Julius Evola – The Path of Cinnabar
Solguru recenserar idag den första engelska översättningen av Julius Evolas ideologiska självbiografi: ”The Path of Cinnabar.” Det handlar om en efterlängtad, och intensivt relevant skildring och kritik av den egna intellektuella historien, från en av 1900-talets viktigaste tänkares penna.
Jag tvekar inte ett ögonblick när jag säger att det här den viktigaste boken på flera år. Med detta gjort kanske jag ska förklara varför. Evolas samlade verk, i synnerhet de som än så länge finns på engelska, är visserligen när det kommer till ren textmassa inte någon oöverskådlig historia. Att ta sig från första sidan i de tidigaste översatta verken till sista sidan i Ride the Tiger är inte ett projekt som tar många månader, om man skulle välja att lägga upp det så, inte ens om man dessutom tar sig tid att söka igenom de många hemsidor som tillägnats honom, där i vissa fall självständiga översättningar av ovanliga texter står att finna.
Fördomar kring Evola
Trots att det kanske inte är tidskrävande att ta sig igenom Evolas produktion, är det inte böcker som är lätta att förstå på allvar – en allt för stor andel av de som gett sig i kast med honom (om än kanske inte alltid genom att faktiskt läsa det han skrivit) faller inom en av två huvudsakliga kategorier:
-
De som läser honom med en negativ förförståelse. Hit hör förstås främst de ”antifascister” och humanistiska akademiker som rasar och gapar över inslag som strider mot humanistiska och modernistiska sensibiliteter – ”rasism”, ”sexism” och ”en närmast medeltida världsbild” (det sista ett citat av allas vår favorittrotskist Stieg Larsson, vilken av någon anledning ansåg sig ha rätt att kombinera sitt stöd för Kronstadtslaktaren med moraliserande över i allt väsentligt självständiga tänkare som Evola). En annan kategori finns förstås bland den höger som söker verka inom upplysningens och sekulärvetenskapens rum. Där kan man uppröra sig över exempelvis Evolas syn på det biologiska rasbegreppet, som hos honom visserligen vare sig förnekas, eller a priori underordnas kulturella-sociala faktorer, men tillsammans med det senare underställs den överliggande struktur som hos honom är och förblir fundamentet för medvetandet, världen och deras relation till varandra, och utöver det diskuteras som ett materiellt fenomen bland andra. Att en dylik distinktion går många förbi (och i vissa fall lett till tolkningen att Evola förfäktat någon form av ”kulturnationalism” eller etnisk relativism av postmodernt mönster, vilket är en fullständigt absurd slutsats) är kanske inte ägnat att förvåna. Det är betecknande att varken ”antifascisterna” eller ”nynazisterna” vanligen har annat än en högst ytlig bekantskap med Evolas konkreta författarskap, och även smått imponerande att bägge sidor vanligen fullständigt missförstått till och med de här förhållandevis tydliga och enkla punkterna i hans tänkande. Med detta sagt finns det givetvis relevant kritik av Evola, och jag ska återkomma åtminstone något litet till det.
-
De som läser honom med en positiv förförståelse, men saknar de kunskaper och insikter som behövs för att, för att använda modern universitetsjargong, ”sätta hans verk i kontext”. Det slutar inte sällan med en fullständig, odifferentierad acceptans av snart sagt varje ord Evola skrivit (i den utsträckning man förstått det), och därmed ironiskt nog ofta med diverse märkliga former av religiös-politisk-andlig synkretism eller halvvidskepliga föreställningar som skulle få författaren själv att rotera i graven. Denna typ av Evolianism är förstås lika destruktiv som alla andra former av enfaldig fanatism – Evola själv påpekar i en av de intervjuer som trycks i slutet av The Path of Cinnabar: ”Jokingly I once said that besides ‘Evolians’ [..] we now have Evolomaniacs”. Denna typ av karaktärer, som i vissa fall försökt göra en religion av vad som i allt väsentligt är ett andligt förhållningssätt, är givetvis vanligare idag, när Evolas systematiska översättning till engelska gjort att den anglosaxiska och nordeuropeiska världen lättare än någonsin kan ta till sig hans tankar. Till denna grupp kan man också lägga de som läser Evola ”som fan läser Bibeln”, och nyttjar lösrykta delar av hans verk till diverse märkliga aktiviteter. Detta är dock inte av någon större vikt när det gäller den här recensionen.
Enter the Cinnabar Path
Det denna bok kan göra, för den som har ett verkligt intresse för Evolas idéer (oavsett om man delar dem eller inte), är att ge tydliga besked på många frågor man kan tänkas ha om ”baronens” verk. Den är knappast lämplig att läsa som introduktion – man bör ha läst och begripit flera andra av hans böcker för att detta ska bli mycket mer än en snabb odyssé genom en mans intellektuella och andliga utveckling från ungdom till ålderdom – men för alla som är någorlunda bekanta med Evolas idéer är boken en oerhört viktig källa till information – och inspiration.
Det är alltså ingen självbiografi i ordinarie mening detta handlar om – om Evolas privatliv får vi inte veta särskilt mycket (annat än om andligt eller intellektuellt relevanta kriser). Det handlar snarare om en genomgång av Evolas intellektuella liv – från ung, nietzscheiansk, idealistisk filosof och Dada-konstnär, över en i viss mening politiskt aktiv traditionalist och radikalkonservativ, till en rullstolsbunden, men i allt väsentligt fullständigt obruten, gammal anark. Har man läst merparten av Evolas verk som finns tillgängliga på engelska och tyska är vissa delar av boken av mindre intresse – det handlar nämligen ofta om pregnanta men kortfattade sammanfattningar av tidigare verk. Samtidigt kombineras dessa delar till en helhet, och sätts i ett sammanhang där Evola relaterar sina åsikter till sin ”personal equation” – dvs till de personlighetsdrag och den drift mot självständig befrielse från betingning som var hans i särklass mest framträdande karaktärsdrag sedan mycket ung ålder. Här finns också inslag av återhållsam, men tydlig, självkritik – inte i syfte att ge uttryck för någon falsk blygsamhet, utan för att leva upp till vad Evola menar varit bokens syfte: ”to outline just what aspects of my work might be regarded as something more than an irrelevant contingency, in the eventuality that my work as a whole might one day be examined”. En liknande metod som han tillämpade i sina studier av gångna tiders traditioner, där målet varit att finna den faktiska essensen snarare än kulturella och temporärara tillfälligheter och uttrycksformer, brukar han här alltså gentemot sitt eget författarskap. Det är fascinerande läsning.
Från filosof till modern traditionalist
Bland de mer intressanta kapitlen i boken kan nämnas de som handlar om Evolas tidiga filosofiska verk. Detta är en sida av honom som inte ofta kommit i ljuset bland dem som läser honom på engelska. Evolas period som idealistisk filosofi (här ska man inte utan vidare falla in i dikotomier som ”materialistisk” kontra ”idealistisk” – man bör tvärtom komma ihåg att exempelvis en idealist som Berkeley varit fullständigt central för att det sekulära, och ytterst materialistiska, motståndet mot att göra skillnad mellan det rent materiella och medvetande eller själ, skulle kunna utvecklas). Målet, då som senare, var att säkerställa ett absolut ”jag” (eller kanske snarare ett från det ordinarie jaget fristående ”själv”), som kunde befrias från den betingade och betingande omvärlden. När filosofin svek honom, gick Evola vidare till världens andliga traditioner, till Guenons perennialism och till en allt mer komplex förståelse av medvetandet och själens relation till anden och världen. Samtidigt tog han på gott och ont med sig det ”västerländska” och nästan faustiska han grundlagt genom sin smak för Nietzsche, liksom den stringens, klarhet och experimentalism hans inledande filosofiska arbete (i kombination med studier av de allra tidigaste buddhistiska Palitexterna) grundlagt.
Här kan man sannolikt se roten både till Evolas relativa tillgänglighet för moderna läsare – till skillnad från Guenons rent teoretiska metafysik, liksom från Schouns avsevärt mycket ”religiösare” språkbruk och framtoning – upplevs Evola som begriplig för det moderna västerländska sinnet. Samtidigt kan man också anta, och det antyder han även bitvis själv, att just denna ”grundutbildning” också utrustade honom med en del märkliga fördomar kring exempelvis olika manifestationer av religion, som han först senare i livet fick anledning att revidera. Trots att Evola å ena sidan är en av modernismens allra radikalaste kritiker, är han alltså också den av traditionalisterna som allt som oftast ”känns” mest modern.
Strålande sammanfattning
Har man läst många av Evolas verk är det förstås mycket i den här boken som känns igen – det intressanta är att se allt detta tidigare satt i ett (nästan kronologiskt) sammanhang och förklarat av samme man som ligger bakom allt det man tidigare tagit del av. Ännu intressantare är att se honom väga och värdera de egna åsikterna och texterna mot å ena sidan den eviga transcendens han menade var tillvarons rot och mening, och å andra sidan den samtida kontexten och de egna medfödda böjelserna och tendenserna. Alldeles oberoende av hur man värderar Evolas åsikter – även för en i grunden positivt inställd läsare som undertecknad finns det förstås en del att invända mot – kan man svårligen låta bli att imponeras av hans enorma bredd som intellektuell. Evolas kunskap inom religion och traditionella studier var visserligen oerhört omfattande, men trots att han långa tider formellt tog fullständigt avstånd från den moderna världens filosofi och vetenskap råder det föga tvivel om att han lade fruktansvärt mycket tid på att hålla sig a jour med just samtidens tanke- och vetenskapsliv. Precis som då han som ung polemiserade mot italienska idealister, diskuterar han även här obehindrat alltifrån existentialism till beatnikgenerationen och fysikens senaste upptäckter vad gäller subatomiska förhållanden. Det mesta visserligen i denna boks fall som en presentation och löpande kritik av sina tidigare verk, men stundom också i så att säga ”realtid”.
Samtliga hans centrala idéer finns presenterade i kondenserad form i den här boken: individens möjligheter att realiseras och frigöras från materiell betingning, motsättningen mellan ”maskulin” och ”feminin” andlighet, läran om kastregression och tidsåldrar (Yugas), kravet på att bibehålla en stark andlig spänning och stå fast oavsett vilka omständigheter som möter en, samt kompromisslös strävan efter hierarki och samhällelig harmoni (i motsats till totalitarism och andra former av egalitär centralkontroll som exempelvis demokratin). Mycket förblir av logiska orsaker skissartat – jag märker när han kommer in på verk jag själv inte har haft möjlighet att ta del av (såsom hans tidiga filosofiska böcker) att det korta utrymme varje verk får inte är tillräckligt för att skapa mer än en ungefärlig förståelse för innehållet. Som informativ kompass är boken dock utmärkt – och jag kan garantera att dess värde ökar ju mer man läst av Evolas övriga produktion.
Kontroverser 1 – ”kristofobi” och sexism
The Path of Cinnabar är en kontroversiell bok, precis som Evola var kontroversiell. Det finns få som kommer att hålla med Evola om allt han skriver – och trots att han hänvisar till den eviga visdomskälla vissa kallar Tradition och andra kallar Gud är det tydligt att Evola själv när denna bok skrevs var medveten om det. Lika ofta som han med bestämdhet (och med rätta) gisslar det spektakel Europa utvecklats till under det gångna århundradet, lika ofta klargör han att många av hans perspektiv är helt och hållet grundade i hans ”personal equation”, och överhuvudtaget inte är menade att tas som generella. Någon demokratisering av andliga förhållningssätt är av uppenbara orsaker inte något han eftersträvar. Med detta i åtanke blir också några av de uttalanden och synsätt han ger uttryck för i boken mer begripliga.
I sin ungdom hyste Evola en närmast fanatisk avsky mot kristendomen och katolicismen. I takt med att han växte, mognade och gav sig på studier av sådana tänkare och ”mystiker” som Thomas ab Aquino och Meister Eckhart kom denna uppfattning att revideras – om än bara på ett teoretiskt plan. Medan hans inställning till ”urkristendomen” aldrig påverkades nämnvärt, kom han att uppskatta den kristna traditionens många positiva sidor allt mer. Evola blev aldrig katolik, men utvecklades långt bortom sin ungdoms rasande utbrott i Imperialismo pagano. Han vidhåller dock att kristendomens anda – åtminstone sådan den utvecklats under senare århundraden – förblivit honom djupt främmande.
Framåt slutet av boken diskuterar han också det som förmodligen är svårast att smälta, åtminstone för de som rör sig inom samma idévärld som han själv, nämligen hans syn på sexualitet och familj. Evola hyste stark avsmak gentemot den borgerliga livsstilen, ett motstånd som i hans praktiska liv kom att bli starkare än exempelvis hans antikommunism (även om han var noga med att markera att kommunismen markerade ett lägre stadium än den borgerliga samhället, vilket man knappast kan ifrågasätta). Det är bland annat i detta sammanhang hans kvinnosyn – vilken visserligen inte i ärlighetens namn kan kallas ”misogyn”, men som i alla händelser torde framstå som tämligen främmande även för nutida ”antifeminister” – bör ses. Hans vilja att upprätthålla en asketisk-aristokratisk livsstil gjorde även att han var fullständigt främmande för att bilda familj – och detta får honom i sin tur att avfärda sexualitet i fortplantningssyfte i lika hög utsträckning som sexualitet i rent njutningssyfte! För att exakt förstå resonemanget här bakom bör man förstås vända sig till hans längre verk (och inte ens då står man nödvändigtvis övertygad), men jag kan föreställa mig att Evola här (liksom på andra ställen i sin diskussion av sexualitet) höjer både ett och två ögonbryn. Sin vana trogen erbjuder han heller inga längre förklaringar av sitt synsätt, varför det kan vara värt att komma ihåg hans resevervationer om sin ”personal equation” än en gång. Dessa delar är inte universella eller ”politiska” i någon modern mening, utan rör en viss typ av förhållningssätt.
Kontroverser II – Ras och antisemitism
Evolas syn på ras är förstås den fråga som, möjligen näst efter hans kontakter med fascismen och SS, väckt mest ont blod från alla möjliga håll. Några egentliga förändringar i hans synsätt från den tidpunkt då de först formulerades, märks egentligen inte i denna utgåva. När det gäller rasbegreppet vidhåller Evola, här som tidigare, att en zoologisk definition av människan – liksom en rent kulturell-social – är fullständigt otillräcklig. Evola förespråkar ett komposit begrepp, där andens ras, ”karaktärens ras” (löst jämförbar med det ”socialt och kulturellt konstruerade”) och kroppens ras, samverkar. Nationalsocialismens rasbegrepp, där ”blodet” som fysiologisk (men mystisk), underliggande och subpersonlig kraft tillmäts en allt avgörande betydelse, kritiserade han redan under 30-talet, så något nytt framkommer egentligen inte här heller. Att många ”rasister” bemött Evolas idéer med allt ifrån hån till avsky är inte konstigt – inte minst eftersom han relativiserar det grundläggande begrepp från vilket de (som marxister med klass, feminister med könsförtryck och bägge med ressentimentsbetingad kverulans) analyserar hela verkligheten. Oavsett om man avfärdar Evolas andlighetssyn som verklighetsfrämmande är dock många av hans argument mot tanken på biologisk ras som främsta eller enda civilisationsgrund svåra att avfärda – hur förklarar man exempelvis att i fysiologisk mening synnerligen rasrena länder som de skandinaviska och Holland långt innan någon massinvandring kommit till stånd utvecklat ett ideologiskt klimat av självförnekelse, total brist på andlighet (i någon form överhuvudtaget), egalitarianism och individualistisk alienering och atomisering? Uppenbart finns i den andliga och kulturella etniciteten, oavsett vilken betydelse man vill tillmäta biologiska förhållanden, en betydande plasticitet – en grupps ”bioetniska” komposition är inte någon säker indikator på en viss typ av samhällsutveckling. Därmed inte sagt att den skulle vara helt irrelevant, vilket förstås är den andra ytterligheten, som Evola dock inte ens diskuterar. Sannolikt för att den tanken var honom för absurd.
Antisemitismen är en annan intressant fråga, och även här skiljer sig Evola i allra högsta grad från de flesta av sina samtida, både före och efter andra världskriget. Å ena sidan ser vi i The Path of Cinnabar knappast något apologetiskt – tvärtom fastslår han att ”[t]he influence of Judaism on modern culture and society, by means of both international capitalism and by revolutionary, corrosive political agitation can hardly be denied”. Å andra sidan klargör han, liksom tidigare, att hans kritik av judendomen främst handlar om den sekulariserade, modernistiska judendomen, och om den materialisering av vissa föreställningar (såsom ”utvaldheten”), som tagit sig synnerligen obehagliga uttryck i form av exempelvis marxismen och sovjetkommunismen. Den mer rabiata antisemitism som ser ”Juden” som en metafysisk, absolut ondska och som främsta och enda rot till världens alla problem avfärdas kategoriskt. Det förefaller också rationellt att göra skillnad på medeltidens motsättningar mellan judar och kristna – vilket trots allt handlade om ömsesidiga etniska och religiösa motsättningar av samma typ som de mellan utomeuropéer och européer i Europa idag – och de individer, i vissa fall judiska och i minst lika många fall något helt annat, som av en eller annan anledning omfattat destruktiva ideologier och aktivt arbetat för att skada Europa.
Kontroverser III – Politisk aktivitet
Evolas kontakter med fascismen och nationalsocialismen är en lång och fascinerande historia, och Evolas egen beskrivning tycks överensstämma närmast fullständigt med den andra källor erbjuder. Samexistensen med fascistregimen var synnerligen ojämn till sin karaktär – Evola kritiserade alltifrån regimens ovilja till radikala (eller kanske snarare reaktionära) förändringar, till dess stundom fäartade brutalitet. När han vid ett tillfälle fick höra av en bekant att ”visst vet du att Musslini inte delar er uppfattning?” svarade han: ”synd för Mussolini”. Under perioder blev han också direkt förföljd av våldsamma fascistgrupper, och en av hans publikationer stängdes ner av staten. Slutligen lyckades han genom att utnyttja sympatiserande kontakter inom partiet få möjlighet att publicera regelbundet, och senare kom han att befinna sig i Salórepubliken.
Under perioder reste han också till Tyskland. Trots att han här hade vissa kontakter med SS i den felräknade förhoppningen att omvandla organisationen till någon form av transcendent grundad orden, tycks det främst ha varit den Konservativa Revolutionens företrädare som fallit honom i smaken i Tyskland. Hans kritik av många aspekter av nationalsocialismen satte käppar i hjulen för vidare samarbete, trots att han tolererades i betydligt högre utsträckning än inhemska invånare (han påpekar i The Path of Cinnabar att han, om han varit tysk, sannolikt skulle ha satts i koncentrationsläger för vissa av sina uttalanden). Evolas beskrivning av sina kontakter med fascismen och nazismen är föredömlig, eftersom han vare sig har några problem med att uttrycka avsmak inför exempelvis nazistregimens avigsidor (antingen de rör vad han såg som plebejiska tendenser, eller brutalitet och totalitarism) eller med att framhålla vad han sett som goda sidor inom den. Han behandling av fascismen är av liknande art – stundom faktiskt ännu hårdare, trots att han hela tiden är noga med att ta avstånd från varje form av ”antifascism” och undvika ursäktande svansviftande. Den av moderna akademiker avskydde ”fascisten” har alltså lustigt nog betydligt mindre tendenser till att romantisera ”den egna” sidan i andra världskriget än vad de erbarmliga kritiker som idag mer eller mindre uttalat menar att Sovjetunionen och Amerikas Förenta Stater verkligen förkroppsligat någon form av moralisk godhet och ”räddat” Europa (från vad och för vad, kan man fråga sig). En period där 50.000.000 människor dog är inte en fråga om en moralisk kampsaga mellan ”gott” och ”ont”, vilket Evola bättre än de flesta tycks ha förstått.
Det finns förstås fler kontroverser kring Evola – inte minst att han under efterkrigstiden anklagades för att ha bidragit till terrorism i Italien (anklagelser som från vänsterextremt håll givetvis kvarstått oförändrade, trots att han frikändes av domstol). Denna text har dock syftat till att recensera en bok, och inte samtliga missuppfattningar eller diskutabla punkter rörande Evola, varför jag får göra halt här.
Avslutning
The Path of Cinnabar är, sammanfattningsvis, fullständigt oumbärlig. Den ska stå i bokhyllan, om man har något som helst intresse för religion, politik, andlighet, okuvlig och kompromisslös kamp för det man tror på, eller helt enkelt den europeiska högerns (den verkliga högerns) intellektuella historia. Den utgör kanske inte en idealisk inkörsport till Evolas tanke – att den rör sig över ett så enormt fält förhindrar det. Däremot utgör den en källa till djupare förståelse för vad som är väsentligt i Evolas tänkande, alldeles bortsett från att det är riktigt underhållande att se honom tillämpa sina egna metoder på sig själv. Boken är mycket kompetent översatt av Sergio Knipe, utgiven av Integral Tradition och är till och med som produkt klart tilltalande. Ett smakfullt och stilrent omslag pryder såväl den häftade versionen som klotbandsversionen. Jag kan bara upprepa mitt inledande omdöme: den viktigaste boken på flera år.
”The desert grows – Woe to him whose desert is within”
- Friedrich Nietzsche
Vilket av hans verk är en bra introduktion då?
Franz
3 Aug 09 at 8:33
Franz:
Beror nog lite på hur intresserad man är, och varför. Men ”Men Among the Ruins” tycker jag är en bra introduktion till hans politiska tänkande. Vill man bara provsmaka Evolas ”inre attityd” är faktiskt Meditations on the peaks en utmärkt början – det är en samling essäer om (främst) bergsbestigning. Till slut bör man förstås ge sig i kast med ”Revolt against the modern world”. Samtliga finns att tillgå på adlibris och liknande ställen.
admin
3 Aug 09 at 8:51
Serdeles godt skriven bokmelding! Blei lest med liv og lyst; har tinga boki i helgi, so no gler eg meg =)
Reinhardt
3 Aug 09 at 8:58
Tack för ett värdefullt inlägg. Jag har mest av troskyldiga skäl läst Evola, och tillstår att mycket är intressant men minst lika mycket framstår för mig som totalt obegripligt och rörigt. Kanske en kollision mellan Evolas och min egen ”personal equation” för att använda din texts uttryck
Det som han nu hatar med pervers etnocentrism, materialism, kommunism, avundsjuka, paranoia, rovkapitalism, egoistiska borgerliga charlataner, politisk korrekthet, pornografi etc. — detta ÄR ju judisk kultur, och judaiserade gojers kultur. 1900-talet är judens århundrade och dess nojor, estetiska känsla, sensibiliteter, hysteri har vi ärvt (nästan) allihop.
Samtidigt finns det åtskilliga exempel på fantastiska judar, men märk väl att de exempel jag känner till har konverterat till antingen katolicismen eller ortodoxin (inte protestantismen, förmodligen eftersom den är genomjudaiserad) .
Så ”antisemitism” i betydelsen förkastande av judarna enbart på grund av dessas etnicitet är en irrlära. Slipper vi judarna men fortsätter i en judaiserad psykopatologisk kultur så är ju inte särskilt mycket vunnit.
wodinaz
3 Aug 09 at 10:14
” hur förklarar man exempelvis att i fysiologisk mening synnerligen rasrena länder som de skandinaviska och Holland långt innan någon massinvandring kommit till stånd utvecklat ett ideologiskt klimat av självförnekelse, total brist på andlighet (i någon form överhuvudtaget), egalitarianism och individualistisk alienering och atomisering? Uppenbart finns i den andliga och kulturella etniciteten, oavsett vilken betydelse man vill tillmäta biologiska förhållanden, och betydande plasticitet – en grupps “bioetniska” komposition är inte någon säker indikator på en viss typ av samhällsutveckling.”
Känner du till någon som försvarar en sådan position (på ett seriöst sätt)?
Andreas Törner
3 Aug 09 at 10:17
wodinaz,
Protestantismen genomjudaiserad? Utveckla gärna. Och menar du protestantismen som helhet (d.v.s. fr.o.m. Luther & co.) eller bara typ svenska kyrkan i dag?
Andreas Törner
3 Aug 09 at 10:30
Angående Evolas syn på judefrågan så skrev ju O´Meara en intressant text på TOQ Online för ett tag sedan:
http://www.toqonline.com/2009/04/evolas-anti-semitism/
Andreas Törner
3 Aug 09 at 10:32
wodinaz:
Materialismen och egalitarismen bröt på allvar igenom 1789, förstås (även om grunderna lagts innan), och där spelade sekulariserade judar en roll – men även filosofer och politiska aktivister som måste sägas ha kommit ur ”intern” europeisk tradition. Voltaire hängde med frimurarna lika mycket som halvassimilerade judiska köpmän, om man säger så. Och det vore absurt att inte härleda exempelvis dagens invandringspolitik och sexualitetssyn till åtminstone delvis kvantitativa uppfattningar om människan som ”fritt subjekt” och ”förnuftsvarelse”, där alla former av traditioner är värdelösa tills motsatsen har bevisats. Dessa uppfattningar – politiskt den borgerliga individens gripande av makten i staten – var förutsättningen för marxismen, och även om man kan peka på judiskt inflytande i revolutionernas Europa går det knappast att skylla ifrån sig hela problemet.
Men, viktigare, är frågan hur adekvat beskrivningen ”judisk” är när det kommer till beteenden som inte är specifikt judiska. Jag skulle vilja påstå att de flesta problem vår kultur har (vare sig det är materialism, självhat, hypersexualisering, egalitarism mm) existerar i samtliga mänskliga kulturer – de är i varje fall knappast exklusivt ”judiska” (huruvida Juda eller det ursprungliga Israel hade mer porr och genuspedagogik än andra kan ifrågasättas, om jag får vara lite dryg). Och hur ska man se på den växande upplösningen av det judiska samfundet i diasporan – ungefär hälften av alla judar i USA gifter sig idag med icke-judar, och man kan anta att en hyfsad andel av dessa kommer att få barn som saknar eller har en mycket begränsad judisk identitet. Om vi för enkelhetens skull antar att judar är primärt eller ensamma ansvariga för att ha skapat ett klimat där kulturell upplösning blivit norm, är det uppenbart att stora delar av deras egen grupp också påverkas negativt av detta. Som ”gruppevolutionär strategi” ter det sig tämligen förfelat – vilket i sin tur om inte annat visar på att det knappast handlar om någon ZOG-artad kontroll över utvecklingen, utan snarare om specifika judiska grupper som utövat ett inflytande de trott vara fördelaktigt (i exempelvis Marx fall ser man ju dessutom en ganska negativ inställning till judendomen som kollektivitet, och det ”judiska” i ”urmarxismen” blir mer en fråga om kulturellt betingad predisposition än om någon vilja att bevara den egna kulturen eller biologin, även om andra sedan tagit upp den med andra syften).
Problemet vår kultur har är inte att perversion (sexualliberalism), avundsjuka (jämlikhetsiver) eller egoism (ekonomisk profitlystnad) existerar, utan att de upphöjts till normativa strukturer, till överordnade tankemönster som faktiskt definierar samhället och till vilka alla måste förhålla sig. Där är det givetvis relevant att diskutera den judiska etnicitetens historiska roll – att hävda att exempelvis kommunismen är orelaterad till judisk identitet vore som att säga att Apartheid inte har med vitas historia att göra, och på samma sätt är det förstås relevant att fundera på varför Hollywoodfilmer och massmedia är utformade som de är. Men Europas problem är långt ifrån exklusivt ”judiska”, och skulle precis som du skriver inte vara det LÄNGRE ens om det faktiskt vore så att judar ursprungligen ”legat bakom” alltsammans.
Om folk inte förstår vad som är problemet med situationen, eller ens uppfattar den som problematisk, är det rätt irrelevant exakt vilka som gjort vad för att åstadkomma den.
admin
3 Aug 09 at 10:51
Törner:
Jag ger enbart uttryck för en position i ovanstående uttalande – den att biologisk ras i sig själv är en otillräcklig grund för samhällsanalys. Den positionen delar jag med Evola. Någon annan position finns inte representerad i stycket ifråga.
Du kanske menar en fiktiv position där biologisk ras är ensamt avgörande för en kulturs funktion och storhet? Eftersom jag själv inte tycker att den positionen är seriös, känner jag inte till någon som försvarar den på ett sätt som jag skulle se som seriöst. Däremot är det knappast något som inte förekommer, och historiskt har det förekommit i mer eller mindre extrem form vid flera tillfällen. Och då menar jag givetvis inte att någon förnekar att ord kan påverka saker och ting, utan åsikten som tillmäter den zoologiska ”rasen” samma roll som marxismen tillmäter ”klassen” i den bredare samhällsutvecklingen.
admin
3 Aug 09 at 11:09
Törner:
O’Maeras text om Evolas antisemitism är riktigt värdefull, den rimliga synen på det judiska maktövertagandet i de vita länderna är just att de fanatiskt och intensivt har exploaterat de sämre tendenserna i vår egen utveckling och satt sin egen prägel. De underblåste och understödde naturligtvis protestantismen i den mån de kunde eftersom det gynnade deras intressen, men det var knappast de som ”uppfann” den. I sitt ursprung är den av judisk karaktär i så måtto att den är gammaltestamentlig, stor fokus på textläsning, strävade efter att rensa ut all européisk karaktär som kristendomen erhållit genom medeltiden. Censurera alla hjältar, helgon, martyrer, förkasta auktoriteten och förneka historien.
Lite grand som politisk korrekthet och etnomasochism, fast på ett annat plan. Den har väl primärt varit ganska rotlös och ett maktinstrument och blivit alltmer judaiserad och konform med makten, därav den totala urartningen idag. Men jag vill nog hävda att det fanns frö till judaisering från början.
Solguru: Frimureriet och juderiet är och har alltid varit ”partners in crime”, frimureri är ju mer eller mindre kabbalah för gojer.
wodinaz
3 Aug 09 at 11:38
Annars var artikeln om Evolas antisemitism intressant, om än präglad av vissa förutfattade meningar. Man bör nämligen inte bara notera att Evola begränsade sina skriverier om frågan efter kriget, utan också notera att han i stort sett BÖRJADE ägna sig åt den i samband med att rörelser av med viss anti-modernistisk böjelse tog upp den – rörelser han hoppades att påverka. Att Evola överlag såg historien som en ”kamp mellan Arier och Semit” blir nämligen totalt verklighetsfrämmande, om man faktiskt läser exempelvis Revolt Against the Modern World, eller något han skrivit som inte varit explicit riktat till samtida fascister (sedan kan man även analysera vad han menar med ”Arier” genom att läsa The Doctrine of Awakening – korrespondensen med exempelvis Hitlers begrepp är obefintlig). Snarare handlade det om att försöka introducera den egna, generella, historiesynen genom att vända sig till grupper som skulle kunna tänkas vara mottagliga. Att ”juden” hos Evola är mer en symbol för (och, där det faktiskt handlar om judiska gruppers inflytande, ett symptom på) en problematik än en konkret ”judisk världsmakt” som ”härskar” i någon koordinerad och medveten mening visas om inte annat av hans läsvanor och bredare resonemang.
Därmed inte sagt att Evola ”inte var antisemit egentligen” eller något liknande, men hans intresse i frågan om faktiska judars faktiska aktiviteter tycks ha varit helt knutet till möjligheten att påverka fascismen till att bli en mer ”absolut reaktionär” rörelse.
admin
3 Aug 09 at 11:39
Intressant, kul att du visar denna sida ibland.
Arete
3 Aug 09 at 14:15
Visst skrev Evola en del bra saker, men på den traditionalistiska scenen var han relativt ensam om flera grundläggande uppfattningar. Hans ”kristofobi” är sannolikt ett arv från hans tidiga bakgrund som modernist och dadaist. Vad Guénon menar med Gud och vad Evola menar med Tradition är sedan mycket olika saker. Mest intressant är väl Evola i politiska avseenden. Andligt är han lika ”djuplodande” som Alain de Benoist och man befinner sig där ofta på mycket grunt vatten.
Fas
3 Aug 09 at 14:58
Är detta Evolas sista verk? Eller skrev han fler böcker efter Path of Cinnabar, men som ännu inte översatts? Gedigen recension. Som jag förstått det gifte han sig aldrig eller skaffade sig barn. Stämmer det eller har jag fått det om bakfoten?
Erik (Hymer)
3 Aug 09 at 15:16
Franz frågade vilken som är bästa inkörsporten. Jag hade själv tänkt börja med Revolt against the modern world. Har för mig att jag läst att den skulle vara bra att börja med, och den anses väl dessutom som hans stora mästerverk (iaf om man får tro på Integral Traditions beskrivning av boken på deras site).
Erik (Hymer)
3 Aug 09 at 15:22
En smula offtopic, men angående den grupprevolutionära strategin som ifrågasattes tidigare i kommentarerna kan det ju nämnas att ”judarna” gärna söndrar goyernas samhällen för att försäkra sig om att de själva inte skall bli förföljda. Trots att de själva drabbas av mångkulturen i västländerna föredrar de ändå detta framför ett enat och vredgat europeiskt folk.
Erik (Hymer)
3 Aug 09 at 16:02
SG,
Jag frågade efter exempel på den position som du och Evola kritiserar – huruvida du kunde ge konkreta exempel på den. Jag känner inte till några, därför frågar jag.
Med ”seriös” menade jag givetvis inte att du skulle hålla med – det framgår liksom ur texten att du inte håller med. Jag ville mest undvika exempel som Combat 18 eller dylikt.
Andreas Törner
3 Aug 09 at 17:29
wodinaz,
Är inte protestantismen snarare en germanisering av den romerska katolicismen? Att arier fokuserar på gamla testamentet och därmed blir mer chauvinistiska gynnar knappast judiska intressen.
Läst ‘Judarna och deras lögner’, av Luther? Nu är jag inte alls kristen, men protestantismen verkar vara det som mest är i harmoni med den germanska folksjälen – om man nu måste välja en variant av kristendomen. Alfred Rosenberg hade en del att säga om det….
Jaja, låt oss inte sväva ut för långt.
Andreas Törner
3 Aug 09 at 17:36
Arete:
Den här typen av frågor är i själva verket betydligt viktigare för mig än det politiska – det senare ser jag mer som en ”plikt” och ett självklart ansvar än som någon sorts mening med livet. Samtidigt måste man någonstans vara realistisk och se vad som är värt att driva hårt och vad som inte är det, i alla fall i detta sammanhang.
FAS:
Att jämföra Evola med Benoist är orättvist, i alla fall om man gör det i fråga om andlighet (de har bägge goda sidor av annat slag, förstås). Evolas förståelse för exempelvis Tantra och Buddhism var i princip oklanderlig, hans synsätt har en enorm förmåga att fungera som en bro från en sekulär tankevärld till en annan, och han erbjuder dessutom oerhört mycket på andra områden. Guénon delade inte din uppfattning om att han och Evola skrev om helt olika saker, och det är faktiskt snarast du som står ensam i ett så dikotomiskt förhållningssätt. Därmed inte sagt att du inte har en poäng – Evola satte sig inte förrän sent in i kristendom och, om uttrycket tillåts, Bhakti-andlighet (vilken även den förhåller sig till tanken på att nutidens andliga möjligheter begränsats kraftigt). Taget för sig självt och satt i fel sammanhang kan hans stringenta, i viss mening ”känslokalla”, förhållningssätt till andlighet sluta ganska illa, vilket det finns ganska många exempel på. Att läsa Evola utan att samtidigt sätta sig in i andra perspektiv kan bli problematiskt. Fördelen med honom är, bland annat, att han hela tiden strävade efter en ”realism” som kopplade andligheten till det mer eller mindre direkt erfarbara, vilket (återigen) gör honom till en effektiv bro ut ur det materialistiska (men egentligen helt subjektiva) mentala fängelse som kommit att gälla som objektiv sanning i västvärlden.
Erik:
Evola hade som sagt en extremt fientlig inställning till ”borgerligt liv”, vilket tog sig synnerligen originella uttryck vad gällde hans syn på sexualitet och familjebildning (bland annat skaffade han mycket riktigt inga barn). Det ska givetvis inte tolkas som att han var emot familjen som samhällsbyggssten – på den punkten förespråkade han en patriarkal familjeordning av traditionell typ. Det här är en av många orsaker till att Evola, trots att han erbjuder både briljant kritik och många konkreta förslag vad gäller förhållningssätt och metoder att utöva i den moderna världen – inte utan vidare kan tillämpas som någon sorts politisk guru. Resultatet skulle mycket väl kunna bli farsartat in i det extrema.
Törner:
Evola menade att samtida nationalsocialism till stor del utgick från det perspektivet, och även om det möjligen kan diskuteras (särskilt i enskilda fall) tycker jag att han har rätt i stort. Skalar man bort en del sentimentaliteter från stora delar av den nuvarande radikalhögern skulle jag nog mena att man hittar precis den grundinställningen både här och där. Samtidigt tycker jag att det finns viktigare saker att ägna sig åt än att dividera om personer lika marginaliserade som jag själv, och därför har jag naturligtvis noll intresse av att dra igång onödiga diskussioner huruvida grupp eller individ X är Y eller inte. Eftersom jag är väl medveten om din personliga inställning till mig (eller rättare sagt till mitt synsätt – ”personliga” åsikter kan vi av logiska skäl omöjligt ha om varandra) är jag tyvärr också tvungen att misstänka att du inte frågar för att du är intresserad, utan som en sorts dold polemik. Det är lite halvtrist, faktiskt.
admin
3 Aug 09 at 18:06
Solguru
Tack för tipset. Är The doctrine of awekening för ”tung” för att börja med då? Jag tycker nämligen att Doctrine… och Ride the tiger verkar vara hans mest intressanta
Franz
3 Aug 09 at 19:22
Franz:
Doctrine of the Awakening är visserligen ”tung”, men den går utmärkt att börja med ändå. Dock är den bättre för att förstå tidig buddhism än för att förstå Evolas verk som helhet (även om de två hänger ihop i viss mening). Det torde vara den av Evolas böcker som haft störst relevans utanför både det politiska och det perennialistiska/traditionalistiska fältet, eftersom den är så oerhört ”korrekt” vis-a-vis de tidigaste buddhistiska doktrinerna.
admin
3 Aug 09 at 19:37
Jag frågar inte som en dold polemik, faktiskt. Tyvärr tycker jag bara att både du och Evola (det jag läst av honom) bygger upp straw men som ni kritiserar, och detta kanske bäst illustreras genom att be om konkreta exempel som faktiskt inte finns. Det gynnar nog allt och alla om man lämnar fantasifostren därhän och håller sig till genuina sakfrågor – och faktiskt är det fantasifoster det rör sig om när man talar om ZOG-teorier eller biologisk determinism (jag minns inte om just du använt det begreppet, men det är utbrett inom den europeiska nyhögern) vad gäller några som helst relevanta politiska rörelser.
Det faller på sin egen orimlighet att en politisk rörelse skulle ägna all sin energi åt att forma en kultur och en världsåskådning från grunden om man bara trodde att det var oviktigt, overkligt eller marginellt. Och både den tyska nationalsocialismen och efterkrigstidens White Nationalism har enträget betonat kulturens vikt eftersom den nuvarande kulturen är en självmordskultur. Marxismen, däremot, är explicit materialistisk-determinstisk (varför det är lite oklart hur det kommer sig att den finns som politisk rörelse). Varken sociobiologin eller nationalsocialismen är däremot deterministiska.
Jag vågar påstå att du missförstått nationalsocialism, judaismkritik och sociobiologi från grunden, att döma av det du skriver om det. Om inte, så skriver du mot bättre vetande – men oavsett vilket, så kan ett påpekande vara på sin plats ibland. En jämförelse: att läsa din/Evolas nationalsocialismkritik är för mig som jag kan tänka mig att det är för dig att läsa Richard Dawkins religionskritik (d.v.s. det träffar bredvid målet eftersom det bygger på oförståelse – även jag tycker att Dawkins är larvig). Självklart är det däremot upp till mig att faktiskt reda ut begreppen och positionerna jag och de mina står för, och på den punkten lovar jag att bättra mig.
Åter, nej, det är inte i polemiskt syfte jag frågar – jag föredrar en seriös debatt.
Andreas Törner
3 Aug 09 at 19:41
En annan, mycket liten men ändå intressant kategori Evolakommentörer är förstås vad jag skulle vilja kalla ”vänsterrevisionisterna”, såsom Bo Cavenfors: http://caveforspositionnr2nyasvartafanor.blogspot.com/2006/07/evola-den-mest-obegriplige-av-alla.html?zx=9b9d71d2131bafcb
”Javisst var Evola fascist. När fascismen fortfarande var socialt radikal. Men Mussolini och hans ”rörelse” förändrades och fick andra tillbedjare, tex Winston Churchill, medan det visade sig att Evolas ideal var omöjliga att förena med den sekulariserade och alltmer kapitalistiskt orienterade fascismen.”
Här låter det ju som om Evola främst skulle sympatiserat med den tidiga fascismens syndikalistiska sidor, vilket förstås är helt absurt. Typiskt för det sätt på vilket många intellektuella försvarar olika högerradikala tänkare och författare, Nietzsche och Strindberg är klassiska exempel. (särskilt patetisk var förstås Peter Birros strindbergserie, där den store slödderhataren framställs som någon slags urkommunist) Vissa människor tycks inte kunna med att upskatta litteratur eller filosofi som inte stämmer överens med deras världsåskådning, varför de förvränger det lästa så att det passar deras böjelser.
JN
3 Aug 09 at 20:39
Törner:
När det gäller att jag (eller Evola) inte skulle ha ”förstått” nationalsocialismen kan jag tyvärr inte ta åt mig ett dugg (det är viss skillnad på att inte förstå saker och ta avstånd från dem). Jag har läst Mein Kampf ett par varv, har en bra hög med historie- och citatböcker från NS-tyskland, och har i övrigt tagit del av stora delar av tredje rikets propaganda och material. Hur man kan förneka att den övergripande tendensen är materialistisk – i meningen att tillvaron är grundad i en fysisk-biologisk process, möjligen reglerad av någon ”naturlag” – övergår däremot mycket riktigt mitt förstånd. Begrepp som ”själ” och ”öde” förefaller överlag (med vissa undantag) vara uttryck för en i allt väsentligt zoologisk process, som möjligen kan romantiseras i en pseudoreligion för att möta vissa mänskliga ”behov” av tro. Givetvis måste jag ändå reservera mig lite här – med lite fantasi kan man nog hävda att exempelvis Rosenberg har åtminstone tendenser till annat tänkande. Ändå hävdar han till stor del att blodsrenhet legat till grund för i stort sett allting konstruktivt, och att idéer är knutna till rastyp. Eller menar du att han inte gör det?
När det sedan kommer till White Nationalism skulle jag hävda att man här går längre i den här riktningen. Pierce skrifter där han försöker uppbåda någon sorts ”känsla” av ”vördnad” inför ett materiellt kosmos och rasens fortlevnad in i framtiden upphör inte att vara just materialistiska och biologistiska (vilket INTE innebär att man menar att allt är direkt översättbart till biologiska termer, vilket vore något annat och naturligtvis direkt absurt). Läs vidare exempelvis Revilo P. Olivers efterord till ”The Enemy of Europe” där han tar avstånd till och med från Yockeys synnerligen svaga tendenser till metafysik, samtidigt som han kommer med geniala analyser som att Zoroaster knappast kan ha varit arier, eftersom han i så fall aldrig skulle ha kommit på en doktrin av den sort han gjorde (vilken stöter sig med Olivers egna idéer om vad som kan anses ariskt och inte). Om man läser Oliver eller lyssnar på Pierce och sedan inte menar att det handlar om purbiologisk och materialistisk rasism som gått så långt som överhuvudtaget är möjligt, förstår jag inte vad det är man läser. Det innebär, återigen, inte att man är ointresserad av kultur, men att man är ointresserad av allting som inte på ett eller annat sätt kan återföras på ett i allt väsentligt genetiskt rasbegrepp. Själv tycks du ju exempelvis hävda att protestantismen och en gammaltestamentlig bibelsyn kan vara helt ok, om den tillämpas för att i någon mening skydda rasen. Det är ett perspektiv som är totalt främmande för mig.
När det kommer till sociobiologin blir det en annan fråga, åtminstone om man inte ser den som en Weltanschauung, utan som en teori. Även om ingen riktigt trovärdigt har förklarat för mig i vilken mening en ”etnisk grupp” verkligen agerar efter ”sociobiologiska principer” med någon typ av vetenskaplig lagbundenhet, är jag alls inte främmande för att den typen av teorier skulle kunna formuleras på ett meningsfullt sätt. Det vore intressant, om bara någon tog tag i det (alternativt uppmärksammade mig på det).
Med allt ovanstående sagt: om vi skiter i att kasta anklagelser för missförstånd på varandra, så vore det faktiskt bra om du förklarade i vilken mening nationalsocialismen, eller kanske helt enkelt ditt eget synsätt, INTE är materialistiskt och ”zoologiskt”.
admin
3 Aug 09 at 21:12
Solguru:
Mitt i denna något affekterade ordväxling vill jag bara skjuta in att du har en fantastisk förmåga att formulera dig nyanserat, ledigt och engagerande utan att någonsin förfalla till överspänd akademisk jargong. Jag läser de flesta av dina artiklar med mycket stor behållning. Så även denna.
Nilrik
3 Aug 09 at 22:13
SG
Jag påpekade endast den uppenbara skillnaden mellan Evolas traditionsbegrepp och Guènons Gudsuppfattning.
En intressant intervju med traditionalisten Nasr kan kasta ytterligare ljus över relationen Evola, Guènon och traditionalismen:
”Men han var lite speciell av sig. Eftersom han var italienare hade man kanske väntat sig att han skulle känna en viss sympati med kristendomen men så var inte alls fallet. Snarare kunde han liknas vid en japansk samuraj. Dessutom såg han kejsartidens Rom som ett slags initiatorisk statsbildning såtillvida att om man föddes i kejsartidens Rom, fick man genom födseln en form av gudomlig initiation. Och han hade den egendomliga uppfattningen att denna form av initiation försvann i och med kristendomens ankomst till Italien.
En gång sa han något märkligt till mig. ”Vet ni vart alla riktiga italienare har tagit vägen?” frågade han. ”Nej”, svarade jag. Då sa han: ”De har rest till Preussen och lämnat kvar dessa mandolinplinkande uppassare i Italien.” Hans syn på disciplin fick en att tänka på romerska imperiets vaktstyrka och pax romana, kejsarmaktens genomdrivande av lag och ordning i staten. Han ansåg även att det kungliga ämbetet gick före det prästerliga vilket stred inte bara mot Guénons åsikter utan även mot hinduismen och övriga traditioner. Sådana tankar överensstämmer inte alls med det traditionella synsättet vilket gör att han måste läsas med försiktighet.
Evola hade inte heller mycket till övers för det yttre eller exoteriska troslivet. Det spelade ingen roll för honom om kyrkorna eller moskéerna eller synagogorna stod tomma eller var fulla av folk. Det enda viktiga i hans ögon var esoterisk kunskap för den andliga eliten. Och detta överensstämde inte heller med vad Guénon lärde. Även om han alltid betonade det esoteriskas betydelse, så försvarade han också det exoteriskas roll i troslivet. Därför går det inte att helt och fullt räkna in Evola i den Traditionella skolan så som denna formulerats hos Coomaraswamy, Schuon och Guénon. Men Evola har ändå utvecklat många viktiga traditionella idéer.”
Källa: http://cafeexpose.wordpress.com/2008/03/05/seyyed-hossein-nasr-om-sitt-mote-med-julius-evola/
Fas
4 Aug 09 at 1:51
SolGuru, som jag har förstått det är du stenhård antritranshumanist? Detta är en ju en fråga av högsta intresse, då den torde ha potential att splittra fascismen inom en inte alltför avlägsen framtid. Ser gärna att du demolerar den med din vanliga intellektuella hederlighet, stringens och torra humor.
Arete
4 Aug 09 at 22:33
FAS:
Jag håller med om det mesta du skriver, även om delar av det handlar om att övertolka delar av Evola. För det första skrev Evola nästan enbart om esoterik, och vad samhällslivet (inklusive barnafödande) anbelangade skrev han ingenting – hans rekommendationer rörde människor av en viss typ. Att folk i allmänhet borde sluta föda barn kommer alltså inte riktigt på fråga.
När det gäller frågan om krigar- kontra prästkast är det faktiskt en sanning med modifikation att Evola så att säga ”favoriserade” krigarkasten/den politiska kasten – tvärtom hade han en liknande historiemorfologi som Guénon där den desakraliserade krigarkastens usurpering av makten var ett lägre stadium än det föregående. Däremot tog han ju ställning för Imperiet och Ghibellinismen kontra Påvemakten i analysen av Italiens historia, och det torde väl ha varit det (förutom det han själv refererar till som sin ”personal equation” samt hans fascination för Bhagavad-Gita och tidig Buddhism) som gjorde att han ändå lade energi på att framhålla vissa krigarkvalitéer som överordnade de prästerliga. För övrigt var Evola och Guenon helt överens om att den ultimata statsmakten (”Divine Sovereigns” mm) var en kombination av kungliga och prästerliga kvalitéer – alltså det politiska och det sakrala – det är bara det att Evola, dels på grund av hur han såg situationen i Europa, och dels beroende på personliga drag (som kanske kan ses som problem) förespråkade en mer ”aktiv” version av andlighet än Guenon.
Dock hårklyverier – jag är väl medveten om att det finns problematiska aspekter av Evola. Däremot är dessa inte av den arten att han bör förkastas – och hans värde som ”ögonöppnare” för vissa annorlunda sätt att tänka på kan överhuvudtaget inte överskattas i tider som dessa.
admin
6 Aug 09 at 17:28
Nilrik:
Tack så mycket – din blogg tar sig i allra högsta grad även den.
Arete:
Är vi verkligen ”fascismen” i dagsläget?
Trams… Förlåt, transhumanism är förstås ingen favorit för min del, nej. Däremot tenderar jag, som jag brukar påpeka, försöka hålla mig till att angripa fenomen av större relevans. TH känns i så fall mest värt att ta upp som någon sorts symptom på den moderna världens dummare sidor. Men den som lever får se.
admin
6 Aug 09 at 17:29
Solguru
För att klargöra det väsentliga i traditionalismen (och här förenas alla större autentiska traditioner) så skall den prästerliga kasten ha auktoritet över både den politiska kasten och krigarkasten på andlighetens och moralens områden. Detta är läran om tronen och altaret där staten skall återspegla skapelseordgningens hierarki där Gud verkar på alla nivåer och där alla nivåer har att underordna sig det gudomliga. Den bysantinska kristendendomen är här lika med den traditionellt katolska: staten använder svärdet först och främst ad nauteam et iusdum sacerdotis (genom prästerlig välsignelse) till försvar av kristendomen och imperiet.
Denna lära återfinnes även i hinduismen och islam.
Fas
6 Aug 09 at 19:19
FAS:
Man kommer ändå inte ifrån sådant som att kejsare (liksom kalifer mm) inom ett stort antal traditioner förenat det andliga och det politiska ämbetet – där är faktiskt Evola och Guenon överens. Det ska förstås inte sammanblandas med att den sekulära staten usurperar makten över kyrkan (som skett inom protestantismen, och som idag har sina pinsammaste konsekvenser i den ”demokratiskt styrda” svenska kyrkan).
Med detta sagt: jag är medveten om att Evola drog delar av detta resonemang för långt, vilket i sin tur hade att göra med en tidigt grundlagd, aggressiv antikristendom som stundom kom honom att analysera även österländska traditioner på ett märkligt sätt. Däremot har han många fördelar – inte minst har hans ”praktiska teorier” avsevärd tillämplighet, och ger möjlighet att åtminstone börja söka andlighet även då existerande andliga uttrycksformer inte erbjuder någon väg.
admin
6 Aug 09 at 19:37
Okej, ett sista svar är på sin plats.
Jag ifrågasatte inte huruvida du hade läst böcker om nationalsocialism, jag ifrågasatte huruvida du hade förstått. Dawkins har uppenbarligen läst massvis med böcker om religion – tycker du att han har förstått religionerna han kritiserar, om du utgår ifrån hans kritik? Givetvis är det skillnad på att inte förstå och att ta avstånd, men din ”kritik” (smutskastning, faktiskt, eftersom den är osaklig) bygger ju på felaktiga premisser, och din ”kritik” är det enda jag har att tillgå när jag bedömer om du förstått ämnet.
Jag har aldrig förnekat eller bekräftat att den ”övergripande tendensen är materialistisk – i meningen att tillvaron är grundad i en fysisk-biologisk process,”, så det är lite tråkigt att du byter ämne.
”Läs vidare exempelvis Revilo P. Olivers efterord till “The Enemy of Europe” där han tar avstånd till och med från Yockeys synnerligen svaga tendenser till metafysik”
Men materialism är ju en metafysisk teori bland många, och du sa ju att WN var materialistiskt. Hur ska du ha det?
”Själv tycks du ju exempelvis hävda att protestantismen och en gammaltestamentlig bibelsyn kan vara helt ok, om den tillämpas för att i någon mening skydda rasen.”
Nej, det tycks jag inte alls hävda. Jag diskuterade om protestantismen var judaiserad eller inte – jag påstod aldrig att den var okej. Tycker bara att den är mer i harmoni med den germanska folksjälen än vad t.ex. katolicism är… inte riktigt samma sak som att tycka att den är ok.
”[det vore] faktiskt bra om du förklarade i vilken mening nationalsocialismen, eller kanske helt enkelt ditt eget synsätt, INTE är materialistiskt och ‘zoologiskt’”
Varför skall jag förklara något sådant (jag har aldrig sagt att så är fallet) och vad menar du med ”materialistiskt”? Till skillnad från cartesiansk substansdualism? Till skillnad från platonism? Materialism i normativ mening: att bara materiella ting (typ, pengar) har värde? Materialism kan betyda hundra olika saker, så du får definiera din frågeställning bättre om jag skall kunna svara på frågan. Vad gäller sistnämnda alternativ så är saken ganska klar eftersom både dygder och kultur kan ha värde, utöver materiella ting. Vad gäller de andra två så tycker jag inte precis att en nationalsocialist med nödvändighet faller under den ena eller den andra kategorin…
För att förtydliga min första fråga ytterligare (eftersom du tycks ha missat den, då du talar om annat):
Du skriver:
”hur förklarar man exempelvis att i fysiologisk mening synnerligen rasrena länder som de skandinaviska och Holland långt innan någon massinvandring kommit till stånd utvecklat ett ideologiskt klimat av självförnekelse, total brist på andlighet (i någon form överhuvudtaget), egalitarianism och individualistisk alienering och atomisering?”
Positionen du kritiserar här (även om du inte använder just det begreppet begreppet) är genetisk/biologisk determinism, och problemet är att det inte finns någon som försvarar en sådan position. Det uppenbara svaret på frågan, för både sociobiologer och nationalsocialister, är att miljö/kultur också spelar roll (även bekvämlighet och dekadens) – varför skulle det inte kunna bli så som du beskriver? I debatten om arv och miljö (nature/nurture) så finns det INGEN biolog som är ”arv-determinist”, även om en massa judiska marxist-boasianer (ohederligt, givetvis) påstår det om både sociobiologer och nationalsocialister. Däremot finns det en del ”antropologer” (som är väldigt populära i vänsterakademikermiljön) som är miljö-determinister, sådana som bl.a. hävdar att BARA miljö orsakar intelligensskillnader mellan raser (att gener inte spelar roll).
Alltså: positionen du kritiserar (och som du påstår är nationalsocialism) är en straw man, och därav min fråga om exempel. Det är väldigt tråkigt att du använder dig av den typen av retorik, eftersom den bara är skadlig för vårt folk.
När frågan sedan kommer till materialism, så måste man som sagt först definiera vad materialism är – jag vill påstå att ns/WN inte med nödvändighet måste ta ställning vad gäller materialism enligt de flesta definitioner (det finns väl ingen anledning att man inte exempelvis både skulle kunna vara ns och platoniker).
Nu skall jag däremot lämna dig i fred. Många av dina texter har varit bra, så jag önskar dig lycka till med skrivandet i fortsättningen!
Andreas Törner
6 Aug 09 at 19:51
Törner:
Det här kan jag bemöta ganska snabbt: jag kritiserar inte ”genetisk/biologisk determinism” i den begränsade mening du beskriver den. I det specifika fallet du tar upp kritiserar jag en viss typ av biologisk logik – man skulle mycket väl kunna hävda att rasrenhet automatiskt för med sig goda ting (jfr The Turner Diaries mirakel i ”frizonen”) utan att för den sakens skull totalförneka andra faktorer. Det är faktiskt inte jag som bygger upp straw men här – i varje fall inte om din kritik av mig grundar sig i att jag hävdar att NS/WN är ”biologiskt deterministiska” i någon fullständig mening – det är överhuvudtaget inte frågan.
Visserligen ger tänkare som Oliver och Pierce uttryck för något som kommer ytterst nära ett sådant synsätt (vad gäller relationen mellan ras och tanke, till exempel), men synsätt som har fler inslag av ”arv och miljö” är inte automatiskt bättre.
Sedan handlar det om oerhörd begreppsförbistring här – när det gäller exempelvis en term som ”metafysik” syftar jag givetvis inte på den bredare definitionen, utan den föreställning som menar att det ligger något utanför och bakom verkligheten som inte är tillgängligt för konventionell empiri. Inte bara vilken ”överfysik” som helst. Med materialism menar jag uppfattningen att verkligheten ytterst består av materia, och att exempelvis medvetande är en funktion av denna materia. Att ingen andlig grund för verkligheten existerar, eller (möjligen) att den i varje fall inte är väsentlig, eftersom den inte kan påvisas genom empirisk observation. Standarddefinitionen av filosofisk materialism, alltså.
Men eftersom du nu gjort sorti kan vi släppa resten – vi får säkert anledning att återkomma till samma sak.
admin
6 Aug 09 at 20:04
Solguru
Jag som förläst mig på både bysantinsk historia och den katolska medeltiden skulle då vilja tillägga att detta ursprungligen löstes genom påve Galatius encyklika om diarkin – läran om de två makterna. Detta var under kyrkans enhetstid så dokumentet sammanfattar tydligt den ursprungliga läran om kejsarens och kyrkans befogeneheter. Enligt diarkins princip skall kejsaren inte lägga sig kyrkans inre angelägenheter och kyrkan skall inte lägga sig i kejsaren sekulära angelägenheter. Däremot är Kejsaren underställd kyrkan på trons och moralens område och har att i rättstillämpningen utgå från Guds lag som överordnad princip. Kejsaren fick därför inte prästvigas då dessa ämbeten inte skulle sammanblandas. Däremot fick han bli diakon och förkunna tron genom staten. Dock förekom flera fel under historien där kejsaren överträdde sina befogenheter – men läran finns ursprungligen kvar.
Som intressant kuriosa bör även nämnas att kejsarvigningen är ett sakrament i den ortodoxa kyrkan – där kejsaren blir smord med helig chrisma för sin autokratiska funktion. Bysans lyser f.ö. med sin frånvaro i Evolas skrifter – märkligt då det Bysantinska riket höll längre än Romarriket.
Fas
7 Aug 09 at 0:00
FAS:
Jag är faktiskt medveten om den ordningen, då jag faktiskt intresserat mig för Bysans en hel del, även om det mest blivit teologi. Evola motsatte sig i vilket fall separationen mellan kyrka och stat (andlighet – politik är väl riktigare att säga), och menade att kejsarrollen även borde innefatta ”Pontifex Maximus”-funktionen (om man ska tala i romerska termer). Och där står han knappast ensam om man kikar på andra traditioner än den kristna (därmed inte sagt att inte kejsarrollen ändå ska hålla sig under Guds lag – även om en sådan funktion skulle vara autonom från kyrkliga ämbetsmän kan han givetvis inte omforma doktrinen och så vidare efter eget huvud – än en gång en massiv skillnad mellan ”absolutismen” och äldre skick). Och, som sagt, även Guenon ”stödde” principen om att samla den andliga och politiska makten i en person, eller förklarade den rättare sagt traditionell. Kanske inte HYPERrelevant i dagsläget, dock
Vad viktigare är: en sådan ordning förändrar däremot inte att det politiska/militära måste vara underordnat det andliga, vilket gör att Evolas tendenser till att favorisera ”Ksatriya”-kasten som helhet (vilket i och för sig han inte gör riktigt lika uttalat som det ibland antyds – han tycks någonstans ändå mena att Bhagavad-Gita och Buddhismens uppenbarande för krigare/kungliga på något sätt har att göra med specifika historiska omständigheter, liksom han menar att hans personliga dragning till ”krigarandlighet” är just personlig) ändå blir svårförsvarad. Så återigen: du har i stort sett rätt, även om vi kanske inte är överens i allt.
admin
7 Aug 09 at 0:11
Solguru
Man får dock komma ihåg att varken caesaropapismen eller ”papocaesarismen” blev lyckade i Bysans eller under den era där påvarna la till den världsliga makten till sitt ämbete. Därför försvarar jag den ursprunglia lösningen, vilken vi även finner i det hinduiska kastsystemet. Den prästerliga kasten är närmast Gud och bör dels bevara sin renhet från världsliga affärer, dels ha den moraliska och principiella auktoriteten över denna.
Fas
7 Aug 09 at 3:36
FAS:
Mot vilket man kan ställa till exempel Augustus, Kinas och Japans kejsare och det tidiga kalifatet.
admin
7 Aug 09 at 10:09
admin
Romarriket var en dekadent mångkultur med offentlig homosexualitet och massorgier. Man kan knappast se Rom under Augustus som ett föredome. Kalifatet är ett muhamedanskt påfund vars primära uppgift varit att bereda muslimska invasioner över hela världen.
Men visst, om man vill se dessa som förebilder som kan göra det.
Fas
7 Aug 09 at 12:25
Fas:
Du får sista ordet, eftersom det här sedan länge blivit ointressant, och ditt tonfall hela tiden tenderar mot en helt omotiverad, konfrontativ ton jag inte alls känner att jag har gjort mig förtjänt av. Färdigt.
admin
7 Aug 09 at 13:49
Ah, den här artikeln gjorde mig på bra humör. Evola är en av mina favoriter. Hans kompromisslösa ickekonformism är fascinerande. Jag läste inte alla kommentarer, men jag förstår inte hur man kan tycka att hans verk saknar en djuplodande spiritualitet. Läs ”The doctrine of awakening”.
När jag var yngre var jag mycket negativ till kristendomen. Det var delvis Nietzsches fel. Nu har jag en positivare syn på den religionen. Men det känns inte som min religion. Jag praktiserar tantrisk yoga, som Evola också har skrivit om i ”The yoga of power” (Fast jag är skeptisk till maithuna, särskilt som det har vulgariserats i det moderna Väst.)
Jag håller inte med om allt Evola säger, naturligtvis. Men nu ska jag inhandla ”The path of cinnebar”.
Nordbo
9 Aug 09 at 19:52
[...] har skrivit en initierad recension av Path of Cinnabar, där bland annat Evolas syn på kristendomen och familjelivet tas upp. Det finns en mängd [...]
Oskorei » Julius Evola – The Cinnabar Path
23 Aug 09 at 9:49
En bra rescension på en bra bok!
Vad gäller följande citat ”Vad Guénon menar med Gud och vad Evola menar med Tradition är sedan mycket olika saker. Mest intressant är väl Evola i politiska avseenden?” så har ni redan debatterat emfasen det rojala kontra prästliga som ”skiljelinje” mellan Evola och Guenon etc, men FAS det du skriver i ovanstående mening är direkt felaktigt. Evola syn på Gud var liksom Guenons ”the metaphysical infinite” som han skrev uttömmande om i bla ”the multiple states of being” , ”man and his becoming according to the vedanta” och ”the symbolism of the cross” , Evola delar detta andliga perspektiv och tillämpar det i sina direkt esoteriska böcker. Ett utdrag som visar Guenons ställning tydligare från ett ”försvars” brev som återfinns i Miscellanea;
”First of all whatever Mr X say…, his God is certainly not ours, for he evidently believes, as do all modern Westerners, in a ”personal” (not to say individual) and rather anthropomorphic God who has ”nothing in common” with the metaphysical Infinite.” not 48 ”Moreover the word God (Dieu) itself is so linked to the anthropomorphic conception (of the Divine) and has become so incapable of corresponding to anything else, that we prefer to avoid using it as much as possible, be this only to better mark the abyss that seperates metaphysics from religions”.
mleow
24 Aug 09 at 19:47