Solguru

En bloggare och debattör vid namn Torbjörn Jerlerup, som driver bloggen Sverige är inte världens navel, har givit sig in på att diskutera identitarismen i allmänhet och etnopluralismen i synnerhet med mig, och skrivit ett antal tämligen ärligt menade inlägg på temat. Det senaste finns här.

Torbjörn ska ha all heder för att han faktiskt tar diskussionen. Det är inte precis vanligt att någon lägger energi på att försöka bemöta tankar som bedöms som politiskt oacceptabla, och Jerlerup gör sig därmed till medlem i en synnerligen exklusiv grupp: antirasister som är intresserade av idédebatt. Det gör att han måste skiljas från antirasismen som ren dominansstruktur, och från den fattiga tankekontroll som är grunden i svenskt medie- och idéklimat. Det innebär dock inte att han har rätt. Att idéer framförs ärligt och nyanserat betyder förstås knappast att de är riktiga.

Rätt tanke, fel innehåll
Texten jag här vill bemöta lider av samma problem som ligger till grund för nästan all antirasism – först och främst det fullständigt oproblematiserade hopblandandet av individ och kultur, samhällsstruktur och mellanmänsklig moral. Jerlerup hävdar att människor ”väljer sin tillhörighet”, och att det absolut inte existerar några ”a priori givna” grupper. Det första är sant, det andra är fel – så pass fel att det är svårt att inte storkna när man läser det. Det spelar faktiskt inte ens någon roll om man, i strid med all seriös forskning på området, hävdar att det inte existerar någon biologisk bas för etniska grupper, och att etniciteter är ”konstruerade”. De etniska grupperna existerar som mänskliga realiteter ändå.  Att de förändras över tid gör inte att de är irrelevanta, eller att man kan uppfinna en ”människosyn” som gör att de plötsligt upphör. Den enda orsaken till att hävda motsatsen är en vilja att förstöra en specifik etnisk grupp – eller att man misstar ideologiskt grundat verklighetsförnekande för moral och sund människosyn.

Vidare menar Jerlerup att vi måste se till ”mänskligheten” snarare än vår egen etniska grupp. Här utgår han från att det ena utesluter det andra, vilket är en form av klassisk fuskargumentation som är endemisk inom ”antirasistiskt” tänkande. Att olika familjer bor i olika hus, och att man inte helt fritt flyttar mellan olika byggnader och bosätter sig i andra människors vardagsrum, är inte ett problem. Människor kan – nej, måste – bebo mindre, kollektiva sfärer, där det egna och ”den Andre” hålls åtskilda, helt utan att med någon nödvändighet ge sig på andra och mörda dem. Faktum är att åtminstone två av våra nu pågående krig motiveras med en helt annan sorts ideologi än den etniska (både i Irak och Afghanistan är det demokrati som står på programet, Kosovomassbombningarna genomfördes till stor del på grund av ideologisk mångkulturalism), och detsamma gäller hundratals historiska krig. Människor kommer alltid att döda varandra av olika orsaker och på olika sätt – idéernas roll är inte att förneka detta faktum och därmed förvärra situationen, utan att förhålla sig till verkligheten och minimera skadeverkningarna. Att man påstår sig ha gått bortom det etniska innebär inte att man faktiskt gjort det, bara att man aktivt börjat stödja en ohållbar situation, och faktiskt motverka sin egen etniska grupp (eller åtminstone oppositionella element som vill verka till dess fördel).

Grannskap, vänskap och mänsklighet
Jag och min granne bor i olika lägenheter, och umgås i stort sett inte alls. För ett par månader sedan ringde jag ändå brandkåren när han lämnat plattan påslagen så brandlarmet gick. Vi bebor helt och hållet åtskilda sfärer, utan att bråka eller tycka illa om varandra alls. Vi hälsar också när vi träffas på caféer. Jag vet även att han har kraftiga alkoholproblem – att lösningen på det problemet skulle vara att bjuda in honom till att sitta och supa i mitt vardagsrum, och sedan anklaga min ordinarie umgängeskrets för ”intolerans” när de tyckte att hans supande och snarkande försämrade situationen i mitt hem, är absurt. Utbyte mellan olika kulturer förutsätter inte, lika lite som socialt utbyte, att man bosätter sig hos varandra i stora massor.

Västvärlden har under flera hundra år, och i synnerhet de senaste femtio, förespråkat precis Jerlerups ideologi. Det socialistiska/liberala projektet bygger på precis de antaganden som görs i hans debattartikel. ”All annan identifiering med alla andra människor går utöver det som kan anses vara oss givet av naturen”, skriver han. Det låter bra, men är helt enkelt abstrakt hitte-på. Det är inte sant, helt enkelt, för om det vore det skulle vi inte ha några ”integrationsproblem” i Sverige, och människor skulle ha organiserat sig på andra sätt än vad de hittills gjort.

Jerlerup rör ihop teoretiska abstraktioner med social realitet. Det går givetvis att, som han säger, skapa en ”idé som inte är i beröring med oss” - till exempel ”mänskligheten” – och sedan utöva politisk makt i dess namn. Skillnaden är att en enhet som nationalstaten, som redan i sig själv har sina problem, är oändligt mycket naturligare än den rena abstraktion ”mänskligheten” utgör. Vi vet vad vi menar när vi säger svensk – det är inte bara en ”idé”, utan ett relativt konkret allmänbegrepp som inkluderar utseendemässiga, språkliga och kulturella drag på ett helt annat sätt än vad ”mänskligheten” gör.

Inte fallit i fällan..?
Så här resonerar Jerlerup: ”Jag har inte fallit i fällan att tro att min etnicitet är något som är naturligare att stå nära än araben eller asiaten. Jag har sett in i människors hjärtan och hjärnor och sett en gemenskap som går utöver etniciteten eller kulturen eller hudfärgen eller religionen.” Kanske inte, men du har fallit i snart sagt alla andra fällor man kan tänka sig. Inte minst fällan att avstå från att försvara sitt eget folk, och istället försvara en ideologi som få egentligen är betjänta eller ens intresserade av (minst av allt kineser och araber).

Jag har heller inga personliga problem med människor av annan etnicitet och ras, som individer. Däremot blir det problem när man av detta faktum drar slutsatsen att vi inte bör ta hand om vårt eget folk, eller åtgärda den eskalerande, ideologiska och uppenbart destruktiva situation som uppkommit i västvärlden. Istället ska vi tydligen ”TÄNKA och hitta en lösning på problemet och hitta sätten att rädda alla!”. Märkligt nog menar han också att det finns historiska exempel på denna typ av lösningar, vilket slår mig som oerhört naivt och fullständigt ogrundat.

Det starkaste argumentet här är Jerlerups liknelser mellan globaliseringen och  nationalstaternas uppkomst – han menar här att nationalstaten framgångsrikt övervunnit tidigare lokala identiteter, vilket han möjligen har en poäng i. Här glömmer han dock för det första att det finns en skillnad mellan att skapa en maktpolitisk och kulturell konstruktion bland människor som är relativt lika och att skapa en ”global värld” där det ska finnas ett vi utan ett dem. Ännu mer graverande är att han inte verkar fatta att nationalstatens seger – ens i det biologiskt relativt homogena Sverige – aldrig varit mer än begränsad. Vi ska minnas att Överkalixbor och Skåningar faktiskt skiljer sig markant åt, och att en massflyttning mellan Norrland och Sveriges sydspets säkert skulle ha en del jobbiga konsekvenser det med.

Mångfald ingen tillgång
Jerlerup refererar till ”människans förmåga att lösa problem”, och anklagar sedan identitarismen för att bortse från den. Vad han där missar är att jag inte alls bortser från denna förmåga – tvärtom föreslår jag en lösning: avbryt den uppenbart sinnessjuka mångkulturpolitiken, och sluta låta irrationellt romantiserande av ett ohållbart tillstånd diktera dagordningen.

Det är en bisarr tanke att kulturellt utbyte och ”mänsklighetens” utveckling som totalitet skulle vara beroende av massiva folkomflyttningar och ett framtvingat tillstånd av mångfald som uppenbart, objektivt, är destruktivt. Jerlerups resonemang går ut på att presentera hur han personligen förhåller sig till individer och försöker förneka det faktum att språklig och etnisk samhörighet är en – icke självvald – realitet, inte ett val eller en teoretisk abstraktion. Det är inte sant. Just denna typ av tänkande är själva grunden till situationen i Sverige idag, och det är därför direkt oansvarigt att hävda sig vara ”för invandring”, särskilt om att man som Jerlerup faktiskt inser att integrationen inte fungerar. Man bedriver inte en politik som inte fungerar, och innan någon kunnat påvisa hur det skulle vara möjligt att genom humanistisk ideologi få mångetniska, jämlika samhällen att fungera snarare än urarta, borde det vara självklart – oavsett ideologi – att inte medvetet skapa dem. ”Diversity” is a difficulty to be overcome, not an advantage to be sought”, säger Ann Coulter. Bättre än så kan det inte sammanfattas. Sverige är kanske inte ”världens navel”, men för en svensk är det vettigt att betrakta det som hjärta, lunga och hjärna.

Jag har alltså inte mycket positivt att säga om Jerlerups inlägg – förutom en viktig sak: läget i det här landet skulle vara annorlunda om våra makthavare i likhet med honom vågade utsätta sina idéer för kritisk prövning. Kanske skulle vi då kunna röra oss mot en situation där folkvett triumferade över det nonsens vars sociala uttryck är våld, motsättningar och förlorat socialt kapital.

Som en bisak har jag, Torbjörn, alls inga problem med att bli kallad både traditionalist och identitär – tvärtom räknar jag mig som bägge (även om detta resonemang och denna debatt hör till den senare idégruppen snarare än den förra, som rör större och på många sätt viktigare frågor).

Greg Johnson har nyöversatt en essä av Guillaume Faye, ursprungligen skriven 1996. Den behandlar traditionalister och anhängare till bland andra Julius Evola. Det är ett polemiskt stycke, lätt att kritisera och till och med uppröra sig över. Läser man det lite mer ingående finns dock mycket matnyttigt att hämta.

En nyöversättning av en essä av Guillaume Faye har rört om i grytan med en kritisk utläggning om vad författaren kallar ”metafysisk traditionalism”. Sin vana trogen skriver han polemiskt, kontroversiellt och provocerande. Måltavlan är vad han kallar ”Evolianer” och ”Heideggerianer”, samtidigt som han noga betonar att det är vissa anhängare till sagda tänkare han vänder sig emot, snarare än tänkarna själva. Uppsatsen har fått vissa mer eller mindre rättrogna traditionalister att upprört ta avstånd från den franska Nya Högern i sin helhet, och andra individer att reservationslöst och förnöjt hålla med. Det finns dock all anledning att nyansera bilden i bägge riktningar.

Kontrapolemik #1
Delar av Fayes kritik är, tvärt emot vad han själv hävdar, helt klart riktad mot traditionalismen och perennialismen i sig själva, snarare än mot eventuella ”lärljungar” med förvirrade idéer. Dessa delar är ofta ytliga, ibland rent utav plumpa. När han oproblematisk separerar den teknologisk-vetenskapliga utvecklingsoptimismen och materialismen från de egalitära, politiska och moralistiska idéer som följt dem sida vid sida, slarvar han grundligt i sin analys. Givetvis har han rätt i att en radikal primitivism, som förkastar all vetenskaplig och teknologisk utveckling som i sig själv liktydig med abstrakta, utopiska ideologier och destruktiva politiska projekt, är absurd. Men denna inställning är inte vanlig hos traditionalister överhuvudtaget – det närmaste man kommer är ett ointresse eller en (i mina ögon sund) skepsis inför materiell utveckling hos vissa av de perennialistiska författarna.

Att förhålla sig kritisk till hur vissa former av teknologisk och strukturell samhällsutveckling bidragit till att alienera, splittra och förstöra både individer och kollektiv i Europa, Väst och världen är en nödvändighet för en högerkritik av moderniteten – det har i varje fall inte nödvändigtvis något att göra med orealistiskt, nostalgiskt svärmande för allting som inte existerar för tillfället. Man måste våga säga nej till en reservationslös kult av förändring och teknologisk-ekonomisk ”utveckling”, utan att för den sakens skull förkasta positiva uttyck för mänsklig skaparkraft. Valet står inte mellan primitivistiskt hat mot varje materiell förändring å ena sidan, och en generalentusiasm inför uppenbart destruktiva fenomen grundad i en föreställning om att de på något sätt kan anses vara uttryck för ”faustisk anda” å den andra. Det finns både mellanvägar och helt andra vägar.

Kontrapolemik #2
Fayes uppfattning om vad den västerländska kulturens essens består i har jag kritiserat tidigare, och väl medveten om vilket getingbo den frågan är tänker jag inte fokusera mer än nödvändigt på det. När han hävdar att den västerländska kulturen är och bör vara ”optimistic and not pessimistic, exteriorized and not interiorized, constructivist and not spiritualistic, philosophical and not theological, open to change not settled and complacent, creator of its own traditions and forms or immutable ideas, conquering and not contemplative, technical and urban and not pastoral, attached to cities, ports, palaces, and temples and not to the countryside” är han enligt min mening fullständigt ute och cyklar – inte främst genom de positiva utsagorna, vilka till stor del är riktiga, men definitivt genom många av de negativa. För Faye tycks Platon, Meister Eckehart, Plotinus, hedniska gudar belägna utanför människornas värld, kontemplation, askes och till och med bondesamhället vara någon sorts ”östliga” produkter, snarare än det fundament (eller åtminstone en väsentlig del av det fundament) västvärlden vilade på, bitvis tills långt efter Franska Revolutionen. Min mormorsmor skulle i varje fall inte ha hållit med på sitt torp.

Det är till stor del en extremt reduktionistisk, och modernistisk, syn, som i sin enkelspårighet på många sätt går betydligt längre än de ”evolianer” Faye kritiserar. Han upprepar renässansens egennyttiga omtolkning av hela antiken, men går så långt att han ibland hamnar i det fullständigt verklighetsfrämmande. Påståendet att en en monistisk (implicit materialistisk) ontologi skulle vara djupt rotad i den västerländska kulturen sedan före kristendomen saknar bas, upphöjandet av handling och förändring till ogrundat egenvärde försöker uppställa Herakleitos som fundamental för Väst, men utesluta Parmenides. Det är en selektiv, och återigen till stor del modern, verklighetsuppfattning utifrån vilken det blir svårt att på något allvarligt sätt kan ifrågasätta några av vår nuvarande kulturs mest problematiska drag.

Andra sidan av myntet
Det är alltså ganska lätt att fastna i en kritik av Fayes uppsats – har man en gång läst Evolas Against the Neo-Pagans är det lockande att med utgångspunkt i denna eller någon snarlik text helt enkelt avfärda hela Fayes resonemang och fortsätta med det man håller på med. Till detta kommer en viss irritation över att texten bitvis slungar enorma bumlingar sten i glashus – när Faye menar att traditionalismens fokus på det inre (som om just detta inre inte vore fundamentalt i all verksamhet) leder till politisk och samhällelig passivitet är det svårt att inte fråga sig var den franska Nya Högerns representanter hållit hus inom den realpolitiska sfären. Att göra det vore dock både fegt och slarvigt – faktiskt ovärdigt den som vill göra exempelvis Evolas idéer rättvisa. Låt oss därför ta Faye på allvar när han säger att han talar om ”evolianer” och traditionalister, snarare än Evola och traditionalism. Gör vi det kan vi titta lite närmare på vad han fått rätt – för det är en hel del, det med.

Traditionalismens risker
Mycket av det Faye pekar ut som problematiskt hos traditionalismen är förvisso inte unikt för denna tankeskola i sig själv. Ändå är det givet att exempelvis pessimism och ”defaitism” är synnerligen närvarande hos många av perennialismens självutnämnda representanter, och att detta bara kan vara följden av något bristande i ideologin, eller kanske snarare i tolkningen av ideologin. Även om exempelvis en regressiv historiesyn egentligen inte på något sätt lämnar rum för passivitet och uppgivenhet, av den enkla anledningen att plikten att fortsätta kämpa med både sig själv och sin omgivning kvarstår – stöter man ofta på problem i detta sammanhang. Ett exempel på en betydande risk är att man, även om man menar att alla har en skyldighet att göra sitt bästa trots dåliga odds, avstår från att agera på ett realistiskt och funktionellt sätt – både kamp och argumentation blir självändamål, och resultatet irrelevant. Detta har historiskt sett varit ungefär lika vanligt hos ideologier och skolor helt utan kopplingar till vare sig andlighet eller traditionalism – både radikala vänstersekter och olika etniska motståndsrörelser (Che Guévaras sista revolutionsförsök, delar av ETAs terrorism osv) har förfallit till ett slags principlös ”tragisk heroism”, där resultatet helt hamnat i bakgrunden. Det hindrar dock inte att en bokstavligen deterministisk historiesyn, där absolut ingenting kan göras åt någonting någonsin, är kontraproduktiv både för individen och hans åskådning – och dessutom en vulgärtolkning av traditionalismens tankar på området.

Att undertecknad inte håller med Faye när han säger att ”spirit and matter are one and the same thing”, hindrar inte att det resonemang i vilket uttalandet ingår har sin riktighet. Ett fokus på andlighet, på det egna självet (till skillnad från jaget) får inte innebära en förlust av andra principer – och framförallt måste man vara säker på att man faktiskt ägnar sig åt det. Annars kan man mycket lätt hamna i en grupp Faye beskriver med stor precision: ”They replace the service of the people, of politics, of community, of knowledge, of a cause, not only with the service and contemplation of the self, but with the service of mere abstractions.”

Passivitet och självförhärligande
Fayes kanske mest träffande kritik, som betecknande nog är skild från vissa av hans mer fantastiska uppfattningar om hur saker och ting är eller bör vara beskaffade, rör två ting:
1) Isolationismen och passiviteten som ofta följer för en viss typ av traditionalister. Pessimismen rörande omgivningen gör att man isolerar sig från levande uttryck för vad människan och skapelsen innebär, och placerar individen i en solipsistisk värld av inbillad överlägsenhet. Att Faye blandar ihop detta med verklig kontemplation överhuvudtaget är visserligen problematiskt, men att denna typ av utveckling kan förekomma är nog de flesta som haft med traditionalister, oavsett skola, att göra väl medvetna om.
2) Detta leder i sin tur, ironiskt nog, till en extremt intensiv form av borgerlig individualism. Kulturuttryck kopplade till traditionalismen som abstrakt idé ämnade att markera den individuella identiteten, och gemenskapsgenererande markörer inom alla möjliga områden riskerar att omvandla en av de mest skarpsynta uttrycken för kritik av den moderna världen till en fluga eller en hipp, alternativ trend – och en som dessutom används som ursäkt för att föhålla sig passiv och ointresserad av verkligheten. Med Fayes ord: ”its hatred of the “present” is a good way, a skilful pretext, to reject as impossible any concrete historical construction, even those opposed to the present.” Med tanke på hur bekvämt det i dagsläget är att undvika realpolitiska överväganden överhuvudtaget, för att slippa anklagelser om det ena eller det andra, eller för att slippa ha att göra med politiska subkulturer som fungerar dåligt och utmärks av kaos och konflikt, är det begripligt att man väljer denna väg. Men gör man det ska man i alla händelser inte skylla på Evola.

Ytterligare en invändning mot hur traditionalismen stundom tagit sig uttryck (kanske i synnerhet hos yngre) är när den övergår i pseudoelitistisk misantropi – man tycks här undgå att själva fundamentet för en traditionalistisk samhällssyn är att de flesta människor inte är ”krigare och präster”, inte är ”elit”, och att detta är helt och hållet i sin ordning. Då riskerar man att övergå i ett generellt förakt för de grupper i samhället som förmodligen förändrats minst under de gånga århundradena – ”verklighetens folk”, för att skoja till det lite. En grupp som förvisso är i behov av att samhällets centrum tar sitt ansvar och regleras efter fungerande värderingar, men som aldrig haft något intresse för abstrakta subtiliteter, och heller inte ska bespottas som otillräckliga för att de gör de uppgifter deras livsväg dikterar åt dem. Traditionalismens motståndare är de idéer och krafter som bryter sönder det funktionella samhället och dödar både ande och mening hos alla dess invånare, inte de ”massor” som är den passiva produkten av förödelsen.

Sammanfattning
De problem vissa av Fayes åsikter skapar, hindrar alltså inte att han bitvis är oerhört klarsynt. Under förutsättning att man, som tidigare antytts, läser uppsatsen som en kritik av en viss inställning hos vissa traditionalister (eller kanske till och med som ett problem, eller åtminstone en risk, för alla anhängare av traditionalismen) finns det helt enkelt en hel del att hämta i den. Det kräver att man stänger av sitt polemiska sinnelag en smula, och koncentrerar sig på de delar av texten som kan ha relevans för en själv. Man får då blunda för att delar av Fayes kritik grundar sig i ganska luddiga och ogenomtänkta idéer, och för att andra delar av den skulle kunna användas lika väl mot hans egen tankeskola. Gör man det, och inser att Faye faktiskt är en oerhört intelligent och kunnig människa med goda avsikter, inser man att essän är riktigt intressant. Den gör sig visserligen bättre som instrument för självkritik än som en kritisk granskning av traditionalismen som sådan, men det är knappast något som talar till dess nackdel. Läs och begrunda, helt enkelt.