Solguru

Att beteckna sig själv som antifeminist kommer nog naturligt för många av den här bloggens läsare – i varje fall skulle jag hoppas det. Man måste dock vara uppmärksam på de fallgropar som finns i benämningen, och på hur fel det kan gå.

I

Att skilja på feminism och respekt för kvinnor kan bli svårt i ett samhällsklimat som menar att det förra är en förutsättning för det senare. Ändå är det viktigt att göra, annars blir man just den skuggbild radikalfeminismen projicerar på alla sina fiender, och då har man redan förlorat. Föreställningen att kvinnor och män är i grunden likadana (liksom alla, innerst inne, är likadana) är i grunden förkastlig – ordet ond kan låta överdrivet, men är i sak riktigt. Det handlar om ännu en variant av marxismens perversa föreställning om att alla skillnader människor emellan är förkastliga, emedan de leder till hierarkisering, något som anses vara a priori ondskefullt och inte bara kopplat till, utan liktydigt med förtryck och våld.

På en punkt har marxismen rätt – skillnader leder till hierarki. Finns det en blå bil och en grön bil, kommer sannolikt människor att föredra den ena eller den andra, och till och med om valet är slumpmässigt finns det ingen anledning att tro på en jämn fördelning mellan alternativen. En människa vars föräldrar varit framgångsrika i en eller annan mening, kommer att ha bättre förutsättningar. Om två eller flera radikalt olika levnadsmönster eller kulturer existerar inom samma område kommer de att skiktas i över- och underordnade, om de inte segregeras från varandra eller förstör varandra i konfrontation. Skillnad föder hierarki.

Där slutar dock den riktiga analysen – för idén att hierarki definitionsmässigt vore liktydig med förtryck är inget annat än fullständigt felaktig. Marxismens, och i förlängningen feminismens, hat mot skillnader och hierarki, och förkärlek för upplösning och nivellering handlar om dyrkan av det absurda. All samverkan har inslag av makt, alla fungerande institutioner har starka inslag av lydnad. Civilisationens grund är auktoriteten, tro aldrig något annat. Härav följer inte att all makt är bra makt. Våld, förtryck och övergrepp finns. Men inte för att vissa bestämmer över andra, utan för att vissa bestämmer dåligt över andra. Kapitalismens grundsjukdom är inte att den låter vissa styra produktionsmedlen, utan att den ger individer rätt att styra över dem helt utan moraliska hänsyn – som systemet ser ut idag kan man rent av mena att det tvingar individer att göra just detta, för att inte slås ut i konkurrensen.

II

På samma sätt är det med relationen mellan könen – man och kvinna komplementerar i den normala relationen varandra. Det gäller överallt – till och med i kulturer som urartat i något som närmast liknar barbari, är förhållandena inom familjen vanligen till största delen positiva. De präglas av ömsesidighet och kärlek (om än kanske inte av den småborgerliga, sedermera också vänsterliberala, fantasiform av ”kärlek” som rör ihop sexuella impulser med genuin ömsesidighet). När de inte gör det, när övergrepp och våld dominerar dem fullständigt, är detta följden av abnormalitet. Det är inte ”makt” i sig som är problemet – till och med i romarriket, där mannen formellt hade full rätt att godtyckligt döda vilken medlem som helst av sitt hushåll, inklusive sin hustru, var fysiskt våld mot sin partner allmänt avskytt och förkastat. Att misshandla sin fru är nämligen otrevligt – denna sanning är inte beroende av några jämställdhetsteorier.

Feminismens strukturella mål är inte, vad dess anhängare än inbillar sig, att förbättra situationen för kvinnor, eller för män. Ett samhälle med traditionella könsroller där kvinnomisshandel och våldtäkt inte existerade vore för feminismen betydligt värre än dagens – våld och förtryck av kvinnor är något som används ideologiskt, deras totala avskaffande är inte det faktiska målet för rörelsen (självklart nog – ingen torde vara så dum att hon tror att något sådant vore möjligt). Det viktiga är en statistisk-estetisk likformighet. Dess grundläggande dynamik i vårt samhälle har inte att göra med att någon sorts ”naturligt” missnöje flödar ur samhällets underordnade kvinnor, utan att dess yttersta mål – avmaskulinisering och avfeminisering – dels gynnar statens vilja att avlägsna identiteter som är problematiska, och dels globalkapitalismens mekaniska drift att eliminera allt mänskligt utöver konsumtion och produktion. Att vara antifeminist är med andra ord självklart för varje anständig människa.

Däremot kan man vara det på olika sätt, och det finns ett antal ”antifeministiska” förhållningssätt som är lika illa som jämställdhetshysterin själv. Hit hör för det första den löjeväckande tankeskola som försöker skapa en liknande doktrin för män. Här handlar det om att ondgöra sig över ”misshandlade män”, vältra sig i att män är massivt ”diskriminerade” av rättssystemet (i och för sig sant, kvinnor döms nästan helt genomgående till mycket lägre straff för samma brott) och gång på gång förklara: ”jag är för jämställdhet, men mot feminism”. Meningslösare spektakel får man leta efter, och givetvis tjänar dylika resonemang bara till att stödja den rådande normen – jämställdhet som självändamål, olikhet som problem.

III

En annan, besläktad syn, är den som tar fasta på feminismens vilja att ensidigt anta att mannen alltid är den felande parten när relationer går snett, och att män i princip undantagslöst är skyldiga till exempelvis sexualbrott eftersom kvinnor och barn inte antas kunna ljuga. Medan det synsättet förstås är vansinnigt och felaktigt, är det inte för den sakens skull en acceptabel strategi att vända det upp-och-ner. Så snart ett uppmärksammat våldtäktsmål drar igång dyker det på åtskilliga forum upp diverse ”antifeminister”, förvandlade till experter på juridik. De vet berätta att det nästan säkert inte var någon våldtäkt, att kvinnan utan tvivel ljuger, att det är ”sexualmoralism” som ligger bakom åtalet, och så vidare ad nauseum. Det är, minst sagt, en ovärdig syn, och inte något som på något väsentligt sätt bidrar till att lösa vare sig orättfärdiga domar, eller de faktiska våldtäkterna.

Anklagelserna om moralism tar sig också bredare uttryck – man menar då att feminismen har drag av ”gammaldags” tänkande kring sex, och att den motverkar kvinnors ”fria” utlevande av sin sexualdrift. Detta synsätt har sin grund i en fullständigt antitraditionell, förvriden syn på sexualitet som något som är gott i sig, och som måste ges så mycket uttryck som möjligt, när och hur som helst. Freuds flinande spöke hänger över det här argumentet – feministerna är uppenbarligen, precis som kristna, muslimer och alla som levde före 1968, ”förtryckta av sig själva”, och borde lära sig ”släppa loss”. Sex and the City blir plötsligt alltså en antifeministisk serie, istället för det uttryck för både jämställdhetsiver och sexualkult som serien faktiskt till största delen är (eller åtminstone var till en början). Perspektivet blir skruvat, och den egna orienteringspunkten försvinner. Att själv anta en oacceptabel åsikt bara för att kunna angripa en annan är en i alla avseenden felaktig taktik.

IV

Medan feminismen visserligen kan anklagas för att vara hycklande och kluven i sin relation till sexualiteten, finns det ingen anledning att hänge sig åt det senmodernistiska föraktet för sexualmoraliska normer. Att mana till sans i rättsstatens hantering av våldtäkter, och påpeka att det absolut finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, eller får sina barn att ljuga om sexuella övergrepp för att själva få vårdnaden, är självklarheter. Härav följer inte att man ska bli någon sorts apologet för det oerhörda antal våldtäkter som trots allt begås, oavsett om det är ett ”kulturberikande” gäng, eller en polare som ligger bakom. Att våldtäkter inte är ”symptom på patriarkatet”, utan lika gärna (om inte oftare) förekommer i miljöer där sexuella normer lösts upp och människor ger efter för sitt driftsliv är en sak. Det innebär inte att man ska tona ner det faktum att de förekommer, och är ett uttryck för en vidrig människotyps bristande kontroll över sitt eget driftsliv. Att det är av vikt att påpeka vilka som till största delen begår våldtäkter, och att ifrågasätta vänsteretablissemangets absurda ”mörkertal” är lika självklart, men det ger inte skäl att förneka de våldtäkter som faktiskt begås av helt ”vanliga killar”. Att köpa fakta innebär inte att man stödjer de sjuka mytologier vänsterextremister och etablissemang vill skapa ur dem. Tvärtom är det första steget till att skapa ett hållbart alternativ – rätt sorts antifeminism.

Idag lägger vi teorierna på hyllan och tar en snaps istället. Bävergällskryddat brännvin är en synnerligen intressant svensk tradition, utbredd bland både jägare och andra gourmeter.

Det är ju fredag, och antagligen en av de sista helgerna för surströmming. Alltså tänkte jag använda dagens inlägg till att slå ett snabbt slag för en snapskrydda av lite speciellare art, vanlig inte minst i Norrland. Jag talar förstås om bävergäll. Detta ämne utvinns ur bäverns doftkörtlar och har genom historien använts till en hel del olika saker. Tinkturer och oljor har framställts med bävergäll, och den har tillskrivits ett stort antal medicinska kvalitéer. Dessutom är doften tillsammans med ambra, mysk och sibet ett av de fyra animaliska ämnen som brukas inom parfymindustrin. Nu ska vi dock ta upp dess något mer kontroversiella användning – som brännvinskrydda. Att framställa bävergällsmaksatt snaps – ”bäverhojt” – är inte allt för svårt, och om inte annat finns det många jägare som har en flaska eller burk med förberedd bävergällsessens.

För att framställa sådan essens själv måste man först skära ut den körtel som producerar gällen (dess placering överlåter jag åt hugade forskare att ta reda på själva, för att bibehålla nivån på min blogg). Därefter avlägsnar man hinnorna, och i vissa fall kan man klyva den. Därefter lägger man ner körteln i ungefär tre deciliter starksprit och låter blandningen stå ett ganska bra tag (vissa hemproducenter talar för några veckor, andra för flera månader). När man känner att man väntat färdigt, filtrerar man slutprodukten grundligt, och har då en extremt smakrik essens. Cirka en matsked av denna räcker för att kraftigt smaksätta 70 cl starksprit – mer rutinerade konsumenter kan ju alltid ta i lite mer. Smaken kan beskrivas som tjärig, möjligen som någon svårdefinierad ört, och är synnerligen speciell. Det är definitivt inget för den som vill bälga i sig stora mängder alkhol, men smaken är lindrigt sagt intressant, och något som alla borde se till att prova när tillfälle bjuds.

Mer information om själva körteln och dess tidigare användningsområden:

http://www.shenet.se/ravaror/eobavergall.html

Den som inte är benägen att skjuta bäver själv, eller känner någon som gör det, verkar kunna komma över en kommersiell version via detta företag:

http://www.jjnordic.se/sprit_9.php

En av de bästa sidorna på nätet idag, och sedan länge, är the Internet Sacred Texts Archive. Den bjuder på ett enormt utbud av texter relaterade till religion och andlighet, inte minst källtexter.

Internet Sacred Texts Archive är en internetresurs som tillhandahåller skrifter och böcker relaterade till snart sagt alla världens religioner och andliga system – från det mest insiktsfulla, till det mest tveksamma, förvirrade och vidskepliga. Texterna är sorterade i ett stort antal, tämligen lättnavigerade, kategorier. Därigenom kan man ganska enkelt undersöka en särskild strömning genom att klicka på exempelvis Gnosticism, Kristendom eller Taoism. Det går även att välja geografiska områden, eller särskilda teman som ondska, upplysningen eller frimureri (antalet texter i varje kategori varierar dock kraftigt, så medan vissa i princip är fullständiga, är andra rätt dåligt utfyllda). Ett av de viktigaste inslagen är den fullständiga digitaliseringen av Oxford Universities Sacred Books of the East, en femtio volymer lång översättning av samtliga de stora österländska systemens heliga texter. Digitaliseringen av denna översättning avslutades för övrigt alldeles nyss, i September 2008 för att vara exakt.

Men förvänta er inget av politiskt-kontroversiellt intresse på den här sidan, annat än möjligen då i själva de religiösa skrifterna. När innehavarna väl uttalar sig är det sällan roligt att läsa. Man finner därför en i stort sett rent feministisk sektion, och under rubriken ”Africa” får vi lära oss att vi ”alla är afrikaner”. Som sagt råder det heller ingen brist på det renaste flum, och diverse New Age-dynga, som jag för att vara ärlig inte riktigt förstår meningen med överhuvudtaget. Det förändrar dock inget i sak – sidan är mycket bra. Tycker man att onlineresurserna är otillräckliga kan man även slå till på en CDr eller en DVD som innehåller ännu mer, och dessutom gör texterna tillgängliga var som helst. Det är dock ganska dyrt, och jag kan inte riktigt påstå att jag tycker det är värt det. Trots allt finns ju biblioteket när man inte hittar det man vill.

Vid diskussionen om invandring har islam ofta fått en framträdande roll. Idag skulle jag dock vilja påminna om att det hela i grunden handlar om något annat, och att risken för ett helmuslimskt Sverige inte är särskilt stor inom överskådlig tid.

Det finns mycket oro för en ”islamisering” av Europa. Tanken är att invandringen kommer att fortsätta i en sådan takt, och så okontrollerat, att exempelvis Sverige om något hundratal år är helt och hållet muslimskt – komplett med Sharialagstiftning, burkor och Ayatollor. Med risk för att ta mig vatten över huvudet tror jag att jag kan lugna de farhågorna tämligen omgående.

Avskaffandet av europeisk kultur och identitet är ingen helt slumpmässig process. Jag brukar själv ofta peka på strukturella orsaker, och på utbredd okunskap och ren dumhet som grundläggande faktorer bakom utvecklingen. Bara därför får man inte glömma att det även finns en genomtänkt sida av saken. En utstuderad plan, eller snarare flera utstuderade planer, som genomförs av olika intressegrupper, och stöds av olika ideologier. Dess grundidé är att människan måste kasta av sig alla traditionella principer, ge upp allt hon en gång varit, och bli en ”världsmedborgare” . Hon ska bli en fri individ som lever i en gränslös värld, och väljer sig fram genom tillvaron utan att vara begränsad av onödiga normer och traditioner som etnicitet, religion, kön eller intelligenskvot. Den här planen är inte centralstyrd av någon enstaka gruppering, men dess företrädare är ändå oroväckande överens.

I

På den liberala sidan menar man att det är den individuella ”friheten” som är det väsentliga. Individen, förstådd som en i-sig-själv existerande enhet, ska göra som den vill i alla frågor, utom där det på ett uppenbart sätt skadar andra. Vänstern fokuserar istället på en solidarisk, formlös gemenskap. Denna gemenskap grundar sig inte i sådant som släkt- och blodsband, språk och kultur, utan i en abstrakt ”mänsklighet” som inte finns (och aldrig kommer att finnas, utan det mest fruktansvärda förtryck). Skillnaden mellan höger och vänster är idag mindre än den någonsin varit – det handlar i stort sett om olika sätt att organisera samma ideologi. Det finns till exempel idag väldigt lite höger som driver individualismen så långt att den inte längre kan kombineras med en ”global, gränslös” värld, och väldigt lite vänster som inte hyllar individens rätt till ”självförverkligande” och utveckling.

Annat man har gemensamt är motståndet mot religion – inte som personlig övertygelse, men så snart den på något sätt påverkar samhällsutvecklingen. De egna ideologiska fördomarna ska styra allt. Religionsfriheten är i det liberala samhället rätten att ha fel – skulle du tro på din religion i det avseendet att du vill påverka din omgivning utifrån dess värderingar tar det tvärstopp. Detsamma gäller kulturella aktiviteter, åsikter och livsstilar av alla de slag – om de på något sätt stöter den liberala/vänsterorienterade synen på vad som är acceptabelt och inte, fördöms de omedelbart. Förbud är aldrig uteslutet.
Varför accepterar man då islam? Det är uppenbart att det mesta inom islam måste uppfattas som oerhört kränkande och oacceptabelt för goda ”humanister”, även när det inte går till extremer i stil med wahabismen. Strikt åtskilda könroller (även där man inte tagit det till överdrift är ”jämställdhet” i betydelsen ”förintelse av könen som skilda kategorier” ingenting muslimer håller på med), patriarkal familjenormativitet, underkastelse inför Gud och moraliskt fördömande av homosexualitet. Hur kan detta vara acceptabelt för jämställdhetsivrande frihetsfanatiker?

II

Och då kommer poängen: de som försvarar islam, i synnerhet då goda vänstermänniskor, har inte på något sätt för avsikt att acceptera några av dessa sidor av tron. Vänstern betraktar, som den alltid betraktat folk i ”tredje världen”, muslimer som lite gulliga vildar, som bara gör som de gör på grund av västvärldens förtryck. Skulle detta förtryck upphöra, till exempel genom de vita folkens reduktion till maktlösa minoriteter, kommer samma ideologi som idag fördömer katolicism, nationalism, frikyrklig ”homofobi” och ”svenskhet” i allmänhet givetvis att omedelbart ta itu med nästa förtryckare. Muslimska patriarker, homofober och antisemiter kommer givetvis omedelbart att stå på schemat. I viss mån har detta redan börjat, men än så länge ser man inte så mycket av det. Detta beror på att antirasismens ideologi bara kan fungera som en ensidig extremism, där vita människor är ensamma om att kunna vara rasister. När vita människor inte längre går att skylla på, kommer man givetvis att ge sig på andra – i exempelvis fallet Israel gör man ofta det, även om vissa mer ambitiösa vänsterakademiker är angelägna om att skylla även mellanösterns judiska stats beteende på Storbrittanien, eller på Europa i allmänhet, snarare än sionismen.

Ingen vuxen människa kan tro att svensk universitetsvänsters och medias extremistiska syn på könsroller någonsin skulle acceptera att slöja blev obligatoriskt i Sverige. Inte heller att patriarkala normer man själv förintat genom att slå sönder kärnfamiljer och atomisera hela västvärlden, återupprättades genom en ”islamisering”. Även om dessa grupper kanske inte själva kan hävda sig gentemot en flod av invandring, skulle de få stöd från annat håll. Ingen kan gärna tro att globala banker skulle acceptera att muslimer införde räntefria banksystem i västvärlden. Sekulära humanister och vetenskapsmän skulle aldrig gå med på att en ny statsreligion infördes i Sverige istället för den nuvarande tvångssekulariseringen. NATO och USA lär knappast köpa en muslimsk, USA-fientlig stat i nordeuropa. Planen är fastlagd, åtminstone på ett ungefär, och islam är välkommen så länge den kan utnyttjas till att driva den vidare. Däremot inte en sekund längre.

III

Islam och muslimsk invandring är ett vapen för globaliseringsförespråkare och toleransfascister för att relativisera europeisk kultur och sätta den på undantag, så att de européer som kommit längst i att förintas som folk kan fortsätta göra det. Däremot har man inte det bittersta till övers för vare sig muslimsk kultur eller verkliga muslimer. De flesta som framhålls som ideal offentligt är lika muslimska som en genomsnittlig svensk 20-åring är kristen – det vill säga möjligen intresserad, men i grunden helt övertygad om humanismens överlägsenhet och företräde över tron. I den mån man accepterar mer autentiska muslimer, anses dessa implicit vara ”ädla vildar”, offer för kolonialism som ännu inte förstått att jämställdhet och total samhällelig upplösning är det bästa. Därför ska de ”tolereras”, men det är inte samma sak som att mångkulturalismens apostlar har någon verklig respekt för deras livssyn, eller planerar att låta den fortsätta att existera.

Om någon muslim på allvar tror att den mångkulturella tolerans han för närvarande åtnjuter kommer att fortsätta i all evighet bedrar han sig grundligt. För närvarande ser vänstern och liberalismen huvudfienden i ett vitt, heterosexuellt, maskulint etablissemang som knappast finns. Men när detta har upplösts tillräckligt kommer man att komma efter muslimerna också – homosexuella bröllop i moskéerna, kvinnliga Imamer, förbud mot att bära slöja vid skolavslutningar. Färdigt med pappa vet bäst – nu gäller att staten, reklammakarna och universitetens kulturvänster vet bäst. Tro gärna på Gud, om du nu är så jävla dum, men inte så det märks.

Varje fenomen– religiöst, etniskt eller kulturellt – som stör globaliseringens normer – ”frihet”, jämlikhet och materiell ”utveckling” – kommer förr eller senare att förintas av de som företräder dessa normer, om inget görs. Man kommer att fortsätta att flytta befolkningar fram och tillbaka över jorden för att upplösa kulturella rötter, man kommer att fortsätta att bekämpa religion (kristendom och andra västerländska religioner med hån, islam med våld) och man kommer att fortsätta sträva efter ”en global värld”, möjligen med en världsregering (vilket i och för sig inte blir nödvändigt om nationalstaterna reduceras till adminstrativa enheter under en global ekonomisk-ideologisk elit). Individens totala underkastelse under en blandning av kollektiv-stat och marknad (de exakta proportionerna mellan dessa två är oväsentlig, men motsvaras givetvis av politisk vänster och ”höger”). Det är denna utveckling som i första hand utgör hotet mot vårt folk, inte de folkgrupper som, oavsett vad man kan tycka om dem eller deras traditioner på ett personligt plan, i grunden är offer för samma utveckling.

I kampen mot folkvett i invandringspolitiken har ganska många arguments hörts genom tiderna. Tänkte idag påminna om ett som tycks ha tystnat, nämligen okunnighetsargumentet.

Alla vet att det funnits många argument för storskalig invandring, och även en hel serie sådana mot vad som populärt kallas ”rasism”, det ena sämre än det andra. Det intressanta med den senare typen av argument är att de ytterst sällan inriktar sig på sakfrågan, utan istället siktar in sig på att för det första bevisa att motståndaren ”är rasist”, och för det andra på att visa att detta är dumt och absurt på olika sätt.

Betecknande för dessa argument är att de synnerligen ofta har en tämligen skakig kontakt med verkligheten. De brukar dessutom låta snarlika år ut och år in, med vissa förändringar. En gång i tiden var det lite ”synd” om rasister – de var misshandlade hemma och visste inte bättre. Undantaget var förstås ”de intelligenta” – det var de som var de ”verkligt farliga”. Det lustiga med just den tanken är att den hade sin storhetstid när snittåldern inom alla ”högerextrema” partier och verksamheter var lika låg som nivån på den politiska diskussionen, och den tycks dessutom ha dött ut samtidigt som det faktiskt dök upp några intelligenta människor på arenan, eller rättare sagt när tonåringarna växte upp. Detta var samtidigt som ”rasismen” började bli nästan mystiskt ond, och alla som hade med den att göra blev ”mörkermän” under våran antagligen genom tiderna tjockaste statsminister.

Min personliga favorit bland de argument som inriktat sig på att ogiltigförklara ståndpunkter utan att ta tag i dem är vad man skulle kunna kalla ”okunnighetsargumentet”. Det kan uttryckas så här: ”Rasismen frodas där man inte haft någon kontakt med andra kulturer”. 

Här är eller (snarare) var, tanken i stort sett att det överallt i Sverige funnes motsvarigheter till den amerikanska södern, där inavlade bondlurkar läste gamla reseskildringar från mörkaste Afrika och därifrån ärvde en kolonialt inspirerad, djupt felinformerad bild om människor från världens alla länder. Detta ledde till rasism, och därmed indirekt  till det fåtal instanser av dåligt uppförande som någonsin kunnat observeras hos etniska minoriteter. Vid närmare kontakt och samtal med människor från andra kulturer, skulle dessa vanföreställningar skingra sig, och frid råda.

I dagsläget hörs inte det här påståendet längre, och orsaken är ganska naturlig. Stöd till ”högerextremister” ökar i princip i direkt relation till antalet utomeuropeiska invandrare som uppehåller sig på olika orter. Det börjar bli svårt att påstå att det krympande antal etniskt svenska skåningar som fortfarande uppehåller sig i Malmö verkligen inte har haft någon kontakt med andra kulturer – Södertäljes svenska minoritet sitter inte i husvagnar vid något träsk och lyssnar på rasistisk country, miltals från araber, kurder och afrikaner. Röstsiffrorna för de politiska alternativ som med mer eller mindre rätta upplevs kunna stå för en förändring (exempelvis Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna, i varje fall innan de senare kom av sig så smått) ökar så mycket de vågar i de invandrartäta områdena, allt medan pseudoeliterna fördömer från sina etniskt homogena villaområden och successivt sönderkvoterade, men tämligen ofarliga, universitet och arbetsplatser. Brist på kontakt med det mångkulturella samhället i aktion, och brist på annan kunskap än den om floskelmakeri, tycks vid det här laget vara en förutsättning för att mena att det främsta problemet i dagsläget är ”svensk rasism, diskriminering och intolerans”. Om det någonsin funnits någon rasism grundad i bristande erfarenhet av mångkulturen, är den vid det här laget historia – så irrelevant att folk inte ens gitter låtsas som att den finns.

Det tål att sägas igen: mångetniska stater präglas oftare än inte av konflikt, som tenderar att eskalera från ett latent stadium till värre och värre former, inte sällan inbördeskrig. Detta innebär inte att allt flyttande mellan länder och kulturer är negativt, eller att någon sorts ”rasreningsprogram” präglat av våld och förtryck är något eftersträvansvärt. Vad det däremot definitivt innebär är att hela idén att medvetet framkalla en mångetnisk stat på grund av någon luddig, amerikanskinfluerad vision om en ”global värld” måste avbrytas ögonaböj. Så vila i frid, okunnighetsargument, och låt oss hoppas att dina kollegor följer dig illa kvickt.

Något överraskande tänker jag idag be er beställa material från Forum för Levande Historia, och dessutom sprida det till så många ni kan. Kampanjen om ”kommunismens brott” har dragit igång, och öppnar oanade möjligheter.

Forum för Levande Historia är som bekant Sveriges egna statsstyrda forskningsenhet, i samma stolta tradition som Lysenko-institutet och Ahnenerbe, men kanske (och bara kanske) med något mindre vidlyftiga ambitioner. Syftet är att producera forskning, mer specifikt historieforskning, vilken sedan kopplas på vidlyftigt vis till ideologier, tankar och nutidsföreteelser. Syftet är att underbygga den nuvarande statsformen och dess ideal, fördomar och maktstrukturer. Hittills har man fokuserat främst på fascismen och nazismen, företeelser man menar utgjort den fullständiga motsatsen till den frihet vi nu lever i (och därtill hänger intimt ihop med sådant som nationalism, traditionella köns- och sexualvärderingar eller vad man nu för tillfället vill angripa eller avskaffa).

Men en politiskt styrd myndighet är nu en gång för alla en politiskt styrd myndighet, och de borgerliga partierna har sedan en tid lyckats vända ”forskarnas” uppmärksamhet mot kommunismens brott. Bortsett från att denna utveckling gör politiseringen än mer pinsamt uppenbar än hittills, och åter får en att fråga hur någon historiker med minsta lilla självrespekt kan vistas inom en kilometer från verksamheten, har den förstås några praktiska och positiva sidor.

En mängd material har producerats, till största delen gratis så när som på portot, och även om detta material har den sedvanligt enfaldiga och självgoda ton som Forumets produkter tenderar att ha, är sakinnehållet i stort sett riktigt. Inte minst vill jag nämna en färgglad broschyr, av vilken man kan beställa etthundra kopior åt gången. Den visar sig vid genomgång vara mycket informativ rörande förra århundradets utan diskussion mest kriminella regimer.

Nu ska man inte vänta sig några underverk – naturligtvis lyser analysen helt med sin frånvaro. Medan nazismen normalt nagelfars och kopplas till både det ena och det andra, blir det här ganska simpelt. Orsaken är självklar: kommunismens grundvärderingar är snarlika den moderna liberala demokratins, och motsättningen snarast en fråga om val av metod. Avskaffande av nationsgränserna, religionens reglering ut ur offentligheten, universalism, etnicitetens undertryckande, könens likriktning… Principerna är desamma, och att göra samma typ av vidlyftiga jämförelser som man gör mellan nazism och helt andra uttryck för etnisk identitet eller traditionalism skulle kunna leda lite var som helst. Alltså uteblir diskussionen, och istället pratar man om de kommunistiska staternas nationalism, påpekar att man minsann inte fick rösta på flera partier, samt tar upp de mest groteska förbrytelserna i exempelvis Kambodja. Annat är heller inte att vänta.

Hur som helst är materialet, som exempelvis sagda broschyr, i grund och botten helt acceptabelt, och dessutom ganska viktigt. Visserligen blir det inte mycket dödssiffror (kan ju vara farligt att överskrida den viktigaste dödssiffran av dem alla), men mycket av det ytligt sett värsta i kommunistdiktaturerna tas upp. Det är med andra ord bara att beställa, och sedan lägga ut på skolor, bibliotek och universitet. Tar det emot att dela ut material från just denna myndighet, är nog logotypen av rätt proportioner för att det ska gå att sätta ett motpol-klistermärke eller liknande över den.

Jag har tidigare påpekat att jag inte är det minsta entusiastisk över PK-etablissemangets smutskastning av sina motståndare, inte ens när den drabbar Lars Ohly, och i viss mån står jag för det. Givetvis handlar också detta om att regimen vill bekräfta sig själv i relation till sina fiender och den majoritet av befolkningen som inte delar dess värderingar, men den här gången kan den få komma undan med det. Åtminstone någon kanske börjar göra den logiska kopplingen mellan en form av tvångsjämlikhet och en annan, en form av påtvingad överordnad kultur och en annan.

Så kör hårt och skicka efter – beställ till er själva, eller direkt till högstadie- och gymnasieskolorna. Ska det nu nödvändigtvis indoktrineras, kan det gott indoktrineras rätt.

Ibland undrar man om vi alla bor i samma land. Så kände jag i morse när jag läste om ett avhopp från Statens Kulturråd, där avhopparen talar om ett ”chockartat möte med kulturvärlden”.

Johan Staël von Holstein avgår alltså som styrelseledamot i Statens Kulturråd, på grund av att han planerar att engagera sig i sitt företag IQube. Detta är i sig självt inte särskilt intressant att konstatera. Intressantare är då hans reflektioner kring situationen i den svenska kulturvärlden, vilka förtjänar att återges i sin helhet:

”Jag trodde inte att den (kulturvärlden) var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. Kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Det är bara rödvinskommunister som går på teater.”

God morgon, von Holstein. Vad trodde du? För mig och många andra är det fullständigt omöjligt att förstå hur det fortfarande kan finnas människor, högermänniskor, som överraskas av den här typen av förhållanden. Läser de inte tidningar, eller ser de andra saker i tidningarna än jag? Givetvis är det i grund och botten så här enkelt: von Holstein representerar inte någon egentlig ”höger”. Han är liberal, av finaste modernt svenskt märke, och utgör därmed en utspädd version av samma kulturella vänsterextremism han tror sig kritisera. Lite mer yttrandefrihet, lite mer ekonomisk ”frihet” i bemärkelsen utsugning, och lite mer individualism i bemärkelsen självupptagenhet. Utöver det – intet.

Med andra ord saknar han helt de intellektuella redskapen att bemöta den monumentala halvbolsjevism som dominerar hela detta land – han känner att något är fel, men vet inte vad. Att ifrågasätta själva grundvärderingarna i sig själva skulle aldrig falla honom in, eftersom han tar dem för givna och i grunden inte kan frigöra sig från dem.

Påståendet att Sverige är en ”sossediktatur” och att klimatet är insnöat, inskränkt och fundamentalt ofritt, i allt ifrån media till akademisk verklighet, görs ganska ofta numera, men ingen vet vad de ska göra av det. Anledningen är helt enkelt att de glömt bort hur det är att tänka utanför de här banorna. ”Demokrati” har blivit liktydigt med en hel serie principer, och alla dessa är givna och omöjliga att ifrågasätta. Kvar finns ett spelrum kring marginalfrågor, ett utrymme som givetvis minskar när man kommer närmare kulturelitens epicentrum. För extremismen ökar på universiteten och i kulturelitens institutioner, det säger sig självt. Går man ut och säger sig vilja avskaffa kärnfamiljen i öppna debattartiklar kan det mycket väl ta tvärtstopp, men i sina likars sällskap kan man säga vad man vill. Så länge man säger samma sak. Förmodligen är det något sådant von Holstein har upptäckt, även om jag kan tänka mig att det rör sig om betydligt simplare och fånigare frågor, där hans antagligen bondförnuftsorienterade åsikt bemötts med föraktfulla fnys av de Uttolkare av Den Dialektiska Materialismen som hann ur kulturrevolutionsoverallerna precis i tid för att börja försvara demokratin mot extremister och heterosexuella.

”Det är viktigt att få in liberala och höger-värderingar i kulturvärlden som motpol till kultureliten” låter Holstein meddela. I vilken utsträckning liberala idéer är kapabla att utgöra motpol till kultureliten är han själv ett sorgligt exempel på, men stryker man just den biten får man nog ge honom rätt.

En av Sveriges äldsta delikatesser är utan tvivel surströmmingen. Den äts idag med glädje av kanske framförallt norrlänningar.

Det är surströmmingstider, och vad kan då vara lämpligare än att skriva lite om denna fantastiska rätts historia? Mat och dryck har inte varit något allt för vanligt tema på dessa sidor, men är förstås väl så väsentliga kulturella fenomen som musik och annat. Och just syrad mat är en av de äldsta typerna av konserverad föda som finns, och har förekommit i norden sedan mycket länge. I norge finns en ”sur” variant av öring, och det var inte allt för länge sedan islänningarna bevarade sitt hajkött med samma metod. Inte bara skandinaver har genom tiderna ägnat sig åt detta, utan metoden anses ha varit utbredd över hela den norra delen av den eurasiska kontinenten. Även egyptier, japaner och romare har genom tiderna använt sig av syrningen som metod.

Detta är även ett passande tillfälle att avlägsna ett seglivat missförstånd: det handlar alltså inte om någon ”rutten” fisk per se –tvärtom syftar jäsprocessen till att stävja förruttnelse och tillväxt av osunda mikroorganismer. I sant modern anda genomförde livsmedelsverket på 70-talet tester, där man tillsatte matförgiftningsbakterier av olika slag. Resultatet blev entydigt: de kunde inte växa till i den hårda miljö surströmmingen erbjöd, och försvann. Föga överraskande visade sig alltså den traditionella konserveringsmetoden vara mycket effektiv.

Surströmming är idag en delikatess, men givetvis var det en gång annorlunda. Gösta Berg skriver i Svenska Kulturbilder (Band XI, Stockholm 1932): ”Hos bönderna användes surströmmingen som vardagskost, och i allmänhet var den guterad som matsäck på resor och jaktfärder. Vad som i våra dagar blivit en delikatess för gurmeterna var den gången grå vardag och bister nödvändighet.” Den krassa orsaken till surströmmingens utbredning i norrland förefaller ha varit saltbrist – istället för att fullständigt salta in maten, kunde man använda sig av avsevärt mycket mindre salt, och utnyttja jäsprocessen istället. Surströmming nämns första gången 1544 i en källa från Ångermanland, men tycks ha blivit allt vanligare eftersom, och åts bland annat flitigt av de svenska soldaterna under trettioåriga kriget. Den moderna formen av surströmming började tillverkas under 1800-talet, då saltbrist inte längre var något problem, vilket gör att våra dagars strömming är saltare (och därmed något humanare att förtära) än den allra äldsta. Den äldsta nedtecknade redovisningen av hur man framställer surströmming är från 1780, och nedtecknades av Abraham Hülphers i Ångermanland:

”Sedan strömmingen är gelad och skölgd, lägges deni kolfat halft dygn eller mer, at wattnet får wäl rinna af, och skadar ej om den blir mjuk. Til en fjerding sådan, tages sönderstött salt 7 mark i början af sommaren, men 6 mark emot hösten, som blandas tillhopa i något stort käril, och med händerna röres om; lägges sedan i Tunnor med salt ofwanpå; när den stått i 8 a 14 dagar öppet, slås bottnen til, och stjelpes omkull, då strömmingen surnar, men gjöres et swickhol med tapp på öfre sidan, som öpnas ibland, at wädret kan utgå, under gäsningen. Denne beskrifning är meddelt ifrån Hernösand, såsom pålitelig.”

Aptitretande! Surströmmingen äts med fördel som den är, med potatis, gräddfil och tomater. Kvinnor och barn kan istället förpacka dem i ”klämmor” – där strömmingen hackas i små bitar, och sedan stoppas i smörat, hårt tunnbröd tillsammans med tillbehör. Till detta inmundigas givetvis någon form av öl (surströmmingens hemö Ulvön säljer en form av folköl man kallar suröl – det är dyrt, men passar bra till just surströmmingsbordet), och givetvis snaps.

Surströmmingar

Vidare läsning:
Snell-Lumino, Christina Surströmmingens historia och tradition i Norrbotten, Luleå 2005
Berg, Gösta Rökt skinka, torkade gäddor och surströmming. Något om mathållning i Sverige i gammal tid i Red. Erixon och Wallin Svenska Kulturbilder Band XI, Stockholm 1932
http://www.surstromming.se
Livsmedelssverige
Välkommen till Ulvön

Varje folks rätt till liv är en idé som varit utbredd länge nu, och vuxit sig starkare inom det identitära och etnopluralistiska tänkandet. Men när man först ifrågasatt vissa andra rättigheter som den nuvarande regimen och världsordningen ser som grundläggande, kan det bli svårt att hävda en annan rätt utan att motivera detta grundligt.

I

Om man ifrågasätter den franska revolutionens och upplysningsideologernas föreställningar om en individ som existerar prior to society, ingår i samhället liksom genom en överenskommelse, och har en serie rättigheter som föregår och är överordnade samhället, kan man råka på problem. Vad gäller sakförhållandet råder inga tvivel: det existerar vare sig språk, kultur eller tänkande utanför samhället, eller utan den organisation som säkerställer samhällets fortlevnad. Och en individ utan dessa delar, är överhuvudtaget inte en människa annat än strikt anatomiskt. Detta innebär inte nödvändigtvis att samhället föregår individen i betydelsen att kollektivet är viktigare än individen, men det innebär att de ideologiska, strukturella och principiella delar av samhället som formar medborgarna, alltid är föregående, och överordnade, individen. Förhållandet är detsamma oavsett om dessa delar, dessa principer och ideologier, upprätthålls av en artificiell och främmande stat (som i USA eller i dagens europeiska stater), av familjen, av stammen, eller av vilken ”allomfattande” identitet det nu vara må. Individen är, rent kronologiskt, sekundär. Härav följer också att människors rättigheter, ”mänskliga rättigheter”, i praktiken formeras uteslutande utifrån de samhälleliga relationer som reglerar maktförhållanden och hur dessa maktförhållanden fördelar sådana rättigheter.

Detta kan man givetvis invända mot ur ett antal perspektiv. Det vanligaste torde vara att helt enkelt referera (vanligen indirekt) till de ”odödliga principerna” från 1789, genom att hävda individens oinskränkta rätt till exempelvis frihet. Givet att denna ”rätt” inte grundar sig i något annat än den demokratisk-liberala samhällsordning och maktutövning som vuxit upp sedan den formulerades är det dock ganska lätt att helt enkelt avfärda detta argument. Man kan dock även angripa det ovanstående ur ett andligt perspektiv – människan har ett objektivt egenvärde, och att exempelvis döda och skada andra människor på ett orättvist sätt är fel i sig. Men av detta följer inte att exempelvis politisk eller materiell jämlikhet, vare sig man förstår detta som ”lika förhållanden” eller ”lika möjligheter” skulle vara nödvändig. Tvärtom börjar varje människa där hon är, och arbetar sig därifrån vidare. Någon medfödd ”rätt” att ha tillgång till den ena eller andra förlustelsen har man inte – och utan ett samhälle från vilket man övertagit sitt språk, sina normer och sitt tänkande skulle man inte existera som den man är, än mindre ha någon ”rätt” till något. Dessutom förändras inte principen i sig av att man exempelvis sätter in Gud i resonemanget – om människan har ett egenvärde på grund av gudomligt påbud, är det på grund av just detta – i sig själv kan människan inte uppbära några rättigheter.

II

Om man på detta sätt väljer att relativisera individens rättigheter i förhållande till samhället, eller rättare sagt till de principer som samhället grundar sig på, hamnar man dock i problem så fort man försöker hävda givna principer någon annanstans. Detta för oss till ämnet för denna text: den identitära rörelsen, och inte minst etnopluralismen, hävdar ju principen om varje folks rätt till liv (och i synnerhet det egna folkets). Därtill brukar man, åtminstone nästan lika ofta, framlägga tanken på att varje folk, i enlighet med det förra, har rätt till en egen stat. Om man med ovanstående resonemang förnekar individens fristående värde, skulle man ju rimligen kunna göra något liknande för ”folk” och ”nationer” – även dylika har ju vanligen någon form av relation till världen i allmänhet, även sådana skulle väl i så fall kunna få sitt värde relativiserat. I extremfallet skulle man ju kunna tänka sig en sådan argumentation för att försvara idén om en ”världsstat”, och till och med om folkens utplånande till förmån för en ”global värld” där alla talar esperanto och dricker Starbucks-kaffe. Nu har visserligen ingen argumenterat för individens utplånande, eller totala underkastelse under staten, men många skulle nog ändå säga, att om man ifrågasätter individens ”absoluta rättigheter” kan man göra detsamma med folkets.

III

Men om vi nu inte håller med om att folken utan vidare kan underkastas diverse globala påbud, utan fortsätter hävda just varje folks rätt till liv. Vari kan man grunda en sådan rätt? Av vad är den avhängig? Det fundamentala svaret blir att skaparen – universums grundläggande princip – har format de olika människoslagen till att vara olika. Kulturell och biologisk mångfald är å ena sidan ett uttryck för skapelsens bristfällighet – endast en, absolut och oföränderlig, kan vara perfekt (och två ting kan aldrig vara exakt desamma, utan skiljs alltid åt av åtminstone position) – och å andra sidan ett uttryck för dess oändliga skönhet. Att förändra detta på grund av att man hyser en ambition att skapa ett omöjligt ”paradis på jorden” utgjort av en homogeniserad mänsklighet bestående av atomiserade, luststyrda ”individer”, är helt enkelt förkastligt i sig.

Moderna läsare slipper möjligen gärna sådana andliga ”spekulationer”. Även utan den religiösa invändningen kan man dock hävda en svagare, men för nutidsmänniskan kanske mer övertygande, tanke. Då skulle man kunna mena att upplösandet av alla traditionella band och etniska identiteter nästan säkert inte kommer att leda fram till någon paradisisk idealvärld, utan en värld som i bästa fall förblir ungefär densamma, och i värsta fall försämras markant i våld, miljöförstöring och allmän misär. Då handlar principen om ”varje folks rätt till liv” helt enkelt om att varje plan att genomdriva motsatsen är onödig, och möjligen eller sannolikt destruktiv. Givet hur mångkulturella stater som Jugoslavien och Sovjetunionen slitits sönder av våld, hur situationen utvecklas i Europas alla förorter eller hur de afrikanska staterna, bildade utan hänsyn till etniska förhållanden, än idag härjas av inbördeskrig verkar det i varje fall som att tanken är ganska rimlig. Under alla förhållanden tycks den mer rimlig än principen att samla så många olika folkslag som möjligt på en och samma plats, och hoppas att de ska yngla av sig en mängd jämställda, lagom solbrända massenmenschen.

IV

Men det räcker förstås inte för att hävda en rätt, i så fall krävs det något lite mer stringent än bara att påpeka självklarheten att det tycks rimligt. Om vi ska avstå från andliga argument, måste vi dock fortsätta med en form av pragmatiskt resonemang ändå, och då handlar det bedöma vad som är funktionellt och inte, och betrakta hur verkligheten är beskaffad. Därefter kan vi göra skillnad på att å ena sidan begränsa, eller snarare forma, individen genom kulturella strukturer och traditioner, och å andra sidan begränsa och förändra stater i enlighet med en ”globaliserad världs” vilja och behov.

Då finner vi först och främst det vi konstaterade redan från början: individen är definitionsmässigt beroende av sitt omgivande samhälle. Att då ifrågasätta samhällsförhållanden uteslutande utifrån ”individens rätt” blir absurt, eftersom varje sådan rättsföreställning måste ha grundats i själva samhället, någonstans. Den uppstår inte från ingenstans i den enskilde. När individen dör, dör också hans värderingar och alla hans världsliga sidor. Hans utseendemässiga särdrag, hans tänkande och hans känslor, upplöses, när hans essens lämnar den fysiska kroppen. Innebär detta att världen går under varje gång en människa dör? Att universella, fundamentala förhållanden försvinner för evigt när en av oss gör det? Det gör det förstås inte. Och här börjar vi också se nyckeln till hur man kan hävda en starkare, åtminstone nästan absolut, rätt för varje folk att existera.

V

En människas släkt och lokalsamhälle är för de flesta grundförutsättningen för att bli de ska kunna bli vilka de är. När starka släktband och lokala relationer saknas, träder istället massmedia, ungdomskultur och förhastat politiskt engagemang in. Det senare faller visserligen utanför denna text, men det kan ändå vara värt att påpeka att denna typ av ”kulturella” fenomen enbart pådyvlar individen en artificiell och så att säga ”tom” identitet, vilken upplöses omedelbart i och med att förhållandena ändras – ”modet” svänger. I vissa fall klarar denna typ av kollektivismer av att omstöpa en stor del av en generation, men i samtliga fall misslyckas den med att skapa någon kontinuitet. Den situation som gäller i en verklig samhällsgemenskap, där individen är en del i en levande kommunitet, som existerat långt före honom, kommer att finnas kvar långt efter, och som på så vis garanterar honom en viss världslig odödlighet, saknas helt i dessa moderna ”kulturer”, vilka heller aldrig klarar av att inkorporera hela, eller ens merparten av, individen. Detsamma gäller godtyckliga sammanslutningar av individer på ideologiska, politiska eller intresse-relaterade grunder – den typen av fenomen är otillräckliga för att kunna skapa långvariga, kollektiva gemenskaper. De kan till och med vara otillräckliga för att hålla ihop en långvarig vänskap mellan två personer.

Förutsättningen för att individen ska kunna existera på ett meningsfullt sätt är att han ingår i gemenskaper, men det är alltså klart att inte alla gemenskaper är tillräckliga. Förutsättningen för att en given gemenskap ska kunna ge honom mening på detta sätt, är att den upplevs som, eller egentligen är, genuint meningsfull. Medan det är möjligt för människor att forma djupa vänskapsband, och stundom skapa sammanhängande gemenskaper genom artificiella medel, är det en gång för alla så att det vi fötts till att vara är av särskild signifikans. Inga extremliberala floskler om att ”invididen ska välja alla sina relationer, till och med släktband” påverkar detta faktum – den som förkastar sin mor för att åka och bo hos en okänd gammal kvinna kan låtsas som att detta är fullt rimligt om han vill, det förändrar ingenting i sak. Oftast räcker inte ens en äkta orsak att ta avstånd från sin familj helt och hållet – våldsamma och vidriga föräldrar eller liknande – för att eliminera den djupgående känsla av obehag man får av att överge dem eller förlora kontakten med dem, oavsett hur nödvändigt det kan vara. Sedan kan man skylla detta på ”sociala konstruktioner” bäst man vill – det är tämligen uppenbart att den förklaringsmodellen är simplistisk och otillräcklig.

VI

Detsamma gäller även, eller bör gälla, vår folkgrupp och vår kultur. Varje människa bör kunna uppleva sig som en del av en autentisk gemenskap, och då räcker inte en gemenskap grundad på dyrkan av en popidol, någon enfaldig subkulturell trend eller strävan att förverkliga någon politisk princip (oavsett om principen är ”jämställdhet mellan könen”, ”krossandet av kärnfamiljen”, ”proletär frigörelse” eller ”ariskt världsherravälde”). Den heterosexuella kärnfamiljen, den lokala identiteten grundad i ett lokalsamhälle (eller möjligen en stadsdel eller en stad), och den etniska gruppens harmoniska samexistens under något så när homogena förhållanden har hittills varit, och lär förbli, de enda institutioner som ens kommer nära den grad av oföränderlighet som är förutsättningen för att skapa denna upplevelse – detta tillstånd. Vissa delar är viktigare än andra – en kulturellt homogeniserande stat är ingenting värd om den intensivt förtrycker andra identiteter. Ett exempel på det är förstås Sovjetunionen, en stat som visserligen var starkt nationalistisk, men också strävade efter att förinta familjen med sin daghemspolitik, och terroriserade etniska minoriteter, vilka den samtidigt vägrade både utresetillstånd och självständighet. Samtidigt är ett lapptäcke av lokala identiteter, helt befriade från en gemensam etnisk identitet och därtill hörande statsorganisation, både svagt och ineffektivt, och inte minst öppet för omedelbar erövring och utsugning (här är stora delar av Afrika ”bra” exempel). Vidare kan givetvis familjer som agerar helt utan relation till den omgivande etniska gruppen utveckla synnerligen bisarra föreställningar och beteenden – hela serien av ”identitära relationer” måste hela tiden utmärkas av reciprocitet – ömsesidighet – och ingen del av samhället kan tillåtas monopolisera rättigheterna på de andras bekostnad, vare sig individen, staten eller lokalsamhället.

VII

För att så slutligen, utifrån ovanstående, förklara hur folkgruppen kan anses ha en ”rätt till liv”: folket har för det första en kvalitet av permanens, som gör att dess försvinnande undergräver en hel människotyp, och dess utplåning förintar något som principiellt skulle kunna finnas mer eller mindre för evigt. Därtill kommer att folket är en förutsättning för individen, och för dennes meningsfulla existens, precis som det är en förutsättning för alla andra levnads- och organisationsformer människor ingår i.

Fungerande familjer, fungerande samhällen och fungerande övergripande folkgrupper säkerställer skapandet av individer kapabla att både ta ansvar och utöva frihet. Ett abstrakt, politiskt-principiellt försök att skapa fria individer som sedan ”väljer” sig fram genom tillvaron utifrån lust- eller nyttoprinciper är däremot omoraliskt (i bästa fall) eller rent farligt. Detsamma gäller välfärdsstatens vilja att med tvång eliminera oönskade könskillnader eller klasskillnader, utan annan orsak än ideologiska och närmast estetiskt grundade fördomar mot kvalitativa och hierarkiska skillnader människor emellan.

Om folkets rätt till existens därmed i åtminstone någon utsträckning motiverats ovan, bör man förstås också återknyta till den etnopluralistiska tanken på ett folk i en stat, och hur den kan rättfärdigas. Principen följer inte på något sätt automatiskt av det ovanstående – en federal struktur med lokala samhällen, underordnade exempelvis en imperiell europeisk stat, brydd främst om att säkerställa vissa fundamentala principer och försvara Europas mark, skulle förstås mycket väl kunna vara en tänkbar lösning. Kanske skulle en sådan lösning på ett bättre sätt tillvarata regionala skillnader, utan att för den sakens skull hota den etniska integriteten (som FAS mycket riktigt påpekat vid ett flertal tillfällen skulle givetvis inte lokalsamhällen i kontroll över sin egen bit av jorden acceptera att tusentals främmande människor bosatte sig på deras mark – massinvandringen förutsätter statligt tvång baserat på så att säga ”anti-etnopluralistiska” principer). Icke desto mindre är nationalstaterna de enheter vi för tillfället har, och det förefaller rimligt att utgå från dem när man argumenterar för ett visst politiskt vägval. Och givet att Sverige fram tills alldeles nyligen har haft en synnerligen homogen etnisk bakgrund (valloner och tyskar åsido) är argumentet också tämligen lätt att föra. Icke desto mindre är nationalstaten svårare att försvara än nationen själv, och det är alltid värt att komma ihåg att det finns en skillnad.

Språkvård på internet är dagens tema. Snarare än att vräka ur mig något av mina vanliga utbrott, erbjuder jag helt enkelt några bra länkar för den som vill utveckla sitt svenska språkbruk.

Språkvård är viktigt. Att behärska svenska är en förutsättning för att kunna göra sig förstådd i det här landet. Att dessutom behärska det väl är en förutsättning för att kunna argumentera för sin sak på ett vettigt sett. Om man både förstår och kan använda många olika sätt att uttrycka sig på, blir ens språkförståelse djupare, och ens språkbruk effektivare. Kan man formulera sig med grammatisk precision, kan man förmedla det man vill på ett mer exakt vis. Självklarheter, måntro, men något som ofta glöms bort i den strida strömmen av ord, debatt och (mestadels) svammel som utgör internet. Alltså tänkte jag idag tipsa om några lämpliga sidor för var och en som vill utveckla sitt språkbruk:

Först och främst vill jag rekommendera Svenska Akademiens Ordbok i dess onlineupplaga. Dessvärre innehåller denna digitalisering av Sveriges mest omfattande ordbok genom tiderna bara uppslagsord mellan A och Trivsel, sedan är det stopp (detsamma gäller visserligen den tryckta upplagan). Å andra sidan hittar man mellan dessa synnerligen exakta definitioner, äldre former och överhuvudtaget en fantastisk nyckel till språkförståelse.

Även om man förstås helst bör inneha en ordentlig synonymordbok, och en lika ordentlig ordlista, kan Göran Walters synonymordbok vara ett bra komplement online. Den ger förvånansvärt bra resultat, och kan hjälpa den osäkre att krydda på språket lite grann när han skriver. Se dock till att veta åtminstone ganska precis vad orden du använder betyder, och att inte använda överdrivet högtravande ord i sammanhang där de inte passar. Annars kan följden bli penibel.

Är brysk ett italienskt låneord, eller är det urnordiskt? Hur hänger egentligen orden ”dräpa” och ”träffa” ihop? Vill man veta något om våra ords härstamning och utveckling kan man kika in på massiva onlinebiblioteket Runeberg. Dä erbjuds man nämligen en inscannad version av Svensk Etymologisk Ordbok. Det är ett gammalt verk, men det mesta står sig tämligen väl. Med tanke på hur pass intressant ämnet är, kan man kanske lägga några hundra på att köpa en pappersvariant, nästan alldeles nyutgiven på Norstedts, men man kanske hellre lägger sina slantar på annat.

I brist på en ”riktig” ordlista online finns alltid Wiktionary. Det fungerar bättre än man tror, och kan nog vara till nytta när man sitter och plitar med en text, även om jag inte kommit mig för att använda det mycket själv.

Att undvika stavfel är också viktigt. En enkel lista på vanliga misstag finns här. Är man inte rädd för att smittas av högerextremism kan ett par poster av användaren Blåöga på nordisk.nu erbjuda en nästan löjlig mängd tips och tricks rörande hur det inte får se ut, och hur det ska se ut.

För den som skriver och så att säga publicerar mycket på internet finns en del enkla råd om hur man blir läst här. Många av dem följs alls inte av exempelvis undertecknad, men det finns nog mer än en poäng att hämta för den som vill bli uppmärksammad för sina blogg- och andra online-skriverier.