Solguru

Metaphysics of War har kommit ut i en tredje upplaga. Trots att det gått många decennier sedan essäerna först publicerades, innehåller boken mycket matnyttigt och relevant för samtiden.

Den tredje upplagan av Metaphysics of War kom ut för ett antal månader sedan på Arktos. Det handlar om en avsevärd förbättring jämfört med de två tidigare – både utseendemässigt och kvalitativt. För den som är tidigare obekant med boken, handlar det om en sammanställning av uppsatser författade  under 30- och 40-talen av Julius Evola. Temat är krig och krigarmentalitet. Det är en av få böcker utgivna på engelska som fokuserar på Evolas politiska gärning, vilket kan ha olika orsaker.

Mellan de politiska stolarna
För en i första hand esoterisk förläggare som Inner Traditions (som publicerat de flesta engelskspråkiga översättningar av Evola) är Evolas politiska gärning dels ointressant, dels allt för belastad av hans kopplingar till fascismen. För den höger som räknar sig som direkta arvtagare till de (i bred mening) fascistiska rörelserna på kontinenten anses Evola problematisk av andra orsaker – gentemot den italienska fascismen var han växelvis bångstyrig och nedlåtande, och nationalsocialismens rasbegrepp ansåg han ”zoologiskt”.

Denna märkliga position mellan stolarna är en fortsättning på Evolas relation till politiken under hans egen livstid, då hans första tidskriftsprojekt förbjöds av fascistregimen och han ofta ignorerades eller trakasserades av de rörelser han nu ofta ses som en del av, bara för att efter kriget bli åtalad (om än slutligen friad) för att förment ha utgjort inspiration till nyfascistiska terrorister. Att Evola själv nästan undantagslöst besvarade förmaningar med att än hårdare hävda sina egna uppfattningar, oavsett vem som kom med kritiken, torde ha förstärkt detta förhållande avsevärt. Hans försvarstal när han anklagades för terrorism var visserligen till stor del sakligt, men även hånfullt och föga diplomatiskt. På samma sätt bemötte han under fascismens glansdagar en varning om att Mussolini inte höll med honom i en viss fråga med svaret: ”Synd för Mussolini”.

Förbättringar och självmordsbomber
Till boken. Den mest påtagliga förbättringen i denna upplaga är vid en första anblick omslaget och sättningen, som man får säga gör innehållet mer rättvisa än de tidigare. Vidare har notapparaten utvecklats, och översättningen setts över i sin helhet. Annars är det nog i första hand John Morgans förbättrade förord som är mest i ögonenfallande – det märks att några års erfarenhet har vidgat perspektiven och givit mognare infallsvinklar.

Förordet diskuterar bland annat tanken på heroisk död i krig, något Evola bland annat tar upp i samband med Japans Kamikaze-attacker under kriget i Stilla Havet. Morgan drar parallellen till muslimska självmordsbombare, och utvecklar ämnet på ett intressant sätt. Han påpekar att principen om martyrdöd i strid har massivt stöd inom islamisk tradition, men att både utpekandet av andra muslimer som legitima mål, och angrepp mot ‘otrogna’ civila, är produkten av synnerligen komplicerade teologiska kullerbyttor inom fundamentalistisk-modern islamism (och då kanske främst salafismen).

Denna distinktion har inte bara en diffus religionsvetenskaplig eller esoterisk relevans, utan även en konkret, politisk och moralisk sådan, inte minst när det gäller den högaktuella diskussionen om terrorism. Det amerikansk-israeliska begreppsmonopol som hävdar att muslimer som bedriver vad de uppfattar som försvarskrig mot ockupation av egen mark definitionsmässigt är ”terrorister” är ogiltigt. Samtidigt finns det för anständiga människor inget alternativ till att med äckel vända sig ifrån de apologeter som försöker försvara faktisk terrorism och mord på civila (antingen de gör det på basis av muslimsk teologi eller vänsterextrema fantasier om mystiskt-marxistiskt motstånd mot imperialism och rasistiska världsstrukturer).

Krigare, soldater och kastregression
Evolas egna texter rör förstås Islam endast i förbigående, när han diskuterar olika aspekter på kriget. Med tanke på att han primärt skrev dessa artiklar för en samtida publik ser man tendenser till både anpassning och direkt protest mot olika samtida tankeströmningar, som ibland kanske främst är av (idé)historiskt kuriosaintresse, men det är inget genomgående. Istället återkommer många av hans huvudsakliga filosofiska principer i texterna, applicerade på enskilda frågor. En intressant distinktion som görs är den mellan soldaten och krigaren, där den förre redan etymologiskt är en betald våldsutövare, och en som enligt Evola alltid tjänar klasser som själva är orelaterade till det ethos som traditionellt sett sammanhängt med krigarfunktionen. I detta anknyter han till perennialismens tankar om en allmän kastregression som går från ett andligt styrt samhälle, över en krigisk och politisk statsmakt, ner till först borgerlighetens ekonomism, och slutligen samhällets sönderfall i principlöst driftsslaveri under en odifferentierad och generaliserad kast av utbytbara kollektivmedlemmar.

Värt att notera är att man i dessa uppsatser inte ser mycket av Evolas, religionshistoriskt mycket märkliga, antydningar om att krigarkasten, och därmed ”handlingen”, i traditionella samhällen redan tidigt skulle ha intagit en överordnad roll vis-a-vis prästkasten och det kontemplativa (en uppfattning, eller kanske snarare tendens, som sannolikt kom sig av Evolas syn på relationen mellan imperium och kyrka i Italien, där man möjligen med fog kan hävda att det förra under perioder förvaltat Europas andliga arv bättre än den senare).

Självdisciplin och frihet
Evola var ingen våldsförhärligande författare, och liksom övriga rent världsliga fenomen berörs i stort sett inte den moraliska sidan av kriget. Snarare handlar det, som alltid, om individuella och samhälleliga strukturbyggnader som antas kunna emanera ur krigaretikens inneboende ordnande och, för Evola, transcendenta natur. Självdisciplin menas vara en grundläggande förutsättning för reell frihet, eftersom alternativet är att styras av antingen instinktiva impulser, eller av dem som kan styra objekten för dessa instinktiva impulser. Detta – att lyda sig själv – blir möjligt genom att man först lär sig lyda andra, även när den intuitiva ”viljan” säger emot. Därför blir det militära, vid sidan av det asketiska livet under en guru eller i ett kloster, den historiskt sett vanligast förekommande förmedlaren av denna självdisciplin (även långt in i vårt tidevarv – jfr.”lumpens” omsjungna effekter på unga män).

Metaphysics of War är en fint sammanställd bok, som dels introducerar delar av Evolas bredare filosofi, dels behandlar specifika fenomen på ett sätt de flesta torde finna intressant. Som exemplen med självmordsbombare och självdisciplin ovan förhoppningsvis visar är det heller inte bara fråga om några ”häftiga” och samtidspolitiskt irrelevanta eller farliga våldsfantasier. Istället finner man här tankeväckande och originella perspektiv, anförda av en av 1900-talets originellaste tänkare under den förra stora, europeiska krisen.

Handla här eller här.
Oskorei: Julius Evola om korstågen (recension av första upplagan)

Det är lätt att tolka svenska massmediers iver att få kontroll över kommentarsfälten som en ren censurvilja – Politiskt Inkorrekt och liknande fora har redan börjat argumentera i de termerna. Det finns dock andra aspekter på det hela.

Medias beslut att förhandsgranska eller på annat sätt begränsa kommentarerna på sina sidor har väckt ramaskri. Till stor del är det naturligtvis med rätta – den som roat sig med att kommentera på tidningars hemsidor märker regelbundet att kommentarsurvalet ofta går från att ta bort olagliga, stötande och korkade inlägg till att censurera faktiskt åsiktsinnehåll. Det finns naturligtvis goda skäl att kritisera den sidan av saken, men det finns även andra aspekter som spelar in.

Trist att bli hotad och kallad hora
Faktum är att argumentationen kring ”näthatet” inte alls uteslutande är eller behöver vara uttryck för politisk korrekthet och journalistisk vilja att leva vidare i sin ideologiska bubbla. Det finns även andra orsaker. En sådan är förstås att det inte är speciellt roligt att hotas eller förolämpas grovt, och att det faktiskt inte är en skyldighet ens som offentlig person att låta sig utsättas för sådant. Med tanke på hur journalister rutinmässigt tonar ner betydelsen av våld mot Sverigedemokrater (och i princip totalnonchalerar ”antifascistiskt” våld mot radikalare höger) kan man tycka att de egentligen inte har något att klaga på själva heller – de får det samhälle de vill ha.

Samtidigt kan man inte hur långt som helst sitta och använda någon sorts resonemang om ”lika goda kålsupare” för att legitimera otrevligt beteende mot meningsmotståndare. Dessutom är det en minoritet även bland Sveriges journalister som faktiskt omfattar uppfattningen att ”rasister får skylla sig själva,” eller som statsminister Reinfeldt menar att man får ”räkna med” att saker händer om man tycker fel. Det är en extremistisk uppfattning – och de flesta journalister som nonchalerar eller hävdar att Sverigedemokraterna ”spelar martyrer” (som Socialdemokraternas interna instruktioner säger att man ska säga) fattar faktiskt inte att hot och våld mot högern är något som finns. För det kan man lasta dem, och kritisera dem, men att sitta och skrika ”kommunisthora” i kommentarsfält och på bloggar är kontraproduktivt, korkat och dessutom jävligt otrevligt. Till saken hör också att den infama ovanan att flyga på folk  med korkade påhopp utan anledning även, kanske till största delen, utförs helt utan politiska motiv av rena arslen.

Någon sorts ordning
Nästa punkt är att kommentarsfält, precis som andra offentliga fora, faktiskt inte – med eller utan ”politisk korrekthet” – kan få se ut hur som helst. Den typ av dunderliberalism som menar att Flashback är den högsta formen av mänsklig debatt är inte grundad i någon som helst vettig princip för offentliga samtal. I vissa avseenden är den svenska debatten faktiskt i behov av ”mer respekt”. En sådan respekt skulle givetvis inkludera att man inte kan ogiltigförklara andras åsikter genom ad hominem-angrepp och floskler, utan faktiskt måste ta diskussionen. Folk som i det läget vägrar att spela boll på lika villkor kan man då med gott samvete kasta bort; ett relevant meningsutbyte utgörs inte av att bara skriva halsstarriga påståenden om det ena och andra och sedan kalla motståndaren batikhäxe-skäggbarn – eller ”rasist”.

Det är alltså inte principiellt fel att förhandsgranska kommentarer och avlägsna sådant som är aggressivt, monomant eller på annat sätt icke konstruktivt. För högerns del torde det för övrigt vara bra om de sämsta representanterna för invandringskritik, ”konspirationsteorier” och antifeminism försvann helt ur offentligheten, eftersom de häller bränsle på den mest hysteriska antirasismen och därmed utgör en fara både för debattklimatet och för seriösa aktörer på högerkanten – de må nu vara mer eller mindre ”extrema” vad åsiktsinnehållet anbelangar.

Orosmoln
Tyvärr finns det förstås en hel del orosmoln på horisonten. Ett av de värsta är vissa journalisters påstående att man ”inte kan diskutera” med vad de uppfattar som ”rasister och konspirationsteoretiker”. De menar att hela åsiktskomplex är så anstrukna av patologi att det inte finns någon anledning att låta dess representanter få komma till tals. Om man härmed syftade på personer som rent faktiskt lider av olika former av schizofreni, tror att världen styrs av ödlor eller att all kritik av eller avvikelse från den egna åsikten definitionsmässigt motiveras av judekontroll, proislamism eller frimureri vore det en sak. Problemet är, att när en person som på allvar omfattar genusvetenskap, mångkulturalism och olika bastardiserade former av marxism säger att det ”inte går att diskutera” med vissa människor säger det väldigt lite om dessa människors faktiska kompetens.

Principen att folk som reagerar på motsatta åsikter med hysterisk aggression inte kan delta i diskussion, och att tidningar eller andra fora inte har någon som helst skyldighet att i yttrandefrihetens namn erbjuda dem en plattform är inte i sig fel. Att kalla folk hora, kommunistsvin eller svarting under deras egna artiklar har ingenting med någon ”rättighet” att göra. Den stora faran är dock att det är högst tveksamt i vilken mån det är denna självklarhet den nya förhandsgranskningsivern egentligen syftar till.

Vettig princip blir farlig
Den huvudsakliga anledningen till att journalister och vänsterfolk inte kan ”ta debatten” har nämligen ingenting att göra med att hela den ”populistiska extremhögern” är så oerhört konspirationsteoretisk och sinnessjuk att den inte går att prata med, utan att samma journalister och vänsterfolk är totalt obildade. De klarar egentligen bara att hävda utnötta sofismer ämnade att (bort)förklara kön, etnicitet och en myriad samhällsproblem med kontrafaktiska fantasier de misstar för idealism. Och de klarar definitivt inte av att ”ta debatten” seriöst, utan att angripa motståndaren med etablissemangsmedias terminologiska motsvarigheter till ”kommunistfitta”: rasist, homofob, islamofob, antisemit.

Därför är det tveksamt om den egentligen vettiga princip som skulle kunna finnas inrymd i kampen mot ”näthatet” kommer att bli något annat än just det debattörerna på Politiskt Inkorrekt hävdar av bara farten: ett censurmedel.

Solguru har läst en välkänd uppsats om den fria viljans problem. Det är en text som, trots brister, väl förtjänat den uppskattning den rönt.

Schopenhauers välkända uppsats om den fria viljans problem skrevs som ett bidrag till en tävling utannonserad 1839 av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab. Frågeställningen, som lovade en guldmedalj till vinnaren, löd som följer:
Är det möjligt att bevisa människans fria vilja genom självmedvetandets bevis? (Num liberum hominum arbitrium e sui ipsius conscientia demonstrari potest?). Schopenhauers resonemang kring frågan gick (i motsats till ett annat av hans bidrag till en annan tävling, rörande moralens grund) segrande ur striden. Vad handlar det hela då om?

Den självupplevda viljefriheten
Varje människa upplever i viss utsträckning att hennes vilja är fri – att hon träffar val, och skulle kunna träffa andra. Descartes och flera andra med honom har anfört detta faktum som argument för ett accepterande av viljans frihet a priori – att vi kan välja vilka handlingar vi ska eller inte ska utföra, om vi inte hindras av utomstående faktorer, är lika spontant, intuitivt självklart för oss som att vi kan tänka och uppleva vår omgivning. Schopenhauer menar dock att detta är att missförstå själva frågeställningen och att diskutera frihet i naiva termer.

Att vi när vi väl vill något har möjlighet att handla i enlighet med denna vilja och därmed upplever frihet är, enligt honom, något helt annat än själva viljans frihet. Frågan borde inte vara huruvida vi får ”vår vilja fram” eller inte, utan varför vi överhuvudtaget vill. Med andra ord: inte om vår vilja kan förverkliga sina mål, utan i vilken mån viljan i sig själv är fri – obetingad.

Kausala samband
Sedd ur det perspektivet blir tanken på en fri vilja problematisk. Schopenhauer anför olika exempel på kausalsamband i naturen – från de strikt mekaniska och överföring av kraft mellan döda kroppar, fram till det mänskliga medvetandets komplexa vägande av yttre och inre orsaker i form av motiv och tankar. Slutsatsen han drar tämligen tidigt i den närmare hundra sidor långa uppsatsen är, att varje viljehandling måste ha tillräcklig orsak för att uppstå, och att detta förhindrar en fri vilja i konventionell mening. Liksom allt annat som sker i naturen måste viljan agera utifrån tillräcklig grund – oavsett hur komplext orsakssambandet bakom ett specifikt val är, måste det om alla givna förutsättningar är desamma alltid bli detsamma. Viljan är alltså tvingad.

En bokstavligt talat fri vilja – det vill säga en vilja som kunde välja vilket som helst av två alternativ även om alla bakomliggande omständigheter vore exakt lika – blir för Schopenhauer något helt och hållet godtyckligt. En sådan frihet vore att handla utan orsak eller motiv – med andra ord slumpmässigt, vilket i sin tur inte är ett begrepp som korresponderar särskilt väl med någon meningsfull förståelse av frihet som begrepp.

Karaktären som frihetens grund
Schopenhauer menar att val är produkten av dels yttre omständigheter, och dels människans förefintliga karaktär. Den senare är (något kontroversiellt) i alla avseenden oföränderlig – människans väsen kan bara medieras och ta olika uttryck genom exempelvis bildning och reflektion, men aldrig förändras i grunden. Utöver skilda erfarenheter och olikheter i givna situationer, är det enligt Schopenhauer denna grundkaraktär som är orsak till att olika människor agerar olika under likartade omständigheter.

Inspirerad av Kant menar också Schopenhauer att det är precis i denna karaktär – i vårt vara – som den faktiska friheten existerar. När vi upplever oss ytterst ansvariga för vad vår karaktär i samverkan med omgivningen gjort och valt, alltså som moraliska subjekt, är vi också fria i transcendental mening. Den subjektiva (men ändå helt korrekta) medvetenheten om att våra handlingar till stor del emanerar ur vår essens gör att vi rent faktiskt i viss mån utgör orsak till – så att säga väljer – förloppen som drabbar oss. Detta trots att själva viljan i sig inte kan agera med godtycklig ”frihet” i en lagbunden värld.

Essens kontra konstruktion
Detta synsätt är för övrigt intressant att kontrastera mot socialkonstruktivistisk människosyn, vars företrädare inte sällan hävdar att ”essentialism” tar ifrån människan hennes frihet och gör henne predestinerad till fullo. Denna argumentation är grundfalsk, av den enkla anledningen att en individ som bestäms av sociala omständigheter givetvis inte är friare än en person som, helt eller delvis, bestäms av en essens – biologiska faktorer, gudomliga dekret eller vad det än vara må. Eftersom essensen dessutom är människan själv, och hon därmed blir delaktig i sitt öde snarare än en produkt av yttre faktorer, är alltså förhållandet om något det motsatta – socialkonstruktivismen berövar människan mer av hennes frihet än någon essentialism.

Det finns anledning att misstänka att det socialkonstruktivisterna ogillar är att givna mänskliga karaktärsdrag av essentiell art kan antas begränsa på godtycklighet grundade samhällsprojekt av typen jämlikhet. Strukturalister, postmarxister och övriga störs helt enkelt av att abstraktioner födda ur deras egen maktvilja eventuellt skulle kunna begränsas av en yttre (eller inre) verklighet.

Med utgångspunkten att människan har ett fundamentalt, individuellt vara som samverkar med yttre faktorer kan man fortfarande betrakta människan som subjekt, aktör, ansvarig och fri – utan att för den sakens skull postulera en godtycklig form av frihet som åtminstone i ett kausalt universum blir svårförsvarad och svårbevisad. Det är en av Schopenhauers viktigaste poänger, vad man än må tycka om hans filosofi i övrigt.

Hätsk, men värdefull
Uppsatsen har många gånger en omotiverat hätsk ton mot avvikande uppfattningar – när det gäller tänkare som försvarat viljans (absoluta) frihet på olika grunder avfärdas de till exempel kategoriskt som anhängare av ett naivt viljebegrepp. Schopenhauers hånfulla raljerande kring bland annat den tyska idealismen (vars synsätt han ofta inte ens verkar ha försökt begripa; avfärdandet av begreppet ande – Geist - är exempelvis svepande och kunde lika gärna ha utelämnats, eftersom det inte motiveras). En viss antiklerikal och framförallt antiteistisk hållning kan antagligen förklara en del av detta.

Även om det finns många orsaker att ifrågasätta delar av Schopenhauers filosofi, är hans uppsats om den fria viljan en riktig liten pärla. Den är också betydligt mer lättillgänglig än exempelvis hans magnum opus – Världen som vilja och föreställning – och behandlar på ett förtjänstfullt sätt några av filosofins tyngsta problem. Den norska guldmedaljen var, problem i texten åsido, välförtjänt.