Solguru

Ibland kan jag tycka att det vore roligt om någon riktigt befängd teori visade sig vara fullt riktig. Alltså att det faktiskt skulle fungera att bota lungsjukdom X genom att dansa under en gran och sedan sova med tenn under kudden vid fullmåne, men att ingen orkat utreda saken vetenskapligt. På ett liknande sätt vore det lustigt om en obskyr och till synes orimlig domedagsprofetia slog in. Ifall exempelvis Jehovas Vittnen fick rätt i en fjärde förutsägelse om jordens snara undergång, eller om 21:a december 2012 blev riktigt jobbig.

Nu är det här naturligtvis ingen verklig åsikt, och jag kan tänka mig att själva idén mest låter konstig. De flesta som inväntar katastrofer gör det för att katastrofen bekräftar, eller skulle bekräfta, deras världsbild. Folk vill helt enkelt ha en riktig, brutal ögonöppnare som bevisar deras poäng – miljökollaps, kapitalismens kris, Johannes Uppenbarelse eller det mångkulturella inbördeskriget (allt beroende på ideologi). Än så länge har den typen av tankar fungerat ganska dåligt – i alla fall om man resonerar i termer av omedelbar och för alla uppenbar apokalyps. Utan att utesluta något vad framtiden angår kan man väl konstatera att det är sällan allting fattar eld, och de dittills ovetande otrogna tvingas tillstå att ”ni hade rätt hela tiden!”

Det betyder inte att utvecklingsoptimisterna haft rätt. Tvärtom är hela historien ett enda hånskratt åt de människor som resonerat i termer av ”det ordnar sig” i största allmänhet. Civilisationer går under. Kulturer förfulas, försämras och dör. Levnadsförhållanden blir så vidriga att de tangerar det olidliga, ofta i linje med ”alarmistiska” förutsägelser, om än sällan lika dramatiskt som dessa velat göra gällande. I båset dit alla de som haft fel förpassats står, alldeles bredvid ”konspirationstokar” och ”domedagsprofeter”, en oändlig rad av utopister och optimistiska realister. Människor som förutspått jämlikhetens seger, kapitalismens under, marxismens i dubbel mening automatiska lyckorike och demokratins världsherravälde. Inte sällan har de betydligt mer blod på sina händer än ”religiösa fanatiker”, kulturkritiker och reaktionärer.

Verklig undergång sker stegvis i en förfallsprocess – dramatiska apokalypser som en gång för alla bevisar att något måste göras förekommer, men det är sällan någon lär sig något av dem. När de väl dyker upp kan de lika gärna brukas och missbrukas av precis samma tankar och företeelser som orsakade dem från första början. Det enda någon ”lärde sig” av 1900-talets totalitarismer var att man numera skulle kalla sina meningsmotståndare totalitära, och sig själv något annat. I övrigt är det business as usual. Även extremismens faror innebär helt enkelt att alla som inte tycker som jag själv är extremister. Självkritik – att bekämpa sina egna demoner medan man bekämpar de yttre – är inte vanligare idag än för tusen år sedan. Sannolikt är det betydligt ovanligare.

Jag tror i vilket fall att vi kommer att klara 2012 galant – många problem kommer att förvärras, några lösningar kommer att anas eller utvecklas. Och en fördel med att katastrofer sällan kommer som en blixt från klar himmel, utan snarare som ett växande och allt mer förutsägbart oväsen, är att de – åtminstone ibland – går att åtgärda.

Med andra ord: Gott slut och Gott nytt år på er.

Annars:
Oskorei: Det 2011 som flytt

Det svenska kulturetablissemanget, med tillhörande svans av förvirrade ungdomar, har under senare år haft fullt sjå med att begripa vad som händer i Sverige. Det har stundtals lett till halsbrytande utläggningar. Ett av många fenomen nomenklaturan haft problem med är det tilltagande missnöjet med ”politisk korrekthet”. Här finns en uppsjö av fascinerande tolkningsmodeller att kika på.

Först ut, vad jag minns, var Niklas Ekdal, redan 2006. Som ledarskribent presenterade han följande teori: ”Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.” Det handlar alltså om att det DN, Expo och den svenska vänstereliten (i vilken jag inkluderar liberaler som Ekdal, som förmodligen inte har det minsta emot det heller) står för skulle vara idealism. I motsats till ”cynism” och att vilja vara tuff.

Vapenbröderna Tobias Hübinette och Patrik Lundberg har en annan idé: kritiken handlar om att svenskar vill kunna kalla dem kineser och teoretisera om deras genetiska pingiskapacitet. Denna variant, att diskussionen handlar om att få säga ”negerboll” eller dra rasistvitsar, är förmodligen en av de mer utbredda när man ser folk ställa sig på barrikaderna för den politiska korrekthetens inneboende värde. Tanken är att det hela handlar om att vara snäll. Vilket då innebär att de som anklagar andra för att vara politiskt korrekta vill vara dumma.

Men det har ju för fan inte med det att göra, pappskallar.

Politisk korrekthet som fenomen går långt bortom att Sveriges Radio klipper bort ljudbitar i Astrid Lindgrens högläsning så att Pippis pappa plötsligt är ”-kung”, eller att bajsnödiga människor tycker att man inte ska använda fula ord om folkgrupper det är synd om. Det här är också problematiskt på sitt sätt. Det första för att det är att göra våld på historien, det andra för att det är störigt i största allmänhet (folk snackar skit om varandra alltid, på alla möjliga grunder, och att vissa specifika egenskaper ska fridlysas från slaskprat är bara dumheter). Men det är naturligtvis inte där det går illa på riktigt.

Politisk korrekthet – när den är på allvar – ställer till betydligt värre saker.

Den får människor att vara rädda för att säga vad de tycker, och att ilsket huka i anonyma kommentarsfält. Den gör att oseriös opinionsbildning ses som rationellare forskning än riktig sådan (för att den senare ger resultat som skär sig mot förutfattade meningar).  Den gör så att en statsminister vars politik förslummar landets förorter och orsakar våldtäkter, rån och mord begångna mot den befolkning som valt honom sitter och gaggar om att hans anfader var cirkusartist.

Politisk korrekhet sätter ensamma kvinnliga fängelsevakter i samma rum som psykopatiska våldsbrottslingar, anställer uttalat inkompetenta brandmän för att öka ”mångfalden” och bekämpar rasism i skolor där problemet är att de förment förtryckta minoriteterna spöar den förment förtryckande majoriteten (och varandra). Politisk korrekthet leder till mediedrev mot människor som delger sina konkreta erfarenheter, den havererar migrationspolitiken och får människor att diskutera politik överlag i termer av sina egna känslor istället för samhällelig verklighet.

Den producerar dessutom frustrerade motreaktioner – Breivik agerade nu av allt att döma utifrån sitt eget schizofrena fantasiuniversum, men när man förbjuder människor att öppna käften på normala villkor finns i varje fall alltid risken att de hittar på betydligt värre sätt att komma till tals. Att eliminera det normala samtalet genom medialt och akademiskt påtvingad låtsaskonsensus är inte ett vettigt sätt att lösa de enorma motsättningar som byggts upp i Västvärlden genom fyrtio år av idiotisk kulturradikalism. I synnerhet inte när tillväxten inte längre räcker till för att förpacka totalt oansvarig invandring, värdelös skola och förfulande estetiska ideal i ekonomiska reformer.

Att vara politiskt korrekt är – när vi skalat bort flosklerna om jämlikhet, jämställdhet och allas-lika-värde – ett irrationellt, korkat och oansvarigt sätt att förhålla sig till verkligheten på. Det är att blunda för enorma samhällsproblem, för att de liks skulle lösa sig om den fria marknaden fick råda, eller om socialismen segrade, eller om alla bara slutade tänka i termer av ”vi och dom”, eller om Hissjös alla grisar införskaffade trehjulingar och genomförde en polarexpedition. Politisk korrekthet är att skada andra människor genom sitt eget förhållningssätt, och sedan peka finger och kalla andra för rasister och främlingsfientliga när det samhälle man själv skapat och stödjer går åt helvete.

Det, om något, är cyniskt.

Christopher Hitchens har avlidit, vid en ålder av 62 år. Med utgångspunkt i en av hans texter kan man göra några reflektioner, som skulle kunna vara av intresse både för statsministrar och norska massmördare.

För tre dagar sedan avled Christopher Hitchens, 62 år gammal. Som religionsdebattör kommer i varje fall jag inte att sakna honom, och den djupaste relation jag kan sägas ha haft till honom får väl anses vara viss glädje vid åsynen av William Lane Craigs mosande av hans synpunkter. Hans försvar av sin egen ateism (eller ”anti-teism”) var förhållandevis sammanhängande, hans argumentation mot religion och religiösa idéer var däremot – i mina ögon – helt enkelt skräp. Annars var han på många olika sätt en intressant karaktär. Om inte annat är han en av förmodligen ytterst få som någonsin kommer att få en uppskattande dödsruna av både Lisa Bjurwald och Avpixlat.

Nietzsche och hästen
Dessutom har han skrivit ett och annat intressant – sitt tämligen nyanserade reportage om water boarding åsido. Ett fascinerande, och bitvis gripande, exempel är essän Trial of the Will, där Hitchens diskuterar sin egen dödskamp. Han tar avstamp i bland annat Nietzsches maxim att det som inte dödar härdar - en tanke han utifrån både sin egen och andras upplevelser av att närma sig döden ifrågasätter, även om han samtidigt försöker erbjuda tänkbara försvar för den. Artikeln nämner också den incident då Nietzsche 1889, vid åsynen av en man som misshandlade sin häst, kastade sig fram, omfamnade hästen och sedan kollapsade. Det anses allmänt vara början på slutet av Nietzsches friska liv. Mannen för vilken medlidande var en svaghet, kollapsar överväldigad av just medlidande vid åsynen av våld mot ett djur.

Hitchens framkastar teorin att orsaken till att incidenten såg ut som den gjorde var Nietzsches fleråriga intresse för Dostojevskijs Brott och Straff, en bok i vilken en vidrig dödsmisshandel av en häst är en av de obehagligare scenerna. Ställd inför en verklighet som (låt vara antagligen inte fullt ut) imiterade Dostojevskijs skildring, bröt filosofen samman.

Rodions felslut
En annan parallell, som Hitchens inte utforskar vidare, är den mellan huvudpersonen i Brott och Straff - studenten Rodion Rodanovitj Raskolnikov – och Nietzsche som tänkare. För den som är obekant med boken ifråga kan den kort sammanfattas med att Raskolnikov, plågad av penningbesvär, räknar ut att han kommer att kunna göra världen bättre genom att rånmörda en elak gammal pantlånerska. Eftersom han själv kommer att kunna använda bytet till att slutföra sin juristutbildning, medan kvinnan bara använder sina tillgångar för att orsaka ofog och elände, menar han att brottet är befogat. Han övertygar sig själv att det finns två typer av människor – vanliga och extraordinära – och att olika moraliska principer gäller för de två. Till de förra räknar han den absoluta majoriteten, till de senare bland andra Napoleon och Muhammed. Och sig själv, förstås.

Det hela går, föga överraskande, inte så bra. Raskolnikov råkar för det första mörda ytterligare en kvinna vid rånet, och ansätts vidare av samvetskval som tar sig allt våldsammare uttryck i hysteri, feber och annat för rysk litteratur typiskt. Parallellen till Nietzsches hästincident blir tydlig. Uppfattningen att rätt och fel helt är avhängiga av styrka och makt (och då inte bara i praktiken, där det helt uppenbart förhåller sig så, utan redan på ett principiellt plan), samt att medlidande undantagslöst var svagas vapen mot de starka stod sig slätt när ”den starke” (hästägaren) misshandlade ”den svage” (hästen), och medlidandet ledde till ett rent sammanbrott.

Teori mot verklighet
Det hela kastar visst ljus på ett allmänt problem, som inte minst är politiskt. Det är förhållandevis lätt att rationellt bortförklara och angripa grundläggande, förgivettagna värden. Det gäller medlidande och moraliska intuitioner, lika väl som etnisk tillhörighet, gudstro (Hitchens egen hatkäpphäst) och i stort sett vad som helst. I praktiken har dock sådana klurigheter sällan någon betydelse – det spelar ingen roll hur klokt man argumenterar utifrån postulerade principer, om man samtidigt missar allmänmänskliga väsentligheter. Den som lägger för mycket tid på att övertyga sig själv om att det felaktiga är rätt, kommer inte först och främst att förgöras av oförstående meningsmotståndare som spelar på det andra laget – livet är inte en fotbollsmatch. Han kommer, i många fall, att förgöras av sig själv.

Hitchens var en intelligent människa som aldrig blev riktigt vis, men många av hans skriverier innehåller ändå många korn av just visdom. Teorins oförmåga att besegra verkligheten är en sak han tycks ha förstått, som allra senast vid slutet av sitt liv, även om han i min mening aldrig nådde riktigt ända fram. Läxan från Raskolnikov – att man inte hipp som happ kan utropa sig själv till världsförbättre och hjälte och sedan uppföra sig som man vill – skulle dock många människor må bra av att lära sig.

Svårt eller omöjligt
Hur extremt svårt, oftast omöjligt, det är att med bevarad integritet hitta på sin egen moral illustreras regelbundet. Det blir tydligt när vi betraktar en statsminister som ställd inför social otrygghet och växande våld mot de människor som valt honom, väljer att spy ur sig att det kommer att bli ”otroligt intressant att se hur det svenska vägvalet faller ut” – som om regeringstiden vore ett experiment och befolkningen labbråttor. Samma sak gäller de som envisas med att hävda att de politiska ändamålen helgar medlen – i alla fall när de omsätter teorin till verklighet. Huruvida den schizofrene mördaren Breivik någonsin får ett raskolnikovskt uppvaknande är väl tveksamt, men om det händer lär det inte bli roligt för honom, precis som hans vanvett inte var roligt för någon annan.

Det är visserligen så att historien gång på gång frambringat stora män (det är främst män), som skapat fantastiska ting med medel som varit andra förbjudna. Men det är just historien, och de krafter som ligger bakom den, som skapar dessa män, inte teoretiska spetsfundigheter och hybris. Raskolnikov fick aldrig något historiskt mandat att förstöra andra människors liv genom sina egna oansvariga vanföreställningar.

Detsamma gäller både Reinfeldt och Breivik.

Svenskt debattklimat har spårat ur totalt på senare år, och det är långt ifrån enbart eller ens främst ”extremhögerns” fel. Det offentliga samtalet, som varit dåligt länge, har i princip gått och dött helt. Det måste vi ta tag i.

Det finns några förklaringar till det offentliga samtalets kollaps – inte minst har människor via internet numera fått lättare att välja sin information och isolera sig i egna ideologiska bubblor. Få människor orkar beakta andras perspektiv, och när informationstillgången blir obegränsad är det lätt att bekräfta sina fördomar. Men att folk i allmänhet gör på det viset, och sedan sitter på Flashback och orerar, är inte något nytt och inte så oroväckande heller. Det problematiska är att den svenska eliten – journalistsekten, humaniora-akademin, en betydande andel av våra politiker, och hela den tillhörande svansen – slutligen helt gått in i sin egen verklighet. Det som förr var fula argumentationsknep – några klassiska exempel är den kritiska teorins gamla favorit det genetiska felslutet, Guilt by association och jämförelser med Hitler (numera även Breivik) – förefaller ha blivit verklighet i huvudet på ett växande antal opinionsbildare. Det ofta anförda påståendet – att Sverige bör ha en god debatton utan ilska, personangrepp och hat kan naturligtvis varje människa köpa. Problemet är bara att det nästan aldrig handlar om det, utan om helt andra saker, vilket man ser i de förmenta hatbekämparnas egna alster.

Wiman och Kulturbolsjevikerna
Resultaten blir inte sällan sanslösa i sin brist på självinsikt. Björn Wimans artikel Gårdagens kulturbolsjeviker har blivit dagens kulturmarxister är ett typexempel på fenomenet. Efter en högstadieartad uppräkning av lite olika högerextrema fenomen ur svensk historia, knyter han ihop det hela med en utläggning om 30-talets svenska nazister, Anders Behring-Breivik, Flashback och Mats Dagerlind från Avpixlat. Flashback är för övrigt en ”pissränna”, och när det gäller vissa typer av idéer (och människor) ska vi veta en sak: ”ränderna går aldrig ur.”

Nu kan man ju hålla med eller inte hålla med Wiman, men det är inte det som är kärnan här. Det centrala är istället att en människa som uttrycker sig så här inte har minsta rätt att sedan anklaga andra för att pyssla med ”hat”. Wimans poäng, såvitt jag kan förstå den, är att alla som gillar Avpixlat, är kritiska till invandring eller röstar på SD, egentligen vill utrota judarna, delar idévärld med en norsk massmördare och hänger i ”pissrännor”. Dessutom går deras ränder aldrig ur. De allra flesta ”islamofoba” artiklar som publiceras på nätet är betydligt lindrigare i tonen än så.

Sten i glashus
När nyhetssidor som exempelvis Avpixlat kritiseras för sin rabiata inställning till Islam kan jag visserligen ibland hålla med. Det är ensidigt, osakligt och skillnaden mellan verkligheten i den muslimska världen och den bild som lyfts fram i Counterjihad-sammanhang är (i alla fall oftast) ganska stor. Det är inget argument för moskébyggen eller massinvandring, bara ett sakligt konstaterande (och sådana behöver vi fler av, för jag börjar bli hjärtligt trött på demagogi). Det skulle vara bra att fokusera på det faktum att invandringen från tredje världen till Sverige är en växande katastrof, och att utvecklingen måste vändas. Det är nämligen alldeles uppenbart utan att yra om ”islamonazister” och på andra sätt låta som Björn Wiman (en pikant detalj är naturligtvis att stora delar av Counterjihad-rörelsens jargong – gapandet om antisemitism och kvinnohat, inte minst – är direktimporterade från vänsterns antirasism, precis som den låtit i decennier).

Ändå är det så att den ton och de formuleringar som används mot Islam i ”rasistiska” sammanhang inte är det minsta mer ”hatiska” eller sinnessjukt konspirationsteoretiska än svartmålningen av ”främlingsfientliga”, de bisarra tankeslotten av typen antisemitism-kolonialism-rasism-populism-Hitler som propageras av knäppskallarna på Expo och Södertörn, eller de osakliga påhopp på Sverigedemokraterna som tidningar som Aftonbladet och DN ägnar sig åt på nästan daglig basis. När de pratar om ”hat” blir det sten i glashus så det formligen sjunger i lokalen.

Pajkastning
Samtalet om invandringsproblematiken – liksom om ett flertal andra viktiga politiska ämnen – har nästan dött, och istället har vi fått en polariserad pajkastning som inte liknar någonting alls. Och det är, hur man än vänder och vrider på det, inte ”pissrännan” Flashbacks fel, inte Avpixlats fel och inte rasisternas fel. Det är inte de som dragit igång nuvarande politik, och det är inte de som satt tonen i debattklimatet (därtill har de faktiskt, än så länge, för lite inflytande). De som gjorde så att det blev så här dåligt är de som i decennier hellre anklagat folk för främlingsfientlighet än diskuterat de enorma problem invandringen fört med sig. De som (eftersom de ser verkligheten som en språklig maktkonstruktion) betraktar politisk debatt som enbart ett maktmedel, och aldrig som ömsesidig dialog baserad på fakta. De som tycker att deras ”borde vara” går före alla andras ”det är”.

De kommer dessvärre inte att skärpa sig heller, vilket gör att den verkliga politiska diskussionen om många frågor i fortsättningen kommer att få föras utan gammelmedia och deras politiska inspirationskällor. Där har visserligen alternativmedia mycket att lära än – fortfarande återfinns Wiman-tonen på allt för många ställen där invandringskritik och nya högervärderingar diskuteras. Respekt för andra debattörer, argumentation utan ad hominem och genetiska felslut – verklig dialog – är inte helt lätt. Man kan dock lära sig en hel del genom att studera hur människor av Wimans typ resonerar, och komma ihåg att inte göra samma sak när man själv ska ifrågasätta ståndpunkter man menar är ogrundade. För ”argumenterar” man som Wiman och hans sektklick av världsfrånvända fantaster – då förlorar man förr eller senare.

Vi bor i ett land där den senaste stora kulturdebatten rörde galningen Valerie Solanas löjliga försök till ”manifest” och den teateruppsättning, baserad på detta, ett gäng förvuxna fjortisar satt upp. Motreaktionerna med anklagelser för antidemokrati och våldsdyrkan må ha varit uppskruvade, men än pinsammare är de panegyriska hyllningarna. Låt vara att föreställningen inte lär orsaka några massakrer på män – särskilt smart, rolig eller djuplodande är den ändå inte. Att gång på gång betrakta olika tolkningar av sina egna politiska åsikter är inte kultur.

Vi bor också i ett land där medias bidrag till vokabulären till största delen består av konstruktioner som ”sexchock”, ”spritfest” och ”näthat”, och där en betydande andel journalister överhuvudtaget inte kan använda svenska språket ordentligt.

Internationella och alternativa medier kör om de ruttnande svenska mediejättarna, och även om det naturligtvis är riktigt att seriös journalistik inte kan ersättas av bloggare och hobby-opionsbildare är den frågan inte väsentlig i sammanhanget. Det som gäller för seriös journalistik i Sverige är nämligen just hobby-opinionsbildning och krönikor på bloggnivå. Det finns förstås undantag, men i stort sett allt vad integritet och kvalitet heter drunknar, vad gemene mans öron gäller, i ovan nämnda spritfester och näthat. Till på köpet verkar det som om stora delar av gammelmedia håller på att gå under helt, insh’allah.

Mot denna bakgrund är det rätt perverst att notera att de utbildningar som tilldelas mest pengar tydligen är mediautbildningarna. Lite drygt 500.000 pix per student och år, rör det sig om. Det är alltså mångdubbelt mer än vad som läggs på till exempel jurister (40.000) och lärare (75.000), tro det den som törs.

Det är synnerligen märkligt att inte detta förhållande uppmärksammats mer i kvällspressen eller den politiskt oberoende statstelevisionen. Det måste vara den mänskliga faktorn som varit framme.

Näthat