Solguru

Hela det svenska debattklimatet, som varit dåligt i decennier, har kollapsat. Vad som nästan måste beskrivas som en masspsykos har fallit över landet.

Det är inte utan att man, för att tala med dagens modeord, skäms lite över att vara svensk i dagar som dessa. Det som orsakar skammen är inte i första hand dataintrången och det föga förvånande våld som nu blossar upp på allvar (den man som knivhöggs för att någon trodde att han var Sverigedemokrat är givetvis bara början på ”mobiliseringen mot rasismen” som massmedia och extremvänstern i renaste harmoni dragit igång). Däremot att man lyckats med konststycket att försämra debattens nivå flera steg – vilket i Sverige måste ses som ett fullständigt Herkulesverk.

Aftonbladet hyllar K-G Bergströms i alla avseenden debila jämförelse mellan Saudiarabien och antalet kvinnor inom Sverigedemokraterna (som om det fanns minsta väsenslikhet mellan att kvinnor inte gärna söker sig till ett parti man blir bespottad och knivhuggen om man tillhör, och en hel nation av kvinnor i svarta påsar som inte får gå ut själva). De har även, som få torde ha missat, dragit igång en kampanj vars namn knappt lever upp till grundläggande grammatiska krav, som möter en i form av en obscen pop-up så snart man går in på sidan. Övriga aktörer gör inte bättre ifrån sig – tvärtom har kvällspressen sjunkit under sin vanliga botten, och resterande media lagt sig alldeles intill.

Man har piskat upp vad som bara kan beskrivas som en pöbel – tiotusentals människor vräker på internet och i TV ur sig floskler som i sin enfald slår både Sverigedemokraternas mer förvirrade utspel, och till och med det sedvanliga tramset som brukar anföras i migrationsfrågor. Ordet ”pizza” har förmodligen aldrig förekommit så ofta under 48 timmar på internet. Det är nedslående att se fanatismen och hatet som piskas upp, och uppenbart är att den ”breda kampanjen mot rasismen” denna gång kommer att inkludera både förtal, våld och mer subtila former av förföljelser. Så länge man kan hålla en tillräckligt stor pöbel uppeldad blir det jobbigt för tänkande människor att anmäla en ens lätt avvikande åsikt i några som helst frågor.

Samtidigt finns det förstås en fara i det här sättet att arbeta, även om det kan verka effektivt. Genom att hetsa utifrån minsta gemensamma nämnare påverkar man i första hand unga människor, och politiskt oengagerade – idioter, i ordet ursprungliga bemärkelse. Att utöva förtryck genom att uppvigla de mest lättledda och emotionella lagren i samhället ger stora resultat på kort sikt, men i alla fall ofta sämre resultat på lång sikt. De här människorna är inte lojala, och när de första morden på Sverigedemokrater börjar trilla in kommer nog många att uppleva ett slags kallsup.

Därför är det också viktigt – oavsett om man är Sverigedemokrat eller på annat sätt marginaliserad – att inte kopiera den modell för politiskt arbete som används av massmedia och etablerade partier. Att fokusera på emotionellt medryckande propaganda och utnyttja masspsykologi när den är som sämst är givetvis lockande, eftersom det ger sådana möjligheter till snabb mobilisering och påverkan, men det är inte en stabil grund för makt. I förlängningen vinner man sannolikt, i synnerhet i informationssamhällets tidevarv, på att bibehålla en seriös ton och diskutera sakfrågor – och koncentrera populismen till att uttrycka i sak riktiga förhållanden på ett sätt som är begripligt för olika målgrupper. Att ljuga, gapa och hetsa har lyckligtvis den svenska ”extremhögern” till stor del vant sig av med, även om det är en bra bit kvar för många, och trots att det kanske är naivt tror jag att det är en taktik som vinner i längden.

En rasande pöbel utan argument men med guldfiskminne är inte ett stabilt instrument för maktutövning, särskilt när kontrollen över informationen börjar svikta. Det bör både media och etablerade partier tänka på.

Nu har man varit och röstat – enligt säkra uppgifter odemokratiskt. Det är en ovanligt intressant – och ovanligt vansinnig – valdag.

Huruvida något gott kommer av detta val kan man spekulera i. Helt klart finns det mycket som tyder på att det blir historiskt. Dels för att socialdemokratins envälde bryts för alltid (till stor del självförvållat genom stolpskottet Mona Sahlin), dels för att Sverigedemokraterna nu tar plats i riksdagen.

Den mediala masshysteri som följt i spåren på det senare har faktiskt lyckats ta även undertecknad på sängen. Det ska bli mycket intressant att se vad konsekvenserna i längden blir – man kallar numera SD för ”hatiska”, ”antidemokratiska” och ”rasistiska” i parti och minut – och hur samhällets begåvningsreserv kommer att reagera på den förmodade nazistchock som SD:s inträde i riksdagen tros innebära återstår att se.

Omfattande valfusk torde vara ofrånkomligt, eftersom stämningen som nu råder sannolikt får folk att uppfatta det som nobel civil olydnad. Våldsamma reaktioner torde även följa på riksdagsinträdet. Media och politiker kommer att ha det blodet på sina händer, i alla fall. Detta alldeles bortsett från att de med sitt retoriska gaggande förmodligen sänkt befolkningens genomsnitts-IQ med åtminstone fem punkter på två veckor (och åtminstone två av de punkterna idag, när Expressen, Aftonbladet och samtliga partiledare urartade fullständigt).

Att kommentera tokerierna ytterligare känns överflödigt, faktiskt, för det fradgande hatet talar för sig självt. Så pass väl att det inte blir något längre inlägg än så här idag. Kom ihåg att rösta odemokratiskt idag…

Det är populärt att ondgöra sig över förföljelser och våld mot oliktänkande i dagsläget, och i viss mån är det nödvändigt. Samtidigt ska man inte överdriva deras betydelse, och de risker som följer med att säga åtminstone ungefär som det är. Målbilden för den svenska hetsen mot ”dissidenter” har spritts – ordentligt.

Förföljelser av politiskt oliktänkande i Sverige får olika grad av uppmärksamhet beroende på vilken art de har. Kvälls- och morgontidningar rapporterar vanligen triumferande när någon ”avslöjas” som högerextremist och får sparken (även om tonen har dämpats på senare tid). Misshandelsfall förtigs ibland, och slås ibland upp så tydligt som man törs (även om man förstås måste kontra dem i det senare fallet; antydningarna om att att rånet mot Fredrik Federley kan vara politiskt motiverat hör kanske till de löjligare försöken i den riktningen).

Då och nu
”Extremhögerns” egna media är desto bättre på att slå upp misshandel och hot av egna och närliggande individer. Det är givetvis viktigt – folk behöver veta vad den urartade extremvänstern pysslar med, och se flatheten med vilka banditerna bemöts av rättsväsendet. Det finns dock en baksida av saken, både när vanlig media tar upp exempelvis anfall på Sverigedemokrater, och när olika nationalistiska nyhetstjänster rapporterar i minutiös detalj om varje övergrepp som sker någonstans i landet. Den baksidan är föreställningen att det är oerhört farligt att ha kontakt med den svenska radikalhögern.

En gång i tiden var det förstås det, när ”rörelsen” till stor del representerades av unga, okunniga och inte sällan missbrukande män. Den gamla onda tiden då det hela till största delen rörde sig om en defekt ungdomskultur, och politiken var en ursäkt för att slåss och vara arg. Då var engagemang och i viss mån kontakt nästan besläktat med ett gängmedlemskap, och hamnade man inte i slagsmål med vänsterns motsvarande huliganklubb kunde man nästan lika gärna råka illa ut från en ”kamrat”. Den tiden är dock för de allra flesta oåterkalleligen förbi; undertecknad höll hela den scenen på telefonstolpes avstånd och har aldrig känt minsta väsensgemenskap med den.

Nya tider, nytt läge
I dagsläget är situationen en annan. De allra flesta – offentliga som ickeoffentliga – aktiva i partier och debatt går fullständigt oskadda genom livet. Hot förekommer förvisso, men steget från hot till handling är långt. Det finns på sin höjd något hundratal idioter som faktiskt vågar och vill misshandla folk för deras åsikters skull i dagsläget, och dessa individer ska vi vara tacksamma snarare än rädda för. De röjer vägen så vi själva slipper.

Inte heller fenomen som den mediala hetsen, uteslutande ur fackföreningar och avskedanden från jobbet bör vara källa till särskilt mycket oro. Det är relativt ovanligt, i varje fall så länge man inte har ett prestigefyllt arbete, och är återigen den bästa reklam etablissemanget kan erbjuda. Det är inte roligt, men är ett relativt billigt pris att betala, inte minst med tanke på PR-värdet.

Omotiverad paranoia
De flesta är säkert fullt medvetna om det här, men en omotiverad paranoia tycks tyvärr leva kvar hos många. Denna paranoia är det sista rationella argumentet för både ”antifascistiskt” våld och imbecilla hetskampanjer från Expo och deras allierade på kvällspressen. Alldeles nyligen har jag vid ett flertal tillfällen stött på folk som är rädda för att beställa böcker från Arktos, i tron att ett eventuellt avslöjande skulle leda till avsked och misshandel. Så är det givetvis inte – extremvänsterns resurser krymper dagligen, och de sitter i den omöjliga sitsen att de inte kan legitimera sin existens utan fortsatt våld, men samtidigt bara bidrar till den lede Fiendens tillväxt genom samma våld.

Det logiska alternativet: att avbryta vidare terror och försöka ta diskussionen istället är dessvärre stängt, av den enkla anledningen att deras världsbild och analys är så skev och verklighetsfrånvänd att den inte är levnadsduglig i en något så när intellektuellt hederlig prövning. Utan hat och skällsord kollapsar den i ”intersektionella” atomer.

Krafterna tar slut…
Hur som haver finns det inte nog ”antifascistisk” kraft kvar i Sverige för att göra livet förjävligt för alla tänkande människor. Våldskapaciteten är begränsad, liksom medieutrymmet, och vid det här laget börjar sannolikt även etablissemanget förstå att det inte är vidare gott opinionsarbete att åsiktsregistrera folk och få dem sparkade från sina arbeten. Målbilden har spridits för mycket, och tanken att någon skulle hamna i problem för att ha handlat lite böcker känns allt mer befängd för varje dag. Ogrundad stigmatisering, svartmålning byggd på ren lögn, håller inte i längden

Antagligen är det där skon klämmer för den svenska huvudfåran; man har trott på sina egna idéer om att ”fördomar” är rent ogrundade fantasier, och därför trott sig kunna nyskapa fördomar om ”rasister” och ”främlingsfientliga” i egen tjänst. Problemet är bara att myter utan kärna upplöses i intet, och det ganska snabbt. Stereotypen av den galne skinnskallen som spöade invandrare fungerade för att hetsa mot ”extremhögern” så länge den till stor del var sann, precis som andra fördomar bara har bärkraft så länge de har substans och relevans. I dagsläget är situationen helt annorlunda. Just därför ser målbilden ut som den gör numera. För stor för att hantera med förföljelser, helt enkelt.

För övrigt: Daniel Poohls snyftkrönika om misshandeln av David von Arnold vinner härmed Solgurus stora hycklarpris. Inte nog med att den Expo-initierade hetsen mot SD är den uppenbara, direkta orsaken till misshandeln, Poohl samarbetar med öppna AFA-supporters som Mats Deland och står långt upp till halsen i extremvänsterns våldsutövning. Hans ”avståndstagande” är ren taktik, och ska inte på något sätt sammanblandas med Per Gudmunsons eller till och med Lars Ohlys – som faktiskt sannolikt menar vad de säger.

Jag är väl medveten om att många av motpols läsare tycker det är tråkigt med realpolitik, och så här i valtider blir det förstås extra olidligt. Därför tänkte jag idag bjuda på ett exempel på vad som bara kan kallas surrealpolitik.

Den nya metoden för att motverka ”rasismen” tycks vara ett fullständigt farväl till verkligheten. Genom osammanhängande och hysteriska argument tycks gängse media och partier försöka mobilisera någon sorts antiintellektuell motsvarighet till Republikanska Gardet, som in i det sista ska försvara det totala misslyckande som är svensk invandringspolitik.

Det nyaste, och i särklass roligaste, exemplet på denna utveckling är sidan Rösta Demokratiskt. Det är helt omöjligt att bli upprörd av innehållet – redan namnet på den (som antyder att man kan ”rösta odemokratiskt” på annat sätt än genom att rösta på ett parti som uttryckligen vill avskaffa demokratin) är ett lyteskomiskt mästerverk. Förvisso är det djupt oroande att vansinnet möjligen kan tänkas uppfattas som rationellt, vettigt eller grundat i något faktiskt. Hamnar vi i en situation där människor tar någon del av en sida som denna på allvar är faktiskt allt hopp förlorat. Själva kognitionen har kollapsat, och bara osammanhängande joller kvarstår.

Särskilda ting värda att uppmärksamma:
- de tre 1984-hetsande banners som pryder startsidans vänstra del och blinkar i ilsket rosa och svart: ”Det pågår ingen massinvandring!” ”Det pågår ingen islamisering!” ”Läs mer om varför du ska Rösta Demokratiskt!” ”Krig är fred!” ”Upp är väster!” ”Lars är parameter!”

- filmerna om rasismen, inskickade av vad som sannolikt är representanterna för Sveriges kommande filmindustri. Det vinnande bidraget innehåller en liten svensk kille med klara drag av Malcolm in the Middle, som oprovocerat får för sig att angripa vad som bara kan beskrivas som en formidabel Massajkrigare, vilken stillsamt strosar över en parkering. Kent mal på i bakgrunden, och det vidare förloppet lämnas åt vår fantasi. Det är gripande. Om vi kan förstå rasismen kan vi bekämpa den, är filmens upplyftande budskap. Tja, tror ni att fjortisungar som är ute och misshandlar tre gånger så stora negrer med avlånga pinnar är ett fundamentalt problem i Sverige blir det nog inte så mycket med det bekämpandet, så mycket är säkert.

- det samlade intrycket, som bara kan beskrivas som en blandning av pubertal naivitet och fullskalig mental kollaps.

- det roande, eller oroande, faktum att samtliga politiska ungdomsförbund utöver SDU står bakom sidan, i samarbete med varandra och Expo-grabbarnas personliga harem, Ungdom Mot Rasism.

Detta är långt från hela söndagsunderhållningen, tro mig. Annan viktig information kan vi finna under den informativa rubriken ”Rasism är dåligt” är att Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund tycker att… Ja, rasism är dåligt. Även facket – och Svenskt Näringsliv – är rörande överens om det (vilket alltså innebär att vi i invandringen slutligen funnit den universalkur som slutligen förverkligar fascismens ideal om att helt upphäva klassmotsättningarna – inte dumt).

Rösta Demokratiskt är skrämmande – att kalla den dålig är inte nog, för så här bisarr kan en sida bara bli genom att medvetet förkasta normal argumentationsteknik och intellektuell heder. Men mest av allt, faktiskt, är den rolig. Satir på den här nivån går långt över åtminstone min blygsamma förmåga.

Det har varit en blodig helg. Medias hetskampanj mot Sverigedemokraterna har givit extremvänster och kriminella vatten på sin kvarn, och man börjar se konsekvenserna. Renodlat negativa torde de dock inte bli.

Desperationen breder ut sig hos de sämsta elementen i det svenska samhället. Under helgen har vad media förmodligen i ett senare skede kommer att kalla en nynazist knivmördats, Sverigedemokraten David von Arnold har torterats med kniv i tjugo minuter i sitt hem och vänsterns (eller vad fan de ska föreställa nu, egentligen) knäppa snorungar har ägnat ännu en fredagseftermiddag åt att kasta sten på polisen. Mycket kan skrivas om samtliga händelser, men jag väljer att fokusera på våldet mot vårt blivande åttonde riksdagsparti.

Livsinjektion för extremvänstern
Sverigedemokraternas stundande riksdagsinträde är för etablerade politiker och media en källa till panik, som sagt till desperation. För extremvänsterns låtsasrevolutionärer är det däremot givetvis oerhört inspirerande – sannolikt det bästa som hänt AFA och besläktade dårfinkar sedan det tidiga nittiotalets sanslösa mord på bögar och invandrare. Den fullständiga politiska impotensen, det sammansmältande med kultursidor och samhällselit, som varit kännetecknande för Sveriges radikala vänster har sedan länge berövat den all trovärdighet, och i reella politiska frågor har man bara förvirrade ideologiska klichéer att komma med. Våld och protester mot etablerade politiker och samhällsinstitutioner är för farligt och framförallt för kontroversiellt för att man ska vilja ägna sig åt det också. Man behöver alltså en mer generellt avskydd grupp, en grupp utan alltför tydligt definierade rättigheter, på vilken man kan projicera sitt hat mot samhället och ge utlopp för det. Man får hjälp av media (så vitt jag sett är det enbart Per Gudmundson som fortsätter framstå som en av ytterst få journalistiskt aktiva skribenter i landet utan allvarliga cerebrala skador).

I takt med att landets ledarsidor och politiker piskar upp en allt mer vanvettig hatstämning mot Sverigedemokraterna genom att göra allt mer befängda och från verkligheten totalt löskopplade uttalanden, öppnas dock arenan upp för hatets små apostlar att äntligen få ägna sig åt den direkta aktion de älskar så mycket och genomför så dåligt. Medvetna om att de inte kan göra skillnad, kan de i alla fall försöka hindra andra att göra skillnad. Media tiger, med enstaka undantag, medan blodet rinner i lägenheter och på gator. Istället för att ta upp de mest flagranta, organiserade övergreppen mot politiskt aktiva som skett i Sverige på många år, ägnar man sig åt att driva upp hatstämningen ytterligare. Givetvis understödd av Stiftelsen Expos ”faktaunderlag”, insamlat genom dataintrång och kriminalitet. Istället för att granska våldsverkarna, galningarna och hobbykommunisterna ger sig etablerad media i lag med en organisation vars kopplingar till politisk terrorism vid det här laget är så uppenbara att vilken journalist som helst med minsta anständighet skulle ha slagit upp det på förstasidan för länge sedan.

Den andra sidan av saken
Samtidigt är detta, politiskt sett, bra. Det känns obehagligt att säga det – för David von Arnold finns naturligtvis mycket lite att fira när han tvingas lämna sin bostad och fly Malmö med en svastika inskuren i pannan av sinnessjuka svin. Ändå är det sådant här som visar hur fan det står till i landet. Våldtäkter, skolbränder och socialt kaos kan alltid bortförklaras – det är klass, det är diskriminering, det är dåligt väder. Det här går dock sämre att bortförklara. Det handlar om etablerade politiker, media och en klick av ideologiskt förvirrade psykfall, som tillsammans gör sitt bästa för att sabotera för ett förhållandevis moderat parti. Ett parti vars horribla brott mot konventionen bara varit att försiktigt påpeka det som stirrar miljoner människor i landet rakt i ansiktet varje dag: det här funkar inte.

Med andra ord får verkligheten påvisa det ord tydligen inte räcker till för att förmedla: den snuskiga gröten av gamla kommunistsympatisörer och våldsromantiker som fortfarande sitter och fyller stolsdynorna på redaktioner och universitet med sina periodar-vegetariangaser är inte bara ineffektiv och skadlig för alltifrån försvar till skola. Den verkar också för att både samhället och den tredje statsmakten nonchalerar, i värsta fall aktivt uppmuntrar, politiskt förtryck. Det börjar synas mer än tydligt nu, även för folk med huvudet instoppat där det inte hör hemma. Att extremvänstern i samma veva tycks ha infört någon sorts kvotering, och börjat fylla sina led med renodlat kriminella (på annat sätt kan man inte tolka tortyren av von Arnold; traditionella AFA-kids kan säkert dra en sten i huvudet på någon på stan, men skära in hakkors i pannan på folk med kniv är lindrigt sagt överkurs för svenska medelklassungar) är givetvis oroväckande, men samtidigt långt ifrån entydigt negativt.

Brutala cirkuskonster
AFA har historiskt sett ofta strävat efter att inrikta våldet mot marginaliserade grupper, människor som media och Expo entydigt klassar som ”nazister” och som därför saknar människovärde. Folk med någon typ av legitimitet har man i alla fall strävat efter att undvika att ge sig på allt för systematiskt. De brutala cirkuskonster deras yngre och mer exotiska sympatisörer nu ägnar sig åt stänker skit på hela övriga vänstern, tvingar så kallade antirasister att ”ta avstånd” och genererar massivt stöd för SD, och i förlängningen för konservativ och etniskt medveten politik överlag. Klarar alla bara att ta smällarna är det politiska förtrycket ett effektivare medel för att få folk att fatta vad som pågår än motpol någonsin skulle kunna bli.

Folk vet att det går dåligt, och börjar få en uppfattning om vilkas fel det är. Det kommer att synas på valresultatet och, betydligt viktigare, i hur folk fortsättningsvis förhåller sig till media och en-och-en-halvpartistaten Sverige. Extremvänsterns förruttnelse till intet fortgår oförhindrat. Det ska vi tacka både våldsverkarna och deras tysta medlöpare på redaktionerna för – det finns viktigare nationella och globala problem än banditer och dårar att ta tag i.

Annat inlägg på temat:
Oskorei – Vet Skäms