Solguru

Sverige fortsätter överraska på daglig basis. För de av oss som trodde att den folksjälsliga kromosomrubbning som följde på Sverigedemokraternas riksdagsinträde var höjdpunkten i den svenska antirasismens allt mer pinsamma kronologi, har Expressen i samarbete med Expo nyheter att bjuda på. Om ni trodde att det inte kunde bli dummare, bered er på att tänka om.

Djupt andetag, klicka:
http://www.expressen.se/1.2347129

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Budskapet, så vitt jag kan förstå det, är att om någon säger saker som ingen människa någonsin säger (jag har i mina dagar träffat nog bondrasister för att vara väl medveten om att Simons uttalanden aldrig gjorts, av någon) ska man, likt en lätt alkoholiserad, sentimental och råbarkat outbildad förskollärare, förklara att man ”inte kan tro det man hör just nu.” Sedan ska man låsa in sig på toaletten.

”Bra att Elin tar diskussionen med honom,” tycker Daniel Poohl.

Och jo, jag vet att den egentliga poängen är att lära människor att reflexmässigt ta avstånd från seriösa frågeställningar med hjälp av irrationellt beteende, och att det inte är jättefeltänkt om man som Expressen och Expo vill hindra folk från att förändra allvarliga samhällsproblem. Men jag är inte helt säker på att folk är riktigt så dumma i huvudet som Expo och Expressen tror.

Tills vidare kan vi ju med tillförsikt invänta fortsättningen – tre delar till av ”Dilemmat” ska det bjudas på!

DN har idag publicerat en ledare som förmodligen är en satir. Av rent stilistiska skäl väljer jag dock att kommentera den som om den vore menad på allvar.

DN:s Lisa Bjurwald har skrivit en ledare där hon försöker trumpeta skandal över att en dansk journalist, Mikael Jalving, medverkat på ”en av den svenska extremhögerns största konferenser på senare år.” Hon syftar förstås på Nationaldemokraternas senaste tillställning, där Jalving var med.

Lisa Bjurwald menar, på fullaste allvar och utan att darra på tangentbordsfingrarna, att under normala omständigheter hade vi därefter kunnat ”sätta punkt för historien (och journalistens karriär).” Jo, hon skriver faktiskt så, och menar att det vore rimligt och bra. Till Danmark, påpekar hon med den uppenbara förväntningen att läsaren ska bli lika upprörd som hon, var han tydligen välkommen tillbaka. En människa fick medverka vid en misshaglig konferens, och diskutera med människor, och behålla jobbet! Rena rama Hitler-Libyen, eller hur? Att han fick kritiska frågor av vissa journalister när han återvände till fosterjorden var visserligen ett positivt tecken, men givetvis inte nog. Var är straffet?

Därefter hävdar Bjurwald att Danmark är ett intolerant land. Det är ett intolerant land för att danska journalister kan medverka vid vilka konferenser de vill och folk får säga saker som inte Lisa Bjurwald och DN tycker om. Det är faktiskt kontentan.

Människan har skrivit en ledare, i en liberal tidning, där hon uttryckligen hävdar att det är ett problem att folk kan göra vissa typer av uttalanden, eller ens fara på vissa typer av sammankomster, ostraffat. Märk väl, Bjurwald kritiserar inte att folk tycker dåliga saker (hon får naturligtvis hata danskar bäst hon vill) – hon vänder sig emot att det i Danmark saknas sociala och ekonomiska mekanismer som slår ut människor som inte håller med henne själv.

Efter att ha sagt att journalister som inte gör som DN och hon själv vill inte bara borde få sparken, utan att alternativet är ”smått osannolikt,” slår Bjurwald serve-ess i fail genom att hävda att det är Mikael Jalving som har ”noll trovärdighet i yttrandefrihetsfrågor.”

Lisa, läser du vad du själv skriver? Du menar att umgänge med fel personer diskvalificerar en från att ha åsikter om yttrandefrihet, i alla fall om personerna är ”nazister” (precis som om detta fenomen i nutid någonsin varit mer än en medieskapad ungdomskultur på 90-talet, som samma media som trissade upp kulturen genom romantiserande reportage nu försöker använda för att kväva seriös samhällsdebatt). Sedan menar du att uppfattningen att människor med fel åsikter – nej, människor som träffar människor med fel åsikter – bör avskiljas från sina arbeten, är fullt acceptabel och i linje med den stoltaste svenska idétraditionen. Vad fan är det för fel på dig?

”Sverige är inte immunt mot den danska bacillen, men vi har en långtgående tradition av tolerans som fortfarande skyddar oss mot de farligaste idéströmningarna. Den traditionen måste vi vakta som hökar,” skriver Bjurwald.

Nej, Lisa, vi behöver inte vakta traditionen att sparka, mobba ut och pissa på folk som har kontakt med människor som du, DN, Expo och Aftonbladet har bestämt är icke önskvärda. Det är för det första inte en ”tradition av tolerans”, och för det andra ingen bra tradition i vilket fall.

Som skribent på en förment liberal tidning borde du ha tillgång till människor politiskt mer närstående än jag som kunde förklara sådant för dig.

Idag fortsätter som utlovat intervjun med Lars Holger Holm. I denna andra och avslutande del behandlas Nietzsche, Fawlty Towers och ett försök att göra snabba pengar på att översätta en inte helt okänd österrikare…

Håll till godo…

6) Du har alltid varit noggrann med att markera att du inte har särskilt mycket till övers för nazismens eugenik och raslära. Samtidigt är det svårt att förneka att du tycks ha ett visst intresse för denna sida av den tyska historien – du har ju exempelvis översatt ‘Hitlers andra bok’ till svenska, och i Drömmen om ultima thule diskuterar du Nietzsches relation till rasideologi. Är detta att betrakta som ett led i en mer allmän fascination för tysk och europeisk historia, eller finns det andra särskilda orsaker?

Mycket viktig fråga. Jag noterade häromdagen då jag googlade på ordet ”eugenik” att den av statssubsidier finansierade Nationalencyklopedin är noga med att framhålla att ”eugenik är denovetenskapliga idén att förbättra människan genom biologisk förädling”. Det är mycket typiskt för den omhändertagande svenska objektiviteten att den inte kan undvara att i tid och otid vifta med moraliska pekpinnar och braskande varningar angående det mentalt farliga i vissa föreställningar. I utländska uppslagsverk finns naturligtvis ingen hänvisning till eugenikens påstådda ovetenskaplighet. Och jag skulle vilja höra de djuruppfödare som menar att rasbiologiska överväganden saknar vetenskaplig grund då det gäller framavlandet av olika häst-, hund- eller boskapsraser för specifika ändamål. Likaså bildar den moderna gen- och stamcellsforskningen underlag för ett slags modernare form av eugenik. Den stora skillnaden ligger i att resultaten av denna forskning ännu inte omsatts i några statligt sanktionerade totaliära projekt, utan exempelvis erbjuds blivande föräldrar som har specifika önskemål om hur just deras avkomma ska se ut.

Personligen tycker jag inte att människan bör göras till föremål för eugeniska överväganden, men det beror på att jag har en irrationell tro på att det finns något unikt inom varje individ som inte kan reduceras till genetiska anlag eller miljöfaktorer. Jag tror med andra ord på en individuell själ – om den är odödlig eller ej vågar jag för ögonblicket inte uttala mig om – och således på individens okränkbarhet. Det är även därför jag tror vi människor sörjer när någon oss närstående och kär person går bort, ty vi vet med oss att denna individ var oefterhärmlig och enastående i sitt slag, medan en hund eller katt lättare låter sig ersättas av en annan.

Det hindrar inte att jag i historiskt, filosofiskt och politiskt är fascinerad av eugeniken både som idé och verklighet. I min psykiska thriller Come Snow utgör en medicinsk diskussion kring implikationerna av den nazistiska rasläran bakgrunden till det moraliska dilemma som huvudpersonen ställs inför. I essäsamlingen Drömmen om ultima thule berör jag mycket riktigt Nietzsches rasbiologiska föreställningar, och det kom sig av att jag i samband med den översättning som jag, för bokförlaget Symposions räkning, verkställde av Nietzsches skrift Bortom gott och ont (finns numera att tillgå via arktos.com) irriterade mig på den samtidsanpassade interpretation av Nietzsche som går ut på att deklarera att hans filosofi bara är enda stor fråga, och att han således inte var intresserad av att komma med några svar. Jag ville omvänt framhäva att Nietzsche själv – i enlighet med sin filosofiska nominalism och sitt reducerande av all metafysik till en viljans elementära strävan efter makt — på inget sätt stod främmande inför idén om mänskligt biologiskt urval i kulturens tjänst, och att hans filosofi i själva verket ropar högt efter en handlingens man som i framtiden kan förverkliga just sådana idéer. Att dessa inte tilltalar den moderna jämlikhetens koryfeer, och därför så gott det går måste sopas under mattan, säger sig självt. Så jag sopade helt enkelt bara tillbaka dammet ut på golvet!

Avslutningsvis handlar eugenikens berättigande — eller ej — i framtiden, och ytterst, om huruvida vi som människor är beredda att axla konskevenserna av att vara Guds ställföreträdare, för att inte säga hans jämlike, eller rentav hans överman, här på jorden. Jag diskuterar några av de vittgående implikationerna av denna föreställning i en brett upplagt essä över civilisationens fenomenologi (avfattad på engelska) som för närvarande bär titeln Homo Maximus, och som jag fått löfte om att Arktos en dag kommer att publicera.

Vad gäller den av mig översatta och introducerade ’Hitlers andra bok’ (under titeln Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål, Hägglunds förlag), dikterades mitt intresse för denna skrift skam till sägandes i första hand av föreställningen om snöd ekonomisk vinning. Jag bedrog mig emellertid gravt på den punkten – jag hade allvarligt taget förväntat mig att antalet troende nazister i landet var fler än en-två! — och jag är således uppriktigt förvånad över att detta viktiga historiska dokument till förståelsen av Hitlers föreställningsvärld, och därmed en stor del av 1900-talets politiska och sociala utveckling, hittills inte funnit vägen till fler historiskt såväl intresserade som bevandrade svenska läsare (trots att boken kan beställas via exempelvis bokus.com).

Den stora vinsten i sammanhanget får därmed sägas vara att jag numera har min egen prövosten. Varje gång jag tänker på det långa, ordagranna arbete som avkrävdes mig i samband med denna bok, slår det mig att det finns vissa val att göra i livet: antingen eftersträvar man världsherravälde eller också försöker man bli en bra författare. Det ena utesluter såvitt jag kan se det andra. Men så är det väl heller inte för den stilistiska finessernas och de nyanserade perspektivens skull man i första hand befattar sig med gamle Adolf.

7) För ett antal år sedan medverkade du i Salt, där Jonas de Geer var redaktör. Tidningen sköts som bekant i sank av ett närmast enigt mediadrev, medverkande fascistklassades och det offentliga Sverige visade åter upp sig från sin sämsta sida. Hade du själv några problem i anslutning till att du publicerade dig i Salt, eller gjorde du någon annan erfarenhet som kan vara värd att återge?

Som svar på den frågan ber jag att få anföra följande tankeväckande incident. För ett antal år sedan var jag för första och enda gången hittills på Bokmässan i Göteborg. Jag sökte där upp Brutus Östling, för vars förlag Symposion jag översatt Nietzsche, i syfte att personligen introducera mig själv (vi hade tidigare bara haft telefon och mejlkontakt). Till min förvåning märkte jag att han till varje pris sökte undvika mig och inte på minsta sätt visade någon vilja av att presentera mig inför förlagets övriga medarbetare. Jag var lite förvånad, för jag tyckte vi hade haft en bra kontakt. Så för att provocera honom lite sade jag:

Jag: ”Ja, och nästa gång får du väl ta och ge ut en av mina egna böcker”.

Han: (Hysteriskt fnitter).

Jag: ”Äsch, jag bara skojade, du behöver inte oroa dig. Jag har för övrigt börjat skriva på engelska istället.”

Han: ”Ja men det var väl en alldeles utmärkt ide!”

Jag: Jaså, och varför tycker du det?”

Han: (något förlägen och som om han ertappat sig själv med att redan ha avslöjat för mycket): ”Tja, det är ju en liten krets (som motarbetar dig?), men den är mycket inflytelserik.

För övrigt var jag mycket tacksam över att beredas plats i Salt och tycker det är synd och skam att tidskriften tvingades lägga ner. Orsakerna till detta förutsätter jag givetvis vara allom bekanta i detta forum.

8 ) Ett av dina intressantaste särdrag torde vara ditt intresse för John Cleese’s klassiska komediserie Fawlty Towers (för svensk television som bekant briljant översatt till Pang i Bygget). Du har rent utav haft en smula kontakt med Cleese själv i detta sammanhang, om jag inte missminner mig, och inte minst publicerat en bok om serien. Berätta om din fascination för den olycklige hotellägaren, och om boken.

Jag har visserligen bara ett men i gengäld monumentalt katastrofalt och skickelsedigert äktenskap bakom mig. Det varade inte länge, rent tidsmässigt, men märkte mig likväl för livet. Ett uttryck som ettersprutande drake tycks mig antyda en smekning jämfört vad jag hade att gå igenom (en kamp som endast kan rättfärdigas med hänvisning till den livets oavvisliga konsekvens som min älskade son utgör) och jag fann mig själv bokstavligen förvandlad till en Basil i verkliga livet. Då jag dessutom fick klart för mig att John Cleese och Connie Both skrivit serien som ett slags skilsmässoterapi (deras äktenskap gick i kras under denna tid) kände jag mig utvald att förkunna evangelium:

Sybil (i sovrummet, samtalande i telefon med Audrey) — Yes I know, I know… I know…

Basil (observera, inte i samma säng, men i tvillingsängen bredvid): Why is she telling you then?

9) En sista politisk fråga, då: vad skulle, som minst, krävas för att förändra Sverige till något som åtminstone liknar ett civiliserat land? Förutom att avskaffa Systembolaget, då.

Börja med att avskaffa alkoholmonopolet så tar vi resten sedan (se förordet till Örnen Landar för en förklaring av begreppet ”nyckelstock” och den dominoeffekt som skulle bli resultatet av att den gordiska knuten på detta sätt löses).

10) Vad har du för planer för framtiden? Några särskilda projekt på gång, eller blir det mer att ta dagen som den kommer?

Jag skriver alltid på något, men än så länge är det en hemlighet. Jag har nämligen märkt att om jag börjar prata hitan och ditan om texter vilka än så länge är stadda i utveckling har jag en tendens att börja tvivla på mig själv. Och jag gillar inte den känslan. Om nämligen inte ens jag tror på mig själv – vem ska då göra det? Den kreativa akten är ett experiment i hermetism. Och då gäller det att i vissa lägen behålla locket på för att den önskade reaktionen och alkemiska förvandlingen inte ska utebli.

Med det tackar vi Lars Holger Holm för hans tid och vilja att utsätta sig för motpolläsarnas kritik, och hoppas att hans författarskap åtminstone röner lite mer av den uppskattning det till stor del så väl förtjänar.

Lars Holger Holm på Arktos
Örnen Landar, recension av Per Hansson
Det folkhemska infernot, Helvetets förgård recenserad av Daniel Söderberg
Tillsammans är vi svaga, recension av Oskorei

Recensioner av ‘Hitlers andra bok’ [1] [2]

Idag bjuds det på första delen av en mastodontintervju med multipelt bokaktuelle Lars Holger Holm. Exil, läget i landet, musik och Örnen Landar avhandlas, omfattande men raskt.

Ett enkelt fråga-svarupplägg föreföll klokast, och en uppdelning i två inlägg blev nödvändig på grund av intervjuns omfattning.

Till att börja med kanske en liten presentation kan vara på sin plats för läsare som är obekanta med dig och ditt författarskap. Vem är Lars Holger, vad skriver han om, och varför?

Åh, det där är den kanske svåraste frågan av dem alla – och så börjar du med den! Det är inte lätt att veta vem man egentligen är. Jag har en känsla av att vissa av mina mer renodlat litterära verk – exempelvis Come Snow — avhandlar den potentiella problematik som ligger i att just inte veta vem man egentligen och innerst inne är, eller vad man egentligen går för, förrän i prövningens stund. Efter detta vet man det å andra sidan obönhörligen, för all framtid, och tvingas dessutom leva med insikten. Vilket kanske inte alltid är det lättaste – allt beror på hur man själv tycker att man klarade sig ur det ”mötet med sig sig själv”. Med hedern i behåll? För alltid komprometterad och avslöjad?

Människans realitetsprövning och tillblivelse som väsen i och genom valet var som bekant Sören Kierkegaards stora tema. Jag läste honom en gång i tiden flitigt, numera dock sällan, för att inte säga aldrig. Det ska dock inte läggas honom till last; jag tror helt enkelt att han gått mig i blodet, såsom min själs protestantiska arvedel driven till sin yttersta och absurda konskevens.

Den existentiella prövningen i kierkegaardsk efterföljd har behandlats litterärt av exempelvis Albert Camus; jag tänker särskilt på hans mästerliga kortroman Fallet. En annan gestaltning av denna problematik finner man enligt min mening i Joseph Conrads Lord Jim. Samt även, i humoristisk omskrivning, i min egen bygdekomedi Provinsen som utkommer inom kort.

Vad gäller mina bevekelsegrunder för att skriva tror jag att de i är lika fatala och oundvikliga som instinkter i allmänhet. Jag har till dags dato inte funnit något annat sätt att befria mig från det kreativa tryck som råder inom mig, än genom att i olika konstnärliga former söka förlösa den värld som uppenbarligen strävar efter att anta gestalt inom mig.

Sedan är jag också ett kommunikativt väsen: jag kan inte låta bli att reagera på det jag ser och upplever, och tvingas därför återge mina intryck, tillika de intellektuella reflexer som därmed triggas, i kodifierad språklig form. För mig är den intellektuella processen som ett parti schack, där man med hjälp av nya och oväntade kombinationer söker överlista sin motståndare och till sist ställa honom schack-matt. Men det är inte läsarens slutliga kapitulation jag i första hand söker, snarare den kamp, den väg och alla de förvecklingar som i andlig ”envig” leder därhän – jag talar givetvis om det schackparti jag framförallt spelar med sig själv och min egen dödlighet, samt den oförställda skräck jag tror mig uppleva inför den stora förestående tystnaden och intigheten…

Således är den intellektuella sidan av mitt väsen en visserligen väsentlig men dock förgrund. Djupast sett söker jag i mina verk gestalta (till skillnad från avslöja) det outgrundliga mysterium det innebär att vara till som människa. Enligt min mening har konsten i alla tider och i alla kulturer haft detta som sitt egentliga underliggande tema.

2) Du är ju sedan ett antal år bosatt utomlands. Det verkar vara ganska vanligt att vissa typer av författare och samhällskritiker inte bara stöts ut ur det svenska kulturlivet, utan blir mer eller mindre tvungna att rent fysiskt bosätta sig utanför landets gränser. Varför valde du att söka dig till soligare breddgrader?

Det är numera flera decennier sedan jag började uppleva fosterlandet som i kulturell och social mening alltför trångt. Jag växte upp i ett Sverige, och ett Stockholm, som i medialt och kulturellt hänseende så fullständigt dominerades av verklighetsförfalskning, att jag tidigt blev liksom vaccinerad och immun gentemot all statlig och medial propaganda. Jag märkte dock även tidigt att så inte var fallet med de flesta av mina medmänniskor. Än idag häpnar jag över det stora antal personer som hyllar de mest perversa och naturvidriga sociala grundsatser, med vars hjälp man, i Gunnar och Alva Myrdals efterföljd, alltjämt söker förverkliga det socialdemokratiska lyckoriket (läs: ”välfärdsstaten”) – låt vara att det idag sker i den ekologiska solidariteten namn, samt att folkhemmet numera även rymmer en brokig familj, vars medlemmar hämtats från världens alla hörn, och inom vilken begreppet ras förvandlats till en antikverad fördom där ”kön” inte existerar i annan mening än som något potentiellt eller de facto våldtaget, åtminstone förfördelat.

Från att ha varit en något bångstyrig men dock i allmänhet omhuldad individ inom ”kultursverige” lyckades jag i början av 30-årsåldern i en serie snabba drag förbereda min långa rockad. Därmed förvandlade jag mig även till persona non grata både inom det officiella svenska musiklivet och medievärlden (radio, tv tidningar och bokförlag). Bakgrunden till denna officiella bannlysning – vilken alltjämt upprätthålls med inkvisitorisk nit av alla berörda instanser – är att jag, ställd inför det monumentala hyckleri som utmärker den svenska offentligheten, varit oförmögen att hålla tand för tunga och, hänförd av min egen klarsynta entusiasm, inte tvekat att sätta fingret på ett antal varhärdar i den svenska samhällskroppen. För detta förlåter man mig inte så länge samma patologiska tillstånd tillåts fortbestå, ja, aktivt underhålls av samma slags dödgrävare vilka sedan årtionden arbetat på att förpassa den samtida kulturen till graven.

Jag hade förvisso gärna sett mig i rollen som en något mer samhällsintegrerad del av den kulturkampen, men jag har accepterat mitt öde. Det är inte första — och sannolikt heller inte sista gången — i historien som ett samhälle förskjuter och marginaliserar det slags kritiker det bäst skulle behöva för sitt eget andliga tillfrisknande. Jag beklagar detta, för jag ser mina samhällskritiska inlägg som effektiva läkemedel gentemot den svenska sjukan, om de bara samvetsgrant administrerades (på förekommen anledning vill jag gärna inskjuta att den som inte förmår uppröra sig över blotta förekomsten av sossekärringar, lapplisor och systembolag alltjämt lider av sjukdomen!). Men jag varken kan eller vill driva min uppoffring för det lidande fosterlandet därhän att jag frivilligt går med på att i tystnad och glömska själv falla offer för samma sjukdom. Jag vägrar således förtvina i någon skrubb medan andra, som inte ens är värda att knyta min skosnören, fortsätter att gränsle över min förmenta grav brösta sig i offentlighetens ljus.

Således har jag valt, inte ”soligare breddgrader”, utan ljuset och upplysningen framför mörkret och ignoransen. Som ett led i denna strävan har jag blivit en resenär och världsmedborgare som utan vare sig självförhävelse eller skam erkänner sitt arv och ursprung här i världen. Därmed har jag dock även blivit oförmögen att krypa baklänges tillbaka in i en reaktionär, nationalistisk föreställningsvärld som för mig ter sig lika trång och rörelsehämmande som den socialistiskt-korporativa tvångströja jag så länge sökt befria mig ifrån. Och för att vara helt ärlig: om ni hade sett några av de brudar jag har stött på (jag sade inte ”stött” på) under mina resor, skulle ni också undra över om alla barn här i världen verkligen måste, eller ens borde, vara blonda och blåögda…

Min exil är således av mer andlig och kulturell än av geografisk art och jag besöker regelbundet Sverige för att under glädje och gamman umgås med familj och vänner. Bättre än så kan det knappast bli och jag medger att jag i det hänseendet är priviligierad. En mycket viktig del av min familj, nämligen min såvitt jag vet ende son, är för övrigt bosatt i Miami. Därifrån är det inte långt till Central- och Sydamerika och jag har under senare år inte varit sen att untnyttja de tillfällen som bjuds att på ort och ställe utforska resterna av antika indiankulturer och spansk kolonialism. Med tanke på de fimbulvintrar som under de senaste två åren drabbat ultima thule upplever jag mitt val som både naturligt och välvist. Eller som en god vän uttryckte saken då jag nyligen frågade om han tyckte att jag skulle komma hem och hälsa på: ”Nej, det är ingen idé ännu!” Så jag väntar, jag, till dess snön smält undan och man åter kan sitta på en uteterrass medan solen yrvaken kikar fram genom björkens skira hängen och lärkan slår sin drill i skyn.

3) Sverige är i många stycken världsunikt i negativ mening. För motpols läsare är några uppenbara exempel en invandringspolitik som förefaller medvetet misslyckad, vuxna människor som inte bara tror att könsroller är ”sociala konstruktioner” utan att det råder vetenskaplig konsensus kring detta, och ett kulturklimat som ofta är närmast öppet fientligt mot kvalitet. Även det DDR-anstrukna utbildningsväsendet, likriktningen av den offentliga debatten och ett successivt allt mer politiserat rättsväsende måste, vad man än tycker om västvärldens skick i allmänhet, betraktas som fenomen som nått säregen utbredning i Sverige. Vad beror det här på; hur blev sådant som i andra länder mest är tendenser till ett svenskt allmäntillstånd?

Hur gick det som det gick? Tja, i några av mina böcker har jag försökt att komma med ett par bud i den frågan. Men om jag skulle improvisera ett svar som inom ett nötskal kondenserar denna problematik, skulle jag säga att man för att förstå hur Sverige blivit som det är måste leta upp och definiera en speciell ny människotyp, nämligen den sekulariserade religiöse fanatikern. En typ som visserligen existerar i många andra delar av världen, men som funnit optimala förutsättningar att vidareutvecklas just i det svenska samhället. Det går en skarp demarkationslinje mellan de intellektuella företrädarna för den svenska borgerlighet som klingade ut i media med gestalter som Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Sven Stolpe, och den politiserade, borgerligt födda, generation svenskar som något slarvigt betecknas som 40-talister, och som just nu går i de generösa pensioner de arbetat hela livet på att tilldela sig själva. Alltmedan de tidigare nämnda med självklarhet alltjämt såg sig som svenskar med ett europeiskt kulturarv, har 40-talisterna från första början sett sig själva som internationella, amerikafientliga tillika, något paradoxalt, bildningsfientliga revolutionärer. Den lära denna människotyp — skolad som den är i en borgerlig tanketradition som kritiskt vänts mot sitt eget ursprung — främst dras till är den marxistiska socialismen. I och med Andra världskrigets utgång fick denna draghjälp av de kolossala sovjetiska och kinesiska samhällsexperiment vilka omsatte den kommunistiska mardrömmen i fasaväckande verklighet.

I och med Sovjetunionens fall och Kinas gradvisa övergång till en renodlat kapitalistisk produktionsapparat har den kommunistiska verklighetens ansikte blottats. För att i det läget ärerädda sin egen förvillelse – och en förvillelse som kostat många miljoner fler människor livet än två världskrig sammantagna – förlägger de sekulariserade religiösa fanatikerna nu åter drömmen om det egalitära samhället till en lagom ouppnåelig utopi. Formulerandet av denna utopi bygger dock på följande logiska felslut: Den humanetiska maxim som ligger till grund för det demokratiska samhället var inte ursprungligen avsedd att tolkas som annat än ett juridiskt begrepp. Den jämlikhet det ständigt talas om som demokratins förutsättning är och bör endast vara, såsom definitionen lyder i både amerikanska konstitutionen och i den franska Déclaration des droits de l’homme, en jämlikhet ”inför lagen”. Begreppet har ingen hemortsrätt i något annat sammanhang. Steg för steg har likväl den typ av människa jag här talar om inte bara lyckats skapa sig definitionsmonopol vad avser jämlikheten som juridiskt begrepp, utan har dessutom arbetat på att få det accepterat som kulturens viktigaste parameter. Och det är här nivelleringen och den filosofiska nihilismen kommer in i bilden: barn och vuxna, lärare och elever, kulturer och individer, kan aldrig stå i ett jämlikt förhållande till varandra. Tvärtom har kulturen i alla tider byggt på hierarkiska premisser. Det gör den förvisso även idag. Problemet är bara att den, av dem som nu åtnjuter privilegiet att agera som dess språkrör, definieras som egalitär och underhålls som sådan, alltmedan kulturnissarna själva utgörs av en priviligierad elit som påhejade av en oavbruten och aldrig ifrågasatt hallelujakör inbördes byter chefsposter och tilldelar varandra stipendier och priser för att ha åstadkommit så lite som möjligt (undermåttans diktatur).

Den nivellerande, nihilistiska kulturmaffian är lika mycket en politisk nomenklatura som den politiska dito och tjänar det i alla totalitära stater viktiga syftet att klargöra propagandans innehåll och se till att det når ut till folket. Av det skälet försvarar exempelvis alla medlemmar av kulturmaffian Sveriges Radio TV, trots att alla egentligen vet att dess exemplariska objektivitet är en propagandistisk fasad. Tyvärr är det så att den egalitära reflexen, just tack vare dessa kulturens banemän, med tiden rotat sig så djupt i den svenska mentaliteten att till och med sådana som med läpparna bekänner sig till friheten, kulturen, äventyret, experimentet — eller vad nu vill kalla en tillvaro där allt inte är avgjort, definierat och utvärderat på förhand — har svårt att frigöra sig från sitt beroende av den. Jag talar givetvis om den beryktade svenska tryggheten. Denna är nämligen ytterligare ett av dessa begrepp som exproprierats av kulturmaffian: således kan man bara vara trygg i livet om man inordnar sig i den en gång för alla givna hierarki som den politiskt-kulturella nomenklaturan utgör. Härav, som du säger, den närmast DDR-artade uppslutningen kring våra viktigaste principer, de ihållande, överdrivna, applåderna för partikamraterna, samt den till andra natur utvecklade vanan att inför sig själv och andra förställa sig och aldrig i någon form hysa åsikter som kan tolkas som ett ifrågasättande av den egalitära grund på vilken kulturen nu och för all framtid antas vila.

Jag kan inte i det här sammanhanget gå djupare in på varför dessa människor saknar själ, heder och samvete, jag vet bara att det förhåller sig så, och att det enda de önskar – utan undantag – är att deras reservat inte utsätts för några hot utan förblir ett kulturellt och väl inhägnat Skansen dit skolklasser kan vallfärda och studera såväl de utrotningshotade vargarna som den permanenta utställningen av Förintelsen.

Jag har sagt det förut men jag tar det gärna igen. Den kanske främsta orsaken till att inte ens våra nordiska grannfolk är lika illa anstrukna av det stora förtigandets konsensus är att de för inte så länge sedan militärt invaderades och därvid förnedrades (Norge och Danmark) eller tvingades till strid (Finland). Sverige har i mer än två hundra år vänt röven efter vinden och fortsätter som Europas stora puta att göra det. Det är för mig intressant att notera att den i stor utsträckning EU-fientliga opionionen här på Motpol (och trots att jag i samband med mitt inlägg Nationalstaten—en betraktelse, utryckligen bett om ett svar) inte för ett ögonblick tycks vilja befatta sig med frågan hur ett framtida Sverige som utträtt ur EU, samt avböjt vidare samröre med ett USA-styrt NATO, ska organisera sig militärt. Det tycks med andra ord, även bland Motpols eljest så tankedigra hjärnor, råda något slags konsensus att krig på våra breddgrader blivit omoderna och är uttryck för en sådan flagrant ojämlikhet att de inte ens kan tänkas existera i teorin. Och här har vi som jag ser det ännu ett problem med det svenska politiska hyckleri (jag kan sträcka mig så långt som att kalla det en naivitet) som i andra, och av Motpols debattörer ivrigt kritiserade, sammanhang poserar som lösningen på världsgåtan själv.

4) Du har nyligen publicerat Örnen Landar på förlaget Arktos, som även återutger de flesta av dina tidigare essäsamlingar. Berätta lite om bakgrunden till Örnen Landar.

Örnen landar är en samling essäer och artiklar som ursprungligen varit publicerade i olika tidningar och tidskrifter under den tid då jag fortfarande då och då lyckades tränga mig in i de offentliga spalterna. Jag har således haft vissa bestämda målgrupper i tankarna och vinnlagt mig om ett kåserande, underhållande, lättsamt, om än ej för den sakens skull banalt, tonfall. Jag tror personligen att den som ännu inte läst någon annan av mina böcker med fördel skulle kunna betrakta ÖL som en introduktion till mitt författarskap — tillika ett slags intellektuellt lackmustest: om inget av det som bjuds i den volymen faller på läsaren på läppen tror jag det är vällovligt att dra slutsatsen att det är onödigt för honom att söka stifta bekantskap med mina övriga skrifter.

5) När du inte skriver, vad ägnar du dagarna åt då? Har du tid och möjlighet att utveckla ditt musicerande, eller får detta numera (ursäkta) spela andrafiol?

Jag har inte på något sätt lämnat musiken bakom mig och är i skrivande stund engagerad som konsertmästare för en produktion med en av Miamis symfoniorkestrar. Jag kommer också inom kort att medverka vid uppförandet av Mascaganis opera Il amico Fritz. Om jag där spelar första eller andra fiolen vet jag ännu inte, men eftersom det är lika många takter i båda stämmorna är lönen densamma. Jämlikhet finns således även i Amerikat!

Intervjun fortsätter imorgon

Externa länkar:
Lars Holger Holm på Arktos
Örnen Landar, recension av Per Hansson
Det folkhemska infernot, Helvetets förgård recenserad av Daniel Söderberg
Tillsammans är vi svaga, recension av Oskorei

Recensioner av ‘Hitlers andra bok’ [1] [2]

Det tas avstånd från mångkulturalismen i parti och minut nu, och muskelliberaler vill plötsligt försvara Europas värdegrund. Assimilationen tycks vara på väg in på arenan igen.

Vinden vänder snabbt i Europa när det gäller mångkulturen. Sverige – som nyligen fick sagda kulturform inskriven i grundlagen – börjar plötsligt se ensamt ut och diverse debattörer försöker anpassa sig. Samtidigt måste man förstå att det inte är mängden invandring som kritiseras av Andrea Merkel och David Cameron – här finns (som ofta annars) en språklig dissonans mellan ”extremhögern” och den bredare debatten.

Mångkulturalism inte massinvandring
Mångkulturalism är, för de ”muskelliberaler” som nu plötsligt låter som om alla har vetat att det mångkulturella projektet varit dumt hela tiden, uppfattningen att andra folkgrupper ska få bevara sin kultur och stärka sina etniska särdrag, och därmed sin gruppsammanhållning i de länder till vilka de kommer. Att följden av denna ideologis tillämpning blir att invandrargrupper isoleras från varandra och majoritetssamhället kan förefalla ganska uppenbart. Inte heller kommer de egentligen mer parantetiska marginalfenomen av typen hedersmord och burkor som blåses upp bortom alla proportioner av Europas nya neokonservativa som en chock, kan det tyckas. I själva verket är det dock så, att lite eller inget av allt detta egentligen är ett resultat av ”mångkulturalismen” som ideologisk strömning på det sätt de ”hårda liberalerna” nu antar.

Det är högst tveksamt om vare sig oskyldiga religiösa och kulturella aktiviteter eller hedersmord och ovilja att ta kvinnor i hand verkligen påverkats särskilt mycket av det svenska vänsterbjäbbandet om invandrargruppers rättigheter och mångkultualismen som teoretiskt och politiskt projekt. Det mesta tyder snarare på att invandrargruppers möjlighet/tendens att bygga en från majoritetssamhället separat identitet är kopplad till mängden invandring; muslimer och andra grupper har helt enkelt kunnat flytta över hela gemenskaper till Europa, och därmed bildat om inte stater i staten, så åtminstone små nationer i staten. Det i sin tur gör att både positiva och negativa levnadsvanor medföljer på köpet, något som i sin tur bara har sekundär relevans för själva huvudfrågan: de motsättningar som uppstår, och växer exponentiellt, i invandringens spår.

Assimilation till…?
Alternativet som nu framhålls av ”hårda liberaler” är trots detta ganska uppenbara faktum inte begräsning av invandringen och uppmuntran till återvandring, utan mer eller mindre uttalad assimilation.

Till vad då, kan man då fråga sig?

Västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet lider i dagslaget av en så pass våldsam identitetskris att det är synnerligen svårt att se vilka värden som skulle kunna ligga till grund för en pånyttfödd assimilationspolitik. Till största delen handlar det om rent negativa värderingar – invandrare ska inte få tycka att män och kvinnor är olika, de ska tro på Gud lagom mycket eller helst inte alls, och de ska tycka att alla ska få göra som de vill utan att någon annan ska få uttala sig om det. Jämlikhet, svensk postmarxism och människorätt ska omfatta alla, inte bara svenskar. Det är en löjlig tanke.

Icke-alternativ
Att särskilt många invandrargrupper skulle vara så urbota imbecilla att de kopierade den svenska antikulturens uppföranderecept – att förneka sig själv som etnisk och kulturell grupp, slänga bort sina traditioner i samexistensens och toleransens namn, och slutligen sluta föda barn, har jag i vilket fall svårt att tro. Om inte annat kommer den första grupp som inser att det inte är någon vidare lösning att ha allt att vinna på mer reaktionära, och därmed både biologiskt och kulturellt mer fruktbara, levnadsmönster.

Assimilationstanken är om möjligt ännu dummare än mångkulturen – i synnerhet när man under decennier ägnat sig åt att aktivt förneka att någonting ”svenskt” överhuvudtaget existerar, i vilket åtminstone vissa invandrare möjligen skulle kunna assimileras. Att assimilera folk till en negativt definierad liberalism är bara befängt.

Misslyckat på förhand
I Sverige är det enda projektet kommer att leda till ogenomtänkta, larviga förbud mot slöja i vissa sammanhang och kampanjer mot hedersvåld som torde få ungefär samma utfall som den svenska pedagogikens ”antimobbningsprojekt.” Vad det hela annars skulle gå ut på är svårt att föreställa sig; tvångsmidsommarfirande? När det gäller invandrares upplevelse av att vara förfördelade, och svenskars upplevelse av att bytas ut och hunsas i sitt eget land, kommer inga av de här åtgärderna att göra någon nytta alls. De etniska motsättningarna består och förstärks – med eller utan provocerande symbolhandlingar ämnade att skapa assimilation.

Huruvida dessa etniska grupper är huggna i rasvetenskaplig sten eller konstruerade genom att de haft olika färg på kläderna som små är för övrigt helt irrelevant – skulle det vara så att balansen mellan arv och miljö av marxist-alkemiska orsaker är 0 mot 100 i fallet folkgrupper är det i vilket fall uppenbart att de briljanta sociologer som upptäckt detta inte har den bittersta aning om hur man ”dekonstruerar” etnicitet. Annat än hos europeer, då, vilket med svenskarnas pinsamma situation som färskt exempel knappast lär gå att tillämpa på folk med livskraftigare kulturella värderingar. Tror någon att muslimer kommer att utse Eva Brunne till att spela Allan i deras moskéer?

Realistiska varianter
Det enda vettiga sättet att hantera invandring är att antingen ha en så minimal invandring att de som anländer kan absorberas in i den huvudsakliga befolkningen på någon enstaka generation, eller tillåta begränsade grupper att bosätta sig inom begränsade områden med sin kultur mer eller mindre intakt. Det förra är realistisk assimilering, det senare är något så när realistisk ”mångkultur”. Att importera stora och expanderande etniska och religiösa grupper, bli chockad när dessa grupper helst bor med sin egen sort, och slutligen börja mobba majoritetsbefolkningen och kalla den rasistisk är däremot antingen idioti eller sabotage. Att sedan försöka tvinga hundratusentals invandrare att assimilera sig till något man inte ens kan säga vad det är längre är bara fortsatt galenskap på samma spår.

Den realpolitiska lösningen i dagsläget är till att börja med att minimera vidare invandring – sedan försöka räkna ut hur i hela friden man ska kunna lösa situationen som uppstått utan att det hela urartar i en eller annan form av våld. Risken för det senare ökar för varje år på hela kontinenten.

Innan debatten i Sverige kommit så långt att den begriper så pass uppenbara saker kommer ingen ”hård liberalism” i världen att hjälpa.