Solguru

Sveriges debattklimat är fortfarande kluvet i tu när det gäller invandringsfrågan – delat i etablissemangets okritiska hyllning, och den intensiva mothetsen i internets undervegetation. I den senare utgör ”anti-islamismen” en stor del. Kanske en för stor del.

Debatten kring invandring till Sverige har rasat i decennier – om än sällan på ett seriöst sätt. Klicken av vänsterakademiker, journalister och övriga usual suspects har sedan integrationsproblemen tog fart på 80-talet överlag varit framgångsrik i sin ambition att kväva diskussionen, eller avleda den till ickefrågor. Internets framväxt, och de från vanlig massmedia helt oberoende pseudo-gemenskaper som där med lätthet skapas via forum, bloggar och anonyma nätverk, har dock successivt luckrat upp detta grepp om offentligheten. Dessvärre har följden inte varit en normalisering av debattklimatet, utan en tilltagande sektmentalitet hos samma klick – och med dem många andra.

Högerns PK
Den märkliga mentaliteten har exempelvis en motsvarighet inom högeroppositionen, inte minst i den nykonservativa. Möjligheten att, precis som förr bara journalister och vänsteretablissemang, helt själv välja vad man läser och vilka synpunkter man får sig till livs gör det lätt att snickra ihop sin egen föreställningsvärld. Eftersom de flesta ändå har någon sorts grundläggande kontakt med det samtida Sveriges och Europas normer är det lätt att ett sådant urval blir lika snett som den så förhatliga elitens, och att märkliga likheter uppstår mellan etablissemang och opposition. Detta kan naturligtvis hända vilka grupper som helst – marginaliserad och antisemitstämplad vänster, miljökämpar, konspirationsteoretiker, klassisk extremhöger.

Men i inget fall är det lika uppenbart som i vad vi kan kalla anti-islamiseringsdiskursen. På många sidor på internet finns ett slags högerns PK-klimat, där alla vet att Islam är det största hotet mot Europa, och att vänstern i själva verket vill göra hela Sverige muslimskt.

Begränsad risk
Formulerar man problemet så, som en bokstavlig Eurabia-teori, blir det svårt att inte hålla med den annars notoriskt ohederlige Jan Guillou åtminstone lite om en sak: risken att Europa inom de närmaste hundra åren skulle förvandlas till ett muslimskt kalifat förefaller synnerligen begränsad. Den muslimska världen har i närmare hundra år varit politiskt impotent, kaotisk och söndersliten (och svag långt innan dess). De islamiska samfunden moderniseras stötvis och delvis snarare än gradvis, och få muslimska länder kan ens hålla ordning internt. Sekterism och våld olika sekter och etniska grupper emellan är utbredda fenomen. Att någon kraft inom detta sammelsurium skulle kunna genomföra en politisk-religiös islamisering av Europa ter sig uppriktigt sagt, åtminstone just nu, verklighetsfrämmande. Att ambitionen finns på sina håll finns det ingen anledning att tvivla på – när saudi-arabiska potentater pumpar in miljoner i moskébyggen är det knappast för att stödja den ”religiösa pluralismen” i Västvärlden (vilket om inte annat visas av graden av pluralism i själva Saudi-Arabien). Men denna ambition är bara en av en myriad dylika som rycker i det krisande Europas kropp.

Det finns betydligt mer realistiska katastrofscenarion att överväga: att bli utkonkurrerade av Asiens svällande mega-ekonomier, att se vår levnadsstandard och sociala trygghet raseras successivt i etniskt-socialt kaos, där Islam på sin höjd är en av flera aktörer, miljökollaps – eller kanske alltsammans. Risken för en paneuropeisk Sharialagstiftning kommer långt ner på listan, eller åtminstone långt in i framtiden, och detta fokus är realpolitiskt befängt. Södertälje ser ut som det gör, utan särskilt många muslimer, och balkanisering och fragmentering av samhället är utbredd och på sina håll katastrofal – med eller utan Eurabien. Där ligger också det akuta politiska problemet, och där ska också debattens fokus ligga. Begränsade fenomen av typen hedersmord och konstiga formuleringar i Koranen är sidospår. Uppfattningen att ”stor invandring är förstås jättebra, men vi måste vara försiktiga med dess avarter” är helt enkelt korkad. Massinvandringen är i sig själv avarten, ett absurt och oetiskt projekt (även om man anser att Västvärlden har en ”historisk skuld” – för de pengar som läggs på en flyktingfamilj skulle man kunna betala åtskilliga lärare eller borra dussintals brunnar i Afrika – hjälpa fler och skona Sveriges sociala strukturer).

Stor-PK ger näring åt lill-PK
Orsaken till att det är attraktivt att ge sig på just Islam, snarare än mångkulturen som sådan, är förstås att man kan göra det med i övrig debatt sanktionerade medel. Medias gaphalsar hatar homofobi, sexism och religion. Även moderata muslimer (till vilka jag inte räknar pursekulära socialister som kallar sig muslimer för att vara häftiga, utan människor som faktiskt tror på Gud) har oftast åsikter om könsroller, abort och homosexualitet (för att nu inte tala om judar och Israel) som, om de yttrades av en svensk, skulle föranleda medial kölhalning.  Detta skapar förutsättningar att ge utlopp för sin frustration över mångkulturen med precis det osakliga maktspråk som definierar debatten i övrigt.

Alltså kan man, istället för att riskera att bli kallad ”rasist” för att man påpekar att mångkulturella samhällen närmast undantagslöst är otrevliga ställen som balanserar mellan överspänd dålig stämning (Sverige) och fullskaligt krig (Jugoslavien, Österrike-Ungern), gnälla om olika ”odemokratiska” aspekter hos Islam. Man kan uppföra sig precis som Expo, Aftonbladet och hela gänget – man kan till och med kalla folk för antisemiter. På detta sätt har svenska debattörer som känt frustration över det imbecilla debattklimatet i Sverige kunnat få lite luft utan att prata om de reella politiska, sociala och etniska problemen. Eftersom media och akademi redan är fullt av osakliga idioter som skriker om antisemitism, religiös fundamentalism, intolerans, homofobi och heterosexism, har man trott sig kunnat hoppa på tåget och göra samma sak – men rikta gapandet mot muslimer och förhoppningsvis därigenom uppnå några politiska förändringar i rimlig riktning (läs: begränsa invandringen från Tredje världen). Innan introduktionen av nästa Hokus Pokus-ord – Islamofobi – tycktes det också gå ganska bra.

Skärpning!
Saken är bara att den här typen av bjäbb leder till fortsatt Åsa Nisse-nivå på den svenska debatten. Man kan inte sträva efter att ersätta en verklighetsfrånvänd PK-diskurs med en annan. Frågan om invandring handlar inte om att invandrare i gemen kränker några universella, liberalsekulära One Size Fits All-principer, och ”Eurabien” är även i värsta tänkbara scenario tämligen avlägset. Det hela handlar om annat: att samhället blir otrevligt av att många etniska grupper slåss om samma resurser, kallar varandra svennar, svartingar eller rasister, spöar upp varandra, våldtar varandra och hatar varandra. Det handlar om att denna problematik inte kan åtgärdas genom dagisåtgärder och folkuppfostran – invandrarna är inte intresserade, och svenskarna har efter decennier av föraktfulla klappar på huvudet ledsnat de också och förvandlats till arga ”islamofober”.

Det handlar om att segregation inte är följden av någon enskild grupps ”rasism”, utan följden av helt vanliga människor som uppför sig på ett rationellt sätt. Det är detta debatten ska röra sig kring, och det är också här den kan föras på ett seriöst sätt av vuxna människor. Men då måste pajkastningen upphöra – privata hatkänslor (vare sig de riktar sig mot muslimer, homosexuella, Sverigedemokrater, homofober eller identitärer) är inte en grund för sund politisk debatt. Folk har dem – alla har dem i övermått – men, utöver allmänmänskliga, är de symptom på ett ohållbart samhälle, inte lösningar på problem.

Om inte polariseringen av det svenska debattklimatet upphör och folk faktiskt börjar prata med varandra kommer både rasism och islamisering att vara än mer sekundära problem än de är idag. Och för denna polarisering är det media- och akademikersekten som bär det primära ansvaret, inte den anti-islamiseringsrörelse som är dess nätbaserade spegelbild.

I De Naturae Natura har Alexander Jacob skapat ett dataspäckat litet mästerverk, som presenterar den idealistiska natursynen på ett närmast oöverträffat – men föga lättillgängligt – sätt.

Idealistisk filosofi har fört en tynande tillvaro i Europa under tämligen lång tid. Ändå rör den frågor som den gängse vetenskapen, trots ständiga påståenden om motsatsen, rent definitionsmässigt aldrig kan närma sig. Från utgångspunkten koncentrerar sig empiristisk filosofi nämligen uteslutande på, som Alexander Jacob skriver i sitt förord, ”observationen av fysiska fenomen som om dessa ägde ett oberoende ontologiskt värde och vore förmögna att producera annat än en mekanisk beskrivning av empiriska data.” Följderna av en rent empiristisk filosofi blir, således, att ”naturen fråntas sin metafysiska verklighet och förvandlas till fysisk vetenskap, medan filosofin förlorar sin vitala, naturliga aspekt och reduceras till epistemologi och metodologi.”

Alexander Jacobs De Naturae Natura: A Study of Idealistic Conceptions of Nature and the Unconscious är dock ingen kritik av empirisk filosofi, utan en presentation av ett historiskt sett tämligen framgångsrikt alternativ – idealismen. Med utgångspunkt i tanken på det Omedvetna för Jacob läsaren från antiken till 1900-talet – från Platon, Aristoteles och (i synnerhet) Plotinus till Jung, Nietzsche och Klages. Det är ett massivt arbete, nästan ofattbart detaljrikt med tanke på hur koncis och föga omfattande själva boken egentligen är. Redan i det första kapitlet, där Jacob lyckas sammanfatta kärnan i Platons filosofi på knappa två sidor, kan man som läsare förstå att det här är något i särklass.

Från antiken till Klages
Boken består av tio kapitel, som vart och ett tar upp två eller tre tänkare ur den tradition Jacob behandlar. En huvudsaklig indelning spänner över kapitlen: antiken, renässansen, engelsk idealism, tysk vitalism, tysk idealism och slutligen de tankeskolor som explicit diskuterar det Omedvetna som existentiellt fundament (därtill kommer ett appendix som behandlar olika rasideologer). Jacob låter dessutom en röd tråd gå genom hela framställningen: han gör en distinktion mellan immanent och transcendent idealism, och argumenterar trovärdigt för den senares överlägsenhet.

Skildringen tar alltså avstamp i Platons tanke på Idévärlden som en första teoretisk bild av naturen som ett yttre uttryck för en bakomliggande verklighet (‘Idévärlden’, ‘det Omedvetna’), och utforskar därefter en lång rad tänkares systematiska framställning av denna relation. Jacob identifierar med stor skicklighet brister hos några av västvärldens mest omhuldade teorier (bland mycket annat kritiserar han stoikernas immanenta gudomlighetstanke, och påpekar det orimliga i Hegels föreställning om ett Absolut i behov av ”självförståelse” genom utveckling).

Den egendomlige von Hartmann
Bland de tänkare som tas upp finns en del underliga kroppar; Eduard von Hartmann torde vara i särklass. Utifrån en filosofi liknande Schopenhauers (världen som lidande, medvetandets upplevande av världen som i grunden negativt och produkten av ett slags metafysiskt missförstånd), drar han slutsatsen att mänsklighetens och kulturens utveckling måste drivas så långt som möjligt. Genom att maximera kulturutveckling, bildning och framsteg (en utveckling von Hartmann liksom bland andra Charles Darwin och Friedrich Engels menade skulle inkludera utrotandet av folkgrupper oförmögna att anpassa sig) skulle man slutligen förmå mänskligheten att inse tillvarons grundläggande ondska och futilitet, och därmed upplösa den genom att kollektivt sluta vilja (och alltså dö).

Hartmann förkastade härmed Plotinus och Schopenhauers mer anspråkslösa ambitioner att befria individens Själv från världen och menade, i ett slags perverterad version av buddhistisk Mahayana-filosofi – att det var de mest högstående människornas roll att frälsa mänskligheten – ytterst genom fullständig förintelse. Jacob visar övertygande att detta smått perversa resultat är en följd av immanent idealism – som han menar är en projektion av det ideella på den yttre verkligheten. Även om Hartmann är ett extremt exempel på vad denna typ av tänkande kan leda till, är han långt ifrån ensam. Liknande problem återfinns ständigt inom modern etik och politisk filosofi – sekularisering av idéer som skapats med utgångspunkt i en transcendent-andlig föreställningsvärld leder till absurditet och ibland direkt ondska när dessa idéer överförs på en relativ och materiell verklighet. Detta är visserligen ett sidospår som inte utforskas ytterligare av Jacob, som istället fokuserar på rent filosofiska problem i den immanenta idealismen.

Tungrodd
De Naturae Natura är trots sitt ringa omfång en tungrodd volym. Antalet resonemang, och mängden information, som tryckts in på knappa 180 sidor är nästan osannolikt. Det är heller inga enkla frågor som behandlas, tvärtom. För att fullt tillgodogöra sig volymen får man återvända till den flera gånger. Bara min första genomläsning tog åtskilliga timmar och man inser också snabbt att det inte är en bok man öppnat för sista gången. Den strikta indelningen gör för övrigt att man med fördel kan göra nedslag och läsa enstaka sektioner, åtminstone efter att man genom en första läsning från pärm till pärm klargjort den grundläggande röda tråden.

På den kritiska sidan är min främsta fundering var medeltiden tagit vägen. Att det skulle vara omöjligt, eller ens särskilt svårt, att där finna tänkare som på ett eller annat sätt anknyter till senare idealism, eller till tanken på det Omedvetna, finner jag svårt att tro. I och med att Plotinus framhålls som central kan man också undra varför gnostiskt tankegods inte tas upp överhuvudtaget. Å andra sidan utelämnar Jacob i stort sett helt även andra, än mer uppenbart relaterade, tankesystem (inte minst hinduiska och buddhistiska traditioner som kraftigt inspirerat många av de idéer som presenteras av åtminstone de senare idealisterna – något Jacob givetvis är mer än väl medveten om). Givet att bokens huvudsakliga tyngd ligger på just filosofisk idealism är det kanske ändå inte så konstigt att han också lägger störst vikt vid ett fåtal, väl presenterade föregångsidéer, för att sedan fokusera helhjärtat på den komplexa snårskogen av idealistiskt tankegods.

Inspiration
Att boken inte är fullständig är i varje fall en ihålig invändning – en skrift som behandlar världens och medvetandets fundament kan inte gärna bli komplett. En allvarligare varning att utfärda är i så fall att den, än en gång, bitvis är mycket svårpenetrerad. Såvida man inte redan är mycket förtrogen med bokens huvudpersoner krävs en viss investering av tid och energi för att verkligen tillgodogöra sig innehållet. I synnerhet när det kommer till tänkare där man helt saknar förkunskaper kan det ibland komma väl mycket information på väldigt lite utrymme.

Både otillgängliga och otillräckliga passager kan dock fylla en funktion utöver tankegymnastik – nämligen att inspirera till ytterligare läsning. F.X. von Baader, K.A. von Eschenmeyer, Ralph Cudworth och Henry More är tänkare inte allt för många utanför idéhistorieämnets ramar är bekanta med, och kanske är det dags att ändra på det? Undertecknad har i varje fall gripits av viss läslust efter att ha trängt igenom Alexander Jacobs späckade lilla volym. Bortsett från att boken är en smått fantastisk akademisk prestation, och en utmärkt inledning till idealismen, är det nog som detta – som inspirationskälla till vidare studier – jag främst vill rekommendera den.

Finns hos Arktos

Läs också:
Oskorei: De Naturae Natura