Solguru

Att kontrollera sitt driftsliv har genom historien ansetts vara en grundläggande dygd. Inte bara på grund av moral, eller för att samhället velat kontrollera människor, utan för att det i sig är en förutsättning för frihet.

Självdisciplin är i dagsläget ett begrepp som knappast existerar i Sverige. Rättighetstänkandet har hamnat på en punkt där man inte längre gör skillnad på olika delar av en människa – där man inte ens tillåts göra det. Drift och vilja har gjorts till en och samma sak, vilket bidrar till att även förhållandevis intellektuella människor ofta har stora problem att skilja sina impulser från sin vilja ens principiellt. Det materialistiska människobegreppet har gjort mycket för att åstadkomma detta – när jaget menas grunda sig i det biologisk-kemiska snarare än verka genom det är det förstås på en nivå ofrånkomligt att exempelvis sexualitet och logik i grunden är uttryck för ”samma sak”.

Ändå är det förstås ingen helt ofrånkomlig slutsats – det har funnits ett ganska stort antal mer eller mindre sekulära tänkare som i varierande omfattning insett att det finns olika nivåer av människan, och att de har olika värde. Att äta en hamburgare är inte likvärdigt med att börja fundera ut de första stroferna i ett musikstycke. Att vilja slå någon på käften för att man känner en fysisk och känslomässig impuls att göra det är inte detsamma som att kämpa för en åsikt man tagit till sig genom studier och reflektion, inte ens när den rent fysiologiska processen är snarlik. Vad mer är: frihet från lägre drifter och impulser (eller, vanligare, möjligheten att kontrollera dem och agera helt i strid med dem om så behövs) är en grundläggande förutsättning för alla andra former av frihet. En person som exempelvis inte kan göra skillnad på sina antipatier/sympatier och sina politiska åsikter, är inte en politisk varelse i egentlig mening, utan ett offer för sina egna opålitliga impulser, eller helt enkelt manipulation. Distans till, och kontroll över, impulser och drifter är fundamentalt för att kunna fatta rationella beslut, för att vara fri överhuvudtaget.

Modern pedagogik och människosyn tenderar att helt bortse från dessa ganska enkla principer, vilket förstås i förlängningen är till oerhörd nackdel för de som tar dem på allvar. All traditionell uppfostran har utgått från principen att man ska lära människor disciplin, som sedan successivt omvandlas till självdisciplin. Genom att lära sig lyda andra (föräldrar, lärare, officerare – allt beroende på sammanhang) lär man sig lyda sig själv, och därmed agera som en fri varelse. När vänsterns och sexualliberalismens ideologer talar om hur historiska samhällen ”disciplinerat” sexualitet eller annat som om detta handlat om någon sorts maktutövning för sakens egen skull, om ”förtryck”, gör man våld på i grunden självklara delar av vad det innebär att vara människa.

Modernitetens överdrivna monism har börjat formulera rättigheter i nästan helt animaliska termer – människans fundamentala rätt är att slippa smärta, maximera sinnesnjutning genom utlevelse driftsutlevelse, och fortsätta existera till varje pris. Att dö, eller ens anstränga sig, för någonting utöver sig själv har blivit irrationellt. I den mån det förblir nödvändigt att uppmana folk till någon form av självövervinnelse (”solidaritet” eller vad det kan röra sig om) motiveras det rent sentimentalt – att självdisciplin har ett värde i sig förstår man inte.

Det ironiska med det hela är givetvis, att priset för denna så kallade frihet är total brist på frihet. En heroinist som är fri att fortsätta ta heroin är ofri när det kommer till nära på allt annat (men förhållandevis bekväm för ett samhälle som hellre ser honom passiv). Och även om exemplet kan tyckas extremt är det faktiskt inte ens på en rent biologisk nivå någon större skillnad på opiatslaven och den som på annat sätt aktiverar hjärnans belöningssystem, till exempel genom konsumtion av underhållning eller sexualitet. Samhällets ovilja att disciplinera sina invånare blir i slutänden det effektivaste sättet att kontrollera dem. Genom att tillåta dem att gräva ner sig själva i tjogtals av beroenden oskadliggörs de – behoven driver dem att fylla sin funktion inom ekonomin, samtidigt som kultur- och samhällsideologin lär dem att det ekonomiska systemets främsta brist är att det inte tillräckligt väl tillfredsställer behoven ifråga. Deras politiska aktivitet blir därmed inriktad på att förvärra själva problemet. Frihet har, bokstavligt talat, blivit slaveri.

Detta är den västeuropeiska modernitetens fruktansvärda triumf, inte bara över de kvarvarande europeiska medborgare man så desperat försöker utplåna till förmån för ett kommande globalt lyckorike, utan över själva människan som något mer än ett djur. Det är en triumf vi förr eller senare måste ta ifrån dem.

Solguru avslutar idag sviten om cirkusen kring Sverigedemokraterna genom att ta en titt på de två mest befängda inläggen i debatten, och föra ett kort resonemang utifrån ett av dem.

Fler än tre inlägg om Jimmy Åkesson, SD och medias reaktioner på dem tänker jag inte producera, så det här får bli det avslutande. I grund och botten är det förstås onödigt att beröra saken alls – tänkande människor är inte överraskade av den mediala hysterin, om än kanske lite lätt förvånade över intensiteten. Icke tänkande människor är förstås redan igång med att ”bekämpa rasismen” lite hårdare än vanligt, tills någon lämplig dokukändis visar brösten i TV nästa gång och tar med sig det folkliga engagemanget dit. Det är inte så mycket mer att orera om, men jag tänker göra det i alla fall.

Förste man till rakning: Hedi Bel Habib
Till att börja med tänkte jag att vi helt enkelt skulle ta och luta oss tillbaka, och betrakta två komiska skräckexempel. Här kan vi se hur lågt nivån hunnit sjunka i debatten – hittills. Föga förvånande kommer bägge de av följande berörda byfånarna från universitetsvärlden.

Det absolut roligaste inlägget, som faktiskt fick även en härdad cyniker som undertecknad att sätta morgonkaffet i halsen under högljudda skrattattacker, måste vara Hedi Bel Habib’s storverk Även samerna är med på SD:s lista över oönskade ”raser”. Observera till att börja med citationstecknet kring ”raser” – som om begreppet någonsin använts av Sverigedemokraterna. Sedan kommer en synnerligen skruvad historia där Sverigedemokraternas uppfattning om att ett etniskt homogent Sverige är omöjligt, på något sätt tolkas om till att de vill deportera samerna. Det är magnifik humor – storartad komik. Dessvärre är herr Habib tydligen fil. dr. i antropologi och psykologi, så för all världens universitet är det väl snarare en tragedi det handlar om. Läs och njut, i alla fall, ett gott skratt har ingen dött av.

Praktisk filosof lever upp till ämnets rykte
En professor i låtsasämnet praktisk filosofi väljer att hålla sig till mer konventionella klichéer. SD och islamister mer lika än olika heter Per Bauhns tröttsamma utläggning, som trots farsartade inslag inte är lika rolig som Habibs.  Bland hans slutsatser och argument finner vi bland annat tankekrumbukten, att eftersom en extremt marginaliserad grupp ”nazister” demonstrerat tillsammans med Mohamed Omar och ett antal exiliranier, syns ett tydligt exempel på hur extremistgrupper hänger ihop. Denna väv av samband syns även när dylika grupper bekämpar varandra. Hur ska vi extremister kunna undgå att ”bekräfta” varandra och alla andra som inte bor i Bauhns demokratiska universitetsbubbla? Och vad har det hela att göra med Sverigedemokraterna, som definitivt inte demonstrerat med några islamonazister, och inte med den bästa och rödaste vilja i världen kan beskrivas som ”extremister”?

Det övriga resonemanget är så okunnigt att det nästan är imponerande - på vilket sätt de kommunister, Shah-sympatisörer och Folkets Mujahedin-anhängare som demonstrerade mot Omar ”försvarade demokratins värden där och då mot islamistisk intolerans” övergår i alla fall mitt förstånd. Den gode professorn avslutar med att ”all identitetspolitik är fördummande”, vilket får en att undra vilken politik han själv ägnat sig åt, och får bli utgångspunkten för resten av den här texten.

Politik är identitetspolitik, punkt slut.
Vad folk som Bauhn inte begriper, är att det inte finns någon politik som inte är ”identitetspolitik” – det finns mer eller mindre effektiva identiteter och mer eller mindre effektiva sätt att göra politik av dem. Alla som ägnar sig åt politik gör det utefter vissa bestämda intressen, efter vissa bestämda mönster. Visserligen kan en identitet göras mer eller mindre avhängig övergripande principer – men om de principerna fullständigt förnekar den omgivande verkligheten blir de till slut odugliga, lögnaktiga och förvirrade. Det enda som skiljer etnisk identitetspolitik från Bauhns egna politiska skriverier är att etnopolitik tar hänsyn till, eller försöker ta hänsyn till, oerhört mycket mer av människan än en rent abstrakt individ som inte existerar, aldrig har existerat och aldrig kan existera. Bauhns individ saknar språk, kulturmönster, utseende och med andra gemensamma drag och intressen. Etnopolitikens individ är en individ som finns på riktigt – som vid sidan av personliga intressen också har kollektiva intressen utöver att förinta andra människors kollektiva identiteter.

Bauhn tror på att hans uppfattning om ”demokratins principer” och ”individer” på något sätt är universell och kan ersätta alla andra aspekter av mänskligt handlande (att allt avvikande rent konkret måste underordnas hans egna idéer, eller utplånas, låtsas han inte om, förstås). Han tror att ett pseudoreligiöst mässande om tolerans och individer i sig kan upphäva andra identiteter och motsättningar, och begriper inte att hur man talar, hur man hälsar, hur man rör sig, hur man ser ut och vilken bakgrund man har, har överlägset mycket större betydelse för möjligheten att få kollektiv av typen samhällen, nationer eller för den delen kamratkretsar att fungera. Han tror på allvar att han representerar en objektiv kultur, isolerad från hela den sociala verkligheten, och att juridiska former och ”rättigheter” är fundamentet på vilket mänskligheten vilar. Marxister må vara primitiva med sina enfaktorsförklaringar, men de begriper i alla fall att det inte räcker med att kalla en lampa för en spik för att det ska gå att snickra ihop brädor med den.

Andras okunskap är egen styrka
Bauhn fattar inte att hans förakt för vissa ”extremister” och fullständiga okunskap om andra, är en del i ett identitetsmönster i sig. Hade han haft åtminstone någon intellektuell hederlighet och/eller kapacitet hade han förstås begripit att hans egen artikel – där han buntar ihop sverigedemokrater, islamister och nazister i en salig röra – i sig skapar ett ”vi och dem”. Med den skillnaden att det ”vi” Bauhn tillhör är fiktivt – en ideologisk konstruktion utmärkt av vissa dogmatiska utsagor och sociala koder, ett ”vi” vilket ytterst få människor egentligen tillhör (vem kan egentligen totalt nonchalera alla andra, och på så vis uppnå frigörelse från” fördomar” och ”vi- och dem-tänkande?). Det går liksom inte in att han representerar vissa ideologiska intressen, som strider markant mot många (om inte alla) andras, och att det inte räcker med att hänga sig fast vid ett universalistiskt självbedrägeri för att komma undan detta.

Fördelen är förstås att den ideologi och kultur Bauhn representerar har förlorat all förmåga till självkritik – på samma sätt som vänstern fortsätter analysera samhällets ”maktstrukturer” utan att ens snegla på den massiva statliga-massmediala antirasismen som ens en minimal faktor för maktutövning och ideologiproduktion, blir filosofiprofessorer som försöker uttala sig i Mänsklighetens och Demokratins namn till slut bara trötta parodier på sig själva. Och det är först när det blir uppenbart vi kan börja ställa de riktiga frågorna, och komma med de riktiga svaren.

Litet tillägg (16:45): Eftersom jag lovat att inte skriva fler inlägg om den här saken lägger jag helt enkelt till den här notisen i slutet av detta. Här har jag nämligen upptäckt att man kan få se ett TV-inslag som visar exakt hur långt idioterna vi har vid makten i det här landet är beredda att gå för att säkerställa att nästa generation blir lika befängd som den föregående – politisk uppfostran för småbarn. Politiskt Inkorrekt har även tagit fram lite information om vilka kändisar som figurerar i sändningen. Imponerande att få med både Anas Khalifa och Yassin Ali i ett och samma propagandareportage när målet är att motverka smutskastning av Islam. SVT får hoppas att svenska barn inte hängt med i den svenska nyhetsströmmen på sistone.

Jimmie Åkesson har skrivit en upprörande och förkastlig debattartikel i Aftonbladet, och reaktionerna har kommit som brev på posten. Samtliga tidningar har gått ut och fördömt texten och Sverigedemokraterna. Ömsom jublar man över att de nu avslöjat sig själva, ömsom rasar man över det vidriga innehållet.

Man vet inte till sig av ilska över tilltaget. Åkesson är en ny Hitler, en djävulsgestalt, Darth Vader. Lämnar man det temat diskuterar man istället deras valstrategi som om de vore en fientlig här. Ett enda påstående är dock återkommande: Jimmie Åkesson har fel. Han har så fel att det inte ens är värt att diskutera ämnet, så fel att det bara är att publicera barocka kommentarer från de mest partiska ”experterna” landet har att bjuda på och sedan anse hans artikel vederlagd. Så fel att hela diskussionen ska handla om honom och hans parti som patologiskt fenomen, aldrig om sakfrågorna han tar upp.

Därför ber jag er nu föreställa er att Åkesson hade skrivit något annat än att Islam är ett problem, eller åtminstone ett potentiellt problem, i Sverige:
”Judar äter enbart pistaschnötter. Det hotar vår nyfunna svenska möjlighet att äta nyttigare snacks i TV-soffan.”
”Somalierna uppfann atombomben och använde den mot Pearl Harbor.”
”Mona Sahlin kallar sig feminist men brevväxlar med Hagamannen.”
”Göran Persson blir statsminister i nästa regering – oavsett vilket block som vinner.”
”Forum för levande historia tänker gå ut med en informationskampanj om demokratins brott.”

Hur hade reaktionerna sett ut då? Likadana? Eller hade man helt sonika lutat sig tillbaka med ett småleende, och sett Sverigedemokraternas opinionssiffror kollapsa? Naturligtvis hade man gjort det senare. Upprördheten över Åkessons artikel har att göra med att den i allt väsentligt stämmer, felaktigheter och överdrifter ligger på precis samma nivå som i alla andra debattartiklar av samma typ. Det här vet man. Hade Åkesson istället valt pistaschhebréer eller profetior om Göran Perssons fortsatta roll i svensk politik hade artikeln tagit död på sig själv.

Den hade inte lett till hysteriska fördömanden av den typ som nu fyller samtliga svenska tidningar, och har engagerat hela den politiska makteliten. Den hade inte lett till att VD:n för Islamic Center, väl medveten om nordeuropéers osunda fixering vid Andra Världskriget, i princip försöker framställa sig själv som förintelseöverlevare genom att referera till sin familjs öden i Montenegro (som om det hade det allra minsta med det här ämnet att göra).
Den hade helt enkelt fått stå där i all sin absurditet.

Vän av ordning invänder nu att föreställningar om muslimer bygger på förefintliga fördomar, och därför är farliga, även om de i princip är lika verklighetsfrämmande som nöthamstrande israelieter. Problemet är ju, att om fördomar verkligen är totalt ogrundade är det naturligtvis lika farligt att påstå vad som helst om vem som helst, om det inte är rent skönmålande. Eftersom folk tydligen tror på vadhelst man fabulerar ihop, så länge det är fördomar. Så länge de ”känner sig hotade” och ”rädda” och är ”okunniga” – så länge de ”socioekonomiska klyftorna består”. Ytterligare en invändning blir förstås att just fördomar mot Islam, trots att de alltid är fel och absurda, har djupare rötter i Västerländsk kultur. Och då inte på grund av Konstantinopel, ockupationen av Spanien eller helt enkelt våldet och den sociala oro den nuvarande invandringspolitiken för med sig, utan på grund av kvardröjande kolonialism, rasism, människoförakt och bristande socialism. Fragment av Dödsstjärnan från vilka svenska folket tydligen aldrig kan frigöra sig.

Men tar någon som faktiskt kan något sådant trams på allvar längre? Åkesson har inte rätt i allt, men i jämförelse med svensk media och politikerelit är han sakligheten inkarnerad. Och okunskap och hatkampanjer kan inte göra så mycket åt den saken.

- Huset brinner! Det har fallit ner bjälkar i huvudet på barnen, och alla böcker har brunnit upp!
- Vänta, älskling, jag ska kolla i Aftonbladet.
- Skynda dig! Hämta vatten!
- Stopp och belägg, älskling. Här står att det bara fallit en bjälke i huvudet på ett barn, och att det finns kvar minst 20-30 böcker. Vidare finns det belägg för att det brann i ett hörn redan på 60-talet, och att det inte finns några kvantitativa studier från vårt kvarter som kan visa att huset verkligen brinner ner, eller att det ens är problematiskt om huset brinner ner.
- Ok, jag slår på TV:n då.

Kanske är det så Aftonbladet hoppas att väljarna och svenska folket ska reagera på den hysteriska hetskampanj man dragit igång mot  Jimmie Åkessons debattartikel om Islam och invandring. Tidningarna bjuder över varandra i ren hysteri, politikerna hakar på som de lydhjon de är.

Sveriges i särklass mest korkade kvällstidning har vidare gjort en lista över olika ”felaktiga” och ”överdrivna” saker Åkesson sagt, och därefter har man intervjuat diverse experter som menas passa till respektive ämne. Det är oerhört dåligt, till och med för att vara Aftonbladet. Poängen är att överväldiga, att skrämma och att kväva vidare debatt. Folk ska känna att Åkesson är motbevisad på varje punkt, fast någon egentlig bevisföring är det förstås överhuvudtaget inte fråga om. Givetvis gäller detsamma Åkessons debattartikel – en stundtals tendentiös historia som fokuserar alldeles för mycket på religionen Islam och alldeles för lite på den myriad av motsättningar, kulturkrockar och identitetsdödande social oordning som det mångetniska samhället – Islam helt åsido – orsakar. Men att en debattartikel hårdrar, förenklar och uttrycker sig rakt på sak är inget ovanligt – det hör till formatet – och Aftonbladets fullständigt bisarra behandling av den förtjänar en nogrann genomgång. Först Jimmie Åkessons påstående, sedan Aftonbladets svar, slutligen min kommentar. Det blir tjatigt, men det är nästan värt det.

Islam skiljer sig från kristendomen på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på våldsanvändning.
FEL. –Det där är helt fel, hela skalan av åsikter finns inom båda religionerna, säger Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi
Kommentar: Jan Hjärpe, som verkligen kommit in från kylan numera, mumlar i skägget och struntar medvetet i centrala principer inom Islam. ”Det lägre heliga kriget” – Jihad bil Saif – är en religiös plikt inom Islam, som går ut på att utsträcka den islamiska staten så långt som möjligt. Att ”hela skalan av åsikter finns inom bägge religionerna” är sannolikt sant – det finns som bekant alla typer och sorter här i världen – men proportionerna skiljer sig radikalt, och någon direkt motsvarighet till en plikt att utsträcka ett med tron synonymt politiskt rike existerar inte inom kristendomen. Muslimer har att förhålla sig till en maning till militant utsträckande av religionen som politisk maktfaktor (en maning som förstås också kan omtolkas till att innebära fredlig migration och politisk kamp för att utbreda Islams välde) på ett sätt som kristna inte har.

Islam och den muslimska världen har aktivt avvisat upplysningen och humanismen.
FEL. –Det stämmer inte, det finns nordafrikanska filosofer som är hängivna upplysningen och humanismen, säger Jan Hjärpe.
Kommentar: Så med andra ord var sydafrika inte grundat på apartheid, eftersom det fanns många vita som motsatte sig systemet? Nu har jag ingen som helst ambition att försvara ”upplysningen och humanismen”, men Hjärpes svar är direkt löjligt. Ingen – varken Åkesson eller någon annan – kan rimligen uttala sig om varenda nordafrikan, däremot går det bättre om Islam som struktur och de förhållanden som råder i en god andel av de muslimska länderna. Har Hjärpe glömt hur mycket hans akademiska sfär, humanioran, älskar att tala om strukturer som ”rasismen” och ”patriarkatet”, eller hur står det till, egentligen? Ett talande och representativt svar i alla fall, eftersom det är så  uppenbart innehållslöst.

Islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam.
FEL. –Det finns inga som helst belägg för detta. Majoriteten av Sveriges muslimer har påverkats av det svenska samhället, säger Aje Carlbom, socialantropolog som forskar om mångkulturalism och islamism.
Kommentar: Brist på belägg gör inte något ”fel”, vilket till och med en socialantropolog borde begripa. Jag förstår att grundläggande logik inte ingår i genus- och mångkulturstudier, men någon hejd får det vara. ”Majoriteten av Sveriges muslimer har påverkats av det svenska samhället” vill man vidare meddela. Ja, konstigt vore det annars. Men det har absolut ingenting att göra med Åkessons påstående. Ingen pratar om hur muslimer påverkats av Sverige, utan om hur Islam påverkats av Sverige och vice versa. Mig veterligen har ingen teologi formulerats för att sammanföra muslimska principer med svensk lagstiftning, däremot har åtskilliga förordningar och regler införts för att anpassa svenska förhållanden efter minoriteters krav. Där har Islam spelat en ganska stor roll. Sedan är det naturligtvis sant att det ensidiga fokuset på Islam flummar bort en stor del av själva huvudfrågan, eftersom motsättningarna mellan svenskar och utomeuropeiska invandrare grundar sig på oerhört mycket mer än muslimsk tro. Det blir dock en annan diskussion.

Utvecklingen kommer att fortsätta på grund av massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen.
FEL. Migrationsverkets statistik över invandringen till Sverige förra året visar att den största gruppen var svenskar som återvände från utlandet. Därefter kommer (i storleksordning): Irak, våra nordiska grannländer, Polen, Somalia, Tyskland, Thailand, Kina, Rumänien och Serbien.
Enligt Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik från 2008 föder svenska kvinnor födda i Sverige i genomsnitt 1,8 barn. De som är födda i Iran och Irak föder i genomsnitt 3 barn.
–I Europa föder människor med bakgrund i muslimska länder i genomsnitt 1,5 barn mer jämfört med infödda européer men det är en siffra som minskar. Vi vet inte hur det kommer se ut i framtiden, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Hur är påståendet fel för att Aje Carlbom inte vet hur det kommer att se ut i framtiden? Om svenskar fortsätter föda för få barn för att ens reproducera den egna befolkningen, och hela tiden upprätthåller en konstant eller växande befolkningsmängd genom invandring från tredje världen kommer svenskarna att försvinna i vilket fall. Oavsett hur många barn invandrare föder eller inte. Det hjälper inte att Carlbom inte vet, eller att det finns tendenser till att antalet barn per muslimsk familj avtar en smula efter några generationer. Det fylls ju om inte annat på utifrån. 2005 växte den muslimska befolkningen i Sverige, Österrike, Italien och Danmark med 7% per år. Svenskarna växte i stort sett inte alls. Det är enkel matematik.

De flesta studier som gjorts visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.
FEL. –Det är taget ur luften. Ingen vet omfattningen. Det finns forskning som visar att det finns en liten procent fundamentalister, men man vet ingenting om gruppen ökar, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Här borde Åkesson givetvis ha tänkt sig för, och kanske framförallt låtit bli att diskutera ”de flesta studier”. Eftersom de flesta studier aldrig någonsin skulle ta i problemet, i varje fall inte i Sverige (vad skulle Jan Hjärpe säga om en student ville utreda det?), blir det förstås inte så många. Men internationellt finns de.

Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.
FEL. –Det han talar om finns, det är inget snack om saken. Men vi vet inte omfattningen och vi vet inte om det ökar eller minskar. Det finns inga stora kvantitativa studier i Sverige om muslimska värderingar, säger Jonas Otterbäck, universitetslektor i religionshistoria.
–Det finns forskning som visar att andra generationens muslimer genomgår en religiös pånyttfödelse där islam blir väldigt viktigt. Därifrån vet man ingenting om någon radikalisering, säger Aje Carlbom.
SD: Känner inte till någon svensk attitydundersökning bland muslimer utan hänvisar till en rad artiklar i svenska tidningar och en hårt kritiserad rapport från terrorexperten Magnus Ranstorp.
Kommentar: Åkesson skriver inte om det ”ökar eller minskar”, vilket än en gång gör att Aftonbladet pratar i nattmössan när de säger att han har ”FEL” med stora bokstäver. Att Ranstorps rapport är ”hårt kritiserad” har vidare ingen bäring på huruvida den är riktig eller inte – hysterin Aftonbladet och sedermera hela det svenska politikeretablissemanget ger uttryck för är tvärtom ett utmärkt exempel på att svenskt debattklimat i de här frågorna är sinnessjukt, vilket givetvis också tar sig uttryck i forskning och framförallt medial reaktion på forskning. Att identitetsskapande genom Islam bland andra och tredje generationens invandrare leder till att man identifierar sig med muslimsk kamp världen över torde knappast vara ägnat att förvåna någon. Forskningen i Sverige är bristfällig – men just det faktum att man undviker att forska i ämnet tyder faktiskt på att man vet ganska bra hur det ligger till – på samma sätt uteblir forskning om i stort sett alla andra ”fördomar” – trots att det rimligen borde ligga i maktens intresse att motbevisa dem.

Islam är Sveriges näst största religion och det kunde ingen ana för tjugo år sedan.
FEL. –Det blev islam redan i slutet på 1960-talet, säger Jan Hjärpe.
Kommentar: Tvivlar på att någon anade det ändå, Hjärpe. Orsaken till att Islam blev näst störst redan på 60-talet var att det inte fanns särskilt många religioner i Sverige (och för att årtalet ska stämma måste man förstås räkna alla former av kristendom som samma religion, vilket vi visserligen i ekumenikens namn antagligen är skyldiga att göra i dagsläget). Det märks att Aftonbladet haft svårt att komma på så mycket att bråka om – till och med om vi struntar i att ingen torde ha känt till att Islam var landets näst största religion 1962, är påståendet närmast att betrakta som ett skrivfel.

Konstnärer som kritiserar eller skojar med islam lever under ständigt dödshot.
–Det fanns en tid då jag fick väldigt många dödshot. Men det är ett minimalt antal svenska konstnärer som råkat ut för det här. Jag känner mig inte hotad i dag, säger konstnären Lars Vilks som tecknade Muhammed som en rondellhund.
Kommentar: Det är också ett minimalt antal svenska konstnärer som skojat med Islam. Reser vi ut i Europa ändras förhållandena snabbt. Sedan finns det förstås ingen reell orsak till att ”skoja med” religioner, men nu håller vi oss till sakpåståendena. Bygger jag en rondellkristus skulle knappast någon ta illa upp, en rondellmuhammed höll på att få Vilks mördad.

Ett tiotal muslimska terrororganisationer har etablerat sig i Sverige.
FEL. Säpo använder sig inte av begreppet ”muslimska terrororganisationer” utan talar om ”våldsbenägen islamism”.
–Vi tycker att det låter mycket med ett tiotal organisationer. Det finns radikala muslimska grupper som begår brott, men det är en mycket liten del. Sverigedemokraterna hänvisar till en artikel från 2001 och det hinner hända mycket på åtta år, säger Patrik Peter, pressekreterare på Säpo.
–Jag känner till fyra islamistiska terrororganisationer i Sverige, som är stämplade av det internationella samfundet, säger Magnus Norell, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Kommentar: Så med andra ord har ett tiotal muslimska terrororganisationer etablerat sig i Sverige före år 2001, men samtliga finns antagligen inte kvar nu (eftersom det ”låter mycket”)? Då är det inte FEL, utan möjligen inte längre LIKA RELEVANT. Sedan har SÄPO bytt namn på dem till ”våldsbenägna islamister”, vilket verkar vara det viktigaste i stycket. Ett bra tips jag kan komma med till säkerhetspolisen är att följa Storbritanniens exempel. Där har man döpt om ”islamistisk terrorism” till ”Anti-Islamic activity”. Det tror jag skulle underlätta Aftonbladets framtida rapportering i frågan, som nyspråk och trams alltid gör för hysteriska propagandaorgan.

Ledande muslimska företrädare har framfört krav på införandet av sharialagar i Sverige.
ÖVERDRIFT. SD hänvisar till Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges muslimska förbund, som krävde införandet av sharialagar inom familjerätten i Sverige. Han kritiserades av flera muslimska ledare för sitt uttalande.
- Det finns en som har gått ut och krävt det, men ledande muslimska företrädare i plural, det vet man inget om, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Enda gången Aftonbladet lyckas förstå vad ordet ”överdrift” ens betyder. Imponerande. Man kan förstås spekulera i om Mahmoud Aldebe gjorde sitt uttalande i tomma luften, utan något som helst stöd, och om kritiken mot honom var grundad i kärlek till svensk sekularism, taktik eller någon sorts kombination. Det ska jag dock låta bli här. En poäng till Aftonbladet, av… Ja, ni kan ju räkna själva.

Svenska landsting använder skattebetalarnas pengar till omskärelse av friska pojkar.
ÖVERDRIFT. –Vi har rekommenderat att landstingen erbjuder omskärelse. Men det handlar om mikroskopiska pengar för landstingen. I de flesta landsting är det inga pengar alls, men det finns några som subventioner patientkostnaden till viss del, säger Göran Stiernstedt, avdelningschef för vård och omsorg på Sveriges kommuner och landsting, SKL.
Kommentar: Här gick det sämre med att förstå vad det betyder när man ”överdriver”. Under förutsättning att en summa, överhuvudtaget, använts till omskärelse är uttalandet helt och hållet riktigt. Om det sedan är ”mikroskopiska” summor är irrelevant. Hade det stått ”enorma”, eller åtminstone ”stora” summor pengar hade det varit en annan femma.

Sverige har flest våldtäkter i Europa och muslimska män är mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna.
FEL. Brottsförebyggande rådet slår fast att det inte går att jämföra på det viset mellan länder.
–Det är helt och hållet fel. Vi har flest antal anmälda våldtäkter i Sverige och det tycker vi är bra. Det är en minmal bråkdel av alla sexualbrott som anmäls till polisen, säger Klara Hradilova Selin, utredare på Brå.
Enligt henne finns heller ingen grund för att muslimska män skulle vara överrepresenterade.
–Jag har inte sett någon undersökning som behandlar det.
SD hänvisar till två rapporter från Brå, en från 1996 och en från 2005. Den överrepresentation som hittades bland utländska män visade sig senare vara för stor.
Kommentar: Sverige har ett uppblåst våldtäktstal på grund av en vid definition av våldtäkter, men att hela skillnaden skulle förklaras av det har förstås inte BRÅ något belägg för. Sedan ljuger Hradilova rakt av när hon hävdar att det ”inte finns något belägg för” att utländska män skulle vara överrepresenterade. När överrepresentationen i tidigare undersökningar skulle ha ”visat sig vara för stor” känner jag inte till – någon uppföljningsundersökning har aldrig gjorts – av vad jag kan döma är det Aftonbladet som tycker att det är fritt fram att fortsätta ljuga när Klara föregått med gott exempel. Ser gärna källa på vad de överhuvudtaget pratar om, dock, om någon sitter på den.

Svenska kommuner överväger införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna.
ÖVERDRIFT. –Det har jag hört talas om någon gång. Man har anpassat simundervisningen för att alla ska lära sig simma och det har man gjort på flera sätt, inte bara genom att dela upp undervisningen, säger Per-Arne Andersson, avdelningschef för lärande och arbetsmarknad på SKL.
Kommentar: Per-Arne Andersson säger alltså att det Åkesson menar bara har övervägts, redan har hänt? Hur i hela friden är Åkessons påstående då en överdrift? Ta tillbaka hon som ljög, det verkade vara smartare.

Frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker erbjuder ritualslaktat kött.
–Halalslaktat kött ingår i vårt centrala sortiment. Vi kallar det inte för ”ritualslaktat”, det antyder att det är något hokuspokus. Det här är en slaktmetod som är väldigt noga kontrollerad, det finns regler för hur det ska gå till, säger Magnus Nelin, presschef på Coop.
Kommentar: Det är ändå, eller faktiskt just därför, rituell slakt. Själva förutsättningen för att något ska kunna kallas ”ritualslakt” är att det sker efter regler som beskriver hur det ska gå till. Annars är det bara slakt, om ens det.

Svenska förskolor slutar att servera fläskkött.
ÖVERDRIFT. –Jag har aldrig hört talas om någon förskola där man slutat helt med fläsk. Men det är ingen kommunal skola som tvingar barn att äta något som de eller föräldrarna inte vill, säger Laina Kämpe, utredare på SKL.
SD hänvisar till Malmö kommun där tre förskolor slutade med fläskkött för att öka kvaliteten på andra maträtter.
Kommentar: Hur kan ett påstående utan kvantitetsinnehåll vara ”överdrivet”? Svenska skolor har gjort det, och man ska vara riktigt korkad om man inte förstår varför de tre skolorna i Malmö gjort som de gjort.

Om nuvarande takt håller i sig kommer den muslimska befolkningen att ha flerdubblats i storlek på några decennier.
FEL. I Sverige registreras inte trostillhörighet vilket gör det omöjligt att kontrollera påståendet. I dag har 38 procent av Malmös befolkning utländsk härkomst. 17 procent är från Asien, Afrika och Östeuropa. 2002 hade 30 procent av Malmös befolkning utländsk härkomst.
– Antalet muslimer kommer att öka, men hur stor ökningen blir kan man inte säga, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Om ett påstående är okontrollerbart är det inte ”fel” – hur dumma i huvudet är de på Aftonbladet? Sunt förnuft tyder dessutom på att Åkesson har alldeles rätt – i bästa fall kan man säga att det är ”obevisbart” på grund av att Sverige inte registrerar trostillhörighet. ”Fel” innebär att något är motbevisbart, inte obevisbart på grund av att landet man bor i vägrar undersöka det.

Många av Europas större städer, inklusive Malmö, kommer med största sannolikhet att ha en muslimsk majoritet.
FEL. –Det där är väldigt omtvistat. Man vet ingenting om det. Antalet muslimer blir fler, men därifrån kan man inte dra slutsatsen att de inom några decennier skulle var i majoritet, säger Aje Carlbom.
SD hänvisar till en artikel Financial Times som spekulerar om att den muslimska minoriteten kan bli majoritet.
Kommentar och avslutning: Så, när något är ”omtvistat”, är det automatiskt fel? Då testar vi: jag skulle vilja påstå att det är synnerligen omtvistat huruvida Aftonbladet framställs av människor med ens rudimentär intelligens och moralisk integritet. Tja, där stämde i alla fall principen. Kanske jag, efter att ha lärt mig denna princip om tvistens förmåga att upphäva sakförhållanden, borde ”omtvista” om Aftonbladet verkligen kommer att fortsätta ges ut efter nästa årsskifte, och därmed göra landet och världen en tjänst. Vill man veta något om situationen i Sverige gör man bättre i att läsa Knasen.

Solguru observerar att det rör sig lite i grytan, och att den svenska vänster som för tillfället inte har den politiska makten, men som vanligt hela den kulturella makten, oroar sig för farlig konservatism. Bräkandet för att tysta oppositionen, eller åtminstone begränsa dess omfattning så att inga vitala intressen hotas, är igång.

När något av djuren i George Orwell’s klassiska ”Djurfarmen” började ställa obekväma frågor, bräkte de partitrogna fåren omedelbart en trött men högljudd slogan: ”Fyra ben bra, två ben dåligt”. På så vis kunde de härskande grisarnas makt bibehållas. Under de gångna dagarna har det funnits anledning att komma ihåg denna passage vid mer än ett tillfälle.

Att lyda är inte att hålla med
Det tycks som om lite känsligare näsor börjar reagera på att något ligger i luften i Sverige. Under ganska lång tid har vänstern och marknadsliberalerna kunnat låtsas att deras tjafsande om ekonomiska detaljer, varvat med rubbade könsidentitetsexperiment och ändlösa cirkelresonemang om varjehanda nonsens, varit ett naturligt tillstånd. Vad de har missat är att allt fler börjat ledsna på dem. Men så är fallet, och frågan är hur länge till man kan sitta och hävda att alla måste acceptera alla vansinnigheter som HBT-äggen, genusvetarna och massinvandringsförespråkarna hittar på i sina gryt.

De allra flesta i Sverige vet fortfarande hur de ska föra sig offentligt, och vet att jobb, ära och anständighet står på spel om de öppnar käften på fel sätt. Men några hearts and minds har varken politiker, kulturelit eller massmedia längre. Överlag får man faktiskt känslan att det numera mest är ointelligenta människor som försvarar statsdoktrinen i Sverige. Förutom de vars utkomst eller självbild hänger på den bestående ordningen, förstås.

Göran Hägglund vs Jonas Sjöstedt
Kristdemokraternas Göran Hägglund har anat profileringsmöjlighet och gjort ett antal angrepp mot vad han kallat kulturvänstern, vilken i sin tur reagerat med att desperat förneka sin egen existens. Jag vet inte om det är ett trick, eller om de faktiskt inte begriper vilken sorgligt inskränkt skara halvtotalitära byfånar de egentligen utgör. P3 ägnade en heldag åt att håna Hägglunds första utspel i alla fall, och stora delar av mediasverige stämmer eftersom upp i hatkören.

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt förklarar att han ”känner igen det här från USA” – och upprör sig dessutom huvudlöst nog över tendensen att ställa ”vanligt folk mot en elit”! Det behöver kanske inte ens kommenteras hur absurt detta är – tidigare detta år drev Jonas eget parti demonstrationer under parollen ”folket mot eliten” i något värdelöst, pseudoradikalt sammanhang. Eftersom Jonas Sjöstedt är långt ifrån ointelligent kan det hela bara tolkas som grundlig oärlighet – för Jonas är elit något bra (och därmed definitionsmässigt ingen elit, eftersom auktoritet alltid är negativ), så länge den upprätthåller en serie normer som är självändamål och ska drivas igenom till varje pris. Vill folket ägna sig åt klasskamp är det ”demokratiskt relevant”, protesterar det mot att skattepengar går till idiotkonst eller mot att bli rånade och misshandlade i kulturberikningens namn är det intolerant och i behov av uppfostran och utbildning.

”Nykonservativ” våg
Aftonbladets Helle Klein reagerar som mediaeliten förväntas – hon låter meddela att det handlar om en ”nykonservativ våg” som känns igen från tidigare decennier (och namedroppar några farligt demokratifientliga individer, för att verkligen klargöra vad det handlar om ”egentligen”). Hon behagar dessutom hänvisa till Samtidsmagasinet Salt och dess korta existens på ett sätt som är nästan löjeväckande oärligt. Så här tycker Klein att det gick till när Salt kom och gick:
”Den drog iväg ut i de radikalkonservativa träskmarkerna och inhyste alltmer obskyra åsikter med främlingsfientliga vibbar. De mer anständiga skribenterna lämnade tidningen och efter några år lades den ner.”

Var det verkligen så enkelt, Helle? Fanns det inga andra faktorer som spelade in? Hur och utifrån vad kan du, av alla människor, ha rätt att definiera vem som är ”anständig” och inte? Och jo, frågorna är retoriskt menade – vi vet bägge svaren.

Sammanfattningsvis…
Man blir förstås mest bara less, och kommer hela tiden på sig själv med att undra om de här människorna verkligen är så enfaldiga som de verkar, eller om de helt enkelt medvetet ljuger. Istället för att tramsa vidare kring Sjöstedts och Kleins världsfrånvända dravel, tänkte jag avsluta med tre enkla påståenden, förståelsen av vilka borde vara någon sorts förutsättning för att kvalificera sig till gruppen ”tänkande människor”:

1) Det svenska debattklimatet är extremt hårt reglerat genom ett finmaskigt, eller egentligen kanske mest grovkornigt, nät av sociala och mediala kontrollmekanismer. Det exkluderar kritik, det stigmatiserar och det hånar. Går någon helt överstyr och faktiskt säger något som bryter rådande konsensus i någon allvarligare mening finns mer robusta metoder – om inte förkastande tillmälen fungerar kan ”civilsamhället” ta över så att man förlorar arbetet på grund av arbetsgivare med beröringsångest, eller helt enkelt misshandlas av ungdomar som tagit sin vänstervridna uppfostran på allvar.
2) De mest direkt ansvariga för detta kan utan vidare beskrivas som just ”kulturvänster”. Det är akademiker som är så hjärntvättade av sin tid på universitetet att de på allvar tror att kön är något ”konstruerat”, att vad helst som är dumt och provocerande (mot ”normativiteten”, bevars, aldrig mot något de själva tar på allvar) är finkultur, att invandring är ett självändamål, att uppåt är neråt, att öst är grönt.
3) Förnekar man att detta i princip är en riktig beskrivning av situationen, är man antingen extremt okunnig om hur det ser ut i Sverige, eller ljuger för att man på något sätt gynnas av situationen.

Sedan kan fåren bräka bäst de vill.

Solguru påminner idag om att bränder i förorter inte bara är någon sorts teoretiska exempel på ”utanförskap” eller ”etniska motsättningar”, utan att de i allt högre utsträckning drabbar verkliga människor, som lever i vardagen. Inte minst en av Sveriges viktigaste yrkesgrupper: brandkåren.

När man sitter och filosoferar över ideologi och samhälle glömmer man ibland bort att det finns ganska många människor som faktiskt lever i samhällsexperimentet Sverige, och drabbas av dess galenskaper utan att egentligen kunna formulera vad som är problemet. Eller, för att vara exakt, utan att tillåtas formulera vad som är problemet. Svenska brandmän torde vara några av de i dagsläget mest utsatta för denna situation - och det dessutom fullständigt oförtjänt.

Oklanderlig yrkeskår
Brandkåren är den yrkeskår i Sverige vars verksamhet torde vara allra svårast att kritisera. Man släcker bränder – man räddar liv – och man gör det oavsett vem det handlar om. Man gör sitt jobb med avsevärd fara för sin egen säkerhet, och man stöter ständigt på svårt skadade människor – antingen det handlar om att vara först på plats vid en trafikolycka, eller att dra ut brännskadade personer ur hus. Man riskerar liv och lem, och utsätts dessutom ständigt för möten med människor som förlorat allt de äger och har, som ådragit sig svåra och inte sällan permanenta eller dödliga skador. Det handlar om extremt fysiskt och psykiskt påfrestande arbetsuppgifter, och om en grupp vilken som yrkeskår har en näst intill oklanderlig moral. En som kan rädda ditt liv imorgon.

När den här gruppen får stenar i huvudet på väg till jobbet, utsätts för ständiga trakasserier och måste ha poliseskort till sina arbetsplatser är det något som är fel – och några det är fel på. Det håller inte att gråta krokodiltårar och fortsätta skicka ut räddningspersonal under ungefär samma omständigheter, samtidigt som man försöker skjuta över skulden på allt och alla utom dem som faktiskt begår brotten. Det är moraliskt förkastligt och logiskt ohållbart – det går inte. Men gudarna ska veta att det finns många som tycker att det är värt att försöka.

Bortförklaringar
När det gäller stenkastning mot polis går det alltid att ta upp de vanliga bitarna – polisen är rasistisk, ”stannar folk utan anledning” och får som vanligt skylla sig själv.  En annan klassiker är talet om att ”i de här människornas hemländer är polisen inte alltid något positivt” – en erfarenhet som tydligen överförs via blodet, så att även den andra generationens nysvenskar blandar ihop svensk polis med diverse säkerhetstjänster från tredje världen. I fallet med brandkåren blir detta påstående bara löjligt, men det har framförts. ”I de här människornas hemländer är räddningstjänsten inte alltid något positivt”. Nähä? Startar somalisk och irakisk brandkår bränder, eller hur tänker man?

Det hela är otvetydigt trams. Alltså får man falla tillbaka på ”utanförskapet” och ”rasismen”, som om dessa fenomen på något sätt gjorde våld mot yrkesmän som arbetar för att rädda liv och egendom legitimt, eller kanske nödvändigt. Och de som desperat försöker förbättra situationen för brandmännen är totalt bakbundna – de måste legitimera sina krav på att slippa bli terroriserade när de gör sina jobb med att ”de boende” kan drabbas av bristande service. Visst – det är naturligtvis inte bra om folk brinner inne i Göteborgs förorter, oavsett form och färg. Men det är ett problem i sig att en av Sveriges viktigaste yrkesgrupper utsätts för våld på väg till att släcka bränder – bränder som inte sällan startats av samma svin som sedan släpper stenar i skallen på brandmän från broar. Det är det riktiga problemet – det ska diskuteras i och för sig - som huvudproblemet i sammanhanget, inte som något sekundärt.

Naturligtvis finns det ”strukturella förklaringar” – inte minst att de här områdena blivit en soppa av skilda kulturer hopträngda på samma område, som vantrivs i grunden. Fler fotbollsplaner och väldokumenterat impotenta ”åtgärder mot rasism och diskriminering” hjälper dock inte för att bekämpa den typen av problem. Och alldeles oavsett vems ”fel” det ena eller det andra är, ska svenska brandmän aldrig utsättas för våld när de åker för att utöva sitt redan farliga och påfrestande yrke. Det är den allt överskuggande frågan – och alla som vill byta fokus till att tala om ”samhällets roll”, ”polisens rasism” och ”utanförskapet” smiter ifrån ämnet.

Idag diskuterar Solguru begreppet identitetspolitik, ett ord som inte sällan används som tillhygge i den politiskt korrekta debatten. Mer exakt: vad det innebär i normala fall, och vad det skulle kunna innebära för oss.

Identitetspolitik är ett begrepp som dyker upp lite nu och då i olika sammanhang – vanligen som skällsord. Det är inte sällan ett tillhygge i olika inbördes konflikter inom den mediala, politiskt korrekta debatten. I problematiska frågor, som exempelvis slöjdebatten, tar ibland feminister och liberala muslimer fram det som nedsättande beskrivning av de åsikter som försvarar ”muslimers rätt till sin kultur”, och menar att det innebär att man bortser från könsförtryck. Nymarxismen och dess myriader av cystor menar att de som bedriver identitetspolitik ”tar bort fokus från klassfrågan”. De som försvarar identitetspolitiken, menar att det ”finns ett etniskt förtryck” som är viktigt att tala om. Det är en rätt tragisk soppa, som vanligt när de här människorna försöker få ihop sin världsbild, och den som mot all förmodan vill dyka djupare kan finna ett putslustigt inlägg här.

”Den Andres” identitetspolitik
Alltså finns det en grupp som menar att identitetspolitik är farlig, för att den tar fokus från det centrala, som ju är förintandet av identiteter och kvaliteter till förmån för ”människan” (som de själva menar sig ha rätt att definiera), och en grupp som menar att den är bra, eftersom minoriteters utvecklade identitet kan bidra till att underminera de fåtaliga rester av vit/svensk majoritetskultur som menas vara upphovet till förtryck och därmed till alla problem som finns. Jag behöver kanske inte påpeka att de här grupperna inte är några faktiska kategorier, och att antalet blandformer är oändligt. Den renaste kritiken av identitetspolitik kommer från helt världsfrånvända, akademiska halvdårar som reducerat allt till ”makt” och tappat greppet om att verkligheten har ganska lite att göra med deras analytiska dravel. De renaste formerna av identitetspolitik förs å sin sida exempelvis av icke-sekulära muslimer och gaykulturen – alltså av grupper som har en existerande kulturell identitet och tydliga intressen (i det förra fallet en kultur och en tro, i det senare fallet ett beteende).

Identitetspolitik av den här typen är förstås problematisk ur vår synvinkel, eftersom den i praktiken innebär en sorts huggsexa, där olika etniska och kulturella intressen sliter åt sig delar av vår egen kulturs sorgliga rester. Det handlar om ”rättigheter”, det handlar om markörer och det handlar om (visserligen icke-militär) erövring. Den vänsterorienterade protesten mot fenomenet är helt ointressant – det enda den (något så när riktigt) observerar är att ett uttalat identitetsskapande hos minoriteter riskerar att förstärka majoritetens identitet eller ”ersätta ett förtryck med ett annat” (till exempel ”rasismen” med Imamstyrd, patriarkal religionsitet). Men för oss är det kanske det förra snarare än det senare som spelar roll – minoriteternas självdefinition har en motsvarighet i majoritetens. Om det finns ”muslimer med slöja” finns det förstås ”icke-muslimer utan slöja”. Och eftersom de flesta antagligen inte nöjer sig med att vara ”icke-muslimer”, finns förstås möjligheten att de vill vara något positivt också. Och då hamnar man i situationen där talet om att ”det inte finns några svenskar” klingar riktigt falskt. Varför finns det kurder, judar, muslimer, bosnier och tutsier, men inga svenskar? Identitetspolitiken hotar den kulturlösa, ekonomiska, solidariska antimänniska som vänstern tillsammans med radikala liberaler ställt upp som ideal sedan århundraden.

Den gamla, och nya, världens inställning
Den ordinarie högern har överlag varit kritisk mot identitetspolitik – det ser man inte minst i USA. Även i Sverige kan exempelvis Folkpartiets ”hårda tag mot invandrare” bara förstås som produkten av en insyn i de potentiellt livsfarliga konsekvenserna om grupper fortsätter att identifiera sig utifrån vad de är och tror (religiöst, etniskt, rent blodsmässigt) istället för med abstrakta teoribildningar av typen ”medborgare” och ”människa”. Amerikansk konservatism har in i det längsta bekämpat identitetspolitiska strömningar, och försökt hänvisa till nationen som sådan och ”americanism”. Historiskt sett har detta också varit meningsfullt – genom att bekämpa identitetspolitik har mångkulturella stater och imperium hållit ihop längre än de skulle gjort om de uppmuntrat den, och i USA har den vita majoriteten kunnat upprätthålla dominans genom att inte ägna sig åt att stärka sin egen identitet, utan monopolisera det ”universella”. Alltså bevara status quo med exempelvis liberal ekonomi, och därmed låta egen kompetens blandad med enkel arvsrätt och spontan favorisering orsakad av organiska relationer (familjeband och i viss mån ”strukturell rasism”) upprätthålla den sociala ordningen och den egna dominansen. Nu är det dock slut med det.

Spelreglerna har upphävts, och andra gruppers inkompetens och oförmåga till etnisk solidaritet räcker inte längre för att legitimera att ”vi” har det bättre än dem, eller ens att vi existerar. Istället har vi numera regeringar, mediala intressegrupper och akademiska maktinstitutioner som ser ett egenvärde i ”jämlikhet” och i den slutliga utplåningen av alla slag av kulturell, könsrelaterad eller etnisk gemenskap. Det är nästan komiskt att höra hur de ironiserar över högerns ”konspirationstänkande” i de här frågorna – processen som sådan är inte någon konspiration utan sker helt för öppna ridåer. Diskussionen hur man ska kunna motverka att exempelvis ”svenskar” får för sig att de existerar som annat än förtrycksmekanism sker dagligen på kultursidor och i ”bloggosfären”. Att det mesta de skriver är skitsnack torde de rimligen känna till – ingen vuxen människa kan på allvar tro att etnisk gemenskap eller kärnfamiljen skulle ha gjort mer skada än nytta under årtusendena – men en förvånansvärt stor andel tycks faktiskt tro att deras egen framtidsutopi kommer att fungera bättre.

Alltså lägger de krut på att smutskasta snart sagt allting som någonsin tagits för självklart, till den punkt där etnisk idenitet – i själva verket en avancerad företeelse bestående av språkliga, biologiska, historiska och individuella faktorer – reduceras till en punkt i en ”makthierarki” mellan olika gruppers ömsesidiga förtryckande och kamp. Det hela blir snarlikt någon sorts cynisk variation av socialdarwinism, förutom att man av någon anledning hejar på förlorargrupperna. Att alla invändningar som kan anföras mot socialdarwinismen skulle fungera lika bra mot deras eget resonemang är inte intressant – för dem är språk och diskussion maktutövning, enbart, och fakta kan enbart bedömas utifrån i vilken utsträckning de gynnar den egna saken.

För vår del, då?
För vår egen del – som identitärer, som svenskar och som européer, är det dags att börja inse att just identitetspolitik för närvarande är den enda väg som står oss till buds. I vissa avseenden är det vidrigt – personligen har jag aldrig känt någon större glädje inför ensidigt gnällande över den egna gruppens utsatthet. Givetvis är ett samhälle där deltagarna tar hand om sina egna problem, och lägger sin överskottsenergi på att bidra till det gemensammas bästa, att föredra. Det har dock gjorts omöjligt av den moderna europeiska statsbildningen, där statsmakten försöker tvinga alla att leva upp till en diffus normativitet vars enda kännetecken är att den inte ska vara europeisk, inte andlig, inte byggd på familje- och blodsband eller ens på ytliga traditioner. Där den protesterande intelligentian antingen kämpar för andra identiteters intressen (islam, ”den Andre”, vad som helst som inte på något sätt kan tjäna svenskars behov av identitet, kultur och gemenskap), eller uttryckligen vill förinta alla identiteter och skapa någon sorts världsfrånvänd utopi av ”solidariska individer” som röstar om varje skitsak, och är helt befriade från allt vad historia och kontinuitet heter. Eftersom detta bekämpande (både statens och den ”radikala” oppositionens) alltid börjar med svenskarna och majoritetskulturen, kommer förr eller senare en punkt där ”svenskar” blir en minoritet i sitt eget land, oberoende av om man definierar svenskar biologiskt, rent kulturellt, eller genom en blandning. Och tro då inte för ett ögonblick att de grupper som då kommer att sätta dagordningen kommer att glömma bort vilka som är svenskar och inte bara för att vi har gjort det – ”regnbågsnationen” Sydafrika är ett utmärkt exempel på att vitas självförnekelse inte leder till att andra upprepar samma misstag.

Däremot tror och hoppas jag att vår identitetspolitik kan bli något annat och mer än bara en huggsexa om fördelar. Att den i första hand kommer att inrikta sig på att förstå, stärka och bygga upp det vi har varit, det vi är och det vi kommer att bli. Att bygga positiv kultur och gemenskap – det är nödvändigt oavsett om vi hoppas kunna vända den eskalerande situationen i det här landet, eller om vi redan resignerat till att Sverige kommer att vara en mångkulturell, kaotisk bananrepublik om hundra år. I det förra fallet behöver vi ideal att bygga ett nytt land och en levande gemenskap på, i det senare fallet behöver vi en medvetenhet om vår egen kultur och vår egen identitet för att kunna hävda oss i ett land där andra etniska grupper sätter dagordningen. Och i vilket fall behöver vi bägge nu, genast, för att kunna existera på ett människovärdigt sätt.