Solguru

Hysterin kring Sverigedemokraternas riksdagsinträde, och därmed påföljande klappjakt på allt vad ”extremhöger” heter, har i viss mån börjat dämpas. Samtidigt märker man hur många, inte minst journalister och politiker, allt mer börjat förlora kontakten med verkligheten. Det är inte bara ett problem för SD, utan för oss allihop.

Bland folk i gemen, inte minst bland de som snabbast ryckts med i skräcken för Sverigedemokraterna, börjar den svartvita bilden snabbt nyanseras. I dagsläget känner alla en sverigedemokratisk väljare, vare sig de vill eller inte. Bland folk som inte är besatta av politisk-ideologisk nit som går bortom all vett och sans är det något man då får lära sig att leva med, även om man själv är av avvikande uppfattning.

Inom svensk media- och politikerelit, liksom inom vissa andra elityrkesgrupper, fungerar det dock inte på det viset. Här är det ”sjukt” att tänka sig att någon man känner röstat i den riktningen – det är upprörande intill fradgetuggande. Man kan bara inte förstå, man hotar att ta bort folk från Facebook om de haft mage att lägga fel lapp i valurnan, man samlas över kaffet och ojar sig över hur det kan ha gått så fel. Man har knappt några förklaringsmodeller – det blir lite missnöjesröstförklaringar varvat med det sedvanliga gormandet om rasism och främlingsfientlighet.

Det enda rimliga sättet att tolka det hela är som följden av av ett slags sektmentalitet. En konkret genomgång av Sverigedemokraternas politik motiverar helt enkelt inte de galna reaktionerna, ens för en ganska rejält vänstervriden person. Att begränsa invandringen, förespråka viss positiv särstatus för kärnfamiljen och bedriva en halvt liberal, halvt socialdemokratisk folkhemspolitik är inte nazism, det är överhuvudtaget inte extremism. Inte ens den mest pessimistiska tolkning av Sverigedemokraternas ambitioner ger för handen att deras framgångar kommer att leda till arméer av SA-inspirerade skinnbollar som pryglar upp sina fiender, än mindre Auschwitz.

Det oroväckande är naturligtvis att högutbildade människor rimligen inte heller kan tro det. I den mån det överhuvudtaget finns intelligenta, något så när rationella, människor i den gråtande, gapande hop som fortfarande rasar över valresultatet, handlar det alltså om människor som hatar Sverigedemokraternas politik för vad den är, inte bara vad man kan fantisera ihop att den är. Det innebär alltså att en syn på könsroller som fortfarande delas av två tredjedelar av jordens befolkning, om inte mer, är så vidrig att den motiverar vansinnesmobbning. Det innebär att en invandringspolitik som åtminstone teoretiskt sett skulle kunna vara realistisk är så oetisk att man överhuvudtaget inte kan diskutera den (eller, det beror på vad man menar med diskutera). Det innebär att ett ganska försiktigt kulturkonservativt ifrågasättande av ett finkulturliv som är fullständigt bankrutt är så upprörande att man inte ens kan försöka förstå poängen med det.

Allt ovanstående är bara knäppt. Sverigedemokraterna kan helt enkelt inte ses som extrema på egna meriter – bara en person som är rabiat kulturradikal och vänsterextrem, alternativt kraftigt påverkad av implicita former av sådan ideologi, kan se ”extremism” i SD:s program och framtoning.

I linje med detta ser vi nu, som en parantes, att Rebecka Edgren Aldén, författare till Skriet från Kärnfamiljen, slutligen fått tummen ur och bemött kritiken hon fått för att ha efterlyst AFA-aktivister för att få hjälp med en kartläggning av en sverigedemokrat. Hennes försvar är ett brev från en anonym journalist, som förklarar att det minsann var hon som ville ha hjälp av AFA med kartläggningen ”eftersom jag har uppgifter om att denna sverigedemokrat ägnar en del energi åt att kartlägga vänsteraktivister, så tog jag för troligt att de även har bra koll på honom.” Exakt varför Aldéns twitter skulle vara det bästa sättet att skapa en sådan kontakt vet jag inte riktigt; det enda positiva med det är i alla fall att vi vet att åtminstone en journalist i Sverige inte har egen direktlina till Expo och andra hobbysäkerhetstjänster med tillhörande AFA-svans. För Aldén och hennes kollega har i varje fall inget märkligt skett; försvaret är bara en upprepning av vad som redan sagts, kombinerat med gnäll om hur hemskt internet behandlar henne. Välkommen till klubben.

Det är som om de här människorna bor i en knäpp bubbla, där vanligt folkvett inte längre existerar. Som om utläggningen ovan – där journalisten uttryckligen tillstår att hon ägnat sig åt att kartlägga en Stockholms-SDare och velat använda ett kriminellt gäng vars enda mål är att misshandla människor av samma typ som målet för kartläggningen – på något sätt skulle göra saken bättre? Det går inte att ta till sig att det sticker i ögonen på folk att journalister bedriver aktivistisk journalistik riktad mot SD, med det genomgående målet att få folk sparkade eller uteslutna ur partiet, och gör detta i öppet samarbete med organisationer vars mål är att hota och skrämma samma partis företrädare till tystnad.

Det hela är, som så ofta annars när svenska journalister konfronterar ”rasismen,” ett uttryck för ett ”vi och dem”-tänkande som har mer gemensamt med paranoid, individgeneraliserande rasism än med någon som helst typ av seriös analys. Självinsikten är borta med vinden, och det faktum att Aldén och hennes hemliga journalistvän garanterat har, eller vid förfrågan skulle få, fullt stöd av alla sina vänner, och alla redaktioner, i landet stärker känslan av obehag. Den tredje statsmaktens representanter framstår återigen allt mer som medlemmar av en konstig liten sekt, som på något vis rekryterat merparten av politiker- och journalistkåren.

En sekt vars makt över diskursen måste brytas, inte bara eller ens främst för Sverigedemokraternas skull, utan för att vi inte ska behöva leva i ett land styrt av dumskallar och hysterikor.

Never attribute to malice that which is adequately explained by stupidity. Denna princip, kallad Hanlons Rakhyvel, är överlag förvånansvärt effektiv. Den utgör ett utmärkt sätt att förstå hur det kommer sig att så många människor gör så mycket elakt, förvirrat och konstigt. Det är också en god inställning att ha rent taktiskt; okunniga människor (och i viss mån rent korkade människor) kan förbättras genom dialog, upplysning och i förekommande fall till och med diskussion.

Det finns dock gränsfall, där själva dumheten blivit ond i sig, eller där det är svårt att avgöra om det handlar om huvudlös okunskap eller utstuderad illvilja. Det jag idag syftar på är att författaren av Skriet från Kärnfamiljen, Rebecka Edgren Aldén, på twitter sökt kontakt med ”någon från AFA.” Det hela menas gälla en ”kartläggning av en SD-person i Stockholm.” Teoretiskt sett skulle det ju kunna handla om att hon vill fråga om en kartläggning som redan ägt rum, men detta skulle innebära att hennes plan är att granska Antifascistisk Aktion, vilket faller på sin egen orimlighet.

Återstår då att hon vill använda AFA som källa i en kartläggning av en Sverigedemokrat. Det är ingen nyhet att exempelvis Expo gladeligen tar in information från självheligförklarade kriminella arslen. Att även andra journalister – Aldén är redaktör för M-magasin – börjar ta efter beteendet utan Expo som mellanhand är däremot så vitt jag vet unikt. I varje fall att de gör det öppet, vad som annars pågår kan ju bara invigda medlemmar i den svenska journalistsekten svara på.

Hon får för övrigt hjälp av folkpartisten Annika Beijbom som meddelar: ”Man kan alltid kolla med vänsterbloggaren Zaramis/Anders Svensson, han är en kontantkortsbytare av rang. Känner alla. For real.”

Med tanke på hur många som årligen hotas och trakasseras av AFA är det inte så konstigt att folk reagerar på detta, för öppen ridå, uppspelade vansinne. Det i sin tur blir givetvis Aldéns alibi. Medan Beijbom i en kommentar på Politiskt Inkorrekt i sann svensk politikeranda skiter i hela frågan och säger att SD granskas som alla andra partier (som om man reagerat likadant om en journalist kontaktat AFA för att granska någon från Centern eller KD) – faller Aldén in i den sedvanliga haverismen. Folk skriver otrevliga saker till henne på internet. Hon utsätts för anonymt näthat. Att hon själv bidrar till att utsätta folk för faktiskt hat, faktiskt våld, genom att legitimera en samling våldsverkande psykopater tas inte ens upp. Journalisten ”behöver inte sympatisera med åsikterna,” upplyser hon om. Nu är det ingen som påstått att hon behöver göra det, men det finns en hel del som tyder på att hon gör det.

Föga överraskande är hon också smaklös – eller aningslös – nog att fortsätta gnälla på anonymiteten. Denna människa, som alltså precis deklarerat för hela världen att hon vill umgås med AFA för att kartlägga SD:are, har mage att kritisera folk för att de är anonyma vid sina kontakter med henne. De kanske helt enkelt vill ha sin familj och sin bil ifred, Rebecka? Pojkarna i AFA är kända för en lindrigt sagt ”problematisk maskulinitet.”

Det är visserligen i vilket fall otrevligt att sitta och skriva arga saker till Aldén, som nästan säkert inte förstår bättre, eller i vilket fall bara kommer att stärkas i sina korkade övertygelser. Men det är inte på långt när lika otrevligt som att få en fjäderbatong i bakhuvudet och en flaska krossad i ansiktet, det är inte lika otrevligt som att få sin bil uppeldad. Det är inte ens lika otrevligt som att behöva vakna upp varje morgon i ett land där förment legitima journalister söker kontakt med wannabe-terroristorganisationer för att kartlägga sina politiska fiender, och ändå behåller jobbet.

Idag ser vi på film. Det följande är en kort introduktion till Alfred Hitchcocks filmskapande – både som tekniskt genial underhållning, och i viss mening djupt problematisk trendsättare.

Alfred Hitchcock är en av gårdagens största regissörer. De flesta av hans verk håller än idag utmärkt klass, och är i högsta grad sevärda.

För många yngre tittare torde tempot vara ett av de största problemen med att ta till sig äldre filmer, vilket givetvis gäller även Hitchcocks. Den närmast epileptiska klippning och hetsiga kameraföring som utmärker stora delar av modern populärfilm – spänningsfilm i synnerhet – har hos många (i viss mån även undertecknad, som i och för sig inte är något vidare på att ”hänga med” i vad Hollywood trycker ur sig numera) lett till en form av koncentrationssvårigheter. Givetvis är greppet genomtänkt och syftar till att maximera tittarens uppmärksamhet, och går man tillbaka bara en så kort bit som till 70-talet var detta i många fall helt okända metoder, än mer så under Hitchcocks storhetstid. Det här ska man givetvis inte låta utgöra något hinder; till syvende och sist är det en vanesak, och att missa filmhistoriens storverk för att man till en början blir stressad och vill att det ska ”hända något” är naturligtvis inget vidare sätt att ta itu med sitt kulturintresse.

Hitchcock producerade filmer inom ett flertal genrer, och hans thrillers och psykologiska rysare är de mest välkända. De utmärks vanligen av komplex och intressant handling, och är i många fall påtagligt moderna i sin förmåga att skapa spänning. Vissa filmer är idag märkbart daterade – en Kalla Kriget-thriller som Torn Curtain framstår mest som en fattig version av samtida James Bond, trots vissa intressanta vändningar i handlingen och en lägre andel ”action”. Andra håller betydligt bättre – psykopatskildringen Frenzy, med för tiden ganska obehagliga scener och inslag av den bisarra svarta humor som utmärkte Hitchcocks filmskapande, föregriper den senare italienska Giallo-genren, och hör till de bästa filmer Hitchcock någonsin producerat. Psycho behöver väl knappast ens nämnas.

Filmteknisk var Hitchcock både pedantisk och genialisk. Många ytterligt innovativa grepp förekommer i filmerna – kameraåkningen framåt/bakåt kombinerad med zoom för att skapa känslan av yrsel skapades enkomt för Vertigo, och måste ha varit tekniskt synnerligen besvärligt att genomföra vid tiden. Hans detaljerade storyboards, där i princip hela filmen tecknades av honom själv på förhand, är även de närmast legendariska. Vissa av hans ovanor och fördomar hade en negativ inverkan på filmerna – han hade en notorisk ovilja att filma mot annat än kuliss, vilket är oproblematiskt i en film som Rear Window, men i vissa andra fall ger en känsla av en närmast teaterartad miljö som uppriktigt sagt inte var särskilt vanlig ens vid tiden då filmerna spelades in, och fungerar än sämre idag. Problemet kräver dock inga storslagna mentala krumbukter för att bortse ifrån.

Ett mer relevant störningsmoment hos Hitchcock, också det tidstypiskt, är den enorma influens freudianismen och psykoanalysen haft på hans filmskapande. Denna sida av hans katalog, med inte minst den ”komplexa relationen till modern” som återkommande och överexplicit tema inte bara i Psycho, utan även i filmer som nästan lika klassiska Strangers on a Train (där den spritt språngande mördaren mycket riktigt strävar efter att oidipalt få sin far mördad), blir uppriktigt sagt tröttsam. Denna aspekt diskuteras också ingående av flera tidigare medverkande i Hitchcocks filmer i dokumentärer om hans filmskapande, och det förefaller som om hela Hollywood gick i freudianskt orienterad terapi under denna tid. Att filmerna satt tonen för många tusen senare produktioner från USA är talande och intressant, och skulle kunna öppna för omfattande kritiska studier av den amerikanska massfilmindustrin.

Medan Hitchcocks verk förblir utmärkt underhållning och filmtekniska små mästerverk, är de alltså inte utan sina problem. De utgör i vilket fall en central del av den senvästerländska, anglosaxiska och därmed till viss del svenska kultursfären, och kan med fördel både avnjutas som förströelse och betraktas med ett kritiskt öga. Det problematiska i normaliseringen av Freuds knäppa teorier blir hos Hitchcock så explicit att man inte behöver vara vare sig filmkännare eller allt för utbildad för att märka av det.

Och i slutänden handlar ju filmerna till stor del om dårar, även om det dåraktiga i att omfatta en antropologi så pervers som den ursprungliga psykoanalysens sannolikt är väl så farligt som knivbeväpnade mödramördare, gömda utanför duschdraperiet.

Solguru behandlar idag några exempel på hur man kan resonera när det gäller vem som är svensk, och tar dessutom upp en orsak till att det överhuvudtaget är viktigt.

Det är en av de äldsta situationerna i den svenska invandringsdebatten. Någon debattör nämner ordet svensk utan att använda citationstecken, eller talar om svensk kultur. Motpartens ansikte förvrids i ett knipslugt leende som utlovar retorisk briljans, och sedan kommer det: ”Vem kan säga vem som är svensk, egentligen?” Frågan kan tyckas förljugen och dum – givetvis ställs den inte i syfte att faktiskt få ett svar. Istället handlar det om att frågeställaren själv tror att han med en enda fråga avslutat debatten, alternativt handlar det om att han bedriver ett slags fiske och hoppas på referenser till blonda bestar så han äntligen kan kalla motparten för rasist.

Men bara för att frågan nästan aldrig är ärligt menad, och bara för att de som ställer den vanligen är veritabla byfånar man gör bättre i att nonchalera, är den inte utan relevans. Därför har jag funnit för gott att åtminstone börja peta lite på ytan av ämnet, som givetvis skulle kunna fylla ut åtskilliga böcker. Frågan är för det första vad det, på enklast och allmängiltigast tänkbara nivå, innebär att vara svensk. För det andra vill jag framlägga åtminstone en orsak till varför det överhuvudtaget spelar roll.

Problemet och den enkla lösningen
Svårigheten som uppstår när man ska definiera ett begrepp som ”svensk” är att det är både dynamiskt och mångfacetterat. Som alla allmänbegrepp – i synnerhet sådana som omfattar grupper av människor – blir resultatet med nödvändighet en generalisering. Vidare kan det tyckas ganska poänglöst att bolla statistik och gener för att bygga ihop en arketypisk ”svensk” alla andra har att förhålla sig till. Det vore i och för sig långt ifrån en omöjlighet, så bara av ren kuriosa kan vi börja skissa på en ytlig presentation av svensken 2010. Denne är överlag reserverad mot främlingar (pratar inte på bussen) och har ett relativt begränsat minspel och kroppsspråk i jämförelse med stora delar av världens folk, inklusive sydeuropéer. Han/hon är självmedveten och obenägen att skryta, och uppfattar människor som blåser upp sig själva som socialt defekta eller irriterande – dels på grund av avundsjuka, men även för att självkontroll och blygsamhet ses som viktiga värden.

Svensken ogillar socialt ansträngda situtationer, och är i alla händelser synnerligen medveten om dem, även då han lärt sig hantera dem. På det biologiska planet kan man märka ljus hy, blont eller i alla fall nästan aldrig svart hår, förmåga att bryta ner laktos och en förhöjd känslighet mot hudcancer. Så skulle man kunna hålla på. Ingen enskild del av listan ovan gör i sig själv en svensk, och för att skapa en lite mer färgstark bild av vad vi talar om skulle man tvingas lägga till ett otal andra kulturella och etniska drag som skulle göra att typen knappast förekom i verkligheten. Ändock: tänk dig en person som passar in på ovanstående beskrivning, lägg på till exempel lite ”töntig” midsommar, en vana att toksupa, men bara en dag i veckan, och en fallenhet att vara enfaldigt auktoritetstrogen vis-a-vis statsmakt och experter, så har du en människa som i princip enbart, på gott och ont, kan vara svensk.

Medborgarskap, eller?
Nu är det dock inte i första hand någon sorts antropologisk-etnologisk definition av vad svenskhet innebär som är det kontroversiella. Komiker som Fredrik Lindström har tämligen ostraffat både kritiserat svenskens etniska självförakt och framfört en sorts timid önskan om att lite av den absurda svenska stoltheten över vårt lands sociala och tekniska innovationer, borde spilla över på själva de människor som faktiskt lever här. Så får man göra, så länge det inte får minsta lilla politisk eller social implikation, och bara ingår i det sedvanliga skrattandet åt oss själva. Diskussionen börjar istället på ett allvarligare plan : det handlar om identitet – att tillhöra gruppen ”svensk”. Det är här ”vi och de” skapas, det är här det med universitetsvänsterns språkbruk blir ”problematiskt”.

Det är även här medborgarskap i debatten ofta får utgöra ensam faktor när det gäller att avgöra vem som är svensk. Vad detta innebär för statslösa folk är för övrigt en intressant fråga – innebär det att judarna inte fanns före 1948, eller att kurder fortfarande inte existerar? Var Nalin Pekgul och Kurdo Baksi alltså turkar, snarare än kurder, innan de blev svenskar? Om medborgarskap definierar etnicitet går det inte att tänka sig annat. Samtidigt är det naturligtvis så att ingen människa menar att Pekgul och Baksi måste ha ett kurdiskt medborgarskap för att vara kurder, eller att någon verkligen uppfattar dem som svenskar – allra minst de själva. Det är heller inte det som är frågan här; att statstillhörighetsdefinitionen är otillräcklig intill det absurda är fullständigt uppenbart, oavsett hur man ser på någonting annat.

Inledande cirkelresonemang
Det mest grundläggande sättet att skapa en något så när allmängiltig definition av svenskhet som inte främst utgår från (om än aldrig så träffande) stereotyper eller typiska drag, är att börja enkelt. Ett simpelt cirkelresonemang kan tjäna som utgångspunkt, ett slags minimum, om vi överhuvudtaget tar uppgiften på allvar. Den skulle kunna formuleras ungefär så här: om du uppfattas som svensk av andra, uppfattar dig själv som svensk, talar svenska (riks- och/eller dialektal) och ser svensk ut, är du svensk. Detta är inte någon särskilt tillfredsställande definition, men heller inte fullt så intetsägande som den först kan verka. Här finns visserligen mycket utrymme för gränsfall och förvirring – adoptivbarn kan uppfattas som svenska trots annorlunda fysiologiska karaktäristika, och en person med något så när nordeuropeiskt utseende kan sannolikt uppfattas som ”svensk” trots en lättare, oidentifierbar brytning. Gränserna blir, i alla fall på individnivå, ganska flytande.

Trots denna och flera andra uppenbara brister, har definitionen fördelen att vara synnerligen pricksäker när det gäller hur vi – vi alla – rent faktiskt förhåller oss till vad det innebär att vara svensk. Oavsett om vi menar att det handlar om sociala konstruktioner eller benhårdaste rasbiologi är det utifrån ovanstående faktorer vi rent konkret förhåller oss till andra som svenskar eller icke-svenskar. Antirasisterna vet precis lika väl som den mest rasande nynazist vilka svenskarna är – det är bara det att där de senare möjligen ser ett herrefolk, ser de tidigare hiskeliga rasistbanditer. Det råder helt enkelt lite till ingen förvirring, oavsett hur många medborgarskap som distribueras till världens alla folk. Därmed är till och med denna, tämligen subjektiva och ospecifika definition, långt ifrån lika godtycklig och faktiskt orealistisk som den medborgarskapsideologi som menar att någon blir ”svensk” av ett papper eller för att man hysteriskt deklarerar att man inte har en aning om vem som är svensk och inte. I all sin otydlighet fångar den hur folk rent faktiskt förhåller sig till sin svenskhet, till och med om de inte sätter namn på den.

Grupptillhörighet
Om vi fortsätter på det subjektiva planet, vilket för det första är synnerligen sociologiskt-samhälleligt relevant, och för det andra är det enda en text av den här typen har utrymme för, kan man se lite närmare på vad det innebär att ”tillhöra gruppen svensk” rent konkret – i vår samhälleliga interaktion, och i det offentliga samtalet. Här handlar det för många om ganska lågmälda känslor, men utlandsresor och storskalig kontakt med andra folkslag (i synnerhet där de befinner sig i majoritet) tenderar att väcka självmedvetenheten ganska abrupt. Alla som kajkat runt i någon asiatisk storstad på egen hand vet med sig hur oerhört relevant det plötsligt kan kännas att spendera timmar med första bästa skandinav man träffar på. Till och med om man inte ens skulle orka prata med varandra i tjugo minuter under normala omständigheter – alltifrån musiksmak till klasstillhörighet reduceras plötsligt till knappt ens sekundära faktorer inför möjligheten att prata med någon som ser ut och låter något så när som en själv.

På hemmaplan blir det svårare, inte minst då en stor andel av befolkningen har övertygats att tro att de enbart existerar i egenskap av historiskt belastade smygnazister som inget annat vill än importera tredje världens alla civilingenjörer och sätta dem att köra taxi. Ändå är det inte särskilt svårt att avgöra vem som är svensk och inte här heller, alldeles utan skallmätningsintstrument och långa listor på svenska traditioner och särdrag. Enkelt uttryckt: berörs du av uttalandet ”Alla svenskar är dumma i huvudet?” Eller, för den delen, ”svenskarna är rasister”? Jag syftar här inte främst, som vore fallet med de flesta etniska grupper, på att reagera med att bli försvarsinställd, defensivt sluta sig samman, eller rent bli fientlig. Så fungerar inte många västeuropeiska folkslag i dagsläget, allra minst svenskar. Men om du på något sätt uppfattar det som att du berörs av ett generaliserat uttalande om ”svenskar” – även om du håller med om det till fullo, och skäms och äcklas över ditt eget kollektivs skuld till diskriminering och fördomsfullhet – då är du svensk. Gör du inte det – om du förhåller dig till uttalandet som att det gäller någon annan (de som diskriminerar dig, eller de som diskriminerar andra) – är du inte svensk. Då är du något annat; vad är väl upp till dig själv att avgöra.

Lite till på det ämnet
Här skulle man kunna göra sig lustig över att svenskar i detta avseende, i dagsläget, förmodligen utgör den absoluta motpolen till de allra flesta andra folkslag i världen. Positiva generaliseringar gör en stor del av alla svenskar närmast illa berörda, negativa applåderas av en betydande andel av befolkningen. Det har dock egentligen ingen som helst betydelse för själva sakfrågan; den svenska identiteten existerar lika väl nu som under ”nationalismens” storhetstid, precis som de instinkter, känslor och kulturuttryck som lagt grunden för den existerade i andra (mer regionala) former långt innan det. Att se ut på ett visst sätt, prata på ett visst sätt och leva på ett visst sätt är vad som gör en människa till en människa, och underlättar, berikar och fördjupar relationen till andra av samma slag. Det är egentligen så självklart att det blir märkligt att skriva ut det, men det är uppenbart att det kan behövas i dagsläget.

Fördelen med en definition av ovanstående typ – som egentligen utvecklar några av raderna ur cirkelresonemanget ovan – är att den blir synnerligen allmängiltig. Vi slipper även de mer komplexa frågorna om arv och miljö, och kan fokusera på ett mer uppenbart faktum: en person som upplever att ”svenskar är rasister” och diskriminerar honom är definitionsmässigt inte svensk, och uppfattar sig inte så heller. Säger han det, gör han det för att hävda antingen sitt eget eller sin faktiska etniska grupps intressen. Oavsett hur maktlös han är, är påtagandet av en status som svensk här ett skuldbeläggande maktmedel (”försöker du exkludera mig?”).

Kruxet
Begreppet ”mångkultur” har blivit något förvirrat på senare år, möjligen för att inte alla satt sig in i vad det innebär. Den debila idén att börja hävda att ”alla är svenskar” har inte gjort situationen bättre – frågan om vi bedriver integration, assimilation eller helt enkelt bara tutar och kör tycks vara oklar för många. Varför någon fått för sig att ordet ”svensk” plötsligt skulle göras liktydigt med ”amerikan” är för undertecknad lite av en gåta. Själva vitsen med mångkulturen är ju att folk som invandrar ska ”behålla sin kultur” – alltså förbli samma folk som de var innan de kom över gränsen. Kurder ska helt enkelt vara kurder, fast i Sverige. Varför man då bemödar sig om att de dessutom ska få ”vara” svenskar, samtidigt som man gör allt vad man kan för att förvirra och urholka det senare begreppets mening, är för mig obegripligt.

Föreställ er att undertecknad skulle börja hävda att jag var somalier, lära mig språket halvdant och sedan började hänga på Somaliska Föreningen. Det är inte säkert att någon skulle ta illa upp, kanske de rent skulle tycka att det var komiskt, men ingen ska komma och påstå att de någonsin skulle betrakta mig som somalier. Det borde, oavsett hur man ser på Sveriges demografi, vara lika självklart åt andra hållet. Varför är det då överhuvudtaget viktigt?

Viktigt
Om vi struntar i blodsband, historia, tradition och den oerhörda kulturella och kreativa potential som finns i en inbördes lojal och självmedveten etnisk grupp, finns det faktiskt en mycket enklare anledning till att det är av vikt för svenskar att uppfatta sig själva som ett folk och en etnicitet, och inte bara en ramidentitet för vilka andra grupper som helst. Orsaken är enkel: om mångkulturen verkligen är så irreversibel som det hävdas, och om vi dessutom inte har några planer på att assimilera de massor som flyttat till landet de senaste dryga trettio åren (något som dessutom vore helt omöjligt), då kan jag lova att vi vill ha en etnisk tillhörighet.

När svenskar hamnar i minoritet, vilket med cirka 100.000 flyktingar och anhöriginvandrare per år inte kommer att ta särskilt många decennier till, kommer det inte att vara roligt att vara den enda grupp som är så dum i huvudet att den inte samarbetar inbördes. Det kan om inte annat de européer som sitter inklämda och livrädda i förorter dominerade av andra etniciteter i Paris, London och i allt högre utsträckning också Sverige, intyga. Eller, för att ta något lite mer politiskt bekvämt, de invandrare som omedelbart lämnar sina förläggningar på obskyra norrländska småorter för att söka upp sina landsmän i de sydligare storstäderna.

Från Afrika till Sverige till slutsats
I synnerhet goda antirasister borde ha en god medvetenhet om detta med all den ”mörka historia” de samlat på sig. När araberna, och senare europeerna, inledde sin slavhandel med subsahariska Afrika var befolkningen där rent militärtekniskt inte särskilt långt efter de folk som köpte dem. Oförmågan till koordination, med påföljande tendens till massiva inbördes stridigheter, där man sålde krigsfångar från grannstammen till slaveri hos främlingar, trots genetiskt och kulturellt mycket nära släktskap, gjorde att miljoner svarta hamnade i slaveri som eunucker vid muslimska hov, eller på bomullsfälten i Amerika. Det kanske hade hänt ändå, men till ett betydligt högre pris för slavhandlarna (Massajerna, för att ta ett exempel, undvek helt och hållet att bli förslavade, och blev egentligen aldrig verkligt koloniserade, och detta enbart genom att samarbeta och vara skickliga i strid). På samma sätt ser man i nuvarande Sydafrika hur grupper med dålig intern koordinering – såsom de coloureds som är lika föraktade nu som någonsin under Apartheid, överhuvudtaget inte kunnat hävda sig i den nya ”regnbågsnationen”, där Zulu- och Xhosa-eliterna berikar sig, och åtminstone den vita överklassen fortfarande kan framleva relativt bekväma (om än extremt riskabla) liv. Den framgång som judar, amerikanska kineser och i viss mening till och med romer (där framgången visserligen är begränsad till fortsatt existens, något som icke desto mindre är nog så besvärligt för statslösa folk) åtnjutit, visar mer än tydligt på vikten av etnisk tillhörighet och inbördes lojalitet i gruppen. Den som står ensam i en värld där andra samarbetar får det inte roligt, enkelt uttryckt.

Att kosta på sig att inte ha någon ”stamtillhörighet” är en lyx som hör etniskt homogena samhällen till. När huggsexan om makten i staten, makten över det offentliga rummet och (i värsta fall) makten över gatorna tilltar i takt med att Sverige blir en verklig mångkultur, vill du garanterat inte att de enda som kan hjälpa dig sitter med ett fånslugt flin och frågar ”vem kan säga vem som är svensk, egentligen?”

Det dundrar och brakar i medierna för tillfället. Problemen med att upprätthålla maximal mångfald och maximal konsensus på en och samma gång börjar bli smått uppenbara.

Personligen har jag mycket svårt att begripa hur folk som faktiskt, på riktigt, lägger energi på att vara politiskt korrekta fungerar. Hur man lyckas hålla samman en världsbild där alltifrån islam till den mest urartade, sekulära sexualkult upphöjs till norm, och låtsas som att dessa olika intressen på något sätt har en gemensam grund övergår till viss del mitt förstånd. Svaret är naturligtvis egentligen enkelt: i de fall där världsbilden hänger ihop gör den det enbart genom en barnslig negation av vad man uppfattar som västerländsk/vit/rasistisk/patriarkal/heteronormativ dominans. Denna dominans är koherent, alltså är inkoherens bra i sig själv, och alltså behöver man inte sammanföra de olika saker man romantiserar under ett gemensamt paraply.

Okunskap och elände
När en sådan grundinställning saknas, handlar det mer om att man för det första aldrig har reflekterat, och för det andra är ganska oinsatt i vad som händer i världen och Sverige. I så fall kan man ju på allvar tro att islamism orsakas av rasism, att 99% av alla muslimer älskar Pride-paraden, att kommunism och traditionella invandrarkulturer trivs tillsammans som hand i handske, eller vad det nu kan vara. Okunnighet är ett saligt tillstånd, annat kan man inte säga.

Om man däremot ger sig på att faktiskt uppmärksamma vad som sker i samhället, blir det förstås jobbigt. Exakt hur dumt människor resonerar, hur hatiskt och absurt, blir till slut tröttsamt. Som tröst kan man dock ibland  finna en del ganska märkliga, och lustiga, tendenser. En viktig sådan är det faktum att reella särintressen, antingen de är av etnisk, ekonomisk eller ideologisk natur, kolliderar allt mer i det offentliga rummet. Då syftar jag inte på pseudodebatten mellan ”höger” och ”vänster”, eller tillrättalagda hopp-och-lek-stunder i skitprogram som Agenda och Debatt. Nej, jag syftar på att legitima och inflytelserika upprätthållare av det strypta debattklimatet i Sverige – konsensus försvarare – flyger varandra åt strupen på smått chockerande sätt. Det svåra – om inte omöjliga – med att försöka upprätthålla ett totalt likriktat debattklimat, samtidigt som man maximerar ”mångfalden,” börjar så sakta visa sig.

Fallstudie #1: Aftonbladet vs. Anti-antisemiterna
Aftonbladet har i veckan inlett en granskning av Bonniers förkrossande dominans på den svenska mediemarknaden. Så sent som idag tar man upp det faktum att Bonniers i praktiken dominerar svensk filmindustri så till den grad att de kan avgöra vilka filmer som spelas in, och igår skrevs artiklar av bland andra Dan Josefsson och kulturredaktör Åsa Linderborg på snarlikt tema.

Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig. I ungefärlig enlighet med den gamla devisen ”två judar, tre åsikter” uttalade sig genast tre judar på Newsmill med vitt skilda utgångspunkter. En menade att journalisten som initierat undersökningen var antisemit, en annan framkastade att Aftonbladet överlag är antisemitiskt , medan den tredje gick fullständigt mot strömmen och menade att Åsa Linderborg visserligen inte är antisemit, men väl har ”fördomar om judar”. Det enda dessa inbördes totalt disparata herrar var överens om var följande: det är en typisk antisemitisk föreställning att judar kontrollerar media.

Den som sa’re han va’re
Det bisarra är att Aftonbladet naturligtvis inte sagt ett ord om Bonniers eventuella judiskhet – man har bara påvisat det faktum att Bonniers rent faktiskt kontrollerar en massiv andel av mediemarknaden, med vad som bara kan beskrivas som ett monopol på biografer, och något som åtminstone tenderar i den riktningen vad avser bokmarknaden. Det är alltså ett sakförhållande som påpekas, vilket alltså blir antisemitiskt i sig självt. Det blir extra bisarrt eftersom Aftonbladet naturligtvis struntar helt i om Bonniers är judar eller inte – Åsa Linderborg tycker att folk som misshandlar antisemiter och rasister har ”moralisk resning”. Det är i detta fall snarare Bonniers kommersiella och borgerliga orientering som upprör, och åtminstone det senare hör väl knappast hemma i något antisemitiskt stereotyp-bestiarium? Tydligen spelar det dock ingen roll – om någon som identifierats som jude ägnar sig åt något som råkar överensstämma med en ”stereotyp”, är det tydligen antisemitism att påpeka det. Sanningshalten har inte med saken att göra.

Med denna sinnessjuka logik kan ingenting någon judisk individ någonsin företar sig kritiseras eller granskas, så länge detta beteende någon gång tillskrivits samtliga judar av en eller annan antisemit. Eftersom ”antisemitismens” historia inkluderar allt ifrån djupgående och nyanserade studier till vansinniga, osammanhängande diatriber av Julius Streicher-typ, har givetvis någon antisemitklassad person någon gång anklagat judar som grupp för snart sagt allting. Innebär detta alltså att judar som individer eller enstaka judiska projekt, aldrig kan hållas ansvariga överhuvudtaget? Naturligtvis är det inte riktigt det knäppgökarna som nu angriper Aftonbladet menar, men långt ifrån sanningen kan det rimligen inte ligga.

Den fortsatta utvecklingen ska hur som helst bli intressant; om det hela inte självdör torde Levande Historia kopplas in för att påpeka att det mycket riktigt är en antisemitisk stereotyp att Bonniers styr mediamarknaden i Sverige, och Aftonbladet får fortsätta dras med sin växande ”rödbruna” stämpel. Givet hur de behandlar folk som de själva hittat på är rasist-nazister enligt precis samma logik, kan de gärna ha det.

Fallstudie #2 Gammel-rödvinsvänstern vs. Forum för Levande Historia
I en annan kamp mellan två sorters rättänkande har just Forum För Levande Historia fått stryka på foten. Det rör en utställning om Pol Pot, som fördöms av JO som ”kränkande”. En film om bland andra Jan Myrdal och Hedvig Ekerwald anklagade dem för att resa genom Kambodja med ”Mao-glasögon”, något som inte föll i god jord. JO-förklarar också att Levande Historia ”saknar insikt om de rättsliga begränsningar som gäller för en statlig informationsmyndighet. Det är allvarligt.”

Ja, herre min ge och skapare så överraskande, JO! Ett statsstyrt ”forum” för historieforskning med det uttalade syftet att inympa vissa värderingar rörande alltifrån historiesyn till samtida realpolitik kan alltså på något sätt tappa koncepten? Efter det sovjetiska Lysenko-institutets hejdundrande succé inom bland annat jordbruk skulle man ju annars kunnat förvänta sig att postmarxist-Sverige skulle göra än bättre ifrån sig inom historieforskningen. En verksamhet som hålls under armarna, finansieras och okritiskt hyllas av statsmaktens representanter, och används som källa av förment seriösa medier, trots att den är dåligt utformad och ideologiskt knäpp, kan inte göra annat än spåra ur. Ryggdunkande, ömsesidigt bekräftande och sekterism följer som ett brev på posten. Expo är paradexemplet, Levande Historia ligger inte särskilt långt efter. Extra dumt blir det förstås eftersom JO inte skulle sagt ett ord om Forumet tömt hinkvis med svavel och dynga över svenskar som varit avlägset tyskvänliga i anslutning till Andra Världskriget (eller ens före).

Sprickor och oordning
Det här är långt ifrån alla sprickor i väggarna, och egentligen kanske inte de bästa exemplen. Det taffliga inbördeskriget mellan liberaler som pissar på européer men älskar judar, och (ex-)kommunister som pissar på både Europa och judar, men älskar alla andra, har pågått i decennier. Det är ett slags makroversion av ”extremhögerns” pubertala försök att alliera sig med antingen Israel eller Islam i kampen mot den andra av de två, och ungefär lika ointressant och korkat. Men det hela slutar givetvis inte här – i Sverige och i synnerhet Holland har det nu visat sig att homosexuella tydligen är så islamofoba att de i högre grad än snittbefolkningen röstar på högerextrema partier. På samma tema har moderaterna stoppat in dunder-islamisten Abdirisak Waberi i Riksdagen, en lirare som bland annat tycker att man ska ha fyra fruar och till på köpet spöa upp dem, utan att vare sig feminist- eller gaysverige sagt så mycket alls. Skulle de göra det, vore de islamofober, fast den de anklagar med rätta skulle kunna kallas sexist och reaktionär (och säkert homofob). Det liknar sandlåda alltihop; allt mer av totaldebatten går ut på att hitta innehållslösa men potenta floskler att dunka andra i huvudet med. Och det är inte något som gynnar vare sig mångfald, kunskap eller utveckling.

Nej, det är nog lättare att orientera sig i Sverige om man inte vet så mycket om just någonting. Då kan man låtsas att det stora problemet är ”svensk intolerans,” och inte ett inkonsekvent och växande idiotspektakel som fungerar sämre och sämre varje dag, men fortsätter täta läckorna med tidningspapper. Då skulle man lugnt kunna luta sig tillbaka, justera skygglapparna, och uppröra sig över något irrelevant eller partiellt. Man skulle kunna låtsas som om det funnes någon typ av stabil normalitet omkring en, som hotas av enstaka ”extremister”, snarare än ett allmänt extremt tillstånd som gud ske lov hotas lite av enstaka instanser av normalitet.

Att faktiskt hänga med är jobbigt. Det är nästan så att Expo får ta och dra i Kunskapsbromsen.