Solguru

Idag bjuds det på en liten julhälsning med ett och annat att tänka på för både motpolläsare och andra.

Idag har vi tillgång till en uppsjö av traditioner och synsätt – tänkesätt som kommit västvärlden till del de senaste hundra åren och gjorts brett tillgängliga genom internets framväxt de senaste decennierna. Bortglömda tänkare och uråldriga metafysiska system kan studeras hemifrån datorn, eller införskaffas nedpräntade med vanlig, hederlig trycksvärta.

Sverige står idag, genom århundraden av protestantism, hundra års utilitaristisk blandsocialism och inte minst fyra decenniers kulturradikalt förstörelseverk, nästan helt utan positiva referenspunkter. Det är inte konstigt att svensk höger blivit allt svagare och innehållslösare – alternativt förfallit till marginaliserad, blodfattig och dogmatisk extremism utifrån enkelspåriga teorier. Det är långt ifrån sant att bara ”barbariet” är ursvenskt, men sant är att Sverige och svenskarna inte kan återskapa sig själva enbart genom att gräva där vi står. Gyttjan är för tjock, och det råder förvirring kring vad vi överhuvudtaget kan finna därunder.

Med det sagt ska man inte förlora sig fullständigt i denna märkliga tids sammelsurium. Att studera andra traditioner, att vara kunnig om inte bara Sveriges, utan också Europas och världens historia – att i görligaste mån söka sanning och rotfasthet i en så att säga nyklassisk bildning – allt detta är ofrånkomligt. Isolationisten och obskuranten är per definition förlorare, inte minst när deras kamp lätt låses i ett försvar av ett land till stor del byggt på avundsjuka kombinerad med självdestruktivitet, och dogmatisk tolerans uttryckt i form av den mest huvudlösa inskränkthet.

Men vid sida av det intellektuellt andliga, det teoretiska och den mångfald av intressen som den moderna människan är dömd att ha för att inte relegeras till marginalerna, finns det också annat. Sverige och Norden är inte bara en ansamling historiska tillfälligheter, under senare år allt mer löjeväckande och tragiska. Det finns också en tråd som löper i bakgrunden, som funnits där så länge vi bebott denna del av världen. I årstidernas dramatiska växlingar, och inte minst i vinterns kyla och snölandskapets tysta, samtidigt kvävande och befriande, vyer, anar vi något mer obestämbart.

I enkla traditioner – antingen uråldriga som julskinka och storfrosseri i ungefärlig anslutning till midvintersolståndet, eller naivt kommersiella som Kalle Ankas Julafton – ser vi ett lynne som är unikt i världen. Det är inte den ”progressive” gaphalsen som tonar fram, utan den traditionsbundne bonden och den ansvarstagande borgaren. Svensken – arbetssam, tillbakadragen och återhållsam, men med smak för kortvariga excesser. En människotyp med enorm potential, bosatt i ett land vid världens ände som tjänat honom väl i flera tusen år.

Spekulationer, teoretiserande och ideologi är ofrånkomligt när man försöker reda ut en kaotisk tid, av allt att döma ytterst destruktiv. Någon gång då och då är det dock nödvändigt att lägga ner boken och stoppa undan handlingsprogrammet, och påminna sig om att man vare sig kämpar eller lever för teoretiska modeller. Att helt enkelt stanna upp och se både den nordiska människan, sådan hon nu är med alla sina urgamla och alldeles nypåtagna brister, och det land hon bebor.

Och sedan höja blicken mot julnattshimlen och till och med där, i mörkret, se det nordiska ljuset.

God jul, på er.

Bland Tolkiens utgivning finner man bland annat en finurlig barnbok, baserad på brev från tomten till de unga barnen i familjen Tolkien. Det är en rolig historia.

I J.R.R. Tolkiens breda produktion finns ett otal mer eller mindre kända verk. Sagan om Ringen-triologin har exploderat gång på gång in i det allmänna medvetandet, nu senast med filmtriologin regisserad av Peter Jacksson. Vid sidan av triologin, och anknytande sagan Bilbo (The Hobbit) finns en uppsjö av bakgrundsmytologi som Silmarillion, för att inte ta upp alla fragment som mer eller mindre välgrundat bevarats och utgivits till eftervärldens fromma.

En av de minst kända produkterna av Tolkiens penna är utan tvivel Breven från Jultomten (The Father Christmas Letters). Här handlar det egentligen inte om någon bok, utan om en serie brev som, med Tomten själv som avsändare, skickades till Tolkiens barn från att hans förste son var tre år, tills det att hans yngsta barn nådde de övre tonåren. Breven skrevs med medvetet darrig handstil, och levererades vanligen på något effektfullt sätt med till exempel ett fotavtryck i snö bredvid brevet. Utöver själva breven medföljde även teckningar i varierande stil, som illustrerade det händelserika livet på Nordpolen.

Det handlar givetvis om barnberättelser och inte om stor litteratur – Åke Ohlmarks, som översatt boken till svenska, tog senare våldsamt avstånd från utgivningen – men den är allt annat än charmlös. Tolkiens språk är underfundigt, och de många undertrådar som trots allt löper mellan breven och skapar ett slags handling, är långt ifrån okomplicerade.

Tomten kämpar med att få klart julklappar, hantera sin bångstyrige och klumpige isbjörnsvän och inte minst bekämpa de illvilliga små odjur som ständigt försöker sabotera julstämningen. Vissa år blir det riktigt dramatiskt med regelrätta fältslag, och vid åtminstone ett tillfälle måste själva nordpolen (the north pole – en billig ordvits av ett slag alla landets äkta pappor torde uppskatta) repareras efter att den gått av på mitten.

Denna sammanställning av brev har faktiskt förvånansvärt mycket av en Tolkien man kan känna igen i sig – inte minst genom språket. Den övergripande stämningen påminner lite om den som infinner sig vid läsningen av Bilbo, även om det märks än tydligare här att målgruppen är barn (Tolkiens egna, i detta fall). Den kostar oftast en slant, i varje fall den svenska utgåvan, men både för Tolkienentusiaster och den som helt enkelt vill ha en bok att läsa högt för egna eller andras småttingar, är det väl spenderade pengar.

Relaterat:
Oskorei: Sagan om Ringen och traditionalismen

Idag slår vi oss ner och läser lite naturromanisk, perennialistisk poesi.

Traditionalisten och sufin Martin Lings samlade poem gavs ut i en liten bok redan 1987, men har fortfarande inte sålt slut. Det är å ena sidan lite tråkigt, men har förstås fördelen att boken blir lätt att få tag i. Det handlar nämligen om överlag väldigt behaglig läsning. Utgåvan är indelad efter de två perioder då Lings aktivt skrev poesi – de tidiga åren 1932-1936 och de senare åren 1951-1986. Det rör sig om ganska få dikter han i slutänden bedömde värda att publicera, och någon komplett samling av hans skaldande handlar det inte om.

De tidiga poemen utmärks av ett ganska enkelt versmått, och rimmar till på köpet. Det är förstås inget man är bortskämd med inom den moderna poesin, men så har dessa dikter också dryga sjuttio år på nacken. Senare experimenterar han med versmått och form; intressantast torde hans bruk av allitteration vara. Bruket av denna den vanligaste formen för fornnordisk och anglo-saxisk diktning skapar en tilltalande ton under de högtravande ämnesvalen, som rör sig inom en perennialistisk, ofta grekisk-klassisk och stundom islamisk tankevärld (det senare ser man egentligen förhållandevis lite av, givet Lings muslimska orientering, men en rad som Most merciful of the merciful, have Mercy upon us kan knappast misstolkas, och Lings förblir en ikon inom sufiska kretsar).

Särskilt progressivt eller modernt är Lings diktande, föga förvånande, inte. Det behandlar till största delen, och när det är som bäst, naturen i närmast pekorala termer. Då ska det i och för sig tillägas att det inte handlar om rena naturskildringar, utan snarare om naturen som avbild av transcendens och helighet:

Yet dreamers awake, and the world of shadows
Stands as surety for the Substance beyond
A proof and a pledged promise of Reality
It is not nothing to have known the love
Of face and of voice; not in vain does the heart
Melt in marvelling at mere shadows,
Echoes, for they outline and echo the Truth
- Martin Lings ‘The  Elements (‘through a glass darkly’)”

Dikterna Summer och Autumn hör till höjdpunkterna. De präglas av en tämligen naturalistisk skildring av årstidernas egenskaper, med inslag av mysticism och lågmäld religiös hänförelse. Metaforerna är enkla, men vackra (hösten refereras exempelvis till som the Janus of seasons), och väcker precis lagom eftertanke. Dikterna är dessutom kliniskt befriade från varje tendens till negativitet – annars lider många perennialistiska författare av det problem som är vanligare hos politiska skribenter, nämligen tendensen att ständigt med hjälp av negationer och kritik riktat mot annat och andra förklara vad man ogillar och inte är, snarare än vad man omfattar och är.

Lings poesi är knappast något universalmedel mot dylika tankefällor och begränsningar, men i hans säregna kombination av realism, estetik och mysticism finns i vilket fall möjlighet till en välbehövlig paus från vardagens och omvärldens påträngande oväsen.

We sing of Summer, I the weariless cuckoo, light
And lovely of voice, and I the lark, singer and dancer
In the mid heaven, and we swallows of curved flight
That skim the meadows and the meres from dawn till night,
and we that in the gloomy woods, hidden from sight,
Ask and answer in the treetops, ask and answer
- Martin Lings ”The Birds”

Finns förstås hos Arktos, till dunderpris.

Solguru funderar idag lite kring det här med trovärdighet. Är den som omfattar olämpliga åsikter mindre trovärdig än en person som får betalt för att tycka som den tycker?

Medias hantering av självmordsbomben i Stockholm, förutsägbar och tröttsam med förväntade angrepp på SD och försök att få det att framstå som att det är farligare med rasism än bomber som exploderar på öppen gata bland julhandlande svenskar, väcker en del frågor om trovärdighet.

Det finns en del goda anledningar att ta en bloggportal som motpol, nyhetstjänster som Fria Tider eller helt enkelt en ung bloggerska som Paow, på allvar. Många skulle naturligtvis hävda motsatsen – gängse media vill gärna påskina att bloggare av vår typ är besatta av fördomar, okunskap, skrock och hat. Låt gå för det, alla människor har brister. Det de menar är i och för sig naturligtvis inte att vi har samma typ av problem som andra människor, dock, utan att den typ av åsikter och information vi för fram är besudlade av något mycket värre än allmänmänskliga tillkortakommanden. Det handlar om någon sorts mer religiöst orienterad, ond makt som belamrar oss och eliminerar varje anledning att lyssna på vad vi säger. Rasism, sexism, manlighet, kolonialt tänkande, whatever. Det handlar till syvende och sist om ungefär samma typ av uttryck som femåringar använder för att vara elaka mot andra femåringar, och eftersom åtminstone undertecknad är betydligt äldre än fem år kanske det är dags att sluta ta åt sig.

Oavsett hur man värderar motpol finns det i alla fall en sak att tänka på, när man jämför våra ståndpunkter med samtliga synsätt och omdömen som framförs i ordinarie media; vi är fria att faktiskt skriva vad vi tänker. Det innebär inte att det alltid blir rätt, gudarna ska veta att det jag skriver i stycket ovan inte bara är ett utslag av falsk blygsamhet. Vi gör bort oss ibland också, som de flesta. Ingen är perfekt i sitt förhållningssätt till omvärlden, och det gäller även undertecknad, och sannolikt alla andra som skriver på motpol också (endast Nilrik lämnar mig ibland tvivlande, som ödmjuka människor ofta gör).

Ändå kan det vara en idé att jämföra oss med de journalister som till övervägande delen nonchalerar det vi gör, men i förekommande fall hånar oss. Det går givetvis att ondgöra sig över deras rubbade åsikter, deras oerhörda resurser och deras ofta pinsamt dåliga infallsvinklar, men det är inte viktigast. Det viktigaste är att de faktiskt inte kan skriva vad de tänker, och att det faktiskt inte spelar så stor roll att de nu förmodligen allt som oftast på fullaste allvar tror att svensk rasism är det farligaste som finns och att jämlikhet är ett självändamål. Skulle de inte tro på tramset skulle de uppföra sig likadant, annars skulle de förlora jobbet.

Om jag skulle byta åsikt i någon fråga och sedan skriva ett kontroversiellt inlägg om det, skulle konsekvensen som värst bli några haveristiska kommentarer (som jag ju får i alla fall). Jag är fri att omvärdera information och ståndpunkter utifrån hur jag väljer att analysera världen. Det är inte fjortiskarriäristerna som uppbär lön från Expo, det inte är chefsredaktörerna på de pinsamt likriktade svenska medierna och det är i stort sett ingen annan opinionsbildare i Sverige heller. De får bara lön så länge de lever upp till en lång serie informella (och inte sällan rent formella) krav på hur man ska tänka, hur man ska tycka och vad som ska hända. Det gör att de faktiskt, helt oavsett vad de nu kan tänkas tycka på riktigt, är ganska opålitliga. Att vara ekonomiskt och socialt knuten till att omfatta vissa åsikter är betydligt mer skadligt för en människas trovärdighet än eventuella ”förutfattade meningar” han kan tänkas ha – sådana har alla.

Om de rationaliserar det hela till att faktiskt omfatta förtrycket som egna åsikter är sekundärt. De är inte tänkande människor i reell mening, annat än möjligen vid köksbordet.

Tankesmedjan Timbro har överlag gjort sig känd för en ganska begränsad och tramsig kamp mot den svenska välfärdsstaten. Denna kamp har sällan varit grundad i mer djuplodande högerkritik av staten-som-daghem – såsom att den rent faktiskt underminerar mellanmänsklig solidaritet och försämrar människors autonomi genom att knyta upp atomiserade individer till en rigid, överordnad statsapparat. Istället har den utgått från naivt utopistisk, nyliberal individualism och rent enfaldiga ekonomiska idéer, och i likhet med sina meningsmotståndare på extremvänsterkanten vägrat ta till sig den mest grundläggande sanningen om vad ekonomin är, eller rättare sagt ska vara: ett medel för att tjäna faktiska, konkreta behov i samhället, inte ett mål i sig själv eller ett medel för verklighetsfrämmande abstraktioner som ”jämlikhet” eller ”frihet”.

Ändå har man periodvis producerat en del intressant material, och det tycks som om det finns åtminstone tendenser till att överge den mest fanatiska, nyliberala nonsensideologin till förmån för genuina högeridéer. Idéer som har åtminstone en chans att konkurrera med postmarxismens komplexa luftslott på egna meriter, till skillnad från de nyliberala principerna som enbart får genomslag för att de gynnar stora, ekonomiska särintressen och inte på något sätt kan sägas hålla för vare sig historisk eller rationell prövning.

Ett initiativ som visserligen inte faller i denna kategori, utan snarare är intressant i sig själv, uppmärksammas av Per Gudmundsson på dennes blogg (man undrar ibland hur länge Gudmundsson kommer att kunna hållas i det svenska debattklimatet; hobby-STASIs blodhundar vänder sig som bekant inte emot ”extremism” specfikt, utan mot vad som helst som ens tangerar realism, och borgerligheten har hittills aldrig försvarat någon som råkat trampa snett och klassats som ens lite för höger för att få finnas till i offentligheten).

Initiativet ifråga är en granskning av FN, genomförd av Fredrik Segerfeldt. Detta är något som varit välkommet sedan länge, givet den löjliga inställning till FN som organisation som finns i Sverige. Vänstern förhåller sig som bekant till Förenta Nationerna som amerikanska konservativa till konstitutionen, och refererar regelbundet till organisationen som någon sorts av Gud uppenbarad auktoritet, vars ord har oerhörd relevans.

Nu lär granskningen knappast ske ur det vettigaste perspektivet, och Segerfeldt lär knappast ifrågasätta huruvida det överhuvudtaget är rimligt att överstatliga, internationella organisationer övertar allt mer av nationella och regionala maktbefogenheter. Istället handlar det om att vurma för en ny organisation av ”demokratiska stater,” och det hela tycks alltså i praktiken utgöra ett försvar för en mer västerländskt-unilateral universalistisk världsordning på liknande principer som FN, men där länder som inte platsar av ideologiska orsaker kan exkluderas. Att ifrågasätta idén om en ”internationell rättsordning” överhuvudtaget faller honom heller inte in, av begripliga skäl. Men det är inte poängen, för det är uppenbart att Segerfeldt uppmärksammat en hel serie inkonsekvenser och rena idiotier i den svenska instälningen till FN, vilket i sig gör att hans egna positiva visioner blir rätt sekundära.

Förhoppningsvis gör han alltså trots ideologiska skygglappar ett tillräckligt bra jobb för att sparka FN-glorian på sned i Sverige, och det är verkligen på tiden. Vi mer radikalt orienterade kan åtminstone konstatera att valet mellan en unilateralt amerikansk-”demokratisk” värld (en värld som allt mer ser ut att vara på utgång i spåren av Islam, ekonomiska kriser och asiatisk expansion) och en värld dominerad av en Tredje Världen-styrd, supranationell wanna-be-världsregering av FN-typ är ett val mellan pest och kolera. Och varje steg mot ett vaccin mot endera, eller båda, är ett bra steg.

Om man känner för det kan man rent donera en slant till projektet.