Solguru

De senaste veckorna har jag arbetat med annat än att sitta på internet och veta bäst. Arbetstider och arbetsbelastning har gjort att det inte blivit mycket annat än att sova och jobba, växelvis. Nu är det dock alldeles strax slut med det, och det är dags för julfirande. Det har hunnit komma en hel del snö, och temperaturerna börjar faktiskt likna åtminstone någonting. Det är få timmar riktigt dagsljus ute.

Det är uppenbart varför denna tid på året alltid firats på ett eller annat sätt. Mitt i kylan finns en form av elektricitet som nästan går att vidröra. Kosmos hjul roterar kring sin egen axel, mörkret blir slutligen så påtagligt att själva tiden vänder, och vi går åter mot ljusare tider. Den vanliga världen blir liksom genomskinlig när man betraktar snödrivor eller stjärnhimmel på natten, eller ser vintersolen lysa upp dagens fåtaliga timmar. Verkligheten skymtar genom naturen, och det är synd om den som ser en slumpartad process, och inget mer, i detta.

Är man född i norden och följer årstidernas växlingar med öppna ögon behöver man absolut inte vara kristen för att tydligt se en sak: Gud föds verkligen i juletid.

God jul på er!

Sociobiologin är på tapeten här på motpol, och olika biologistiska teorier sticker ibland fram huvudet till och med i den offentliga debatten i Sverige. Biologins frammarsch som förklaringsmodell är en utveckling som både kan vara problematisk och lovande!

Att använda biologi för att förklara och hantera sociala fenomen är lockande, och i viss mån logiskt. Dels ger det den kvalitet av objektivitet som empirisk vetenskap upplevs ha, dels tenderar biologisk forskning nästan undantagslöst att stödja ”reaktionära” politiska ståndpunkter, och på det sättet ge ett fundament i diskussion med olika nymarxistiska gaphalsar till ”forskare”, som tror att saker de själva hittar på blir forskning för att de kallar det för teori och får statliga medel för att hitta på det.

Så långt allt väl. Samtidigt måste man vara medveten om att det finns en del synnerligen starka begränsningar med att försöka driva bruket av biologi för långt, och att man lätt i problem om man gör det. Jag tänkte helt kort gå igenom hur och varför.

 I

För det första kan man inte utifrån hur saker är dra någon självklar slutsats om hur de borde vara. Det här gamla påståendet, gjort känt kanske inte minst av David Hume, kan förstås användas för att legitimera vilken idioti som helst (vad spelar det för roll att det alltid har ansetts fel att döda…) och är egentligen en sanning med modifikation. Ändå finns det en grundpoäng som är rätt viktig, och som i sig leder till vissa spärrar mot exempelvis sociobiologisk etik. Om jag har ont i mitt knä innebär inte det att jag borde ha ont i mitt knä. Det innebär bara att jag har ont i mitt knä, och att jag sannolikt kommer att försöka göra något åt det. På samma sätt kan man betrakta genetiska predispositioner för vissa typer av beteende. Om vi ponerar att 10% av alla män har en kombination av sexualdrift, bristande funktion i frontalloben och vad det nu kan vara, som gör dem benägna att begå våldtäkt, har detta inget som helst normativt värde. De bör inte begå våldtäkt för att deras genetik gör dem predisponerade för sådant beteende. Möjligen kan det lära oss något om varför vissa män ägnar sig åt våldtäkt, men i grunden presenterar det bara ett problem – något att motverka och lösa – inte något moraliskt imperativ för våldtäkt. På ett liknande sätt skulle man kunna resonera om alltifrån könsroller till rasism.

Det andra är att en överdriven biologism riskerar att urarta till självbekräftande nonsens i stil med freudiansk psykoanalys eller marxism. Detta även om man ”knyter” sina idéer till biologisk forskning. Ytterst kan naturligtvis vilket socialt fenomen som helst kopplas, godtyckligt, till en biologisk grund. Är man rasistisk beror det på att det är naturligt, men väljer man att skaffa ett barn med en person av varje färg och religion är det ett uttryck för ”naturlig” variation. Människan, vad hon än annars är, är en biologisk organism i kroppen, och allt hon gör är biologiskt, på något sätt. Tankar har biologiska effekter, rörelser är biologiska… Till slut hamnar man i en situation där man sitter och försöker hitta på biologistiska alibin till snart sagt vilket beteende som helst. Eller där man selektivt väljer ut mänskligt beteende som överensstämmer med det man själv vill se och förklarar att det är ”evolutionsmässigt riktigt”, medan annat beteende förkastas. Man behöver inte ägna sig åt mycket självrannsakan innan man inser att andra, ideologiska, faktorer har en stark inverkan på denna typ av analyser. Det är inte fel i sig, men om man försöker dölja detta faktum och gömma sig bakom ”vetenskaplig” objektivitet hamnar man i samma absurda situation som Marx eller Freud.

Det tredje, slutligen, är att många sociala sammanhang kan fördunklas av evolutionsteoretiska och biologiska omtolkningar – eller åtminstone kan de senare vara i stort sett helt meningslösa för att förstå situationen. En man som efter en diskussion blir arg och slår en annan man på krogen kanske ”försvarar territorium” eller ”vill breda ut sina gener egentligen” men denna insikt/åsikt kommer inte på något sätt att hjälpa läget. Sannolikt är det i sammanhanget väsentligare att ta reda vad som hänt tidigare på kvällen, vilken relation de två har sedan tidigare eller vilket beteende som tidigare kunnat observeras hos den våldsamme mannen. Det kommer att lära oss betydligt mer om förloppet, och hur det kan förstås eller förebyggas, än att sitta och spekulativt förklara hur den sortens händelser lätt kan kopplas till hur livet ”var när vi levde i grottor” eller fundera över vilket hormon som haft vilken effekt på vilken del av vems hjärna.

II

Med detta sagt ska jag nu göra en kovändning: jag förespråkar inte att man ska ägna sig åt rent ”sociala” förklaringsmodeller, eller analysera ”maktstrukturer” på total bekostnad av den biologiska människan. Det finns nämligen ett flertal fördelar med perspektivet också.

För det första finns det faktiskt, som ovan antytts, visst ett samband mellan det som är och det som bör vara, i den mån det som är inte är totalt föränderligt. Om det är så att man får ont i knät av att bli slagen där, och de allra flesta människor finner det obehagligt att uppleva sådan smärta, då finns det anledning att inrätta ett samhälle med ett minimum av slagande av knä. Om det är så att fler kvinnor har ”vårdande” och liknande drag, medan män överlag är mer tävlingsinriktade (enkla exempel här), är detta ett motargument mot symmetrisk jämställdhet mellan könen, eftersom sådan kontroll innebär att människor tvingas till något de essentiellt är obenägna till. Förutsättningen för att ”förtryck” ska vara möjligt är att det existerar en mänsklig essens med vissa särdrag – om människan vore oändligt formbar i ett oändligt relativt universum, skulle ingen någonsin lida av någonting utom sina egna vanföreställningar (en tanke det möjligen kan ligga något i på ett rent personligt-andligt plan, men som knappast kan ligga till grund för hur man konstruerar samhället). Nu är det ett välkänt faktum att jag (liksom de allra flesta andra, även om de inte skulle erkänna det) inte tror att människan är kött allena, och att det alltså finns en annan essens i människan än just hennes biologi. Ändå är det självklart att biologin existerar, och utgör en väsentlig del av vad människan är. Att påpeka att förståelsen av biologi alltid ingår i ”narrativa strukturer” eller i ”sociala konstruktioner” är då att byta ämne – sådana funktioner gör inte biologiska data godtyckliga.

För att alltså återknyta till frågan om könsroller eller rasism skulle jag påstå att biologiska predispositioner i bägge dessa fall inte är det problematiska, utan att absurda och helt omotiverade ideologiska konstruktioner om jämlikhet och mångkultur, som inte fyller någon som helst funktion, utgör problemet. Om dessa inte funnes för handen, skulle de andra två inte vara problematiska på samma sätt. Givetvis måste man ändå kontrollera primitv etnisk stammentalitet, som kan leda till alltifrån sanslös aggression mot enstaka personer av annan folkgrupp till krig, men det är absurt att försöka hitta orsak till att aktivt försöka måla över eller utrota biologiska skillnader folkgrupper emellan – för att det är omöjligt, och för att det är repressivt.  På samma sätt finns det inslag i könsrollerna som, biologiska eller ej, definitivt måste begränsas av samhället – människans biologiska arv innehåller mängder av avskyvärda tendenser. Det innebär dock inte att något upplösande av könsrollerna skulle vara eftersträvansvärt, eller ens möjligt.

För det andra är det så att vissa saker förklaras utmärkt av biologi och medfödda drag. Vissa människor kan växa upp i en brutal, hatisk miljö och komma ut som medkännande, intelligenta människor. Andra är våldsamma hjon fast det inte går att hitta en enda faktor i deras uppväxtförhållanden eller samtid som gett dem orsak att vara på det viset. Oftast förhåller det sig antagligen inte på det här sättet, utan det går att hitta vissa sociala eller andra klart icke-genetiska faktorer. En person med dålig impulskontroll som först misshandlas av sina föräldrar och sedan börjar äta Rohypnol och supa löper förstås större risk att ägna sig åt våldsamt beteende än en som efter en disciplinerad och kärleksfull uppfostran arbetar med självkontroll och försöker hitta en balanserad tillvaro. Ändå är biologin det starkaste allmänna argumentet vi har idag mot den imbecilla föreställning som fortfarande präglar stora delar av vårt samhälle, som innebär att människor inte bara är ”jämlika” i någon abstrakt moralisk mening (vilket förstås kan diskuteras det också, men där tanken i alla fall är begriplig) utan att de är faktiskt jämlika, och att alla skulle kunna göra eller vara allt om bara ”samhället” inte stod i vägen. För jo, det finns de som tror det.

III

Att kräva att man åter börjar ta hänsyn till att människan inte är oändligt formbar, utan att det i både hennes individualitet och i hennes kollektiviteter finns mer eller mindre absoluta drag, vilka samhället och dess ideologer och ledare måste ta hänsyn till, är en central del av det projekt jag själv anser mig inblandad i. Här kan man ta till hjälp alltifrån rent andliga argument till psykologisk, språklig och sociologisk forskning som faktiskt visar att det mänskliga medvetandet, av vilka orsaker det nu kan vara, har starka drag av regelbundenhet och följer vissa principer. Att våra ”narrativa strukturer” inte är godtyckliga eller en följd av ”socialt betingade maktrelationer”, som olika vänsterakademiker gärna skulle vilja ha det till. Människan är inte en social maskin som kan omprogrammeras i enlighet med diverse extremisters fantasier. I kampen för att få folk att inse det är den så kallade ”biologismen” ett potentiellt nästan oslagbart redskap i dagens intellektuella klimat, om man inte låter sig förledas till reduktionism. Det är inte så att olika samhällsfenomen och tankeströmmar ”egentligen” handlar enbart om biologi, eller klass, eller någon annan enstaka förklaringsmodell – de handlar om allt det vi tror de handlar om, och en hel del annat också. Men en av sakerna de handlar om har att göra med vår fysiska konstitution, med vårt värdsliga kött, och ett samhälle som totalförnekar det är ett samhälle som gör sig korkat med flit.

Nej, vi är inte ”bara apor egentligen”, men en
och annan likhet finns det nog… 

Det stiftas ny lag i dagarna, och media och ”bloggosfären” är up in arms. Som vanligt verkar det helt sakna effekt, men själv börjar jag undra exakt hur katastrofal, eller ens viktig, lagen ifråga är.

När det nu drar mot andra advent diskuteras den så kallade IPRED-lagen intensivt och uppskruvat. Frågan har naturligtvis ett enormt symbolvärde för ett land där vi har vant oss vid att kunna ladda ner all film och all musik gratis, om vi inte kan eller vill betala. Men hur viktigt är det egentligen?

Lagen har en del halvt katastrofala sidor, det ska erkännas. Det är olyckligt att internationella storföretag assimileras med utövandet av svensk rättsutövning och får spaningsbefogenheter. Det är olyckligt att lagen, om den verkligen får den eftersträvade effekten att kraftigt begränsa den illegala nedladdningen sannolikt kommer att inverka negativt på svensk bredbandsutbyggnad (den svenska utbyggnaden av nätet skulle knappast ha varit möjlig utan den massiva illegala nedladdningen, som står för den absoluta merparten av all digital trafik i landet). Fullständigt barock är också den sjuka idén (som dock inte syns till i senaste lagförslaget) att den som döms efter att ha spridit en olaglig fil ska betala för att få sitt namn uthängt i tidningen

Samtidigt känner man någonstans att… So what?

Det oerhörda fokus en sådan här fråga får säger en del om hur mycket folk faktiskt verkar sitta framför datorerna nu – hur mycket den digitala låtsasvärlden börjat bli liktydig med den riktiga världen. Det är inte bra att svenska staten agerar lydhjon till det internationella kapitalet, men det är knappast första, eller sista, gången i vilket fall.

I princip tycker jag också att det är ett jävla otyg vi har lagt oss till med – den här föreställningen att kulturframställning kan och ska vara gratis. Jag gråter inte en droppe över att Hollywoodfilmmakare och stora, poänglösa skivbolag som producerar värdelös musik för folk att handla på köttmarknaden till blöder pengar. Samtidigt är det en synnerligen tråkig inställning att musiker, filmskapare och kulturproducenter inte ska kunna leva på, eller ens tjäna pengar på, sina verk. Det finns många symfonier som är värda betydligt mycket mer än järnmalm eller plastleksaker, många böcker och filmer som överträffar merparten av det materiella konsumtionsgodset flera gånger om. Att man automatiskt skulle ha rätt att lägga beslag på allt detta utan att ersätta skaparen är inte en rimlig hållning – det är ett uttryck för ett ganska obehagligt anarkistiskt synsätt där ”allting tillhör alla” – där kreativ och kulturell produktion anses mindre värd än Euroshopperpasta, och där den som skapar anses få alldeles tillräckligt betalt i och med ”glädjen att skapa”. I den mån IPRED-kritiker grundar sig i det här synsättet tycker jag att de kan hålla käften. Det är givetvis inget fel på att skapa och skriva gratis, men det är orimligt att påstå att det borde bli obligatoriskt. Alla har inte min ork.

Det finns alltså en del att säga för bägge sidor (säkerligen mycket mer än jag fått med här). Personligen kan jag väl sammanfatta min hållning med att det inte alls är fel att bekämpa piratnedladdningen, men att det är ganska rejält fel att låta företag ägna sig åt den bekämpningen.

Men åter till huvudpoängen, som inte är att diskutera lagen, utan ifrågsätta utrymmet densamma får. Med tanke på hur saker och ting urartar i andra avseenden i samhället nu kan jag tycka att det känns som en oproportionerlig och uppblåst debatt – ett slags masshysteri som håller borta väsentligare diskussioner ur offentligheten. En diskussion i stil med de eviga fikarumsgrälen om Idol-Monika och Fame Factory-Muhammed. Jag tror nämligen att de konkreta resultaten kommer att bli få, drabba få och överlag inte göra så stor skillnad. Däremot tjänar debatten utmärkt till att täcka över betydligt värre samhällsproblem. Och då menar jag inte att ”regeringen har misslyckats med jobben”.

Jag kan ha fel. Kanske kommer företagen att jaga småfildelare, trakassera dissidenter med förfalskade anklagelser de förra sedan inte vågar ta till domstol och på alla tänkbara sätt förstöra allt och arbeta mot en fasansfull kontrollstat. Jag tror dock inte det. Oroar man sig för kontrollstaten är det avlyssning och den mediala opinionsstyrningen man ska koncentrera sig på. Ska man tala om annalkande katastrofer för Sverige och västvärlden finns det andra, och betydligt större, problem än att gnidiga företag börjar trakassera folk som laddat ner deras skit. Sannolikt och förhoppningsvis kommer det inte att ge dem någon PR-boost eller försäljningsökning i vilket fall.

 Annars finns det ju torrents.

Pirater är väl inte särskilt coolt längre ändå, sedan
de där Johnny Depp-filmerna gjorde dem mainstream… 

Efter demonstrationen i Lund har proffstyckarna börjat säga sitt. Föga överraskande blir inte huvudfrågan våld och skadegörelse, utan yttrandefriheten. Något mer överraskande är hur långt man går i ifrågasättandet av densamma.

En doktor i etik har behagat uttala sig om demonstrationen i Lund som urartade i sedvanligt kaos när vänsterextremister började kasta stenar och flaskor mot demonstranter och polis. Jag tvivlar på att högstämda demonstrationer är ett särskilt effektivt sätt att bedriva politik, och har hittills aldrig stämt upp i någon hyllningssång till Fria Nationalister och deras verksamhet. Men det har ingen betydelse i det här sammanhanget, för när någon blir så absurd som Doktor Ann Heberlein måste man säga ifrån.

I allt väsentligt handlar hennes debattartikel i Sydsvenskan om en apologi för extremvänsterns beteende, men det är en sällsynt inkompetent sådan, till och med för att komma från ett svenskt universitet. Så här förklarar hon sitt motstånd mot demonstrationsrätten:

” De [Fria Nationalister] är en grupp med tydliga rasistiska och antidemokratiska värderingar, människor som inte värnar det öppna samhället utan tvärtom bryter mot de regler vi faktiskt kommit överens om. 

En av de mer grundläggande principerna vårt samhälle bygger på är uppfattningen att alla människor har samma värde. Den motsätter sig Fria nationalister redan i sin programförklaring. De spelar inte enligt samma regler som vi. När vi spelar monopol spelar de fia med knuff. Att de trots det ges rätt att demonstrera är obegripligt. ”

Märk formuleringarna här. För det första bryter man mot reglerna ”vi har kommit överens om”. Det låter som om någon av ungarna på dagis har kastat mat i lekrummet, eller inte bjudit de andra på sitt medhavda godis. För det andra består brottet inte i något man gjort, utan något man säger. Man bryter mot ”en av de mer grundläggande principerna vårt samhälle bygger på”. Vad Heberlein inte begriper är att det är exakt den rätten som ger demokratin någon som helst möjlighet att hävda någon överlägsenhet gentemot andra statsskick. Det finns inga länder där det är olagligt att lovsjunga samhällets ”grundläggande principer” – tvärtom är det synnerligen välkommet i både Nordkorea och Zimbabwe.

Sedan låter hon meddela att

” Demonstrationsrätten är säkrad i vår grundlag. Det är bra och viktigt, men frågan är om vi inte är på väg att förlora något större och viktigare, nämligen våra barns förtroende.”

Det här säger ytterligare något om den här människan. Att hennes generation behåller ”förtroendet” hos barn som hänfallit åt vänsterextrem våldsromantik är alltså viktigare än demonstrationsrätt och yttrandefrihet. Är det bara otäcka högerextremister som jag som tar sig för pannan, eller finns det någon tänkande människa kvar i Sverige?

Det är just exakt rätten att ifrågasätta sådant som hålls för heligt, ”de mer grundläggande principerna”, som är poängen med det demokratiska samhället. Är det bra? Kanske inte, men om man ger upp den tanken och anser att staten ska välja vilka som får demonstrera och inte utifrån vilka åsikter de representerar, då har man själv slutat vara demokrat. Och fattar man inte det ska man inte ha någon doktorshatt i etik, utan en helt vanlig dumstrut.

En syndikalistfamilj har fått bensin i brevinkastet, och debatten rasar. Vänstern vill i vanlig ordning göra något annat av det än det är, och media ställer upp. Men vad handlar det om egentligen, då? Är ”nazismen på frammarsch” på grund av bensin i brevlådor?

Artiklarna haglar om mordbranden mot en syndikalist och dennes familj för tillfället. ”Nazisterna” är tillbaka med full kraft i det allmänna medvetandet – till största delen genom upprörda vänsterbloggar, men givetvis också genom konventionella media. Jag skulle här kunna ta upp den långdragna serie misshandelsfall, mordförsök och skadegörelse som kan tillskrivas svensk ”antifascism”. Jag skulle också kunna påpeka att man fortfarande inte gripit någon i det här fallet, och att det faktiskt är långt ifrån uteslutet att det rör sig om andra gärningsmän. Bägge dessa punkter är viktiga. Samtidigt vill jag inte stanna där heller, eftersom det skulle göra mig till samma typ av idiot som de vänsterextremismens apologeter som nu gråter ögonen ur sig över denna händelse, samtidigt som de betraktar våld mot av dem utsedda nazister som ”nödvändigt” och som ”militant kamp”.

Alltså tänker jag först och främst fastslå en sak: det är ett osannolikt svineri att sätta eld på en lägenhet med barn i. Det spelar ingen roll att fadern i huset var aktiv i en vänsterextrem sekt med starka kopplingar till Antifascistisk Aktion. Inte heller om han personligen varit aktiv i direkta angrepp på andra skulle ha betydelse. Hans tvååring var det i alla händelser inte. Det finns överhuvudtaget inget sätt att bortförklara denna händelse på, och det finns heller ingen anledning att försöka. Hade detta brott politiska förtecken, var det en idiotisk politik som låg bakom – ur alla synvinklar.

Med detta sagt är det också ett svinigt hyckleri att gråta över en sådan här händelse, utan att sätta in den i dess verkliga sammanhang. Och det sammanhanget är inte det de flesta debattörer, både på internet och i media, vill ha det till.  Det finns en utbredd vilja att skapa en fantasivärld runt sådana här händelser, vilket också ett flertal vänsterbloggar och tidningsartiklar visar på. ”Nazismen är på frammarsch”, heter det. Sedan kopplas händelsen  ihop med alltifrån Reinfelds diskussion kring svenskkontrakt till Sverigedemokraternas framgångar och varje form av skepticism mot storskalig invandring. Alltsammans är ytterst ett uttryck för samma ”fascism”, och nu har vi bara ”antifascismen” och ”alla goda krafter” att skydda oss.

Det är naturligtvis skitsnack, i synnerhet när det är extremvänstern som ägnar sig åt det, eftersom de vet bättre. Oavsett om de själva är våldsamma heller inte, vet de exakt vad det här handlar om, och det är inte någon ”framryckning” från ”nazismens” sida, utan ett led i det långdragna och synnerligen poänglösa inbördeskriget mellan ”militant” vänster och höger i Sverige. Röda-Bruna Rosen, om man så vill. Det är ett krig där smärre grupper ur bägge läger ständigt utövar våld mot varandra – oftast relativt harmlöst, men ibland grövre. Antifascistisk Aktion tycks nyligen ha rensat upp lite på sina hemsidor – för inte så länge sedan kunde man läsa om utstuderat sadistiska misshandelsfall. Vid ett som jag minns hade man slagit en Sverigedemokrat i skallen med en batong så att han föll medvetslös till gatan och sedan krossat en flaska i ansiktet på honom. Det var ett tag sedan, men inte så länge sedan att Sverigedemokraterna inte hunnit bli ett genomparlamentariskt, totalt våldsbefriat parti.

Även om detta nu saknas behöver man inte googla mycket på ”Antifascistisk Aktion” och ”Motkraft” för att se att det pågår ständiga trakasserier, uthängningar och våldsaktioner mot diverse folk som utsetts till högerextremister. Typiskt för dessa trakasserier är att de normalt inte riktas mot några ”våldsamma nazister”, utan mot yngre killar utan allt för stort intresse för vad som pågår. Planen är att skrämma dem att byta åsikt, men lika ofta gör man dem förstås stryktåliga och revanschsugna. Och då smäller det förstås åt andra hållet. Vem det var som började med det här tänker jag inte uttala mig om – det kan ha varit både 90-talets försupna skinnskallar eller de aggressiva nykommunister som ville driva bort dem från städerna. Det är heller inte viktigt.

Det viktiga är att det är i denna kontext den otrevliga attacken mot syndikalistens lägenhet måste läsas – som det senaste av en serie stupida brott som begås av växelvis vänsterextremister och ”nazister” mot varandra, i princip isolerat från den övriga politiska dagordningen. Det är kanske bekvämt att koppla invandringsmotstånd och ”fascistiska” idéer till den här typen av brott – men alla som har någon insikt vet vad det handlar om: Röda-Bruna Rosen. Ingenting annat.

Den radikala vänstern som självständig rörelse är idag ett misslyckat projekt. Det beror till viss del på ideologin i sig själv, och till viss del på framtoning och inställning. Det finns en del att lära av det.

I

Klasshat är artificiellt. Trots ett par århundraden av anarkistiskt tal om ”spontan revolt” och ”spontan organisering” är det enda som kan sägas säkert om den klasskamp vänstern eftersträvar att den är helt och hållet beroende av en intellektuell och agitatorisk elit som hetsar fram de önskade stämningarna. Att sovjetkommunismens brutala minoritetsstyre är det närmaste radikal ekonomisk socialism någonsin kommit reell politisk makt är talande. De enda spontana revolter som någonsin kunnat observeras har haft att göra med att människor berövats privilegier de tidigare haft, alternativt att själva deras liv hotats genom svält. I bägge fallen har problemen kunnat hanteras bättre genom realpolitiska förändringar i det rådande, snarare än total övergång till något nytt.

Kommunismens föreställning om rättvisa grundar sig i uppfattningen att det är ett problem att vissa människor har mer än andra människor – inte för att de som har mindre nödvändigtvis lider av det, utan för att det överhuvudtaget existerar en skillnad. Enkelt uttryckt: avundsjuka. Ur denna, tyvärr allmänmänskliga, instinkt har man sedan skapat en jättelik tankeapparat, till stor del syftande till att motivera varför ”ojämlikhet” skulle vara ett problem. För Marx skapas värde enbart genom arbete, utöver råvarukostnaderna. Ledarskap, ägande och andra fenomen kan räknas bort. Ergo: den som äger produktionsmedlen och organiserar en verksamhet stjäl värden från de anställda, som egentligen borde få kontroll över hela värdet av varan de framställer – hela värdet av sitt arbete. Ingen människa skulle någonsin ”spontant” komma på en sådan idé, eftersom de flesta instinktivt anser att folk har viss rätt att förfoga över det de äger, och om de sedan erbjuder någon en viss ersättning för att bearbeta någon del av dessa ägodelar, tycks de flesta vara överens om att de även har rätt att förfoga över resultatet. De köper nämligen arbetskraft, de säljer inte sin administrativa förmåga till någon annan.

Denna typ av resonemang åsido, så grundar sig vänsterns ideologi som sagt mer på avundsjuka än något annat, vilket också varit dess historiska svaghet. Avundsjuka är en egoistisk sjuka, och varar bara så länge man själv har mindre än andra. Den typ av människor som kan hetsas med retorik om hur andra har mer än de själva, hetsas därför att de själva vill ha mer. Inte för att de känner något genuint patos för en abstrakt idé om jämlikhet. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en lockande slogan exakt upp till den punkt där ens behov blir mindre än ens förmåga, och det blir man själv som ska betala för andra.

II

Det socialismen misstar för ”spontan solidaritet” är alltså inget annat än egoismens temporära formering i en intressegrupp, vilken teoretiskt sett lika gärna skulle kunna råna pensionärer som borgerligheten. Alltså uppstår för socialismen två alternativ: antingen uppbådar man fiktiv entusiasm genom totalitär kontroll över samhället, eller så ger man efter och låter folket få vad det vill. Mer, och gärna på andras bekostnad.

Den första varianten resulterar i Sovjetunionen. En elitklick kämpar för att tvinga fram en känsla av gemenskap och kamp för en bättre värld, genom en blandning av allmän rädsla och (periodvis) extremt våld. Den andra varianten, det duktiga leninister skulle kalla ”revisionism”, men som vanligen kallas socialdemokrati, innebär att man höjer vissa samhällsgruppers standard relativt långsamt (under vilket man är noga med att tala om solidaritet). Därefter tappar man successivt greppet när en stor andel av folket börjat få det så pass bra att de tappar intresset för solidaritet och hellre vill se sänkta skatter och slippa betala för andras haschkostnader.

Marxismen föreställer sig att samhället vilar på en ”objektiv” materiell grund, som kan beskrivas och därefter regleras på vetenskapligt manér. Denna reglering sker i första hand genom att bryta ner sådant som ses som ”begränsande” för den mänskliga potentialen (hos Marx främst proletariatets potential – numera företräds som bekant hellre homosexuella och folk som helt enkelt inte vill arbeta). Trots den oerhörda mängd metamorfoser som denna irrlära genomgått de senaste hundra åren, där den uppgått i feminism, postmodernism, sociologi och en hel serie andra ideologiska och ”vetenskapliga” fält, finns denna föreställning alltid kvar i en eller annan form.

Att socialismen som totalalternativ nått vägs ände torde vara klart för alla vuxna människor. Fullständig planekonomi har visat sig vara oduglig, gång efter annan. Anarkismens föreställningar om kollektivistisk ”direktdemokratisk” kontroll torde om möjligt vara ännu mer destruktiva för all mänsklig potential, och är dessutom omöjliga att genomföra. Den så kallade ”extremvänsterns” aktivister ägnar sig mest åt att anfalla demonstrationer och klotta på migrationsverket – och dess ideologi är exakt densamma som statens i allt utom ekonomiska frågor (där man som sagt inte utgör något alternativ i vilket fall). Man försöker rida på folkets missnöje med direktörslöner och ”utsugning”, men kan knappast göra det lika effektivt som Aftonbladet redan gör, och dessutom inte erbjuda några lösningar. Tror någon att hederliga fabriksarbetare vill sitta och rösta om varje skitsak med ”två tredjedelars majoritet”, som byfånarna i Syndikalisterna föreslår? Att arbetslösa kirunabor känner att de är en del av gruppen som ”tar tillbaka gatorna” när snorungar häller färg över asfalten i Stockholm, eller att städtanter i Malmö tilltalas av ETCs ändlösa tirader om heteronormativitet och hur farlig den är?

III

Den radikala vänstern har idag förlorat all kontakt med nästan allting som är av intresse för folk i gemen, och alienerar människor mer och mer varje dag. Dess äldre representanter genom sitt ältande av ickefrågor, och dess yngre genom sin barnsliga framtoning och brist på seriösa ideologiska alternativ. Att blanda kvällspressjargong om vilken chef som tjänar mest för tillfället med diverse konstprojekt som 99% av landets befolkning varken begriper eller vill begripa är inte ett recept på framgång. Kasta in de stupida upploppen som äger rum så fort idioterna samlas på offentlig plats, oavsett om det är för att ”protestera mot rasismen” eller helt enkelt för att knarka lite på torget, så har du en rörelse som får 90-talsnazismen att framstå som riktigt trovärdig. Å andra sidan genomför staten redan i stort sett alla extremvänsterns kulturpolitiska projekt, så den revolutionära framtoningen är ju sedan länge bara en subkulturell ungdomsstil mer än något annat.

Med detta sagt finns det naturligtvis en orsak till att vänstern en gång i tiden var framgångsrik, och varför dess jargong fortfarande kan verka tilltalande. Även om ”ojämlikhet” i sig självt är ett totalt ickeproblem – vad andra har är inte på något sätt avgörande för huruvida det jag har är acceptabelt eller inte – är det självklart att människor som har det dåligt ställt ibland har det för dåligt ställt. Ännu självklarare är det att liberalismen, tagen till sin extrem, är minst lika mycket en abstrakt och farlig konstruktion som någonsin marxismen. Äganderätt kan aldrig betyda att folk ska svälta ihjäl på gatorna, eller att enskilda ekonomiska aktörer ska kunna utöva godtycklig makt över allmänheten. Lika lite som man kan reducera tillvaron till någon ”klasskamp” där alla har ”rätt” till lika mycket, kan man någonsin börja hävda att man enbart på grund av ekonomisk framgång skulle ha rätt att skada andra människor, vare sig genom godtycklighet eller hörsamhet mot ”marknadens” lag.

Att man överlag ger människor frihet att agera ekonomiskt, och vänder sig emot ”demokratisering” av ekonomin, får inte leda till att internationella kapitalister (oavsett etnisk härkomst, kanske jag ska tillägga) får fria händer att förstöra nationer i syfte att berika sina egna verksamheter. Kort sagt: staten och folket måste vara principiellt överordnade ekonomin, utan att för den sakens skull reglera den. Det måste finnas ett ”hit, men inte längre”. Ekonomi är ett ämne som lämpar sig synnerligen dåligt för långtgående, extrema ideologiska tvångströjor, vilket både ”vänstern” och ”högern” skulle må bra av att inse. Det handlar ytterst om att föda människor, inte om att förverkliga ett paradis på jorden. Den biten ligger nämligen utanför vad människor kan åstadkomma.

Nej, tack.