Elitism som ideal
Elitism som ideal är en tanke som är lika vanlig inom radikalhögern som den är ovanlig i övrigt. Även om minoritetsstyre alltid är ofrånkomligt, är det också mer praktiskt besvärligt än man kan tro att skapa och förverkliga en elitism som ideal.
Det finns egentligen få sociala och mänskliga strukturer som saknar varje form av elit. Förstått i bredast tänkbara mening – alltså som en mindre grupp vars åsikter, uppförande och (i förekommande fall) kompetens definierar och formar bredare lagers förhållningssätt och möjligheter i olika situationer – är eliten ofrånkomlig. Här behöver man inte gå till sociologiska elitteorier som talar om elitens samhälleliga oundviklighet, eller ens ta upp det faktum att vår samtida demokrati är en oligarki och absolut inget annat. Det räcker med att se på hur vilken grupp som helst fungerar. Ledarfigurer uppstår och reglerar både arbete och socialt liv, från dagisåldern fram till ålderdomshemmet, formellt eller informellt.
Så lät det då…
När man talar om elit i politisk eller andlig mening, inte som ett faktum (eller som ett problem), utan som ett ideal, uppstår snabbt en del svårigheter. Historiskt sett har samhälleliga eliter vanligen formats genom traditionen – i form av ärvd makt eller genom långa utbildningar eller lärlingsperioder som gjort dem till bärare av principer och idéer betydligt större än deras individuella egon. Antingen det handlat om en Delfiprästinna, en medeltida munk eller en kejsare i det Tysk-romerska riket har det i varje fall rört sig om att bära principer, värderingar och upprätthålla – ibland nyskapa – normer och strukturer.
Många bärare av sådana principer har givetvis haft brister, men dessa har sällan varit direkt knutna till deras roller som elit, och har åtminstone i många fall faktiskt bidragit till att avlägsna dem från deras maktposition.
Eliternas frånfälle
I dagsläget går det inte att tala om traditionella eliter, annat än i enstaka undantagsfall här och var på jorden och i vissa sammanhang. Elitismen har därför, som det mesta annat som ogillas av modernitetens abstraktioner och ideal, gått från att vara ett institutionaliserat faktum till å ena sidan en förträngd realitet (som i fallet med den ofrånkomliga formeringen av ledande skikt i varje givet sammanhang), och å andra sidan en ideologi i sig själv. Den moderna högern – antingen den varit radikalkonservativ eller fascistisk, eller mer konventionellt konservativ, har sedan länge brottats med olika medel för att skapa legitima eliter. Orsakerna är två: dels för att man ser ett värde i ledarskap i sig – alltså att maktkoncentration i rätt händer är något i sig positivt, dels för att alternativet inte är en avsaknad av en elit, utan ett förnekande av verkligheten som bland annat försvårar utkrävandet av ansvar.
Den demokratiskt valde politikern hänvisar till folkviljan, företagsledaren skyller på marknaden (och därmed konsumenterna), marxisten orerar om historiens obevekliga vingslag. På så viss gömmer sig makthavarna – ”eliterna” inom fetstilta citationstecken – bakom ideologi eller massa, och blir omöjliga att se och hålla ansvariga på allvar. De ljuger, inte ens om sakfrågor, utan om själva sin egen essens – i många fall säkerligen till och med för sig själva.
Material för en positiv elit
Det stora problemet för en alternativ politisk rörelse att återskapa en fungerande elit i dagsläget ligger i samhällets struktur som sådan, och hur det sorterar och formar människor. Personer som organiskt borde höra till en explicit elit, söker sig av begripliga skäl till de platser där makt utövas och de kan göra skillnad. Att engagera sig politiskt för förlorade ändamål tilltalar få av dem, eftersom förmåga till anpassning och realism i sig självt är grundläggande egenskaper för kompetenta och slipade människor. Människor med god arbetskapacitet, social kompetens och starkt engagemang återfinns därför snarare i näringslivet eller på andra områden där de kan komma till sin rätt (sällan i politiken, givet dess urartning till spektakel). Kvar står istället, tyvärr, många människor som tilltalas av elitismen som idé just på grund av sina egna brister.
I allra bästa fall kan kompetenta människor söka sig till den strävan efter både optimal realism och optimal idealism som trots allt är ”högerns” (i ordets allra djupaste mening) essens på grund av ideologisk övertygelse. Undantagsvis kan också utslagningsmekanismer som träffar allt mer slumpmässigt, i takt med att samhällsdebatten blir allt mer enfaldig och den rådande makten försöker bibehålla sin hegemoni, bidra till att få duktiga individer att söka sig till trosuppfattningar och ideologier av konstruktiv karaktär. Det är dock, kanske inte ovanligt, men åtminstone inte så vanligt som man skulle önska.
Fel man på fel plats
Istället är det ofta så att personer som attraheras av elitism och auktoritet gör det på grund av grava personliga brister. Om inte genom ett direkt kausalförhållande av psykologisk art – ett där den egna totala ofullständigheten gör att man har ett behov av att vara stark, att tillhöra en ”elit” – så åtminstone så tillvida att bristerna bidrar till att skapa en separation från samhället i övrigt, vilken i sin tur möjliggör engagemang i genuint radikala rörelser. Det senare är mindre problematiskt än det förra; alla människor har brister, och kan förmå sig själva eller förmås av andra att åtgärda dem. Det förra är värre – vad man än har att säga om arv och miljö finns det gott om människor som aldrig, någonsin ska ha rätt att leda andra, och som inte heller har rätt att känna sig själva överlägsna någon. Problemet är visserligen ingenting som är begränsat till just explicit elitistiska ideologier – de flesta har sett vad en väktare eller busschaufför i värsta fall kan förvandlas till när han för en gångs skull får tillgång till någon form av ”makt”. Kriminella är kanske än bättre exempel.
Det handlar ytterst om helt olika former av maktvilja. Den ena handlar om att ta vara på sin kompetens och använda den för att förverkliga sina ideal, till både principernas och den berörda gruppen människors fromma. Den andra handlar om att kompensera för inre brister och problem, och sedan antingen ”känna sig förmer” i sin ensamhet, eller dominera och lägga sig i andras liv i syfte att lura sig själv att man är något man inte är.
Ergo
Till sist hänger det hela – i alla fall i politiska sammanhang – på att man på ett meningsfullt sätt kan identifiera de ideal som är centrala. Inte för att de ”känns viktiga” eller hänger ihop med hur man själv för tillfället lever sitt liv, utan för att de är meningsfulla i en objektiv mening och kan orsaka och bevara positiva, harmoniska förhållanden i samhället som helhet. Det handlar om att inse att känslan av att vara överlägsen andra människor är precis lika vanlig, om inte vanligare, hos de mest misslyckade kräk till kreatur, som hos genuint konstruktiva människor som förtjänar inflytande över sin omgivning. Att se ner på folk, att vara oförskämd eller rent aggressiv, att fylla sig själv med inbilsk arrogans, har ingenting med elitism i positiv mening att göra. Det är ressentimentsmänniskans tillstånd, ingenting annat, och även om alla har det i sig i någon mån, är det en av de första känslorna som måste förbrännas nära på helt inom den som har ett intresse av att faktiskt leda andra till något bättre. Kort sagt: den som tror sig ha rätt att tillhöra en elit måste inse den avgrundsdjupa skillnaden mellan att tro sig vara bättre och faktiskt vara bättre.
Det är svårt, men det är viktigt.
Bra skrivet. Här är ett exempel på fel man på fel plats i fel system:
http://maxkeiser.com/2010/05/23/guest-post-jamie-dimon-and-wall-street-pathology/
Nordbo
24 Maj 10 at 17:33
En annan viktig aspekt av elitism är att en elit måste tillvarata de långsiktiga och objektiva intressena av det folk de tillhör och representerar. Detta kriterium är viktigt, eftersom en elit som verkar i motsatt riktning mot intressena till dem de representerar, ej kan vara en elit, oavsett hur begåvade de är, utan istället uppfyller funktionen som självuppbärande parasiter. Jag använder här ordet ”parasit” i en symbolisk innebörd som hänsyftar på att tillvarata egna intressen på bekostnad av dem man representerar, d.v.s. ej att förväxla med att man skulle likna människor med insekter. En elit måste vara grundad i realism och vetenskaplighet på det analytiska planet, samt förankrad i estetik och högkulturell utformning på det samhällsbyggande planet.
Av dessa kriterier, uppstår då frågan – är det möjligt att styra ett mångetniskt samhälle genom en elit? Då en elit ska representera de rella intressena till en folkgrupp, uppstår det i ett multietniskt samhälle ett problem: vilken folkgrupps intressen skall eliten tillvarata? För det är trots allt så att olika folkslag har olika intressen som ligger på linje med den kompass som deras kollektiva ideal visar till.
Svaret på den föregående frågan måste vara nekande. En elit kan inte tillgodose flera olika folkgruppers intressen på ett objektivt plan samtidigt, utan elitismen kräver en lojalitet mot dem som elitens representanter företräder. Utan en sådan lojalitet existerar inte eliten som konceptuell formation. En elit tjänar det folk de symboliserar och som ger legitimitet till deras makt. Makten är legitim endast för att tillvarata folkets övergripande intressen, speciellt de som sträcker sig över generationernas klyftor, över århundraden, som den enskilde människan inte kan påverka. En elit måste även kunna ena ett folk, utan en hård och betvingande hammare, men genom en genuin omtanke för folkets välbefinnande, som en helhet. På så sätt måste en elit ha en viss respekt för folkets varierande ståndpunkter, vilket tvingar fram en respekt för yttrandefrihet.
Ett annat kriterium för en elit är att den måste operera på en självkritisk nivå, på så sätt att sådana medlemmar som brister i den funktion de sitter vid, ska bytas ut mot bättre lämpade sådana. En analytisk-strategisk elit, till exempel, kan inte präglas av sofister och ohederliga oratorer, då oratorenas uppgifter framförallt handlar om att förmedla analyser på ett folkligt sätt, inte att själva analysera tingens tillstånd, då de saknar detaljkunskap och översikt i en sanningssträvande, självkritisk anda. En god talare är inte nödvändigtivs en skarp analytiker, även om sådana kombinationer är önskvärda när de förekommer.
Rätt person på rätt plats är helt nödvändigt för att en elit ska kunna fungera, utveckla stabilitet och erhålla legitimitet. Om en elit präglas av bristande analytiker och strateger, som istället för klarhet och realism präglas av diffusa känslomässigt präglade och moraliserande dogmer, så kommer den att initiera ett invändigt förfall som leder till en bortstötning av kvalitativa medlemmar, och således sakta att upphöra att vara en elit. Det som karaktäriserar eliten är därför en kontinuerlig självrannsakan, i proportion till elitens uppdrag, gentemot det folk som de värnar om.
Rimfaxe
24 Maj 10 at 18:53
Rimfaxe:
Intressanta poänger. Det finns visserligen goda exempel på maktstrukturer som fungerat bra där eliten (i det fallet imperiebyggen) dominerat flera folkslag, men då har å andra sidan den faktiska ”representationen” skötts av underordnade grupper. När judarna levde under Rom tillvaratogs deras andliga, kulturella och etniska intressen av bland annat rabbiner, och imperiet utgjorde en politisk ”överstruktur” som inte kunde sägas motverka judarnas etniska intressen, men inte heller direkt främjade dem (överlag – naturligtvis gjorde Rom periodvis både och).
Vad gäller problemet med så att säga ”tomma retoriker” tror jag att vår nuvarande politiska struktur utgör det bästa exemplet på det. Samtidigt finns ett problem för extremt cerebrala analytiker som helt saknar oratorisk-retorisk kapacitet, vilket gjorts rätt tydligt inom naturvetenskapen på senare år. Att självklara, välbelagda fakta om exempelvis de biologiska aspekterna på kön och etnicitet helt reglerats ut ur allmänhetens medvetande beror visserligen på politiska och mediala hänsyn. Samtidigt kan man inte bortse från att om vetenskapsmän hade lite känsla för hur man skapar rubriker, hur man uttrycker sig och hur man ”förmedlar analyser” hade möjligheterna ökat markant för dem att nå ut.
Jag vet inte riktigt om du tänkt dig att reglera ut känslor och moral ut ur strategi och politik överlag, det tror jag i så fall inte särskilt mycket på. Om du menar det jag tror du gör, alltså att en individ som styrs av personliga och emotionella förhållanden, mer än av själva sakfrågorna, är olämplig som ledare, kan jag bara hålla med. Det är också den ovanstående textens poäng.
admin
24 Maj 10 at 19:40
I sin blogg skriver MacDonald att den nya eliten inte kommer vara så benägna att överge sina positioner som den gamla var. En stor skillnad är, skriver han, att judiska aktivistorganisationer går fullständigt i taket vid varje påpekande som visar den oproportionella andelen av judar i den amerikanska eliten- sanningen är oväsentlig…..
Och för att knyta an till Jonas De Geers senaste artikel om politisk korrekthet och dubbeltänk fortsätter MacDonald… ”Those who stray into this forbidden territory soon learn that their lives have just gotten a lot more complicated. The result is that people behave like well-conditioned rats in a psychology experiment and keep their mouths shut no matter how obvious Jewish overrepresentation is.
Den nya eliten, den som påstås inte finns, representerar definitivt inte våra intressen. De är för oss verkligen fel folk på fel plats.
http://theoccidentalobserver.net/tooblog/?p=1885
Hincha
24 Maj 10 at 20:18
Hincha:
I och för sig har jag noterat att just det förhållandet är, åtminstone vad gäller vissa frågor, mindre tydligt i USA än i Sverige. Att Hollywood ägs av nästan uteslutande judar är till exempel okontroversiellt, och judiskt inflytande över utrikespolitik och till och med sådant som I.M.F. är något det skämtas om, och ibland till och med talas om (‘The Israel Lobby’). Kritik av Israels konkreta politik, däremot, verkar överlag vara fullständigt tabubelagt (jfr. Simpsons-avsnittet där familjen spenderar en helg i Israel – judeskämten florerar fritt, men palestinier, mur och snart sagt hela konflikten lyser med sin frånvaro). Jag hade en gång en konstig diskussion med en amerikansk konservativ som gärna gav sig in i långa teoretiska diskussioner med folk som ifrågasatte judars roll vid införandet av den amerikanska icke-europeiska invandringen, men fullständigt gick i taket så fort man nämnde något ont om Israel. Då var det ”anti-semite” för hela slanten, och diskussionen var slut. Och då menar jag inte något grövre, heller.
Intressant är då att jämföra med Sverige, där själva konceptet att judar överhuvudtaget existerar som annat än offer för Förintelsen, är fullständigt absurt – ordet i sig är nästan en svordom. Däremot går det bra att mer eller mindre smärtfritt försvara palestinska självmordsbomber riktade mot civila mål i Israel. Jag har haft flera samtal med vänstermänniskor som faktiskt inte ser något problem med bomber riktade mot civila ungdomsdiscon i Israel (”förtryck, ”naturlig reaktion”, ”typ sydafrika” osv), samtidigt som minsta diskussion av judiska intressen i Europa, möjligen inte helt synkade med européernas egna intressen, leder till ramaskri och utrotningsrisk. Man kan ju tycka att mord på civila borde vara värre än att ifrågasätta vissa maktförhållanden etniska grupper emellan.
admin
24 Maj 10 at 20:43
Gällande ansvar så var det, vilket du mycket riktigt påpekar, en viktig sak i den italienska fascismen. Mussolini tog gärna själv på sig ansvaret för vad som skett, även om han själv inte varit direkt delaktig. Efter att en känd socialistisk motståndare bragts om livet av Mussolinis anhang tog Mussolini i januari 1925, då han ledde regeringen, på sig det fulla ansvaret inför det italienska parlamentet (kammaren): ”Jag deklarerar inför denna församling och inför hela det italienska folket att jag tar på mig, jag ensam, det politiska, moraliska och historiska ansvaret för det som har inträffat” (citerat ur Göran Häggs utmärkta biografi ”Mussolini en studie i makt”, 2008, s 142). (Om man räknar samman alla de dödade som kan läggas fasciströrelsen och regimen till last visar det sig att huvudparten var sådana som dödades i gatustrider före regimens tillträde.)
I övrigt var denna, din strof tilltalande: ”Att se ner på folk, att vara oförskämd eller rent aggressiv, att fylla sig själv med inbilsk arrogans, har ingenting med elitism i positiv mening att göra.”
Mot detta står följande: ”När man uppnått ödmjukhet och självkontroll, när man klarar av att lägga band på sina instinkter och impulser, när man är sin egen härskare, först då har man rätt att leda andra” (Ur texten Sibi imperare: http://reaktion.motpol.nu/?p=29),
Reaktion.nu
24 Maj 10 at 20:48
Helt utanför ämnet, men rätt kul: Några tämligen tidstypiska exempel på nya ord i SAOL:
asylskäl
bonusbarn
burka
drogliberalism
genomforskning
homoäktenskap
jihad
konsumism
könsmaktsordning
livsstilssjukdom
minoritetsskydd
mujahedin
nakenchock
nyspråk!!!!!
organbrist
plastmamma
ränteoro
sanningskommission
sexist
stringtrosa
xenofob
blocköverskridande
patriarkal
queer
systemkritisk
utvisningshotad
/Jonte
Jonte
25 Maj 10 at 12:46
Haha, nyspråk! För tankarna till ”List of all lists which do not contain themselves” även om det inte är samma sak.
knall(ert)
28 Maj 10 at 0:17