Solguru

Vi avslutar dagens spamning av motpol med en en tokig liten nyhet.

Den demokratiska tidskriften Expo publicerade så sent som igår en intressant analys av Behring-Breivikfallet. Det var spännande, originell läsning. Breivik ansågs nämligen vara produkten av rasism och hat på internet. Artikeln var författad av en norrman vid namn Tor Bach, en gammal vän till Stieg Larsson. Tidigare har han skrivit en likaledes spännande artikel om Israel Shamir tillsammans med Larsson och självaste Daniel Poohl i brittiska Searchlight.  Så långt allt väl.

När artikeln väl var på plats upptäckte dock Exporedaktionen något upprörande, som Poohl och gänget helt missat tidigare. Tor Bach ställer inte upp på den demokratiska värdegrunden fullt ut. Han har bakgrund i det norska kommunistpartiet och i den norska AFA-motsvarigheten Blitz, och har bland annat skrivit att våld mot politiska motståndare och antirasistisk opinionsbildning på ”massbas” bör gå hand i hand.

Så här har Tor skrivit, i den demokratiska tidskriften Røde Fane, under rubriken Skal vi banke nazisvina?:

“Vi er nødt til å innse at voldsbruk kan være riktig. (…) Det jeg imidlertid tror er farlig, er å få en debatt mellom de “snille” som er mot vold og for massemobilisering og de “slemme” som bare vil slå. Det er ikke der skillelinjene står i praksis. Jeg tror at en sånn debatt bare vil føre til overkjøring av verdifulle aktivister og til å bryte ned en antirasistisk front som hittil har vist seg slagkraftig.””

Lyckligtvis upptäcktes fadäsen snabbt av Exporedaktionen, och den fina analysen av den icke våldsamma extremhögerns skuld, författad av en förespråkare för den våldsamma extremvänsterns våld, plockades ned. Att Politiskt Inkorrekts efterträdare Avpixlat hunnit skriva om ämnet får väl ses som en slump.

Själv tycker jag dock att artikeln är så intressant att den inte bör gå till spillo. Förslagsvis besöker hugade läsare den cachade versionen. Eller kanske till och med laddar ner den. Annars har Tor skrivit ytterligare en artikel, som handlar om ett bankrån. Man får väl förmoda att det här rör sig om ett misstag från Expos sida, och att även denna artikel fjernes från sidan så snart IT-ansvarige kommer in.

Hur som helst får vi hoppas att Expo slipper dylika blunders i framtiden. Det vore ju tokigt om någon fick för sig att det funnes några kopplingar mellan deras journalistiska verksamhet och politiskt våld.

Alla de olika grupper av människor som ingår i den svenska högern har egentligen mycket lite gemensamt. Undantaget vanan att bråka inom familjen. Det är dags att sluta upp med det.

Även om vi har en ”högerregering” i Sverige, och ”högern går framåt i Europa”, är högern i kulturell och ideologisk mening fortfarande exceptionellt svag. Substitutet för den ursprungligen marxistiska välfärdsstaten har blivit en annan form av historiematerialism – en något mer liberal sådan – och ytterst verkar Reinfeld i likhet med de flesta andra europeiska ledare mest pyssla med pragmatisk administration av landet, och hantering av kriser som utgår från helt andra maktcentra än de politiska. Kulturen – och de ideologiska frågorna – har överlämnats till andra aktörer. Där handlar det, globalt sett, om en expansiv, interventionistisk nyimperialism med starka inslag av vänsterradikalt, jakobinskt idégods.

Läget i korthet, alltså
Både nationellt och internationellt sätts dagordningen utifrån en idé om mänskliga rättigheter liktydiga med en allt snävare formulerad demokrati, en expanderande konsumtionskapitalism och ett globalt, statslöst ”världssamfund” med inslag av övervakningssamhälle, ämnat att administreras av en förhoppningsvis välvillig oligarki av finanstroll och humanitära experter av olika slag. Något faktiskt inflytande över det egna livet elimineras givetvis fullständigt i en sådan samhällsmodell, eftersom förutsättningen för att kunna utöva makt är att man tillåts ingå i gemenskaper som kan hävda ens helhetsintressen på lång sikt (vilket Facebookgrupper, enfrågeföreningar och till och med politiska partier är notoriskt oförmögna att göra, i motsats till stater, kyrkor och folkgrupper).

De många olika grupper som på ett eller annat sätt betraktar sig som höger i lite mer djupgående mening anför regelbundet kritik mot olika delar av den elefant i vardagsrummet som utgörs av denna i många stycken eländiga utveckling. Dessvärre anfräts de också av problemet att vara mer eller mindre pariaförklarade, och har visat sig vara notoriskt oförmögna att hantera detta på ett vettigt sätt. Låt mig skissa upp en kort lista över vilka olika inriktningar man kan urskilja inom den europeiska, och i synnerhet svenska, högern idag (utöver den statsbärande, som i allt väsentligt som sagt mer blivit en liberal socialdemokrati).

1-3: Huvudfåran i marginalen
1) Nyliberal höger. Trots dess märkliga och perifera tillvaro i 80- och 90-talssveriges utkanter (Frihetsfronten, svartpubar och OS-bombare) en av de mer framgångsrika inriktningarna i Sverige (inte i någon hegemonisk mening, men väl när det gäller inflytande på utvecklingen). Detta beror sannolikt till stor del på Tankesmedjan Timbros insatser, som förpackat om nyliberalismen till en välfärdsstatsacceptabel produkt, ungefär samtidigt som svensk ”mainstreamhöger” helt gav upp alla tankar på normer och värderingar. Extremt fixerad vid ”marknadens” egenvärde som uttryck för alla tänkbara mänskliga strävanden, vilket lett till att den i takt med att liberalare ekonomiska principer brett ut sig globalt numera tycks allt mer inriktad på att legalisera prostitution och knark. Kritiserar ibland bland annat feminism, men då ofta med utgångspunkt i saker som kontraktsteori och motstånd mot statlig intervention (eller, kanske lika ofta, dess konsekvenser för friheten att hora och sälja porr).

2) Mjukkonservativ höger. Kulturkonservatism, som ofta fokuserar på att diskutera estetik och principer om att samhället bör ”förändras långsamt” (det senare är förstås ett öppet mål vid det här laget, eftersom alla riktigt brutala, radikala förändringar som ”behövs” redan är på plats). Nonchalerar antingen exempelvis invandringsdiskussionen helt, eller försöker föra den på ett sätt som ska accepteras, eller åtminstone tolereras, av intelligentian i allmänhet. Det brukar gå sådär.

3) Paleokonservatism, ofta i en lite märklig förening med libertarianism. Egentligen mer ett amerikanskt fenomen än ett svenskt, även om en hemsida som Fria Tider har en liknande redaktionell utgångspunkt. Präglas ofta av konservativa värderingar och motsätter sig amerikansk krigföring  och västlig imperialism, liksom invandring från tredje världen. Pat Buchanan och Ron Paul kan sorteras in i den här ganska löst definierade gruppen, som å ena sidan har stort stöd i olika sammanhang, men också avfärdas som mer eller mindre ”högerextrem” när folk kan komma undan med det.

4-6: Extremismen
4) Etnonationalistisk och/eller ”fascistisk” höger, den ”nationella rörelsen”. En av de mest ideologiskt orienterade inriktningarna, och även den som agerar ofrivillig fågelskrämma när vänstern och den ”politiska korrektheten” ska få tyst på misshagliga röster (nazistkortet). Diskuterar invandringsfrågan och judars roll dels inom införandet av massinvandring till väst, dels inom olika risiga intellektuella och politiska rörelser (kanske främst psykoanalysen, kommunismen och Frankfurtskolan). Dras med problemet att man (oftast) diskuterar väldigt lite annat än just de två sakerna, vilket i sin tur blir ett ännu större problem eftersom just diskussion av de två sakerna anses vara det mest omoraliska man kan ägna sig åt i västvärlden strax efter (?) incest.

5) Populistisk/antiislamistisk höger. En sorts spegelbild av västerländsk, kanske i synnerhet svensk, massmedia. Ett starkt fokus på de extremaste formerna av Islam, där man oftast använder argument som ursprungligen mer hör vänstern till (islam är kvinnofientlig, islam är antisemitisk, islam är odemokratisk). Ägnar sig visserligen också åt kritik av ”extrem feminism” och allmänna vänsteridéer, och uttrycker i stort sett det vanligt folk säger om man pratar med dem om olika ämnen över en öl. Således har den ungefär samma styrkor som Aftonbladet – genomslagskraft, folk begriper, folk håller i allt väsentligt redan med om det konkreta. Den har också samma nackdelar – stora delar av det som skrivs är så förenklat att det inte är särskilt sant längre, och det teoretiska ramverket blir på nivå flaska (vilket faktiskt spelar lite roll).

6) Den Nya Högern. Det här fenomenet blir förstås svårt att skriva om med någon trovärdighet, eftersom motpol och inte minst den här bloggen så uppenbart hör dit. Kortfattat kan man väl säga att den, hittills, har bestått i en utveckling av en (delvis) akademisk och filosofisk apparat för systematisk samhällskritik från höger, och strävat efter att något så när förutsättningslöst diskutera både klassiska högerfrågor och andra ämnen (och på sikt få samhälleligt genomslag för den diskussionen). De stora svagheterna har (i exempelvis det franska GRECE-fallet) varit en frivillig isolation från realpolitiken som lett till politisk impotens, samtidigt som etablissemangets förhållningssätt föga förvånande varit att spela ut nazistkortet igen, vilket förvärrat marginaliseringen.

Energislöseri
Energin inom högerns olika falanger spenderas till stor del på att angripa de andra. Det har ofta ett defensivt syfte – att visa att man ”inte är sån”. Medan en person aktiv inom vänstern kan försvara sin rätt att uttala sig i varje tänkbart sammanhang och samarbeta med vilka terroristpsykopater som helst med ett slappt ”Jag är inte stalinist/maoist (längre)”, lägger högern otroligt mycket energi på att ”ta avstånd” och visa vad den inte är. Å andra sidan: medan den radikala vänsterns kritik av mindre extrema uttryck allmänt går ut på att framhålla problem som de urvattnade versionerna inte täcker (till skillnad från 70-talets sektvänsters generalfördömanden av socialdemokrati och folk som inte var rätt sorts trotskister), går den radikala högerns kritik av grupper närmare mittfåran oftast ut på att utmåla dem som fullständigt värdelösa och förmodligen förrädiska.

Det är totalt ohållbart. Visserligen måste den som menar att det behövs radikala förändringar i den svenska och västerländska kulturen kunna kritisera idéer den inte håller med om. Jag tål till exempel inte liberalismens barnsligt orealistiska människosyn, och tycker för övrigt att Politiskt Inkorrekt (numera avpixlat) har en larvig och obalanserad syn på både islam och Israel (inte minst blir det för mycket pseudoteologi och sionisthyllningar på bekostnad av seriös diskussion av de frågor man enligt egen utsago prioriterar: invandringen och rättssystemet). Man kan heller inte förvänta sig att Axess och Frihetsfronten ska ställa upp på någonting vi skriver på Motpol, förutom möjligen vår rätt att uttala oss utan att trakasseras och hotas av idioter. När det gäller ”alliansregeringen” verkar det faktiskt som att man inte tänker göra särskilt mycket åt någonting, och i takt med att diskrimineringsombudsmän, genusanslag och rasismbekämpning fortsätter toppa den sociokulturella politiska dagordningen ligger det nära till hands att betrakta hela gänget som lätt liberala 68-sossar, som bara inte vet om det.

Enighet? Nej, tack
Det jag menar med detta är alltså inte att det behövs någon ”enighet inom högern” – anledningen till att vänstern lyckats uppnå något som åtminstone utifrån ser ut som sådan enighet är att den blivit extremt idéfattig och konflikträdd, och numera har sina sociala gravitationscentra i diverse sociala umgängesklubbar och statligt finansierade kulturprojekt, och i övrigt agerar gulligt låtsassamvete åt den verkliga världspolitiken. Det är inget ”vi” kan eller bör reproducera – oavsett hur den yttersta vänstern ser på ”högerns frammarsch” är det inte så värst sannolikt att motpolgänget, Jimmie Åkesson, Moderata Ungdomsförbundet, Johan Lundberg och Rickard Langéen skulle ha så jävla mycket att snacka om kring ett konferensbord (eller jo, mycket att snacka om, men förmodligen rätt lite konkret att vara överens om).

Däremot måste man sluta lägga energi på sådant som inte spelar någon som helst roll för det egna politiska projektet. Tror du inte att judar gör något fel, någonsin? Bra, säg det då. Tror du att allting som hänt sedan stenåldern i själva verket är judars fel? Säg det också, och se vad du får för svar. Hotar Islam Europa mer än något annat, och själva invandringen är oproblematisk så länge invandrarna inte tror på Gud? Visst, visa det (snälla). Är ”fri invandring” jättebra? Tyck det, händer inget kommer det nog att bli så, så grattis till att du lyckas hålla med om en av de dummaste kulturradikala idéerna någonsin utan att vara tokvänster.

Resurser annorstädes
Saken är att av allt som överhuvudtaget kan betecknas som ”höger” är de ”högerregeringar” som fortfarande inte tagit tag i Europas ödesfrågor det enda det finns anledning att lägga mycket energi på att kritisera. Nationella, identitärer, ”folkliga” bloggar som mest tjatar om muslimska våldtäktsmän, kulturkonservativa tidskrifter… Alla dessa fenomen, oavsett om vi förstår dem som lovande, ointressanta eller destruktiva, är i dagsläget i stort sett helt utan reellt politiskt inflytande (i synnerhet vad gäller globala frågor). Till och med Sverigedemokraterna är till stor del snöpta, i alla fall i rikspolitiken. Den liberal som tror att ”fascismen” (i praktiken nästan alltid mer eller mindre klassisk konservatism med invandringsstopp på programmet) är ett större hot mot den individuella friheten än en global övervakningsstat med juridiska inskränkningar av yttrandefriheten är en idiot. Den nationalist som tror att SD är ett större hot mot ett seriöst, långsiktigt högerprojekt än politikens, ekonomins och vänsterakademins sammansmältande till en grotesk konsensushydra bedrar sig å det grövsta. Som motpolskribent kan man misströsta över ”vulgärt” och omoraliskt gormande på olika ställen på internet, men hittar vi inte ett tilltal som fungerar får vi skylla oss själva – eller i alla fall inte skylla på folk som på ett eller annat sätt lyckas bättre.

Oavsett vilken typ av höger man räknar sig som bör man besinna att de stora problemen inte finns bland samhällets marginalgrupper – särskilt inte de som ligger till höger – utan i maktkulturen. Det handlar om finanseliter, mediala eliter och akademiska eliter – och främst om den mjukt totalitära synergi som uppstått mellan dessa, och i dagsläget börjar bli ordentligt farlig. Även om man skiter i den frågan, och bara vill handla sprit på ICA och se färre genusvetare yra i TV, är det ett oherrans slöseri att sitta och gnälla om olika former av höger i ett land som fortfarande domineras av (kulturella) vänstervärderingar. Få av oss har så mycket tid och resurser att vi kan slösa dem på att käbbla med folk utan inflytande, särskilt när de till viss del håller med oss om åtminstone vissa saker.

Feministiskt manshat är en sådan där ”politiskt inkorrekt” fråga folk gillar att ta upp i olika sammanhang. Det kan dock diskuteras exakt hur väsentlig den är, och om det inte finns viktigare saker att tala om när det gäller feminism.

Axess och i synnerhet Johan Lundbergs kritik av svensk vänster är ofta ganska relevant. Han skildrar underhållande (och förefaller ibland upptäcka) många av de mest bisarra inslagen inom det svenska kulturetablissemanget. Dessutom blir  hans meningsutbyten med dess representanter ibland hysteriskt roliga – en personlig favorit är när Jessica Kempe i ett par kommentarer till ett blogginlägg uppstyltat påstår att hon genom sin trötta hötorgstextkritik kan urskilja Lundbergs ”tankemönsters rotsystem” . Grädden på moset blir när hon, i ett svar på Lundbergs påpekande att det mesta hon skriver om honom är dravel, freudianskt påstår att ”medvetandet inte är herre i huset” (så mycket står i och för sig klart, men nog främst vad gäller Kempe själv).

Underfundigheter
Samtidigt lider Axess delvis, i likhet med stora delar av den svenska ”anti-PK”-högern, av en viss förkärlek för trams. Nu senast är det just Lundberg som ger sig på några av de knäppare uttrycken för svensk feminism i två inlägg – först diskuteras en serie utlåtanden om Valerie Solanas absurda ”SCUM Manifesto”, sedan presenteras en rad citat om män formulerade av diverse svenska ljushuvuden, där Lundberg underfundigt bytt ut ”män” mot ”muslimer”.

Problemet med den här typen av diskussion är att den är svår att ta på allvar. ”Militant feminism” är inte farlig, den är löjlig, och i stort sett totalt harmlös. Det må vara att Solanas, en (enligt sig själv) gravt traumatiserad före detta prostituerad som lyftes fram som intellektuell av en redan tidigt impotent och uttråkad amerikansk medelklassvänster, sköt på Andy Warhol. I det avseendet är hon ändå att betrakta som en feminismens Breivik – ett undantag som snarare visar att ”ordens makt” när det kommer till politiskt våld i det senmoderna västerlandet är förvånansvärt obetydlig. Genetiska, sociala och kanske främst psykiatriska förutsättningar på individnivå är oändligt mycket viktigare när det gäller åtminstone individuella politiska våldsdåd i västvärlden än retorik. Det enda något så när systematiska politiska våld vi sett i Sverige på senare år är det som riktas mot Sverigedemokrater och ”högerextremister” – och då talar vi trots allt om en nästan enad mediekår som agerar legitimerande (direkt positiv vad gäller målen, ambivalent vad gäller metoderna). Lägg till det en stor ungdomsvänster som i de flesta andra avseenden givit upp allt hopp om politisk förändring, och inte kan göra mycket annat än ägna sig åt just trakasserier av mer dynamiska politiska rörelser, så finns det viss orsak att tala om ”strukturella orsaker”.

Ord och dåd inte samma sak
I övrigt finns mycket lite koppling mellan ord och dåd i Sverige – vare sig ”nazistisk” antisemitism sådan den tar sig uttryck på sidor som Nationell.nu eller feministiskt/Queerradikalt gormande om krossade kärnfamiljer och kastrerade män har just något genomslag i faktiskt våld mot judar eller heterosexuella män (judarna får mest problem från muslimer, och heterosexuella män dänger, nu som alltid, främst upp varandra).

Den radikala feminismen är i sig själv mest lik Occupy Wall Street – den missar poängen, felidentifierar alienationens källor och skämmer ut sig på kuppen. Viktigare i just det här sammanhanget: den är inte fysiskt farlig för någon, och om det finns kvinnor som vill sitta och tro att de är intellektuella genom att läsa Solanas fantastiska bludder och ressentimentsbetingade våldsfantasier är det främst deras eget problem.

Men…
Det innebär inte att feminismen är oproblematisk. Det är ett problem att sexualtraumatiserade kvinnor söker sig till kvinnojourer vars mål  i många fall är lika mycket att konvertera dem till en politisk sektmiljö som att faktiskt hjälpa till. Det är ett problem att en statistisk jämställdhet anses viktigare än välmående familjer (och att sådana av en betydande del av samhällseliten utan minsta orsak anses primärt förtryckande).  Detta blir i sin tur till ett ännu värre problem när inställningen går så överstyr att man genom kvoterad föräldraförsäkring och andra tvångsåtgärder till och med vill hindra kvinnor och män som önskar hantera familjen på ett mer ”traditionellt” sätt från att göra det. Äckelklimax nås för övrigt när förmenta liberaler försöker legitimera denna uppenbart socialistisk-radikala politik med nyspråkskonstruktioner där ”kvotering” får heta ”individualisering”. Det är också ett problem när barnafödande och barnuppfostran reduceras till någon sorts andrahandsverksamhet, till ”förtryck,” inte minst för att denna inställning spottar på de kvinnor som gör absolut mest för att skapa framtiden (kvinnor som arbetar gör ju i ärlighetens namn någonting män lika gärna skulle kunna göra, i motsats till kvinnor som föder barn – motsättningen är för övrigt inte skapad av mig i det här fallet).

Det finns även mer övergripande problem: viktiga akademiska ämnen, på vissa universitet i stort sett  hela humanioran, förvandlas till skämt när notoriskt obildade ”genusvetare” går loss med sina simplistiska teorier för att ”kritisera”, klippa och klistra i litteraturlistorna och reducera studiet av samhället till en kamp för politisk förändring i en diffus men av allt att döma föga önskvärd riktning. Juridik och statsvetenskap påverkas även de menligt av smörjan, och ambitionen finns att lalla vidare in i naturvetenskapen. Det kan förstås verka osannolikt, eftersom det skulle kräva att man inom naturvetenskapen, precis som inom post-68-humanioran, undanröjde kravet på grundläggande kognitiv och logisk förmåga, men märkligare saker har hänt. Särskilt i Sverige.

Och därför:
Den feministiska jämställdhetsorgien är alltså problematisk på många sätt. Att förvuxna fjortisbrudar sitter och läser häftiga manifest och ”manshatar” är dock snarare ett uttryck för ett infantilt kulturklimat än någon spirande våldsfeminism. Skulle det till äventyrs leda till någon ”mansmassaker” skulle en sådan händelse vara något av samma art som Unabombaren eller Breivik, och vara lika representativt för feminismen som dessa två var för miljörörelsen respektive antiislamismen (dvs knappast alls).

Det är väldigt tveksamt om högern här tjänar på att försöka kopiera vänsterns bajsnödiga upprördhet över ”näthatet,” ”islamofobin” och korkade människors förkärlek för vulgärt svammel. Det stora problemet med svenskt debattklimat är inte i första hand att idioter får ta mycket plats, utan att tänkande människor inte får det.

Svensk massmedia är i uppror över oppositionsledare Juholts lägenhetsdribblande. Det är ett drev åtminstone en representant för den svenska högern inte tänker hoppa på.

Nyhetsflödet spyr för omväxlings skull galla över andra politiker än Sverigedemokrater. Håkan Juholt har hamnat i det spygröna medieljuset, och senast vi såg något liknande var det väl vid TV-licensskandalerna kring Alliansens regeringstillträde. Juholts lägenhetsaffärer synas, granskas, diskuteras och fördöms enhälligt av en upphetsad medieapparat. Internet i övrigt följer efter med upprörda kommentarer. Socialdemokratiska Aftonbladet har intet ont ord att säga om ”näthat” den här gången, utan nu är det fråga om ett ”uppror” på internet. Man skryter rent med att vara först med avslöjandet som möjligen kommer att demolera vänsterns möjlighet att ta tillbaka makten från borgarna. Expressen meddelar glatt att man numera kan spela på partiledarens framtid. En socialdemokratisk kommunalpolitiker, förmodligen med ett horn i sidan till Juholt men helt utan sinne för proportioner, menar att detta är ”värre än Sahlins affärer”. Han kanske vet något jag har missat?

En hets att hoppa över
Som hemmahörande på högerkanten borde jag antagligen glatt kasta mig in i hetsen. Det är svårt att glömma socialdemokratins roll i skapandet av många av de sämsta inslagen i det svenska samhället – skolan där ingen lär sig något, en avundsjukans jämlikhetsfixering fri från kopplingar till verkliga behov och den erbarmliga tokinvandring de införde för inte så länge sedan. Men tyvärr, jag hoppar över det.

Om Juholt ska hånas för något dagsaktuellt är det för sitt osannolikt barnsliga beslut att bojkotta partiledardebatten i SVT, inte för vad som förefaller vara slarv (eller möjligen fusk) på en nivå de flesta politiker förmodligen lyckas med lite då och då. Att agera på ett sätt som enbart kan tänkas tilltala vänsterpartister och de knäppaste delarna av miljöpartiet är oansvarigt och inkompetent. Att kryssa i fel ruta och uppbära lite extra ersättning för en lägenhet, med största sannolikhet utan särskilt elakt uppsåt, är i sammanhanget ingenting. Svenska politiker får, internationellt sett, skitdåligt betalt. Med tanke på vad de ställt till med i landet borde de visserligen snarare bötfällas, och folk ska följa lagar och regler, men på det stora hela måste man ändå uppleva det pågående mediadrevet som falskt och smutsigt. Populistiskt, kanske någon skulle säga.

Hyenor och gamla medier
Jag tål helt enkelt inte svenska massmedier längre. Hyenamentaliteten, gottandet, sadismen, ansvarslösheten. Det är pinsamt att se. Med vilken rätt man skäller på Politiskt Inkorrekt har jag ingen aning om; det uttalande av Mats Dagerlind i ”Ljugholt-affären” de senare publicerat är snarast mindre snaskigt och sensationalistiskt än den mediala huvudfårans rapportering.

Det centrala kruxet, vad man än tycker om Juholts ekonomiska klantighet, är medias makt att skapa ”opinion” och fälla politiker genom att piska upp masshysteri. Kollektiv idioti är aldrig rolig att se. Med det inte sagt att man inte kan tycka att Juholt gjort bort sig så mycket att han bör avgå (själv kanske jag som sagt missat något väsentligt som inte begriper varför man skulle tycka så). Tonen i media i dagarna handlar dock om något annat; om ett osmakligt, gapigt – till på köpet av allt att döma ideologiskt omotiverat – drev. Korkad hets av bara farten. Med mindre än att Juholt gjort något annat fel, och nu manövreras ut, ger det hela ett intryck som är närmast obegripligt. Så jag står, än en gång, över den här gången.

Kommunister brukar sträva efter en ”ny människa,” men själv skulle jag nöja mig med en ny massmedia. Eller, med tanke på hur överspelad den gamla börjar kännas, kanske ingen alls.

Svenska politiker får sina idéer från dåliga källor. Det leder i sin tur till dålig argumentation och, förstås, dålig politik.

Daniel Poohl skriver i en kommentar till Sverigedemokraternas utredning av invandringens kostnader att man ska ”se människorna bakom siffrorna”, och att 106 miljarder är ett rimligt pris att betala för att några tiotusental människor ska få gratis pengar och möjligen arbete i Sverige.

Åderförkalkning
Resonemanget är bara ännu ett exempel på den intellektuella ådeförkalkning som råder i den svenska ”antirasismen”, och därmed bland svenska journalister och i förlängningen politiker. För det första försöker Poohl hävda att en starkt åtstramad flyktingpolitik skulle leda till fler ”avvisningar”. Det är givetvis trams. Folk kommer till Sverige för att det är välkänt att det är lätt att ta sig in i landet och åtnjuta förmåner som är otänkbara på många andra platser. Det är inte så att världens hav är fulla med ”flyktingar” som desperat försöker ta sig in i alla tänkbara länder, och att Sverige för att möta detta behov plötsligt öppnat gränser andra har stängt. En strängare asylpolitik innebär – snabbt – färre sökande och därmed färre avvisningar, det fattar Poohl också.

Expopersonalens fullständiga tystnad inför åratal av sexuellt våld mot svenska kvinnor, personrån, den svenska under- och arbetarklassens allt mer alienerade tillvaro i otrevliga, människofientliga förorter och dussintals andra problem i invandringens spår är det förstås ingen idé att ta upp. Poohl tycker att svenskar som kollektiv, oavsett klass, kön eller livssituation tillhör en priviligerad, överordnad grupp som ska veta hut och acceptera en politik en försvinnande minoritet i Sverige verkligen vill ha. Oavsett vad som händer eller vem som drabbas.

Cynism och hitte-på
Expo vet helt enkelt vad invandringen för med sig för svenskar, och tycker att det är värt det. De fattar naturligtvis också att pengarna som läggs på invandring skulle rädda hundratals gånger fler liv om de användes i faktiska krisområden, så bortsett från att de skiter i sitt eget folk (och redan närvarande invandrare i Sverige), är de inte ”solidariska” med andra grupper av människor heller. Hur mycket HIV-bromsmedicin kan man tillhandahålla i Afrika för 106 miljarder? Hur många brunnar kan man borra, hur många lärare kan man anställa och avlöna? Snacket om mänsklig solidaritet är lika mycket bludder som de ekonomiska argument som hävdade att 40-talisternas pensionsavgångar skulle leda till arbetskraftsbrist (ett par årskullar kvar; någon som märker av någon skriande arbetskraftsbrist?). När Poohl kallar andra ”cyniska” är det inte utan att man får lust att kräkas.

Nå, Expo är ju som de är, och det stora problemet är förstås inte att de finns och svamlar i utkanten av verkligheten, utan att svensk elit inspireras av nonsens som produceras av den sortens folk. Antirasistiska hitte-påares exceptionella monopolposition i svensk invandringsdiskussion, med tillhörande rätt att slunga bannbullor mot människor man inte tycker om, har tyvärr betydelse för både debatt och praktisk politik i Sverige. Direkt efter Breiviks vansinnesdåd hittade Expo på att det inte var ”SD:s fel, men att de har ett ansvar”. Nära på samtliga ledarsidor, och ett antal politiker, har sedan dess omformulerat denna mongoloida tankekonstruktion i olika variationer som om den faktiskt betydde något. Annat än att de allesammans är översvallande lyckliga över massakern och dess politiska utilitet, det vill säga.

Den logiska produkten
Med den situationen i media är det inte så konstigt att två svenska riksdagspartier tror att de är duktiga för att de igår skämde ut sig mer än någon trodde var möjligt genom att skippa SVT:s partiledardebatt. Det är också därför en krympande men påfallande korkad liten grupp individer fortsätter påstå att Anders Behring Breivik är en logisk produkt av invandringskritik. Det är faktiskt inte ens konstigt, fast det borde vara det, att politiker som rimligen har erfarenhet av vad en budget är, hävdar att det inte är ett ”nollsummespel” (det är det, såvida man inte tänker skuldsätta sig eller spara), och att man inte kan ”ställa invandrare mot pensionärer” (man väger förstås alla utgiftsposter emot varandra – frågan är hur man prioriterar, och i dagsläget väljer man invandring före bland annat pensionärerna). Allt detta nonsens har källor, och Expo är en oproportionerligt viktig sådan i sammanhanget.

Det är mot denna bakgrund helt enkelt inte konstigt att människor som borde ta ansvar för landet istället väljer att argumentera för invandring för sakens egen skull, och fullständigt strunta i ekonomiska, sociala och mänskliga konsekvenser av politiken som förs. Det är inte konstigt, men det är riktigt, riktigt dåligt.

Kinapuffsgate går vidare i svensk media. Själva debatten är tröttsamt förutsägbar.

- Alla svenskar är strukturella rasister.
- Det där är omvänd rasism. Jävla du. *näthata*
- Där ser du att du är rasist. Du blir ju defensiv när jag kallar dig rasist.
Och så vidare. Inte så intressant.

Intressant är däremot hur debatten började. Det skedde genom en enda liten krönika, nämligen Patrik Lundbergs ”Ni sliter själen ur mig”. I den hävdar Lundberg att han ungefär en gång i veckan får höra någon säga ”kolla en kines”. I en uppföljningskrönika, något mindre uppmärksammad, tillägger han också att han kallas för ”tjingtjong”. Han påstår vidare att folk brukar säga att det nog ligger i hans natur att äta med pinnar och spela pingis.

Nu är det väl ingen vuxen människa som riktigt tror på Lundberg, och det är inte så konstigt. Hans Anne Frankianska upplevelser är nämligen lyfta från en artikel av Tobias Hübinette och Carina Tigervall - ”Gulinghumorns Grunder” – publicerad i Dagens Arena #2 från 2010. Precis som i Lundbergs artikel är det främmande människor som säger ”tjingtjong” och ”kines”, och hyser rasbiologiskt grundade hatfördomar om asiater. Lundberg har översatt den ganska träliga, pseudoakademiska jargongen i Hübinettes artikel till vad som ska föreställa vara egna vardagsupplevelser, samt plockat lite från den topp tunnor vansinniga inledningen.

Höjdpunkten i Hübinettes artikel är nämligen just inledningen – en dramatisk skildring av hur Expogrundaren själv dunkar ett dagisbarns huvud i ett fönster (you can’t make this stuff up). Orsaken? Barnet hade sagt ”Titta, en kines.”

För den som orkar gräva fram det aktuella numret av Arena (liten sammanfattning finns här) blir det rätt uppenbart att Lundbergs texter grundar sig mer på läsningen av den artikeln (och möjligen annat material av Hübinette och besläktade postkoloniala tyckare) än på veckovisa upplevelser av rasism. Det här är inte vilken adopterad som helst som ger uttryck för sina upplevelser, det är en person som tillhör den minimala grupp människor i Sverige som läser böcker i stil med Annika Hamruds Svensk, svenskare – ett reportage om Sverigedemokraterna.

Krönikan handlar om att försöka lansera en representant för de utsatta minoriteterna. Detta är ingen tjatigt politiserad låtsasakademiker från Stiftelsen Expo, utan en alldeles äkta minoritetstillhörig som var vecka far illa i klorna på den strukturella rasismen.

För oss som inte riktigt köper den framställningen räcker det som sagt med att slå upp Arena från 2010. Artikeln är för övrigt illustrerad med – just det – en påse Kinapuffar.