Solguru

Att försöka redogöra för myten om Daidalos och Ikaros är i sig ett lärorikt företag. Att överväga dess centrala teman och budskap är idag förmodligen mer relevant än någonsin.

Historien om Daidalos och Ikaros är en av de oftast återberättade klassiska myterna. Den har återgivits i åtskilliga versioner – inspirerat kommentarer, tolkningar, konstverk och musik. Trots sin förhållandevis enkla struktur kan den förstås som en av de allra mest mångsidiga och djupsinniga berättelser den grekisk-klassiska kulturen lämnat till eftervärlden. I det följande tänkte jag först redogöra för myten sådan den vanligen återberättas, och sedan diskutera några av dess implikationer.

Myten i korthet #1
Daidalos var en genialisk uppfinnare som levde i Aten. Han hade två söner – Ikaros och den enligt vissa källor oäkte Iapyx. Daidalos ansågs allmänt som en av de främsta skapande andarna i staden, och kom därför också att bli läromästare åt sin systerson, enligt källorna antingen kallad Perdix eller Talos (i det senare fallet, kuriöst nog, var det dennes mor som hette Perdix). Talos visade sig vara oerhört begåvad, och hade redan vid ung ålder uppfunnit den första sågen genom att studera en fiskryggrad han funnit vid havet. Denna och andra bragder väckte Daidalos avundsjuka, och slutligen slungade han sin unge lärling ut från en höjd, så att denne slog ihjäl sig. Daidalos dömdes för mordet till bannlysning från Aten, och gav sig tillsammans med Ikaros iväg till Kreta.

På Kreta tog han tjänst hos kung Minos, som begripligt nog var mycket nöjd över att få räkna den berömde vetenskapsmannen till sitt hov. Här gjorde han sig enligt Homeros bland annat känd för att planlägga ett område för dans åt kungens dotter Ariadne. Han blev emellertid inblandad även i mer anmärkningsvärda projekt. Kung Minos hade av havsguden Poseidon fått till skänks en vit tjur, ämnad att offras åt guden. Minos valde istället att behålla djuret, vilket fick till följd att Poseidon som straff uppfyllde hans drottning Pasifaë med lust till tjuren. Daidalos assisterade det osannolika kärleksparet genom att konstruera en stor träko, i vilken drottningen slutligen blev havande med odjuret Minotaurus.

Myten i korthet #2
Daidalos uppfinningsrikedom hade alltså orsakat ett lindrigt sagt problematiskt dilemma. Detta löste han nu genom att konstruera en labyrint, i vilken odjuret kunde stängas in. Denna labyrint spelar för övrigt en central roll i den välkända, närmast parallella myten om kungasonen Theseus, som efter att Aten tvingats sända fjorton av sina barn till Kreta vart sjunde år som offer till Minotauren, i tribut för att man mördat Minos son, kommer till ön och dräper Minotauren. Daidalos fick i vilket fall inget vidare tack för sin insats som arkitekt – han och Ikaros spärrades helt sonika in i labyrinten. Lyckligtvis hade han nu som sagt var byggt den själv, och hittade därför också tämligen raskt ut ur den.

Eftersom kung Minos ”styrde hav och land”, beslutade sig Daidalos för att fly luftvägen. Med hjälp av vax och fjädrar konstruerade han två par vingar – ett åt sig själv och ett åt sin son. Daidalos varnade sin son för att flyga för lågt (varvid fukten skulle tynga ner vingarna) eller för högt, varpå de bägge flydde från Kreta tillsammans. Den unge Ikaros glömde dock snart sin fars varning, och flög istället högre och högre. När han kommit tillräckligt nära solen – Helios själv – smälte hans vax, och han störtade ner i havet till sin död. Daidalos fortsatte, krossad av sorg, till Sicilien, där han efter ytterligare förvecklingar slutligen lyckades fick sin hämnd på den mordiske kung Minos (som letat efter honom i syfte att döda honom).

Det faustiska myntets två sidor
Myten om Ikaros har alltid fascinerat människor i västvärlden, kanske för att den så tydligt rör vid grundläggande teman i en så att säga ”faustisk” civilisation. De senaste århundradenas utveckling har givit myten en lyskraft kanske starkare än någonsin förr. Daidalos uppfinner briljanta ting, ofta till stor nytta för honom själv eller andra, men tvingas samtidigt ständigt motverka de negativa sidorna av tidigare verk med nya, allt mer extravaganta uppfinningar. Man kan knappast tänka sig en tydligare parallell till den ekonomiska och teknologiska utvecklingen i västvärlden vad gäller vapenteknologi, miljöskadlig industri och dehumaniserande, socialt och estetiskt förkrympta, levnadsförhållanden (i synnerhet i de alienerade städerna). Onekligen fantastiska framsteg kantas allt som oftast av oförutsedda, fruktansvärda bieffekter och driver ständigt vår civilisatoriske Daidalos till att fortsätta (till saken hör visserligen att Daidalos även räddas till livet genom just uppfinningsrikedom, i det att han eller hans beskyddares döttrar skållar kung Minos i ett särskilt badhus).

Medan denna framstegets problematik förmodligen alltid existerat i någon mån, var den knappast lika framträdande i antikens Grekland som idag. Myten har också mer djupgående, allmänmänskliga drag. Det är nämligen inte Daidalos uppfinnande i sig självt som orsakar katastroferna, utan de uppfinningar och handlingar som följer ur det driftsorienterade och onda i honom och andra. Daidalos mördar sin systerson på grund av avundsjuka och stolthet, och han hjälper Pasifaë att bedriva en exceptionellt förvriden form av otukt – Ikaros uppfylls av högmod och glömska och störtar till sin död. Många av Daidalos skapelser är uttryck för en mer oproblematisk genialitet, till glädje för honom själv och andra (Plinus den äldre tillskriver honom bland annat limmet, borren och snickeriet överlag).

Andlighet och etik
En mer esoterisk tolkning av myten om Daidalos och Ikaros är givetvis också möjlig – symbolspråket är rikt och tydligt. Hat, lust, vatten, ”nedåt dragande krafter”, ställs mot skaparkraft och en strävan efter befrielse (ur labyrinten, från fångenskapen på Minos ö). En faustisk-solär drivkraft (både positiv och negativ) tycks inbegripen i en systematisk och till största delen misslyckad kamp med det värdsligt imperfekta, och inte minst det köttsligt-psykologiska jagets brister och det mänskliga tillståndets begränsningar. Daidalos många fel kan förstås i andlig mening lika väl som moralisk – eller varför inte bägge samtidigt?. Hans arrogans och ego driver honom till mord, och hans geni ställt i det ondas eller åtminstone djupt ”syndfullas” tjänst frambesvärjer ett fruktansvärt monster. Slutligen tycks hans högmod ha fortsatt genom blodslinjen och besmittat även hans son, som därigenom faller till sin död. Som sedelärande berättelse är myten alltså både en instruktionsbok till ett etiskt förhållningssätt – där våra göranden och låtanden inte ska styras av avund och arrogans – och till en förståelse för den primala uppfattningen att människan måste övervinna det sub-personliga, köttsliga och ofria inom sig för att undvika tragedi.

Daidalos och Ikaros öde är en ständig påminnelse om både människans potential, och hennes avgörande begränsningar. Dess många budskap sträcker sig långt utom det klassiska Greklands gränser och tangerar, ytterst sett, universalitet.

Relaterat:
First H-bomb test
Death In June – Daedalus Rising
Changes – Icarus
The Storyteller’s Greek Myths – Daedalus and Icarus

Vikten av en bejakande, aktiv identitet och bild av framtiden kan i stort sett inte underskattas. Alternativet – ressentiment och självförtärande negativitet – är för tragiskt för att ens övervägas.

Identitetspolitik förknippas till stor del med negativitet, och det med all rätt. Oavsett om vi talar om amerikanska minoritetsgruppers vilja att tvinga sig in i majoritetssamhället eller radikal, vit rasism är det svårt att förneka att det läggs en hel del energi på att peka ut vilka skurkarna är, och angripa dem. Det är problematiskt oavsett hur man ser på själva de frågor olika identitetspolitiska grupper driver.

Av ett följer inte automatiskt ett annat
Få kan förneka att svarta under perioder utsatts för tämligen brutal behandling från olika europeiska folkslags sida, men att detta skulle medföra en kollektiv, rasgrundad skuld som befriar svarta från eget ansvar och ålägger alla världens europeiskättade att för evig tid leva med dåligt samvete är debilt in i det extrema. På samma sätt är det mest tokstollar som idag förnekar att många av de problem ‘extremhögern’ tar upp – europeiskt självförakt, havererad invandringspolitik och en radikal brist på mening och värderingar i västvärlden – är oerhört relevanta i dagsläget, men av det följer inte att varje tänkbar tirad om andra folkgrupper är sanningsenlig eller konstruktiv.

För den som vill bedriva identitetspolitik – gynna sin egen grupps intressen eller åtminstone skydda den och dem – är det här viktigt att beakta. Givetvis måste man försvara sina ståndpunkter, vara principfast och blottlägga strukturer och individer som vill eller av andra orsaker gör illa. Samtidigt gäller det att ha i åtanke varför man bedriver denna politik, och varför man resonerar som man gör.

Destruktiv identitetspolitik
Många minoriteters identitetspolitik är överhuvudtaget inte skapad för att gynna grupperna ifråga. De ideologier som stött avkolonialisering, amerikansk tvångsintegration och andra intressen som formellt framställs som framsteg för grupperna ifråga, har egentligen överhuvudtaget inte varit ämnade att skydda eller främja dessa etniciteters sammanhållning och fortsatta liv.

Tvärtom är denna typ av ideologi, som gjordes klart av Marx redan när han stödde tredje världens nationalismer, helt enkelt ämnad att bryta ner vad som ses som illegitima former av dominans. På Marx tid talade man i termer av ”världskapitalism”, men den identitetspolitik som överlevt marxismens död har inte några reella ambitioner att avskaffa kapitalismen. Istället lägger den sin energi på att bekämpa europeiska människors, inte dominans, utan existensberättigande.

Här menas inte att alla företrädare för medborgarrättsrörelser eller Tredje världen-nationalism alltid varit inriktade främst på att förstöra för européer och varit ointresserade av sin egen folkgrupps fortsatta liv. Inte heller att varje uttryck för sådan nationalism alltid utnyttjats av så att säga ”globalistiska” ideologiska intressen. Inom Europa är det dock svårt att på annat sätt tolka det faktum att minoriteters religiösa och etniska självhävdande främjas av makthavare inom media och politik som mer eller mindre uttryckligen annars motsätter sig allt vad etnicitet och religion heter.

Icke funktionell identitetspolitik
Många identitetspolitiska grupperingar får med andra ord ses som ”lurade”, i meningen att (ursprungligen) vänsterns och (senare) den generella humanismens ambitioner inte är att skydda några gruppers intressen, utan tvärtom att upplösa grupperna i en utopisk, etnicitets- och överlag gruppfri värld av autonoma individer. Deras funktion har historiskt varit, och är fortfarande, att underminera de sorgliga resterna av europeiskt etniskt självmedvetande. Detta har också, allt annat lika, bidragit till att göra många av dem till så monumentala misslyckanden.

Det eländiga tillståndet i södra Afrika har visserligen många orsaker, men en klart bidragande orsak (som i många fall lett till konkret politik) har varit att befrielserörelserna ofta inbillade sig – med god hjälp av västerländska marxistiska akademiker – att det skulle vara nog  att besegra européerna, så att säga ”bannlysa rasismen”, och att i stort sett allting annat skulle lösa sig själv. Massiv HIV-utbredning, ekonomiska misslyckanden och tribalistiska rasistkulturer som är lika repressiva mot många minoriteter som någonsin Apartheid, med skillnaden att de inte klarar att föda befolkningen ordentligt, har istället kommit att utmärka stora delar av subsahariska Afrika. Vissa av de rörelser som kommit till makten har överhuvudtaget inte spelat någon positiv roll för svarta afrikaner, utan helt enkelt  minskat det europeiska inflytande i världen, och i viss mån dödat och förföljt de spridda vita minoritetsgrupper som levt i deras länder. För en viss typ av ”antirasister” torde detta innebära att de varit framgångsrika.

När man inte vill förstöra…
Problemet för europeiska identitetsrörelser är att de inte finns till för att förstöra något annat, och inte legitimeras genom någon destruktiv (och grundligt omöjlig) föreställning om ett lyckorike på jorden (för övrigt en förvriden feltillämpning av föreställningen om ‘överjordisk’ perfektion vi finner i de flesta religiösa traditioner). Då är det särskilt viktigt att inte falla i fällan att lägga all sin energi på att bekämpa olika externa fiender. Risken finns annars att hela projektet urartar till samma typ av steril, teoretisk och hatgrundad ideologi som vägleder de postmarxister som ger sitt hycklande stöd till muslimers och svartas identitetskamp i förhoppningen att det en dag ska leda till global, absolut jämlikhet.

Det är en lärorik varning att se dessa människor strosa runt på institutioner och redaktioner, glatt obrydda om i vilken mån Sydafrika eller den muslimska världen, bägge  frigjorda från ”vit dominans” genom teorier snarlika den moderna vänsterns, faktiskt korresponderar med deras utopi. Det enda som vore sorgligare än fortsatt västerländskt självmord vore en framgång för pro-europeiska rörelser som resulterade i misslyckande eller katastrof på grund av marxistartad, dogmatisk ideologi och/eller avtrubbade, brutala representanter för rörelserna ifråga. Det är för övrigt inte i första hand en fråga om ”-ismer” eller politiska ställningstaganden, utan en allmänmänsklig fråga om inställning.

Konstruktivitet och dygd
Det absolut centrala för allt vi företar oss måste alltid vara det positiva, konstruktiva och bejakande. Det krävs visserligen att man odlar en del dygder som av en snurrig samtid gjorts suspekta – inte minst personlig hederkänsla, beredvillighet att säga sanningen även om den upprör och förmågan att försvara sig själv. Ändå får man se till att hålla ögonen på bollen. Varje anständig människas kriterium ska alltid vara att, pretentiöst och otidsenligt som det kan låta, göra det rätta – det goda, till och med. Känner man någon gång att det man håller på med inte är av den arten, inte motiveras av det rätta utan av personligt agg, ska man beakta det och ta ett steg tillbaka. Hat föder cancer i den som hatar.

I en tid som präglas av å ena sidan slätstruken feghet och å andra sidan kaotisk, ofta oseriös, polemik kan det vara svårt att hitta riktmärken, gemenskaper och kulturella uttryck som kan utgöra grund för ett positivt, bejakande perspektiv. Ändå är det precis det man måste sträva efter. Som svensk, europé och människa.

En liten början? Identitär Idé 2011

Idag blir det lite musikdiskussion. Neofolken breder ut sig på sina håll, och förtjänar en utförlig kommentar.

Musikformen neofolk (som för enkelhetens skull här får agera samlingsnamn för parallellgenrer som exempelvis ”neoclassical” och ”martial folk”) för en begränsad men välmående tillvaro ute i samhällets periferi. Den har under hela sin existens utövat dragningskraft på (när den inte utövats av) högerradikala individer av olika slag. Det är en trend som inte ser ut att brytas i första taget, och en som överlag måste bedömas som positiv. Neofolken har många fördelar – dess tematik, estetik och musik är oftast inte direkt frånstötande för människor som inte redan är ”initierade” (till skillnad från den likaledes till stor del radikaliserade svartmetallen, för att ta bara ett exempel).

Inte direkt progg
Överdrivna, programmatiska banderollbudskap som inte så mycket skriver som klipper till lyssnaren på näsan är också lyckligtvis frånvarande. Neofolken är, när den är som bäst, långt ifrån någon ”politisk” musik i proggrockens mening, utan lika mycket en estetik i sig själv. Den kan i förekommande fall föra lyssnaren åt olika håll och fästa hans inre öga på annat än realpolitikens domän som, i och med att den både är viktig och tjatig, på många sätt kan jämföras med ett trist förvärvsarbete eller ett toalettbesök.

Stilen är långt ifrån utan sina problem, det ska sägas. Att många av musikerna själva är opolitiska, eller till och med (oftast visserligen milt) fientliga till politiska applikationer av deras verk är inte relevant. De använder, för att än en gång parafrasera en gammal reklamfilm, ”ju Kockens kryddor i alla fall” – och dessutom kan musik som sagt ha ett kulturellt värde i sig själv, ett värde som inte har någonting att göra med invandring och skattesatser.

Subkulturers problematik
Värre är då den allmänt subkulturella framtoningen, som sammanhänger med neofolkens status som alternativ ”livsstil”. Avvikande klädstil och en så att säga social och kulturell palett som totalt avviker från vad de flesta människor – oavsett intellektuell nivå – kan relatera till begränsar musikens inflytande och möjlighet att få genomslag. Värre, ett generalintresse i inte bara alternativa politiska eller andliga idéer utan vad som helst som ”bryter normen” gör att det hela kan urarta i det perversa och ondskefulla i mer absolut mening, eller (kanske vanligare) leda till en poänglös fortsättning av konsumtionssamhällets ständiga strävan efter självdefinition och stimuli. Som sämst kan man föreställa sig neofolkkulturen som en intellektuell-inbilsk version av MTV:s Jackass, där deltagarna ständigt strävar efter att definiera och framhäva sig själva genom obskyra och förment provocerande uttryck.

Svårtillgänglig ljudbild
Problemet med narcissism och provokation för sakens skull är dock knappast begränsat till neofolken, utan rör alla marginaliserade verksamheter i samhället (och förmodligen minst lika mycket, som Jackass-exemplet visar, samhället i stort). När revolten går från meningsfull kritik till nihilistiskt självändamål är man långt utanför det legitima, oavsett i vilket sammanhang man agerar. Vi kan alltså tills vidare lämna den aspekten.

En mer uppenbar begränsning, i rent musikalisk mening, är att mycket av neofolken varit och är musikaliskt svårtillgängligt. Monotoni, slamrighet eller överdriven experimentlystnad är i och för sig inte något som kan fördömas i en genre, sedd i sig själv, men begränsar givetvis publiken (och då inte enbart i någon ”elitistisk” mening – det är fullt möjligt att ogilla tjatig musik med inslag av gnissel utan att vara det minsta plebejisk). Tidigare under genrens utveckling har även undermålig ljudkvalitet varit ett återkommande gissel. Undertecknad störs inte det minsta av det (Sol Invictus välkända liveversion av ‘Death of the West’ är svårslagen), men det utgör givetvis med rätta ett hinder för många potentiella lyssnare.

Växande mognad och fridfull snö
Med anledning av ovanstående är det skönt att se en växande mognad inom Neofolkgenren. Veteranen Douglas P. och hans Death In June har visserligen stått närmast stilla under merparten av 2000-talet med tämligen blodfattiga skivsläpp. Det mest relevanta inslaget från denna tid har strängt taget varit att frontmannens homosexualitet gått från någon sorts ”don’t ask, don’t tell”-policy till ren exhibitionism. Bland annat hans annons på en brittisk online-gaydatingsida och medverkan i en Australiensisk bögporrfilm för äldre män har varit stora ämnen på diskussionssidor och i intervjuer.

Att bortse från detta trams kan trots allt i dagsläget vara en idé, i och med att Death in June återkommit med storartade, pianobaserade skivan ”Peaceful Snow,” som måste sägas vara det bästa han producerat på ett decennium. Bortsett från djuplodande texter är musiken direkt gripande. Också den som uppskattar hans mer monotona, malande gitarrer och typiskt repetitiva sångstrofer skulle göra gott i att uppmärksamma denna skiva. Detsamma gäller faktiskt de som är obekanta med, eller direkt negativt inställda till, hans äldre alster.  Så pass bra är den.

På väg mot en genuin estetik – Triarii och Winglord
Ett annat exempel, betydligt nyare, är Triarii. De har, med sin våldsamt uppskruvade och militaristiska musik, tagit nyklassicistisk marschkrigshets till nya nivåer, och kommer i stort sett undan med det ibland smått pretentiösa tilltalet. Det är bombastiskt, visst, men det slutgiltiga adjektivet för att sammanfatta Triarii blir, trots anslaget och den oavbrutna, militanta intensiteten snarare storslaget än patetiskt.

Slutligen kan man inte gärna tala om den senaste tidens neofolksläpp utan att nämna Winglord. Både vad avser musik och koncept måste man säga att genren i och med deras debutskiva ”Heroica” mognat till något som vida överstiger tidigare uttryck. Här finns musikaliska nyanser – visserligen handlar det till stor del om nyklassisk pompa och ståt, men där finns även lättsammare och mer finstilta svängar i musiken som jag i egenskap av dilettant på området inte vågar ge mig in på att skildra, utan överlåter till kompetentare pennor. Det handlar i varje fall om en skiva som på många sätt lyfter genren (åtminstone principiellt) över dess punkigt subkulturella bakgrund, bort från MIDI-grundsynthens plastiga trumljud, över pubertal nazifetischism, och in i något som kan kallas konst. Det förflutna förs till samtiden för att följa med till varje kommande nu.

Neofolken är inte oproblematisk, men den senare tidens utveckling visar i varje fall att dess potential är närmast obegränsad.

Winglord finns att köpa från Arktos, övriga alster får ni tills vidare tillskansa er på annat håll.