Solguru

Den så kallade Alexandramannen har dansat ut ur finkan, där han hamnade för några år sedan. Han begick sexuella övergrepp mot ungefär 50 småflickor efter att ha raggat upp dem på internet, och dömdes därför till tio års fängelse och utvisning.  Domen föll 2006, så givetvis är det nu, fem år senare, dags för honom att lämna kriminalvårdens omsorger. Någon faktiskt verkställd utvisning blir det givetvis inte tal om – för att utvisas efter begånget brott måste man nämligen ”ha sina papper i ordning.”

Skulle han till äventyrs ha några papper i ordning någonstans finns nog viss möjlighet att han snabbt utav bara helvete ser till att få oordning på dem. Den gode Atheer al-Suhairy exponeras för övrigt, av för mig okänd orsak, med både namn och bild i Aftonbladet (något som borde föranleda en diskussion om pressetik – att ”ge Sverigedemokraterna och näthatarna vatten på sin kvarn” är nu en gång för alla värre än att våldta småungar).

Således kan han nu raskt gå hem och sätta sig vid datorn och med hjälp av lämpligt anonymiseringsverktyg fortsätta sin verksamhet, så snart han andats ut och polisen inte har ork och råd att hålla rätt på honom. Hur många fler som kommer att falla offer vet förstås ingen.

Det är tur att vi har organisationer som Expo, som tacklar de verkliga samhällsproblemen, och behandlar genuint problematiska strukturer i Sverige. Rättssystemet och migrationspolitiken är, lite diskriminering åsido, helt i sin ordning.

Solguru har kommit över en text från det tidiga 1800-talets Nordamerika. Det är en skrivelse som på ett föredömligt sätt visar på hur man kan hantera tilltagande kulturell mångfald – en text för vilken författarens ättlingar säkerligen är mycket tacksamma.

Skrivelsen cirkulerade längs stranden av Red River i North Dakota under 1820-talet. Texten lyder som följer:

Mina bröder och vänner!

På den amerikanska kontinenten breder intoleransen ut sig. Vita bosättare och inflyttare beskrivs som ”erövrare”, ”tjuvar” och ”blekansikten”. Bland många av mina stambröder – i Siouxstammen så väl som annorstädes – florerar den giftiga föreställningen om en tidigare etniskt homogen kontinent, trots att vi vet att det aldrig funnits några ”Sioux”, ”Cherokee” eller överhuvudtaget någon ”ursprungsbefolkning” i det vi nu känner som Nordamerika.

Det är lätt att övergå i ett vi- och dom-tänkande när man betraktar samtiden. Mörka krafter, inte minst i min egen Siouxstam, försöker framställa vita ”kolonisatörers våld” som på något sätt kulturellt eller etniskt relaterat, trots att vederhäftig forskning – våra mest komplexa rökritualer och spådomar – otvetydigt visar att så kallat ”engelskt” och ”nederländskt” våld till allra största delen härstammar från socioekonomiska faktorer. Många av de så kallade ”vita” bosättarna kommer från förhållanden präglade av fattigdom, religiös förföljelse och synnerligen dåliga jaktmarker. Därtill kommer européernas starka uppleveler av utanförskap. Utanförskap som våra myter – inte minst föreställningen om Sioux egen rätt till sina egna jaktmarker och föråldrade religiösa idéer om ”helig jord” och ”heliga djur” – aktivt bidrar till att förstärka!

Konspirationsteoretisk paranoia cirkulerar på obskyra samlingspunkter på stäpperna, och präriehatarna sprider sina lögner i stort sett oemotsagda. Tankar på att vi är på väg att bli ”koloniserade” eller ”fördrivna från vårt land” är mer eller mindre legio i extremistiska kretsar. Värst är dock kanske vardagsindianismen, där vita nybyggare uppfattas som annorlunda, förmer eller på annat sätt konstrueras till att uppfattas som ”den Andre”. Trots att historien visar oss extremismens fruktansvärda konsekvenser, finns det fortfarande de som framhärdar.

Det är dags att ta tag i problemet och visa att det är nog nu. Föreställningen om ett ”vi” som måste skyddas mot ett ”dom” är rasistisk, föråldrad och förhindrar den globala ekonomiska utvecklingen. Jag vill inbjuda alla och envar att delta i den protestmarsch mot rasism som Cherokeestammen, jag själv och förhoppningsvis senare alla ”indianstammar,” kommer att anordna de närmaste decennierna. Tillsammans kan vi bygga en framtid präglad av öppen indianskhet, och ett land där var och en tillåtits bli indian. Det kommer att gå skitbra för oss, det här.

Svarta Björn Bjurwald
Initierad Medicinman i Sociologi, Södertörns Tipi

Lennart Svensson, flerårig bloggare, har stängts av från en praktikplats på Mittuniversitetet med anledning av ett inlägg han skrivit om Anders Breivik. Därutöver har han förärats ett makabert inslag i Mittnytt, där han framställs som någon sorts terroristfan. Det hela är smaklöst i det extrema.

Bloggaren Lennart Svensson, mannen bakom bloggen Svenssongalaxen och även medarbetare på motpol under namnet Rent Principiellt, har blivit utslängd från sin praktikplats vid Mittuniversitetet för att ha bloggat på arbetstid. Det är möjligen i linje med universitetets (nåja) policy vad gäller anställda, även om det naturligtvis inte har med saken att göra. Bakgrunden är istället innehållet på Svenssons blogg, som vid sidan av personliga resonemang och kulturartiklar också ger uttryck för diverse högeråsikter. Detta utgör också fokus för den mediala rapporteringen kring fallet, som i vanlig ordning rör sig i sinnessjukdomens domäner. Med bombastisk musik försöker Mittnytt i ett makabert inslag leva ned till riksmedias satta standard i frågor som dessa – dessutom har man valt att anonymisera Svensson med pixling, trots att denne inte alls haft några sådana önskemål. Underhållande nog har Svensson bemött det hela bland annat genom att kräva att SVT publicerar hans namn och bild offentligt – ska det hängas ut, ska det tydligen hängas ut ordentligt.

I hetsens epicentrum ligger ett antal inlägg som författats på Svenssongalaxen om Anders Breivik. Allt mer Pravdalika TT låter meddela att det handlar om en bloggare som ägnar sig åt ”Breivik-stöd”, varefter övriga media springer efter i koppel. Hade vi haft en fungerande förtalslagstiftning i landet hade Svensson haft anledning att stämma dårarna som gått ut med denna uppgift, för något sådant har det naturligtvis inte varit tal om. Tvärtom har det aldrig rått något som helst tvivel om att Svensson inte stödjer eller försvarar politiskt våld – i det har han varit konsekventare än de flesta inom den svenska vänstern.

I Mittnyttinslaget har ett antal citat ryckts vilt ur sitt sammanhang, främst hämtade ur inlägget Breivik var för otålig. Inlägget i sig är inte oproblematiskt.

För det första köper jag inte Svenssons resonemang i inlägget – Breivik slaktade närmare åttio människor för att få uppmärksamhet för sina idéer – idéer som, rätt eller fel, på intet sätt är okända och i behov av någon psykotisk ”korsriddare” för att spridas. Handlingen saknade varje tendens till politisk rationalitet. Det här är inte en fråga om någon sorts felaktigt politiskt-taktiskt beslut, utan en absurd våldshandling som orsakat omåttligt lidande. Därtill var dess enda politiska effekt stor skada för möjligheten till seriös politisk debatt (vilket man om inte annat ser på jubelropen som skallat oavbrutet från vänsterhåll sedan första rubriken med texten ”etnisk norsk” dök upp). Att diskutera handlingen i termer av att ”vara för otålig” är till viss del att spela på både Breiviks och ”antirasisternas” planhalva.

För det andra är rubrikvalet naturligtvis hejdlöst ogenomtänkt, och som hittat för den som vill påstå att Svensson ”hyllar Breivik” (att det sedan inte syftar på att Breivik borde ha avvaktat och sedan skjutit folk är visserligen rätt lätt att förstå för alla utom direkt illvilliga – men sådana finns det gott om).

Läser man inlägget inser man hur som helst ganska snabbt, om man inte är dum i huvudet, att det utöver dessa två problem är rätt harmlöst. Olyckligt formulerat, men absolut inte ”stöd”. Anders Breivik har helt enkelt aldrig ”hyllats” på Lennart Svenssons blogg, och Mittuniversitetets bisarra agerande är förnuftsvidrigt – får man tro rektorn är problemet dessutom inte något ”Breivikstöd” utan att Svenssons åsikter inte stämmer överens med rektorns egna och ”universitetets”.

När det gäller medierapporteringen… Ja, där är det ju som vanligt.

I samband med olika skandaler knutna till vänsterkanten har ett nytt ord börjat brukas på Sveriges knäppflygel. Det är inte ett särskilt svårt eller ovanligt ord, ändå lyckas i stort sett samtliga personer som använder det använda det fel. Jag tänkte därför mycket kort förklara vad ordet satir betyder. Wikipedias definition är klockren:

”Satir är en skrivteknik där man påvisar brister hos subjektet (till exempel en individ, en organisation eller en stat) för att förlöjliga, ofta menat som en provokation eller för att få till stånd en förändring. Humor i satir tenderar att vara subtil, med ett fritt användande av ironi och skruvad humor. Enkelt förklarat är det ett sätt att förmedla budskap i förklädd form med hjälp av ironi och humor.”

Och, vidare, ”Den största fördelen med satir är dock att satirikern kan ta motståndarens sida och argumentera in absurdum för den för att påvisa brister hos opponentens resonemang.”

Med eller utan Wikipediadefinition: satir är i de allra flesta fall en fråga om att skoja till det genom att inta en motståndares position i syfte att gör sig lustig över den. Det är inte att säga vad man tänker egentligen, eller säga något överdrivet för att leva ut lite barnsliga aggressioner. I så fall vore varenda näthatare i landet en briljant satiriker.

Alltså: när en extremt vänstervriden, självgod tönt i Galago formulerar skämtsamma hot mot Per Gudmundson (en person Galago som helhet med all säkerhet hatar på riktigt) är det möjligen någon sorts humor. Men det är inte satir, såvida inte Galago avser att förlöjliga sig själva och det de själva står för. Och det gör de förstås inte, eftersom Galagogänget till största delen är uddlösa hovnarrar utan minsta självdistans, som tror att det är kontroversiellt att säga att Jimmie Åkesson är dum, eller rita roliga gubbar som bajsar och har sex.

På samma sätt: om den nu pågående teateruppsättningen av Solanas SCUM Manifesto avser att förlöjliga och driva med feminismen, så är den satir. Men det är ju inte alls poängen; pjäsen uppförs och hyllas av samma trötta elitfeminister som vanligt, med syftet att bekämpa en demoniserad version av 50-talets könsrollsmönster, främst belägen i deras egna huvuden. Man kan möjligen låtsas som att manifestet och föreställningen är roliga eller på något sätt relevanta. Men satir, det är de inte, i varje fall inte frivillig sådan.

Hur som helst: att säga det man verkligen tycker på ett otrevligt, överspelat eller löjligt sätt är inte satir. Och därför bör svensk muppvänster sluta använda det ordet för att ursäkta bort en våldsromantik man vill men inte törs stå för.

SDU:s uttalande om Palestinas rätt att erkännas som stat har väckt reaktioner. Det är inte konstigt; Sverigedemokraternas olika falanger har olika värderingar i frågan. Man kan tycka vad man vill om saken, och därmed tycka vad man vill om reaktionerna.

En reaktion förtjänar dock att fördömas, och det är Martin Kinnunens. I egenskap av pressekreterare är det dessutom sannolikt att han representerar partiets linje i allmänhet, och därför blir det ännu viktigare. Kinnunen har nämligen valt att kommentera saken till Expo, där han talar om att det är förbryllande och att man kommer att bemöta kritiken.

Inte ok.

Sverigedemokraterna måste besinna att Expo är en fientlig och till stor del kriminellt belastad verksamhet som lyckats vinna en totalt oförtjänt legitimitet i svensk media (även om man ser saken ur ett något så när normalt liberalt eller socialdemokratiskt perspektiv). Det är en tidskrift och en verksamhet vars mål kan sammanfattas mycket kort:

1) Maximera invandringen till Sverige.
2) Trakassera människor som motsätter sig någon aspekt av den utvecklingen.
3) Förinta organisationer och verksamheter som motsätter sig någon aspekt av samma utveckling.

Utöver det är Expo ingenting – även om man utan att darra på manschetten kan klassificera det hela som ett extremvänsterprojekt i och med grundarens och de flesta medarbetares politiska idéer, är organisationen som sådan inte ens vänster. Den är inte demokratisk (en demokrati utan invandring torde de flesta Expomedarbetare betrakta som fascism och därmed ogiltig), den har inga konkreta lösningar på några problem kopplade till invandring (den förnekar normalt att de finns) och den har ingenting realpolitiskt att komma med, annat än vulgärt tjat och enfaldiga ickeargument med ett mycket konkret mål. Än en gång: främja okontrollerad invandring, och mobba folk med andra uppfattningar. Det är vad det handlar om, ingenting annat. Ergo: varje uttalande till Expo från Sverigedemokraternas sida är liktydigt med stöd till en organisation som vill att de ska försvinna.

SDU:s agerande är problematiskt av den enda orsaken att det riskerar att i Sverigedemokraterna dra in frågan om vilken av två aggressiva, på var sitt sätt exceptionellt omedgörliga (och rasistiska) gruppers rätt att domdera över en plätt i Mellanöstern – sionismens och den palestinska islamismens (och nej, vi talar inte om ”judarna” eller ”muslimerna” utan dessa specifika former av representation för respektive grupp, så vi slipper det tramset). Utöver det är SDU:s ståndpunkt åtminstone lika rimlig som den fånigt krälande Tommy Hanssonismen som annars infekterat SD:s förhållningssätt till en fråga som egentligen har luft och nada att göra med Sverige. Min uppfattning förblir att de borde skippa radikalt extrema ställningstaganden och ägna sig åt nyanserat orerande om ”tvåstatslösning någon gång i framtiden,” men där gör både SDU och sionistfalangen som de vill.

Poängen i detta inlägg är dock enklare: Expo är ett fanzine för galningar som fått alldeles för mycket resurser. Om inte ens Sverigedemokraterna begriper det, utan tror att de kan köpa ”legitimitet” genom att skänka densamma till de politiskt totalt  obildade, antiintellektuella vänsteristerna på redaktionen där har vi problem på allvar.

SDU har startat vad som kan bli en storm för Sverigedemokraterna. Förhoppningsvis får det hela positiva följder.

Sverigedemokratisk Ungdom har gått ut och krävt att partiet ska ge sitt stöd åt erkännandet av en palestinsk stat. I motiveringen skriver man att partiets linje i Israel-Palestina-konflikten allt för länge ”präglats av enskilda partiföreträdares personliga agenda.” Det hela kan bli en av de största prövningarna i partiets historia, om debatten flammar upp på allvar – enstaka Sverigedemokratiska twittrare överväger redan att lämna partiet.

Vissa Sverigedemokraters försök att framställa svensk vänstermedias skildring av konflikten i Mellanöstern som ett oerhört relevant problem för det svenska debattklimatet har aldrig haft någon trovärdighet. Exakt vad meningen skulle vara med den Per Ahlmarkska fixeringen vid Israels absoluta rätt att uppföra sig precis hur som helst har för mig också länge varit påfallande oklart. Inte för att jag för den sakens skull riktigt kan dela romantiseringen av palestiniernas våld som ren ”frihetskamp”, men det har aldrig varit någon poäng för SD att profilera sig som ett pro-israeliskt parti. Israel klarar sig utmärkt utan svensk hjälp.

Med det sagt finns det faktiskt ingen orsak att oproblematiskt ta ställning för palestinierna heller. Vi kan för ett ögonblick bortse från den interna dynamiken i Mellanöstern – där judarnas besinningslösa våld mot araberna varvas med lika besinningslösa självmordsangrepp mot israeliska civila, och det ena sedan femtiotalet använts för att ursäkta det andra och tvärtom. Det dör många fler i många andra länder, och relevansen för Sverige är väl snarlik. I den mån vi har tid och resurser skulle vi förstås kunna hjälpa till, men det är en extremt konstig hjärtefråga att ha som svensk nationalist (eller, för den delen, ”kulturkonservativ” eller vad moderpartiet nu vill kalla sig).

Den stora faran för Sverigedemokraterna nu är hur som helst den prosionistiska falangen – några fanatiska antisemiter som till varje pris måste ta avstånd från Israel finns inte längre kvar i partiet, så om SDU:s markering leder till konflikt kommer det att vara på Tommy Hanssons och Ekerothbrödernas samvete åtminstone lika mycket som på ungdomsförbundets. Med det sagt tåls det att sägas igen: det finns mycket lite orsak att engagera sig i denna fråga så länge vare sig israeler eller palestinier visar minsta lilla intresse för vad som händer i Sverige. Vi ska inte åka på illa dolda provokationsbåtar till Gaza, men heller inte låtsas som att det israeliska övervåldet mot utblottade palestinier är någon sorts legitim, polisiär verksamhet befriad från israelisk etnocentrism. SD skulle möjligen kunna bli det första parti som har en seriös och nyanserad linje i frågan, istället för frasradikalt fantiserande?

Sverigedemokraterna bör annars stärka den linje som en smått briljant Jimmie Åkesson styrde in skutan på när han meddelade att partiet tills vidare låter utrikespolitiken vila - få tyst på de gällt skrikande sionisterna så pass att deras åsikter inte framstår som partilinje, utan att för den sakens skull snöa in för mycket på en pseudo-etnopluralistisk linje till stöd för ett Palestina som högaktningsfullt struntar och alltid kommer att strunta i vad som händer i ett litet land i Norden. Medlemmarna bör också, oavsett hur de personligen ställer sig i frågan, välkomna en sådan inriktning – och i varje fall inte lämna partiet. Den som slutar bry sig om Sveriges framtida utveckling på grund av sitt hysteriska engagemang i ett oändligt ökenkrig halvvägs runt planeten är en pajas.

Ett sprillans nytt klädesföretag har sett dagens ljus. Det heter Dixerwear, och säljer än så länge stiliga T-tröjor med charmanta motiv för den surmulne reaktionären.

Jag har upptäckt att jag allt mer sällan har T-shirt. Trots det har jag alltid haft en svaghet för tröjor med finurliga budskap – genomtänkt humoristiska (”Communism killed 100 million people and all I got was this stupid T-shirt”) eller de korkade designer som förekommer på marknader (”Jag är inte rasist – Jag är bara lite mörkrädd”). Politiska T-tröjor är oftast tråkiga, förutsägbara eller åtminstone ganska fantasilösa. Ett relativt nystartat företag har beslutat sig för att råda bot på det, och gör det med bravur. Ett antal snitsiga produkter finns exemplifierade på hemsidan, och nya dyker upp i Café Press-butiken med jämna mellanrum.

Att man använder sig av Print on Demand har förstås nackdelen att det blir ganska dyrt att beställa. Det förändrar dock inte att Dixerwear har några av de snyggaste och intressantaste tröjtryck som finns för tillfället – och Café Press borgar i varje fall i min erfarenhet för en viss kvalitet. Alltså rekommenderar jag envar att slänga iväg en beställning.

Några snabba exempel på vad som bjuds i motivväg:

Den politiska riktningen är klar…

…liksom den filosofiska.

Genusmedvetet så det förslår!

Personlig favorit.

Dixerwear
Dixerwear på Café Press
Dixerwear på Facebook