Solguru

Johannes Nilsson har knackat ner en observation kallad ”Twittermobb och Flashbackpöbel.” Blogginlägget ger sig på att reda ut den virtuella klasskamp som ägt rum i flera år nu, och står mellan kultursidornas vänster och de anonyma kommentarsfältens höger (till vilka Nilsson även räknar Axess, Pär Ström och sannolikt även Motpol). Grundpoängen är att Sveriges debattklimat fragmenterats och polariserats till en punkt där normal kommunikation nästan gjorts omöjlig. Överlag är det en ganska förtjänstfull skildring, som få torde finna mycket att invända mot i sig själv.

Rasbiologer och Hipsters
Nilsson beskriver först och främst Flashback, där han menar att ”den självlärde rasbiologen under trygg pesudonym [kan] raljera fritt kring Judars och Negrers IQ-nivåer i armslånga inlägg”. Sedan går han vidare till Twitter, som han presenterar som ett ställe där ”storstadens hipster [kan] nätverka och bygga upp sitt ‘personliga varumärke’ med klyftiga tweets.”

Personligen har jag aldrig upplevt att Twitter har minsta existensberättigande, eftersom hela formatet tycks uppmuntra till enfaldigast tänkbara plakatdebatt och genom själva sitt väsen fördummar och gör diskussionen så grund som man överhuvudtaget kan tänka sig. De enda associationer jag har till mikrobloggandet är rubriker på Aftonbladet och Avpixlat om hur den ena eller den andra politikern ”tweetat” något inopportunt eller korkat.

Ryggdunkarpöbel
Problemet med Flashback (här förstått som främst Integration & Invandring-underforumet) tycks istället vara att det övergivits nästan helt av alla representanter för både etablissemanget och andra politiska inriktningar än olika varianter på invandringskritik. De som trots detta ger sig in på att försvara invandringen är ofta pinsamt usla (i många fall rör det sig om uppenbara troll), och följden blir förstås att vare sig argumentation eller dialog utvecklas särskilt mycket bortom en viss punkt. Nilsson beskriver det hela så här: ”Här är problemet åter den bedövande ensidigheten: någon startar en tråd om en korkad artikel. Flashbacks främsta haverister sågar den sönder och samman. En och annan flashbackstjärna åstadkommer en giftig sociologisk eller presshistorisk analys. Pöbeln sluter upp med ryggdunkningar och hejarop.”

Beskrivningen av Flashback är i allt väsentligt korrekt, och jag förmodar att detsamma gäller skildringen av Twitter (som jag dock av ovan angivna orsaker överhuvudtaget inte intresserar mig för). Nilsson sammanfattar det hela i sin avlutande anmärkning om Flashback:”Här finns kort sagt ingen debatt, inga tankar skaver mot varandra, ingen antites till PK-landsförrädar-tesen som kan bidra till en ny syntes. Allt vi har är en intellektuell onani, i slutändan lika steril och tom som twittermobbens 140 tecken.”

Makten vs. Folket
De två formerna av sociala medier representerar givetvis ”makten” respektive ”folket” – Twitter är kulturvänstern, den mer eller mindre vänsterliberala borgerligheten och de som kontrollerar diskursen, Flashback är den invandringskritiske/främlingsfientlige svenne banan som inte vill bo i ett ghetto, eller den rebelliske högerextremisten som inte kan eller tror sig kunna få jobb på grund av sina åsikter. Motsättningen är i dag i allra högsta grad reell, och rör förstås mycket allvarligare saker än Flashback och Twitter. Kultursidorna, med sina Svelandare och Linderborgare, mal på med Breivikjämförelser i parti och minut. Johan Lundberg och Axess försöker kontra de helt sanslösa angreppen med att själva hitta på motsvarande dumheter (att SCUM-manifestet skulle utgöra ett hot mot demokratin och svenska män är så pass obegåvat att det faktiskt åtminstone nästan kan jämföras med Kurdo Baksis vilja att låta gripa Jimmie Åkesson för Breiviks brott), och sedan var debatten i stort sett slut.

Motsättningen mellan kommentarsfält och artikel, mellan vänster och höger i kulturell och politisk mening, går djupt. Så djupt att bägge sidor tycks ha gett upp varje försök till dialog. Istället handlar det numera om rekrytering, och om taktiskt bekämpande av fiender. Femtio Breivikar till skulle inte påverka ”Flashbackpöbeln”, tusen gruppvåldtäkter i Mariannelund-stil skulle inte rubba Daniel Poohl och Lisa Bjurwald. Vad som faktiskt händer blir helt ointressant, eftersom händelser bara finns till för att illustrera ideologiska poänger. Debatten – både på internet och i media – går i stort sett enbart ut på att antingen rasiststämpla eller anklaga för politisk korrekthet. Själva verkligheten bedöms uteslutande efter vilka intressen de kan antas tjäna: ”Är det rasisterna eller PK-journalisterna som vinner om det är så här?”

Skurkarna
Att gnälla på Flashback och kommentarsfältshögern är lätt, och det har gjorts både sämre och bättre av andra. Till syvende och sist är det ändå så att ”Flashbackpöbeln” inte sätter dagordningen. Som alltid annars genom historien så är högerns radikalisering en följd av vänsterns – det har gällt från de tidiga reaktionerna mot Franska Revolutionen, fram till och med fascismen. Väsentligare för den aktuella diskussionen: det är inte i kommentarsfälten ”debattklimatet” skapas – tvärtom är dessa uppenbarligen till stor del spegelbilder av det tonläge som råder på ledarsidor och i media i stort. Det är alltså i huvudfåran – hos ”kultureliten” – förändringen skulle behöva ske. Och det kommer den inte att göra. Primärt beror det på att just de personer som står för ruljansen inom media och kulturliv till största delen ser debatt och diskussion som rena maktmedel (”frigörande” maktmedel förvisso, men ändå maktmedel).

Fri debatt och åsiktstolerans kan med detta synsätt lika gärna tjäna förtrycket som göra nytta – och är aldrig ett självändamål för att söka sanningen. Det innebär att vad som helst som tjänar ens egna eftersträvade politiska mål är fullt legitimt. Det innebär också att i sak riktiga uppgifter som strider mot det egna politiska projektet är ointressanta. Ska jag vara helt ärlig tror jag att en betydande andel av nu aktiva svenska vänsterskribenter skulle tycka, eller i alla fall skulle kunna skriva, att Johannes Nilssons blogginlägg delar Breiviks världsbild (”en föreställning om en vänster som utgör en elit i samhället…”).

Seriös diskussion?
Jag tvivlar alltså på att vänstern och redaktörs-/journalistkasterna någonsin kommer att ta någon seriös diskussion med folk som avviker från deras ståndpunkter (då menar jag alltså inte politiska debatter där man står och vräker ur sig dum skit för att visa att man ”vågar ta debatten” med någon kommunal SD:are, utan verkliga, seriösa debatter). För det första för att man, så länge man betraktar diskussion uteslutande som ett medel för att nå vissa mål och helt ointressant för frågan om vad som är sant och inte, bara kan förlora på att släppa in andra. Sveriges invandringspolitik, familjepolitik, abortlagstiftning och kyrkopolitik är antingen redan så radikala de kan bli, eller går i rätt riktning. I dessa och många andra frågor kan socialliberaler och övrig vänster inte acceptera att andra åsikter än de redan fastställda kommer till tals utan att skada en utveckling som ses som organisk och ett ändamål i sig själv. Man vet med andra ord att alternativa röster i politiken bara kan begränsa det egna projektet på ett eller annat sätt. För många har ju dessutom den radikala världsbilden blivit så djupt inympad att man faktiskt tror att till exempel konservatism är ondska – Breivik är då inte ett perverst undantag som överraskade alla, utan en på allvar självklar konsekvens av att inte vara vänster.

Med den världsåskådningen är det nästan begripligt att man inte vill ha någon seriös debatt. Och följden av den inställningen blir fler, och argare, röster från Flashback och den högerextrema bloggsajten motpol med kopplingar till Vit Makt-rörelsen och den nazistiska etc, etc.

Farlig och ohållbar
På längre sikt är situationen farlig och ohållbar, så mycket är säkert. En politisk huvudfåra som är så exceptionellt trång som den svenska – där det är viktigare att smutskasta folk som inte håller med än komma på ett enda sakligt argument för varför de har fel – får radikala utväxter på kanten. I och med internet blir de utväxterna synliga, och sköter de sig bra kan de åstadkomma mycket. Detta är visserligen politiskt lovande för de av oss som gärna skulle se stora samhällsförändringar – om samhällsdebatten vore helt dominerad av Tobias Hübinette och Maria Sveland vore det inte svårt att peka på behovet av snar revolution och genomföra den utan allt för mycket buller och bång. Men den växande sekterismen och det självbekräftande navelskådandet – både i huvudfåran och utanför den – kan också vara grogrund för destruktivt, politiskt våld och förlusten av det krympande sociala kapital vi överhuvudtaget har kvar i landet. Dessutom leder det till oändligt tjatiga, klyschiga icke-diskussioner.

Det vore önskvärt om fler tog sig åtminstone fem minuters funderare på vad det är de håller på med, och började överväga om det kanske inte vore en idé att försöka skapa ett debattklimat värt namnet. En dylik förändring kan man inte begära av kollektiv, men väl av sig själv. Om inte annat för att samhället blir både intressantare och trevligare om vi kan kommunicera med varandra utan att kasta paj.

Det nyklassiska bandet Winglords senaste skiva är en utveckling av det tidigare konceptet. Den håller hög, jämn kvalitet och är bitvis bättre än föregångaren Heroica.

Lyssnaren erbjuds elva låtar på Winglords andra alster, som går under namnet The Chosen One. Stilen kan liksom tidigare sorteras i Neofolk-facket, även om de klassiska och så att säga cineastiska inslagen är betydligt mer påtagliga än hos många av genrens giganter. Medan neofolkens urfäder, band som Sol Invictus och Death In June, ofta arbetat med monotoni och inslag från industrimusik hittar vi här komplexa ljudlandskap, och låtskrivande som har mer gemensamt med tidigare europeisk romantisk musik. Arrangemangen växlar däremot mestadels mellan populärmusikaliska (om än inte någon typisk vers-brygga-refräng-formel), och andra moderna populärformer. Influenser från både bombastisk filmmusik och den allra nyaste sortens dataspelsmusik är tydliga, liksom tydligt elektronisk instrumentering mitt bland de akustiskt klingande mattorna (arkeofuturism, någon?). Folkinslagen är också betydligt mer framträdande än på Heroica, med infogade melodier som utstrålar medeltida landsbygd och renässanshov. Däremot är de militaristiska inslagen i musiken mindre framträdande – de finns där, men stämningarna blir subtilare och kanske mer genomtänkta än hos band som Bunkergeist.

De fåtaliga lyriska inslag som dyker upp kretsar kring en romantisk bild av Europa och europeiskt motstånd. Titelspåret bjuder till exempel på ett närmast messianskt budskap, nyanserat av en skeptisk och kritisk brasklapp:
”We seek the harvester, the reaper of truth and dignity
We seek a leader, a king
One who holds our future in his hands – a valiant hero
Are you the chosen one?
Or are you but a shadow, a spectre?
Speak out!

Oftast begränsas dock den språkliga kommunikationen till låttiteln, som samverkar effektivt med musiken på ett pedagogiskt sätt. Man behöver inte stämma av mot låtlistan för att utläsa av den dansanta, folkmusikinfluerade melodin att det handlar om Dance of the Victorious, och det behövs inga samplingar för att höra ljudet av mobilisering i Muster the Minions. 

The Chosen One är imponerande varierad, och lämnar bakom sig föregångarens ytterst få barnsjukdomar. I Building the Ships bryts den suggestivt episka sjöslagsmusiken av en kör som av någon anledning får mig att associera till en nordisk version av titelspåret till Ghost In the Shell, och precis den typen av oanade bilder är lätta att hitta när man lyssnar noggrannare. Tillsammans med ett fåtal andra band fortsätter Winglord att föra neofolken och den neoklassiska musiken ut ur det svettiga pojkrum där militaristiska fantasier blir till eskapism eller våldsromantiskt ressentiment, och antyder att Europa – vårt Europa –  kanske har en framtid.

”Get ready. The world is changing.”

Skivan finns, tillsammans med en nyutgåva av slutsålda Heroica, tillgänglig från Arktos.

Oskorei: Winglord – Heroica
Oskorei: Intervju med Winglord

Att handla närproducerade livsmedel har blivit mer och mer populärt på senare år, som ett led i vad som välvilligt kan beskrivas som miljömedvetenhet. Trots vissa avigsidor är det en utveckling som måste ses som positiv.

Att närodling i sig själv inte nödvändigtvis är bättre för miljön än import från brasilianska storjordbruk kanske kommer som en överraskning för många, men är i sak riktigt. Den parallella infrastruktur som krävs, bland annat för att segregera varorna i olika typer, leder till halvtomma lastbilar och högre omkostnader (vilka i sin tur slår på energiåtgången). Dessutom är de utsläpp som uppstår vid transporter från andra länder försumbara i jämförelse med miljökonsekvenserna av icke-ekologiskt odlade produkter,  närodlade eller ej. Därför förekommer ofta argumentet att man som ”medveten konsument” bör välja ekologiskt istället för närodlat, om man måste välja.

Argumentet fallerar dock, av ett par orsaker. En viktig sådan är att konsumentmakt är dumheter, i varje fall vad gäller internationella problem. DDT övergick inte från allmänt bekämpningsmedel till att nästan enbart brukas i malariaområden för att folk slutade köpa det, utan för att det i stort sett förbjöds. Det förekommer visserligen på regelbunden basis att konsumenter ändrar beteende och därmed slår ut vissa typer av produkter till förmån för andra, men att det skulle vara möjligt att genomföra storskaliga, ekonomiskt och marknadsmässigt ofta negativa eller irrationella, förändringar av t.ex. ett lands livsmedelsindustri enbart genom ”idealistisk shopping” är lindrigt sagt långsökt. När man som individ väljer bort vissa varor handlar det därmed i första hand om en form av konsumtionsasketism, som visserligen kan få den aktive att må bättre, men knappast ska räknas till politikens verksamma medel annat än i undantagsfall.

Alternativ historia
Hade västvärlden varit rationell, och inte upptagen med att först bråka med Sovjetunionen och sedan uppfinna allt absurdare politiska ideal, hade mycket kunnat göras för att mota Olle i grind vad gäller global miljöförstöring. Det rationellaste och på längre sikt humanaste hade sannolikt varit att sabotera den fattiga delen av världen så att den inte utvecklades allt för mycket materiellt, samtidigt som vi fick ordning på våra egna sanslösa konsumtionsmönster och utvecklade vad som numera trendigt kallas en hållbar livsstil. Därefter hade man kunnat resonera i termer av ”global hållbar utveckling.”

I dagsläget känns det projektet plötsligt betydligt mer hopplöst, av den enkla anledningen att Tredje Världens industriella utveckling inom några decennier kommer att göra Europas återvinningscentraler och miljömedvetna konsumentval totalt irrelevanta. Diktaturer som Kina kommer att kunna möta de värsta problemen med tvångsåtgärder, medan demokratiskt styrda, rent marknadsekonomiska länder kommer att förstöra miljön i en tidigare oöverträffad skala redan bara för att kunna lyfta sina massiva befolkningar ur den allra orimligaste misärfattigdomen. Såvida vi inte plötsligt får tillgång till fantastiska energikällor och teknologiska framsteg är det rätt troligt att detta leder till katastrof – i ”bästa” fall bara i de berörda länderna, men antagligen (om inte annat genom ”klimatflyktingströmmar”) globalt.

Ordning i det lilla
För att få någon sorts rudimentär ordning på planeten kommer det att bli nödvändigt att göra tämligen stora omstruktureringar, inte minst vad gäller matproduktion och industri. Småskalighet och närhet kommer där, förhoppningsvis, att bli fundamentala inslag. Optimalt skulle något sådant ske som ett led i ett systematiskt, politiskt genomfört projekt, där urbaniseringen åtminstone dämpas till förmån för revitaliserade lokalsamhällen med en hög grad av självförsörjning och minimal miljöpåverkan. Ett annat tänkbart alternativ är att den här utvecklingen tar fart fläckvis, med eller utan ideologisk orientering. Det senare vore en fullt möjlig konsekvens av att de västerländska storstäderna blir allt mer obeboeliga på grund av kriminalitet, segregation och allmänt risig stämning (samtidigt som folk fortfarande har förväntningar på trygghet och hälsa, liksom medel att undfly stadskärnorna och förorterna).

Den skulle också kunna göras helt nödvändig, om några av de mer radikala skräckscenarion som målats upp av exempelvis Guillaume Faye skulle infrias – en raserad värld med resursbrist kan inte upprätthålla en komplex global infrastruktur för att frakta prylar fram och tillbaka i enlighet med abstrakta marknadsprinciper om ”fri global konkurrens.”

Även utan tvång
Men även utan tvingande och dramatiska yttre omständigheter finns det anledning att slå ett slag för det närproducerade och småskaliga, och här återkommer vi först och främst till den konsumentmakt jag avfärdade i den här essäns början. Så länge det handlar om genuint lokala varor kan faktiskt en relativt liten grupp konsumenter i det här fallet utgöra skillnaden mellan den närliggande landsbygdens fortsatta liv och dess avfolkning. Att köpa KRAV-lakrits som odlats på någon Rättvisemärkt farm i Sydamerika är och förblir moralonani, men att köpa ägg från en förhållandevis småskalig bonde, verksam i trakten, gör faktisk skillnad.

Att välja i affär är förstås inte samma sak som att stärka och/eller återskapa gemenskapen i samhället överlag, eller ens lokalt. Miljöeffekterna kan nog oftast även de avfärdas som rätt begränsade. Däremot kan det betraktas som ett nödvändigt och positivt första steg – i synnerhet när det kommer till det närproducerade. Det handlar i slutänden om att verka för utbredningen av sådana reaktionära fenomen som direkt kontakt mellan producent och konsument, självständighet och lokal autonomi – fenomen som i sig själva är positiva oavsett i vilken mån stordrift och opersonlig masskonsumtion är nödvändiga för att hålla liv i den ekonomiska demonen och världens svällande befolkning. Och skulle det vara så att den mirakulösa teknologiska lösningen på energi- och miljöproblem uteblir eller fördröjs är det dessutom bra att ha börjat bygga den struktur av maximal självförsörjning på så många platser som möjligt som i så fall torde ligga till grund för ekonomin för överskådlig tid framåt.

Cirkusen kring SDU går vidare, och en grupp som kallar sig ”Swedish Defence League” har kastat in sitt stöd på Paula Bielers sida. På Facebook trumpetar man ut att Bieler ”är starkt antiislamistisk och en stor vän av Israel som är Europas sista hopp i kriget mot den islamska fascismen.” När det kommer till Kasselstrand så ”arbetar [han] dessvärre endast för Sverige och svenskarna och till viss del även för andra europeiska länder.” Detta, slutligen, menas vara dåligt anpassat ”efter det hot Islam utgör”. Nu får man väl hoppas att Bieler inte känner någon större samhörighet med SDL, men risken att Sverigedemokraterna drar mer i den riktning de representerar förefaller ändå öka om bröderna Ekeroth och hon skulle få sin vilja igenom.

Israel som strategisk tillgång…
Defence League-fenomenet har sedan det tog fart dragits med ett löjets skimmer – i varje fall i Skandinavien. Att den norska upplagan visade sig ha byggts upp av folk från norska Expo-motsvarigheten SOS Rasisme som desperat försökte elda på den ”islamofobi” vars bekämpande man använder för att motivera sin egen existens var bara det senaste i en rad pinsamheter. SDL fortsätter som synes på citaten ovan den stolta traditionen av skämskuddeframkallande hyperbol. Värst blir det när man refererar till Israel som ”ett strategiskt maktvapen i mitten av den globaliserade världen,” efter att dessutom ha upplyst oss om att ”kampen mot Islam måste föras globalt”.

Vad än Israel har för ambitioner i världen är det knappast att agera ”strategiskt maktvapen” åt Swedish Defence League. Inte heller delar den israeliska staten försvarsligornas grundläggande politiska analys, så mycket kan vi vara förhållandevis säkra på. Om Israel på allvar bedömde att det fanns en avgörande risk att radikala islamister inom kort ”förslavade Västerlandet” är det nämligen sannolikt att man skulle omorientera sin politik i någon mån. Ett radikalislamistiskt, och därmed extremt antisionistiskt, Europa, komplett med franska kärnvapen och tysk industri, torde knappast vara ett upplägg Israel eller dess amerikanska lobbyorganisationer vore beredda att acceptera. Därför kan vi med största säkerhet också dra slutsatsen att varken USA, Israel eller den Israeltrogna delen av den judiska diasporan delar SDL:s uppfattning att mångkulturaliseringen av Europa kommer att leda till ett islamistiskt imperium de närmaste åren.

Välgrundat ointresse
Gjorde man det skulle man nämligen göra något för att motverka invandringen till Europa. Israel och dess allierade har tillgång till underrättelsetjänster och omvärldsanalytiker med en samlad erfarenhet och kunskap betydligt större än den genomsnittlige ”kontrajihadistens”. Ändå gör man, som stat betraktat, lite till ingenting för att påverka västvärldens migrationspolitik (förutom försöker skicka egna invandrare till just västländer). Man tror helt enkelt inte på kontrajihadisternas analys, och skiter fullständigt i de otrevligheter som invandringen rent faktiskt leder till. Bägge de förhållningssätten kan man för övrigt dra lärdom av – det första för att lägga ner det mest monomana tjatet och i synnerhet krigshetsen, det andra för att Sverige bör återgälda tjänsten. Kompisen som bara ringer när han själv ska ha hjälp att flytta (eller, som i det här fallet, inte ringer alls) är inte någon kompis.

Det är fullt möjligt att Israel avser att att dra nytta av de hysteriska vänner man plötsligt fått över hela Europa, precis som man tidigare kunnat dra nytta av amerikanska högerkristnas desperata och i allt väsentligt obesvarade kärlek, men någon ”gemensam front” med rättshaveristerna i SDL är man naturligtvis inte intresserad av. I länder som Sverige, där opinionsläget svänger högerut och det som tidigare ansetts politiskt inkorrekt närmast blivit norm hos växande delar av befolkningen, är det förstås fullt sannolikt att Israel vill samla på sig lite bonusstöd i vänster-antisionismens högborg. Ett litet ”fuck you” till landet som gav världen Folke Bernadotte. Men att Israel skulle betrakta sig själva som indragna i en med Europa gemensam episk kamp mot ett hotande islamistiskt kalifat är totalt orimligt. Betraktar man dessutom organisationsförmågan hos de radikalislamistiska krafterna till och med i de egna kärnområdena är det helt enkelt svårt att föreställa sig ett samordnat Machtübernahme i Europa, till och med om muslimer skulle vara i majoritet.

Ögonen på bollen, tack
Att de muppar Per Gudmundsson stalkar på Facebook skulle kunna ”förslava Europa med blod och eld” inom den närmaste tiden (som SDL hävdar) är helt enkelt för dumt för att vara sant. Vi är inte ens nästan där. Det hindrar inte att situationen kan förändras – och visst har både radikala och mindre radikala islamister i grunden en ambition att göra de länder de bebor muslimska. Dessutom för den muslimska invandringen med sig en mängd otrevliga problem, och att stå fast vid och utveckla till exempel svensk djurskydds- och barnskyddslagstiftning är rimliga politiska ambitioner. Kritik, även hård sådan, av islam är legitim och ofta nödvändig – särskilt när det handlar om islam i Europa. Däremot måste det bli ett slut på det monomana gapandet, och de verklighetsfrämmande fantasierna om att stå skuldra mot skuldra med Israel i ett globalt krig mot den muslimska världen – det är en föreställning som är lika barnslig som vansinnig, och en som definitivt inte har i ett svenskt riksdagsparti att göra (för övrigt har vi ju redan Folkpartiet).

Förhoppningsvis blir SDL:s pinsamma utspel slutet på de här dumheterna – SD kan inte profilera sig som ett parti vars mål är att föra internationellt krig mot islam i samarbete med ett Israel som inte har för avsikt att medverka. Man har fått mandat för att stoppa massinvandringen, reformera rättssystemet och allmänt föra en ”svenskvänlig” politik. Inte för att hjälpa kärnvapenbestyckade stater som klarar sig utmärkt med det stöd man redan har från vad som fortfarande faktiskt är världens mäktigaste stormakt, och inte för att delta i eller förespråka sekulärdemokratiska korståg.