Solguru

Det finns öl, och sedan finns det öl. Belgiens öl av trappisttyp har både dramatisk historia och dramatisk smak, och för den som har lite intresse för vad han häller ner i strupen är en utflykt i trappistordens dryckessortiment nästan obligatoriskt.

 I

I Sverige tenderar öl ofta att drickas på ungefär samma sätt som en gång brännvinet – som ett renodlat rusmedel. Billiga, underjästa snabbkok som Sofiero och Dansk Fadøl ockuperar de övre regionerna på försäljningslistorna år efter år. Eftersom jag själv knappast spottar i glaset tänker jag inte moralisera nämnvärt över detta faktum, men det finns nackdelar med svensk alkoholkultur. En av dem är att många människor går miste om smakupplevelser som bara kan beskrivas som fantastiska.

Belgiskt öl är synnerligen uppskattat bland ölkännare världen över, och det med goda orsaker. Bland de öl som exporteras och finns att köpa är de flesta traditionellt överjästa, och bland annat på grund av detta betydligt intressantare när det kommer till smaken. Att Belgien dessutom inte delar Tysklands vettiga, men begränsande, Reinheitsgebot gör dessutom att man kan använda sig av smaksättning och kryddor på ett sätt som ökar möjligheterna till omväxling enormt mycket.

Trappistölen, som bryggs på olika kloster, tillhör enligt min mening bland de främsta öl världen har att erbjuda. De har en lång och komplicerad historia, men grundar sig i 1000-talets Cisterciensorden, där kravet på självförsörjande gjorde att kloster ägnade sig åt olika typer av produktion. Bryggandet av öl blev redan tidigt en viktig inkomstkälla för vissa kloster. En gren av Cistercienserna grundades 1664 i klostret La Grande Trappe i Normandie – Ordo Cisterciensis Strictioris Observantiae, eller Trappistorden – en synnerligen sträng orden, som bland annat föreskriver tystnad i alla sammanhang utom under Gudstjänster och när det är absolut nödvändigt att tala av praktiska orsaker. Ordens närvaro i Frankrike blev kortlivad. Franska Revolutionens vansinnesrepression förbjöd nämligen allt medlemskap i religiösa sammanslutningar, varför trappisterna flydde till Belgien. Det är även därifrån de öl vi idag känner som Trappistöl härstammar.

II

För att ett öl ska få kallas trappistöl måste ett antal krav uppfyllas (till skillnad från vad som gäller för de öl som bryggs i ”monastery style”, varav ett sällsynt motbjudande amerikanskt öl tillägnat någon Jazzlegend är ett av de värsta exemplen). Ölet måste bryggas av eller under översikt av trappistmunkar. Ölets produktion måste vara direkt knutet till klosterlivet. Slutligen får försäljningen inte ha ett kommersiellt syfte, utan vinsten måste gå till olika typer av välgörenhet eller klostrets verksamhet.

I princip innebär termen ”trappistöl” inget annat än just att ölet bryggts av munkar i ett kloster, men de har vanligen några grundläggande egenskaper. De är undantagslöst överjästa, med allt vad detta innebär. De har komplex och rik smak, och är dessutom ofta synnerligen alkoholstarka. Den mest lättillgängliga typen, som man ibland kan hitta på tapp även i Sverige, torde vara Chimay. Den kommer i olika ”färger”, som främst tjänar att indikera alkoholstyrkan, bland annat röd (7%), vit (8%) och den något mörkare blå (9%). Ett annat sätt att indikera alkoholstyrkan är att använda termerna ”dubbel” (alternativt ”double”) eller ”tripel”. Ursprungligen användes även begreppet ”enkel” för att beskriva den ordinarie styrkan, men detta har fallit ur bruk.

Det finns ett flertal bryggerier, alltså kloster, som framställer trappistöl. Förrutom Chimay kan nämnas Westmalle, Westvleteren och Rochefort. Särskilt det sistnämnda framställer ett otroligt smakrikt öl jag bara kan rekommendera helhjärtat. Rochefort 10 är, med sina 11,2% och vansinnigt komplexa och rika smak en personlig favorit – och dessutom ett tydligt bevis för att alkoholstark öl inte nödvändigtvis behöver ha något att göra med Arboga 10,2% och liknande otyg vi tyvärr framställer i vårt eget land.

I helgen blir det nog inga trappister för min egen del, men har du möjlighet och orsak kan jag bara rekommendera att du tar dig till ett lite mer välsorterat bolag och slår till. Skål och trevlig helg!

Vidare läsning:
International Trappist Association
http://en.wikipedia.org/wiki/Trappist_beer
http://en.wikipedia.org/wiki/Trappists

Bryggerier:
Chimay
Westmalle
Rochefort
Orval
Koningshoeven (La Trappe) 
Westvleteren

Expressen och Expo har gjort ett reportage om personer som dött i anslutning till den svenska yttersta högern. 23 mördare listas, följt av det explicita budskapet att man dör om man engagerar sig för någon typ av nationalism. Något eget ansvar för situationen tar man förstås inte.

I

Alla som följt min blogg eller mina aktiviteter överlag vet att jag inte direkt är någon större vän av nazismen. Det är för mig smått obegripligt varför man skulle välja att definiera sig som nationalsocialist, och varför denna åskådning skulle vara ett hållbart politiskt alternativ i dagsläget. Jag har även vid flera tillfällen diskuterat vilka element som egentligen lockas till ”rörelsen”, och varför det ligger till på det viset.

Med detta sagt är det inte utan en känsla av obehag jag läser Expressens reportage om svensk ”nynazism”. Man publicerar en lista på 23 personer, mer eller mindre (oftast helt uppenbarligen mindre) knutna till olika ”nationella” organisationer, som dömts för mord. Till och med av expressens egen lista framgår det med all önskvärd tydlighet att det handlar dels om tungt kriminella, och dels om människor med grava psykiska problem. En ”psykiater” (till skillnad från en psykiatriker, får man väl förmoda, även om felet faktiskt rättas till i brödtexten) vet berätta att det handlar om en kombination av våldsideologi och föreliggande sociala problem. Med andra ord är det inte, som expressen hävdar, fråga om någon ”rörelse som fostrar mördare”, utan om kriminella och psykiskt störda som dras till rörelsen ifråga.

Här kan det tyckas som att olika organisationer borde ägna sig rätt rejält åt självrannsakan – vad är det som gör att missbrukare, våldsbrottslingar och rena psykopater söker sig till nationalismen? Det har jag själv efterlyst vid några tillfällen, även om jag brukar hålla mig utanför verksamheter jag inte har att göra med. Men egentligen är det ju faktiskt inte alls det detta handlar om – för inga svenska ”högerextrema” organisationer, nationalsocialistiska eller inte, har ett sådant inflytande i samhället att de kan definiera vilka som ska lockas till dem. Det har däremot media, och det är här själva knäckfrågan finns.

Oavsett min värdering av nazismen som samtida fenomen kan jag inte annat än med kraft tillstå att den mediala och populärkulturella framställningen av densamma är fullständigt absurd. Idel sadistiska, brutala skinnskallar som drar runt på gator och torg för att sparka ner invandrare – i dokumentärer om den så kallade ”vit makt”-rörelsen gör man inte skillnad på rena knarklangaroperationer i stil med amerikanska ”Nazi Low-Riders” och partier som NPD eller Nationaldemokraterna. Våldsamma män med totalt ogenomtänkta åsikter, som dock av naturliga orsaker tjänar ypperligt som förebilder åt tonårspojkar och labila som helt och hållet saknar något autentiskt politiskt intresse. Den här bilden är inte följden av någon propaganda eller aktiv självdefinition av ”högerextrema” grupper – tvärtom är det till stor del fråga om en medial konstruktion. Fråga vilken skinnbula som helst som var med när det ”begav sig” – överraskande många kommer att uppge filmer som ”Romper Stomper” som en huvudsaklig inspiration i sina tonår. Flygblad och propaganda åsido – en stor del av den rekrytering som sker, sker genom att yngre personer på jakt efter identitet inspireras av att läsa kvällspressens skitreportage, och sedan försöka efterapa den beskrivning de ser – en beskrivning som lovar befrielse från trakasserier av ”ungdomsgäng”, och revolt mot gamla förkrympta 68-lärares hjärndöda dogmatik. Eller helt enkelt en chans att slåss.

II

Den norska dokumentären Satan rir media talar om hur ett litet antal norska tidningar i sin behandling av den ursprungligen försvinnande lilla blackmetal-scenen i Oslo och Bergen lyckades propellera musikstilen, och de kyrkbränder och mord som följde i dess spår, till nästan oanade höjder. Genom att rapportera om ”satanister”, genom att framhålla hur ”farliga” dessa individer var och överhuvudtaget vända fokus mot en skuggbild man i stort sett skapat själv, bidrog man själv till att sprida fenomenet till globala nivåer. Vilket visserligen gav upphov till en hel del bra musik, och ibland till och med några riktigt vettiga och kritiska individer, men också till vågor av kyrkbränder och kriminella handlingar över halva planeten. Och det är bara ett av många exempel. Hur många tror att MC-gängen kunnat växa till den storlek de har idag, om inte reportage, nyhetsartiklar och dokumentärer låtit meddela att det inte finns några farligare, tuffare och manligare karaktärer i landet? Minns någon hip-hop-helvetet i USA på 90-talet där diverse ”afro-amerikaner” blåste skallen av varandra till höger och vänster efter att pressen valt att blåsa upp någon sorts pseudokonflikt mellan ”east coast” och ”west coast” till mordiska proportioner? Poängen här är alltså inte bara att medial exponering underlättar rekrytering till alla möjliga typer av verksamheter (det säger sig självt), utan att typen av exponering också påverkar typen av folk som söker sig till vissa verksamheter. Om vissa nationalistiska organisationer på 90-talet ägnade sig åt att sprida brutal, vulgär hatpropaganda och uppmuntra till våld mot invandrare och bögar, torde detta inte haft ens hälften så stor betydelse som de stora tidningarnas sensationreportage om detsamma.

I sin iver att smutskasta allt ”högerextremt” har massmedia skapat en helt egen typ av ”nazism”, ofta inte så värst organiserad, oftast närmast opolitisk. Det kan man också se i de flesta fall när det kommer till de mördare som listas av Expressen – det handlar om ”stödmedlemmar” eller folk med ”kopplingar” till det ena eller det andra. Ändå har de anammat attribut från en ”nazism” de med allra största sannolikhet fått sin bild av från massmedia – en bild som varit lockande, och som de sedan själva reproducerat. Att diverse könsneutrala ”analytiker” i anslutning till medias taskigt dolda våldsromantik sitter och fördömer våld och mord har mycket lite effekt på 17-18-åringar på jakt efter identitet – vare sig de finner den som satanister, MC-kriminella, ”gangstas” eller ”högerextremister”.

Media föder sig själv genom att piska upp destruktivitet, genom att sprida skit i samhället. Och medan tidningarna gråter krokodiltårar över personer som dött i anslutning till subkulturer de själva varit instrumentella i att skapa och formulera, genom sin egen journalistik, är det inte utan att man undrar om alla inblandade verkligen är så dumma som de gör sig. Expo, som av uteslutande taktiska själ slutligen klippt alla band till den  militanta och brutala ”antifascism” man ursprungligen levde i symbios med, borde inte vara omedvetna om det här sambandet. Man är sannolikt synnerligen nöjd med att kriminella och missbrukare genom medias locktoner dras till den för dem rent politiskt farliga högerkanten, och sedan dödar eller dör på vidriga vis. Detta leder till möjligheten att fortsätta knyta vissa typer av åsikter till beteende som i sig självt inte har det minsta med åsikterna själva att göra, vilket förstås är hela målet med Expos verksamhet. Och med Expressens.

Nyamko Sabuni har lärt sig hur man ska resonera. Nu samlas drygt hundra organisationer, för skattepengar, för att diskutera hur vi ska ”ersätta den gemensamma religionen, kulturen och språket.”

Integrationsminister Sabuni inledde sin karriär med diverse kontroversiella uttalanden om könsstympning och integration. Nu har hon dock fallit in i ledet, och uttalar sig som man ska i en diskussion om en integrationskonferens som ska hållas i dagarna. Och här kommer klyschorna tätt. Konferensen är ett ”komplement till arbetet att bryta det utanförskap som mest skapas av ekonomin” säger Sabuni och ger Bengt Westerbergs gamla uttalande om att Folkpartiet är ett ”icke-socialistiskt vänsterparti” ny mening. Icke-socialistisk marxism kan låta märkligt, men fungerar tydligen när den ”materiella basen” får agera huvudsaklig förklaringsmodell för de så kallade integrationsproblemen. Trots denna vanföreställnings vid det här laget närmast överdrivet bevisade impotens.

Även i övrigt följer (s)abuni protokollet. EU kränker båtflyktningar, könsneutrala äktenskap krockar inte med religionsfriheten, men (hör och häpna) det finns en krock mellan mänskliga rättigheter när det gäller religiösa friskolor. Att ta i med ”hårda tag” mot gängbrottsligheten kan kränka folk. Till skillnad från gängbrottsligheten själv då, som väl antagligen är ett exotiskt och spännande inslag i gatubilden för karriäristiska politiska uppkomlingar som håller sig på behörigt avstånd från problemområden. Ett inlägg av hysteriskt roliga batikhäxan tycks vägleda Sabunis mentalitet, även om hon i så fall inte begripit att bloggen ifråga är ett skämt, och inte menad att ligga till grund för integrationspolitik.

En viktig fråga för konferensen ska i varje fall bli att ”hitta den gemenskap som kan ersätta den gemensamma religionen, kulturen och språket.” Man undrar stilla vilken typ av gemenskap man då syftar på. Lojalitet till staten? Kärleken till MTV? Könsneutralitet? Eller den kollektivistiska, mångkulturella framtid vi ska bygga tillsammans under den ”icke-socialistiska vänsterregeringen”?

I detta sammanhang blir det halvt oväsentligt att människan faktiskt har anständigheten att tillstå att det inte är en mänsklig rättighet att byta medborgarskap, det drunknar liksom i floden av dumheter.

Ställd inför tramset vill man bara parafrasera Galenskaparna: vilken fruktansvärd människa du har blivit, Nyamko. Hur kunde detta hända – jag som blev så bra!

Äntligen en politiker som mot bättre vetande
törs säga samma sak som alla sina
föregångare 

Man ska inte ropa hej innan man kommit över ån, men jag kan helt enkelt inte hålla mig!

Jordbruksministern har slutligen gått ut och sagt att sex med djur ska förbjudas. Jag kan sätta pengar på att en stor andel av svenskarna tills helt nyligen var helt omedvetna om att det överhuvudtaget varit lagligt, men efter ett mediaspektakel av värsta sort har alltså sittande regering fått tummen ur och bestämt sig. Lagen är signifikant av flera orsaker, men jag ska inte orda om det allt för mycket. Framförallt är den positiv därför att den går emot den ständiga utveckling mot söndersexualisering och liberalisering som ägt rum under de senaste femtio åren. Bortsett från det uppenbara att det är en seger för djurskyddet, är det också en seger för att den visar att till och med svenska staten ännu har någon sorts kapacitet att sätta ner foten och ta ställning i en fråga som borde vara självklar från första början.

Sveriges Radio har i olika diskussionsprogram yrat om saken – så sent som igår hörde jag en undflyende radiopratare som försökte antyda att det fanns något suspekt ”moralistiskt” bakom det folkliga motståndet mot tidelag, men inte riktigt vågade. ”Det blir liksom, näe, jag vet inte…”. Det var en fröjd att höra – för en gångs skull vågade man inte helt och hållet vräka ur sig sin dynga, utan blev tvungen att hålla tand för tunga. De flesta som försöker försvara djursex med olika liberala argument gör det också mer eller mindre anonyma, oroliga för att pekas ut som det de är. Välkomna till vår värld. Till skillnad från oss har ni förtjänat det.

Nu ska man som sagt inte ropa hej innan man är över ån. Även om tidelagsförespråkarna inte syns och hörs mycket är det uppenbart att deras ideologiska grundsatser är ganska djupt förankrade i den svenska makteliten – hur ska man annars förklara att förslag på förslag om förbud mot sex med djur röstats ner sedan det legaliserades? Man ska inte glömma att Sverige legaliserade barnpornografi 1971 (förbudet återinfördes i början av 80-talet), och att en offentlig utredning 1976 ansåg att barns agerande före ett sexuellt övergrepp skulle inverka på bedömningen av brottet. Det finns jävligt skitiga, osunda krafter i rörelse i det här landet, och till och med detta ynkliga bakslag för de individer och ideologer som bokstavligt talat tänker med könsdelarna är bara att betrakta som ett mirakel. 

Alltså kan jag bara gratulera alla medborgare i landet att vi har en jordbruksminister som är, om inte vettig nog, så åtminstone opportun nog, att införa en av de första vettiga lagändringarna på tid och evighet. Samt önska trevlig helg i förskott, eftersom jag inte kommer att ha tid och möjlighet att skriva mer denna vecka.

Det finns många tidsskrifter ute i världen, varav många faktiskt inte har så värst mycket alls med politik att göra. Idag tar vi upp några med teman som militärhistoria och friluftsliv, i syfte att inspirera läsarna till vidare egna efterforskningar.

Att kritisera media är populärt. Inte bara här på motpol, utan lite här och var i samhället ger man sig på media. Genomgående är att man oftast betraktar den som motsatt den egna ideologin. Vänstern lyckas allt som oftast hävda att borgerliga dagstidningar är fientliga och diskriminerande mot dem (med undantag för ett taffligt bojkottförsök riktat mot ETC, föga ambitiöst och än mindre framgångsrikt, är detta förstås renodlat bedrägeri). Borgerligheten påstår, med mer rätta men mindre insikt, att kulturklimatet i Sverige är vänsterextremt. En period var det till och med populärt att påstå att media medvetet betonade invandrares etnicitet (”om en svensk misshandlas av en invandrare står det direkt, men motsatsen ser man aldrig”). Det hör man förstås aldrig numera, eftersom det aldrig varit sant, och i dagsläget dessutom är spektakulärt jävla dumt.

Försöken att etablera alternativa mediakanaler – till vilket motpol på sitt eget blygsamma sätt bidrar – har varit och är centralt för alla försök att ifrågasätta den rådande ordningen i Sverige och Europa. Generellt är att fokus ofta ligger på exempelvis den etniska frågan. Som bäst handlar det om att definiera, stärka och diskutera den svenska och europeiska identiteten, som sämst handlar det om att rapportera om att någon amerikansk neger mördat någon (som om mord vore folkggruppsspecifikt), eller att någon i Pakistan gjort något knasigt.

Det man kan glömma är att det finns väldigt mycket mediautbud som har lite till intet att göra med tidens ödesfrågor. Som vare sig framställer vita människor som roten till allt ont, eller hittar rätt på någon annan att demonisera eller försöker nyansera bilden. Som helt enkelt rör andra saker helt och hållet. Givetvis kommer alltid politik och andra frågor in på ett eller annat hörn – icke desto mindre behöver man inte befinna sig länge på pressbyrån för att förstå att 70-talets äckliga gamla slogan ”allt är politik” är smörja, precis som det mesta från det decenniet utom Toto. För att exemplifiera har jag valt ut fyra favoriter som rör ämnen som åtminstone några av mina besökare torde ha intresse av.

Särtryck av Messer Magazin

Brittiska Military Illustrated påminner om att strikt skriven militärhistoria sällan lämnar utrymme för allt för många vinklingar. Tidningens intressesfär spänner över i stort sett hela krigföringens historia, och man kan läsa om allt ifrån medeltida krigföring och samurajer, till koloniala konflikter och Falklandskriget. Tidningen har en naturlig ”pro-brittisk” twist, men det mesta av innehållet består av sakliga rapporter från olika slag och konflikter, kryddade med vittnesuppgifter och samtida källor. Tidningen är dessvärre fruktansvärt dyr att prenumerera på, och det billigaste är helt enkelt att hitta en Pressbyrå som saluför den (den finns i de flesta mer välsorterade butiker).

Om britterna är dyra är amerikanerna tvärtom väldigt billiga. En prenumeration på en tidsskrift från USA kan gå på ett par hundra, och då finns det förstås ett nästan osannolikt utbud. Som knivintresserad kan jag rekommendera Tactical Knives varmt. Ingående recensioner av allt ifrån rena stridsknivar, över japanska slipstenar, till speciella set för att ta ur djur vid jakt, komplett med all information man kan tänkas behöva. Till detta kommer förstås också krönikor av olika slag – en favorit är inslaget ”it happened to me”, där läsare redovisar hur de i olika situationer haft användning av kniv i självförsvarssituationer.

På samma tema finns tyska Messer Magazin. Detta är ett utmärkt alternativ för den som vill hålla sina tyska språkfärdigheter vid liv, och även lära sig en hel del om ungefär samma typ av produkter som de som tas upp i amerikanen ovan. Antagligen svårare att hitta på pressbyrån, men ett försök skadar aldrig. Annars kan man ju passa på när man är ute och åker runt på järnvägarna i det stora broderlandet i söder.

Amerikanska Combat & Survival är säkert bekant för många. Tidningen är informativ, även om den politiska biten förstås oftast inte är mycket att hurra över. Reportage om olika förbands aktiviteter i Irak och Afghanistan kanske inte är det mest upplyftande att läsa, men det är svårt att förneka att det samtidigt är ganska intressant. Detta åsido innehåller tidningen en hel del matnyttigheter – rent konkret är det kanske snarast det här med Survival som känns mest relevant för den svenske läsaren. Varje nummer har åtminstone en omfattande artikel om överlevnad i vildmarken – vare sig det handlar om öken, skog eller helt enkelt den urbana. Tips för utlandsresor, långfärder, skogsvandringar och så vidare förekommer i överflöd, liksom recensioner av praktiska vildmarks- och överlevnadsprodukter. En intressant tidsskrift, men kanske den av de ovanstående med minst andel verkligt givande innehåll, trots att det som är bra verkligen är bra.

Som sagt finns det mycket matnyttigt i tidsskriftsvärlden, om man håller sig borta från Bang och Ordfront, så det är bara att börja botanisera på lokala pressbyrån.

Vi lever i en tid där brottsbekämpning blivit synonymt med rehabilitering. Inte bara hämnd anses barbariskt, utan också straff. Som så ofta annars grundar sig det hela i en felaktig och inkonsekvent syn på människan.

I

Modern brottsbekämpning har sin rot i tanken att människan till största delen är en produkt av sin omgivning, och i viss mån av sina gener. Undertecknad underkänner denna tanke, eftersom jag av andliga orsaker menar att vi också har ett ”själv” som existerar självständigt från vårt materiella, emotionella och sociala jag. Alltså menar jag också att en individ är ansvarig för sina handlingar, och att onda handlingar ska ha konsekvenser.

Den materialistiska människosynen, sådan den kommer till uttryck inom exempelvis marxismen och dess moderna sociologiska tillämpningar, tenderar att inta en annan hållning – en hållning som påverkar den moderna statens rättsutövning i hög grad, även om den inte är helt dominerande. Här menar man att människan, eftersom hon i första hand är en produkt av sin omgivning och sitt samhälle (möjligen med vissa genetiska inslag), inte är ansvarig för sina handlingar. Det är istället samhället och dess ”strukturer” som i första hand ska bära hundhuvudet, och samhällets mål blir således inte i första hand att straffa brott, utan att ”rehabilitera” brottslingar. Detta kan tyckas logiskt, då ju samma ”samhälle” självt bär ansvaret för individens handlingar. Att någon som jag kommer dragande med någon själ eller liknande blir givetvis ett ointressant argument i det sammanhanget, eftersom en person som resonerar i ovanstående termer garanterat förnekar varje sådant koncept. Men det intressanta här är att tankegången inte håller, även under sådana förhållanden. Detta eftersom man underskattat vad en ren materialism gör med ”jag”-begreppet.

Om det nu är så, att det enskilda jaget uteslutande är en produkt av exempelvis samhälleliga förhållanden – vare sig dessa utgörs av ”ekonomisk underordning”, ”rasism” eller den i min ungdom vanliga bortförklaringen ”svår uppväxt” – så består jaget av dessa förhållanden, och ingenting annat. De kan med andra ord inte användes för att ursäkta bort individens handlingar. Eller ”förklara” dem, som den gängse sociologiska jargongen brukar gå. ”Det är inte en ursäkt, utan en förklaring” är en sliten och dum fras, som vanligen används när man just försökt ursäkta bort en eller flera vidriga handlingar genom att skylla på hur ”samhället” utsatt någon för rasism eller slarvat med utbetalningen från försäkringskassan, och dessutom en innehållslös sådan. Om det är så att en individ är detsamma som de förhållanden som format honom, ska han givetvis hållas exakt lika ansvarig som dessa förhållanden. Det gör att inga ekonomiska, sociala eller strukturella argument mot straff som straff, och inte uteslutande rehabilitering, kan föras med denna idé som utgångspunkt. Detsamma gäller givetvis olika gener – har en individ en gen som gör honom våldsbenägen, och det inte existerar någon individuell själslig substans som kan förhålla sig till dessa gener, är individen sin gen – och ska alltså hållas lika ansvarig som den.

II

Ett annat problem med bortförklaringsstrategin är att den i sig utgör ett hinder för rehabilitering. Om en individ dagligen begår en viss typ av brott, och samtidigt rationaliserar sina handlingar med att pappa slog honom när han var liten, eller att ”svenskar är rasister” finns det inget som helst incitament, eller ens någon möjlighet, för honom att upphöra med sina aktiviteter. Varför skulle han? En person som istället får lära sig att ta ansvar för sina handlingar – att förstå att det är hans eget ansvar att handla rätt (vilket som sagt är fallet, helt och hållet, oavsett om han har någon autonom själ eller är detsamma som en ansamling gener under social påverkan) – har alla förutsättningar att sluta förgripa sig på sin omgivning. Med andra ord är den ”strukturella förklaringen” en i sig själv brottsskapande struktur, medan den ”reaktionära” hållningen att brottslingen ska hållas ansvarig för sitt brott är brottsmotverkande, i synnerhet om den internaliseras av den kriminelle själv. Det är egentligen så pass självklart att det inte ens skulle behöva påpekas, om inte vissa intressegrupper såg kriminalitet uteslutande som ett ideologiskt medel att ifrågasätta aspekter av samhället och oönskade normer i det. Intressegrupper som vill använda brottsligheten som argumentationsslagträ mot ”ojämlikhet” av olika slag, hellre än erkänna den som det gissel i sig själv den är – i ett land som Sverige ett långt värre än ”ekonomiska klyftor” eller ”rasism”.

Det finns andra argument mot straff – ett av de vanligaste är att de inte är effektiva, till skillnad från olika typer av behandling. Detta är för det första ett sätt att blanda bort korten – straffets funktion är inte uteslutande att förebygga vidare brott, utan minst lika mycket att utkräva ansvar för redan begångna brott, och skapa rättvisa i samhället. Vi kan tänka oss en extrem av rehabiliteringsprincipen: en man hatar sin före detta fru intensivt, och kan inte ta sig vidare i sitt liv. Påverkad av starka droger tar han sig in i hennes hus, varvid han våldtar och mördar henne på det mest brutala vis. Efter att han grips visar han sig ångerfull, och kommer samtidigt förbi de olika psykologiska problem hans förhållande till sin ex-fru orsakat för honom. Innan det ens blir aktuellt med rättegång kan en kompetent psykiatriker garantera att han aldrig kommer att göra om det. Slut på historien?

Man skulle kunna driva det ännu längre: vem som helst som verkligen tyckte riktigt illa om en person skulle kunna mörda honom, och därefter förklara att det var en engångshändelse. Med en syn på straff som primärt ”rehabiliterande” är det omöjligt att motivera varför en sådan människa skulle sitta en enda dag i fängelse – han är ju uppenbarligen redan rehabiliterad, eftersom han inte kommer att göra om det.

III

Statens roll i sin rättsutövning är att bidra till det mänskliga samvetets funktion i att reglera samhället och naturen, och skapa sammanhang och rättvisa där den materiella skapelsen i sig inte gör det. En person som dricker sig för full och ger sig ut för att balansera på ett broräcke faller och dör – det kan vara tragiskt, men överraskar ingen. Det är inte orimligt att en person som våldtar ett barn och krossar dess skalle spärras in på tid och evighet, eller till och med dödas, av staten – skulle han dött via ett misstag i samband med mordet skulle ingen ens fundera två gånger på om det som skett varit rättvist.

Ett straff har en hel serie uppgifter – det ska tillfredsställa brottsoffren, säkerställa statens skydd, utgöra en proportionerlig konsekvens av den brottsliga handlingen i sig, få brottslingen att inse att hans handlande varit felaktigt, och sist (och inte minst, eller störst) rehabilitera – alltså återanpassa brottslingen till ett liv i samhället.

Barbariska och brutala straff kan vara problematiska – det finns nämligen en skillnad mellan straff och hämnd, och den skillnaden måste göras tydlig. Statens funktion är inte att ge utlopp för offrets vilja till personlig hämnd. Men det är heller inte upp till staten att förlåta, att uteslutande ”vårda” och säga åt offret att glädjas åt att det sannolikt inte kommer att hända igen. Rättvisa må vara ett svårdefinierat begrepp, men många (om inte de flesta) av oss har en hyfsad känsla för vad det är. Och den känslan säger inte att det uteslutande handlar om att ”inte göra om det”.

Det har åter blivit dags för en simtur i den gångna arbetsveckans mediala spektakel, och vilket spektakel det har varit. En lös ljuspunkt kan ses i nya betygssystemet, men annars ser det fortsättningsvis rätt taskigt ut i den verkliga svinstian – svensk press.

Liksom en gång tidigare väljer jag att likna veckans nyhetsflöde vid buddhismens uppfattning om vardandets flod – samsara – som utgörs av lidandet, upphetsningen och inkonsistensen- dukkha. Och liksom förra gången känns liknelsen tämligen korrekt, när vi sätter på oss mansbaddräkten, håller för näsan och hoppar i böljan den blå.

I veckan fick USA en ny president. Upphetsningen är oerhörd, även om orsaken till detta är oklar. Media fortsätter förstås sparka så smått på förlorarsidan, och idag låter Aftonbladet meddela att Sarah Palin trodde att Afrika är ett land. Själv låter jag meddela att jag inte direkt tror på det (och undrar var svenska feminister håller hus – normalt när man påpekar att en dum kvinna är dum beror det ju uteslutande på kön, och inte på den felstavade genusuppsatsen). För den som undrar varför det inte är någon triumf (eller någon katastrof) med en ”svart man i Vita Huset” rekommenderar jag något av de längre inläggen om saken – mitt eget, Oskoreis eller Jonas de Geers. Det ska bli intressant att se hur svensk vänster och media förhåller sig till Obamas framtida projekt med ökad militär närvaro i Afghanistan och oreserverat stöd till Israel. Förmodligen blir det att ta till ”Onkel Tom”-anklagelser – för en riktig färgad man skulle förstås förstås aldrig ha samma intressen som den rasistiska, vita ekonomiska eliten.

Om någon undrat varför vi, trots dryga två år med ny regering, fortfarande har samma betygssystem, kan denne sluta undra nu. För det har traditionsenligt blivit dags att byta igen – denna gång till ett system med en sexgradig bokstavsskala. Trots min hånfulla ton känns det som att man motvilligt måste applådera den sittande regeringen – det nuvarande systemet är fantastiskt värdelöst. En ”G”-nivå som är nästan absurt lätt att uppnå (men svårare att lämna), följd av ynka två sanslöst dåligt definierade steg. Att det blir bättre när man tänker någorlunda rationellt är inget otroligt i sig. Allt socialdemokraterna och vänstern någonsin hittat på i skolan är dåligt, och allt som har att göra med de ”senaste rönen” inom svensk pedagogikforskning är dåligt. Det är en tillspetsad men i stort sett riktig beskrivning av situationen. Inkompetenta personer fyller lärarutildningarna (går du lärarutbildningen och inte håller med finns det bara en förklaring), och får lära sig att de ”inte ska lära ut, utan vara en resurs för elevernas egna inlärning.” Resultatet är uppenbart – en obildad befolkning, som inte lär sig något annat än repetera en viss  typ av ”kritiskt tänkande”, vilken de i sin tur är fullständigt oförmögna att ens börja ifrågasätta. Det är tragiskt att den nuvarande regeringen sannolikt inte kommer att hinna göra någonting åt detta, när det nu åtminstone verkar som att de har en viss ambition att göra det. När  socialdemokraterna med Mona Sahlin likt tidvattnet automatiskt kommer tillbaka till makten med sin svans av hippies, halvkommunister och idioter kan vi lika gärna strunta i skolan och låta våra barn stanna hemma och se Vilse i Pannkakan. Staffan Westerberg var både sakligare och mer faktaspäckad än en genomsnittlig samhällskunskapslektion ute på internet.

Eventuella varma känslor för nuvarande regering svalnar dock snabbt när man simmar vidare bland vågorna. Frågan om ”könsneutrala äktenskap” – ett briljant exempel på det mest imbecilla nyspråk vårt samhälle kan upbåda – går nu över till riksdagen, eftersom regeringen inte kan komma överens (eller rättare sagt vägrar komma överens, då kristdemokraternas inställning ses som omöjlig att kompromissa med). Nu ska man låtsas att ett ”giftermål” mellan två personer av samma kön har någonting överhuvudtaget gemensamt med riktig familjebildning. Avskaffande av bigamilagen torde följa – allt för att en högljudd, ideologiskt konstruerad minoritet ska få spotta på det övriga samhället. Till en början kommer enskilda präster att tillåtas vägra viga homosexuella, vilket ju i sig är ett mirakel, men man behöver inte ha mycket fantasi för att inse vad tanken är här. Mobbning, mediala anklagelser om homofobi och slutligen naturligtvis helt enkelt sparken, i samma sekund som samhället tror sig kunna komma undan med det. Svenska Kyrkan är, trots sitt ”oberoende” av staten, idag mer än någonsin statsapparatens lydiga lilla husdjur, och skämmer dagligen ut sig själv och den religion den menar sig representera allt mer.

Och som för att illustrera detta kan vi idag läsa om en ”teolog” som menar att tvåsamhet kan vara osunt. Hon menar att vi borde överväga att ägna oss mer åt ”polyamorösa” förhållanden.  ”Varför är det så oerhört känsligt om ens partner har en sexuell relation med någon annan,” vill hon veta, och uppmuntrar oss att fundera över det. Personligen undrar jag väl snarare varför det börjat bli känsligt att hålla sig till en partner, med vilken man kan avla barn på det sätt kroppen är konstruerad att avla barn, och leva ett bra liv. Argumentet för att det skulle vara problematiskt är tydligen att ”vi” inte agerar som om det vore självklart, fast vi säger att det är det. Givet hur många fall av kvinnomisshandel som årligen äger rum i världen, inom kulturer där det offentligen förkastas, kanske vi borde börja ”se över” den typen av värderingar också, om det nu är så att oförmåga att leva upp till värderingar bör ogiltigförklara dem. Jag kan tänka mig åtminstone några teologer som skulle må bra av en femma över ögat.

Och någonstans där börjar vattnet kännas klibbigt, smutsigt och obehagligt. Könsneutralt och polyamoröst, om man så vill. Vi får komma ihåg torrdräkt och syrgas nästa gång. Idag får det vara färdigsimmat i medieflödets snusk.

Trevlig helg på er!

Ett av de sämsta presidentvalen i USA:s historia är över, och segern har tillfallit Barack Obama. Vad innebär det för USA, inrikes och utrikes, och vad innebär det för oss i Sverige?

Aldrig någonsin har ett amerikanskt presidentval haft så dåliga alternativ. Det vill inte säga lite, men det är lika sant för det. Två ruttna valmöjligheter har kämpat om folkets uppmärksamhet med den sedvanliga smutskastningen, och en av dem vann. Till största delen på sin hudfärg och en medial smutskastningskampanj mot motståndarsidan som nästan saknat motstycke. Nästan, eftersom just motståndarsidan inte varit långt efter. Antagligen skulle jag kunnat skriva nästan exakt samma sak som ovan om McCain tagit hem spelet, även om den följande analysen skulle sett annorlunda ut. Istället för att motivera varför valet i allt väsentligt varit mellan pest och kolera, tänkte jag nu fokusera på pesten, som ju vann.

Inrikespolitiskt

Vad gäller konsekvenserna för USA, under förutsättning att den nye presidenten lyckas genomdriva någon liten del av sina typiskt demokratiskt överdrivna kampanjlöften, kommer de naturligtvis inte att vara ensidigt negativa. Tramset om Obama som muslim eller kommunist är förstås ett uttryck för kampanjpropaganda och ickefrågor av värsta sort, vilket naturligtvis är anledningen till att de fått så mycket uppmärksamhet i pressen. En del andra saker kan dock tas upp i kort följd.

Den amerikanska abortindustrin firar förstås triumfer med Obama, som inte ens nöjer sig med att bevara abortlagen i nuvarande skick, utan vill utvidga den med sådant som totallegalisering av så kallad partial birth abortion (ett begrepp som givetvis bekämpas intensivt av abortförespråkarna, som antagligen skulle föredra ett begrepp som uterus liberation). Det är förstås inget vidare.

Andra interna frågor är exempelvis homosexuella äktenskap, där situationen tycks förbli som förr. Obama är ”personligen emot det”, men överlämnar frågan till delstaterna, vilket innebär att saker och ting lär förbli som de är tills vidare, åtminstone tills den liberala vänstern kan börja påtvinga medborgarna sina åsikter mer handgripligen.

Frågan om sjukvården är en av få där Obama möjligen skulle kunna göra nytta. Det amerikanska systemet fungerar inte, och i ett land där krigsindustri och rättsväsende är finansierat med allmänna medel, är det inte orimligt att sjukvården ska vara det. Ett försäkringssystem som leder till att människor i en industrination inte får adekvat vård, och där bolag gör sitt bästa för att slippa betala ut pengar, är idiotiskt. Låt vara att systemet fungerar avsevärt mycket bättre än vad svenska myter kring fenomenet vill göra gällande, det hindrar inte att det är otillräckligt och ruttet. Liksom all annan offentlig finansiering, egentligen all politik, i USA lär dock en eventuell utveckling mot offentlig vård stöta på problem, och det med goda skäl.

USA är ingen nation, utan en lös ansamling av stridande intressen, inte minst etniska. Det gör att känslan av ömsesidigt ansvar är rätt begränsad, vad än den nyblivne presidenten vill påskina. Låt vara att man lyckats minimera klassmotsättningarna genom hänvisning till sin märkliga pseudopatriotism – klasshat och -identitet är i vilket fall inte essentiella utan i allt väsentligt ideologiska konstruktioner – de rasliga problemen har inte låtit sig lösas med samma trick. Varje grupp som upplever sig som i något avseende underordnad kommer därför alltid att åberopa jämlikhet till exakt den punkt där den upplever att den förlorar på jämlikhet, därefter kommer den att slå bakut och börja vända sig emot alla försök att begränsa dess nyvunna rättigheter. I dagsläget är det dock möjligt att Obama kan lyckas med ett åtminstone reformerat sjukvårdssystem, vilket antagligen kommer att vara bra för landets medborgare.

Kvoteringsprogram och sociala tvångsåtgärder av andra, betydligt mer problematiska, slag skulle även kunna bli följden av ett allt för stort liberaldemokratiskt inflytande i USA:s politik, men det ligger nog lite i framtiden. Sannolikt vill Obama avskaffa det än så länge dominerande familjesystemet i USA med en primär försörjare, och införa den typ av egocentrisk kollektivism som är betecknande för exempelvis Sverige, där barnen är belastningar som ska stoppas undan på en hönsfarm så mamma och pappa kan utvecklas i fred (och som i vilket fall måste stoppas in på sagda farm, för att det är ekonomiskt omöjligt att leva på en lön). Förhoppningsvis har pendeln svängt innan det börjar bli aktuellt.

Sverige och världen

USA:s nye president och apparaten runt honom kommer även att få konsekvenser i Sverige. När det gäller de kultur- och socialpolitiska problem jag ovan tagit upp lär de inte ha något större inflytande på svensk politik – vi står redan långt till vänster om herr Obama i snart sagt alla frågor, och han har inget att lära oss om kapitalistisk kulturmarxism.

Däremot finns det en del andra möjliga följder. Obamas vilja att dra sig tillbaka ur Irak skulle kunna dämpa strömmen av irakiska flyktingar till Sverige (och därmed också de permanenta uppehållstillstånd som, av okänd orsak, alltid delas ut en masse när människor anländer i Sverige för att söka skydd från tillfälliga omständigheter). Den mindre dämpning som ägt rum på senare tid är dock orsakad av motsatsen – en ökad amerikansk militär närvaro i Irak, som mot alla odds lyckats förbättre säkerheten något. Med lite otur blir med andra ord följden av planen om närmast totalt tillbakadragande till 2010 ett påskyndande av vår egen demografiska katastrof, men om detta är svårt att sia just nu.

Man kan förstås tycka att det är både skönt och rimligt att USA:s vanvettiga krig i Irak i kampen för naturtillgångar och Israel snart tar slut. Men att för den sakens skull ska vi inte börja fira – Obama planerar ju som bekant att istället utöka insatserna i Afghanistan. Härvidlag ämnar han kräva hjälp från Europa, och Sverige står redo att delta i ”kampen mot Al Quaida”. Med andra ord ska vi riskera svenska unga mäns liv för att jaga mordiska islamister. Islamister som, provocerade av å ena sidan sin egen fanatism, och å andra sidan den amerikansk-israeliska kulturella och militära krigföringen mot den muslimska världen, bara väntar på att hitta nya mål att spränga i luften. När den svenska militära närvaron på platser där vi inte har det minsta att skaffa blivit stor nog är det bara en tidsfråga innan det smäller i Stockholm eller Malmö – det kan ett hjon räkna ut – och då är offrens blod på händerna tillhörande den regering som går USAs nye galjonfigurs ärenden. Det ska Reinfeldt tänka på innan han ger sig ut för att mucka gräl med samma personer som dagligen strömmar in över landets gränser. Vill man åtgärda dåligt beteende hos muslimer ska man göra det på hemmaplan (och då är islamism för övrigt en sekundär fråga, långt underordnad gangsterkultur och generaliserat hat mot Sverige och svenskarna), inte i de länder där de har all rätt att uppehålla sig och leva precis som de vill.

Obama har även lovat fortsatt oinskränkt stöd till Israel, vilket rimmar väl med hans övriga utrikespolitik. Irak kan, oavsett hur usel situationen förblir, inte längre uppfattas som ett hot mot ”mellanösterns enda demokrati” – landet är i kaos och ett hot bara mot sina egna medborgare. Visserligen verkar Obama även vara skeptisk till krig mot Iran (även om han ”inte utesluter” militära insatser), men detta ska nog mer ses som en ekonomisk och opinionsrelaterad fråga än något annat. Den amerikanska maskinen har skräp i hjulen, men kampen för global finanskapitalistisk och parlamentarisk totalkontroll rullar vidare. Hur detta påverkar vårt eget land återstår att se.

Allt som allt ska man inte överdramatisera Obamas seger; det är vare sig en katastrof eller en förbättring i något som helst avseende, i varje fall inte på kort sikt. Men det ser ändå inte ljust ut, vare sig i väster eller på hemmaplan, och lösningen torde förbli uppenbar för den som har ögon att se med. Ett politiskt och militärt starkt Europa, kapabelt att hävda sina egna intressen mot befintliga och framväxande supermakter, och byggt på europeisk tradition och identitet. Det är bråttom.