De Geer får skylla sig själv att hans tidning drivs i konkurs när han ifrågasätter aborträtten och intervjuar förintelseförnekare, och man kan säga att Björn Björkqvist får räkna med att bli inlåst, om han står och generaliserar om folkgruppen ”invandrare” (vad nu det är för folkgrupp) samtidigt som han är med i ett parti som öppet kallar sig nationalsocialistiskt. Lars-Holger Holm borde ha begripit att man inte kan skriva hur som helst i en bok, särskilt om man skriver roligt och träffande. Vad trodde han, liksom? Att någon skulle ta diskussionen med honom – ska folk göra det måste de trots allt veta vad de själva pratar om och vara kapabla till dialog, och det kan man inte gärna begära att folk som gått igenom svenska universitetsutbildningar i genusvetenskap och postmarxism ska kunna göra och vara. Vem vet, ett samhälle som stigmatiserar eller till och med straffar folk som på ett drastiskt sätt ifrågasätter några av dess grundantaganden kanske är ett bra samhälle.

En starkare form av argumentet skulle också kunna lyda så här: man får ju säga kontroversiella saker, bara man gör det med stil. Om man nogsamt, som exempel Göran Skytte gjorde i sin ledare om media och rapporteringen kring Pride och liknande projekt, förklarar att man minsann ”sett ormgropar i verkligheten”, och egentligen inte alls har för avsikt att på något grundläggande sätt kritisera att människor vältrar sig i sin sexualitet och förvandlas till driftsstyrda halvapor, då kan det gå an. Argumentet för politiska och samhälleliga repressalier blir då ett som många nog är benägna att ställa upp på: det är inte vad man säger, utan hur man säger det. Björkqvist hade kommit undan med sitt klassiska uttalande att han är ”trött på att läsa om hur svenska flickor våldtas av invandrarhorder”, om han valt att utrycka sig mer diplomatiskt och gett fan i att kalla sig nationalsocialist. Om De Geers Salt hade anlagt en mer diplomatisk ton skulle den kanske inte bojkottats på initiativ av etablerade mediainstitutioner, och Jonas skulle även fortsättningsvis fått vara med och bråka med missfoster som Helle Klein i TV, istället för frysas ut systematiskt. Det offentliga rummet måste skyddas från vulgära generaliseringar och radikalt hetsande babbel, helt enkelt, och även andra politiska riktningar än konservatismen och extremhögern får moderera sig lite om de vill tas på allvar. Inte sitter moderater och skriker att de flesta sjukskrivna är slöfockar, och att Sverige vore bättre utan facket – inte öppet i alla fall. Till och med vänsterpartiet har fått stoppa tillbaka ”Staten och Revolutionen” i bokhyllan, och även om uttalade kommunister och försvarare av röda folkmördare inte blir inlåsta, så får de i varje fall inte applåder (längre). Det argumentet skulle teoretiskt sett kunna fungera, men det gör det inte.

II

För det första faller argumentet på att det inte är sant. Även synnerligen välavvägda formuleringar kan skjutas i sank med omedlbar verkan, så snart någon klistrar en etikett av typen ”antisemitisk”, ”rasistisk” eller ”homofobisk” på dem. Detta sätt att slippa ta varje seriös diskussion, och istället svartmåla sina meningsmotståndare, finns det inte mycket att säga om. Det är uppenbart intellektuellt ohederligt, och alla som gör det är moraliskt hjärndöda svin som borde hänvisas till den samhällets skuggsida de själva försöker förpassa andra till. Men ett viktigare argument mot tanken på offentlig smakfullhet som förutsättning för att få uttrycka sina åsikter är att många grupper är fullständigt undantagna från detta krav på moderation och eftertänksamhet. Genusvetare, queerteoretiker och liknande blådårar tillåts breda ut sig i skattefinaniserad radio, timme ut och timme in, vildsint yrande om hur kärnfamiljen måste avskaffas, hur spännande det är med alternativa familjebildningar och hur nödvändigt ett hejdlöst identifierande av det egna jaget med sexualiteten är för både specialgrupper och alla andra. Alexander Bard ”hatar kristendomen för att den är så dum”, och får uppskattande klappar på huvudet av alla utom Göran Skytte igen, som dock fortfarande mumlar så mycket han kan i mustaschen, för att inte omedelbart kastas ut i kylan (han vet väl att han är på gränsen – nu räcker det med en enda felaktig bokbeställning så kan han flytta in bredvid Jonas på hans exilö i norra Atlanten).

Andra klassiker är förstås Joanna Rytels patetiska provokation ”Jag tänker aldrig föda en vit man” i Aftonbladet för några år sedan. Ett löjligt försök att vara kontroversiell, visst. Men skulle någon skriva att hon aldrig skulle föda en lesbian eller en mulatt skulle det inte spela någon roll om syftet var att ”väcka debatt” genom att skriva ”tillspetsat” (den typiska ursäkten varje gång någon av radikalvänsterns alla idioter vräker ur sig något som är väl magstarkt till och med för det svenska klimatet). Med andra ord presenteras bilden att de viktigaste problemen i Sverige idag är vit rasism och någon sorts undertryckande av sexualiteten, två idéer som är så absurda att det är svårt att ens börja ifrågasätta dem (jag har gjort halvdana försök att diskutera åtminstone aspekter av dessa frågor bland annat här respektive här). Och redan att ifrågasätta dessa påståenden i sig gör en misstänkt, och förbereder piratkaptenerna på skeppet Sverige att börja montera plankan på styrbord sida, redo att förpassa en till en offentlig drunkningsdöd i högerextremiststämpelns dunkla hav. Det är med andra ord fullt tillåtet att uttrycka sig hur plumpt, enfaldigt och vidrigt som helst, så länge man gör det på rätt sida – vissa är så övertygade om sin egen rättfärdighet att de till och med ger sig på att polisanmäla totalt harmlösa företeelser i förhoppningen att den allt mer totalitära staten ska träda in och bygga om lag och samhälle efter deras egna idéer. En anmälan av kristna budskap vid övergångsställen må vara tragikomisk och irrelevant, men är ändå symptomatisk på vilken mentalitet man försöker odla i det här landet. Hata religion, hata vita, hata europas historia, hata ”de rika”, hata rasister, hata allt och alla, utom de grupper som fått särskilt ideologiskt skyddsvärde av för ändamålet särskilt certifierade förstå-sig-påare.

Detta för oss till nästa försvar för marginalisering av extremister – man kan invända att folk som väljer att ge sig ut i offentligheten och uttrycka sig på sätt som avviker från majoritetsmeningen får räkna med att bli kritiserade, och till och med osakligt angripna. Det är priset för att agera offentligt. Detta kan visserligen inte försvara fängelsestraff, men väl stigmatisering och förtal. Problemet är att samma sak gäller här – vissa grupper tillåts hoppa fram över gatorna i Stockholm, halv- om inte helnakna, och fira sin totala kapitulation inför det sämsta i människan, skyddade av en lagstiftning som gör att kritiker riskerar att fängslas. Jag kan tycka att någon som står och skriker ”negerjävel” på offentlig plats utan orsak gott kan få böter – för förolämpning eller förargelseväckande beteende. Men i så fall ska Alexander Bard, Joanna Rytel och hela det förbannade Pridetåget snällt betala sina 1600 riksdaler även de. Innan det händer är det uppenbart att förföljelserna av så kallade ”högerextremister” i det här landet inte grundar sig i någon reell juridisk princip, utan i en politisering av rättsstat och offentligt liv som med rätta kan kallas totalitär till sin princip, om inte rent i sin tillämpning.

III

Detta för oss till det sista argumentet, nämligen att demokratin har rätt att ”skydda sig själv”, och därmed försvara sig mot dem som vill avskaffa den. Och med ”avskaffa demokratin” menar de som för denna linje sådant som att begränsa den utomeuropeiska invandringen, uttrycka kritik av homosexuella, föra en familje- och könspolitik som inte utgår från könens absolut symmetriska likhet och ett antal andra företeelser vars enda gemensamma nämnare är att de inte på det ringaste sätt har att göra med vad som är en demokrati och inte. Således menar man att det är helt i sin ordning att förbjuda folk som inte ”respekterar demokratins spelregler” att uttrycka sin mening, samtidigt som man själv allt mer försöker monopolisera demokratibegreppet, och bygga in en hel serie föreställningar i det som inte har med saken att göra. Uttjatad som jämförelsen nu må vara, så är detta mer än måttligt likt kommunismens ”demokratiska” ideal – här menade man helt enkelt att samhällen med privategendom och marknadsekonomi definitionsmässigt var odemokratiska, eftersom de så till den grad begränsade arbetstagarnas frihet. Och nästa steg blev givetvis att förklara att förespråkande av ett sådant system i sig var odemokratiskt, och alltså måste motarbetas eller förbjudas. Exakt detta är vad det handlar om när diverse pseudoeliter påstår att exempelvis en extremt hög grad av invandring på något sätt skulle vara en integral komponent av demokratin. Finland är ett demokratiskt land, trots (eller kanske tack vare) obefintlig invandring – och jag har heller aldrig hört någon förneka detta faktum. USA har betydligt bättre skydd för yttrandefriheten (något som är en demokratisk princip på riktigt), trots sina hemmamammor och överlag exklusivt heterosexuella äktenskapslagstiftning.

Demokratin har en och enbart en fördel som jag alltid funnit svår att bestrida. Det har inte att göra med att parlamentariska politiker och ideologiskt förvridna akademiker av typen Tiina Rosenberg kan föra vårt samhälle i rätt riktning, och det har inte att göra med att kapitalism och marknadsekonomi är någon väg till någon högre form av ”frihet”. Däremot kan demokratin alltid säga till sina belackare: ”du har rätt att uttrycka din åsikt i mitt samhälle, men i ditt samhälle skulle jag inte ha rätt att uttrycka min.” Så länge detta var sant hade demokratin en typ av udd som alla alternativ haft svårt att ifrågasätta. När detta inte längre är sant, och demokratin förvandlats till en radikal extremism som kväver all kritik av ”elitens” politik, och försöker köpa medborgarnas tolerans och stöd med oinskränkt konsumtion och privilegiet att oinskränkt få knulla vad som helst på offentlig plats och döda eventuella foster som råkar bli produkten därutav, då börjar vissa av oss fundera på vad den överhuvudtaget ska vara bra för.

Tyck rätt om du vill vara med och leka.

Bert Karlsson håller tydligen med, om än i hopplöst utspädd lightversion…

Idag fortsätter jag hamra in identitarismen. Jag har samlat de väsentliga inlägg jag funnit på motpol som berör begreppet, samt länkat till de grupperingar som för närvarande anser sig vara identitära. Jag ser mycket gärna att ni fyller på med fler, många fler.

Denna länksamling är inte komplett. Inte heller är allt som står i varje text kompatibelt med vad som står i varje annan. Den identitära rörelsen är en rörelse i vardande. Trots det tror jag att man kan bilda sig en bra bild av vad det hela handlar med hjälp av texterna nedan. Känner man sedan att man vill engagera sig finns organisationerna. Om något utelämnats är det enbart följden av slarv, och inget ställningstagande från min sida. Korrigera mig och lägg till!

Jag vill alltså att fler förslag inkommer genom kommentarfunktionen, eller genom mail till mig. Blogginlägg, texter och liknande som kan anses definiera vad begreppet går ut på, och var man vill komma. Jag kommer att uppdatera detta inlägg kontinuerligt, och eventuellt också ”bumpa” det genom att posta om det, när tillräckligt med nytt material inkommer (givetvis får ni gärna tala om när någon länk dör också). Försök hålla er till så ”renodlat” material som möjligt – naturligtvis kan vad som helst som rör tradition, hembygd och folk (för att inte säga livet överhuvudtaget) anses identitärt i någon mening, men här syftar vi på den politiska strömningen, sådan den tar sig uttryck, i Sverige eller Europa, idag. Länkarna är helt osorterade.

Manifest och texter:

Oskorei: Därför identitär
Solguru: Identitära Kärnfrågor
Nordiska Förbundet: Ett identitärt manifest
Nordiska Förbundet: Behovet av en metapolitisk strategi
Solguru: Identitär eller nationell – några klargöranden
Solguru: Identitär Etik
Oskorei: Identitär – ett försök till manifest
Oskorei: 100% identitet, 0% rasism
Vae Victis: Vemodig längtan och folknostalgi; svenskheten utifrån ett identitärt perspektiv

Nordanvind: Om vikten av andlig ras
Solguru: Spridda identitära tankar
Autonom: Att vara identitär
FAS: Därför Frihetlig Identitär

Grupperingar och organisationer:

Nordiska Förbundet
Identitet Väst
Reaktion Östergötland
Reaktion Medelpad
Aktivism Nordost
Aktionsgrupp Höga Kusten
Revolt Småland
Reaktion Gripen
Motstånd

På grund av att det hela ännu inte tycks ha blivit tydligt för vissa vad det identitära handlar om, gör jag nu ett försök att sammanfatta identitarismen i punktform. Förhoppningsvis klarnar bilden lite.

Fler manifest kring det identitära är knappast nödvändiga, och ett politiskt program känns för tidigt att skriva. Det lär ta tid innan det kan genomföras i vilket fall. Med anledning av alla frågor som cirkulerar kring vad det innebär att vara identitär tänkte jag försöka presentera en kort sammanfattning, grundad i det som hittills skrivits av både mig själv och andra.Det handlar i mycket om en personlig bild, men det är i alla fall min uppfattning att dessa idéer i någon mån delas av de allra flesta som valt att ta till sig begreppet.

Centrala koncept:

Rötter – Vi är så mycket mer än vad vi ”väljer”, vilken ”stil” vi har eller vad samhället tvingar oss att vara. Vi har en medfödd identitet. Till stor del ärvd genom gener och härstamning, men också inlärd i en kedja som tog sin början långt före oss, även om den också är påverkad av den tid och det sammanhang i vilket vi lever. Vilka vi är som individer, vilket folk vi tillhör, vilket språk vi talar och var vi fötts och lever är inte bara ett av många individualistiska ”val” – det är grunden till vad vi är, vad vi ser och var vi är på väg.
Tradition – Tradition är i grunden något permanent och evigt, som dock ständigt tar sig olika uttryck. Att helt bryta traditionens band, som man gjort i västvärlden idag, eller förvrida dem till något annat än de i grunden är, är att skära av sina egna rötter och försvagas. Som individ, och som folk.
Kultur – Det är uppenbart att något fundamentalt saknas i dagsläget. Identitärer vill återställa det som tagits ifrån europén, och se kulturen blomstra på alla nivåer. Vi vill eftersträva en successiv, men fundamental återfödelse inom andlighet, konst och litteratur. Ytterst är det sådana faktorer som avgör en kulturs storhet, inte dess ekonomiska tillväxt eller politiska makt.
Natur – Att skydda både global och lokal miljö är av högsta prioritet.En förgiftad planet, eller ”bara” en förfulad närmiljö, undergräver varje annan aspekt av livet. Naturen har ett egenvärde, och kan med rätta sägas vara en del av oss.

De olika nivåerna av identitet:

Individen – Genom vår individualitet upplever vi världen. Det är här vi lever samhällsliv, övertar traditioner, lär oss språk och utvecklar en självbild. Som individer kan vi aldrig kräva ”rätten” att uppföra oss på ett sätt som stör, besudlar och skadar andras liv obegränsat, men ska heller inte utsättas för omotiverat våld och förtryck.
Familjen – Den heterosexuella kärnfamiljen är den levnadsform som är optimal för de allra flesta människor och deras utveckling till sunda individer, och den ska därför gynnas. Andra levnadsformer ska inte förföljas eller trakasseras, men heller inte uppmuntras och premieras.
Lokalsamhället – Det lokala är något att värdera och stärka, eller att återuppväcka när så behövs. Byns, eller för den delen stadsdelens, gemenskap är något vi har att vårda och utveckla. Dialekter, lokala sedvänjor och traditioner är grundläggande för människor, och där de försvunnit försvinner en viktig livskvalitet. Identitärer är även öppna för utökad lokal autonomi, i varje fall vad gäller frågor som enbart rör lokalsamhället självt.
Regionen – Östergötland, Skåne, Ångermanland eller Medelpad. Gränserna är inte knivskarpa, men varje del av vårt land har ett stort värde. Den sida av en själv som är knuten till de områden där man bott och från vilka ens släkt kommer är viktiga. Den regionala kulturen ska inte offras vare sig till amerikanisering eller till en likriktande totalitär form av nationalism.
Nationen – Sverige har en djup förankring i historien, och de flesta som lever här kan utan vidare räkna sig som svenskar. Det lokala och regionala ska inte slå sönder nationalstatens gränser eller utplåna den svenska identiteten – tvärtom ska de berika den.
Europa - En enad mångfald är den här kontinentens framtid. Mångtaliga folkslag som lever här, vart och ett i full kontroll av sitt eget öde, men i samverkan med de övriga under en europeisk centralmakt. Denna centralmakt ska inte lägga sig i länders och folks inre angelägenheter mer än nödvändigt, utan ägna sig åt att säkra gränserna, hävda Europas intressen utanför vår egen världsdel gentemot andra supermakter, och stärka en europeisk identitet, utan att för den sakens skull trampa på någon av individens och folkens övriga identiteter.

Politiska koncept:

Ekonomi – Ekonomin är för identitärer underordnad allt det som sagts ovan. Produktion och konsumtion är väsentliga delar av livet, men får aldrig vara överordnade grundläggande mänskliga intressen. Folket, staten och individen måste alltid prioriteras framför blinda marknadskrafter, som drivs av intressen som är allt annat än altruistiska. Ekonomin ska alltid tjäna överordnade mål, annars tjänar den bara egoism och det lägsta av driftslivet.
Staten – Staten ska, liksom ekonomin, tjäna överordnade mål. Den får aldrig bli vare sig totalitär eller slapphänt, utan ska samla folket runt sig, och organisera levnadsförhållandena så att allt det en människa är, kan blomstra och fungera på ett vettigt sätt.
Hierarki – Människor är inte lika – mellan folk eller inom ett folk. Egalitaristiska försök att få det att verka så kan aldrig sluta med annat än katastrof. Däremot ska varje människa som befinner sig i samhället tilldelas värdighet på den nivå han själv befinner sig i hierarkin. Klassförakt uppifrån är lika problematiskt som klasshat underifrån, och inget av dem kan användas till konstruktiva politiska projekt. Var och en på sin plats, är principen – och detta innebär också att olämpliga ledare och yrkesmänniskor kan behöva flytta på sig.

Och med det hoppas jag att bilden klarnat en smula. Kommentarer och kritik är välkommna.

Sven Stolpe är en man som sedan sin död kommit att skymmas undan allt mer. Bland de senaste generationerna är det nog tämligen få som ens vet att han funnits. Det är på sin plats att påminna om honom.

Sven Stolpe (1905-1996) var under många år en av Sveriges mest välkända författare och kulturpersonligheter. Föga förvånande har han snabbt hamnat i skymundan. Svt har dock fortfarande en intervju med honom, tillgänglig från hemsidan här, och jag kan bara rekommendera alla att ta del av den. Stolpe hudflänger allt ifrån aktiespekulation till otrohet redan under de första minuterna av intervjun, och man får ett perspektiv på vidden av den totala kollaps som ägt rum i svensk debatt under de gångna trettio åren. Kunde någon uttrycka sig så här då? Fick man tycka saker i det här landet, utan att först knäfalla framför den politiska korrekthetens avgudabild och försäkra att man ”inte är sådan”? Oavsett hur många av mannens åsikter man delar, är det smått fantastiskt att tänka sig, att det faktiskt gick att säga något så när rimliga saker i svensk television för bara några decennier sedan. En man med otrolig pondus, och skarpt öga.

Till skillnad från många senare debattörer kan Stolpe också berömma sina mest extrema ideologiska motståndare – Jan Myrdal får heta modig, och vänstern som håller till runt tidningar som Clarté får en klapp på huvudet för att de slutligen kommit sig för att fördöma sovjetunionen. I grunden är dock tonen förkrossande hård mot det svenska ideologiska klimatet och de dårar – ”rödskägg” kallar Stolpe dem – som dominerar det.

Stolpe visar dessutom en synnerligen stark klarsyn när han siar om den nya människotyp som redan då var på frammarsch i Sverige – genom ideologisk kulturvänsterextremism kombinerat med ett förfallande skolväsende. En icke-människa som i stort sett definieras genom att göra tvärs emot allt som någonsin betraktas som sunt.

Det här är inte tal om några ”Nya Moderater” som utan kompass ger uttryck för någon sorts diffust missnöje med ”sossarnas” politik, utan att ens i sin vildaste fantasi längre kunna ifrågasätta det förfall inom alltifrån intellektuell kapacitet till sexualnormativitet som blivit Sveriges främsta, och snart enda, politiska projekt. Det här är skarpsynt, men ändå lättillgängligt. Dessutom är det oerhört humoristiskt och underhållande.

På frågan om vad han vill bli ihågkommen för, svarar Stolpe: ”Nej, jag vill inte bli ihågkommen. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, att man bli ihågkommen i det svenska Sovjetväldet. Det kommer inte att finnas några kvar av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.”

Låt oss inte ge honom rätt i det i alla fall.

——–

Än en gång, se intervjun.
En kortare biografi kan vara värd att sätta sig in i.
Annars finns en bibliografi i urval över Stolpes verk, som är omfattande och rör sig inom många fält, här.

Sven Stolpe 1929

Frihet, jämlikhet och auktoritet är tre olika principer som existerar i någon mån varje samhälle, i högre eller lägre utsträckning. I västvärlden har dock auktoriteten kommit att förkastas helt och hållet, till stor skada för samhället.

Det finns egentligen tre sätt att organisera saker och ting på i ett samhälle: individualistiskt, kollektivistiskt och hierarkiskt. Dessa tre kan löst anses motsvaras av tre modeller för samhällsorganisation – liberalismen, socialismen och vad vi skulle kunna kalla ”det traditionella”. Dessa korresponderar dessutom med tre begrepp – frihet, jämlikhet respektive auktoritet (förstått inte bara som ”maktutövning”, utan legitim sådan). Att undertecknad är en vän av det tredje alternativet i alla dessa fall är nog klart för de flesta vid det här laget. Då kommer förstås frågan varför. Jag ska försöka besvara detta, på ett pragmatiskt sätt.

I

Frihet är, simpelt uttryckt, att uppleva en överensstämmelse mellan det man vill och det man kan göra. Det är ganska viktigt för alla människor, vilket är begripligt. Liberalismens mål är därför att maximera antalet alternativ som finns tillgängliga i samhället, med målet att alla ska kunna hitta just sitt eget alternativ. Men människor är hur som helst begränsade – man kan inte flyga utan vingar, och man kan inte cykla utan cykel. Att skapa frihet – i betydelsen överensstämmelse mellan önskemål och det man faktiskt får – handlar alltså lika mycket om att skapa acceptans för tillvarons begränsningar, som om att skapa möjligheter i sig självt. Mycket av den upplevda ofrihet som finns i det moderna samhället, är lika mycket en följd av orealistiska, eller kanske snarare olämpliga, förväntningar på tillvaron och hur den är eller ska vara beskaffad.

Det är inte sällan individens egen föreställning att han är ofri i någon mening som skapar själva tillståndet av ofrihet, genom att knyta individen till sin känsla av begränsning, och därmed hindra honom från att träffa väsentligare val. Liberalismens ensidiga fokus på att förändra samhället genom att maximera mängden alternativ som står till buds för individen är dessutom dömt att misslyckas – när nya möjligheter öppnas, stängs andra, och individens vilja att välja är en flytande, opålitlig sak, som aldrig kan ens nära tillfredsställas.

Att ha ett drägligt liv i materiellt hänseende är också viktigt för de flesta. Härav har dock i den moderna världen följt en föreställning om att ens egen materiella situation ska jämföras med andras, och att deras välgång i sig själv borde ha inverkan på ens egen. Härur föds föreställningen om jämlikheten – när individen inte längre kämpar för en acceptabel tillvaro, utan försöker hävda en rätt att ha det lika bra som andra, oavsett hur han har det själv. I extremfallet blir det kanske inte ens viktigt om han själv får det bätre – bara det faktum att andra inte har det bättre är nog. För varje tänkande person är den här idén fullständigt förkastlig – jämlikhet har inget som helst värde, i något avseende. Att förbättra för dem som har det svårt är bra, och kan göras på olika sätt. Men orsaken till att en sådan åtgärd är positiv är i så fall deras eget lidande och deras svåra situation, inte att andra människor har det bättre. Socialismen, jämlikhetens främsta förespråkare, skulle visserligen hävda att vissa typer av misär hos ”underordnade” är direkt orsakad av de som är överordnade, och att utjämning därför är moraliskt motiverad. Det är en annan diskussion, som vi här inte har plats för, men det kan i varje fall vara värt att påpeka att denna tanke inte är utgångspunkten för strävan efter jämlikhet, som är emotionellt grundad och har sin egen logik. Skuldbördans placering är en efterhandskonstruktion.

II

I politiskt hänseende strävar liberalismen efter autonomi och konkurrens, medan socialismen strävar efter demokrati och samarbete på lika villkor. Liberalismen hävdar individens rätt att utbreda sig själv på andras bekostnad (främst i ekonomiskt hänseende, men även socialt och ideologiskt), medan socialismen hävdar varje individs skyldighet inför kollektivet. Bägge synsätten är orimliga. Den liberala friheten att berika sig själv på andras bekostnad, och skapa godtyckliga hierarkier baserade på hur väl man klarar sig i näringsverksamhet, eller hur bra man är på att påverka andra, har gång på gång lett till problem och rena katastrofer. Ekonomisk utsugning, utan minsta ansvar för de sämre lottade, har varit den obegränsade liberalismens kännemärke, och upplevelsen av orättvisa blir massiv i ett system som hävdar att ”var och en har samma förutsättningar”, när så aldrig kan vara fallet utan att alla människor ges samma ekonomiska– och dessutom samma psykologiska och biologiska – utgångspunkt i livet. Lögnen att ett samhälle är, eller kan vara, grundat på ”lika utgångspunkter” blir provocerande. Genom att införa principiell jämlikhet, men samtidigt bevara hierarkier som bara stundtals har med ”förmåga” att göra leder liberalismen till en känsla av orättfärdighet. Varje person som har förmåga, men ändå misslyckas, kan med rätta fråga sig varför uppenbara idioter tillåts härska över honom. Varför egenskaper som till stor del är medfödda, som driftighet eller intelligens, skulle ge människor större rättigheter blir också obegripligt, när man principiellt förkastat arvsrätten till samhällelig position. Varför skulle man ha rätt till makt på grund av sin ärvda känsla för affärer, när man inte har rätt att ärva en position genom sitt blod?

Socialismens svar på detta, kollektivismen, inför dock en annan, och värre, form av förtryck. När varje individ hålls ansvarig inför varje annan, blir följden ett obefintligt handlingsutrymme för var och en. Den absoluta demokratin är den absoluta totalitarismen. När varje fråga ska avgöras genom omröstning och diskussion, när det ”privata är politiskt” och när ”solidaritet och gemenskap” blivit heliga, då närmar man sig individens upplösning i massan. Den liberalkapitalistiska kontrollen slutar när fabriksklockan tjuter, men den ideologi som vill förändra könsroller, familjeliv, människosyn och livsstil hos alla i samhället, slutar inte alls. Den som vill få människor att ge upp sin individualitet för det tveksamma nöjet att ”äga sina egna produktionsmedel”, kan aldrig sova. Socialismen kommer alltid att tendera mot mardrömslik, ktoniskt tyranni – alla individers förtryck av varje enskild. Det är inte ett argument för liberalismen, men väl ett mot socialismen.

Här skulle man som en parentes kunna infoga hur fascismen och nationalsocialismen i vissa fall manifesterat sig historiskt. Här har godtycklig makt (fokuserad på en eller några ledarfigurer) tagit sig uttryck i en föreställning om att ”handling” och ”maktvilja” är allena saliggörande, och att ”makt är rätt”. Sedan har denna makt applicerats på befolkningen på ett totalitärt manér, och man har rivit upp och förändrat strukturer på ett sätt som varit snarlikt socialismens/kommunismens härjningar. Givetvis ska man inte glömma att fascismen och nationalsocialismen principiellt försökte övervinna ovanstående problematik, och i mycket var försök att besegra precis de begränsningar jag ovan tagit upp. Det hindrar inte att man misslyckades i mycket, och dessutom ställde till med en hel del elände på vägen.

III

Det traditionella, hierarkiska systemet har tagit sig många uttryck genom historien, mer eller mindre väl utvecklade. Principen bakom detta, vulgärt uttryckt, är ”var och en på sin plats”. Man löser här frihetens problem på två sätt: för det första harmonierar man vilja med möjlighet genom att ideologiskt och andligt motivera varje enskild individs kall, så att var och en accepterar sin position. För det andra är auktoriteten inte en fråga om totalitär kontroll, utan om influens, lojalitet och makt över specifika områden. Många som ondgör sig över gångna tiders förtryck av bönder och andra, glömmer att de allra flesta tidigmedeltida bönder i stort sett aldrig hade någon kontakt med statsmakten. Fogden samlade in skatt då och då för att finansiera länsherrens krig, man straffades för stöld och andra brott, och viss religiös fostran ägde rum, men utöver det var livet inte särskilt styrt av någon stat. I jämförelse med tillvaron i den moderna demokratiska staten, eller i vidriga kollektivistiska experiment, kan man anta att även Östeuropas livegna, i sin dagliga tillvaro (hård och smutsig som den nu var), inte alls var så ”ofria” som man kan tro. Hur det än är med den saken, är principen bakom ett hierarkiskt samhälle att de överordnade ska se till att de underordnade gör det de ska i vissa avseenden, men inte sträva efter att kontrollera deras liv och detaljstyra deras aktiviteter. Detta gör att samhället å ena sidan präglas av auktoritet, men också av frihet på varje enskild nivå, på ett sätt som omöjliggörs när alla ”jämlikt” beslutar om allt.

Jämlikhetens problem är, som jag redan antytt, i mycket ett ickeproblem. Det finns ingen orsak att människor ska äga lika mycket, eller ha samma förutsättningar, så länge de har förutsättningar som korresponderar med dem själva och deras situation. Problemet med den kapitalistiska samhällsorganisationen har varit och är, att den inte fördelar förutsättningar på det viset. Systemet inte bara uppmuntrar, utan tvingar fram hänsynslöshet och klassegoism hos de styrande skikten, vilket i sin tur provocerar de underordnade till revolt (det är alltid det högre som verkar på det lägre, till och med när det högre är så urartat som i den moderna världen). Ett hierarkiskt styrelseskick, där varje position är reglerad av normer, traditioner och när så behövs lagar, förutsätter däremot ömsesidigt ansvarstagande – på basis av plikt, inte på överenskommelse eller kontrakt, vilka alltid öppnar för baggböleri och utsugning, där den ”smarte” utnyttjar den godtrogne.

Det bör understrykas att ovanstående inte är någon lista på tre distinkta statsskick – alla länder och organisationsformer har inslag av samtliga tre, även om de första två allt mer dominerar västvärlden, till stor skada. Det är med andra ord inte någon total övergång till feodalism eller kastsystem jag förespråkar ovan – något sådant skulle nästan säkert bara bli en artificiell förfalskning och ett tragikomiskt politiskt experiment. Däremot förespråkar jag en orientering mot det traditionella, hierarkiska och ansvarstagande auktoritära inom politiken och ekonomin, för att sätta stopp för de dominerande samhällsklassernas miserabla framfart.

Snappade upp en liten nyhet från Norrland i tisdags…

”When this type of youth pretends that it is misunderstood, the only answer one can give it is that there is simply nothing to understand about it, and that, under a normal order, it would only be a matter of putting such youth back where it belongs without delay, as is done with children when their stupidity becomes tiresome, invasive and impertinent. The so-called anti-conformism of some of their attitudes, which in other respects are quite banal, follows in addition a sort of trend, a new convention, such that the result is exactly the opposite of a manifestation of liberty. [..] The absence among them of any sense of the ridiculous makes it impossible to exert any influence upon them, so really one should leave them to themselves, and to their own stupidity[..]As the years pass, the necessity, for the majority among them, of facing the material and economic problems of life, will no doubt ensure that such youths, having become adult, will adapt to the professional, productive and social routines of a world such as the actual one ; in fact, this type of youth thereby passes from one form of nothingness to another form of nothingness. No problem worthy the name is raised by any of this.”

- Julius Evola

J.E. Rosbergs bok ”Nordiskt kynne – Jämförande karaktäristiker” finns tillgänglig online. Innehållet är allt ifrån fascinerande till lite roande, och det är nästan ett måste för alla att ta åtminstone en titt på det.

Nordiskt Kynne – Jämförande karaktäristiker gavs ut 1931, med ”understöd ur de av riksdagen anslagna medlen för den svenska litteraturens främjande”. Tydligt är att man då hade vett att använda skattepengar till något intressantare än HBT-information och jämställdhetsprojekt. Boken är en intressant blandning av diverse utlåtanden om de olika nordiska folken, gjorda av olika personer genom historien. Den är därtill illustrerad med olika exempel på representanter för de olika folken, men någon rasbiologisk studie är det inte fråga om. Det handlar om utdrag ur litteratur och reseskildringar i första hand, och en hel del resonemang från författarens sida därtill.

Långa stycken ur boken finns att läsa i html-format här. Dessutom kan man ladda ner hela verket som PDF här. Skulle någon av dessa länkar vara döda kan ni höra av er, så ska jag ordna med en annan plats för just sagda PDF.

Boken har tidigare omnämnts av Vae Victis i ett omfattande inlägg om hembygd och identitet. Istället för att orera mer om själva boken publicerar jag ett längre utdrag ur ett av bokens senare kapitel, ”allnordiskt kynne”. Min uppfattning är att det stämmer väl överens med hur det identitära förhållningssättet till det nordiska, till identitet och till hembygden kommit att utvecklas, och kan tjäna som inspirerande utgångspunkt för ytterligare funderingar.

”En nordbo, vare sig en blond och blåögd av nordisk eller östbaltisk typ, eller till och med en cendré, rödlett eller brunhårig, igenkännes lätt ute i Europa, om icke precis på utseendet så på sätt och åthävor. Finnar tagas ofta för norrmän, skåningar för danskar, norrbottningar för finnar eller finlandssvenskar o. s. v. När Ivar Harrie kom till Åbo, fann han ’folktypen kortare, bredare, knotigare, tyngre, men hållning och uppsyn röjde samhörigheten (med Skandinavien), det var nordiska bönder, som buro huvudet friboret och blickade vaket’. Det måste således finnas något gemensamt hos dem, svårt att definiera, lättare att se eller ana sig till. Det måste vara markens, miljöns inflytande, som här gör sig gällande. Ty miljön är densamma på Skandinaviska halvön, i Finland eller Östkarelen. Det är, som redan antytts, den säregna nordiska miljön, med fjäll och skogar, ängar och lundar, sjöar och älvar, skär och fjärdar, som nordborna helst uppsöka i Canada och U. S. A., och som är dem så kär och utgör det konkreta, efter vilket de längta, dessa längtande folk, när de utomlands gripas av hemve. Det är på samma sätt som med många arter flyttfåglar, som just längta till denna natur från tropikernas värme och yppiga vegetation.

Jag har en gång definierat hembygdskänslan som ett slags barnainstinkt. Vi älska hembygden, emedan vi med varje klunk vatten ur dess brunnar och källor insupit dess salter och safter, liksom barnet med modersmjölken sin moders. Vi älska den, emedan vi fått vila vårt öga på dess olika föremål, berget i allmänhet tar för vår fantasi form och gestalt av berget i vår hembygd, varje flod är en förstoring av bäcken i hembygden o. s. v. Vi ha vant oss vid dem, liksom en gammal person vant sig vid möblerna i sin bostad och icke trives utan dem.”