Alfred Hitchcock och psykoanalysen
Idag ser vi på film. Det följande är en kort introduktion till Alfred Hitchcocks filmskapande – både som tekniskt genial underhållning, och i viss mening djupt problematisk trendsättare.
Alfred Hitchcock är en av gårdagens största regissörer. De flesta av hans verk håller än idag utmärkt klass, och är i högsta grad sevärda.
För många yngre tittare torde tempot vara ett av de största problemen med att ta till sig äldre filmer, vilket givetvis gäller även Hitchcocks. Den närmast epileptiska klippning och hetsiga kameraföring som utmärker stora delar av modern populärfilm – spänningsfilm i synnerhet – har hos många (i viss mån även undertecknad, som i och för sig inte är något vidare på att ”hänga med” i vad Hollywood trycker ur sig numera) lett till en form av koncentrationssvårigheter. Givetvis är greppet genomtänkt och syftar till att maximera tittarens uppmärksamhet, och går man tillbaka bara en så kort bit som till 70-talet var detta i många fall helt okända metoder, än mer så under Hitchcocks storhetstid. Det här ska man givetvis inte låta utgöra något hinder; till syvende och sist är det en vanesak, och att missa filmhistoriens storverk för att man till en början blir stressad och vill att det ska ”hända något” är naturligtvis inget vidare sätt att ta itu med sitt kulturintresse.
Hitchcock producerade filmer inom ett flertal genrer, och hans thrillers och psykologiska rysare är de mest välkända. De utmärks vanligen av komplex och intressant handling, och är i många fall påtagligt moderna i sin förmåga att skapa spänning. Vissa filmer är idag märkbart daterade – en Kalla Kriget-thriller som Torn Curtain framstår mest som en fattig version av samtida James Bond, trots vissa intressanta vändningar i handlingen och en lägre andel ”action”. Andra håller betydligt bättre – psykopatskildringen Frenzy, med för tiden ganska obehagliga scener och inslag av den bisarra svarta humor som utmärkte Hitchcocks filmskapande, föregriper den senare italienska Giallo-genren, och hör till de bästa filmer Hitchcock någonsin producerat. Psycho behöver väl knappast ens nämnas.
Filmteknisk var Hitchcock både pedantisk och genialisk. Många ytterligt innovativa grepp förekommer i filmerna – kameraåkningen framåt/bakåt kombinerad med zoom för att skapa känslan av yrsel skapades enkomt för Vertigo, och måste ha varit tekniskt synnerligen besvärligt att genomföra vid tiden. Hans detaljerade storyboards, där i princip hela filmen tecknades av honom själv på förhand, är även de närmast legendariska. Vissa av hans ovanor och fördomar hade en negativ inverkan på filmerna – han hade en notorisk ovilja att filma mot annat än kuliss, vilket är oproblematiskt i en film som Rear Window, men i vissa andra fall ger en känsla av en närmast teaterartad miljö som uppriktigt sagt inte var särskilt vanlig ens vid tiden då filmerna spelades in, och fungerar än sämre idag. Problemet kräver dock inga storslagna mentala krumbukter för att bortse ifrån.
Ett mer relevant störningsmoment hos Hitchcock, också det tidstypiskt, är den enorma influens freudianismen och psykoanalysen haft på hans filmskapande. Denna sida av hans katalog, med inte minst den ”komplexa relationen till modern” som återkommande och överexplicit tema inte bara i Psycho, utan även i filmer som nästan lika klassiska Strangers on a Train (där den spritt språngande mördaren mycket riktigt strävar efter att oidipalt få sin far mördad), blir uppriktigt sagt tröttsam. Denna aspekt diskuteras också ingående av flera tidigare medverkande i Hitchcocks filmer i dokumentärer om hans filmskapande, och det förefaller som om hela Hollywood gick i freudianskt orienterad terapi under denna tid. Att filmerna satt tonen för många tusen senare produktioner från USA är talande och intressant, och skulle kunna öppna för omfattande kritiska studier av den amerikanska massfilmindustrin.
Medan Hitchcocks verk förblir utmärkt underhållning och filmtekniska små mästerverk, är de alltså inte utan sina problem. De utgör i vilket fall en central del av den senvästerländska, anglosaxiska och därmed till viss del svenska kultursfären, och kan med fördel både avnjutas som förströelse och betraktas med ett kritiskt öga. Det problematiska i normaliseringen av Freuds knäppa teorier blir hos Hitchcock så explicit att man inte behöver vara vare sig filmkännare eller allt för utbildad för att märka av det.
Och i slutänden handlar ju filmerna till stor del om dårar, även om det dåraktiga i att omfatta en antropologi så pervers som den ursprungliga psykoanalysens sannolikt är väl så farligt som knivbeväpnade mödramördare, gömda utanför duschdraperiet.
Hitchcock var Francois Truffauts förebild och bidrog till att ge regissören ett inte klandervärt rykte som filmskapare. Samtal dem emellan finns i bokform.
0aktree
16 Nov 10 at 16:39
Vill här rekommendera Rob Ager, http://www.collativelearning.com/. Han har säkert nämnts flera gånger på motpol, men jag gör det ändå. Ager har gjort många mycket intressanta filmanalyser, speciellt de om Stanley Kubrick (Full Metal Jacket, Space Odyssey). Ett plus i kanten som var trevligt att upptäcka är att han upptäckt och kritiserat diskrimineringen mot infödda (vita) britter inom filmindustrin, angående kvotering, bidrag med mera. Lägg till kritik av överdrivna hedonistiska teman inom filmer och så vidare, ptja, han är verkligen intressant att läsa.
Abc
16 Nov 10 at 17:38
Hitchcock är en av de allra bästa. Av Hitchcocks filmer du inte nämner skall ”I sista minuten” och ”Rebecca” absolut ses.
Vad gäller Freud tycker jag att du dissar honom allt för hårt. Att han hade en massa fel innebär inte att han aldrig hittade en pärla eller två.
Och den film av Hitchcock som mest anspelar på psykoanalysen är nog ”Trollbunden”:
http://www.youtube.com/watch?v=dzxlbgPkxHE
Solon
16 Nov 10 at 18:44
Solon:
Där får jag anmäla avvikande uppfattning. Att säga att man ”dissar Freud allt för hårt” blir lite som att säga att man ”dissar Lenin allt för hårt”. Att delar av det han skrev hade med verkligheten att göra hindrar inte att det i grunden är en otroligt destruktiv och sjuklig föreställningsvärld han fantiserade ihop.
Karl Kraus uttryckte det bäst:
”Psychoanalyse ist die Krankheit, für deren Therapie sie sich hält.”
admin
16 Nov 10 at 18:56
Nja, vad jag främst tänkte på var att han lärde ut metoder för att komma loss ur neuroser. Exempelvis för individer som fastnat i ofta borgerliga socialiserade beteenden (neuroser) som ej är samklang med deras sanna natur/själ. Statusjakt, fin villa, fint jobb att visa upp m.m.
Vad han inte lärde ut var vad som skall ges som alternativ till de inlärda livsmönstren. De ”sjuka” lämnas ensamma utan identitet och mål efter en traditionell psykoanalys. Hittar de de dock något positivt såsom kristendomen eller andra traditionella livsmönster så kan man se processen som något positivt.
Som helhet var Freuds ideer givetvis negativa och kombinerat med Marx har han mer eller mindre ”knockat” västerlandet.
Solon
16 Nov 10 at 19:11
Fast finessen är ju att han inte lärde ut så värst mycket metoder; behandlingsresultaten från psykoanalys är urusla – i synnerhet om man jämför med kognitiv beteendeterapi, som betonar eget ansvar, ändrade beteendemönster och folkvett.
Men så länge vi är överens om grundbulten finns det ingen anledning att tjafsa om detaljer. Freud som kulturinfluens och föregångare till Frankfurtskolan och annan postmarxistisk galenskap är naturligtvis sju resor värre än Freud som teoretiker och terapeut, och det går naturligtvis inte att utesluta att han åtminstone tangerade placebonivå.
admin
16 Nov 10 at 19:18
Reaktion har för övrigt skrivit intressant om just kognitiv kontra psykoanalytisk psykologi:
http://reaktion.motpol.nu/?p=206
admin
16 Nov 10 at 19:20
Reaktions text verkar jag ha missat och ska läsas.
Ska det läsas texter av psykoanalytiker eller inspirerade av psykoanalysen så kan kan Rollo May, Carl Rogers, Otto Rank och Ernest Becker rekommenderas. De väver in, i olika grad, antikens tänkare och myter, kristendom och västerländsk konst/kultur i sitt författarskap. Läser man dem med ett traditionalistiskt öga och ignorerar ett par passager i varje bok så kan man växa som människa. Ett par centimeter i alla fall
Solon
16 Nov 10 at 19:44
Tycker att inlägget slutar lite tvärt. Vad mer precist är det som är dåligt med Freud? Du behövde ju inte ha gått igenom hela Frankfurt-skolan eller postkolonialstudiets historia men några konkreta exempel hade varit bra. T.ex. tagit upp en specifik filmscen och gjort en freudiansk koppling/analys.
Måste erkänna att jag inte är säker på exakt vilka begrepp som Freud har myntat men delar av vårt språkbruk är ju psykologiskt relaterat och har blivit så segmenterat att det är svårt att komma bort från. Delar av det är ju också vettigt för att kunna identifiera olika tendenser hos sig själv och andra – narcissism, histrionisk personlighetsstörning osv. Tror dock att det är viktigt att inte psykologisera alltför ofta eftersom det som bekant aldrig kan falsifieras med Freuds knäppa cirkelresonemang. I vilket fall som helst så tycker jag att både Nietzsche och Deleuze (i viss mån faktiskt även Foucault, även om panopticonteorin och tanken om att människan övervakar sig själv kommer från Jeremy Bentham) har gjort bättre socialpsykologiska analyser än Freud i många avseenden – särskilt gällande den reaktiva kontra den aktiva människan.
Detta för oss över till KBT som är en mycket bättre behandlingsmetod än pyskoanalytiska dito (har varit tillsammans med en psykologstudent och har ett par kompisar som studerar det och detta är väl i vilket som helst ganska självklara saker). Samtalsterapi och medicinering kan säkert vara användbart i vissa fall – ofta kombinerar man flera metoder – men KBT bygger på att vara aktiv i stället för reaktiv. Folk med fobier, tvångstankar, tvångsbeteenden eller helt enkelt grubblerier mår bäst av att acceptera det jobbiga och gå vidare i livet. Som en gyllene medelväg mellan att gräva i det förflutna och att vara helt undflyende. Eftersom mindfulness kommer från buddhismen så kan man se att traditionella doktriner överträffar modern ingenjörskonst.
Steve
17 Nov 10 at 10:46
Steve:
Jag tycker den freudianska psykoanalysens människosyn är så pass uppenbar i många av Hitchcocks filmer, och precis den genomsyrade dessutom själva filmmakarens och många av hans medarbetares liv så mycket, att jag inte såg någon anledning att leda det i bevis. Att förklara ”exakt vad som är dåligt” med Freud skulle förlänga inlägget bortom alla proportioner; alla inlägg kan inte vara fem-sex A4 långa, då ids ingen läsa, vet du .
Håller i övrigt med om det mesta du skriver; delar av det har tagits upp lite i kommentarerna ovan också.
admin
17 Nov 10 at 10:57
Jag själv tillhör den yngre generationen som fått actionfilmer-med-klipp-var-femte-sekund och tonvis annan skräpunderhållning under min uppväxt, botade min åkomma att koncentrera mig med Ingmar Bergman under tonåren och numera njuter fullständigt av filmmediets genier till fullo.
YrvakenSvensk
17 Nov 10 at 15:29
Det bör kanske nämnas att Hitchcocks karriär som skräckfilmare tycks ha börjat med att han gjorde de första förfalskade ”dokumentärfimerna” om ”Förintelsen”. På uppdrag av amerikanska underrättelsetjänsten.
Axelhugo
17 Nov 10 at 16:32
För en som mig som inte är så insatt om psykoanalysen och Freud, så vore det intressant att läsa en artikel av Solguru, om de huvudsakliga argumenten emot Freud och varför man ogillar hans idéer så mycket.
Mvh Per
Per
22 Nov 10 at 14:50