Solguru

Det är inte ofta man har anledning att applådera en ledare i Svenska Dagbladet. Men när det handlar om rena självklarheter, saker som inte ens borde behöva diskuteras, då bjuder åtminstone jag gärna på en klapp på axeln.

Det har visat sig att ett femtiotal svenskar under det kalla kriget spionerade, eller agerade inflytelseagenter i Sverige, för Deutsche Demokratische Republik – mer känt som DDR eller Östtyskland. SÄPO sitter på uppgifterna om vilka det handlar om, men lämnar inte ut dem. När forskaren Birgitta Almgren, författare av studien Inte bara Stasi, begärde ut namnen blev det tvärstopp hos vår kära säkerhetstjänst – med bland annat ”rikets säkerhet” som motivering! Kammarrätten gick på SÄPOs linje, och de politiska motiven bakom det beslutet behöver man inga spionerande infiltratörer för att räkna ut. Domen överklagas, och man får väl (om än sannolikt fåfängt) hoppas att Regeringsrätten gör skäl för namnet och vågar göra det enda acceptabla: se till att vi får veta vilka som tyckte samarbete med staliniststaten var värt besväret.

Folk som för över sextio år sedan, oftast av oro för den sinnessjuka mordmaskinen i Öster, valde att engagera sig i Hitlertysklands krigföring har rådbråkats gång på gång i svenska media – oberoende av vad de faktiskt gjort eller av vilka motiv. Veritabla anklagelseakter till böcker skrivs om enstaka personer som, på eget bevåg, varit inblandade i diverse koloniala äventyr för hundratals år sedan – av detta menas vi kunna lära mycket. SVT kräks ur sig osakliga hatorgier som ”Vår mörka historia” för att säkerställa kontinuerlig skam och självförakt hos den svenska befolkningen.

Att människor arbetade för en av de obehagligaste bolsjevikdiktaturerna i Europa för bara decennier sedan, utan tvivel ofta på strikt ideologisk grund, i syfte att omvandla Sverige till en totalitär kommuniststat, är däremot tydligen mindre viktigt. De har väl kanske, som 60-talsmaoister och andra, ”vuxit upp” och hittat andra sätt att arbeta på. Marxismen har ersatts av feminism, leninismen av mångkulturalism. Frågan är bara varför deras smutsiga byk inte ska vädras offentligt?

För det kan väl aldrig vara så att de här femtio personerna är inflytelserika? Att SÄPO och kammarrätten tar hänsyn till helt andra faktorer än ”rikets säkerhet” när man skyddar människor, vars politiska verksamhet inte bara var någon moralisk-estetisk skamfläck att missbruka av självhatande tokar i politiskt syfte, utan faktiskt direkt farlig för Sveriges existens som stat. Att man vill skydda deras nuvarande, ”demokratiska”, politiska otyg genom att hålla tillbaka deras namn? Blotta tanken är visserligen absurd – det vore ju rena DDR!

Regeringen ska slopa de så kallade ”konstnärslönerna”. Som ganska ofta när det gäller alliansregeringen är utgångspunkten fel, men resultatet faktiskt helt ok.

Konst i Sverige lever i en synnerligen påtaglig paradox. En stor del av dess utövare och förespråkare lyckas med bravaden att samtidigt tillhöra den absoluta vänsterkanten – att förespråka jämlikhet och antielitism – och i relation till sitt konstnärskap uppleva att man tillhör just en elit. När nu regeringen beslutat sig för att avskaffa den livslånga inkomstgaranti som bland annat finansierar Jan Myrdals resor till indiska gerillor, kommer det senare till tydligt uttryck. ”Jante-lag”, heter det plötsligt.

Nyliberal vulgärkultur
Det är riktigt att regeringens drivande tanke antagligen är fel. En nyliberal idé om att all konst måste finansiera sig själv – vilket i dagsläget innebär finansieras av breda folklager på en öppen marknad – är spontant motbjudande. Stieg Larsson och Paradise Hotel flimrar förbi framför ögonen bara man hör resonemanget. Samtidigt är det knappast rimligt att finansiera renodlat trams med skattepengar. Med tanke på att kärntrupperna i all kulturverksamhet i Sverige – den till staten kopplade i synnerhet – är samma tröttsamma gäng av avdankade kommunister, västvärldshatare, ”antirasister”, feminister och pretentiösa ”provocerande” bildkonstnärer som vanligt, är det svårt att uppröras över regeringens beslut att sluta kasta pengar på ett godtyckligt urval av dem. I princip är det lätt att hålla med kritikerna om, att nyliberalismens vulgära dregelfixering vid saker och tings förmåga att överleva på en marknad borgar för fördumning. Majoriteten har inte den bästa smaken, har inte rätt.

Problemet är, att invändningen faller platt när man ser att Maj Wechselmann lever av offentliga medel – det ger dålig smak i munnen. Konstens tillstånd i västvärlden är dessutom i dagsläget så uselt att det finns föga anledning att hävda att den är särskilt mycket högre stående i andlig eller kulturell mening än vilket TV-program som helst. Så länge det handlade om ett unikt hantverk, eller om att förmedla subtila eller sublima budskap som kanske inte kan uttryckas på annat sätt, var konst något bra. Konst som uttrycker det gudomliga, är god konst. Kanske kan man, om man i senmodern anda betraktar konsten i och för sig, också hävda någon sorts ”värde” i den tidiga destruktiva konsten. Första gången någon sänkte ner ett krucifix i urin eller hängde upp djurtarmar eller barnporr i en utställningslokal kanske det var häftigt, åtminstone för några psykiskt sjuka individer. Men det är gjort nu; vi har sett varenda provocerande ”performance” man kan tänka sig, tio gånger om. Lägg ner nu, låt andra destruktiva krafter ta över, de gör det ändå bättre.

Verkliga revolutionärer
När det handlar om att ”ifrågasätta maktstrukturer” och ”bryta ner unkna värderingar” är vulgärast tänkbara populärkultur tusen gånger effektivare än pseudokonstnärligt tramsande med symboler. Det är i dokusåpan, i meningslös knull-TV, den sanna ”jämlikheten” finns. Alla förstår vad allt betyder, ingen behöver känna sig dum. Inga hierarkier, inga fåniga religiösa eller etiska värderingar utom lyckomaximeringens och den ekonomiska nyttans principer. Den usla deckaren eller ungdoms-TV-serien knäcker vilken Ecce Homo-utställning som helst. Antirasismen främjas av  invandrarkillen som blir ihop med den svenska tjejen, flankerade av en rasistisk eller hederskulturell pappa som lär sig förstå och tolerera på slutet. Feminismen petas fram genom en subtilt pervers chef, implicit ”patriarkatet”, som tafsar på den kvinnliga protagonisten, men får sitt straff på slutet. Inget kan uttrycka västvärldens självförnekelse och den fantasivärldsbild som ligger till grund för den som den kommersiella masskulturen. Revolutionen sker på marknaden.

Det kan, nej bör, man tycka är äckligt, men inte om man tillhör den svenska kulturvänstern. Hos den tycks någon sorts avantgarde-tänkande leva kvar, där eliten ska främja jämlikhet bland massorna, men samtidigt behålla vissa privilegier som belöning för sitt slit. För sovjetbyråkraterna var det kanske bilar och förmåner i statliga bolag, för kulturvänstern är det en skyddad verkstad av ömsesidigt ryggdunkande, understödd av skattepengar. Att den priviligerade elitklassen numera i allt högre grad blir den kommersielle producenten, redaktören och reklammakaren verkar inte riktigt ha gått fram än. Än en gång är det alltså den moderna kapitalismen som förverkligar marxismens andliga kärna – nivelleringen av allt, till och med det svenska kulturlivets tramspatrull och dess låtsaselitism.

Det är antagligen inte ett steg i rätt riktning, men för min del kan de gärna ha det. Socialtjänsten erbjuder faktiskt försörjningsstöd.

Varje människa har både goda och dåliga egenskaper. Att begripa sina begränsningar är ett första steg mot att övervinna dem, att veta hur man fungerar ett första steg mot att fungera bättre. Solguru reder ut, och krånglar till, begreppen.

Att förstå sig själv är i många stycken viktigare än all annan förståelse av verkligheten. Sammanhängande teorier, välformulerad retorik och bred kunskap är visserligen alla viktiga delar av vad det innebär att vara människa. Praktiskt handlag, yrkeskompetens och sociala färdigheter likaså. Saknar man förmågan att analysera vad man är och vad man kan, att förstå sina möjligheter och begränsningar, är det ändå stor risk att man inte kan åstadkomma särskilt mycket.

Både vetenskapliga och gränsfallsvetenskapliga discipliner (som psykiatri respektive psykologi) erbjuder här vissa möjligheter. Andliga och religiösa system har även de allt som oftast haft sitt att säga i frågan, liksom den klassiska världen (Apollotemplets Gnothi seauton, skulle mycket väl kunnat stå som rubrik för den här texten). Ändå är det sällan den teoretiska förståelsen av jaget, eller sorterandet av erfarenheter och känslor i rubriker och fack, som är avgörande för i vilken mån man har möjlighet att fungera väl som person – ensam eller i ett socialt eller politiskt gruppsammanhang.

Makt och autonomi
Vilja till makt och autonomi är något alla människor har i någon mening – och åtminstone det sista har de flesta rätt till i åtminstone någon mån. Att uttrycka sig själv på något sätt hör också till de fundamentala mänskliga behoven. Men innan man ens kan fungera som en autonom individ i några avseenden (jag säger några, för i de flesta avseenden vare sig är eller kan någon människa vara ”fri”) måste man ha lärt sig ganska mycket. Det handlar bland annat om impulskontroll, social kompetens och förmågan att fatta beslut grundade på förefintliga fakta.

När det gäller att ha rätt till makt, eller åtminstone någon form av inflytande, skärps kraven ytterligare. Här handlar det om att förstå hur någonting fungerar, och dessutom vara villig att ta ansvar för vad som följer av de beslut man fattar och de förslag man presenterar. Har man en luddig eller allt för förenklad bild av verkligheten, eller helt enkelt inte vill ifrågasättas eller utvärderas, bör man avstå från maktanspråk och fokusera antingen på att utvecklas till en skarpsyntare och mer ansvarstagande individ, eller på att krasst uttryckt göra som andra säger. Det är ingen skam att vara en ”enkel” arbetare, som åstadkommer konkreta saker på ett bra sätt. Tvärtom är det en mycket bra människotyp, med en värdefull egenskap som blir allt ovanligare i en tidsålder som tycks genominfekterad av självbedrägeri.

Kompetens och kapacitet
Den första utgångspunkt från vilken man kan betrakta sig själv är alltså den som kanske blir mest uppenbar i ett sammanhang där man laborerar med ideologi och politik: frågan om vilken intellektuell eller administrativ kapacitet man har inom olika områden. Skriver man så bra som man tror? Är ens resonemang så vattentäta som man menar? Är ens anspråk på att uttala sig om ett givet sammanhang grundat i ens förmåga att förstå sammanhanget? Har man för det första den kompetens, och för det andra den erforderliga viljan att ta ansvar, som krävs för att man ska ha rätt att göra anspråk på makt eller inflytande i en situation? Här handlar det om att kunna se sina egna brister, och därefter fatta ett beslut om man ska försöka utvecklas till en punkt där man kan bestämma eller formulera teorier (många som inte kan det nu, skulle givetvis möjligen kunna lära sig), eller om man ska försöka hitta ett arbete eller en sysselsättning där ens redan befintliga talanger kan komma till nytta och utvecklas.

En av de absoluta huvudorsakerna till stora delar av den dominerande diskursens svaghet – för den är svag, och upprätthålls uteslutande genom kvantitativa medel i form av informationsmonopol och ekonomiska resurser – är dess ovilja att ta hänsyn till denna typ av faktorer. Det tar sig dels uttryck i bristande urvalsprinciper, där man närmast medvetet strävar efter medelmåttiga eller undermåliga människor, som väljs på helt annan grund än faktisk förmåga (antingen det handlar om kvotering av specifika grupper, oberoende av vilken talang som finns i gruppen ifråga, eller helt enkelt ideologisk nepotism). Till detta kommer dess företrädares monumentala brist på självkritik – genusvetare och aktivistiska mångkulturalister är, åsikter helt åsido, oftast nästan osannolikt enfaldiga, obildade och sentimentala människor. Vill man ifrågasätta den rådande ordningen är det precis detta man måste undvika, om inte annat av rent praktiska orsaker. Har man en stab av experter, intressegrupper och ekonomiska intressen (som sköts av professionella människor med kompetens och målmedvetenhet) kan man kosta på sig att ha Mona Sahlin och Maud Olofsson som galjonsfigurer. Så icke annars.

Att skriva eller vänta med att skriva
Estetik och språk är kniviga frågor att hantera, och givetvis är det få av oss som skriver som är riktigt så bra som vi själva många gånger tror. Alla kläcker ur sig något dåligt ibland, men det innebär inte att alla är lika duktiga, eller att stilistik och estetisk kvalitet är irrelevant. Den ständiga kommunikation människor emellan som internet har inneburit, torde med största sannolikhet ha förvärrat bristfällighetens utbredning på den här punkten. På bloggar och i forum med mångtusenhövdad publik kan man alltid erhålla bekräftande beröm – och innan vi själva har verktygen att bedöma vårt arbete självständigt (om det någonsin till fullo går att hitta sådana verktyg), så är det i andras kritik vi måste spegla oss själva. Den som solar sig i glansen från några få positiva kommentarer, men slår ifrån sig och blir upprörd vid negativ kritik, kommer att stanna i utvecklingen.

Den uppriktigt sagt patetiska textproduktion som tiotusentals människor i västvärlden numera ägnar sig åt i offentlighetens ljus kan sannolikt hänföras till den falska konsensus som uppstår när någon som skrivit något, vad som helst, får stöd från ”onlinekompisar” som av någon anledning uppskattar det, eller låtsas uppskatta det av artighet eller andra orsaker. Detta har givetvis alltid förekommit, när någon i familjen producerat lite dikter eller skrivit någon medioker novell, men nu finns spektaklet till allmänt beskådande. Plump självutlevelse, där diverse känsloutbrott eller poänglösa spekulationer misstas för poesi eller samhällskritik, är legio på hundratals hemsidor och webbloggar. Vi upplyses om författarens sköra psykiska hälsa, hans kärleksbestyr och givetvis hans individuella överlägsenhet på något principiellt plan vi övriga inte har någon aning om var det är beläget.

Medan den spontana reaktionen kanske kan vara att, som jag ovan, bli hånfull, är det i många fall i själva verket en tragedi som ligger bakom många uttryck av meningslös självförhävelse. Det kan röra sig om människor som i strikt mening har stor potential, men som har fastnat i ett självbedrägeri som omgivningen har underlättat, och på grund av just bristande självinsikt blivit mer eller mindre meningslösa som tänkande och skapande varelser. Fångade i en estetisk bubbla av den typ som det moderna konstlivet till stor del utgör, men utan den maktposition och det sannolikt mer emotionellt tillfredsställande kollektiva självbedrägeri som hänger samman med det.

Känn dig själv
Det finns förstås också en individuell självinsikt, som går bortom ens förmåga att producera reell estetik, eller vara politiskt betydelsefull på något sätt, även om den samtidigt utgör grundförutsättning för vad man än ska ta sig för. Det handlar om att känna till sina egna sociala och emotionella begränsningar, och orsakerna till dessa begränsningar, så att man kan avgöra om man bör, och i så fall hur man kan, överskrida dem. Det handlar om att skaffa åtminstone en rudimentär (och korrekt) uppfattning om varför man reagerar som man gör i vissa situationer, och varför man fungerar som man gör överlag. Om man ständigt finner sig själv i konflikt med en annan person i ett givet sammanhang, vad beror det på egentligen? Sådant är ofta synnerligen viktigt att känna till – handlar det om att man faktiskt ofta skiljer sig åt när det gäller åsikter, eller tycker man illa om honom personligen? Vet man inte det kan personligt agg i värsta fall påverka ens ställningstagande i olika frågor utan förnuftig grund, alternativt kan skilda praktiska eller ideologiska ståndpunkter skapa en personlig fientlighet som är helt onödig.

Detsamma gäller relationen till samhället och politiken. Det går kanske inte alltid att helt skilja sitt personliga jag från sin omgivning, och på så sätt avgöra om det verkligen är det omgivande samhället som skapar olika obehagskänslor, eller om obehaget ”projiceras” på utomstående objekt, men det är värt att fundera på. Att rida tigern – att leva i det moderna eländet andligt oskadd – innebär optimalt att man lever ett harmoniskt liv, utan att på något sätt kompromissa och internalisera det moderna samhällets normer och principer. Att vara arg eller känna sig bitter, hatisk och deprimerad vid kontakten med det omgivande eländet är inte någon sorts symbol för vilken god människa man är. Det är en tvärtom en svaghet. En många gånger ofrånkomlig svaghet, och gudarna ska veta att jag själv är långt ifrån vaccinerad mot den, men i varje fall ingenting man ska kultivera och utveckla. Det kan hanteras på många sätt – på individuell nivå genom att tänka positivt och söka efter meningsfulla sysselsättningar, på samhällelig nivå genom att engagera sig och aktivt arbeta för en förändring med all tid och kraft man kan uppbåda. Självömkande, eller hat och förakt riktat mot andra, åstadkommer ingenting, förutom möjligen lite uppmärksamhet från mamma, om man fortfarande har möjlighet att utvinna dylik.

Avslutande anmärkningar
Precis som självdisciplinen fordrar självinsikten en hel del ansträngning från individens sida. Till stor del handlar det om att hitta lämpliga auktoriteter och goda kritiker, vars åsikter är välmenande och kan bidra till ens personliga utveckling på ett vettigt sätt (även om de stundom kan förefalla drastiska och göra en besviken). Men givetvis handlar det också om att kunna gå utanför sig själv, och så sakligt som möjligt betrakta vem man är och vad man håller på med. Att lokalisera sina faktiska drivkrafter, både de positiva och de negativa, och sedan hitta ett sätt att se till att det är den rätta sidan som tar överhanden. Det kan röra sig om något så enkelt som att lära sig att vara ensam – eller att vara med andra, om det är det som är problemet (bägge behövs för en människa, i synnerhet i dagsläget). Vid yrkesutövning eller i politiska sammanhang, där något ska åstadkommas, kan det istället röra sig om att utveckla sin kompetens och sitt engagemang på ett sätt så att andra ser att man har något att bidra med.

Bristande självinsikt är ett av vårt samhälles största gissel, en av de viktigaste orsakerna till att mena att tiden verkligen är ur led. Fel person på fel plats, social inkompetens och asociala livsstilar och beteendemönster är, till och med när de inte är direkt farliga eller destruktiva, sorgliga uttryck för hela vår samhällsordning. Att faktiskt komma till en grad nivå av kunskap om sig själv där man är befriad från alla samtidens – och i viss mån själva verklighetens – brister är svårt, antagligen omöjligt. Att försöka – att röra sig i rätt riktning – är ändå, eller snarare just därför, en av de angelägnaste uppgifter en människa kan ta på sig, och det första steget till att vrida tillbaka tiden i led igen.

Det är inte mycket folk är överens om idag. Ideologisk splittring torde vara det bästa kontrollredskap som någonsin uppfunnits och/eller uppkommit för den som sitter på makt, men vill man som relativt maktlös  föra diskussion kring seriösa ämnen kan det vara problematiskt. Jag har idag tagit fram fem exempel på påståenden, med vitt skilda innehåll,  som de flesta med fler än tre kossor i hagen torde kunna hålla med om.

1. Det har inte gått så bra med invandringen till Sverige.
- Ingen tycker på allvar att den främsta konsekvensen av invandringen från utomeuropeiska länder till Sverige har varit ”berikning”. Sedan kan man tolka situationen på olika sätt. Två grupper väljer att skylla på vissa aktörer och svartmåla dem, och dem enbart. En av dessa grupper struntar i eventuella konsekvenser för svenskarna, och menar att det främsta, nej – enda, integrationsproblemet är vit rasism. En annan struntar i invandrarna och menar att det främsta problemet är bristande anpassning från deras sida eller bristande gevärsanvändning från svenskarnas sida. En tredje grupp, som kanske till och med har brytt sig om att studera till exempel etniska relationer, menar att det är själva konceptet massinvandring som är fel, och att pajkastningen är rätt onödig. Det finns alltså en del att inte hålla med varandra om, men en sak kan alla vara överens om: det har inte funkat.

2. Kvällstidningar är värdelösa nyhetskällor.
- Man vinklar så mycket, så barnsligt och så dåligt att man inte sällan tangerar lögn. Att läsa Aftonbladet och liknande träck är att fördumma sig själv. En blandning av inkompetens, girighet och illvilja gör att allt som trycks i kvällspressen är skit, eller åtminstone med största sannolikhet skit. För alla, oavsett åsikt och orientering.

3. Det är inte bra att uppföra sig illa offentligt.
Att springa runt på offentlig plats och ställa till med sattyg eller stöta och störa folk i sin omgivning är inte trevligt. Exakt vad som är stötande och störande kanske varierar från person till person; fulla nynazister som skriker ”Sieg Heil”, maskerade anarkofemisituationister(r) som kastar stenar på beväpnad polis och sedan grinar när de får en batongsmäll, riksdagspartier och halvnakna homosexuella som dansar och pissar sig fram genom huvudstaden. Själv är jag etiskt konsekvent och tycker att vi kan skippa, eller åtminstone kraftigt fördöma, alla tre. Och en hel del annat motsvarande i samma veva.

4. När man diskuterar med någon av motsatt uppfattning ska man diskutera sakfrågan, inte klassificera eller angripa personen som framför åsikten.
- Det här är dels en grundregel för logiskt resonerande två människor emellan överhuvudtaget, men också vanligt folkvett. Vissa ser det uppenbarligen som självklart att man, i till exempel Sverige och Västvärlden, har ett helt batteri av undantag från den här regeln (rasist, antisemit, homofob, främlingsfientlig, religiös fanatiker, elaking – emotionellt laddade förolämpningar, halvtaskigt förklädda till klassificerande begrepp). Själv kan jag också känna för att, i alla fall i detta sammanhang, ta till kraftuttryck (”hycklande kryptobolsjevik” känns närliggande). Ändå tror jag att få skulle ta avstånd från regeln som princip och utgångspunkt, och att alla vet att den som inte klarar att avhålla sig från att glida över i ad hominem-argument är en idiot. Nästa gång du ser en rubrik med adjektivet ”främlingsfientlig” före något fenomen tycker jag att du ska fundera på det.

5. Blogginlägg bör ha ett inre sammanhang, och inte bara bestå av lösa, raljerande tankefragment.
- En god princip alla borde följa.

Se där! Fem disparata teser ”varje förnuftig människa måste ta för givna”, för att låta lite som en högerextrem version av typ John Rawls. Och, i åtminstone ett par av fallen, möjliga utgångspunkter för en seriös dialog över ideologigränserna.

Idag tar Solguru en kort utflykt i populärkulturens domäner, och tar upp två skojiga kortspel på tema kommunism respektive världskonspirationer. Kanske en vettigare sysselsättning än mycket annat, om man ska slå ihjäl lite tid?

Umgänge sker numera till stor del framför TV-apparater, om inte helt enkelt över internet. Att bara umgås, att diskutera över en kopp kaffe, tycks ibland vara på väg att bli en antikverad livsform, även om det förhoppningsvis bara är min kroniska kulturpessimism som spelar mig ett spratt. Det verkar, hur det än står till med det, finnas ett behov av att föra fram umgängesformer som varken sker genom en dataskärm (för nej, att kommunicera via text eller ens via uppdaterade varianter av telefoni är inte jämförbart med den direkta samvaron människor emellan) eller parallellt med kopiös konsumtion av sprit eller andra droger. En sådan umgängesform är olika former av spel – spel av den gamla skolan, grundade på kort, tärningar och andra högst fysiska attiraljer.

För den som intresserar sig för detta ämne finns ett förvånansvärt stort utbud att välja bland, och undertecknad är i sammanhanget föga mer än en dilettant. Alltifrån klassiker, ofta kanske lite väl enkla, som RISK, Monopol och Alfapet, till mer avancerade varianter som andra världskrigsspelet Axis & Allies och det satiriska spelet Junta, kan utan större besväras läras och spelas av de flesta. Gräver man ned sig djupare i krigsspelens förlovade land kan man hitta allt mer komplexa varianter, för att slutligen landa i det absoluta nördträsket med Advanced Squad Leader, ett perverst intrikat och komplicerat spel vars fulla regler synnerligen få behärskar till fullo.

Kamrat Stalin & Co
Idag tänkte jag istället uppmärksamma två kortspel, av den typ som har egna lekar men inte förutsätter ändlöst och påkostat ”samlande”, utan är hyfsat kompletta i sig själva. Dessa två exempel är förhållandevis lätta att lära sig, och dessutom inte särdeles dyra. Det första heter Comrade Koba, och är skapat av en svensk vid namn Anders Fager. Det är en simplistisk men beroendeframkallande historia som utspelar sig under Stalins terror. Varje spelare ”satsar” i hemlighet på tre partikamrater i det sovjetiska bolsjevikpartiets högsta led, varefter Stalins paranoia i samklang med de kort som befinner sig närmast honom, går loss som en lie över partihierarkin. Först med misstankar, sedan med avrättningar.

Vinnaren är den som har sin kommunist närmast ”Ledaren” – och vid liv – när spelet tar slut. En informativ liten regelbok innehåller minibiografier över de olika karaktärerna (i flera, om inte de flesta fall, har man till och med behagat ange etnicitet), samt en kort kommentar där spelskaparen hånar dem som fått för sig att Lenin och Trotskij på något sätt var moraliskt överlägsna ”Kamrat Koba”. Ett mycket roligt helgnöje, och en omgång tar bara runt 45 minuter. Känslan när man säger ”jag misstänker Kalinin för trotsistisk kollaboration och sabotage” är obeskrivlig.

Världskonspirationer dygnet runt, året runt
Det andra kortspelet jag tänkt ta upp är av äldre datum, och heter Illuminati. Som namnet antyder är det baserat på konspirationsteorier. Det är lite mer komplicerat än det ovannämnda, men har också betydligt mer att erbjuda vad spelupplevelsen avser. Varje spelare tilldelas en konspiration, som The Bavarian Illuminati eller The Servants of Cthulu, och får därefter ett kort som representerar denna. Det saknas några grupper som skulle kunna tänkas vara lämpliga i sammanhanget, men som tur är medföljer två blanka konspirationskort för den som känner sig artistiskt lagd. Ut från detta grundkort bygger man sedan, genom tärningsslag och skumt förhandlande med övriga spelare, ett nätverk med det yttersta målet att dominera världen på ett eller annat sätt. Nätverket består av ytterligare kort, som har vissa egenskaper som gör dem bättre eller sämre lämpade att kontrollera andra kort.

Således kan man med lätthet använda Hollywood för att ta över Kalifornien, medan det är betydligt svårare att dominera Ku Klux Klan med hjälp av The International Communist Conspiracy. Genom att planera sitt nätverk rätt kan man dock uppnå mycket underhållande ”konspirationskedjor”, och spelets genomgående svarta och satiriska humor kompletterar den finurliga spelmekaniken så att man inte ledsnar i första taget.

Den som är intresserad av att bygga ut sina valmöjligheter för en tråkig vardagskväll med några vänner bör absolut ta en titt på de två ovanstående spelen. Såvitt jag vet är det billigaste alternativet för att komma över dem svenska World of Boardgames, som har en mycket effektiv postorder. Där finns även en bra bit över tusen andra spel, för den som känner att tanken med det här inlägget var god, men exemplen usla.