Solguru

Omröstningen i Schweiz leder till de sedvanliga vågorna av upphetsade kommentarer. Det är rasism, det är islamofobi och det är uttryck för intolerans. Läser man lite mellan raderna kan man dock se en del obehagliga tendenser som känns igen från annat håll.

Schweiz röstar för att förbjuda ytterligare minaretbyggen och världen ”rasar” – detta om vi med världen menar den sedvanliga minoriteten av proffstyckare, politruker och mediala gnällspikar. Demokratibegreppet har som bekant sedan länge kommit att innebära allt utom faktiskt folkstyre, och det är givetvis i detta ljus man måste betrakta medias och ”bloggosfärs” reaktioner på folkomröstningen. Seriösa analyser lyser med sin frånvaro, och från alla håll och kanter hörs samma trötta mässande. ”Rasism”. ”Islamofobi”. ”Okunskap”. ”Rädsla”. Alla fyra begreppen är inte bara tråkiga, utan borde hållas utanför hela diskussionen från första början – möjligen med undantag för det fjärde (för att det inte bara kan vara motiverat att tala om rädsla, utan faktiskt att vara rädd).

Begreppsförvirring
”Rasism” har i det här fallet inte mycket med saken att göra, det förefaller faktiskt som om merparten av motståndet grundar sig på en (i och för sig fullständigt missriktad) tro på en möjlig integration. SVP:s Oskar Freysinger säger uttryckligen: ”Muslimerna får gärna komma hit, men bör anpassa sig efter våra regler och normer.” I den utsträckning det är så man har resonerat är det naturligtvis beklagligt – de så kallade ”integrationsproblemen” i Europa löses inte genom förbud mot religiösa symboler, utan genom ett stopp för den skenande invandringen. Det är inte bra om den frågan försvinner och går över i ett tal om ”värderingar” som inte ligger den politiskt korrekta självhatarelitens långt efter.

”Islamofobi” är ett ord vars användning borde begränsas betydligt även den - om någon tycker eller tror något felaktigt kan man påpeka vari det felaktiga består; stämplar som bara har som mål att kväva diskussion klarar vi oss utmärkt utan. Att folk som är skeptiska eller till och med irrationellt fientliga mot Islam skulle vara ”okunnigare” än de som nu vrålar om religionsfrihet (väl att märka utan att ha minsta intresse för den i andra sammanhang) är förstås också nonsens. De flesta ”islamofober” kan en hel del om islam, möjligen är man selektiv i sin bedömning, men knappast värre än de tokstollar som lyckas bygga ihop ett reservationslöst stöd för islam med sina egna föreställningar om jämställdhet, socialism eller helt enkelt liberalism.

Moderata och extremister
Pressrapporteringen från historien innehåller en och annan riktigt underlig vändning. Inte minst är den schweiziske imamen Youssef Ibrams uttalanden anmärkningsvärda. Först låter han förstås mena att kanske ”är läxan att vi bättre måste förklara att islam inte är lika med terrorism och extremism”. I nästa andetag påpekar han dock att han ”inte [blir] förvånad om al Qaida tar fram slagord mot Schweiz”. Han stödjer alltså sin åsikt, vilken i det här fallet troligen är att beslutet ska nonchaleras av makthavarna, på precis samma grupper av ”extremister” han menar sig ta avstånd från.

Detta är en gammal och obehaglig taktik man måste se upp med – och då syftar jag inte främst eller enbart på när muslimer använder den. Varje minoritet - religiös, etnisk eller politisk kan komma att tendera att kräva obegränsad tolerans, och om nödvändigt ”jämlikhet” upp till den punkt där det inte längre är gynnsamt för den egna saken. Att man ”tar avstånd” från extremister i det läget är självklart, men frågan är i vilken utsträckning avståndstagandet kan tas på allvar. Den svenska vänstern och antirasismen har jobbat med just denna typ av metoder, i mindre skala, i decennier. Man har sett mellan fingrarna medan små men högljudda grupper av vänsterextrema våldverkare fått störa demonstrationer, misshandla individer och straffa ut folk för deras åsikters skull, samtidigt som det huvudsakliga etablissemanget inom media och, vanligen, även i Rosenbad har ”tagit avstånd” och menat att det handlat om ”fel metoder”.

Kontentan har blivit det semitotalitära klimat som råder inom snart sagt alla kulturella fält i Sverige idag. Genom att göra det hela till en fråga om ”metoder för att bekämpa intolerans”, istället för en fråga om vilka värderingar och idéer vi egentligen ska ha i vårt samhälle, har man lyckats få bort frågan kring vad den reella makten och dess drängar egentligen pysslar med själva. Visserligen ska den militanta antifascismen inte överskattas härvidlag – media och universitetsvärld spelar givetvis en större roll – men vänsterterrorn har fyllt en viktig funktion för makten.

Taktik
I takt med att Islam växer som etnisk organisationsform (för det är en gång för alla det saken handlar om i dagsläget i Europa, om än för många olika etniska grupper), är det ganska sannolikt att man kommer att försöka använda ungefär samma tillvägagångssätt. Ta avstånd från de ”extrema yttringarna”, samtidigt som det omgivande samhället förväntas anpassa sin politik, och sitt förhållningssätt som individer, just efter de risker som samma extremister skapar. Och slutmålet är, vare sig man är ”extremist” eller inte, en gång för alla att underkuva dar al-Harb, ”världen av krig”, och inlemma den i dar al-Islam, såvida man inte helt enkelt avfallit från Islams grundläggande principer. Därvid är det faktiskt riktigt att säga att våld och krig inte är det primära medlet för Islams spridande – det är, liksom för de flesta ideologier, ett medel man normalt inte tar till förrän det betraktas som nödvändigt eller ofrånkomligt (vilket det givetvis inte är i en situation där Europa helt tappat livsviljan, och befolkningen ersätts eftersom med individer som torde vara mottagligare för Islams budskap). Men våldsanvändningen som den ”extrema minoriteten” ägnar sig åt, blir en politisk realitet att förhålla sig till, och detta faktum är något som även metodologiskt moderatare krafter kommer att använda sig av.

Utvecklingen skulle kunna bli densamma som när antifascistisk våldsutövning blir anledning att försöka förbjuda ”högerextremister” att demonstrera, fast på en global skala. Och otroligt mycket mer skrämmande, eftersom det blir uppenbart att tvångsmedel och smutskastning inte alls bara är reserverade för några nazister, utan faktiskt kommer att användas mot alla som opponerar sig mot den nuvarande politiken. Till och med en majoritet i ett land.

Om det till syvende och sist blir de avdankade sextioåttorna med arvtagare som fortsätter släpa med oss på sin menlösa kollektivtrafikresa mot ett allt sämre samhälle, eller om islam rent faktiskt lyckas organisera sig så pass väl att man på lite längre sikt blir den dominerande politiska och andliga kraften i Europa kan vi tills vidare låta vara osagt. Inget av alternativen känns dock särskilt tilltalande.

Jag är inte överdrivet sportintresserad. Ibland sätter jag mig in i, eller försöker sätta mig in i, någon udda idrott, men oftast tappar jag intresset ganska snabbt. Fotboll ger mig tristessexem. Landslagsmatcher i ishockey brukar jag däremot klara av att följa, i alla fall Sveriges och i undantagsfall Finlands. Jag lever och dör inte med resultatet, men brukar uppbåda nog entusiasm för att det ska vara värt några timmar framför TV:n med bekanta och några pilsner. Det ger om inte annat ett samtalsämne när man umgås med folk man inte känner nämnvärt. Därför minns jag också Sveriges förlust mot Vitryssland i Hockey-OS 2002.

Ett intryck jag fick då, och ofta fått av just svensk ishockey, är att vårt landslag är dåligt på att vara i överläge. När svenskar leder i sport tappar de sugen – i underläge kämpar de som besatta. I fallet Vitryssland kanske det var fråga om arrogans, men ibland får man en känsla av att svenskar har problem med att vinna – med att dominera, och då inte bara i sport, utan överlag. Som folkkaraktärsdrag är det inte alls helt fel, det har i alla fall bidragit till att Sverige fått fred och utveckling under ett par hundra år, och har gjort att vår inblandning i historiens mer omotiverade brutaliteter varit perifer eller obefintlig. Odelat positivt är det dock definitivt inte, och det har senare tider visat mer än väl. Det gäller att komma ihåg det där med att ”kämpa som besatta” i underläge, om man inte trivs i den överordnade ställningen.

Det är en sak att avstå från att sparka på den som ligger, det är en annan sak att uppmuntra den som ligger att sparka på en själv genom flathet och undfallenhet. När vi väljer det senare, åker vi på Vitryssland-matcher.

Vad gäller min tanke om Sveriges hockeyprestationer kanske jag är ute och cyklar, jag vet att landslaget då och då vinner storsegrar i riktiga ”förnedringsmatcher”. När det gäller det svenska folkkynnet håller den dock sträck, det är jag övertygad om. Svensken har stora problem med att förstå att det är skillnad på att vara en god vinnare, och att kasta bort framgången alldeles. Man får intrycket av att vårt självförtroende är beroende av underläge, och att vi när detta undanröjs (eller tycks undanröjt) förfaller till pessimism och oförmåga. Medhåll i det får jag för övrigt från den gamle Akademiledamoten, diktaren och kritikern Bo Bergman. Hans dikt ”Svensk sommar” sammanfattar det ovanstående på ett vältaligare vis, och med både fler och andra nyanser, än något jag kan åstadkomma.

SVENSK SOMMAR
Låt oss fly från järn och betong
och bilhorn och marknadstjut.
Här är grönt. Här är fågelsång.
Här andas dikten ut.

Här ångar i soldisets brygd
med blod i mull
de gamla svearnas offerbygd
milsvid och hemlighetsfull.

Men bakom en dunge lyser rött
från en knut, och sommarns sky
har stannat middagstrött
i glans över Hammarby.

Det brinner, det blommar, av jord
är allt och till jord skall det bli.
Skänk stundens honung åt mina ord,
du surrande bi!

I tysta rum ha vi gått omkring
och läst på dörrposten där
och känt bland enkla och stora ting,
att här är en gudom när.

Av friskaste lek, av mödans dar,
av karolinskt och rokoko
har ekot gömt sig kvar
i sparrtak och spiselvrå.

En skugga är Floras patriark,
men som en anderöst
viskar det än i förvildad park
om grubbel och om tröst.

Han var svensk, han var barn och kung
han var vandringslust och mod.
Han blev gammal och grå och tung
och ängslig i sitt blod.

Vi svenske! Allting är stomig brand
så länge ej segern är viss
- men stå vi med den i vår hand,
strax frukta vi Nemesis

Då regnar det stoft på vår själ,
då tigger segrarn om nåd
och vet ej för ve eller väl
sin arma råd.

Då söka vi sak med egen kraft
och förringa vår lyckas år…
Det är en underlig örtasaft
I den svenskes ådror går

(Ur Trots allt, 1931)

Vänstern har lagt rabarber på miljöfrågan, och försöker bygga ihop den med sitt globala jämlikhetsprojekt. Det fungerar inte, och kommer aldrig att fungera. Orsakerna är många.

En stor del av skuldbeläggandet av västvärlden grundar sig inte på historiska folkmord och krig, utan på ekonomi och ekologi. Medkänsla med fattiga och lidande människor har omvandlats till självförakt, oro för miljöpåverkan till självdestruktivitet. Och kombinationen – den är något alldeles extra. Leif Ericsson skriver i Ordfront, och frågar sig om det inte är dags att göra fattigdom till det nya idealet. Han tar upp FN:s klimatkonvention som ”slår fast I-ländernas historiska skuld”. Han talar också om hur ”de fattiga skogsfolken” nu kan lyfta fram sin livsstil, som tidigare ”betraktats som efterbliven och primitivt värdelös”, som ett ideal att eftersträva i jämförelse med västvärldens överflöd.

Viktig fråga
Det hela är obehagligt talande, och säger en del om var den svenska vänstern vill komma (och då ska vi bära i minnet att Ordfronts medarbetare förekommer lite överallt i den svenska medieapparaten – inte minst vid den statliga televisionen och i andra massmedia). Ericsson fortsätter med att citera Sven Lindqvist: ”Vi har skapat en livsform som gör orättvisan permanent och ofrånkomlig. / Är slutsatsen klar? / Vi måste bli fattiga igen.” Det här måste man ha i bakhuvudet när man analyserar vänsterns världsbild; avskaffandet av vad de uppfattar som orättvisor är huvudpunkten i deras program. Miljöfrågan är bara ett maktredskap, ett uttryck för masochistisk maktvilja. Innan miljörörelsen slog igenom hyllade svenska kommunister sovjetisk massindustri, argumenterade för vad som egentligen bara kan beskrivas som naturens avskaffande och avromantisering till förmån för den upplysta arbetarstatens betongmyrstack. När det misslyckats, solidariserar man sig plötsligt med de ”indiska skogsfolken”. Allt i förhoppningen att kunna ge uttryck för, och i förlägningen kanske döva, det kulturella självhatet, och få en förlåtelse av världens fattiga som ska befria dem från kroniska skamkänslor och existentiell ångest. Det är farliga människor att ha vid rodret.

Miljöfrågan är mycket riktigt en av vår tids viktigaste, vad man än anser vara dess huvudkomponenter. Det finns många problem med tillhörande lösningar att skissa på – att hitta ett ekonomiskt system i västvärlden som klarar sig utan allt för stor befolkningstillväxt är en sådan fråga. Att hindra tredje världen från att genomföra en industrialisering som förstör skog, hav och luft är en annan. Med vänsterns rättvisevillkor blir dock hela projektet dödfött från första sekund. Invandringen till västvärlden, som till allra största delen motiveras av en strävan efter förhöjd levnadsstandard, slår undan fötterna på en stabiliserad befolkningsmängd innan vi ens hunnit fundera på hur det skulle kunna fungera (för att nu inte tala om något nytt ”fattigdomsideal”). Tredje världens industrialisering fortgår utan några större tankar på utfiskning och luftföroreningar, annat än när själva närmiljön börjar ta skada.

Dålig lösning
Den lösning Ericsson, i Martin Khors och Meena Ramans efterföljd, förespråkar – att man ska åstadkomma en ”200% utsläppsminskning i västvärlden” genom att överföra teknologi till U-länderna så att de kan minska sina utsläpp – ter sig i sammanhanget löjeväckande naiv. Ericsson tycks bortse från att dessa ”utsläppsminskningar” kommmer att ske från växande ekonomier, som ständigt ökar sina utsläpp och därmed sin miljöpåverkan. Och om västvärlden inte ens lyckats få ordning på ens sin egen ekologi, hur ska den kunna frälsa tredje världen? I synnerhet när vi inte anses ha rätt att påföra några egentliga maktmedel utifrån, kolonialfobin är fortfarande lika stark som vanligt. Och demokratiska u-landsregeringar kommer inte att kunna få sina befolkningar att avstå från lyxvaror och livsstilsfördelar de anser sig ha rätt till. Det är tveksamt om ens rent estetiska låtsasprojekt som källsortering kommer att kunna få genomslag.

Att tredje världens industrialisering, i sig själv, i dagsläget är det överlägset största hotet mot hav och skogar vill Ericsson inte riktigt kännas vid – han ser det som en ”risk”, att motverka med ytterligare självmartering från västs sida. Att Europas reduktion av sig själv till något pekoralt fattigdomsideal inte lär få efterföljd i Kina och Indien begriper ett barn – men inte Ericsson, eftersom han är så besatt av den ”historiska skuld” han lever med, varje minut. En skuld som under normala omständigheter handlar om den vite européns hemska övergrepp och överordning gentemot andra människor, men som nu alltså transfererats till miljöfrågan. En fråga vänstern gärna hävdar är vår tids ödesfråga, men aldrig är beredd att avstå ett uns av sitt egalitära nonsens för att åtgärda. Så länge det finns en grupp människor som har det bättre än andra, är alla andra undantagna från ansvar. Och den överordnade gruppen ska, samtidigt som den helt avstår från maktutövning, ta ansvar för allt de andra företar sig (som här – bidra till att förebygga utsläpp i tredje världen, samtidigt som man ”omfördelar världens rikedom”, ger upp sin egen maktstatus och fyller sina egna länder med invandrare). Skuldkänslan är en mäktig, och märklig, drivkraft.

Skuld och ansvar
Men hur är det med den här skulden? Att det finns ett kausalsamband mellan västvärldens teknologiska utveckling och konsumtionssamhällets meningslösa överflöd är inte mycket att diskutera. Att det finns en ”skuld”, och därmed en ”oskuld” hos utvecklingsländer och skogsfolk, är däremot högst värt att diskutera. Det finns ingenting som tyder på att några så kallade primitiva civilisationer har avstått från teknologiska framsteg på grund av någon miljöhänsyn. Uttryckt så blir det närmast pinsamt uppenbart, men det sätter faktiskt fingret på något som går långt utöver miljöfrågan. Postkolonialt tänkande överlag tycks undgå att inse, att den enda moraliskt kvalitativa skillnaden mellan Benjamin D’Israeli och Kung Shaka var att den förre hade brittiska imperiet till sitt förfogande och den andra hade några fattiga, om än modiga, folk i Afrika – slutresultatet är en produkt av teknologisk och politisk utveckling, inte av moralisk kvalité eller ”rasism”. Räknat per capita inom respektive intressesfär är det föga troligt att ”the Empire” orskat mer död och lidande än den svarte härskaren över Zuluriket. Återigen – självklarheter man gärna nonchalerar.

Att västvärlden för flera hundra år sedan skulle kunnat ha samma moraliska känslighet som försoffade tjockisar vid svenska universitet är en löjlig tanke – hade den haft det hade den för övrigt absorberats och utplånats av tidigare dynamiska imperier i vilket fall. Hur skulle ottomanerna ställt sig till ett Europa bestående av självhatande och självömkande neurotiker som slog upp portarna på vid gavel? Själva förutsättningen för de sentida generationernas sammanblandning av sund medkänsla med osund självförintelse är just att hundra generationer före dem har slagit svärd i huvudet på varandra och andra, beroende på vad de upplevde som lämpligt för tillfället. Att man borde ha resonerat ekologiskt blir ännu mer absurt – hur skulle man kunna agera utifrån kunskap man inte hade? Utifrån en framtid man inte kände till? Och förutsättningen för att bära moraliskt ansvar – ”historisk skuld” – är att det finns ett medvetande om att det man gör är fel, eller åtminstone riskabelt.

Självkritik kontra självförnekelse
Det är inte moraliska defekter hos västvärlden som lett till vår tidigare världsdominans – eller till dess baksidor, som miljöförstöring och övervåld. Det är kulturell dynamik och potens. Det hindrar inte en sansad diskussion av de delar av vår utveckling som gått snett – ingen vill upprepa belgiska Kongo, ingen gillar giftiga utsläpp. Sekulariseringen, massamhället, konsumtionskulturen och åtskilliga andra moderna fenomen hamnar definitivt på undertecknads lista över företeelser vi skulle klara oss bättre utan. Själva det resonemang Ericsson grundar sin tankevärld i är ju till syvende och sist faktiskt ett led i västerländsk tanketradition, om än ett urartat och korrumperat sådant, och det är inte en del av den västvärld jag vill rädda och återskapa. Kristet syndamedvetande och, den mer allmänmänskliga, skulden till skaparen förvandlas hos vänstern och dess socialliberala varianter till pseudoasketiskt självförakt och en patetisk tillbedjan av vem som helst som haft otur eller helt enkelt misslyckats. Det är inte rimligt. Och kommer aldrig att lösa vare sig fattigdomens eller miljöfrågornas problematik.

Att saker förändras är inget argument för en särskild förändring. Det borde vara lätt att begripa, men för många är det tydligen inte det.

Den grekiske filosofen Herakleitos (tidigare Heraklit i Sverige) brukar anföras som en försvarare av tanken på alltings föränderlighet. Tidigare förstådd som en förespråkare av en primitiv grundämneslära är man numera osäkrare på exakt hur han stod i sådana frågor. Hans tanke att ”allting flyter” har, även om man idag inte tror att citatet egentligen är hans eget, haft en hel del inflytande på västerländsk tankevärld, och fortsätter ha det idag (tack till Rimfaxe för ursprungsreferensen).

Denna tanke – att allt helt saknar kärna och essens, fast är essentiellt föränderligt, är helt grundläggande för många tankeinriktningar i dagsläget. Jag ska här inte ge mig in i den filosofiska snårskog det innebär att ifrågasätta detta påstående, även om det låter sig göras. Istället tänker jag konstatera något lite krassare: det är egentligen skitsamma.

Att saker och ting förändras i ganska hög utsträckning är i sig helt okontroversiellt och självklart. På vissa områden inom västerländsk idédebatt har detta dock fått en märklig tolkning, där det anses kunna användas för att motivera vissa, specifika förändringar. Vi ser det i debatten om könsroller, där det (egentligen fullständigt befängda) påståendet att sådana helt saknar biologisk grund på något sätt anses kunna motivera ”jämställdhet” i betydelsen framtvingad likhet inom varje parrelation och samhällelig institution. Frågor om ”svenskhet” är ännu mer påverkade, eller kanske snarare utsatta, för detta resonemang. Man framhåller här att vad det inneburit att vara ”svensk” förändrats genom tiderna, och menar sedan att detta faktum i sig på något sätt skulle kunna motivera exempelvis den massiva invandringen från MENA-länderna. Det är en argumentation som gränsar till förståndshandikappad.

Frågan om exakt vad det innebär att vara ”svensk”, ”vit”, ”europé” är givetvis något svenskar, vita och européer kan diskutera och ha olika uppfattningar om. Ursprung, gener, kultur, historia och liknande frågor kan knappast få en permanent, auktorativ uttolkning som sedan kan gälla in i detalj för alla tider. Sådana saker förändras. Men denna truism kan inte användas som någon sorts stöd för specifika förändringar, särskilt inte uppenbart destruktiva sådana. Om någon vill mörda mig spelar det ingen roll huruvida alla mina celler byts ut med sju års mellanrum, eller om jag bytt vissa åsikter och levnadsmönster under min livstid. Inte heller har det någon betydelse att ”folk har dött i alla tider”, och minst av allt har det faktum att ”allt förändras” någon som helst bäring på situationen. Jag vill överleva ändå.

I frågor som rör Sveriges demografiska sammansättning, och de enorma problem som följer på den massmigration som ägt rum de senaste trettio åren, spelar det Herakleitos tillskrivna påståendet att allt flyter ingen roll. Det är praktiskt oväsentligt om Olof Rudbeck hade rätt i att Sverige var kulturens urhem och vi bebott vårt ”Atlantis” sedan år artonhundrakallt före Kristus, eller om alla etniska svenskar i landet i själva verket stammar från valloner som kom hit på sjuttiotalet på jakt efter socialbidrag. Vi existerar nu, och har rätt att välja hur vi vill att vårt land ska se ut. Oavsett om det existerar genetiska grundvalar som komplicerar etniska relationer (vilket det finns ett allt mer massivt forskningsunderlag för att hävda), eller om det absolut inte är så (vilket socialkonstruktivister tycker om att tycka), är situationen som den är. Ohållbar.

Sedan kan ”allting flyta” eller inte bäst det vill. Vi har alltid rätt att avgöra i vilken riktning strömmen ska gå.

Den svenska självbilden börjar allt mer likna en gordisk knut – ett oupplösligt trassel där ”vår” officiella ideologi förblir världsbäst, samtidigt som vi själva förblir ett moraliskt defekt folk i behov av ledning och reform från politiska, kulturella och akademiska eliters välvilliga händer. En del reaktioner syns, men de förblir spretiga.

Den stora självmotsägelsen i Sveriges debattklimat är kombinationen av etniskt-nationellt självförakt och extremistisk självgodhet. Samtidigt som Sverige och svenskar är rasistiska, okunniga och barbariska, är vi samtidigt världsbäst på jämställdhet, jämlikhet, antirasism, aborter och feministisk porr. I många av de här frågorna saknar vi motstycke på jorden; det är svårt att hävda att HBTQ-rörelsen invandrat från arabvärlden, eller att tolerans för andra folkgrupper har sin rot i stamlojalitetens Afrika. Att spotta på sin egen folkgrupp är visserligen inget typiskt svenskt – vänsterliberala amerikaner gör det, fransmän gör det, enstaka judar gör det, och gudarna ska veta att tyskarna gör det. Men i många frågor är faktiskt Sverige världsunikt.

Det här skapar en gordisk knut som kan tyckas oupplöslig. För om Sverige faktiskt har rätt i att homoäktenskap, total brist på annan identitet än den individuella, och geometriskt exakt likformighet könen emellan är viktigt, då är alla andra länder efterblivna på allvar. Vissa europeiska stater kanske kan kvalificera in i närheten, men få har någon verklig chans. Om Sverigedemokraterna är halvfascistiska rasister på grund av sin föreslagna invandringspolitik, är Finland en naziststat genom den politik som redan förs. Om etnisk identitet innebär att man tagit ett första steg mot Auschwitz, är varenda folkgrupp på jorden potentiella folkmördare, förutom vita européer – eller, mer exakt, vita, vänsterintellektuella européer. Vi har hamnat i en situation där samma människor som desperat försöker framhålla Sveriges enorma historiska ansvar för slavhandel, rasism och européisk etnocentrism – Sveriges moraliska bristfällighet – själva har en mer överlägsen och självgod bild av vad som är kulturellt värdefullt och inte än någonsin tidigare kolonialister. Britterna må ha förbjudit änkebränning i Indien, men våra politiker vill tvinga varje par i landet att dela exakt lika på alla sysslor i hemmet. Och eftersom de inte är nationalister, får man förmoda att de anser att denna ordning är lika gångbar, och i förlängningen nödvändig, för alla jordens folk. I själva verket är detta synsätt dock inte det minsta universellt – tvärtom är det något som av olika orsaker utgått uteslutande från Europa och USA, och sannolikt också kommer att dö med oss.

Den som saknar svensk/européisk ”kulturnationalism” behöver alltså egentligen inte leta länge – den arroganta besserwissermentaliteten hos vår universitetselit och media utgör nämligen exakt en sådan, det är bara att de viftar med Said och diveser fjortisfeminister istället för med svenska flaggan. Strikt svenskt är det här fenomenet visserligen som sagt inte – det finns i de flesta västeuropeiska stater – men i Sverige har det en särskild form och en särskild hegemoni.

Om det här synsättet har någon egentlig konkurrenskraft återstår att se. Det är inte direkt osannolikt att folkslag och grupperingar som inte är kulturrelativister kommer att tränga undan den svenska etnomasochismen allt eftersom. Om det är något den svenska flatheten och toleransen hittills visat världen är det att den är levnadsoduglig – etniska grupper, eller religioner, som tror på sin egen existens och sin rätt att finnas till har i förlängningen, av uppenbara orsaker, större möjlighet att fortsätta existera.

Kultureliten i Sverige är för närvarande formerad som en egen grupp, separat från övriga befolkningen, men med nästan total kontroll över den allmänna diskursen, och åtminstone visst inflytande över vad folk faktiskt tänker och tror. Frågan är dock om folk, när de ställs inför alternativen att antingen skämmas över sin historia och sin identitet, eller att tillhöra en meningsfull gemenskap verkligen kommer att nöja sig med det förra? Och om inte konsekvensen av fortsatt självförnekelse från svenskarnas sida helt enkelt blir att inte bara svenskarna och européerna utplånas, utan att också alla de föreställningar om jämlikhet, solidaritet, tolerans och sexualliberalism som uppburits något ofrivilligt av vårt folk framför andra under många decennier nu, dör ut de med. Någon anledning att ta efter torde få människor i världen se när de betraktar det svenska exemplet. För folk i allmänhet blir det dessutom svårt att ta till sig det trassel den gordiska knuten som vaktar portarna till den svenska självbilden faktiskt är – hur kan vi vara i sådant oerhört behov av kulturell ”berikning” när det bara är vi som fattat det här med jämställdhet, jämlikhet och kulturell tolerans? Är det inte i så fall vi som borde berika resten av världen?

Reaktionerna på utvecklingen förblir mångfaldiga och spretiga, stundom inkonsekventa. Stora delar av befolkningen är utleda på det högst påtagliga sönderfall som kan observeras, och låter sig inte längre lugnas av förståndshandikappade jämförelser mellan modern massinvandring från MENA-länderna och några vallonska gruvarbetare. Herman Lindqvist tar upp det svenska centraldirigerade självhatet som om det vore originellt att påpeka, och Sverigedemokraternas framgångar börjar bli allt mer påtagliga, och för gängse partier åtminstone offentligt skrämmande. Särskilt detta senare är,  med tanke på den bild media målat upp av partiet, synnerligen talande.

Någon Alexander lyser dock ännu med sin frånvaro.

Svensk media rapporterade i natt om John Allen Muhammeds avrättning. Som vanligt utelämnades vissa detaljer.

I natt avrättades John Allen Muhammed med giftinjektion i Greensville Correctional Center, Jarrett, Virginia. Han och en tonårig kumpan, Lee Boyd Mavo, hade skjutit ner och dödat åtminstone tio personer under en månads tid i Washington, Virginia och Maryland. Svensk media har rapporterat om ämnet på några ställen, givetvis har fokus varit dödsstraff i allmänhet, och artiklarnas faktarutor bjuder på information om dödsstraffets historia, följda av länkar till information om misslyckade avrättningar. När det gäller motiv har det varit förvånansvärt lugnt – åklagarens underkända teori att morden hade att göra med att få vårdnaden om sina barn tas upp av Aftonbladet, annars råder tystnad.

Att Muhammed varit medlem i radikalt svart nationalistiska Nation of Islam anses tydligen irrelevant, och att hans kollega i utförliga teckningar beskrivit morden som ”jihad”  lika så. Men eventuella religiösa motiv är i sammanhanget det sekundära. Det mest fascinerande i det här sammanhanget är att det framkommit att Muhammeds plan ursprungligen var att döda ”sex vita personer om dagen i trettio dagar” (länken en krönika som skyller på samhället, men även wikipedia tar upp det). Jag vet att jag är tjatig och blandar ihop äpplen och päron som bara vi högerextremister kan, men allvarligt talat: hur hade rubrikerna sett ut om en vit människa med bakgrund i vita nationalistkretsar gått lös i Washington och mördat eller skottskadat dussintals personer, och det sedan kommit fram att planen varit att ”döda sex svarta om dagen”? Hade hans avrättning följts av diskussioner kring dödsstraffets vara eller icke vara?

Svaret är tröttsamt och uppenbart.

Idag blir det en lite kåserande reflektion. Finns det någon fler som känner igen sig i att det ljugs något oerhört numera?

Ett märkligt fenomen jag börjat se allt mer av i detta informationstidevarv är att folk tycks ljuga mer än någonsin förr. Och då syftar jag inte på media och politiker – det blir lite trött att tjata om samma saker hela tiden – utan folk till mans. Stup i kvarten stöter man på människor som hittar på de mest befängda historier – ibland till synes helt utan orsak. Vad ännu märkligare är, i många sammanhang tycks det vara halvt om halvt accepterat. Något man får räkna med, ”han är så’n”.

Jag vet egentligen inte om det är värt att dra några långtgående kulturkritiska växlar på det här, även om det ligger nära till hands. Det har förstås sannolikt alltid förekommit. Gubben X:son med sina rövarhistorier, för att nu inte tala om den där ungen som alltid överdrev och hittade på allt möjligt. Kanske är det inte vanligare idag än för tjugo år sedan, eller femtio. Kanske är det bara att jag börjat uppmärksamma fenomenet, och därför ser det överallt. Ändå tycker jag mig märka av fler och fler mytomaner och skrytmånsar än någonsin förr, även i vardagslivet. Oavsett vilket så är det ett satans otyg – lögnaktighet är ett olidligt personlighetsdrag.

Nu menar jag inte i första hand överdrifter som gör att något man åstadkommit framstår som lite större eller bättre än det är (sådant ägnar sig de flesta åt), eller ens de slöa lögner man tar till för att slippa prata i telefon med, eller hälsa på, någon man inte riktigt orkar med. Det är inte direkt rakryggat beteende, men vita lögner och smärre överdrifter kan nog de flesta beslås med åtminstone någon gång. Däremot har jag ingen som helst förståelse för de nästan episka lögnkonstruktioner vissa – märkligt nog ofta människor som i övrigt kan vara trevliga, intelligenta och till och med pålitliga – envisas med att prångla ur sig.

Den vanligaste formen är förstås skryt, vilket i sig aldrig är vare sig trevligt eller imponerande för svenska öron, men som knappast blir bättre när det är falskt. Är det dessutom så uppenbart orimligt att ingen människa med något så när fungerande tankeprocesser kan tro på det, blir det obegripligt varför det framförs. Ska man ta det som en förolämpning? Tror han att jag är så dum att jag tror på det här? Är han själv dum? Jag hoppas någonstans att jag bara har haft otur och stött på för många typer av det här slaget, och att de flesta som läser det här helt enkelt undrar vilka jag umgås med. Men det har hänt i så pass många sammanhang att jag faktiskt måste få fråga läsarna av den här bloggen om de känner igen sig. Gör ni det?

På nätet florerar lögnarna flitigt, men då är det lättare att förstå. Många tar inte sin tillvaro på det anonyma informationshavet särskilt allvarligt (se på ett forum som Flashback, och då i synnerhet kändistrådarna, för att få ett hum). Det obehagliga är att det tycks finnas lika många som agerar likadant ute i samhället, och i alla tänkbara umgängeskretsar. Det spelar mycket liten roll om det är en snitsigt blonderad innetjej som nyflyttat till Stockholm, eller en överspänd kille från någon subkultur. Det är frestande att tänka sig att en del bär med sitt beteende på internet ut i verkliga världen, och att de kanske faktiskt förlorat lite av verklighetsuppfattningen (spontant kommer jag att tänka på de tragiska människor som menar sig ha ”flickvänner” på internet, som de faktiskt aldrig har träffat eller ens avser att träffa).

Kanske är det så att de här personerna har underminerat själva sin relation till den faktiska världen, och därmed inte riktigt ljuger, utan bara ger uttryck för bristande kontakt med tillvaron. Det är i så fall kanske ännu mer tragiskt, och tyvärr mer än sannolikt. Ett massivt argument för att flytta så mycket som möjligt av det sociala livet bort från internet, och sluta hålla på som kärringar med ålderskomplex som ständigt ursäktar unga människors dataspelande och isolation med att ”det är nya tider” och ”ungdomens vanor har alltid skrämt den äldre generationen”.

Fenomenet finns i vilket fall överallt, och jag stöter på det lite för ofta för att det ska vara riktigt bekvämt. Många gånger har det rört sig om så skickliga lögnare att jag inte fått reda på att det handlat om rena påhitt förrän långt senare, från trovärdigare källor. Vad än konstigare är: ibland är det helt omöjligt att förstå varför personen ljuger överhuvudtaget – det förekommer att folk finner på totalt ointressanta historier, som senare av en eller annan slumpmässig orsak avslöjas som helt fabricerade. Då har man passerat från det förkastliga men begripliga (skryt och lögner för att framhäva sig själv eller vinna fördelar) till det rent idiotiska. Och undertecknad begriper det inte.

Nå, slutpoängen med det här kåserande stilbrottet är ganska enkelt: håller du på och ljuger till höger och vänster, så lägg av med det. Det är för de flesta lätt, och alltid värt det. Hör du inte till den gruppen vill jag däremot gärna veta om du känner igen dig.