Solguru

En konflikt i Mellanöstern har för stor relevans för vad som brukar kallas Riksdagens enda oppositionsparti. 

Det har blåst upp till internetstorm runt Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand och en kupp som förmodas planeras av segment inom moderpartiet. Uppgifterna, som ursprungligen framkom på Flashback, menar att Sverigedemokraterna planerat att avsätta sin kompetente ungdomsledare, och ersätta honom med någon som heter Paula Bieler (Ad Acta har sammanfattat historien här). Skvallerbloggen Nyheter24 har hakat på även de, och Paula Bieler förefaller åtminstone delvis bekräfta ryktena genom att hux flux tillkännage sin kandidatur.  Har man någon gång haft insyn i en sådan här affär, och därmed möjlighet att jämföra internetspekulationer med sakförhållanden, vet man att det oftast inte är så enkelt som en del vill göra gällande. Dessutom är det självklart att den här typen av pajaskonster för öppen ridå utnyttjas, och delvis skapas, av folk som vill skada partiet. Ändå måste man ta sig en funderare på vad vad det är som händer.

Bieler och Ekeroth
Bieler motiverar sitt ställningstagande med att hon tycker att ungdomsförbundet ägnat sig för mycket åt ”bombastiska utspel”, vilket efter exempelvis valfilmen och kvinnoförbundets senaste påhitt känns lindrigt sagt taget ut ur luften. SDU ter sig dessutom inte alls så tramsiga om man jämför med de flesta andra ungdomsförbund (jfr. till exempel MUF:s sanslösa utspel om ”gamla överklassgubbar”). Vidare påstår hon att ungdomsförbundet ”ser som sin främsta uppgift att agera opposition till moderpartiet”. Det enda exemplet på detta, som synts utåt i alla fall, har varit Kasselstrands artikel om Israel-Palestina-konflikten, där man dels krävde att SD skulle verka för ett erkännande av Palestina (vilket var onödigt), och dels krävde att klickar inom partiet skulle sluta driva en fanatisk pro-israelisk linje (vilket var riktigt, för att inte säga nödvändigt). Att ha en avvikande uppfattning i frågan om vem som beter sig minst vidrigt i den eviga dödsdokusåpan Jude Möter Arab är inte att ”se det som sin främsta uppgift att agera opposition”. Påpekandet att det är en sjuk sak att driva som central politisk fråga för ett parti som påstår sig värna om Sverige är dessutom en nödvändig reality check.

Hetsandet mot Ekerothbröderna tar sig möjligen konstiga proportioner i många sammanhang. Kent Ekeroth är en av de som mest systematiskt nöter statistik i riksdagsdebatter, och kan inte gärna sägas ha övergivit Sverige för Golanhöjdernas bosättningar helt och hållet. Ändå utgör de ståndpunkter som han, hans bror och vissa andra personer inom SD intar i vissa frågor kärnan i två problematiska områden i SD:s framtoning och politik.

Absurd profilering
Ett sådant område är det som nämns ovan. Att Ekeroth tycker att israeler inte ska få bomber i huvudet, och därför också tycker att deras stat bör få härja på bäst den vill för att förhindra detta, är inte i sig så otroligt problematiskt. Det är onyanserat, men å andra sidan är det inte värre hyckleri än tokvänsterns reservationslösa stöd till palestinsk motståndskamp heller. Möjligen borde han stoppa in någon brasklapp där han ”tar avstånd” från de värsta excesserna, ungefär som Mattias Gardell mumlar något om att det förstås är farligt med islamistisk extremism och sedan lägger till ett ”men”. Så brukar onyanserade tokfransar göra i Sverige när de ska komma undan.

Däremot är det totalt absurt att profilera Sverigedemokraterna som ett ”Israelvänligt parti”. Inte för att arga högerextremister därför anklagar dem för judekorruption, utan för att det helt enkelt ger ett bisarrt intryck på normala människor. Svenskar har normalt sett en av tre åsikter om Israel: det är ett otrevligt rasistland, det är en ointressant sak på nyheterna eller ”det är en svår fråga med många sidor”. Det finns inget opinionsutrymme för verklighetsfrämmande tjat om att araberna när som helst kan döda alla Israels judar på grund av svenska Palestinasympatier och förtäckt, hemlig antisemitism inom den svenska vänstern. Den typen av snack funkar bara i USA, där kristna för det första läser Gamla Testamentet som att det är väl så viktigt som det nya, och där media för det andra som helhet (till skillnad från i Sverige) är pro-israelisk. Där kan man dessutom till viss del förstå Israellobbyns hysteri i frågan – det är inte helt osannolikt att ett tillbakadragande av amerikanskt stöd skulle leda till statens undergång. Sveriges åsikter och agerande är däremot totalt oväsentliga för Israels fortsatta framfart – sist vi försökte oss på att hjälpa till på allvar sköt de ihjäl mannen vi skickade och gjorde småningom den ytterst ansvarige för mordet till premiärminister.

Meningslös strategi
Och det för oss till det andra området. Sverigedemokraternas tanke att undvika rasistanklagelser genom att enbart nöta på om Islam har misslyckats, vilket vem som helst kunde förstått. Det man inte riktigt tycks begripa är att själva poängen med den organiserade antirasismen är att driva på invandringen, till varje pris och under alla omständigheter, och det är fullständigt irrelevant vilka invändningar någon kan tänkas ha. Om det skulle visa sig att hälften av alla invandrare fattade eld när de passerade svenska gränsen, och därmed orsakade omfattande bränder, skulle den som påpekade detta faktum omedelbart ligga till grund för en ny Exporapport. I den skulle stå att högerextremismen övergett både det biologiska rasbegreppet och det kulturella dito, för att nu slutligen omfatta ett brandsäkerhetsorienterat rasbegrepp – ”men budskapet och hatet är detsamma.” Antirasisterna skiter i allt väsentligt i om det finns hedersmord bland invandrare, precis som de skiter i Elin Krantz och de svenskar som drabbas av invandringen. Det är en abstrakt, ideologisk icke-kärlek till förhållanden som inte finns. Det är ingen idé att försöka kringgå med smarta finter – i synnerhet inte eftersom de reella, närliggande argumenten mot rådande politik är så mycket starkare än någon ”rädsla för den Andre”.

I och med att ”counterjihad”-snacket inte ens är politiskt opportunt (och definitivt inte blidkar galningarna som hatar SD hur som helst), bör man också tona ner det. Den nykonservativa politiska inriktning som omfattas av element inom SD och hyllar eller försvarar anfallskrig mot muslimska stater medan de tjatar om att muslimer inte är nog liberala är en ideologisk och moralisk återvändsgränd. Den har begränsat politiskt värde, och är dessutom etiskt sett ganska rutten. Det är svårt att motivera varför inte muslimer ska leva rövare i Sverige, när man samtidigt tycker att vi ska åka runt med bombplan och ”sprida demokrati” i skallen på deras kusiner. Och oavsett hur man ser på Islam som fara för Europa är det helt klart att de muslimska staterna inte utgör något som helst hot – militärt, kulturellt eller ekonomiskt (Saudi-Arabien möjligen undantaget, men de springer som bekant snällt i pappas ledband). När det gäller terroristbekämpning är det enklast och rimligast att dels stoppa den muslimska invandringen, dels sluta mörda muslimerna på hemmaplan. Svårare behöver det inte vara.

Alltså
Sverigedemokraterna ska givetvis inte plocka bort Kasselstrand. Det beror inte främst på hans åsikter i Israel-Palestinafrågan (även om det är självklart att den typen av fråga är precis en sådan ett partis företrädare helt oproblematiskt kan ha skilda åsikter om, eftersom att den inte spelar någon roll). Det beror på att han är duktig.

Ska de plocka bort något är det för det första den konstiga anti-islamhets som inte stannar vid Europas gränser utan tycks mena att de senaste decenniernas bekrigande av muslimska länder på något sätt är rimligt eller till och med önskvärt. Dels det klimat som – i alla fall sett utifrån – tycks innebära att ett i praktiken helt ovidkommande stöd till Israel ska vara en förutsättning för att få engagera sig i ett parti menat att förbättra Sverige.

Glädjetårar har satts i halsen på redaktioner och tankesmedjor över hela Sverige, och champagnekorkar har stoppats tillbaka i flaskan. Efter Breiviks vidriga masslakt i Norge, och någon sorts nynazistisk terrorcell i Tyskland, var förstås en serie mord i Frankrike precis det som behövdes. Expo tog trots detta lärdom av SD:s Breivikfiasko, och höll i stort sett käften tills det hela var utrett. Andra var inte så utstuderade. Den svenska antirasismens egen token Kurdo Baksi kunde inte hålla sig, och klichésprutan Cecilia Wikström bajsade fullständigt i det blå skåpet med en pinsam artikel om ”växande högerextremism”. Ekeroths gamla twittring föreföll plötsligt ganska harmlös.

Nu låter det förstås annorlunda. Det bidde ingen högerextremist, utan den statistiskt sett avsevärt mycket sannolikare Mohammad Merah. Kullerbyttorna sätter igång. Medan Breivik är en del av en generell utveckling som inkluderar allt till höger om Syndikalistiska Ungdomsförundet – inklusive Axess, Per Gudmundsson, Ungerns vilja att hålla koll på sin centralbank och hela jävla Skåne, är detta en ”ensam gärningsman”. Medan Expo vid sina kommentarer till Breivik, väl medvetna om att precis det här skulle hända förr eller senare, konstruerade ett löjligt dubbeltänk med tal om ”inte skuld, men ansvar” med det tämligen explicita syftet att skuldbelägga bland andra Sverigedemokraterna, måste vi nu enligt Daniel Poohl lära oss att ”ha flera tankar i huvudet på samma gång”. Tro det den som törs, men jag håller faktiskt med honom. Det vore bara skönt om vi kunde ha någon sorts konsekvens vad gäller den saken. För det är faktiskt inte så många högerextremister som hävdar att alla muslimer ”inte är skyldiga till, men ansvariga för” terroristattacker.

Men det kanske blir konsekvent tänkande den här gången?

Kanske Mattias Gardell nu kommer att hålla ett seminarium som heter något i stil med ”Vägen till Paris”? Han höll nämligen ett sådant angående Utöya i Umeå alldeles nyss, tillsammans med bland andra Tobias Hübinette (appropå det här med politiskt våld). Är det alltså nu dags att diskutera om inte sympatier med Palestina i själva verket predisponerar för mord på skolbarn och militärer? Merah sympatiserade säkert med Ship to Gaza. Delar inte egentligen alla de som talar om ”islamofobi”  Merahs världsbild? Man menar konspirationsteoretiskt att Västvärlden förtrycker och mobbar muslimer, för att uppleva makt och dominans, vithet och kristenhet. USA påstods av Merah föra orättfärdiga krig i Irak och Afghanistan – den uppfattningen går igen i hela vänsterns ”föreställningsvärld”. Den enda avgörande skillnaden mellan Merah och vänsterns antirasister är, gudstro åsido, egentligen att de senare gillar judar. Man kan säga att Merah tillhör den ”antisemitiska” grenen av rörelsen, medan Expo och svensk media mer hör hemma i den ”kontrarasistiska” sfären, som tar avstånd från antisemitism i ett försök att köpa sig legitimitet. De senare tar visserligen också avstånd från våld, men ändå måste man förstå att den här typen av våldsdåd inte sker i ett vaccum, utan att attityder, strukturer och… Nej, för fan, jag orkar inte. Inte ens på skoj.

Allvarligt talat: idioterna som använde Breivik som sadistiskt onaniredskap, och nu plötsligt glömt allt vad ”strukturer” och ”idévärldar” heter, anmodas härmed att hålla käften. Er inkonsekvens och inkompetens är helt enkelt för frapperande. Jag och hela den tänkande delen av befolkningen kräver er omedelbara avgång.

För det är egentligen så enkelt att det inte är någon som dödar folk på grund av ideologi allena. Inte ens folk som tycker att man ska döda folk för att det är häftigt (ett gäng som återfinns ibland i t.ex. Black Metal-miljön), gör det särskilt ofta. Politiskt våld kommer sig av en kombination av den specifika åsikten att politiskt våld är legitimt, och individuella förutsättningar som gör att man överhuvudtaget kan komma till skott. Man kan vara knäpp i huvudet, som Breivik, eller vara utbildad och tränad för ändamålet som Merah tycks ha varit.

I Breiviks fall är det sannolikt att han hade haft död på folk alldeles oavsett hur samhället hade sett ut. I Merahs fall kan man påstå att förutsättningen som gjorde hans dåd möjligt är att hans familj släppts in i Frankrike från första början, men han är knappast tungan på vågen vad gäller massinvandringens vara eller icke vara. Den har avgjorts av växande social otrygghet, upprepade sexuella övergrepp, brutal kriminalitet av annan art, skenande kostnader -riktiga samhällsproblem och inte otrevliga engångshändelser som kan användas för att få Ungern att sluta lägga sig i vad deras centralbank hittar på.

Samhällsproblem till vilka vi inte minst bör räkna det sinnessjuka debattklimat som gör att en betydande del av Sveriges intellektuella sitter och väntar på att få reda på vilken hudfärg en mördare har för att veta om det är dags för damage control mode eller champagnekorken.

Tanken att vi har ett lika stort moraliskt ansvar för alla människor i världen har vunnit allt mer popularitet, och anses av många vara det enda rimliga sättet att resonera inom etiken. Senare decenniers förhållningssätt till Afrika utgör ett av många belägg för att så inte nödvändigtvis är fallet.

En utbredd föreställning inom etiken är att universalism är en mer högstående form av moral än andra. Med ”universalism” menar jag här principen att tillmäta alla människor samma värde, inte bara i princip eller genom någon sorts grundantagande om odödlig själ eller mänsklig värdighet, utan mena att detta värde innebär att varje enskild individ egentligen har samma moraliska förpliktelser inför varje annan. Att hjälpa sin mamma hellre än grannen, att oroa sig mer för svenskar i en översvämningskatastrof än andra, eller att föredra brorsan framför Joseph Kony, är med detta synsätt moraliskt defekt. De flesta skulle sannolikt godta att det är naturligt, men ”egentligen” är det inte ett rationellt eller sunt moraliskt förhållningssätt, menar man.

I många religiösa traditioner ingår en sådan etik som en form av andlig övning. Genom att inte göra skillnad på individer, eller på omgivningen överhuvudtaget, eftersträvar asketen eller den troende att rena sitt eget medvetande och uppnå en högre grad av andlig objektivitet – att närma sig Guds perspektiv. Vad som däremot aldrig ingått i några religiösa traditioner, förutom just asketiska, samhällsfrånvända rörelser (till vilka den tidiga kristendomen möjligen får räknas), är uppfattningen att detta förhållningssätt ska vara vägledande för individen som medborgare eller för samhället överlag.

Det egna intresset
Det finns nämligen mycket goda orsaker att anta att det i själva verket är ett uttryck för ren enfald att principiellt ålägga sig själv ett lika stort ansvar för människor man inte känner överhuvudtaget som för sin direkta omgivning och sitt eget samhälle (i praktiken är det naturligtvis omöjligt). Det går faktiskt mycket snabbt att urskilja åtminstone ett par anledningar till att prioritera sitt eget och sina egna framför andra – två argument för ”vi och de-tänkande”.

Det första är att det helt enkelt är bättre för oss själva och den grupp vi tillhör. Att vara medlem i en sammanslutning människor som inte hjälper varandra inbördes – på andras bekostnad åtminstone i så måtto att möjlig hjälp från gruppens medlemmar inte kommer dessa andra till del – är meningslöst. Och att inte tillhöra en grupp som motiveras av mer än abstrakta principer underbyggda av tillfälliga omständigheter är kortsiktigt och korkat. Inga temporära intressegemenskaper (nationalstaten inkluderad) kan i slutänden mäta sig med släkt- och blodsband, eller nära och långvariga relationer som närmar sig samma grad av bindning (till exempel mångårig vänskap, som dock sällan skapar större grupper och gemenskaper – i synnerhet inte sådana som kan ligga till grund för samhällsbyggnad).

Den Andres intresse
Tillämpad i det extrema innebär idén om att man ska hjälpa alla lika mycket att man inte hjälper någon alls. Mina samlade arbetsinsatser för jordens alla miljarder blir, om de fördelas rättvist, inga insatser alls. I praktiken handlar det förstås aldrig om det, eftersom det vore absurt, och därför innebär den universella solidariteten i praktiken att välja en mer eller mindre godtycklig annan individ eller grupp att hjälpa. Man stödjer alltså ett annat egenintresse istället för det egna.

Det för oss till det andra argumentet: hjälp vi delar ut till människor vi har begränsad kontakt med, eller begränsad förståelse för, har betydligt mindre möjlighet att överhuvudtaget göra nytta. När man, för att visa att man inte gör skillnad på vi och de, beslutar sig för att kämpa för ANDRAS rättigheter, är risken överhängande att man inte vet vad man håller på med. Följderna blir, ofta, därefter.

Om min syster eller äldste vän har behov av att låna en cykel för att kunna cykla och köpa snus kan jag förutsäga med stor sannolikhet ganska precis vad följderna av att jag lånar ut cykeln kommer att bli. Nonchalerar vi eventuella hälsoeffekter av snus (eller den motion en promenad skulle kunna ge) kan jag med stor säkerhet säga att utlåning av cykeln kommer att göra min syster glad, och att det totala utfallet blir positivt och trevligt för oss bägge. Även betydligt allvarligare exempel skulle kunna anföras, och i annan skala. Att ge svenska pensionärer något högre pension är nästan helt säkert positivt – i alla fall för pensionärerna. Baksidan är eventuella övriga kostnader för samhällsekonomin, men några menliga sociala följder av ett sådant beslut kommer med största sannolikhet inte att infinna sig.

Svart-vitt i Afrika
Ställ de ovan nämnda exemplen på pragmatiska, moraliska och politiska ställningstaganden mot att ge pengar till en blind tiggare utan att veta om jag därigenom stödjer kidnappning och stympning av barn (ett vanligt fenomen i bland annat Indien). Eller, betydligt allvarligare, mot de senaste decenniernas ”solidaritetsarbete” som bedrivits i Afrika, där skillnaden mot gamla tiders White Man’s Burden-tänkande och kolonialism ofta bara varit att de senare åtminstone, vid sidan av förtryck och brutalitet, även haft dussintals objektivt positiva sidor. Med stor entusiasm bidrog västvärlden inte bara till att avskaffa Apartheid, vilket på många sätt var ett osympatiskt och dumt system även för Sydafrikas vita, men också till att föra den inkompetenta organisationen ANC till makten, vilket fått till följd att stora delar av Sydafrika nu är ett HIV-infekterat ghetto. Ogenomtänkt, svart-vitt tänkande där man inte begriper att ens eget motstånd mot en given ordning inte automatiskt innebär att ett annat alternativ är bättre, är inbyggt i hela det postkoloniala förhållningssättet till Tredje Världen och i synnerhet Afrika.

Misslyckade biståndsprojekt där pengar går till vapen och guld åt diktatorer, och infrastruktursatsningar används till militära offensiver av regeringar och rebellstyrkor, är andra exempel på extremt korkad användning av resurser som Väst gång på gång lyckat med i Afrika. Den senaste kampanjen mot Joseph Kony är bara ett i raden av uttryck för missriktad ”medmänsklighet” som inte för ett ögonblick stannar upp för att granska sig själv. Kony är utan tvivel ett rövhål av kosmiska proportioner, men av det följer inte att pengar och know-how som pumpas in i den ugandiska militären kommer att leda till fred eller någon som helst förbättring i området.

”Vi är alla människor”
Engagemang för omotiverat romantiserade parter i afrikanska krig är inget nytt (ens om romantiseringen bara består i en tanke om the lesser evil). Stieg Larssons solidariska privatutbildning av EPLF-gerillan i granatkastaranvändning bidrog, i det lilla, till att föra organisationen till makten som People’s Front for Democracy and Justice (nu landets enda lagliga politiska gruppering, som bland annat spärrat in svensk medias störste idol Dawit Isaak). Visst kan dylika dumheter alltid ursäktas med ungdomlighet eller politisk naivitet, men någonstans bör man ändå fundera på om det inte faktiskt är något grundligt fel med en världsåskådning som orsakar den här typen av beteende.

Man kan mena, och menar ofta, att det förefaller väldigt uppenbart vad människor behöver, utifrån att vi alla är människor och därmed har samma behov. På det viset skulle man kunna identifiera vilka som bäst (eller åtminstone minst dåligt) kan eller vill tillfredsställa dessa behov i givna situationer, och utifrån detta fördela solidariskt stöd på ett rimligt sätt. Saken är bara att det inte finns någonting som tyder på det. Om kolonialismen och imperialismen var projekt som bedrevs i västerländskt egenintresse, med vissa positiva bieffekter för sina objekt i form av utbildning, lag och ordning samt infrastrukturuppbyggnad, ter sig den postmoderna ”solidariteten” bara som ett omotiverat fumlande i andra människors affärer. Ofta med väl så tragiska konsekvenser som tidigare ”utsugning”.

Sentimentalitet och utnyttjande
Man ska givetvis inte gå för långt när man skäller den universalistiska moralen för att leda till elände, i alla fall inte när det kommer till internationell politik. Det finns visserligen många fall där autentisk (eller, som i Larssons fall ideologisk) välvilja riktad mot folk i fattiga länder fått katastrofala konsekvenser, men oftare handlar det hela naturligtvis om att okunniga och sentimentala människor är lätta att utnyttja och manipulera, och något motsvarande skulle sannolikt kunna ske även om andra moraliska premisser rådde. Inför kriget i Afghanistan lyckades USA:s regering mobilisera många av landets feminister, som försvarade bombkriget och invasionen utifrån sin radikala jämställdhetsidévärld, men i själva verket var det förstås inte feminism som förvandlade landet till en ruin av den tidigare ruinen, utan helt andra politiska överväganden.

Ändå kvarstår faktum. Den princip som säger att det är ett uttryck för moralisk underutveckling att prioritera sin egen grupp – sin familj, sina vänner och sitt land och folk – har inte bara negativa konsekvenser för dem som anammar den. Även de samhällen som blir föremål för de frigjorda och solidariska världsförbättrarnas malplacerade medkänsla far med jämna mellanrum illa. Att primärt vilja spendera sin tid och sina resurser på att gynna en given ingrupp snarare än världen i allmänhet är inte ett ”defekt” tänkande, utan följden av en rimlig uppskattning av sin egen potential. Det utesluter inte varje form av ”internationell solidaritet”, men det utesluter definitivt föreställningen om sådan som fundamental moralisk – och i synnerhet politisk – princip för mänskligheten. De flesta kan bäst hjälpa folk i vilkas liv de har djup och helst personlig insyn. När vi ger oss ut för att döda Kony eller frälsa Afghanistans kvinnor med bombflyg, vet vi med stor säkerhet inte vad vi håller på med, och det är i alla fall inte exempel på utövandet av någon ”högre moral” än att ta hand om sin familj och se till att det land man bor i är bra för de människor som byggt det och deras ättlingar.

Att förstå det är inte ett uttryck för moralisk underutveckling, utan intellektuell mognad.

Genom åren har många olika förklaringar på den ofta bedrövliga situationen i subsahariska Afrika framförts. Vänstern tenderar att diskutera det koloniala arvet, liberaler talar om korruption och strukturella problem. Nu är debatten i varje fall slut, eftersom vi slutligen funnit ett definitivt svar på frågan om vad som orsakar Afrikas dystra situation.

Det handlar förstås om den här mannen:

De skilda åsikterna i frågan kan alltså äntligen läggas till handlingarna och arkiveras. Joseph Kony – mannen på bilden ovan – är inte bara Afrikas, utan faktiskt Jordens, nu värsta människa. Detta får vi veta genom en film som heter Kony 2012. Youtubefilmen på ganska precis 30 minuter berättar om hur Kony och hans Lords Resistance Army rekryterat barnsoldater, sexförslavat kvinnor och mördat människor i drivor. Filmens upphovsman skildrar i jagform hur han för tio år sedan lärde känna en ung ugandisk pojke vars bror mördats av Kony och LRA. I HD-upplösning får vi följa hans spontana samtal med pojken, och rörd bortom alla gränser lovar han att göra något för att hjälpa. Mer specifikt: att stoppa Kony. Vi får även träffa dokumentärfilmarens son, som upprört säger att man måste stoppa ”the bad guy”.

Osynliga barn
Kampen mot Kony inleds sedan med ett MTV-artat montage som beskriver framväxten av en gräsrotsrörelse, av allt att döma bestående av hundratusentals personer, som tar upp fanan för den stackars pojken, men möts av ett oförstående amerikanskt etablissemang. Gruppen – Invisible Children - får i åratal bedriva lobbyarbete, demonstrera och måla graffiti innan makten slutligen ger efter. Filmen låter oss förstå att om vi bara gör detta enda, stoppar Kony, kommer vi att lämna en bättre värld efter oss till våra barn. Världens befolkning, gemensamt, har sagt ifrån. Metoden för att få stopp på djungeldjävulen är, i lite av ett antiklimax, att skicka amerikanska militära rådgivare till Uganda, eller rättare sagt att behålla dem som redan är där kvar på plats. För de engagerade massor som nu brinner för militärt understöd åt Ugandas regering erbjuder de osynliga barnen även ett praktiskt Action Kit, bland annat innehållande ett armband med texten ”Kony 2012″ och en helt personlig kod. De uppmanar oss också att donera pengar, samt att sätta upp affischer med slagkraftiga politiska budskap. Den här, till exempel:

Det hela skulle vara halsbrytande komiskt, om det inte vore så obehagligt. Kony 2012 är förmodligen det vidrigaste exemplet på skamlös krigspropaganda som synts till sedan andra världskriget. Framställningen får det att låta som om Kony disponerar en armé av 30.000 barnsoldater (istället för de 400 vuxna män som LRA för tillfället av allt att döma består av – för att nu inte tala om att de faktiskt befinner sig i Kongo). Den tycks även antyda att Kony är något särskilt unikt fenomen i Afrika, och bortser dessutom helt från att diskutera vad Uganda är för ett land egentligen.  Den garderar dessutom redan på förhand mot tänkbara fredliga lösningar på konflikten, genom att upplysa oss om att Kony alltid använt vapenstillestånd för att samla styrka, för att sedan återgå till sitt barnsoldatsrekryterande våldtäktsprojekt. Kony måste gripas, med andra ord, och det kan bara ske genom att amerikanska rådgivare (som tidigare motsträvigt masat sig till Uganda som ett svar på påtryckningar från den idealistiska rörelse som under radar brunnit för detta i snart ett decennium) förblir på plats. Detta kan i sin tur bara ske om ”folket” – Facebookanvändare och gemene världsmedborgare – tillsammans kämpar vidare. Annars finns en överhängande risk för att höjdarna i Washington – som enbart ser till USA:s försvarspolitiska intressen (och inte, till exempel, Ugandas nyfunna oljereserver) – tar hem sina rådgivare. Ugandierna vore då helt oskyddade inför Koneys fyrahundramannaarmé. Som befinner sig i Kongo.

Monoman välgörenhetsorganisation?
Kritiken mot filmen har varit omfattande. Rena dumheter (såsom tramsandet om vad organisationen gör av sina pengar) har blandats med mer vederhäftig kritik. I princip alla med en intelligenskvot över potatisnivån förstår förstås att det inte rör sig om någon verklig skildring av en idealistisk dokumentärfilmare och hans alldeles hemmasnickrade arabiska vår.  Det spelar dock ingen som helst roll. Det fina i kråksången är att filmen artificiellt lyckats uppbåda en massiv, global opinion som plötsligt vet exakt hur man ska lösa problemen i Uganda och Kongo: genom att ”stoppa Kony”. Alla politiska handlingar som på något sätt anknyter till den ambitionen, kommer att ha ett enormt stöd på Facebook och på Internet överlag bland politiskt o- till halvmedvetna människor. Rudimentärt mentalt funktionella personer, som begriper att filmen är mer eller mindre dravel, kommer till stor del att falla tillbaka på ”sunt förnuft”-argument i stil med att det givetvis är bra att man stoppar den utan tvivel osympatiske Kony, oavsett orsakerna (och, dessvärre, metoderna).

Kony 2012 menar som sagt att dess syfte är att USA ska ha kvar de etthundra rådgivare som finns i Uganda, och att den gjorts för att säkerställa att de inte tas hem av Washington. Betydligt sannolikare är förstås att det handlar om att bereda marken för mer omfattande operationer, möjligen militär intervention, i olika delar av subsahariska Afrika. Jämförelserna med Hitler antyder i alla fall det senare – USA skickade inte bara hundra militära rådgivare till Storbritannien när det begav sig. När Hitler dyker upp måste man förstås dra ut i krig; det är alla överens om. De exakta orsakerna är det dock för tidigt att säga något om – naturresurser som olja är förstås ett ganska säkert kort, liksom geopolitiska överväganden som svar på Kinas snabba och sedan länge pågående expansion i området. Att filmen och dess genomslag på allvar skulle vara helt grundade på en fristående och i så fall totalt monoman välgörenhetsorganisation vars enda syfte är att få död på en ensam negerhövding och hans rövarband är i alla fall inte så sannolikt.

Implikationer
Förmodligen är Kony 2012 främst det den verkar vara – ett sätt att skapa opinion för annars moraliskt svårmotiverade politiska handlingar av geopolitisk natur, och ett effektivare sådant än diffusa anklagelser om massförstörelsevapen. Men vi kan också få en aning om hur framtidens krig och maktutövning kan komma att gestalta sig. Att morgondagens metod för att motivera krig och förstörelse är ”folket” och ”demokratin” är förstås ingen nyhet – så är det redan och har varit länge, och i och med den ”arabiska våren” med tillhörande interventioner har detta tillstånd också gått in i en ny fas. Det nya med Kony 2012 är att man istället för att fokusera på det givna folket i det område där man tänker lägga sig i, stödjer sig främst på en amorf massa av Facebookanvändare och ”global opinion,” som i en vulgär propagandafilm fått veta att gripandet av (helst förmodligen mordet på) en krigsherre i Kongo är första steget till global förlösning, förbrödring och a better tomorrow. Dessutom erbjuds möjligheten att visa upp sin moraliska dignitet genom ett hippt armband och skojiga protestaktiviteter, och därmed lägga en mycket passande bit till den pseudoidentitära konsumtionsmänniskans statuspussel.

Genom att via Internet och sociala medier hetsa djupt obildade massor till radikala ställningstaganden i frågor de egentligen helt saknar insyn i, kan den som vill starta ett krig, mörda en fiende eller bedriva geopolitik på annat sätt stödja sig på en artificiellt genererad global folkvilja. Detta kommer, om det klaffar, att erbjuda enorma möjligheter att bedriva global politik. Inte minst kommer man att med större lätthet än någonsin kunna nonchalera de befolkningar som är direkt berörda av de åtgärder man beslutat att vidta. Allmänna medmänskliga principer (såsom att det är dumt att vara en barnsoldatsgeneral som tar sexslavar), vars innebörd och relevans i enskilda fall helt kan definieras av resursstarka intressenter, kan övertrumfa verkliga politiska omständigheter och de inblandades erfarenheter fullständigt. Begreppet demokratisk förankring får en helt ny innebörd, i synnerhet för den som har resurser till att skapa globala åsiktstrender.

Platon menade att demokratin övergick i tyranni genom demagogi och pöbelvälde. I den globala tidsåldern, när torget i den grekiska statsstaten ersatts av Youtube och Facebook, och den gapande folkförföraren av välproducerad, sentimental propagandadynga som når miljoner på några dagar, är det perspektivet dystrare än någonsin.

Uppfattningen att verkligheten konstrueras socialt är fortfarande utbredd. Det har länge varit ett politiskt effektivt sätt att resonera, men är samtidigt en djupt problematisk ståndpunkt även för dem som fortsätter hävda den.

Det första problemet när man hävdar att språket konstruerar verkligheten är att det inte är sant. Positionen att verkligheten – ens den sociala – kan reduceras till en fråga om ord och symboler kan inte ens sägas ha blivit omsprungen av den vetenskapliga utvecklingen, eftersom det, i varje fall i bokstavlig mening, aldrig varit en vetenskaplig position. Som politiskt verktyg har inställningen dock varit tämligen fruktbar genom åren.

Den uppenbara fördelen
Styrkan i att hävda att ett givet fenomen är ”socialt konstruerat” är att man helt slipper ta hänsyn till andra ståndpunkter än sina egna förutbestämda sådana. Genom att lära sig (och, viktigare, lära andra) att analysera och klassificera det språk genom vilket en alternativ mening framförs, och därefter avfärda den i sin helhet på basis av den analysen, kan man säkerställa att de egna åsikterna förblir isolerade från all yttre påverkan. Man kan bygga in andras erfarenheter och observationer i en fiendebild. På så vis blir varje påpekande att en given kvinna skulle trivas hemma med barnen, eller att en svensk ungdom blivit rånad av en invandrare, relevant bara som ideologiskt problem. Det är i sig själv ointressant, och om någon ens påpekar att det har hänt, blir frågan enbart varför han gör så. ”I vilken ideologisk kontext sker uttalandet?” Svaret blir för övrigt alltid ett: för att han är en del av en socialt konstruerad föreställningsmatris präglad av maktrelationer (som, utan orsak, likställs med förtrycksrelationer – rasism, patriarkat, kapitalism).

Det här ger en svårslagen dynamik åt det egna politiska projektet, vilket de senaste 40-50 årens kulturradikalism visat med all önskvärd tydlighet. Medan balanserade, ansvarsfulla människor oftast försöker få en god helhetsförståelse – både av den yttre verkligheten och av andra människors perspektiv – kan den som utgår från att varje verklighetsbeskrivning är ett maktredskap och inget annat nöta på i samma spår tills han slutligen lyckas dra mitten av normkurvan i sin egen riktning. Den nyanserade och seriöse, som vill få med alla perspektiv, får oundvikligen med också de verkliga galningarnas påhitt i sin bedömning, och dessa tänjer och förflyttar därmed gränsen för vad som är normalt även hos ”vanligt folk” och ordinarie intellektuella.

Hjärntvätt
Det finns dock en uppenbar fara med den här typen av mental isolation. Den som ser den norska dokumentären Hjernevask får, visserligen i lätt redigerad form, uppleva några av de tydligaste uttrycken för det. Programledaren, en känd norsk komiker, åker omkring och intervjuar å ena sidan skandinaviska genusforskare, queerteoretiker och kriminologer, och å andra sidan riktiga forskare. Genomgående är att den förra gruppen är totalt okunnig om vad hjärnforskning, biologi och andra vetenskaper överhuvudtaget har att säga om någonting. På frågan om hur man, helt utan insyn, kan hävda att exempelvis biologi är irrelevant för människan, eller uttala sig nedsättande om andra forskares resultat, blir reaktionerna undantagslöst mycket konstiga. Det mest genomgående, som stammas fram gång på gång av nästan alla intervjuobjekt kopplade till de socialkonstruktivistiska forskningsgrenarna, är vänsterakademins heligaste icke-argument. Vi kan kalla det för ”det är väldigt intressant att”.

”Det är väldigt intressant att” är en formulering som används av personer som inte har argument, och därför måste misstänkliggöra på det sätt som beskrivits ovan. Eftersom man inte som självutnämnd forskare enbart kan kalla andra och mycket bättre forskare för sexister och rasister, måste man gå tillväga på ett sätt som låter (kanske även känns) vederhäftigt. Ett komplett exempel på bruket, som förekommer i olika variationer (fast på norska) i Hjernevask: ”Det är väldigt intressant att man tycker att det är så otroligt viktigt att visa på biologiska skillnader mellan könen.” Detta kompletteras sedan med att hävda att alla resultat som styrker att exempelvis kvinnor och män uppför sig olika av biologiska orsaker motiveras av förutfattade meningar (och, mer eller mindre implicit, politiskt motiverat kvinnohat). Man ser det man vill se, helt sonika.

Projektioner och makt
Även utan att vara psykoanalytiskt lagd blir det svårt att inte ta till begreppet projektion när man hör det här. För det första för att det finns väldigt få exempel på hjärnforskning som ”försöker” komma fram till något särskilt som forskaren ”vill”. Tvärtom präglas den typen av experiment av extrem försiktighet, och systematisk eliminering av felkällor. Man är också undantagslöst mycket noga med att tona ner de egna resultatens betydelse (”det här innebär förstås inte att jämställdhet inte är det viktigaste någonsin, bara att vi måste ha en annan typ av jämställdhet”). Ställ detta mot de genusvetare, postkolonialister och queerteoretiker som enbart hittar på saker utifrån det andra personer hittat på, med den uttalade ståndpunkten att alla uppfattningar om världen bara är sociala eller språkliga konstruktioner ämnade att gynna vissa intressen. Människor som tycker att det är intressant, egentligen patologiskt, att andra forskare kommer fram till andra slutsatser än de själva.

Att en person som i allt väsentligt fabulerar och uttryckligen forskar i rent politiskt syfte har mage att sitta och hävda att andras resultat präglas av förutfattade meningar är egentligen för dumt för att vara sant. Men vad som är sant och inte är ju, som sagt, en maktbetingad social konstruktion.

Diskussion som inte finns
Det har alltså sina fördelar att anlägga det här perspektivet – främst att man, så länge man kan utöva någon form av makt, överhuvudtaget inte kan rubbas från sin förutbestämda rutt och position. Man kan exkludera andra ståndpunkter bara genom att ta till konstiga mantran (”Det är väldigt intressant att människor tycker att det finns minsta anledning att säga emot mig”). Det finns dock också brister. En svaghet är att resonemanget är väldigt svårt att popularisera. Det är därför de allra flesta (utanför den inre kärnan av idioter) som tror sig vara feminister eller allmänt med i tidsandan tror att det faktiskt finns en vetenskaplig diskussion om huruvida biologi överhuvudtaget påverkar människans intelligens, könsroller och beteende. Det gör det alltså inte. Det finns däremot en diskussion om balansen mellan biologins betydelse för olika aspekter på människan, med bedömningar som varierar mellan 40 och 60% (vad gäller det mesta – inklusive intelligens). Sedan finns det en driva djupt okunniga, ideologiskt drivna vänsterextremister som hittat på att allting skapas av makt. De senare för ingen dialog, och därmed finns heller ingen diskussion. Det är lite tillspetsat, men inte särskilt mycket.

Det hela handlar för övrigt inte alltid om just biologi och naturvetenskap, utan kan lika gärna handla om rena sociologiska och psykologiska data, som även de nonchaleras och blandas bort av socialkonstruktivistiska fördomar. Saken blir förstås inte bättre av att moraliserande värdebegrepp behandlas som vetenskapliga termer i den här forskningen. Varför är en fattig svensk som säger något antisemitiskt bärare av en förtryckstradition med rötterna i katolicismen, nazismen och kolonialismen, medan en rik arab som gör samma sak ger uttryck för en protest mot ”strukturell underordning” vis-a-vis amerikansk och israelisk makt? Fråga Mattias Gardell och Jan Hjärpe. Det har i varje fall noll och intet med vetenskap att göra, utan är tyckande och svammel utifrån rent ideologiska utgångspunkter.

Den yttre världens poänger
Sedan är det också så att föreställningen att allt skapas av makt givetvis har en poäng, såtillvida att människor som lever i en viss föreställningsvärld kommer att agera som om den vore verklig, oavsett hur dåligt det livet möjligen kan anses vara. I viss mening kan man säga att en grupps subjektiva verklighet, och därmed en del av själva verkligheten, faktiskt är konstruerad och relativ. Därtill kommer att naturvetenskapliga metoder givetvis inte kan förklara hela verkligheten. Vare sig andlighet eller människans reella subjekt sådant det faktiskt upplevs får någon vidare belysning genom att man påpekar korresponderande effekter i hjärnan, och det vore givetvis totalt omöjligt att skildra typ svenska fattigbönder på 1800-talet eller Andra Världskriget i strikt kemiska termer (för att ta en riktigt överdriven halmgubbe). Saken är bara att härav inte följer att vilka påhitt som helst är jämförbara med empiriskt grundade, eller åtminstone logiskt stringenta, resonemang. Även ”mjuk” vetenskap måste ta hänsyn till hårda data.

Och därmed kommer vi någonstans tillbaka till ett mycket enkelt faktum: det är långt ifrån bara ”mänskliga maktrelationer” och ”språkliga symboler” som avgör hur saker och ting fungerar. Lika lite som det är ”våra föreställningar och fördomar om gravitation” som gör att man slår ihjäl sig när man faller från ett höghustak, är det ”våra föreställningar” om något annat som gör att kvinnor och män uppför sig olika, eller att det blir skit i våra mångkulturella förorter. Den yttre verkligheten, den må sedan vara ett ting i sig, illusionen maya eller en ansamling erfarenheter som överensstämmer med andras erfarenheter på ett systematiskt sätt, innehåller begränsningar och möjligheter som det är direkt korkat att ignorera. Och till förståelsen av den har inte genusvetenskap, postmarxism, queerteori och postkoloniala perspektiv ett vitten att bidra med.

Relaterat:
(Lösenord: hjernevask)
Brainwash 1: 7 – ”The Gender Equality Paradox” - http://vimeo.com/19707588
Brainwash 2: 7 – ”The Parental Effect” http://vimeo.com/19893826
Brainwash 3: 7 – ”Gay/straight” http://vimeo.com/19869748
Brainwash 4: 7 – ”Violence” http://vimeo.com/19921232
Brainwash 5: 7 – ”Sex” http://vimeo.com/19921928
Brainwash 6: 7 – ”Race” http://vimeo.com/19922972
Brainwash 7: 7 – ”Nature or Nurture” http://vimeo.com/19889788

Wodinaz: Vänstern och Zenons paradox