Solguru

Solguru skriver idag något om makt som begrepp, och hur det används av de tankeskolor och grupperingar som tycks se nedmonterandet av alltifrån könsroller till västvärlden som ett självändamål. Och hur detta bruk verkar vara del av ett växande misslyckande.

Makt är ett synnerligen svårdefinierat begrepp, men ändå för många en självklar term. Att ”motverka maktstrukturer” är för många inflytelserika, eller rent statliga, grupper i den moderna västvärlden ett moraliskt imperativ – en utgångspunkt för snart sagt alla former av aktivitet och tänkande. Hatade fenomen (företrädesvis heterosexualitet, europeisk identitet och könsroller) jämställs med makt, och makt jämställs med förtryck. I grunden är det här förstås en nästan helt godtycklig, och dessutom irrationell, tankeprocess. För att förstå de i grunden förvirrade tankar som ligger bakom den, kan man börja med att diskutera lite kring vad makt egentligen är.

Att definiera maktbegreppet
Tar vi en titt på de lexikala definitionerna ser vi snart en nästan oöverskådlig mängd förklaringar och användningsområden för begreppet.  Av visst intresse är den definition som menar att makt handlar om förmåga - punkt slut. Det är en bred och tydlig förklaring av vad makt i grunden handlar om i det konkreta samhällslivet – möjligheten att handla överhuvudtaget. Närliggande är till exempel ”förhållandet att någon använder sina förmågor”. Andra definitioner är mer kuriösa – SAOB talar om en bygdemålsfärgad innebörd som syftar till flytningar från livmodern (som, för 90-talsnostalgiker, tydligen även gör en skillnad mellan ”den vita makten” och ”den röda makten”).

För våra syften är det förstås makten som mellanmänskligt fenomen som är intressantast. Den definition som ligger närmast vänsterns och andra självutnämnda befriares kommer i SAOB på elfte plats (flera placeringar efter flytningarna): (herra)välde, bestämmanderätt; förhållande(t) att vara mäktig, att vara den styrande, ledande, bestämmande, att hava stort inflytande ; våld, tvång. Som teoretisk modell för att diskutera samhällsförhållanden har detta synsätt dock inte varit tillräckligt under ifrågasättandet av västerländsk och/eller traditionell kultur och värderingar. Här har man istället ofta vidgat maktbegreppet mycket långt (och lämnat SAOB långt bakom sig). Focault menar, i Nietzsches efterföljd, att i stort sett allt är makt. Varje relation innehåller makt, varje förståelse av världen definieras av makt. Denna definition är förstås möjligen riktig – alla våra relationer till varandra innehåller element av påverkan, och den är av förståeliga skäl nästan aldrig renodlat ömsesidig och jämlik. Den som övertalar, om än aldrig så demokratiskt, utövar en form av makt, till och med när han använder den striktaste logik. Vilken perception man har av verkligheten och hur man behandlar den innehåller förstås också element av förförståelse, vid sidan av de ”råa” sinnesintrycken, och denna förförståelse är definierad av hur vi påverkats av vår omgivning – dess makt.

Om makt är allt, vad är då allt?
Nackdelen med en sådan definition – att makt är allt och vad som helst – är förstås att det gör begreppet meningslöst. Om Makt = Allt, så finns ju egentligen ingen anledning att särskilja begreppen längre. En feministisk kritik som riktats mot Focault är också att ett så vitt maktbegrepp upplöser den egna förståelsen av en ”könsmaktsordning”, och gör det svårare att moraliskt fördöma förtryck (något Focault i och för sig inte ansåg sig ha några problem med, men det är en helt annan femma). Denna typ av diskussion förekommer i oändliga variationer inom de olika ideologier och miljöer som arbetar för att ”befria” människan genom att förstöra de ”förtrycksstrukturer” som håller henne fången. Premisserna förblir dock desamma.

Kontentan blir alltså att man kan förstå makt på många nivåer, men att det kan vara svårt att sammanfoga många av dem inom en och samma tankevärld. Förstår man ”makt” som något självklart – som den sociala, språkliga och fysiska kraft som tar sig uttryck i hela den värdsliga existensen blir ”förtryck” antingen ett nonsensbegrepp, eller ett som måste definieras smalt och tydligt på ett sätt som lämpar sig illa för det kulturmarxistiska eller postmoderna angreppet på den västerländska kulturen. Om man, som exempelvis identitär, finner det fullt möjligt att ta avstånd från oprovocerat våld mot andra folkslag, eller för den delen mot kvinnor, utan att för den sakens skull förinta sin egen och alla andras identiteter och traditioner, är man till mycket liten nytta för den kamp mot ”förtryck” som egentligen handlar om helt andra saker. Inte minst mental missanpassning till verkligheten och irrationell avsky mot allt som uppfattas som traditionellt och begränsande gentemot något utopiskt individualistiskt eller kollektivt ideal.

PK-diskursens bild av förtryck
För folk i gemen torde skillnaden mellan makt överlag och förtryck förefalla uppenbar – om man tvingar någon att göra något mot dennes uttryckliga vilja har man utövat påtaglig makt, om detta tvång var opåkallat eller moraliskt bristfälligt har man utövat förtryck. Denna bild är förstås våldsamt förenklad, och rör sig långt ”nedanför” det ovan diskuterade, men äger ändå viss riktighet. Illegitimt tvång är den enda definition av förtryck som kan stå på egna ben. För exempelvis genusvetare och postkoloniala analytiker som vill bekämpa den heterosexuelle, vite mannen och dennes ”könsförtryck” eller ”rasism” är förstås en sådan definition helt och hållet otillräcklig – här är det tvärtom i dagsläget nästan enbart medvetna val och viljor man vill bekämpa eller förändra – förtryck är något som uppstår ur människors tro på sina egna val. Man menar att maktförhållanden och förtrycksstrukturer reproduceras hos ”offren” i lika hög grad som hos ”förövarna”, och att det därför i stort sett är irrelevant vad individer vill och inte vill, gör och inte gör, i relation till det större befrielseprojektet.

Därför spelar det i stort sett ingen roll för exempelvis feminismen om kvinnor vill eller inte vill vara hemma med sina barn i högre utsträckning än männen – om de inte vill men måste är det förtryck, om de vill är det också förtryck. I det senare fallet har dock kvinnorna ifråga ”internaliserat” förtrycket – de manipuleras av ”könsmaktsordningen” till att vilja det de vill, och deras vilja är ett närmast starkare bevis för patriarkatets makt och förtryck än exempelvis konkret ”diskriminering”. Som exemplet från diskussionen kring Focault också visar gäller precis samma ensidighet även på en högre teoretisk nivå – man är intresserad av att bibehålla sin förförståelse av verkligheten och agera utifrån den, vare sig en mer logisk teori eller enskilda människors värderingar får någonsin rubba den ”moraliska” grunden för ideologiproduktionen.

Detsamma gäller diskussionen om etniska motsättningar – vissa förutfattade meningar (ständig vit överordning, koloniala kvarlevor i tankevärld och samhällsstruktur, o.s.v.) definierar ett slags metamakt, som existerar helt oberoende av observerbara förhållanden eller teoretisk diskussion (den senare talar om hur en implicit förkastlig rasism tar sig uttryck, och kan variera i det oändliga, utan att vare sig förkastligheten eller rasismen någonsin ifrågasätts). En vit människa som angriper en svart är vit rasism, en svart människa som angriper en vit är också vit rasism – antingen genom att den vita maktstrukturen påfört den svarte en negativ stereotyp identitet som denne ”reproducerar” utan egen förskyllan, eller helt enkelt genom att den svarte ”gör motstånd mot rasism”. Aktörerna har blivit osynliga – verkligheten är bara en imperfekt illustration av de egna påhitten. PK-diskursens maktbegrepp framstår till slut som en grotesk parodi på Platons idévärld, utan att någon av dess företrädare tycks se något problem med det.

Läxor att lära
Det hela är ganska typiskt för de olika tankeskolor som på allvar menar att könsskillnader och ”rasism” skulle vara de stora problemen i Europa och världen i dagsläget. Det är också viktigt att komma ihåg om man kommer i kontakt med de ”högre” formerna av genusvetenskap och postkolonialism; de som gör anspråk på vetenskaplig legitimitet. Här kan man återfinna diskussioner om vad makt som begrepp innebär, som till sitt innehåll är extremt komplexa och får ovanstående förenklade utläggningar att framstå som hejdlösa generaliseringar. Ändå tycks denna ”forskning” alltid landa i samma sterila, politiserade och innehållslösa rum – de förutfattade meningar på vilka den grundas tycks förbli monumentalt opåverkade av analyserna och diskussionerna.

Det här är resultatet av att den radikala modernismen gjort kardinaldygd av principlösheten, och att det fåtal principer den trots allt inte kan undvara numera bara kan hämta sin näring från en godtycklig moralism. Den kritiska metodens förnekelse av först religionen, sedan den objektiva vetenskapen och slutligen till och med sin egen begreppsvärld, har gjort att man både har svårt att formulera egna alternativ, och att analysera verkligheten på ett relevant sätt. Att göra det förutsätter nämligen för det första att man utgår från axiomatiska principer som har ett något så när permanent innehåll, och att man begriper att verkligheten har vissa faktiska egenskaper, som man har att förhålla sig till om man vill förstå eller påverka den. Allt är helt enkelt inte ”endast” makt – ytterst få saker är ”endast” någonting alls. I linje med detta skulle jag vilja påstå att det jag framlagt ovan är en delförklaring till varför etablissemangets – varför inte säga maktens? – diskurs, trots sin ekonomiska och politiska hegemoni allt mer börjar framstå som en parodi på sig själv. Dess radikalaste falanger har stagnerat, dess huvudfåra är till brädden fylld med klichéer och dogmatiskt navelskådande av en och samma ”värdegrund”, allt längre bort från det som faktiskt pågår i samhället.

Det är också en läxa för de av oss som fortfarande använder förnuft, intuition och observation till att förstå och påverka samhället utifrån traditionella och identitära värderingar. Den allt mer fossilartade diskursen i Sverige och västvärlden är ytterst ett uttryck för en världsbild som förblivit enfaldig, fördomsfull och simplistisk i sin syn på verkligheten, men oändligt komplex och förvirrad i sin begreppsvärld. Maktbegreppets roll hos subversiva ideologiska strömningar är bara ett exempel på detta. Att istället utgå från tydliga och sunda traditionella principer, men vara öppen för världens oändliga mångtydighet, torde vara ett betydligt bättre alternativ till denna – om uttrycket tillåts – degeneration.

Idag vill Solguru påminna om det inte så glada 70-talet. När ”gayrörelsen” inte var chic, utan radikal (och ärlig), och när det här med att knyta pedofili till homosexuellas rättigheter inte var högerextremisters jobb, utan gayrörelsens eget.

Boken Udda Eros (Bokförlaget Robert Larson, 1971) framställs inom inte minst den akademiska världen lite nu och då som en ”viktig” bok. Vill man hitta den gör man trots det nog bäst i att söka antikvariskt, för RFSL är nog inte så intresserade av att marknadsföra den i dagsläget. Författaren, Michael Holm, anses dock ha varit en viktig aktör inom den homosexuella aktivismens område – inte minst är han känd som grundare av tidningen Revolt, som numera inte längre ges ut. Tidningen QX skriver om aktivisten Michael:

”Michael grundade tillsammans med sin man Geurt Holm (Sthaal) förlaget Revolt Press. Tidningen Viking blev deras första som gavs ut från Teckomatorp i Skåne 1969. Tidningen bytte i början av 70-talet namn till Revolt (mot Sexuella fördomar). De två var aktiva i den internationella gayrörelsen och var med att lansera bland annat Tom of Finland för en bred publik. De startade och gav även ut erotiska tidningar som Killen (Zum Spass i Tyskland), Toy och Mr S/M. På 80-talet gav de ut tidningen Magasin Gay med Dodo Parikas och Jon Voss som redaktörer. Revolt var det viktigaste gaymediat under 70- och början av 80-talet. Michael Holm blev en ledande aktör och talesperson för den svenska gayaktivist-rörelsen och förärades bland annat Rosa Rummets kulturpris. Förlaget fanns huvuddelen av sin tid i Åseda i Småland. I juni 1986 gavs sista numret av Revolt ut. ”

Efter att ha bläddrat lite i ”Udda Eros” kan man se det gamla vanliga. Det var möjligen lite ovanligare då boken gavs ut 1971, men för oss som lever idag är det inte mycket överraskande. Ett totalt fokus på sexualiteten som identitetsskapande funktion, ressentimentsbetingad kverulans inför samhällets förtryck (som tolkas som ett förtryck av den egna personen, inte som ett socialt betingat inskränkande av en begränsad del av det egna beteendet). Och, naturligtvis, en naiv och inte så lite patologisk romantisering av sexualitet som oproblematiskt egenvärde. Men någon längre analys känns inte relevant – riktigt intressant blir det först framåt slutet av boken. Så här fick man skriva vid 70-talets början utan att det ens idag fått någon nämnvärd inverkan på ikonstatusen inom gayrörelsen. Ur kapitlet ”Andra spännande saker ” (s. 78-79):

En grupp som har det ännu mycket svårare än de homosexuella att finna en partner, är pedofilerna. De som älskar barn sexuellt. På dem ligger ett fruktansvärt samhälleligt tryck. Ändå är det i alla kulturer vanligt att vuxna känner sexuellt för barn. I vår kultur finns det många, som undviker kontakter med barn, för att slippa bli oroade. Det sitter så djupt rotat i oss att barn skulle ta skada av intim fysisk kontakt med vuxna. Ändå finns det inga bevis för att det är så. Vi vet att barn kan bli chockade av närmanden. Men vi vet också, att barn som uppfostrats med en naturlig sexualsyn, inte blir chockade. Ett barn kan naturligtvis bli skadat om en vuxen man försöker inleda ett regelrätt samlag. Men kärleken kan ta sig många andra uttryck. Är den skadlig då också? Det är är fortfarande tabubelagt område och vårt samhälle har inte kommit så långt att man kan bedriva någon förutsättningslös forskning. De fall man sysslar med är de kriminella, överfallen. Som om man skulle studera man-kvinna-förhållanden bara med utgångspunkt från våldtäkter.

Vanligare än den rena pedofilin tycks kärleken till mycket unga män och kvinnor vara. Kärleken till den nyväckta pubertetsungdomen. Drömmen om oskulden och det oskyldiga i människan. Ett behov av att beskydda sin partner, ibland förvillande likt moders- och faderskänslor.

Även för människor med den här läggningen är det fortfarande så gott som omöjligt att utveckla någon kärlek i vårt land. En del reser till sydeuropa eller nordafrika på semester för att få en kort tids glädje med en ung människa. Föräldrarna där nere ser ofta av ekonomiska skäl gärna att sonen eller dottern blir försörjd och omhändertagen för en tid. Det finns många munnar att mätta ändå. Det finns många exempel på turister, som tagit hand om fattiga ungdomar och hjälpt dem till en harmonisk utveckling och bättre ställning i livet. Det finns också många exempel på turister, som betraktat sina unga partners som prostituerade, och skadat dem med fagra löften, som aldrig infriats.

I flera nordeuropeiska länder händer det numera att föräldrar har en friare syn på sina könsmogna barns förbindelser och inte ingriper i dem. Därför att de ser att förhållandet har en positiv inverkan på deras barn. De vet att ett sexuellt förhållande, liksom andra förhållanden, kan medföra skador. Men att chanserna är så mycket större att förhållandet ska visa sig värdefullt.”

Så lät det då. Frågan är vad som har ändrats i RFSL:s ideologiska grundvalar sedan dess. Vilka insikter som nu drivit förbundsledningen till att ta okvalificerat avstånd från den här typen av idéer – om man ens gör det. QX har inga problem med att publicera texter av Michael Holm, i alla fall. Det känns som att lusten att be om ursäkt för eventuell ”homofobi” inte är på topp just idag, i alla fall.

Annat:
RFSL och synen på sexualitet
Sexualmoral

I och med attentatet mot Nils-Eric Hennix har Solguru haft orsak att bläddra lite i den gamla klassikern ”Om Dumheten”. Det handlar om ett essäliknande försök att definiera begreppet ”dumhet”, utgivet 1915 av Norstedts. Innehållet är lindrigt sagt underhållande – och bitvis mycket aktuellt.

Boken är inte helt lätt att få tag i, men finns på ett antal välsorterade antikvariat. Den är författad av en inte helt okänd Dr. Leopold Löwenfeld, och har ursprungstiteln ”Über die Dumheit”. Judiska psykoanalytiker har som bekant under normala omständigheter inte någon framträdande plats på dessa sidor, men kvalitet är alltid kvalitet. Innehållet är för övrigt till viss del av den arten att det antagligen skulle vara straffbart att publicera idag, men det är inte därför vi är här. I och med att jag igår slutligen läste om attentatet mot Nils-Eric Hennix känns det nämligen som om åtminstone ett citat, ur kapitlet ”Dumheten i politiken”, kommer väl till pass. Det handlar om en kärnfull beskrivning av den ideologi som ligger till grund för den här typen av ”direkta aktioner” (oavsett vad de själva kan tänkas kalla sig, eller vilka förebilder de stöder sig på). Så här säger Löwenfeld:

”Jämte de olika staternas politiska partier, vilka i sina program dock torde kunna visa några förnuftiga punkter, existerar ett internationellt parti, anarkisterna, vars strävanden ha en påtagligt vansinnig karaktär. [..] Åsikten, att någon stat eller någon annan sammanslutning i längden kan bestå utan lagar, är så förnuftsvidrig att den begripligt nog blott kunnat vinna få anhängare. Denna omständighet har ingivit Netschajew den vanvettiga idén att anbefalla ‘handlingens propaganda’. Genom ohyggliga förbrytelser skulle allas uppmärksamhet riktas på anarkismen, vars skräck skulle utbredas bland regenter och förmögna. Denna mening fann, som den närmaste tiden visade, gynnsam jordmån i många belastade individers hjärnor och förde till en rad förskräckliga dåd. Många psykiatrici – i synnerhet Krafft-Ebing och Lombroso – ha huvudsakligen på grund härav betraktat anarkismen som utslag av en sinnessjukdom, och förnekas kan icke, att anarkismens förkämpar, och i synnerhet förbrytarna bland anarkisterna, oftast äro psykiskt abnorma individer med intellektuella och ännu mer etiska defekter.”

En hyfsat vederhäftig artikel om attentatet finns här. Dess diametrala motsats finns här (bara jag som känner doften av triumf – varför skulle man annars lägga nyheten under en rubrik om att man lyckats stoppa nazister att hyra lokal?).

Man kan ha åsikter om Hennix – konstigt vore det annars. Men har man inte samtidigt starkare åsikter om den typ av kretiner som anser sig ha rätt att bete sig på det här viset på grund av någon debil, ”politisk” vision är man en hycklare. Som på tiden när det begav sig hade gjort sig förtjänt av ett helt eget kapitel i Löwenfelds bok.

I dagarna har Brottsförebyggande Rådet, i samarbete med SÄPO, givit ut en rapport om våldsam politisk extremism. Solguru har skummat. Och skrattat. Läst lite mer. Och skrattat ännu mer.

I

Rapporten behandlar två tänkta extremistiska miljöer: det handlar om den ”autonoma” miljön, och ”Vit makt”-miljön. ”Vit makt” – det är allt bortom Sverigedemokraterna, det. I realiteten verkar rapporten till största delen fokusera på ungdomsmiljöer, och den politiska sidan av saken är lindrigt sagt urvattnad (dels vad gäller de autonoma, men naturligtvis i ännu högre grad när det kommer till ”Vit Makt”-miljön – redan ordvalet säger allt). Motpol nämns inte i rapporten, men Nordiska Förbundet finns med i ett löpande stycke, hopbuntade med övriga organisationer:”andra organisationer som Nordiska förbundet fokuserar mer på nationalism och på att hylla svenskhet än att kritisera andra länder och kulturer.”

Man känner riktigt hur pilsnerfilmsandan vaknar – Nordiska Förbundet fokuserar minsann på att ”hylla svenskhet”. Dricka punsch och sjunga Kungssången ute i skärgården? Alternativt får man en bild av en trind 16-åring som lyssnar på Vikingrock och ”inte är rasist, men älskar Sverige”. Därefter klipper rapportförfattaren in lite citat från Svenska Motståndsrörelsen, och sammanfattar med att: ”Det finns dock ingenting som pekar på att förändringen är annat än språklig; avsikten att begå brottsliga handlingar riktade mot olika grupper har inte minskat.”

Finns det verkligen ingenting som pekar på det? Är det verkligen så att situationen i dagsläget är likadan som på 90-talet? Varför handlar det i så fall fortfarande om Lasermannen när man ska beskriva “rasismen” i Sverige, och varför handlar den här rapporten mest om slagsmål och “klottrande ungdomar”?

II

Det viktigaste med ”Våldsam politisk extremism” är dock egentligen inte innehållet – det är något så när konsekvent i meningen att man åtminstone bekymrar sig lite om ”autonoma” miljöer och vänsterextremister. Däremot får de ”autonoma” förstås heta det de själva kallar sig – autonoma socialister, veganer och så vidare – medan skurklaget får finna sig i att vara ”Vit Makt”-miljö. Det mest fascinerande med rapporten har dock alltså inte med innehållet att göra, utan med formen.

För några år sedan hände det ibland att jag lyssnade med halva örat på någon nyhetssändning på radio, och plötsligt fick höra en reporter säga något i stil med ”palestinierna och israelserna bråkar med varandra, eftersom de inte är överens om vems land det är”. Efter att första chocken lagt sig, visade det sig omsider att det var ”lättbegripliga” nyheter – avsedda främst för förståndshandikappade, och möjligen barn. Från första ordet i den här rapporten kommer dessa minnesbilder strömmande tillbaka över mig – texten verkar vara skriven för just efterblivna. Ska jag vara riktigt ärlig kanske snarare av efterblivna (apropos just ingenting så medverkar för övrigt Anna-Lena Lodenius).

Vad sägs till exempel om följande fotnot gällande antisionism och antisemitism:

”Antisionism betecknar en negativ inställning till sionism, det vill säga de politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat. Antisemitism betecknar en fientlighet mot judar och judendomen.”

Man häpnar. För det första kan man fråga sig med vilken rätt någon som inte vet vad antisemitism är överhuvudtaget lägger sig i vad någon annan – ungdom eller inte – tycker om någonting. Varför ska den personen överhuvudtaget läsa den här rapporten? Vilken är målgruppen när man i stort sett måste förklara vad ordet ”kex” betyder för att vara säker på att budskapet går fram? Sedan kan man sannerligen fråga sig huruvida ”antisionism” (på vänster- eller högerkanten) verkligen främst handlar om att man är emot de ”politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat” – i synnerhet eftersom en sådan stat varit skapad i över 60 år. Tänker de skapa en till? Känslan man får är att rapportförfattaren själv blivit tvungen att slå upp ordet ”sionism” i någon Våra vanligaste låneord-parlör för att ens kunna definiera det. Jag kan knappt vänta tills någon ungdomsledare, grundad i den här rapporten, tar “debatten” med någon stissig AFA-kille och säger: “så, du är alltså emot att judarna ska få skapa ett eget hemland.”

III

För att kompensera för att rapportens målgrupp förutsätts sakna minsta tendens till politisk bildning, och att rapportens författare är lindrigt sagt medelmåttiga på det intellektuella planet, tar man till olika ”modeller”. En doft av med knappt nöd godkänd C-uppsats i sociologi slår genast emot en när illustrationerna dyker upp. Min favorit är biten där man förklarar: ”på ett övergripande plan har miljöerna stora likheter med varandra och båda kan illustreras i form av koncentriska cirklar”. Ja, vad säger ni AFAiter, Fria Nationalister och identitärer? Visst är vi allihopa ”koncentriska cirklar” egentligen? Och koncentriska cirklar har ju “stora likheter” – det ligger liksom i cirkelns natur. Tanken går i alla fall så här:: den yttersta cirkeln består av folk som sympatiserar med våld. Den mittersta cirkeln består av sådana som utövar våld mot egendom. Den innersta cirkeln består av folk som utövar (wait for it) våld mot person. Jag antar att jag, som systematiskt argumenterat mot politiskt våld utöver det som behövs i självförsvar, inte får vara med i “Vit Makt”-miljön nu. Skit, också.

Alltså, allvarligt talat. Om SÄPO verkligen varit delaktiga i den här rapporten är det märkliga inte att Stig Bergling rymde när det begav sig, utan att han överhuvudtaget infångades. Om det var den här intellektuella nivån och analytiska kapaciteten som låg till grund för Sveriges riskbedömningar kontra Sovjetunionen är det Herren, och Herren enbart, ni har att tacka för att ni inte nu läser den här bloggen på renaste ryska. Det är, för att parafrasera dåvarande oppositionsledare Carl Bildt, pyramidalt uselt.

IV

Har man lite att göra kan man ge sig på att läsa ”Rapport från Staden”. Här har man, i den anda som utmärker den kvalitativa forskning vars främsta kännetecken är total avsaknad av kvalitet, skapat en surrealistisk ”typisk mellansvensk stad”, där allehanda extremister etablerat sig. Därefter har man byggt ihop olika material från intervjuer som (angeblich) ägt rum, och skapat en fiktiv situation, från vilken vi ändå förväntas lära oss något väsentligt.

Ska man vara ärlig och balanserad tas det upp en del intressanta aspekter i rapporten, om man bara klarar att kväva de ständigt uppblossande associationerna till Björnes Magasin och Haschboken. Det faktum att autonomt, ”antfascistiskt” våld har högre acceptans i samhället tas upp, stora delar av beskrivningarna av meningslöst, hulliganliknande ”politiskt” våld och alienerade, våldsamma miljöer är naturligtvis hyfsat riktiga i sak. Det är också intressant att man går så pass hårt åt den autonoma miljön bitvis – det är riktigt imponerande att se hur tio-femton år av sociopatisk “antifascism” från vänstern gjort att till och med de ideologiska kamraterna vid makten börjat ledsna på dem. Det förändrar dock inte själva huvudsaken: det här är otroligt dåligt, och när vi slutat skratta kan vi känna oss lite illa berörda av att det här dravlet kommer att hänvisas till – i skolor, i debatter och fan vet var mer. På plussidan kan man i alla fall konstatera att det inte verkar som om etablissemangets lydhjon har några verkliga strategier kvar när det kommer till att ge sig på det intellektuella motståndet mot den allt eländigare situationen här i landet. Eller vad sägs om den här lösningen, enligt rapporten beskriven av en anställd vid socialtjänsten i ”Staden”:

”Vi har gjort fem olika mixade resor. Då har vi lastat in rassar [sic!] och invandrarungdomar i en buss tillsammans med fältare, polis och fritidsledare och åkt bort i 4–5 dygn till något äventyrscamp eller så.”

Ja vad fan, kom förbi med bussen.

Det var ett tag sedan SÄPO deltog i något lika pinsamt…

Solguru recenserar idag den första engelska översättningen av Julius Evolas ideologiska självbiografi: ”The Path of Cinnabar.” Det handlar om en efterlängtad, och intensivt relevant skildring och kritik av den egna intellektuella historien, från en av 1900-talets viktigaste tänkares penna.

Jag tvekar inte ett ögonblick när jag säger att det här den viktigaste boken på flera år. Med detta gjort kanske jag ska förklara varför. Evolas samlade verk, i synnerhet de som än så länge finns på engelska, är visserligen när det kommer till ren textmassa inte någon oöverskådlig historia. Att ta sig från första sidan i de tidigaste översatta verken till sista sidan i Ride the Tiger är inte ett projekt som tar många månader, om man skulle välja att lägga upp det så, inte ens om man dessutom tar sig tid att söka igenom de många hemsidor som tillägnats honom, där i vissa fall självständiga översättningar av ovanliga texter står att finna.

Fördomar kring Evola
Trots att det kanske inte är tidskrävande att ta sig igenom Evolas produktion, är det inte böcker som är lätta att förstå på allvar – en allt för stor andel av de som gett sig i kast med honom (om än kanske inte alltid genom att faktiskt läsa det han skrivit) faller inom en av två huvudsakliga kategorier:

1. De som läser honom med en negativ förförståelse. Hit hör förstås främst de ”antifascister” och humanistiska akademiker som rasar och gapar över inslag som strider mot humanistiska och modernistiska sensibiliteter – ”rasism”, ”sexism” och ”en närmast medeltida världsbild” (det sista ett citat av allas vår favorittrotskist Stieg Larsson, vilken av någon anledning ansåg sig ha rätt att kombinera sitt stöd för Kronstadtslaktaren med moraliserande över i allt väsentligt självständiga tänkare som Evola). En annan kategori finns förstås bland den höger som söker verka inom upplysningens och sekulärvetenskapens rum. Där kan man uppröra sig över exempelvis Evolas syn på det biologiska rasbegreppet, som hos honom visserligen vare sig förnekas, eller a priori underordnas kulturella-sociala faktorer, men tillsammans med det senare underställs den överliggande struktur som hos honom är och förblir fundamentet för medvetandet, världen och deras relation till varandra, och utöver det diskuteras som ett materiellt fenomen bland andra. Att en dylik distinktion går många förbi (och i vissa fall lett till tolkningen att Evola förfäktat någon form av ”kulturnationalism” eller etnisk relativism av postmodernt mönster, vilket är en fullständigt absurd slutsats) är kanske inte ägnat att förvåna. Det är betecknande att varken ”antifascisterna” eller ”nynazisterna” vanligen har annat än en högst ytlig bekantskap med Evolas konkreta författarskap, och även smått imponerande att bägge sidor vanligen fullständigt missförstått till och med de här förhållandevis tydliga och enkla punkterna i hans tänkande. Med detta sagt finns det givetvis relevant kritik av Evola, och jag ska återkomma åtminstone något litet till det.

2. De som läser honom med en positiv förförståelse, men saknar de kunskaper och insikter som behövs för att, för att använda modern universitetsjargong, ”sätta hans verk i kontext”. Det slutar inte sällan med en fullständig, odifferentierad acceptans av snart sagt varje ord Evola skrivit (i den utsträckning man förstått det), och därmed ironiskt nog ofta med diverse märkliga former av religiös-politisk-andlig synkretism eller halvvidskepliga föreställningar som skulle få författaren själv att rotera i graven. Denna typ av Evolianism är förstås lika destruktiv som alla andra former av enfaldig fanatism – Evola själv påpekar i en av de intervjuer som trycks i slutet av The Path of Cinnabar: ”Jokingly I once said that besides ‘Evolians’ [..] we now have Evolomaniacs”. Denna typ av karaktärer, som i vissa fall försökt göra en religion av vad som i allt väsentligt är ett andligt förhållningssätt, är givetvis vanligare idag, när Evolas systematiska översättning till engelska gjort att den anglosaxiska och nordeuropeiska världen lättare än någonsin kan ta till sig hans tankar. Till denna grupp kan man också lägga de som läser Evola ”som fan läser Bibeln”, och nyttjar lösrykta delar av hans verk till diverse märkliga aktiviteter. Detta är dock inte av någon större vikt när det gäller den här recensionen.

Enter the Cinnabar Path
Det denna bok kan göra, för den som har ett verkligt intresse för Evolas idéer (oavsett om man delar dem eller inte), är att ge tydliga besked på många frågor man kan tänkas ha om ”baronens” verk. Den är knappast lämplig att läsa som introduktion – man bör ha läst och begripit flera andra av hans böcker för att detta ska bli mycket mer än en snabb odyssé genom en mans intellektuella och andliga utveckling från ungdom till ålderdom – men för alla som är någorlunda bekanta med Evolas idéer är boken en oerhört viktig källa till information – och inspiration.

Det är alltså ingen självbiografi i ordinarie mening detta handlar om – om Evolas privatliv får vi inte veta särskilt mycket (annat än om andligt eller intellektuellt relevanta kriser). Det handlar snarare om en genomgång av Evolas intellektuella liv – från ung, nietzscheiansk, idealistisk filosof och Dada-konstnär, över en i viss mening politiskt aktiv traditionalist och radikalkonservativ, till en rullstolsbunden, men i allt väsentligt fullständigt obruten, gammal anark. Har man läst merparten av Evolas verk som finns tillgängliga på engelska och tyska är vissa delar av boken av mindre intresse – det handlar nämligen ofta om pregnanta men kortfattade sammanfattningar av tidigare verk. Samtidigt kombineras dessa delar till en helhet, och sätts i ett sammanhang där Evola relaterar sina åsikter till sin ”personal equation” – dvs till de personlighetsdrag och den drift mot självständig befrielse från betingning som var hans i särklass mest framträdande karaktärsdrag sedan mycket ung ålder. Här finns också inslag av återhållsam, men tydlig, självkritik – inte i syfte att ge uttryck för någon falsk blygsamhet, utan för att leva upp till vad Evola menar varit bokens syfte: ”to outline just what aspects of my work might be regarded as something more than an irrelevant contingency, in the eventuality that my work as a whole might one day be examined”. En liknande metod som han tillämpade i sina studier av gångna tiders traditioner, där målet varit att finna den faktiska essensen snarare än kulturella och temporärara tillfälligheter och uttrycksformer, brukar han här alltså gentemot sitt eget författarskap. Det är fascinerande läsning.

Från filosof till modern traditionalist
Bland de mer intressanta kapitlen i boken kan nämnas de som handlar om Evolas tidiga filosofiska verk. Detta är en sida av honom som inte ofta kommit i ljuset bland dem som läser honom på engelska. Evolas period som idealistisk filosofi (här ska man inte utan vidare falla in i dikotomier som ”materialistisk” kontra ”idealistisk” – man bör tvärtom komma ihåg att exempelvis en idealist som Berkeley varit fullständigt central för att det sekulära, och ytterst materialistiska, motståndet mot att göra skillnad mellan det rent materiella och medvetande eller själ, skulle kunna utvecklas). Målet, då som senare, var att säkerställa ett absolut ”jag” (eller kanske snarare ett från det ordinarie jaget fristående ”själv”), som kunde befrias från den betingade och betingande omvärlden. När filosofin svek honom, gick Evola vidare till världens andliga traditioner, till Guenons perennialism och till en allt mer komplex förståelse av medvetandet och själens relation till anden och världen. Samtidigt tog han på gott och ont med sig det ”västerländska” och nästan faustiska han grundlagt genom sin smak för Nietzsche, liksom den stringens, klarhet och experimentalism hans inledande filosofiska arbete (i kombination med studier av de allra tidigaste buddhistiska Palitexterna) grundlagt.

Här kan man sannolikt se roten både till Evolas relativa tillgänglighet för moderna läsare – till skillnad från Guenons rent teoretiska metafysik, liksom från Schouns avsevärt mycket ”religiösare” språkbruk och framtoning – upplevs Evola som begriplig för det moderna västerländska sinnet. Samtidigt kan man också anta, och det antyder han även bitvis själv, att just denna ”grundutbildning” också utrustade honom med en del märkliga fördomar kring exempelvis olika manifestationer av religion, som han först senare i livet fick anledning att revidera. Trots att Evola å ena sidan är en av modernismens allra radikalaste kritiker, är han alltså också den av traditionalisterna som allt som oftast ”känns” mest modern.

Strålande sammanfattning
Har man läst många av Evolas verk är det förstås mycket i den här boken som känns igen – det intressanta är att se allt detta tidigare satt i ett (nästan kronologiskt) sammanhang och förklarat av samme man som ligger bakom allt det man tidigare tagit del av. Ännu intressantare är att se honom väga och värdera de egna åsikterna och texterna mot å ena sidan den eviga transcendens han menade var tillvarons rot och mening, och å andra sidan den samtida kontexten och de egna medfödda böjelserna och tendenserna. Alldeles oberoende av hur man värderar Evolas åsikter – även för en i grunden positivt inställd läsare som undertecknad finns det förstås en del att invända mot – kan man svårligen låta bli att imponeras av hans enorma bredd som intellektuell. Evolas kunskap inom religion och traditionella studier var visserligen oerhört omfattande, men trots att han långa tider formellt tog fullständigt avstånd från den moderna världens filosofi och vetenskap råder det föga tvivel om att han lade fruktansvärt mycket tid på att hålla sig a jour med just samtidens tanke- och vetenskapsliv. Precis som då han som ung polemiserade mot italienska idealister, diskuterar han även här obehindrat alltifrån existentialism till beatnikgenerationen och fysikens senaste upptäckter vad gäller subatomiska förhållanden. Det mesta visserligen i denna boks fall som en presentation och löpande kritik av sina tidigare verk, men stundom också i så att säga ”realtid”.

Samtliga hans centrala idéer finns presenterade i kondenserad form i den här boken: individens möjligheter att realiseras och frigöras från materiell betingning, motsättningen mellan ”maskulin” och ”feminin” andlighet, läran om kastregression och tidsåldrar (Yugas), kravet på att bibehålla en stark andlig spänning och stå fast oavsett vilka omständigheter som möter en, samt kompromisslös strävan efter hierarki och samhällelig harmoni (i motsats till totalitarism och andra former av egalitär centralkontroll som exempelvis demokratin). Mycket förblir av logiska orsaker skissartat – jag märker när han kommer in på verk jag själv inte har haft möjlighet att ta del av (såsom hans tidiga filosofiska böcker) att det korta utrymme varje verk får inte är tillräckligt för att skapa mer än en ungefärlig förståelse för innehållet. Som informativ kompass är boken dock utmärkt – och jag kan garantera att dess värde ökar ju mer man läst av Evolas övriga produktion.

Kontroverser 1 – ”kristofobi” och sexism
The Path of Cinnabar är en kontroversiell bok, precis som Evola var kontroversiell. Det finns få som kommer att hålla med Evola om allt han skriver – och trots att han hänvisar till den eviga visdomskälla vissa kallar Tradition och andra kallar Gud är det tydligt att Evola själv när denna bok skrevs var medveten om det. Lika ofta som han med bestämdhet (och med rätta) gisslar det spektakel Europa utvecklats till under det gångna århundradet, lika ofta klargör han att många av hans perspektiv är helt och hållet grundade i hans ”personal equation”, och överhuvudtaget inte är menade att tas som generella. Någon demokratisering av andliga förhållningssätt är av uppenbara orsaker inte något han eftersträvar. Med detta i åtanke blir också några av de uttalanden och synsätt han ger uttryck för i boken mer begripliga.

I sin ungdom hyste Evola en närmast fanatisk avsky mot kristendomen och katolicismen. I takt med att han växte, mognade och gav sig på studier av sådana tänkare och ”mystiker” som Thomas ab Aquino och Meister Eckhart kom denna uppfattning att revideras – om än bara på ett teoretiskt plan. Medan hans inställning till ”urkristendomen” aldrig påverkades nämnvärt, kom han att uppskatta den kristna traditionens många positiva sidor allt mer. Evola blev aldrig katolik, men utvecklades långt bortom sin ungdoms rasande utbrott i Imperialismo pagano. Han vidhåller dock att kristendomens anda – åtminstone sådan den utvecklats under senare århundraden – förblivit honom djupt främmande.

Framåt slutet av boken diskuterar han också det som förmodligen är svårast att smälta, åtminstone för de som rör sig inom samma idévärld som han själv, nämligen hans syn på sexualitet och familj. Evola hyste stark avsmak gentemot den borgerliga livsstilen, ett motstånd som i hans praktiska liv kom att bli starkare än exempelvis hans antikommunism (även om han var noga med att markera att kommunismen markerade ett lägre stadium än den borgerliga samhället, vilket man knappast kan ifrågasätta). Det är bland annat i detta sammanhang hans kvinnosyn – vilken visserligen inte i ärlighetens namn kan kallas ”misogyn”, men som i alla händelser torde framstå som tämligen främmande även för nutida ”antifeminister” – bör ses. Hans vilja att upprätthålla en asketisk-aristokratisk livsstil gjorde även att han var fullständigt främmande för att bilda familj – och detta får honom i sin tur att avfärda sexualitet i fortplantningssyfte i lika hög utsträckning som sexualitet i rent njutningssyfte! För att exakt förstå resonemanget här bakom bör man förstås vända sig till hans längre verk (och inte ens då står man nödvändigtvis övertygad), men jag kan föreställa mig att Evola här (liksom på andra ställen i sin diskussion av sexualitet) höjer både ett och två ögonbryn. Sin vana trogen erbjuder han heller inga längre förklaringar av sitt synsätt, varför det kan vara värt att komma ihåg hans resevervationer om sin ”personal equation” än en gång. Dessa delar är inte universella eller ”politiska” i någon modern mening, utan rör en viss typ av förhållningssätt.

Kontroverser II – Ras och antisemitism
Evolas syn på ras är förstås den fråga som, möjligen näst efter hans kontakter med fascismen och SS, väckt mest ont blod från alla möjliga håll. Några egentliga förändringar i hans synsätt från den tidpunkt då de först formulerades, märks egentligen inte i denna utgåva. När det gäller rasbegreppet vidhåller Evola, här som tidigare, att en zoologisk definition av människan – liksom en rent kulturell-social – är fullständigt otillräcklig. Evola förespråkar ett komposit begrepp, där andens ras, ”karaktärens ras” (löst jämförbar med det ”socialt och kulturellt konstruerade”) och kroppens ras, samverkar. Nationalsocialismens rasbegrepp, där ”blodet” som fysiologisk (men mystisk), underliggande och subpersonlig kraft tillmäts en allt avgörande betydelse, kritiserade han redan under 30-talet, så något nytt framkommer egentligen inte här heller. Att många ”rasister” bemött Evolas idéer med allt ifrån hån till avsky är inte konstigt – inte minst eftersom han relativiserar det grundläggande begrepp från vilket de (som marxister med klass, feminister med könsförtryck och bägge med ressentimentsbetingad kverulans) analyserar hela verkligheten. Oavsett om man avfärdar Evolas andlighetssyn som verklighetsfrämmande är dock många av hans argument mot tanken på biologisk ras som främsta eller enda civilisationsgrund svåra att avfärda – hur förklarar man exempelvis att i fysiologisk mening synnerligen rasrena länder som de skandinaviska och Holland långt innan någon massinvandring kommit till stånd utvecklat ett ideologiskt klimat av självförnekelse, total brist på andlighet (i någon form överhuvudtaget), egalitarianism och individualistisk alienering och atomisering? Uppenbart finns i den andliga och kulturella etniciteten, oavsett vilken betydelse man vill tillmäta biologiska förhållanden, en betydande plasticitet – en grupps ”bioetniska” komposition är inte någon säker indikator på en viss typ av samhällsutveckling. Därmed inte sagt att den skulle vara helt irrelevant, vilket förstås är den andra ytterligheten, som Evola dock inte ens diskuterar. Sannolikt för att den tanken var honom för absurd.

Antisemitismen är en annan intressant fråga, och även här skiljer sig Evola i allra högsta grad från de flesta av sina samtida, både före och efter andra världskriget. Å ena sidan ser vi i The Path of Cinnabar knappast något apologetiskt – tvärtom fastslår han att ”[t]he influence of Judaism on modern culture and society, by means of both international capitalism and by revolutionary, corrosive political agitation can hardly be denied”. Å andra sidan klargör han, liksom tidigare, att hans kritik av judendomen främst handlar om den sekulariserade, modernistiska judendomen, och om den materialisering av vissa föreställningar (såsom ”utvaldheten”), som tagit sig synnerligen obehagliga uttryck i form av exempelvis marxismen och sovjetkommunismen. Den mer rabiata antisemitism som ser ”Juden” som en metafysisk, absolut ondska och som främsta och enda rot till världens alla problem avfärdas kategoriskt. Det förefaller också rationellt att göra skillnad på medeltidens motsättningar mellan judar och kristna – vilket trots allt handlade om ömsesidiga etniska och religiösa motsättningar av samma typ som de mellan utomeuropéer och européer i Europa idag – och de individer, i vissa fall judiska och i minst lika många fall något helt annat, som av en eller annan anledning omfattat destruktiva ideologier och aktivt arbetat för att skada Europa.

Kontroverser III – Politisk aktivitet
Evolas kontakter med fascismen och nationalsocialismen är en lång och fascinerande historia, och Evolas egen beskrivning tycks överensstämma närmast fullständigt med den andra källor erbjuder. Samexistensen med fascistregimen var synnerligen ojämn till sin karaktär – Evola kritiserade alltifrån regimens ovilja till radikala (eller kanske snarare reaktionära) förändringar, till dess stundom fäartade brutalitet. När han vid ett tillfälle fick höra av en bekant att ”visst vet du att Musslini inte delar er uppfattning?” svarade han: ”synd för Mussolini”. Under perioder blev han också direkt förföljd av våldsamma fascistgrupper, och en av hans publikationer stängdes ner av staten. Slutligen lyckades han genom att utnyttja sympatiserande kontakter inom partiet få möjlighet att publicera regelbundet, och senare kom han att befinna sig i Salórepubliken.

Under perioder reste han också till Tyskland. Trots att han här hade vissa kontakter med SS i den felräknade förhoppningen att omvandla organisationen till någon form av transcendent grundad orden, tycks det främst ha varit den Konservativa Revolutionens företrädare som fallit honom i smaken i Tyskland. Hans kritik av många aspekter av nationalsocialismen satte käppar i hjulen för vidare samarbete, trots att han tolererades i betydligt högre utsträckning än inhemska invånare (han påpekar i The Path of Cinnabar att han, om han varit tysk, sannolikt skulle ha satts i koncentrationsläger för vissa av sina uttalanden). Evolas beskrivning av sina kontakter med fascismen och nazismen är föredömlig, eftersom han vare sig har några problem med att uttrycka avsmak inför exempelvis nazistregimens avigsidor (antingen de rör vad han såg som plebejiska tendenser, eller brutalitet och totalitarism) eller med att framhålla vad han sett som goda sidor inom den. Han behandling av fascismen är av liknande art – stundom faktiskt ännu hårdare, trots att han hela tiden är noga med att ta avstånd från varje form av ”antifascism” och undvika ursäktande svansviftande. Den av moderna akademiker avskydde ”fascisten” har alltså lustigt nog betydligt mindre tendenser till att romantisera ”den egna” sidan i andra världskriget än vad de erbarmliga kritiker som idag mer eller mindre uttalat menar att Sovjetunionen och Amerikas Förenta Stater verkligen förkroppsligat någon form av moralisk godhet och ”räddat” Europa (från vad och för vad, kan man fråga sig). En period där 50.000.000 människor dog är inte en fråga om en moralisk kampsaga mellan ”gott” och ”ont”, vilket Evola bättre än de flesta tycks ha förstått.

Det finns förstås fler kontroverser kring Evola – inte minst att han under efterkrigstiden anklagades för att ha bidragit till terrorism i Italien (anklagelser som från vänsterextremt håll givetvis kvarstått oförändrade, trots att han frikändes av domstol). Denna text har dock syftat till att recensera en bok, och inte samtliga missuppfattningar eller diskutabla punkter rörande Evola, varför jag får göra halt här.

Avslutning
The Path of Cinnabar är, sammanfattningsvis, fullständigt oumbärlig. Den ska stå i bokhyllan, om man har något som helst intresse för religion, politik, andlighet, okuvlig och kompromisslös kamp för det man tror på, eller helt enkelt den europeiska högerns (den verkliga högerns) intellektuella historia. Den utgör kanske inte en idealisk inkörsport till Evolas tanke – att den rör sig över ett så enormt fält förhindrar det. Däremot utgör den en källa till djupare förståelse för vad som är väsentligt i Evolas tänkande, alldeles bortsett från att det är riktigt underhållande att se honom tillämpa sina egna metoder på sig själv. Boken är mycket kompetent översatt av Sergio Knipe, utgiven av Integral Tradition och är till och med som produkt klart tilltalande. Ett smakfullt och stilrent omslag pryder såväl den häftade versionen som klotbandsversionen. Jag kan bara upprepa mitt inledande omdöme: den viktigaste boken på flera år.

”The desert grows – Woe to him whose desert is within”
- Friedrich Nietzsche