Solguru

Idag recenserar Solguru ett manifest baserat på Julius Evolas tänkande, ursprungligen författat av Italiens Raido. Den heter A handbook of traditional living: Theory and practice, och ger uttryck för en hel del intressanta idéer.

Den första bok som givits ut på det nystartade förlaget Arktos är en sorts handbok för traditionalistisk radikalhöger. Den utgår i allt väsentligt från en evoliansk form av traditionalism, och många drag i boken kan kännas igen från exempelvis Evolas förslag till ordensregler för L’Ordine della Corona di Ferro (på engelska här). Boken innehåller engelska översättningar av två texter som tidigare publicerats av den italienska organisationen Raido: Il Mondo della Tradizione (1997) och Il Fronte della Tradizione (1998), samt ett par korta förord av bland andra översättaren.

Den första delen av boken – renderad som The World of Tradition – kan beskrivas som en snabbkurs i evoliansk och i viss mån generellt traditionalistisk verklighetsuppfattning. Som kortfattad introduktion till densamma är den också utmärkt. En uppenbar nackdel är att svårsmälta eller märkliga föreställningar inte förtydligas eller källbeläggs närmare – det gäller att hänga med i svängarna för att kunna ta till sig innehållet, och skeptiker torde inte övertygas. Som snabb referensguide, eller en inkörsport, till en traditionalistisk tankevärd torde den dock vara svåröverträffad – att författaren uppenbarligen är grundligt övertygad om det han skriver gör också att man slipper omständliga omtolkningar eller ”kontextualiseringar”. Ibland blir det för enkelt eller fel på andra sätt, men överlag är det en mycket klar och precis framställning av sådant som förhållandet mellan triaden ande-själ-materia, kastregression, initiation, auktoritet och mycket annat (ständigt sett med Evolas specifika ögon, vilket ofta är en fördel, men ibland leder till lindrigt sagt kontroversiella ställningstaganden).

Den andra delen - The Front of Tradition – behandlar hur man bör organisera sitt liv för att leva upp till traditionella värderingar, och samtidigt aktivt delta i en andlig och/eller politisk kamp för att återskapa en civilisation i ordets rätta bemärkelse. Värden som självdisciplin, andlighet, broderskap och organisation diskuteras koncist och tydligt. En avgörande skillnad mot den text av Evola själv som nämndes i denna recensions början är att man, medvetet eller omedvetet, rensat bort vissa av de märkligare idéerna ur Evolas egna riktlinjer, och i viss mån gjort innehållet mer tillgängligt.

Till stor del ägnas denna del åt att lägga fram orienteringspunkter för en orden av något slag – en andlig-politisk kampgrupp vars mål är att genom exempel och aktivism förändra det omgivande samhället. En hel del energi läggs dock också på att lyfta fram behovet av personlig, individuell förbättring hos den som vill leva efter traditionella mönster, vilket är en av de viktigaste sidorna av manifestets budskap.

Man behöver inte mycket fantasi för att hitta punkter att kritisera i texten; i ett samhälle där det sociala, mediala och kulturella blivit samtidigt integrerat och fragmenterat på det sätt som skett i senmodernismen är det lindrigt sagt svårt att föreställa sig en ‘orden’ av den renläriga typ som här förespråkas. Detta är dock inte allt för väsentligt – många av principerna och idéerna är tillämpliga både för individer, och som inspirationskällor för faktiska verksamheter och organisationer. En större brist är däremot att boken knappast alls berör vardag, relationen till populär- eller annan kultur eller interaktion med samhället och politiken i allmänhet. Givet att en gruppering av den typ som förespråkas rimligen måste hitta medel för att påverka sin omgivning – öppna upp samhället för Traditionens ljus, så att säga – hade mer pragmatiska råd helt klart varit av värde.

Man kan alltså med fog hävda att det handlar betydligt mer om teori än praktik – konkreta tillämpningsförslag för det som menas röra konkret livsföring saknas till stor del. Samtidigt handlar det om ett principiellt manifest, och som sådant är det i många stycken både estetiskt och ideologiskt inspirerande. Samt självklar läsning för den som intresserar sig för förhållandevis sentida reaktionärt tänkande.

”[N]othing will ever be accomplished unless the moral conscience of man is reaffirmed through the connection to a living centre. This is the primary aim every human community must strive for. Man has two options: transcendence or degradation.” [p. 78]

Boken finns, föga förvånande, att köpa här.

Alain de Benoist och Charles Champetier författade för ett femtontal år sedan ett manifest, där de framlägger sina synpunkter på Europas nuvarande läge och potentiella framtid. Det är intressant läsning på många sätt.

Manifeste por une Renaissance Européenne publicerades ursprungligen 1999 i Éléments 94, och återutgavs 2000 i bokform. Sedan ett antal år tillbaka finns den också i engelsk översättning, utgiven av Runa Raven i en ganska enkel pamflett. Bakom texten står Alain de Benoist och Charles Champetier, av vilka åtminstone den förstnämnde torde vara välkänd för motpols läsare. Manifestet behandlar den franska Nya Högerns visioner för framtiden, och analyserar många av samtidens problem i linje med författarnas filosofiska synsätt och politiska ideologi.

Om sakernas tillstånd
Kritiken av samtiden är elegant, men åtminstone bitvis konkret. Man tar upp modernismens korta och brutala herravälde över västvärlden, konstaterar att den universalistiska enhetskultur som på något vis kommit att betraktas som ”västerländsk” snarare än bara människofientlig sannolikt har spelat ut sin roll, och presenterar utifrån detta ett antal förslag på vad som bör göras. Utgångspunkten är att modernismen helt enkelt upphört, och att detta fått följder som är både destruktiva och laddade med potential. En av situationens värsta sidor är den upplösning av genuina mänskliga gemenskaper, ned till individnivå, som den klassiska modernismens sönderfall inneburit. Medan nationalstaternas centralisering medförde en stundtals drastisk reduktion av lokalsamhällets och de regionala kulturernas autonomi inom respektive nation, lämnade de många mer fundamentala sociala mönster och institutioner mer eller mindre orörda, i synnerhet på landsbygden.

I kontrast häremot har det postmoderna tillståndet – både i form av liberal individualism och tillhörande ”fria marknader”, och i vänsterns välfärdsprogram – allvarligt skadat och förändrat sättet människor interagerar på. Till detta kommer en teknologisk och ekonomisk utveckling som förefaller ske för sin egen skull, som bidrar ytterligare till att separera generation från generation, människa från människa. Människans reduktion till ekonomisk handelsvara – något som på intet sätt förbättras eller förändras genom lika kvantitativa föreställningar om ”mänskliga rättigheter” – gisslas hela tiden övertygande av författarna.

Manifestet antar dock ett betydligt mer optimistisk förhållningssätt, och menar att framtiden inte går, eller behöver gå, mot en upplösning av samhället i alltigenom ensamma individer, sammanbundna enbart genom en allt mer avlägsen centralmakt. Istället menar man att det är möjligt, om inte nödvändigt, att återskapa en kulturell frihet för Europas folk, och att vägen går genom å ena sidan regionalism (för enskilda folk och områden), och å andra sidan européisk federalism (för Europa som helhet, där man genom militärt och ekonomiskt samarbete kan hävda kontinentens intressen, snarare än förbli underordnad ”västliga” dito). Utom dessa frågor behandlas en uppsjö andra – man diskuterar den Nya Klassen i kärnfulla ordalag, kommersialiseringen och i synnerhet reklamen kritiseras skarpt, massinvandringens skadlighet (eller i bästa fall meningslöshet) och tar upp många andra väsentliga aspekter på Europas situation idag.

Problematik
Det finns en del saker att kritisera i manifestet som sådant, inte minst den krypande känslan av att vissa av de ting Benoist och Champetier tolkar som möjligheter skulle kunna ses som något helt annat. Det finns egentligen inte mycket som tyder på att några lokalsamhällen är på väg att återuppstå, eller att det postmoderna samhället skapar en oerhörd potential för att nyskapa kollektiva identiteter. I synnerhet gäller detta europeiska folk – med Sverige som extremast tillgängliga exempel.

Den postmoderna människan, och svensken av idag, tycks använda den nyfunna friheten från den modernistiska enhetskulturen till andra saker än verka för egen autonomi och etnisk, kulturell och samhällelig utveckling. De olika identiteter folk antar tycks mest vara ett slags respons på en strid ström av stimuli, där nyskapade tillhörigheter (vare de religiösa, politiska eller kulturella) uteslutande tjänar funktionen att gynna individens självdefinition, och stärker snarare än begränsar dennes egoism och därmed ensamhet. Subkulturer, hobbies, ”nyreligiösa” rörelser och idrott tenderar för det mesta att handla om i grunden temporära individuella ”livsval”, och kan inte på något sätt jämföras med grundläggande gemenskaper som familj, by eller kast. Och, i alla fall för europeer, är det främst denna typ av ”postmoderna” gruppidentiteter som individer hamnar i, snarare än etnisk gemenskap eller genuint religiösa rörelser.

Med tanke på att boken till stor del behandlar relativt konkreta saker som politik, kultur och ekonomi känns det också lite onödigt när man då och då stoppar in väldigt vidlyftiga synpunkter på världsåskådning och filosofi överlag (även om detta utgör en förhållandevis liten del av texten, och egentligen inte gör vare sig till eller från). Till detta kommer en del märkliga idéer som känns malplacerade och sannolikt krymper målgruppen.

Trotzdem…
Allt som allt handlar det ändå om en läsvärd text, som presenterar många av den Nya Högerns kärnidéer. Som utgångspunkt för diskussion är den också utmärkt – just att vissa delar kan upplevas som mindre genomtänkta innebär också att man som läsare får möjligheten att vara ”aktiv”, vilket kanske inte alltid är fallet med texter som i princip summerar det man redan tycker. Manifesto for a European Renaissance rekommenderas alltså för alla som har ett intresse för Europas framtid.

Finns att köpa på Arktos.

Relationen mellan den liberala kapitalismen och vänsterns kulturprojekt kan det knappast skrivas för mycket om. Inte minst har denna krånglat till möjligheten att på ett vettigt sätt ta hänsyn till dagspolitiska spörsmål.

På många sätt är det lätt att som identitär eller på annat sätt dissident betrakta det liberalkapitalistiska samhället som lämpligare än det socialistiska. Det är till exempel enkelt att se hur möjligheten att välja sitt eget liv skapar åtminstone något rörelseutrymme för den som inte alls intresserar sig för vare sig konsumtionskultur eller inhuman, könlös egalitarism i socialistisk tappning. Riktigt så enkelt är det dock inte: den postmoderna kapitalismen medför fruktansvärda sociala och mänskliga konsekvenser – eventuell ekonomisk utslagning åsido (sådan kan ju modereras och begränsas, som sker i de flesta länder idag) – den knyter upp människor till fiktivt skapade TV-identiteter, bryter sönder mänsklig ömsesidighet och naturlig gemenskap. I praktiken begränsas den liberala staten aldrig till att låta människor vara ifred och hindra dem från att skada varandra – och i den mån den gör det, fylls det ideologiska och normativa tomrummet av privata storaktörer. TV-kanaler, subkulturer, konsumtion och ensamhet har sedan länge skapat ett slags grotesk ersättningsreligion i Västvärlden.

Finesser med liberalkapitalism
Ändå kan man, på en principiell nivå, urskilja ett antal fördelar med ett system grundat på ”fria individer” under en stat som enbart förbjuder det som ”skadar andra”.

1) Kapitalismens anspråk på människan är inte absoluta – dess fixering vid ekonomiska transaktioner och ”avtal” begränsar dess dominansdrift. Systemet som sådant kräver egentligen bara individens arbetskraft (om ens det). För det stora flertalet gör detta visserligen ingen skillnad, i enlighet med det som sagts ovan kommer masskultur, media och subtilare former av påverkan ändå att knyta upp dem mot en ordning där de är alienerade i produktionen, och sociokulturellt dysfunktionella. Ändå finns här en möjlighet för enskilda personer att i princip strunta i stora delar av strukturen – och åtminstone en teoretisk potential även för kollektiv att fungera tämligen autonomt. Socialismen och kommunismen gör redan från utgångspunkten anspråk på hela människan – när det liberala systemet närmast råkar utarma själen i sin iver att profitera på kroppen, något det åtminstone finns viss möjlighet att motstå, vill socialismen ”nyskapa” människan i enlighet med abstrakta, mycket omfattande, moralismer.

2) Liberalismen har några principer som, åtminstone då de tillämpas konsekvent, går utöver den rena pragmatismen. Hit hör exempelvis yttrandefriheten och rätten till ett privatliv, oberoende av dess negativa konsekvenser. Ibland tar sig detta rent befängda uttryck – såsom i oviljan att på ringaste sätt motverka destruktiva kulturuttryck och beteendemönster – men för den som önskar att bevara någon form av autonomi vis-a-vis den omgivande soptippen är detta en självklar fördel. Även här skiljer sig den socialistiska traditionen avsevärt – här är utplånandet av det som gör människan till människa det absolut fundamentala. Detta gäller inom både marxistisk och anarkistisk teoribildning, och alla ideologiska diskussioner utöver det är metodologiska snarare än principiella. Anarkismens direktdemokrati har inget att göra med att låta människan komma till tals sådan hon är eller någonsin varit, utan förmodas (visserligen grundlöst) ge upphov till en egalitär, könlös kollektivism. Detsamma var ytterst Marx och Engels mål när de 1849 i Die Neue Rheinische Zeitung förklarade att stora delar av Europas raser hade till enda uppgift att ”utrotas i den revolutionära förintelsen”. Egalitarismen och revolten mot verkligheten förblir i vänsterns kärna, och det rent praktiska varierar okontrollerat.

3) Kapitalismen är dynamisk och instabil. Det gör att möjligheten att förändra den, och på längre sikt helt eliminera dess groteska aspekter och åter begränsa den till ett medel för varu- och tjänstutbyte snarare än en global, demonisk självhärskare, i alla fall teoretiskt kvarstår. Detta är visserligen en tveksam punkt att kontrastera mot den historiska kommunismen – det är ett faktum att, i vid mening, kommunistiska projekt tenderat att kollapsa, eftersom systemen i sig själva på ett så fundamentalt sätt strider mot människonaturen. Där har det också visat sig att kommunismens förmåga att på ett grundläggande sätt förändra och/eller förvrida människan varit tämligen begränsad (ser man på Östeuropa idag märker man snabbt att graden av samhällelig-kulturell urartning, åtminstone på ett normativt plan, är betydligt lägre än i Västeuropa, trots eller tack vare de ekonomiska-sociala kollapserna) Däremot skulle man kunna tänka sig en framgångsrik kommunism av dystopisk art – en värld där genetik, droger och avancerad propaganda faktiskt producerade det slut på historien i en absolut kollektivism som Marx föreställde sig. Inför ett sådant mardrömsscenario står sig faktiskt även multinationella företag slätt.

Ja, men nej
Så mycket för den principiella nivån; innan man springer och röstar på Alliansen bör man betänka några allvarliga problem när det kommer till tillämpningen av ovanstående. Det första är det faktum att det är långt ifrån självklart vilka politiska krafter som i dagsläget motsvarar vilken ”sida” i en tänkt dikotomi mellan höger och vänster. Den individualistiska liberalismen har redan omformulerats så att synnerligen traditionella socialistiska kontrollprojekt – såsom massinvandringen och familjepolitiken, som definitivt inte fötts ur några ”fria val” i konventionell mening – förklaras i termer av ekonomisk och individuell frihet. I mycket annat har den helt överlåtit kulturen och etiken till samma vänster den stundom förkastar i aggressiva ordalag. Omvänt har vänstern nästan helt gett upp alla anspråk på att förbättra situationen för människor, ens med ekonomiska medel. Mellan 1994 och 2006 sålde socialdemokraterna statliga bolag för 116 miljarder kronor, och globaliseringen (i alla fall delvis trots allt ackumulerandet av välstånd och i synnerhet makt i transnationella, fullständigt ”odemokratiska” storbolag) har man inte bara vikit sig inför, utan hyllat med emfas i åratal. Det vore inte helt långsökt att hävda att vänstern, som generell strömning, lämnat bakom sig både diktaturen och folkmordet, liksom direktdemokratin och den ekonomiska jämlikheten, och numera genomför sitt förstörelseverk inom ramarna för den globala kapitalismen.

Liberalismens medvetna blindhet inför det kulturella, det etniska och det moraliska har skapat ett tomrum som villigt fyllts upp med ideologiskt avskräde av röd karaktär, och kapitalismens frihetsälskare har knappt några medel kvar att försvara sig med. Betänk exempelvis hur i alla fall svenska liberaler gladlynt accepterar föreställningar om könsmaktsordningar och rasistiska strukturer, inte som ”individuella val”, utan som problem att motverka med lagstiftning och kvotering. I detta har man också helt övergett varje vilja att begränsa statsmakten och indoktrineringens roll i samhället – eftersom varje val som på något sätt upplevs som problematiskt av makthavare kan avfärdas som produkten av någon form av strukturellt förtryck av någon mot någon, och därmed ge staten rätt att intervenera i människors liv bäst den vill. Individen gills inte förrän han befriats i enlighet med elitens föreställningar- och därmed har den liberalkapitalistiska samhällsordningen redan börjat röra sig mot en vänsterorienterad totalitarism. Att den är ekonomiskt ojämlik blir då i sammanhanget tämligen sekundärt – något självändamål (annat än vad gäller ekonomisk produktivitet och profitmarginal) är inkomstklyftor knappast, även om de inte heller är direkt problematiska i sig själva.

Vi står alltså inför den obehagliga situationen att vi inte ens om vi ville skulle kunna välja en ”rovkapitalism” som lämnar våra själar och liv ifred när arbetsdagen är slut – indoktrineringen och vänsterns destruktiva antimänsklighet har trängt sig in i ”den fria marknadens” och dess förespråkares själva porer, vilket i sin tur beror på allvarliga felslut och blinda fläckar i den liberala och kapitalistiska människosynen. Det går inte längre att skilja pesten från koleran, om det någonsin gått.

För ett par månader bildades ett nytt aktiebolag. Det är spännande, men inte på grund av sin verksamhet, utan på grund av sin styrelse. Här trängs nämligen Expo och Strix med en flerfaldigt dömd vänsterextrem våldsbrottsling.

Aktiebolaget Piscatus verkar inte ha kommit igång med sin verksamhet än, men har varit registrerat några månader. Vad de ska göra framgår inte av den lilla dokumentation jag hittills kommit över, men intressant lär det bli. Styrelsen består nämligen av ett antal lindrigt sagt bekanta namn, som ger anledning att tro att vi snart kommer att få se dem sätta igång något riktigt speciellt. Två av styrelseledamöterna torde de flesta känna till: det är nämligen den demokratiska tidsskriften Expos välkände medarbetare Mikael Ekman, och Strix televisions otrevlige gaphals Robert Aschberg. Det tredje namnet på listan är dock det som fick åtminstone undertecknad att tappa hakan: ingen mindre än  Martin Anders Fredriksson själv!

Fredriksson är en välkänd dåre ur södra Sveriges ”autonoma utomparlamentariska rörelse”, för att tala fikonspråk. Han är så sent som 2005 dömd bland annat för att ha sprutat tårgas i ansiktet på en flygbladsutdelare och slagit honom i huvudet med ett järnrör [hittade domen här], och har även åtminstone ytterligare en misshandel på sitt samvete. Det handlar alltså om en våldsam och obehaglig vänsterextremist, för övrigt även misstänkt (om än frikänd) för mordbrand mot  McDonalds. Av allt att döma är han även helt utan kvalifikationer för att ingå i någon styrelse av någonting alls, såvida inte hans datorkunskaper kan komma till användning på något sätt.

Man funderar (nåja, i retoriskt syfte) på vad denne synnerligen osympatiske gamle ”antifascist” kan ha att hämta hos demokratiska organisationer som Expo och grävande, seriösa journalister som Robert Aschberg.  Att Ordfront och SVT är en sammanrunnen gegga sedan länge är förstås välkänt, men till och med cyniker som undertecknad har svårt att inte tappa hakan när mainstream-media, förment demokratiska antirasister och knäppa terrorister bildar bolag tillsammans. Visserligen är det ingen hemlighet att Expo odlar sina kontakter med våldsvänstern – Fredriksson är på Facebook en av ytterst få utöver närmast sörjande som medverkar i Facebookgruppen för Det Vita Fältet, och på samma community kan man se Expo-medarbetaren Mats Deland stoltsera med medlemskap i den internationella ANTIFA-gruppen. Men måste man bilda bolag med dem, och varför bryr man sig då överhuvudtaget om att kalla sig ”demokratisk” och låtsas som att man motsätter sig politiskt våld?

Mest av allt funderar man förstås – bolag eller inget bolag – på om det överhuvudtaget finns någon oberoende journalistik i det här landet utanför den så kallade extremhögern (undantaget enstaka vänstermagasin och möjligen Axess, ska vi i rättvisans namn tillägga). Om så är fallet: varför får de här kriminella idioterna med tillhörande rumsrena allierade fortsätta diktera stora delar av debattens dagordning i Sverige, utan att ens ifrågasättas av den massmedia som betraktar sig själv som ”borgerlig” men knappt ens lever upp till den urvattnade titeln längre? Varför tiger vänstern – åtminstone den något så när intellektuella del av den som i undantagsfall faktiskt finns?

Det är valår i år, och ihålig som demokratin blivit kan man väl åtminstone försöka hålla masken, och de värsta rabieshundarna kopplade?