Solguru

SvD valde nyligen att ge gratisreklam till ett projekt ämnat att ”putta ner Sverigedemokraterna från toppen av googles sökresultat”. Projektet är ganska pinsamt överlag, men värst är nog försöket att verka politiskt obundet.

Under rubriken ”Kampanj på nätet för att utmana SD” redovisar Svenska Dagbladet av obegripliga orsaker ett internetprojekt, vars huvudsakliga mål är att bemöta ”medveten propaganda från SD” (tänker man lämna den omedvetna propagandan därhän, eller vad menas?). Målet är för det första att putta ner Sverigedemokraternas egen hemsida från googles förstaplats, och för det andra att skicka ut folk som tror att Sverigedemokraterna är farliga i olika kommentarsfunktioner och på facebook. Vidare vill man se fler ”anti-SD”-filmer på youtube, och fler kommentarer i Twitter.

Initiativtagaren är en anonym person ”i 20-årsåldern” som påstår att han skulle kunna råka illa ut om han gick ut med namn (när nu någon senast blev misshandlad för att han eller hon var emot SD). Den implicita poängen är förstås att sidan är ”politiskt obunden”, och enbart vill skydda Sverige och svenskarna från risken att ett pissljummet populistparti begränsar invandringen till något som åtminstone bara tangerar smärtgränsen. Man är också noga med att påpeka att man ”tar starkt avstånd från politiskt våld och censur”. Tonen i bjäbbet, begränsad som den är av någon sorts försök att imitera en mer allmänt ”demokratisk” hållning, känns dock igen.

Lite taktisk PR-hjälp tycks sidan också ha fått från något håll – den ursprungliga topbannern hämtade sitt namn från en bok publicerad av Expo och skrev ”Sverigedemokraterna” med tysk frakturskrift (finns än så länge att beskåda i SvD-artikeln, men utifall den skulle försvinna finns den också här). Sedan kom kanske någon på att spontant bekymrade 20-åringar varken läser Expo-skrifter eller känner till att tysk fraktur minsann är det mest nazistiska som finns, så nu använder man istället en obscent ful variant som uppmanar folk att ”ta debatten”, för att ge en något mer ideologiskt obunden framtoning. Undertecknad är inte övertygad.

Avsaknad av diskussioner om strukturell rasism, klasskamp och patriarkat lurar ingen – something smells fishy. Skämd röding, för att vara exakt.

Antalet kvinnor som engagerar sig i identitära och genuint högerorienterade sammanhang ökar. Det är förstås positivt, men långt ifrån tillräckligt. Som vanligt finns det fler än en att skylla på.

Att andelen kvinnor är fortsatt låg inom den så kallade radikalhögern är ett välkänt faktum. Den officiella förklaringen är givetvis att ”kvinnosynen” är huvudorsaken; att själva stödet för traditionella könsroller i sig självt verkar frånstötande på det svaga könet. Denna förklaring är lindrigt sagt enfaldig, och givetvis i sig nästan uteslutande propaganda. Det ligger dock lite i tanken, vilket jag ska återkomma till.

Lite motiverad misogyni
Först kan det trots allt vara värt att i sann högerextrem anda skylla på kvinnorna själva. Om det är något historien visar, är det att kvinnor överlag är synnerligen lojala mot den rådande makten och den rådande ordningen. I många fall har detta varit positivt – kvinnliga protester räddade mycket av kyrkan i Frankrike under revolutionen, en kyrka som åtminstone i vissa områden annars skulle ha förintats fullständigt av män uppfyllda av korrupt och abstrakt ideologi. Det traditionellt jordnära - kopplingen till verkligheten som ett relationsbetingat och reellt vara i nuet - hade här en positiv verkan.

I dagsläget är förhållandet dock det motsatta – i och med att det abnorma normaliserats, och feminismens debila hat mot all mänsklig kvalitet (både manlig och kvinnlig) etablerat sig som norm och trygghetssystem, tenderar kvinnor att söka tillflykt i just denna förfuskade version av verkligheten. Den kvinnliga tendensen att prioritera det konkreta, det ”mänskliga”, relationer människor emellan och det ”egna”, blir därför, istället för den enorma resurs den skulle kunna utgöra, en belastning och en begränsning. Den orientering mot det emotionella, solidariska och mänskliga – och mot det rådande – som historiskt sett kunnat verka som en nödvändig begränsning av manlighetens ofta konstruktiva, men stundom rysligt malplacerade, förmåga att transcendera egna förhållanden och hänge sig åt en idé, har slagit bakut och istället börjat försvara just en osund tillämpning av felaktiga abstraktioner på samhällslivet.

Genom att skambelägga viljan att ha barn och stabilitet i en familj, på ett sätt som gått så långt att män utan större problem kan få blivande mödrar att inte bara göra abort, utan till och med tolka det som ett uttryck för egen frihet, har man oskadliggjort den reaktionära och konservativa sidan av kvinnan. Den halva av befolkningen som ofta kunnat verka som en i positiv mening begränsande kraft gentemot det manliga, har istället förvandlats till sin egen raka motsats. Livgiverskan har blivit livets fiende.

Manlig självkritik från höger
Men från vårt håll – från vad man i dagsläget skulle kunna kalla den manliga högerns håll - kan man inte heller bara sitta och misogynt peka finger. De krafter och ideologier som skapat den nuvarande sitsen har inte byggt uteslutande på lösan sand, utan också kunnat stödja sig på faktiska manliga beteenden. Exempelvis kvinnomisshandel i sig har sällan varit särskilt uppskattat ens i extremt patriarkala kulturer (i antikens Rom var det överlag socialt tabu att bära hand på sin hustru, trots att husfadern i juridisk mening hade fullständig diskretion rörande hennes och alla andra hushållets medlemmars liv och död), men det hindrar inte att dess förekomst har varit ett utmärkt vapen för de som försökt angripa traditionella könsroller. Mäns ofta bristande kontroll över den egna sexualiteten var också en stark katalysator för den allra tidigaste ”kvinnorörelsen” (där rättighetstänkandet oftast begränsade sig till rätten att slippa ligga med sin man närhelst han blev på humör).

Inom den så kallade reaktionen har vi ofta haft problem med att urskilja den sunda antifeminismen - den som stödjer traditionella könsroller, kompromisslöst förkastar alla former av jämställdhetstänkande, och samtidigt värderar bägge könen högt på deras egna villkor. Den antifeminism som skapar och upprätthåller positiva normer, roller och ideal för bägge könen, och grundlägger en atmosfär av respekt och distinkta sfärer. Istället har det funnits en tendens att vända sig till vad som helst som avviker från exempelvis feminismens normer – sexualliberalism med inslag av antingen kvinnoförakt eller till och med purliberalt trams om att saker och ting blir bäst om var och en existerar för sig (här kommer försvar av prostitution in i bilden, där man kan börja fråga ”vad det skulle vara för fel på att en människa säljer sin kropp – det är ju ändå hennes/hans ägodel”).

Ideologiska ursäkter
I värsta fall blir produkten av ideologiskapandet bara en tam ursäkt för egna brister – man försvarar porr och promiskuitet med traditionalistiska eller andra argument, trots att det för envar är pinsamt uppenbart att det är egna beteendemönster eller drifter som är det verkliga motivet. I värsta fall har ett förråat, driftsorienterat synsätt lett till direkta övergrepp och vidriga förhållanden för de kvinnor som faktiskt valt att engagera sig för att ändra saker och ting. Ett svineri som vi rimligen borde ha kunnat lämna åt de hycklande velourmän vars dekonstruktion av den egna könsrollen har gjort dem emotionellt instabila, och benägna att misshandla sina bättre hälfter i högre utsträckning än någonsin någon gammaldags patriark. Oacceptabla förhållanden har skapats på sina håll, tyvärr stundom mot en åtminstone halvdant ideologisk kuliss.

Poängen jag eftersträvar här är inte någon sorts puritansk moralism – att någon ser på porr eller ”ligger runt” lite i ungdomen är ingen katastrof som diskvalificerar honom från just någonting, men det är heller inget man ska försöka göra ideologi av i en situation där sexualiteten korrumperats och kommit att dominera samhällslivet på ett vanvettigt sätt. Att förstå det är ett första steg mot att överhuvudtaget ha en möjlighet att nå ut till kvinnor – både unga och äldre.

Vad göra?
Den sista frågan är lite av ett moment 22. Bristen på kvinnor gör, att det blir svårt att hitta ett kvinnligt tilltal. I sak är våra förutsättningar utmärkta – i princip all kultur som existerat i väst och i världen, allt det som kvinnor framgångsrikt åstadkommit, alla förhållanden under vilka enskilda och grupper av kvinnor blomstrat, tillhör oss. Det enda våra meningsmotståndare har är en destruktivt navelskådande hatideologi som går ut på att jaga ”ojämställdhet” och förklara för kvinnor att de är skyldiga att omforma sitt hemliv till statistisk konformitet under ledning av psykiskt sjuka extremister. Vi har familjen, vi har kärleken till barnen, vi har modern, hustrun, älskarinnan och systern. De har ”krossa kärnfamiljen” och patetiskt runtdansande i parader på stan. Vi har religionen – hur den än förstås, tryggheten och det förgångna, prästinnan, nunnan och hantverkerskan. De har en framtid i vilken alla identiteter förgås i en värdelös malstorm av knullande, konsumerande och runtflyttande.  Detta måste vi bli bättre på att förmedla, och förhoppningsvis kan tjejerna som redan landat i rätt läger hjälpa till.

I takt med att fler kvinnor förstår var deras verkliga intressen – både som kön och som individer – ligger, kommer mycket av det här att lösa sig av sig själv. Det går inte att låtsas att ett plus ett är åtta hur länge som helst. Ändå är detta något att fundera på för högerradikala män av alla inriktningar: oavsett hur mycket vi kan skylla på ”samhället” har vi gjort en hel del galet själva. Innan vi städat rejält i egen farstu kan vi heller inte kräva att allt för många fler av damerna ska komma på besök – och kanske stanna.

Magnus Betnér har skrivit en debattartikel, som förtjänar en kort kommentar. Den rör Jihad-Jane, yttrandefrihet och svenskt hyckleri kring dylika frågor.

Betnér är förstås ingen favorit för undertecknad. Han är en halvfeministisk liberal av ”sunt förnuft”-typen (”alla förstår ju att om alla bara gör som de vill utan att skada andra kommer ingen till skada – hur religiös-nazistisk är man annars, eller, höhö”). Men nu är han faktiskt  komiker, och kan inte gärna förväntas vara något ideologiskt geni.

Det intressanta är två saker: för det första skriver han riktigt bra, bättre än han skämtar. Det andra, och viktigare, är vad han använder denna förmåga till. Ovannämnda sunt förnuft-tänk har nämligen lett honom till att uppmärksamma en av det svenska samhällets många bisarra motsättningar. Det handlar om det oerhört fåniga i det fanatiska försvaret för rätten att rita rondellhundar, ställt mot den lindrigt sagt fadda uppställningen för flertalet  andra kontroversiella synpunkters status i Sverige.

Resultatet – debattartikeln ”Väck mig när ni verkligen försvarar yttrandefriheten” – är roligt och uppfriskande. Förutom att påpeka sådana självklarheter som att Hets Mot Folkgrupp-lagstiftningen är exceptionellt paradoxal, och en pinsam skamfläck på Sveriges i och för sig för var dag allt pinsammare rättssystem, går han även hårt åt andra typer av officiell och inofficiell censur:

”Självklart ska vi stötta Lars Vilks rätt att rita profethundar. Det är en oerhört viktig rätt, utan vilken vår sekulära demokrati inte har en chans att överleva. Vi ska värna den, men då borde vi i rimlighetens namn också värna nazisters rätt att förneka Förintelsen och kreationisters rätt att lägga fram teorier om att en skäggig farbror skapade jorden på sex dagar. Det måste vi göra oavsett vad vi personligen tycker om vare sig galna teorier, revisionism eller hundar. Och det borde vi göra utan att en kass konstnär ska behöva bli mordhotad först. Det är nämligen först då yttrandefriheten är värd namnet.”

Det ovannämnda citatet innehåller en väldigt rolig detalj, som den gode Betnér torde få duktigt med skit för om någon annan med samma magnifika analytiska förmåga som jag uppmärksammar det. Det är hur som helst skönt att se en konsekvent liberal för en gångs skull, även om mer totalitärt orienterade socialdemoderater antagligen har bättre förståelse för hur ett samhälle verkligen fungerar.

Att hans rop lär klinga hyfsat ohörda i det svenska medieklimatet är nog inte någon vild gissning heller, men lite roligt är det när någon i alla fall säger någonting. Vill Betnér och hans meningsfränder lära sig att förstå det nya Sverige lite bättre kan jag rekommendera mitt inlägg från tidigare idag.

För den som är osäker på vad som hänt med demokratibegreppet, och var samhället är på väg, behövs i dessa tider information. Solguru presenterar idag sju regler för den modernt demokratiske individen.

Att helt och hjärtligt engagera sig i dagens europeiska samhälle, och alltså få tillgång till både det och de makter som styr det, är inte lätt. Det är uppenbart att det finns ett behov av en liten introduktion till hur man på bästa sätt tänker kring och agerar i – ja lever – den demokratiska värdegrunden. Som alla förstår handlar det inte om några föråldrade uppfattningar om vad ”demokrati” varit och är, utan om den kritiskt-teoretiskt, vetenskapligt framställda form med vilken vi välsignats. Sju enkla regler är tillräckligt för att förtjänstfullt delta i det kulturradikala upplysningsprojekt som är den västerländska demokratin 2010:

Regel #1: En grupps existens, rättigheter och moraliska värde beror på hur mycket och vilken sorts förtryck den utsätts för. Ingen identitet, ingen kultur och ingen attityd har minsta värde, eller existerar egentligen, såvida den inte kan hänvisa till sin egen utsatthet och underordning. Ytterst få individer och grupper kan leva upp till att ha någon fullständig rätt att vara som de är. För att ta ett kort exempel kan man påpeka att muslimska män visserligen är viktigare än svenska män, men har mer att svara för än muslimska kvinnor. Muslimska kvinnor i sin tur är i detta sammanhang sannolikt något tveksammare än muslimska passiva homosexuella (men inte aktiva). Såvida sagda kvinnor är araber eller turkar kan de vidare placeras på ungefär samma nivå som exempelvis kurdiska män, men får nog anses vara mindre förtryckta än kurdiska kvinnor. Det hela kan vara förvirrande för oinvigda, vilket för oss till nästa princip.

Regel #2: Vänd dig till auktoriserade auktoriteter. Dina åsikter bör i första rummet härledas ur forskning, utförd av människor med en högre förmåga att avgöra exempelvis vem som passar in var på förtrycksskalan. Om en lesbisk och handikappad svensk kvinna blir upprörd och uttrycker sig rasistiskt när en flykting från Rwanda säger att kvinnor borde stå vid spisen – och den afrikanske flyktingen blivit torterad i sitt hemland, vars regering fått stöd av tyska Kristdemokrater – vem är det som har blivit diskriminerad? Var ska utredningen, upplysningskampanjen och reportaget i Aftonbladet sättas in? Här vet vanligen människor med postkolonial, genusteoretisk och mångkulturell utbildning hur man ska förhålla sig (facit: det är tyskarnas fel). I vissa fall kan det tyckas som att inte ens deras intrikata förklaringar, trots idoga referenser till tunga vetenskapsmän som Marx, Freud, Focault, Adorno och Lenin, riktigt håller sträck. Det kan förefalla som om en brist på logik föreligger. Vad kan detta bero på?

Regel #3: Logik är en patriarkal förtrycksstruktur. Föreställningen att man genom att resonera, observera, tänka eller på annat sätt ”förstå” saker och ting kan komma fram till något är bara ytterligare en manifestation av makt- och därmed förtrycksrelationer. Steget mellan att tro på en organiserad vetenskap och till exempel en organiserad religion är farligt kort – och därifrån är steget ännu kortare till korstågen och Hitler. Alltså är varje ifrågasättande av akademiska auktoriteter inom humaniora och samhällsvetenskap på grund av bristande ”koherens” eller taskigt ”empiriskt underlag”, i grunden sexistiskt, rasistiskt och en form av härskarteknik. För att snabbt sätta stopp för varje diskussion där patriarkalrasistisk så kallad ”verklighet” kommit in i bilden rekommenderas fraser som: ”Med statistik kan man bevisa vad som helst” och ”Nu är forskning faktiskt alltid [lika] subjektiv [oavsett hur den bedrivs]” (hakparanteserna implicita; att uttala dem öppet rekommenderas ej). Orsaken till att objektivitet, logik och koherens är ohållbara utgångspunkter i varje diskussion är att de vanligen formulerats av män, europeiska män till på köpet. Och:

Regel #4: Alla heterosexuella europeiska män är potentiella nazister. ”Potentiella” är egentligen ett onödigt tillägg, men kan vara bra att ha där av rent taktiska orsaker. Det är centralt att komma ihåg att i toppen av förtryckspyramiden – och därmed i botten av värdepyramiden – återfinner man alltid vita män. Det kan vara lätt att här falla över i någon kompromissartad tanke om att ”vissa män är OK”. Detta är dock helt fel väg att gå – genom en livstid av aktiv självförnekelse kan europeiska män visserligen köpa sig rätten att existera som individer, men för dem som etnisk eller kulturell grupp finns ingen plats – någonsin. Faktum är att de, i enlighet med Regel #1 inte existerar (eftersom de aldrig kan förtryckas, annat än möjligen som barn). Trots sin icke-existens är de dock vad vi brukar kalla ”problematiska”, vilket betyder ”onda” på Vänsterakademiska. Om man nu skulle vara en europeisk man själv, då?

Regel #5: Skäms! Det här gäller förvisso inte enbart blonda bestar till karlar, som bara förstört planeten och inte bidragit med minsta lilla förutom patriarkal religion och dito penicillin. Faktum är att även kvinnor som på något sätt har det bättre ställt än andra på Moder Gaia har anledning att skämmas. Återigen är hudfärg centralt, men även sexualitet är viktigt (heterosexualitet är den främsta orsaken till pedofili och misshandel av homosexuella, till exempel). Glöm alltså aldrig bort att alltid må dåligt över vem du är, var du kom ifrån och var du är på väg. Kvinnor som vill sona sin skuld gentemot sämre lottade gör detta på bästa sätt genom exempelvis humaniorastudier och abort, men glöm för all del inte heller att du som kvinna i relation till (svenska) män är förtryckt, och därmed har det moraliska övertaget just där. Detta kan du förstå, hävda och stärka på många olika sätt. Inte minst genom humaniorastudier och abort. Det hela kan åter bli förvirrande, men det finns ytterligare två grundregler, som kan användas i brist på auktoriteter eller situationsspecifika regler.

Regel #6: Det som känns rätt är alltid fel. Intuition och instinkter är de främsta orsakerna till rasism, sexism och Hitler. Lösningen här är att nogsamt söka ut hur du innerst inne känner inför olika fenomen, inse att alla dessa känslor är konstruerade av rasistpatriarkatheteronormen, och sedan agera och tänka precis tvärtom. Varje undlåtande att göra detta är att vara en del av problemet. Att tro sig vara tolerant för att man accepterar homosexuella par som adopterat och bor i villa är att bedra sig grundligt, och är inte ens nära att vara sant demokratiskt. Eftersom detta, i sig utmärkta, fenomen för det första reproducerar heteronormativa mönster, och för det andra skulle kunna riskera att åstadkomma något som åtminstone liknar trevnad eller funktionalitet, är det otillräckligt. Betydligt väsentligare är genuina Queer-livsstilar – barbackapartyn i syfte att få HIV, Destroyer Magazine, tvåhundra sexpartners om året eller fler. Principen går givetvis långt utöver HBTQA-kulturen: konst, populärkultur, gatumiljö, familjerelationer… Vad det än gäller är det centralt att skapa konstant dissonans, kronisk disharmoni. Det ska vara fult, det ska handla om lidande och självdestruktivitet. När människor ”mår bra” normaliserar de sin livsstil – och vid normalisering skapas ”den Andre” och därmed hierarki, rasism och Hitler. Ergo:

Regel #7: Förstör! Det viktigaste målet att sikta mot är att ingen människa ska ha någon känsla för vem hon är. Muslimers identitet som muslimer är utmärkt, så länge de kan betraktas som förtryckta och därmed bidra till att sätta P för eventuell trivsel, harmoni och överordning hos exempelvis svenska män. Tagen för sig själv är Islam förstås bara en patriarkal-hierarkisk religion, som i det långa loppet givetvis måste bort även den. Denna sjunde och sista regel är förmodligen den viktigaste av alla. Det är visserligen bra att må dåligt över sig själv, jämna ut skillnader människor emellan för sakens egen skull och se till att inkompetenta personer får så mycket makt som möjligt över kompetenta – på alla nivåer. Ska det vara någon poäng med hela projektet måste man dock finna sin innersta motivation, och agera utifrån den: det kompakta, svarta och eviga hatet mot den sociala konstruktion som är verkligheten och kosmos. Innan man gör det är man bara novis, och kan aldrig bli riktigt, riktigt demokratisk. Hell Satan!

I Svenska Dagbladet förs i dagarna en liten debatt om den svenska högern, tro det den som törs. Senast ut är Johan Norberg, som släpper loss hela batteriet till försvar för en i alla avseenden vänstervriden, men marknadsfixerad, ”höger”.

Erik Wallrup har skrivit en försiktig krönika som efterlyser en ”tänkande höger”, i vilken han bland annat nämner Ernst Jünger. Att en reaktion följer är inte överraskande, och tyvärr är det inte heller överraskande att det inte är den hysteriska vänstern som står för kritiken, utan en tvättäkta liberal. Det är Johan Norberg som sarkastiskt meddelar att ”vi är förstås fel sorts intellektuella”. Det är fascinerande läsning; att se vad det svenska utbildningssystemet och debattklimatet ger upphov till för elände.

Johan Norberg är förstås inte någon intressant eller viktig person. Hans liberalism är av ett märke som varje något så när bildad människa har svårt att tro kan existera. Det handlar om samma gamla tramsiga, och från alla tänkbara synvinklar vederlagda, föreställningar: i luften hängande individer som räddas av marknadskrafter och kreativt avtalar sig fram genom historien – möjligen begränsade av ”irrationella” föreställningar. Han gillar inte Heidegger, för han är nazist. Han gillar inte Jünger för… Ja, någon sorts guilt by association går säkert att tillämpa även där, jag bryr mig faktiskt inte. Det är trött och tråkigt.

I frihetsfabriken
Norbergs viktigaste ambition i tillvaron tycks vara att visa att han är ideologiskt kompatibel med allt marxister, feminister och allmänna galningar tror på och tycker – så länge de inte lägger sig i den ideologiskt neutrala frihetsfabrik som utgörs av den fria marknaden och dess abstrakta rättigheter. Han är ”progressiv” och har inget gemensamt med konservatismen. Hans definitioner av ideologierna tycks vara hämtade ur någon sorts samhällskunskapsbok för gymnasiet; att gå igenom exakt var och hur han har fel känns bara överflödigt.

Den som förnekar kulturella, traditionella, genetiska och sociala realiteter till förmån för en förment objektiv och fri atom är antingen ohederlig eller fullständigt okunnig – om allt. När Norberg menar att det finns en intellektuell höger i Sverige – för vilken han själv skulle vara en representant – är det svårt att tro att han inte bara skrattar hela vägen till banken. Det hela går från dåligt till lyteskomiskt när han beskriver sin hållning till tillvaron som att det handlar om att ”låta det som spontant växer fram ha sin gilla gång” (som om det funnes särskilt mycket spontant med Franska Revolutionen, det svenska könsnivelleringsprojektet eller invandringen). Så varför ens bry sig?

Värdelösa värderingar
Precis som den liberala kritiken av vänstern sedan länge reducerats till kontroversiella synpunkter i stil med att Stalin var dum och att män inte är djur, är Norbergs implicita kritik av någon sorts diffus nazi-konservativ höger givetvis ointressant för vem som helst med ens rudimentär kunskap om vad högern egentligen innebär och står för. Precis som inga liberala värderingar räddar barn från att skickas till genusdagis och få sina liv och könsidentiteter grundligt sönderexperimenterade, har de heller inte mycket att sätta emot en genuin höger. De är helt enkelt naiva, barnsliga och grundligt felaktiga.

Alltså: att Norbergs egna åsikter inte ens är lite värda att ta på allvar, utan bara handlar om en uppenbart inkorrekt antropologi skräddarsydd för att passa chica ekonomstudenter och (för all del) massiva ekonomiska egenintressen på högre nivå, borde rimligen innebära att man kan strunta i honom.

Själva kruxet
Problemet är att han agerar målvakt åt den svenska kulturmarxismen genom att försöka kväva till och med tämligen harmlösa krav på åtminstone någon form av seriösa högerperpektiv (för en sak har han rätt i: han hör inte hemma i högern, utan är en subversiv och destruktiv betjänt åt helt andra föreställningar och intressen). Så länge ”konservativa” och högerorienterade människor slåss med väderkvarnar och diskuterar med ideologiskt infantila liberaler, som i allt väsentligt bara rapar utspädda versioner av de mer uttalat vanvettiga idéer som produceras längre till vänster, blir det svårt att få ordning på det tilltagande (”spontant framväxande?”) kaoset.

Om Norberg och gänget är ”fel typ av intellektuella” vet jag inte. Något fel är det, i alla fall.

Idag blir det bara en kort observation, som jag inte kan belägga statistiskt. Däremot tror jag att åtminstone någon kan komma att känna igen sig. Det handlar om den plötsliga yttrandefrihet som stötvis, delvis och periodvis, breder ut sig på nätet.

Vem som än lagt in en kommentar eller två på någon artikel rörande politiskt kontroversiella ämnen (läs: invandring, det är förstås högerextremt tjat det här, som vanligt), vet hur det brukar gå med det. Censuren av länkar till motpol är genomgående inom de flesta svenska medier, även de som annars tillåter länkar. Kommentarer som avviker för mycket från rådande konsensus hamnar snabbt på soptippen. De senaste dagarna har man dock visat en överraskande tolerans för rent rabiata kommentarer. På Svenska Dagbladets artikel om Socialbidrag stod till exempel, tills alldeles nyss, att läsa en kommentar av en viss Gunbritt, som talade om att ”stampa ut dessa kackerlackor”, syftande på invandrare. Döm om min förvåning när jag ser att kommentaren stått publicerad i över en timme! Att ingen skulle ha protesterat mot denna, förvisso osmakliga, formulering under hela denna tid föreföll mig lindrigt sagt märkligt.

För att testa min tes postade jag själv följande kommentar:
Det verkar vara en ny taktik från svensk media att släppa igenom fånrasistiska kommentarer om ”kackerlackor” och liknande. Det är märkligt, med tanke på hur hårt modererade kommentarsfunktioner brukar vara i andra fall. Syftet är rätt uppenbart: minska seriösa invandringskritikers legitimitet, genom att försöka koppla ihop dem med obalanserade eller affekterade individers uttryck för frustration (som givetvis omedelbart klassificeras som uttryck för ”strukturell rasism”). Det räcker nu.

Det tyckte tydligen SvDs moderatorer också, för cirka tre minuter senare försvann Gunbritt och ett antal andra mindre nyanserade röster direkt ur debatten. Nu kan det givetvis ha varit en tillfällighet, men det är inte första gången precis detta går att se. Även DN har på sistone haft ett förvånansvärt högt antal inlägg som förefaller vara hämtade från Integration & Invandring-forumet på Flashback, liggande uppe tämligen länge. Det är naturligtvis rätt grundläggande taktik; man släpper igenom blådårar, och kan sedan referera till dem när man talar om den strukturella rasismen och hur the fringe element breder ut sig på nätet. Kampen mot Den Vita Rasismens Väderkvarn kan då fortgå, ostörd av verkligheten och samhällets egentliga problem. Är det inte medvetet är det i varje fall en gynnsam slump.

Det handlar naturligtvis inte om något fringe element, bärande en satanisk ”vit rasism” som överlevt sedan vi förslavade tredje världen på ett sätt som mystiskt överträffade alla andra historiska imperier i ondska och brutalitet. Svensk media och de störda akademiker som formulerar dess diskurs har pissat bort stora delar av ett land det var ett jävla jobb att bygga upp. Att lågutbildade och frustrerade människor då inte kan se den sunkiga anti-treenighet av vänsterextremister, media och en möglig statsmakt full av inkompetenta karriärister, och istället ventilerar sin frustration på ett patetiskt sätt bakom tangentbordet, är inte ett uttryck för en i luften hängande ”växande rasism”. Det är ett uttryck för en frustration sagda treenighet själv bär det fulla ansvaret för, och vare sig censur eller strategiskt selektiv tolerans av smaklösheter kan ändra på det.