Solguru

På grund av att det hela ännu inte tycks ha blivit tydligt för vissa vad det identitära handlar om, gör jag nu ett försök att sammanfatta identitarismen i punktform. Förhoppningsvis klarnar bilden lite.

Fler manifest kring det identitära är knappast nödvändiga, och ett politiskt program känns för tidigt att skriva. Det lär ta tid innan det kan genomföras i vilket fall. Med anledning av alla frågor som cirkulerar kring vad det innebär att vara identitär tänkte jag försöka presentera en kort sammanfattning, grundad i det som hittills skrivits av både mig själv och andra.Det handlar i mycket om en personlig bild, men det är i alla fall min uppfattning att dessa idéer i någon mån delas av de allra flesta som valt att ta till sig begreppet.

Centrala koncept:

Rötter – Vi är så mycket mer än vad vi ”väljer”, vilken ”stil” vi har eller vad samhället tvingar oss att vara. Vi har en medfödd identitet. Till stor del ärvd genom gener och härstamning, men också inlärd i en kedja som tog sin början långt före oss, även om den också är påverkad av den tid och det sammanhang i vilket vi lever. Vilka vi är som individer, vilket folk vi tillhör, vilket språk vi talar och var vi fötts och lever är inte bara ett av många individualistiska ”val” – det är grunden till vad vi är, vad vi ser och var vi är på väg.
Tradition – Tradition är i grunden något permanent och evigt, som dock ständigt tar sig olika uttryck. Att helt bryta traditionens band, som man gjort i västvärlden idag, eller förvrida dem till något annat än de i grunden är, är att skära av sina egna rötter och försvagas. Som individ, och som folk.
Kultur – Det är uppenbart att något fundamentalt saknas i dagsläget. Identitärer vill återställa det som tagits ifrån europén, och se kulturen blomstra på alla nivåer. Vi vill eftersträva en successiv, men fundamental återfödelse inom andlighet, konst och litteratur. Ytterst är det sådana faktorer som avgör en kulturs storhet, inte dess ekonomiska tillväxt eller politiska makt.
Natur – Att skydda både global och lokal miljö är av högsta prioritet.En förgiftad planet, eller ”bara” en förfulad närmiljö, undergräver varje annan aspekt av livet. Naturen har ett egenvärde, och kan med rätta sägas vara en del av oss.

De olika nivåerna av identitet:

Individen – Genom vår individualitet upplever vi världen. Det är här vi lever samhällsliv, övertar traditioner, lär oss språk och utvecklar en självbild. Som individer kan vi aldrig kräva ”rätten” att uppföra oss på ett sätt som stör, besudlar och skadar andras liv obegränsat, men ska heller inte utsättas för omotiverat våld och förtryck.
Familjen – Den heterosexuella kärnfamiljen är den levnadsform som är optimal för de allra flesta människor och deras utveckling till sunda individer, och den ska därför gynnas. Andra levnadsformer ska inte förföljas eller trakasseras, men heller inte uppmuntras och premieras.
Lokalsamhället – Det lokala är något att värdera och stärka, eller att återuppväcka när så behövs. Byns, eller för den delen stadsdelens, gemenskap är något vi har att vårda och utveckla. Dialekter, lokala sedvänjor och traditioner är grundläggande för människor, och där de försvunnit försvinner en viktig livskvalitet. Identitärer är även öppna för utökad lokal autonomi, i varje fall vad gäller frågor som enbart rör lokalsamhället självt.
Regionen – Östergötland, Skåne, Ångermanland eller Medelpad. Gränserna är inte knivskarpa, men varje del av vårt land har ett stort värde. Den sida av en själv som är knuten till de områden där man bott och från vilka ens släkt kommer är viktiga. Den regionala kulturen ska inte offras vare sig till amerikanisering eller till en likriktande totalitär form av nationalism.
Nationen – Sverige har en djup förankring i historien, och de flesta som lever här kan utan vidare räkna sig som svenskar. Det lokala och regionala ska inte slå sönder nationalstatens gränser eller utplåna den svenska identiteten – tvärtom ska de berika den.
Europa - En enad mångfald är den här kontinentens framtid. Mångtaliga folkslag som lever här, vart och ett i full kontroll av sitt eget öde, men i samverkan med de övriga under en europeisk centralmakt. Denna centralmakt ska inte lägga sig i länders och folks inre angelägenheter mer än nödvändigt, utan ägna sig åt att säkra gränserna, hävda Europas intressen utanför vår egen världsdel gentemot andra supermakter, och stärka en europeisk identitet, utan att för den sakens skull trampa på någon av individens och folkens övriga identiteter.

Politiska koncept:

Ekonomi – Ekonomin är för identitärer underordnad allt det som sagts ovan. Produktion och konsumtion är väsentliga delar av livet, men får aldrig vara överordnade grundläggande mänskliga intressen. Folket, staten och individen måste alltid prioriteras framför blinda marknadskrafter, som drivs av intressen som är allt annat än altruistiska. Ekonomin ska alltid tjäna överordnade mål, annars tjänar den bara egoism och det lägsta av driftslivet.
Staten – Staten ska, liksom ekonomin, tjäna överordnade mål. Den får aldrig bli vare sig totalitär eller slapphänt, utan ska samla folket runt sig, och organisera levnadsförhållandena så att allt det en människa är, kan blomstra och fungera på ett vettigt sätt.
Hierarki – Människor är inte lika – mellan folk eller inom ett folk. Egalitaristiska försök att få det att verka så kan aldrig sluta med annat än katastrof. Däremot ska varje människa som befinner sig i samhället tilldelas värdighet på den nivå han själv befinner sig i hierarkin. Klassförakt uppifrån är lika problematiskt som klasshat underifrån, och inget av dem kan användas till konstruktiva politiska projekt. Var och en på sin plats, är principen – och detta innebär också att olämpliga ledare och yrkesmänniskor kan behöva flytta på sig.

Och med det hoppas jag att bilden klarnat en smula. Kommentarer och kritik är välkommna.

Aktivism associeras ofta med flygbladsutdelning, demonstrationer, klistermärkesuppsättning och affischering. Historiskt sett har man dock kunnat se att betydligt mindre renodlat politisk aktivism fyllt viktiga funktioner för olika rörelser. Vilka problem kan identitära och andra tänkas stöta på om de strävar efter en sådan aktivism, och vilka former skulle den kunna ta sig?

I

En avgörande skillnad mellan att i Sverige tillhöra den ”yttersta högern” och att tillhöra den ”yttersta vänstern” är traditionen av att agera ”i det lilla”. Med detta avser jag alltså principen att göra nytta och agera i en riktning som stödjer eller kan stödja den egna saken, utan att direkt ha att göra med någon utopisk ”slutseger”, eller ens nödvändigtvis med den egna politiska ideologin som sådan. Stora grupper av den gamla vänstern, och vissa delar av dess yngre generation (som i och för sig till största delen gjort ideologi av att stjäla, avstå från att arbeta och bete sig illa på allmän plats), har ägnat mycket tid och energi åt projekt som bara indirekt kan anknytas till den egna ideologin: Hit hör sådant som att arbeta ideellt med biståndsprojekt och insamlingar till förmån för olika ändamål (inte bara politiska), att ta socialt ansvarstagande yrkesarbeten med exempelvis ”ungdomar” eller propagera för och arbeta med miljöfrågor och annat.

Anledningarna till att liknande företeelser på senare tid saknats på högersidan är många. Historiskt sett har så inte alls varit fallet; Codreanus järngarde hjälpte utblottade bönder att bygga hus, och tredje rikets SA-trupper hade soppkök och fattighjälpsprojekt. Inom den icke-fascistiska högern behöver man heller inte leta länge för att hitta katolskt socialt tänkande, och kyrkliga eller på annat sätt ”konservativa” grupperingars insatser. Kanske har agerandet i det senare fallet till och med varit snäppet bättre grundat, eftersom det då varit en del av en världsbild som varit mer än bara politisk. I modern tid har dock inte mycket sådant synts till. ”Extremhögerns” representanter tycks mer ha ägnat sig åt i bästa fall egenföretagande, enkelt ”proletärt” yrkesarbete, eller helt sonika småskalig kriminalitet i sitt ”utompolitiska” samhällsliv. Det finns naturligtvis flera orsaker till detta, en del bättre än andra.

För det första har vi den enklaste förklaringen: en starkt stigmatiserad ideologi drar till sig individer som har starkt antisociala tendenser. På samma sätt som extremvänsterns bisarra föreställning att vi lever i ett samhälle som är mycket patriarkalt gjort att den främst drar till sig män som är så psykiskt (och ofta faktiskt helt uppenbarligen fysiskt) svaga och eländiga att till och med ett kravlöst och förvekligat mansideal som det svenska känns hotfullt, är det givet att en ideologi som fokuserar på ”våldets och kampens nödvändighet” gärna drar till sig våldsamma människor. Den typ av människor som kanske inte är så benägna att ägna sig åt subtilare politisk verksamhet, än mindre vara socialt engagerade.

Det andra problemet är förstås den beklagliga tradition av hat och dålig inställning som är förenad med mycket av den moderna högerns tänkande. En person vars främsta vägledande princip är ”solidaritet med andra människor världen över” kan alltid ordna en insamling till förmån för X, på gott och ont. En person vars främsta eller enda vägledande princip är ”negrer borde åka hem” kan förstås gå runt och vara otrevlig mot svarta, men när han gör detta åstadkommer han ingenting positivt överhuvudtaget, för någon. Att slutmålet etnisk separation är positivt, vilket de flesta börjar inse vare sig de vet det eller inte, är en sak. Men att ”hata” personer av annan hudfärg och uppföra sig otrevligt mot dem är en helt annan sak, och till skillnad från socialt arbete grundat på positiva principer, är beteende grundat på negativa dylika betydligt mer sällan konstruktivt. De 68:or som blev fritidsledare, lärare och akademiker kan än idag köra ner sina ideal i halsen på folk, medan de AntiFa-idioter som i dagsläget far runt och klottrar på migrationsverket, skriker åt polisen och krossar fönster, för att ”i liten skala” protestera mot det omgivande samhället, har blivit totalt politiskt irrelevanta. Även om bägge grupperna i grunden har snarlika, destruktiva, ideal, är följderna av att uttrycka dem positivt i stort sett undantagslöst bättre än följderna av att uttrycka dem negativt. Det är en viktig lärdom.

II

Sedan finns det förstås ett tredje, minst lika stort, yttre problem. Samhället kan mycket väl vara ovilligt att överhuvudtaget ta emot hjälp från ”oönskade” organisationer och individer. Om man tänker sig en grupp identitärer som besöker ensamma gamla människor på hem, är det knappast särskilt otroligt att någon ”grävande journalist” snabbt skulle gå ut och avslöja hur ”intellektuella nazister utnyttjar gamla i propaganda” eller liknande nonsens. Medan syndikalister och gamla kommunister alltid kan räkna med att få lifta lite i bakvattnet på socialdemokratins och dess borgerliga kusins gemensamma flaggskepp, tvingas genuint radikala individer acceptera, att när man faktiskt motarbetar makten och förtrycket, inte bara grinar över att dessa inte går tillräckligt snabbt fram i sin tvångsjämlikhetshysteri eller globala vansinneskapitalism, är man inte välkommen på gatorna.

Ett fjärde problem, som främst rör eventuell vilja att stödja olika intressegruppers positiva arbete i olika sammanhang, är att det stigma som vidlåter radikalhögern gärna färgar av sig på andra. Många minns nog cirkusen runt Ett klick för skogen, vars stackars ägarinna desperat tvingades ta avstånd från ”nazismen” för att ett antal nazistrelaterade organisationer valt att länka till hennes sida (något liknande när våldromantiker från SUF länkar olika sidor har nog ingen ens hört talas om). Detta hänger förstås ihop med det tredje problemet, men är förstås också i sig ett starkt hinder för eventuell vilja att göra nytta. Det är inte roligt att hjälpa folk som spottar en i ansiktet, även om det givetvis är självklart att exempelvis Ett klick för skogen inte har någon anledning att sabotera sin verksamhet genom att vägra ta avstånd från politiska organisationer de inte har någon som helst relation till. Det faktum att samhällsklimatet är sådant att man kan skada bra verksamheter genom att uttrycka stöd för dem, är en annan sida av saken, som gör den etter värre.

Alternativa former för aktivism är temat för dagen…

III

Lösningen på det första problemet är enkel: antingen får man olämpliga individer att skärpa sig, eller så rensar man ut dem och låter dem hitta en annan destruktiv hobby att ägna sig åt.

Lösnigen på det andra problemet är svårare, men snarlik. Det handlar om att arbeta med sin attityd, fundera på var de verkliga problemen ligger och se över sin egen inställning. Att vara arg, till och med rasande, på personer som gör fel och på förhållanden som är eller långsamt blir outhärdliga är en sak. Att vräka ur sig fördomar och avsky mot hela folkslag för att på något sätt ”lätta på trycket” är primitivt, och inget man bör ägna sig åt offentligt överhuvudtaget, än mindre grunda sitt liv och sin ideologi på.

De tredje och fjärde punkterna är förstås på vissa sätt de svåraste att komma till rätta med, men jag är personligen tämligen säker på att lösningen på den inre problematiken också innebär en början till lösningen på den yttre. När den identitära rörelsen uppnått en tillräckligt hög grad av mognad, och dess anhängare ägnar sig till största delen åt beteenden och livsstilsmönster som är uppenbara förebilder, kommer massmedia och stat att tvingas blåljuga för att kunna smutskasta den. Så har fallet historiskt sett inte varit med ”extremhögern” i Europa. Tvärtom har man tämligen enkelt kunna välja ut asocialt, provocerande och till och med uppenbart förkastligt beteende, inte bara hos individer, utan till och med hos hela organisationer och verksamheter, och publicera som exempel på fascismens ondska. Att det kommer att ljugas är en sak, men ren lögn tenderar att falla sönder när människor kommer i kontakt med det fenomen om vilket det ljugits. När folk för femton år sedan först läste om skinheads som misshandlat någon, och sedan träffade tio skinheads i tunnelbanan som söp, vrålade och bar tröjor med texten ”Lasermannen – en ljuspunkt i tillvaron”, kan man inte direkt påstå att ”medialögnerna” var ensamt ansvariga för att bibehålla en negativ bild av svensk nationalism. Det främsta målet för den identitära rörelsen, som går före mycket av det doktrinära och ideologiska, måste faktiskt vara att fostra individer så att de presenterar en god fasad utåt, och i slutänden faktiskt har en god mentalitet även bakom denna fasad. När det är möjligt kommer det för det första bli svårare för samhället att motivera att man förvägrar vissa individer att göra genuin nytta, bara för att de gör det under identitär flagg. Likaså kommer det att bli svårare att motivera attacker på uppenbart opolitisk verksamhet, bara för att denna verksamhet stöds av den eller den andra gruppen.

Slutligen är då frågan vilken typ av engagemang som kan komma ifråga. På kortare sikt handlar det förstås främst om att uttrycka stöd för verksamheter man anser vara värdiga, och exempelvis fortsätta med sådant som rovdjursadoption och liknande, som flera identitära aktivistgrupper i landet redan börjat med. På längre sikt bör man givetvis arbeta för att kunna genomföra ambitiösare projekt. Just besök hos åldringar, som tidigare togs som exempel, skulle kunna vara utmärkt för att stärka en känsla av socialt ansvarstagande – även om man inte till en början gör det ”öppet” som aktivistgrupp. Att plocka skräp låter inget vidare, och ger antagligen heller inget vidare intryck om man gör det på stan, men att röja upp ett mindre parkområde eller ett skogsparti som blivit ordentligt nerskräpat är ett projekt som är både värdigt och genomförbart. Och väldigt svårt att smutskasta medialt. Givetvis bör man undvika aktiviteter som stödjer den nuvarande maktapparaten rakt av, men det är å andra sidan så självskrivet att det är onödigt att överhuvudtaget påpeka.

Eftersom denna post främst syftade till att framhålla några problem och den principiella lösningen på dem, lämnar jag kommentarfunktionen öppen för ytterligare förslag på konkret verksamhet. Gnugga geniknölarna och fundera på vad identitära aktivistgrupper, eller individer, kan tänkas ägna sig åt för typ av aktivism, utöver det renodlat politiska arbetet. Blir det tillräckligt många sammanställer jag dem i en ny post lite senare, tillsammans med eventuella ytterligare egna ideer och tankar.

Det är uppenbart att det existerar en klar skillnad mellan det ”sedvanligt nationella” och det som kommit att klassas som ”det identitära”. Utan att göra anspråk på någon officiell talesmannastatus tänkte jag titta lite närmare på några av skiljelinjerna.

Syftet med denna text är inte att starta någon gaphalsdebatt, och även om jag själv naturligtvis har starka åsikter i de flesta av frågorna, ska jag göra mitt bästa för att ge en relativt rättvis bild. Jag är dock medveten om att det knappast torde lyckas fullt ut, så alla är välkomna att komma med korrigeringar (eller kanske snarare tillägg) i kommentarsfunktionen. Någon pajkastning kommer inte att accepteras (oavsett vad jag annars kan ha för åsikt om exempelvis NS kommer jag alltså inte att släppa igenom något tjafs om ”dumma skinnskallar” och liknande), men både nationella och identitärer som menar att jag missat något, är som sagt mer än välkomna att påpeka vad och varför. Att beskrivningen av nationella perspektiv ofta är kortare än den av de identitära har mer att göra med att nationalsocialistiska åsikter är mer välkända (och alltså kan undersökas också på andra ställen), samt att det identitära generellt sett faktiskt är krångligare att förmedla.

De två strömningar jag här tar upp är alltså å ena sidan den identitära, förstådd som den världssyn som kommer till uttryck här på motpol och i exempelvis Nordiska Förbundets identitära manifest. Å andra sidan tar jag upp nationalsocialistiska och närbesläktade strömningar, eftersom detta förefaller vara det största alternativet inom den ”radikala högern” (ett begrepp som är mer än ofullständigt, men ändå får tjäna som överordnad term här). Kulturnationalister, sverigedemokrater och andra göre sig alltså icke besvär att söka efter sina åsikter i texten – nedan syftar jag på nationalsocialism och näraliggande fenomen när jag skriver ”nationell”, inte på nationalism i allmänhet. Jag är medveten om att detta är långt ifrån okontroversiellt, och att det exempelvis existerar fullt demokratiska eller på annat sätt icke nationalsocialistiska individer som definierar sig som ”nationella”. Icke desto mindre kommer jag att använda begreppen helt utbytbart nedan, eftersom exempelvis många demokratiska versioner av det ”nationella tänkandet” är att betrakta som kompromisser, där det nationalsocialistiska ”blandats upp” med demokratisk politisk metod eller teori.

Grundsyn – ras och identitet

En nationell grundsyn innebär att man anser att den biologiska rasen är den främsta, egentligen enda, principen bakom mänskligt samhällsliv. För nationalsocialismen är rasen detsamma som klassen är för marxismen, och individen är för liberalismen. Exakt hur långt detta förs varierar förstås – i sin enklaste form menar man att politiken till fullo ska inriktas på att förbättra rasens egenskaper genom olika medel, och att detta (givet människans biologiska grund) kommer att leda till förbättringar på alla andra områden. I fall där detta tagits längre menar man dessutom att varje tanke och varje idé ytterst måste falla tillbaka på en biologisk grund, och att även om två personer av olika ras skulle dela en och samma tanke, måste den ha sitt ursprung hos en specifik ras. Det finns med andra ord renodlat ”judiska” idéer och renodlat ”germanska” idéer, något som helt betingas av respektive folkgrupps biologiska förutsättningar, och därtill uppstår då ”bastardidéer” genom raslig blandning. Mot detta kan man också lite bättre förstå de anklagelser för ”judiskhet” som riktats mot identitära – det handlar om att man menar att vissa typer av tankar (”intellektualism” och liknande) definitionsmässigt är judiska, oavsett om de i varje enskilt fall har någon direkt koppling till judisk kultur och identitet, och inte om att man menar att identitärer skulle vara judar i ordets bokstavliga mening.

I det identitära tänkandet har man en verklighetsuppfattning baserad på fler faktorer. Medan få eller inga identitärer skulle förneka att det existerar betydande biologiska skillnader mellan olika etniska grupper – och att dessa med nödvändighet har eller borde ha betydelse för hur man väljer att strukturera världen – betraktar man inte den ”biologiska rasen” som primär i sig själv. Den utgör en del av vad det innebär att vara en etnisk grupp och ett samhälle, och en del av vad det innebär att vara en individ. Föreställningen att biologin kan målas över genom social ingenjörskonst och universalistiska individideal av typen ”alla människors lika värde” förkastas likafullt i det identitära tänkandet – men man fokuserar också man på fler och andra typer av förklaringsmodeller för verkligheten. Bortsett från att många identitärer har en religiös världsbild, vilken innebär att det primära i tillvaron i sin helhet blir något helt annat än en biologisk klassificering, är det som alla identitärer har gemensamt ett fokus på identiteten.

Detta begrepp, identitet, är att förstå som det en människa är, både biologiskt och kulturellt. Man talar här om människan som del av en familj, av en lokal gemenskap, av ett folk och slutligen av en stat. Skulle identitärer använda sig av begreppet ”ras”, något som åtminstone hittills inte varit särskilt aktuellt, skulle det vara i ordets traditionella, ”förvetenskapliga” mening. Där uppfattades det som en samlingsterm för alla de aspekter som utgjorde en folkgrupp – där det biologiska var implicit, givet att den blandning som förekom vanligen inte var av den arten att den på ett radikalt sätt förändrade gruppens utseende, eller åtminstone inte dess fundamentala karaktär.

För närvarande ser man att det i samhället som kanske snabbast fallit sönder under de gångna decennierna är sådant som familjen och de lokala gemenskaperna, ordningar som är nödvändiga för att på ett meningsfullt sätt kunna ifrågasätta den allt mer totalitära demokratiska staten. Denna koppling är naturligtvis en av grundorsakerna tilll att de så ivrigt angrips och rivs ner – varje identitet som inte är knuten till den demokratisk-kapitalistiska maktutövningen och dess universalistiska människoideal och mjuktotalitära stat är givetvis ett hot mot samma maktutövning, och bortsett från att identitärer ser sådana oberoende identiteter som värden i sig själva, är denna taktiska aspekt också en orsak till att identitärer till stor del fokuserar på just lokal identitet och konkret, reell samhörighet. Det handlar med andra ord om att först och främst försvara tanken på att delar av vår varelse är givna och måste gå före intellektuella konstruktioner och ideologiska projekt, och sedan om att konkret omsätta denna princip i verklighet, och återupprätta alla de goda sidor av den traditionella världen som gått förlorade.

Nationell problemdefinition

Att den moderna staten urartat, och att demokratin i sin nuvarande form är en parodi på vad verklig samhällsbyggnad innebär, är uppfattningar både nationella och identitärer hyser. Massinvandring, offentlig sexualisering, jämställdhets- och jämlikhetsfixering, relativism, nihilism och politiskt hyckleri är bara några av de problem bägge grupperna betraktar som centrala. Vad gäller de bakomliggande orsakerna skiljer de sig dock grundligt åt.

För nationalsocialismen, både den klassiska och den modernare, är historiens grundläggande princip en kamp mellan ”arier” och ”semit”, mellan ”german” och ”jude”. Den nordiska delen av Europa är, definitionsmässigt och givet av sin ras (enligt rasbegreppet jag ovan förklarat) involverad i en kamp på liv och död med det ”orientaliska”, förstått i första hand som ”Juden”. Judar, drivna av en i vissa fall instinktiv, men i andra fall helt och hållet medveten, vilja att förinta det nordiska folket (liksom alla andra folk) har enligt det nationella synsättet sedan många århundraden arbetat i Europa för att riva ner hennes försvar, dekonstruera hennes rasuppfattning och förslava hennes folk först under kristendomen (här råder givetvis delade meningar – men de versioner av nationalsocialismen som godtar kristendomen gör det alltid med någon form av reservationer, och förnekar antingen Jesu judiskhet, eller vill på annat sätt ”rena” kristendomen från dess judiska aspekter genom att exempelvis avskaffa det Gamla Testamentet), sedan under kommunismen och kapitalismen och samtliga andra politiska och ideologiska åskådningar (utom nationalsocialismen).

Alla, eller rättare sagt de flesta, världsåskådningar som existerat de senaste århundradena anses alltså ha sprungit ur judendomen, antingen indirekt eller helt och hållet, och ”judar”, förstått som ett kollektiv, menas kontrollera i stort sett alla verksamheter som har med dessa institutioner och ideologier att göra. En av judarnas främsta metoder för att skada de nordiska folken anses idag vara massinvandringen till Europa – i enlighet med det ovan sagda menar de nationella att den biorasliga integriteten är så central för ett folk, att varje ”uppblandning av blodet” leder till samhälleligt sönderfall, medan bevarandet av dess renhet, eller renandet av det, leder till samhällelig utveckling. I och med att judar ses som instinktiva och organiserade förstörare av samhället, är det genom att så att säga ”förgifta blodet” de agerar för att förinta de europeiska folken. Denna föreställning är, än en gång, grunden för den nationalsocialistiska samhällssynen och problemdefinitionen.

Identitär problemdefinition

I det identitära finns denna radikala syn på judendomens absoluta roll inte. Man anser att Europa inte i första hand är utsatt för ett mordförsök, utan ett självmordsförsök. Medan det ska mycket till för att helt förneka sambanden mellan judar och problematiska och för Europa destruktiva åskådningar – allt ifrån marxismen och freudianismen, över Frankfurtskolan till ett stort antal ”europafientliga” individer och grupperingar idag – ska det lika mycket till för att däri se någon medvetet regisserad, och därtill allomfattande, plan. Ännu svårare skulle det för identitären vara att se att alla, eller ens de flesta, judar skulle vara drivna främst av en vilja att ”förstöra” samhället omkring sig. Att judar alltsedan tidigmodern tid tenderat att stödja multikulturella samhällen har helt logiskt haft att göra med tanken att de, om de inte utgör den enda avvikande gruppen i ett samhälle, löper mindre risk att utsättas för antisemtism (något som på senare tid har visat sig vara fullständigt felaktigt). Deras inblandning i olika destruktiva ideologiska rörelser kan lika gärna förklaras exempelvis med en långtgående tradition av intellektuellt arbete i allmänhet, och en fallenhet för spekulation och enfaktorsförklaringar som har djupa kulturella rötter. Identitärer är väl medvetna om att grupperingar vars företrädare menar sig handla i judendomens intresse, exempelvis amerikanska nykonservativa och pro-sionister av olika slag, ofta har ett starkt inflytande på både världspolitiken och staters interna angelägenheter. Man är heller inte främmande för att ifrågasätta ideologiskt förkastliga organisationers verksamheter, även om dessa är företrädesvis judiska. Däremot är man inte principiellt ”antisemitisk”, och tror inte att alla problem i världen orsakats av judar. Och definitivt inte att alla judar i världen orsakar problem.

För att förstå Europas tragiska situation måste man enligt identitärer ta till betydligt komplexare analysmodeller. Inte minst måste man titta i sin egen garderob, och där finna ideologiska tendenser som går djupt i den europeiska historien. Vissa av de föreställningar som idag bidragit till att skapa både atomistisk individualism och repressiv kollektivism går att söka redan i antiken. Främst står dock orsakerna att finna i renässansens förståelse (och ”missförstående”) av antiken och dess tänkare, och den därpå följande ”upplysning” där dessa ideal omsattes först till politisk teori, och sedan till våldsam politisk verklighet i den franska revolutionens massmord på tradition och historia. Därefter har utvecklingen i stort sett stadigt gått mot den nuvarande situationen – genom att kräva att alla ”irrationella ”strukturer (till vilka hör könsroller, klasser, etniciteter och alla former av identitet som inte går att definiera i ekonomiska och simplistiska schematisk-filosofiska termer) ska förintas, har man oavbrutet arbetat åt fel håll. Genom att förstöra familjen, kyrkan, lokalsamhället och slutligen till och med etniciteten, har man skapat ett samhälle där människan uteslutande är konsument och undersåte, och helt saknar någon autentisk identitet. Den uttalade lögnen i sammanhanget är förstås att det är allt det som avskaffats som varit ”falskt”, och att man genom ”utveckling” i själva verket ”befriar” en ”autentisk” eller ”autonom” individ – ett påstående som enligt identitärer är både dumt och oförskämt.

De idéer som föddes redan tidigt hos upplysningstänkare och extremistiska liberala och senare socialistiska revolutionärer har genomförts i allt snabbare tempo under de senaste femtio åren. 68-generationens erövring av universiteten har fört etniskt självhat, avsky mot heterosexualiteten och en rent pubertal revolutionär dagordning upp i maktens allra högsta korridorer. Den tidigare låtsasmotsättning som funnits mellan ”makt” (förstått som konsumtionssamhället och den demokratiska eliten) och ”motstånd” (förstått som vänsterns vilja att föra förintelsen av alla traditionella värden framåt i högre tempo) har upphävts. Och oavsett hur många ”judar” eller ”invandrare” man menar sig kunna hitta i denna process, går det inte att förneka att det är något annat, fundamentalare, som ruttnat i Europa, och att det är detta problem som måste lösas. För identitärer har alltså frågan etniska dimensioner – att det mångkulturella projektet bygger på felaktiga premisser och hotar att få katastrofala konsekvenser torde vara uppenbart för alla utan en hammare i ena ögat och en skära i det andra – men grundorsaken är snarare ideologisk och ”strukturell” än bioraslig. Identitärernas uppfattning är att vanan att peka finger och skylla sina egna problem på andra i dagsläget ett rent globalt problem, utbrett hos nästan alla folk – och som européer är det vår främsta roll och uppgift att ta ansvar för vår egen situation och åtgärda den.

Nationell statssyn och metod

Utifrån nationalsocialismens syn på ras blir det politiska målet att införa denna syn som enda verklighetsuppfattning. Och, givet att denna åsikt så fullständigt strider mot alla samtidens normer och perspektiv, blir konfrontation ofrånkomlig. Även om det finns forskare som påvisat stora biologiska skillnader åtminstone mellan ”de stora” rasgrupperna, är det få som är benägna att tillmäta detta stor betydelse, och även bland dem som godtar att biologisk ras har relevans är det få som skulle gå med på att göra dessa skillnader till främsta eller enda kategori i sin verklighetsanalys. Även många människor som anser att exempelvis mångkulturen och massinvandringen är djupt problematiska, tycks även anse att det extrema fokus på biologisk ras nationalsocialismen ägnar sig åt, helt enkelt inte är acceptabelt. Givet den nationella synen på verkligheten – att denna fientlighet mot nationalsocialismens ideal i grunden beror på att samhället och västvärlden är bokstavligt talat ockuperade av judar och/eller judiska idéer – måste följden bli att man ersätter den existerande staten, som hålls ansvarig för den ”indoktrinering” som lett till folkets förvillelse, med en annan stat, vars mål det blir att uppfostra folket till den nya världsåskådningen.

Det nationella målet blir alltså att erövra staten, genom våld eller genom parlamentarisk process – allt opinionsarbete och allt politiskt arbete har per definition detta enda mål. Det nationella arbetet grundar sig därför i klassisk modern politisk verksamhet – å ena sidan partibildning och opinionsverksamhet knuten till detta, å andra sidan planer för omvälvning och maktövertagande genom kupp eller revolution, grundad i gerillaverksamhet. Genom att ta över och kontrollera staten, tänker man sig att man ska kunna förändra folkets uppfattning genom propaganda och, där det är nödvändigt, fysiskt våld. I de amerikanska formerna av ”white nationalism” talas det dessutom inte helt sällan om uttryckliga folkmord – en tänkbar konsekvens av den nationella synen på ”Juden” som upphov till allt ont skulle ju åtminstone kunna vara att man drar slutsatsen att alla judar måste dödas. Föreställningar om en ”global vit värld” förekommer också hos vissa tänkare, och där handlar det alltså om en plan att utrota alla folkslag på jorden utom dem man definierat som vita.

Givetvis finns det en stor bredd på detta område – till att börja med finns det många uttalade nationalsocialister som inte stödjer folkmord. Till det ska läggas sådant som att exempelvis svenska Nationalsocialistisk Front förespråkar full yttrandefrihet i ett ”postrevolutionärt” nationalsocialistiskt Sverige, och det måste understrykas att det inte existerar någon organisation i Sverige som öppet förespråkar folkmord eller extremt våld mot oliktänkande. Ett totalitärt styre, nach dem Führerprinzip är i varje fall målet, och staten inkarnerad i en stark ledare ses som det främsta, om inte det enda, medlet att införa de egna idealen.

Identitär statssyn och metod

När det gäller synen på den nuvarande staten är identitärer inte helt långt ifrån de nationella – staten har blivit något som inte längre existerar för att utgöra en högsta princip för folket, och leda det i enlighet med positiva ideal. Tvärtom har den blivit redskap för den typ av renodlat ekonomiska intressen som är unika för det moderna samhället, och dessutom har den övergått till att aktivt stödja, till och med aktivt påtvinga sin befolkning, avgjort osunda och negativa åtgärder. Man vill motverka ”heteronormativitet” och annan ”gammalmodighet”, man vill bryta ner alla värderingar och identiteter som anses hota en omöjlig men av någon anledning eftersträvansvärd idealvärld av ”fria individer” under en semitotalitär, vägledande stat, i förlängningen också en världsstat. Identitärer betraktar dock inte detta förhållande som en fråga om ”judendomens” ockuperande förtryck av vare sig staten eller världen, utan som ett komplext problem – enkelt bara i det avseendet att det är renodlat negativt.

Identitärer överlag tenderar inte heller att se kontroll över staten som allena saliggörande. För att exempelvis komma i besittning av den på demokratisk väg tycks en förutsättning vara ett urvattnande av idéer och principer som kan tyckas oacceptabelt. Det identitära betraktar också 68-vänstern, lobbyverksamheter och tankesmedjor, och vilken oerhörd effekt dessa haft på det svenska samhället utan att någonsin egentligen i något större antal ta sig in i den officiella maktens korridorer. Alltså är metoden, för att använda en på motpol sliten term, metapolitik – påverkan av samhället genom opinionsbildning och folkupplysning i första rummet. Skulle en identitär politisk strömning komma att rent faktiskt kontrollera ett lands politiska institutioner, kan man som generell regel säga att totalitarism, i meningen att staten aktivt reglerar allt eller det mesta medborgarna ägnar sig åt, och strikt styr vilka åskådningar och beteendemönster som överhuvudtaget får förekomma, inte står på den identitära agenden. I vissa fall har denna uppfattning om statens begränsingar kommit att leda till anarkism och libertarianism. Men även om man accepterar att staten är ett nödvändigt politiskt redskap med många positiva sidor, eller om man som jag ser staten som en i grunden positiv kraft (som dock korrumperats i dagsläget), är det för alla identitärer uppenbart att statens förmåga är begränsad, och att goda föreställningar ytterst måste skapas i människor, och inte utan vidare kan påföras med tvångspolitiska åtgärder.

En annan central metod är att skapa kulturer som inte bara är ”politiska aktiviststrukturer”, löskopplade från verkligheten och knutna enbart till ett abstrakt ideologiskt ideal (något man ofta sett i vänsterns terroristgrupper och gerillor), utan som utgör verkliga gemenskaper – sociala och kulturella. På kort sikt handlar det förstås helt enkelt om umgängeskretsar och vänskapsgrupperingar som delar gemensamma värderingar. På längre sikt måste ambitionen bli att stärka lokalsamhället genom att ta vara på de impulser folk känner som går i så att säga ”identitär riktning” – lokalpatriotism, motstånd mot statens kvoterande jämlikhets- och jämställdhetstvång, ovilja till tvångsintegration genom utplacering av stora mängder invandrare i små samhällen med stark samhörighet, skepticism inför sexualiserandet av det offentliga rummet och så vidare. Ur detta kan sedan successivt ett reellt motstånd födas – även om någon majoritet aldrig mobiliseras, är detta en taktik som tar en bortom en opraktisk ultraelitism där man uteslutande leker krig i skogen eller sitter och ordbajsar på bloggar, inget av vilket har någon utsikt att ge framgång så länge folk i gemen inte är intresserade. Det har skrivits ganska mycket om identitära ambitioner och mål, och ovan har jag främst framhållit de punkter där dessa framgångsrikt kan kontrasteras mot nationella föreställningar. Jag rekommenderar vidare läsning på motpol för ytterligare förståelse, om man är intresserad..

Avslutning

Vad gäller mer konkreta mål för dessa två inriktningar kan jag bara referera till de program som finns publicerade på olika ställen, liksom till de organisationer och individer som företräder dem. Jag är personligen övertygad att jag ovan gett en förhållandevis rättvisande bild av de två synsätten (i den mån något av dem verkligen utgör ett enhetligt synsätt), men bedrar säkert mig själv en hel del i det avseendet. Kommentarer är som sagt välkomna, och i den mån de är rimliga kan jag mycket väl komma att modifiera texten efter dem.

Universalismen och föreställningen om absolut moralisk jämlikhet alla människor emellan dominerar alltjämt moralfilosofin i västvärlden. Det går dock att tänka sig alternativ som inte bara är lika goda i princip, utan antagligen betydligt bättre i praktiken.

I begreppet ”identitär etik” torde de flesta kunna utläsa en etik grundad i den egna identiteten – den egna familjen, det egna lokalsamhället, den egna etniciteten och den egna staten. Sett ur den för tillfället gängse politiska filosofins och etikens synvinkel förefaller sannolikt ambitionen att argumentera för en sådan ståndpunkt suspekt och tvivelaktig. Det gör dock inte att tanken skulle vara felaktig, eller särskilt svår att försvara.

Moralfilosofi och vi själva

De flesta accepterar att människor i de flesta situationer sätter ”sig själva främst”. I dagsläget är detta dessutom något av en grundprincip – det finns till och med de som menar att den mänskliga viljan att uppoffra sig för ideal och principer är något i sig ytterligt riskabelt, och kanske till och med grunden för diverse totalitära övergrepp under 1900-talet. Även om man inte representerar en sådan extrem ”etisk egoism” torde ändå de flesta godta att en enskild individ prioriterar sig själv över någon han alls inte känner, och till exempel hellre äter själv än skickar sin mat till ett främmande land, och själv svälter ihjäl. För det andra torde de flesta både känna till, och godta etiskt, att en individ också efter att han säkerställt sin egen överlevnad, hellre föder sin egen familj, än skickar eventuell överbliven mat till andra, och låter fru och barn lida hungersdöden. En individ som i en sådan situation prioriterade att sända pengar till någon helt annan, enligt principen att ”alla människor är lika mycket värda”, skulle de flesta sannolikt inte anse vara ”etisk”, utan snarare besatt av någon sorts extremistisk ideologisk förvirring.

Icke desto mindre är det så, att många av de etiska system som i dagsläget dominerar exempelvis den politiska filosofin i princip inte godtar att man gör denna skillnad. Enligt utilitarismen, som i någon av sina former för närvarande torde vara den populäraste inriktningen inom moralfilosofin, skall varje handling föra till största möjliga lycka för största möjliga antal. Därvid har mänskliga identiteter och relationer egentligen inte någon betydelse. Endast kvantitativ lycka, för vem som helst (i vissa fall även för djur, som hos Peter Singer) har någon betydelse. Denna uppfattning kan kritiseras grundligt, på flera olika nivåer, men vi ska här fokusera på att betrakta ett alternativ till den.

För det som sagts ovan om det egna jaget, och om familjen, går för de flesta människor längre än så. De allra flesta av oss skulle hellre rädda och hjälpa nära vänner, avlägsna släktingar och till och med flyktigt bekanta grannar, än fullständigt okända människor. Och här börjar även utilitarismens (liksom flera andra etikers) tålamod med vår mänskliga natur svikta. Man menar visserligen att det måhända är ”naturligt” och i viss mån ”ofrånkomligt”, men om du hellre hjälper grannen tre kvarter bort med ett problem, än exempelvis en okänd japan i sin hemstad, skulle många nutida moralfilosofer anse att du i varje fall inte gör det av några etiskt godtagbara skäl. De godtar möjligen att det är så människor fungerar, och kan därmed uppvisa någon grad av förståelse för det, men det anses inte längre fullt godtagbart på en principiell nivå.

Vilket för oss till den sista delen av detta: det faktum att de allra flesta av oss reagerar starkare dels på sådant som händer i vårt eget land, och dels på sådant som händer våra egna landsmän (här förstått som etniska landsmän) också i fjärran länder, än vi gör när vi hör om sådant som händer exempelvis en afrikan i Somalia. När människor som ser ut som vi, tänker åtminstone ungefär som vi och dessutom talar som vi råkar illa ut, känner vi vanligen en empati av ett slag som faktiskt skiljer sig från den vi känner med andra folk. Vår sympati med tredje världens lidande har alltid en mer ideologisk-sentimental kvalitet, oftast är den ett argumentationstekniskt slagträ eller en ideologisk illustration. Och det är här den nuvarande moralsynen slår fullständigt bakut – detta är i princip helt oacceptabelt, ur ett ”etiskt” perspektiv. Möjligen skulle man åter mena att det är begripligt – det som sker i det egna landet ”skulle också kunna ske med oss själva”, vilket kanske gör att vi känner oss mer illa till mods, och det är kanske lättare att identifiera sig med folk som ser ut som vi. Att det skulle vara moraliskt är dock för de flesta av våra samtida moralfilosofer helt främmande. En människa är ju en människa, punkt slut.

Att inte göra skillnad – moraliskt?

Men är varje människa alltid samma människa i relation till andra? Och är den som inte gör skillnad på person och person alltid den mest moraliske? För att återknyta till det första exemplet: en far som lika gärna räddar en helt okänd kvinnas barn, som det barn han delar med sin fru, skulle få betrakta som ”etisk”. De flesta kvinnor skulle sannolikt ha ångrat att de gift sig med honom från början, om han någonsin omsatte sin moralsyn i handling. På samma sätt skulle nog många känna ett obehag om de själva behövde låna pengar, men en farbror eller bäste vän istället valde att låna dem till en människa han aldrig träffat. Likaså skulle vi känna oss märkliga till mods inför en människa som grät lika bittert av att höra att ”Hans B Henningsson” dött, som han gjorde då hans egen fru dog, trots att han aldrig träffat herr Henningsson. Och givet det faktum att modern moralfilosofi faktiskt inte har mycket annat att luta sig tillbaka mot än just denna ”etiska intuition” (fåniga försök att bedöma vad som leder till ”mest välfärd” eller ”mest lycka” åsido – denna sida av utilitarismen är så snart den tänks igenom på ett grundligt sätt ganska absurd), blir vi nog tvungna att betrakta dessa tendenser att anse att det faktiskt är moraliskt hedervärt att ta hand om de sina mer än om andra, som i viss mån normerande i sig. Och när man väl accepterat detta – varför skulle man då inte godta det också på en etnisk eller nationell nivå?

Det är också möjligt att helt enkelt se på de praktiska faktorerna. Som vi just konstaterat är den egalitäre fadern, för vilka alla barn är lika, en synnerligen oduglig fader. Faktum är att hans barn riskerar att svälta ihjäl, så länge det finns ett enda annat barn som svälter i världen. Detsamma kan sägas om vänner och släktingar – vem vill ha en släkting som inte bryr sig det minsta mer om en själv än han gör om slumpmässiga människor på gatan, eller i andra länder?

Detta kan lätt utsträckas till att gälla också människor som bor i samma område – grannar, eller invånare i en by. När alla människor i ett närområde eller lokalsamhälle ignorerar varandra, betraktar varandra som främlingar och bara behandlar varandra efter någon sorts tanke om minsta-gemensamma-nämnare, som tillfaller alla människor i världen, blir följden att något egentligt samhälle på denna nivå upphör att existera. Likaså upphör ansvarstagandet för varandra, riskerna med boendet i sig ökar, och människor isoleras från varandra. Detta utan att någon större fördel för mänskligheten kan antas ha åstadkommit – inte ens om de som bor i detta samhälle skickar pengar till Lutherhjälpen. Detta kan dessutom observeras redan idag, i de allra flesta städer med fler än några tusen invånare. Bristen på kontakt med varandra är påtaglig – är detta trots eller tack vare de kosmopolitiska och ”solidariska” föreställningar som ständigt påminner om, att alla människor är detsamma?

”Mänsklighet” och nation

Givetvis är konsekvenserna snarlika på den nationella nivån. En regering för vilka ”alla världens folk är lika” är en i bästa fall oduglig regering, och i värsta fall en direkt destruktiv regering. Fördes politik efter denna princip skulle alla styrelseformer i världen (utom de som var eller ansåg sig vara representanter för de fattigaste folken, strängt taget det fattigaste folket) sträva efter att underminera den egna befolkningens välfärd till förmån för andra folks välfärd. Kanske till och med offra den egna befolkningens liv till förmån för andras. Enligt en utilitaristisk princip, som omfattar alla världens människor, skulle man mycket väl kunna komma fram till att den egna befolkningen haft det så bra så länge, att det vore fullt acceptabelt att offra dess välgång och liv till förmån för andras – i synnerhet om de andra var markant fler, eller bedömdes ”sakna lycka” i högre utsträckning.

Detta för oss till pudelns kärna: upplösningen av inte bara nationell solidaritet, utan kanske i lika hög eller högre utsträckning lokala band (i städerna) och familje- och släktband, saknar den positiva motsvarighet på det ”globala” planet som våra moderna etiker gärna hänvisar till. Avsaknaden av solidaritet på en nivå, producerar den inte på en annan, och detta beror inte minst på att den ”globala” nivån är abstrakt – klart sagt påhittad. ”Mänskligheten” är ingen existerande relationskategori – den existerar egentligen inte på det sätt som man kanske gärna föreställer sig. En person som anser att ”alla människor är lika” och behandlar alla därefter, har ingen möjlighet att behandla alla människor som han skulle behandla sina egna barn, grannar eller landsmän – tvärtom har han inte ens möjlighet att hälsa hövligt på ens en bråkdel av världens folk. Draget till sin extrem blir en ”solidaritet med alla” exakt detsamma som total självupptagenhet, och solidaritet med ingen. Detta fenomen kan för övrigt mycket lätt observeras i många människor, inte minst på vänsterkanten, och än tydligare i de stadskärnor och bostadsområden vi alldeles nyss tagit som exempel. Pengar som kanske löser svältproblem någonstans är måhända inte en fullgod ersättning för ett eroderat samhälleligt liv och en situation som för många med rätta kan anses vara olidlig. Inte minst kan man konstatera, att väldigt många problem i världen skulle vara betydligt mindre påtagliga, om man ägnade mer tid åt att ta hand om de sina (både i bemärkelsen familj, släkt och vänner, och i bemärkelsen etnisk grupp och nationell befolkning) än åt att lägga sig i andra nationers angelägenheter, eller sträva efter att gynna sig själv på andras bekostnad.

Staten och etniciteten

Alltså: föreställningen om en ”mänsklighet” saknar egentligen en motsvarighet i de relationer vi vanligen betecknar som ”mänskliga”. Vän av ordning invänder nu förstås att detsamma i någon mån gäller också nationen – inte heller här har vi några konkreta band till de flesta människor, och därtill finns alltid substantiella kulturella skillnader också inom en stat och ett folk. Här finns det egentligen två svar. Visserligen kan stat och etnicitet vara nära besläktade, och då flyter bägge punkterna ihop intill oigenkänlighet, men låt oss ändå betrakta dem separat.

Det första rör själva staten som organisationsform. Nationalstaten är funktionell, och tycks i viss mån vara en förutsättning för många nödvändiga aspekter av mänskligt liv. Om sociala grupper kunde förväntas leva i harmoni med varandra, skulle det naturligtvis räcka med samfund av människor som binds samman av släkt- och vänskapsband, organiserade i mindre samhällen och stammar. För att kunna producera de livsförutsättningar vi i dagsläget förväntar oss, förutsätts emellertid komplexare, och större, organisationsformer. Tätt sammankopplat med detta är det faktum, att staten kan bära en princip. Ofta har denna princip varit religiös, imperiell eller på annat sätt transcendent, men för vårt ändamåls skull kan vi nöja oss med enklare principer – att skydda sin befolkning, att garantera ett visst välstånd och att säkerställa vissa fundamentala juridiska och moraliska principer. Att befolkningen då inte bara hyser lojalitet gentemot sina närmaste, utan också till just denna stat är med andra ord rimligt – åtminstone så länge denna stat fyller sin funktion och representerar det den påstår sig representera. Staten är visserligen problematisk i flera avseenden – själva dess avstånd från dem den behärskar leder till imprecisa reaktioner och åtgärder (vilket är orsaken både till att en allt för detaljreglerande totalitär stat vanligen fungerar dåligt, och snart går under, liksom ett av många argument mot den fullkomligt perversa idén om en ”världsstat”). Dock är staten inte enbart ett ”nödvändigt ont”, utan ett redskap med massiv positiv potential, och att uppleva lojalitet gentemot en legitim stat är naturligt.

Det andra svaret rör etniciteten i sig – de människor med vilka vi delar utseende, språk och i viss mån tänkesätt. Oavsett hur mycket man vill förneka det (av vilken orsak man nu egentligen skulle vilja det), finns här relationer och band – även med människor vi inte i någon egentlig mening ”känner” – som ofta helt övervinner sådant som kulturella intressen och social eller ekonomisk klass. Det är bara att betrakta en strand i Antalya, där jordenruntresenärer från överklassens Göteborg delar drinkar med svenska barnfamiljer som tagit sig iväg på sin första utlandsresa på åratal. Klasskampen tycks utebli, och politiken får ligga på hyllan. För än tydligare exempel kan man betrakta Chinatown i USA, eller för den delen förorter i Sverige och Paris. Överhuvudtaget tycks ”det etniska” bara ”övervinnas” när politiskt eller socialt tvång, eller möjligen ekonomisk nödvändighet, förmår individen att tillfälligt eller permanent överge det – vanligen helt utan positiva, om inte med destruktiva, konsekvenser.

Att dessa band och identiteter – de som är baserade på hur vi ser ut, hur vi talar och vilka vi är, av andra orsaker än några individuella ”val” vars existens i sig själv mycket väl kan ifrågasättas – är farliga, osunda och i någon mening ”konstruerade” eller ”irrelevanta” är förstås en populär uppfattning idag. Det hindrar inte att de har en stark och absolut realitet på ett sätt som ingen universalistisk människouppfattning kommer i närheten av. En etik som inte tar hänsyn till dem är knappast en etik värd namnet.

Avslutande överväganden

Poängen med ovanstående är med andra ord: inte bara är det rimligt att acceptera att människor tar ett större ansvar för sig själva, sin familj, sin släkt, sina vänner, sitt närområde, sin etniska grupp och sin nation, än vad de gör för främlingar och andra länder i världen. Det är något man kan förvänta sig – något som borde vara en plikt snarare än ett ”nödvändigt ont”. Medan det naturligtvis går att formulera invändningar mot detta, torde de flesta av dessa gå precis lika bra att rikta mot olika former av universalistiska ideal. Vare sig det handlar om socialismens uppmuntrande av en grupp människor att expropriera en annan grupps tillgångar (om inte utrota den), den liberal-utilitaristiska föreställningen om en halvtotalitär världsstat där människor reducerats till lustkonsumenter och helt förlorat allt reellt värde, eller rasistiska föreställningar om en ”vit värld”, där alla andra folk dödats till förmån för någon sorts utopi, torde det vara lika lätt, faktiskt avsevärt mycket lättare, att protestera.

Sedan finns det förstås andra frågor – även om man ser ”mänskligheten” som en i viss mån overklig kategori, innebär ju inte det att faktiska globala problem kan nonchaleras – ekologiska problem kräver internationellt samarbete, svält och sjukdomsspridning i tredje världen har konsekvenser också här. Att man ser om sitt eget hus först innebär inte att man hatar andras, eller med någon nödvändighet ska ”strunta” i dem. Och i all sin fiktivitet har förstås också ”mänskligheten” en viss realitet – människor har vissa gemensamma drag också, utöver alla dem som skiljer oss åt. De är inte tillräckliga för att en etik som nonchalerar skillnaderna ska ha någon mening, eller bli något annat än en i värsta fall farlig verklighetsförfalskning, men de är tillräckliga för att vi ska kunna inse värdet i att visa välvilja också mot andra folk.

Det är med andra ord inget självupptagenhetens evangelium jag vill argumentera för – däremot har det blivit uppenbart att en universalistisk moral byggd på ”alla människors lika värde” kommit att få en säregen, och destruktiv, innebörd i västvärlden. Den används i praktiken bland annat till att generera absurda skuldkänslor, driva igenom orimliga politiska beslut och skapa en uppgiven och självföraktande atmosfär ingen har någon nytta av, och det är något många nu vänder sig emot. För mig, och en växande skara andra, börjar det dessutom nu bli uppenbart att om varje lokalsamhälle, varje släkt och ytterst varje nation, tog fullt ansvar för sina egna medlemmar – och de tog ansvar för varandra – skulle både förvridna visioner om en ”global värld” och vulgärrasistisk skräck för andra sorters människor bli mindre nödvändiga, i den mån någon av dem är det idag. För att uttrycka det hela krasst och simpelt: om varje människa lade ner hälften av sin tid på sig själv och sina närmade, och fördelade resten av sin tid på sin by/stadsdel och sitt land, skulle det räcka med en smärre insamling för att reda ut problemen för de människor som TROTS denna nya världsordning inte kunde klara sig ordentligt. Något liknande kan inte sägas för de lösningar som förespråkar absurda kalkyler med ”lycka” eller ”välfärd”, eller agerande utifrån diverse abstrakta principer, vilka ständigt är fria att modifieras och omtolkas för att tillfredsställa egoistiska drifter, tillfälliga nycker och impulser.

Meningen med resonemanget ovan har, avslutningsvis, inte minst varit att visa på att ett alternativ till den typ av inställningar som nu dominerar västvärlden inte behöver vara vare sig ”irrationellt”, ”oförnuftigt” eller bryta dramatiskt med västerländsk tanketradition, i varje fall inte på många punkter. Tvärtom är det nog bara ett sådant alternativ som verkligen kan ses som sant förnuftigt och västerländskt.

Hur skulle en övergång till ett samhälle byggt på identitärt tänkande kunna se ut? Är det genomförbart? Idag spekulerar vi helt lättsamt kring dessa frågor, om inte annat för att sätta igång geniknölsgnuggandet hos läsarna.

Bristande realism är det lätt att anklaga folk för – vänstern är förstås farlig på att anklaga ”extremhögern” för att sakna verklighetsförankring. I det fallet handlar det förstås om stenbumlingar i glashus. Det första verkliga försöket att skapa ett ”klasslöst samhälle”, när arbetarklassen tog makten i Sovjetunionen och förintade hela överklassen, ledde till några av de värsta folkmorden i historien. Detta ursäktades kvickt bort med att det trots marxismens knivskarpa och vetenskapliga analys visst råkat ”uppstå en ny klass – en statskapitalistisk klass”. Därefter insåg merparten av alla så kallade socialister att ”klasslöshet” i sig inte är möjlig, alternativt inte fyller någon som helst funktion. Därför övergick de till att bli politiskt impotenta, förenades med det kapitalistiska systemet till fullo, för att i fortsättningen ägna sig åt att kämpa för sådant som homosexualitet och ful arkitektur. De övriga tog upp någon av anarkismens fanor, och gav sig ut för att förstöra klassamhället utan att ta hjälp av staten. Att förändra ett samhälle utan att kontrollera det låter sig förstås inte göras, och därför blev de i stort sett en sorts ovanligt självgoda kriminella, fast med finare föräldrar. Och så blev det förstås fiasko med det också, men det har de små liven fortfarande inte förstått.

I.

Men nu ska vi inte ägna oss åt den diskussionen – det är uttjatat, och dessutom är det inte snällt att skratta åt utvecklingsstörda. Istället ska vi nu helt osystematiskt spekulera lite kring hur det identitära samhället skulle kunna genomföras och till en början se ut. Inget av detta är fastslaget på något centralt sätt, men det kan ändå vara värt att sätta bollen i rullning. Först och främst behövs lite verklighetskoll – att repatriera merparten av alla utomeuropeiska invandrare är inte någon sorts patentlösning. Tror man att ett etniskt homogent samhälle i sig kommer att göra Sverige till ett bra land ligger man redan farligt nära marxismens fåniga idé om att ”klasslöshet” löser alla problem. Alltså måste man vara medveten om att det finns många olika frågor att ta tag i. Vi tittar, som sagt helt osystematiskt, på några av dem.

För det första handlar det om att underminera de märkliga idéer som idag dominerar samhället – att kontrollera staten är meningslöst om man inte förankrat sina tankar något så när hos både elit och gräsrötter. Alltså måste man se till att en stor del av befolkningen överger dumheterna om ”mångkultur”, ”jämlikhet/jämställdhet” och en hel serie andra uttjänta tankar, och ersätter dem med sundare och mer realistiska föreställningar. Låt oss alltså anta att detta framgångsrikt genomförts och gängse partier och institutioner får allt mindre stöd. Utan att gå in på detaljer kan vi därefter anta att företrädare för identitära riktningar – parlamentariskt eller på annat vis – blir huvudsaklig styrande kraft i den svenska staten.

Ett antal omstruktureringar kommer givetvis då i fråga. Det första folk i gemen lär tänka på är trots allt då totalstopp för utomeuropeisk invandring, och inledandet av repatriering. Det här kan gärna ske i ett rimligt tempo och utgå från något så när vanligt folkvett. För det första finns inget självändamål med någon sorts parodiartad ”nazi”-policy här – att adopterade eller sedan länge tämligen väl integrerade personer av utländsk härkomst stannar kvar är inget nämnvärt hot mot vare sig svensk kultur eller etnicitet, inte heller enstaka besökare eller långtidsboende. Det ska helt enkelt handla om att det inte ska finnas etniska enklaver på svensk mark, eller en sådan mängd personer av främmande härkomst att de på ett betydande sätt påverkar eller styr hur vi lever – eller ser ut.

Sedan, eller snarare samtidigt, måste man ta itu med ekonomin. Till skillnad från ovan nämnda vänster är det ingen av oss som tror att ”den ekonomiska basen” är det enda, eller ens det främsta, som har betydelse i ett samhälle. Däremot har ekonomiska strukturer betydelse, och successivt måste man givetvis utveckla någon form av ekonomiskt program. De praktiska frågorna man här skulle behöva ta itu med blir då:

1) Öka både svensk och lokal självständighet vad gäller grundläggande behov – jordbruksproduktion, råvaror och liknande.

2) Säkerställa den nya statens överordning gentemot ekonomin. Detta innebär förstås inte förstatligande och socialisering, utan att staten, samhället och folket ska kunna agera utan att vara kontrollerade av utländska, eller numera snarare globala/statslösa ekonomiska intressen. Det handlar alltså inte om att kontrollera ekonomin, utan att hålla den på sin riktiga plats i relation till staten och folket.

3) Ordna det pragmatiska – strukturera upp åtminstone grundläggande välfärdssystem av typen socialbidrag och sjukförsäkring.

Om man därefter skulle vilja sträva i exempelvis en korporativ riktning är det en senare fråga – man kan väl i alla fall säga att vare sig fackföreningar av nuvarande typ eller institutioner och verksamheter som Svenskt Näringsliv och Timbro i förlängningen lär ha någon framträdande roll i det vi tänker bygga.

II.

Sedan kommer förstås frågan om Europa. Om vi utgår från att det ovanstående faktiskt hänt, har det ju knappast gjort det utan att en liknande utveckling åtminstone påbörjats på olika håll i Europa. Slutmålet måste vara en europeisk enighet under en form av överordnad struktur. Inte så att den ska detaljstyra vare sig individers, lokalsamhällens eller staters affärer. Däremot ska den hävda europeiska intressen gentemot andra supermakter – för närvarande är det väl USA man kommer att tänka på, men innan detta blir aktuellt kan det mycket väl vara Kina. Ett Europa med en gemensam armé (ägnad att försvara europeisk mark, inte gå kapitalismens ärenden i andra länder), en gemensam utrikespolitik gentemot utomstående och en gemensam gränskontroll är något som kommer att behöva byggas. Dessutom ska den förvalta och utveckla idén om Europa och de europeiska folkens enighet. I allt eller det mesta övriga ska de stater och lokalsamhällen som utkristalliserar sig vara autonoma.

I samhället i allmänhet kommer man att se en generell renässans (en bra sådan, inte som den förra, för att busa till det lite) där intresset för lokal, svensk och europeisk historia, kultur och tradition vaknar. Språk, kulturhistoria, religion och stolthet över det egna ska helt enkelt åter bli värden – först som intressen, sedan som värden i sig. Vi är förstås övertygade om att mycket av detta redan finns latent hos människor, men hålls borta av de nuvarande omständigheterna (klassidentitet måste hetsas fram, etnisk identitet måste tryckas ner, som alla som vet något vet). Det hindrar givetvis inte att stater och lokalsamhällen också aktivt kommer att arbeta för denna typ av värderingar – för att väcka intresset för något som går bortom MTV-kulturens nonsens eller popvänsterns självförnekande tillbedjan av alltifrån salsa till bögmördande reggaeartister. Tanken är att i första hand verka positivt – långtgående förbud, fängslanden och annat våld än det som behövs för att försvara det nya samhället är givetvis något att undvika.

Osannolikt och svårgenomförbart? Det vill jag lova. Utopiskt och ogenomförbart? Det är det däremot inte. Skulle omständigheterna bli de rätta kan detta, eller något i denna riktning, åstadkommas, bara man ger sig fan på det. Då törs jag för övrigt nästan lova att identitärerna inte kommer att vara småaktiga, trots vår vanliga skepsis till onödig våldsamhet och brutalitet. Om någon fortfarande verkligen känner behovet, ska han få jaga journalister med ”piskor och spikklubbor” bäst han vill. Det kan vi gott unna både honom och dem.

Etnopluralism är en term som dyker upp lite nu och då i olika sammanhang. Innebörden tycks variera, men tanken är densamma: en ideologi vars mål är att skapa möjligheten för svenskar att bo i ett i stort sett etniskt homogent samhälle, samtidigt som vi respekterar andra folks rätt till självbestämmande.

Jag hör egentligen hemma inom en traditionell världsåskådning, och är av uppfattningen att varje idé om ”jämlikhet” mellan två separata fenomen, av vad slag de än vara må, är en logiskt självmotsägelse. Världen är i sin helhet hierarkisk, från det högsta – det absoluta, det gudomliga och det sanna, till det lägsta – död materia, kaos och det lögnaktiga/onda. Ändå kan flera olika, i sig själva kompletta strukturer, existera utan att förstöra eller konkurrera ut varandra. Den brasilianska regnskogen konkurrerar inte med norrlands granskog. Blekinges fält har lite till ingen inverkan på Kinas risodnlingar. Jag och min granne bor i varsin lägenhet, utan att störa varandra. Särskilt ofta i alla fall. Och med denna utgångspunkt träder etnopluralismen fram som ett rimligt alternativ till globaliseringens vansinnigheter, likväl som till mordiska planer på folkutrotning och imperialism.

Vad handlar det om?

Etnopluralismen kan enklast formuleras i ett enkelt slagord: varje folks rätt till liv, där denna ”rätt” kan härledas antingen ur någon sorts sekulärt naturrättsligt resonemang, eller ur en tanke om att skilda och självständiga etniska grupper är en integral del av en skapelse som är gudomlig till sitt ursprung.

Få besökare av motpol torde vara helt obekanta med begreppet i alla fall, och det finns redan ett otal inlägg och kommentarer där det berörs, till exempel detta av Oskorei, som behandlar dess relation till traditionalismen, eller det här av Ratatosk som behandlar den konflikt som uppstått inom den franska nya högern, i takt med att den som (felaktigt) påstås ha myntat begreppet, den franske teoretikern Alain de Benoist, övergett tanken på ett uteslutande europeiskt Europa, och övergått till att hävda en form av segregationsteori där man tar hänsyn till den massiva utomeuropeiska invandring som redan ägt rum som ett ”faktum”.  Idén är då att helt enkelt försöka utveckla sitt eget folks identitet ”separat” inom samma stat. Denna tanke om att kombinera multikultur med etnopluralism väljer jag här att bortse ifrån, även om det förstås är exakt vad man måste ägna sig åt tills man kan åtgärda situationen på allvar. Här undersöker vi hur som helst en form där åtminstone grundprincipen lyder: ett folk, ett territorium.

Har rätt till liv

Helt kortfattat går etnopluralismen ut på att det för det första existerar etniska grupper, vars individer delar en serie kulturella och i åtminstone någon utsträckning också biologisk-rasliga egenskaper. Dessa grupper har, var och en, en naturlig samhörighet inbördes, och även om enskilda personer ur olika grupper naturligtvis utan problem kan forma exempelvis vänskapsband, kommer platser och situationer där flera etniska grupper samsas om levnadsutrymmet att präglas av konflikt och försämrad trivsel och livskvalitet. Bortsett från det faktum att detta verkar på ett subtilt plan – att man helt enkelt mår sämre av att leva under sådana förhållanden – tar sig problematiken också mer dramatisk uttryck. Exempel på sådant är vulgärt rashat med påföljande pogromer, liksom allmänt, mer eller mindre intensivt, våld (antingen i form av majoritetskulturens förföljelse av minoriteten, men minst lika ofta i form av hat, våld och kriminalitet från olika minoriteter, riktat mot majoriteten). Det är med andra ord inte bara så att ”mångkulturella” samhällen inte är eftersträvansvärda, de är direkt negativa.

Var vill man då komma?

Lösningen blir således att olika etniska grupper bör leva, generellt, åtskilda. Detta i sin tur innebär att varje etnisk grupp bör ha ”självbestämmande” i den meningen, att dess politiska och kollektiva liv ska få fortgå utan att andra etniska grupper har makt över det (det innebär dock inte med nödvändighet vare sig libertarianism, anarkism eller andra former av demokrati överhuvudtaget). Tanken anknyter givetvis till familjen, av vilken det lokala samhället är en förlängning. Alla de släkter, lokala samhällen och ”mikrokulturer” som ingår i en kultur och en etnicitets totala liv, utgör tillsammans nationen, eller ”rasen” (förstått som en BRED term, som inkluderar både kultur och genetik – ”arv och miljö”).

I den mån etnopluralismen överhuvudtaget anknyter till den form av rasism som försöker extrahera politiska och ”moraliska” principer uteslutande ur en genetisk-biologisk uppfattning om ”ras”, är det först och främst i det avseendet att man till skillnad från socialkonstruktivismens flumideologer inte förnekar biologiska olikheter mellan olika rasgrupper. Dessutom ser man på de olika folkslagens utseendemässiga och andra fysiologiskt grundade särdrag såsom värdefulla i sig själva, på samma sätt som exempelvis biologisk mångfald i naturen är värdefull (men lätt försvinner vid uppblandning eller utrotning). Ideologiskt drar man inte lika långtgående slutsatser, och tanken på att via folkmord eller radikal isolationism och detaljstyrning av fortplantning eller genmanipulation ”rena” rasen i enlighet med någon sorts abstrakt ideal hör inte etnopluralismen till. Däremot skulle man kunna säga att de flesta etnopluralister sannolikt skulle ställa upp på följande antagande: den punkt där mängden ”främmande” element hos ett folk i någon väsentlig mening skulle börja påverka utseende och karaktär hos folket i sig, är också ungefär den punkt där mot varandra fientliga grupper formeras och konflikt uppstår. Försök att oskadliggöra detta genom ”uppblandning” kommer att tendera att misslyckas, och antingen producera individer utan identitet, eller helt enkelt en ny ”blandgrupp” av individer som i förlängningen kommer att utgöra en tredje, egen ”ras”. Tanken på att ”avla bort” etniska motsättningar genom långtgående mångkulturell uppblandning är således lika orealistisk och i viss mening också lika omoralisk som tanken på att ta fram en ”ren” ras genom våld eller djurliknande avel. Dessutom bryter denna tanke mot idén om de olika gruppernas egenvärde.

En annan aspekt som skiljer etnopluralismen från den nuvarande synen på saker och ting, är att den i stor utsträckning är emot tanken på universella ”värden”. Det vill säga, den menar att nationen och den etniska gruppen är den enhet där värderingar av olika slag förverkligas, och att det är orätt att påtvinga andra folkslag sina egna seder och bruk – inklusive, men inte begränsat till, sådana konstruktioner som ”jämlikhet/jämställdhet”, ”individualism” och demokrati. Att en nation internt lever upp till exempelvis en uppsättning abstrakta ideal rörande ”individers rätt” är således inte en förutsättning för att ett folk ska betraktas som ”fritt” och ha rätt att slippa intervention och förtryck från andra folkgrupper. Med andra ord har en muslimsk teokrati rätt att förbli just sådan den är, så länge den inte i någon mening agerar aggressivt mot andra land eller folk.

Så, varje folk har sitt eget territorium och en kultur som växer organiskt ur folkets inre liv, eventuell migration är begränsad till en nivå där de faktiska lokalsamhällen som har att motta personerna ifråga är både kapabla och villiga att göra det (något som i praktiken skulle innebära nära på totalstopp för åtminstone permanent utomeuropeisk immigration, vilket förstås är en del av poängen). Vad skulle man kunna invända mot det här?

De dumma invändningarna

I kategorin invändningar som egentligen inte ens förtjänar att bemötas kan man nämna:

a) Etnopluralismen tar hänsyn till andra folkslag, och kastar därför bort kampen för de vita folken.

Detta torde vara en av de konstigare invändningarna. Om jag tillerkänner min granne rätten att slippa få sin dörr uppbruten och sin dotter våldtagen, påverkar det på något sätt min egen vilja och möjlighet att slippa detsamma? På vilket sätt gynnas min egen säkerhet eller livskvalitet av att jag på ett utstuderat sätt trumpetar ut att jag ”skiter” i alla andra i mitt kvarter, och att jag minsann har problem med kronofogden, och att alla personer med andra (eller samma) problem kan dra åt helvete? Exakt detsamma gäller givetvis relationer olika folk emellan – på intet sätt skadas svenskars eller européers rätt till liv och frihet av att man också tillerkänner araber, ungrare eller judar densamma. Tvärtom är det väl sannolikt att ett av de effektivare sätten att motarbeta vidare invandring från oönskat håll är just samarbete med de länder varifrån invandrarna kommer. Så länge man klarggör att man förväntar sig exakt samma sak tillbaka, och att man inte kommer att acceptera övergrepp gentemot det egna folket är acceptans av andra folkgruppers existensberättigande uteslutande en positiv sak. Att det egna folket, liksom den egna familjen och det egna lokalsamhället, kommer före andra är därvid en helt annan fråga. Givetvis installerar jag, för att återgå till den första liknelsen, mitt eget inbrottslarm innan jag hjälper grannen med att få sitt på plats. Det är inte att vara en ”dålig granne”, utan en person som tar ansvar för sin familj och sig själv.

Mångkulturell samlevnad

b) Etnopluralismen är rasistisk!

Att allt utom intensiv etnisk blandning vore liktydigt med folkmord och ”rasism” i meningen ”hat mot andra folkgrupper” är bara hejdlöst idiotiskt. Minst lika många krig och folkmord har utförts i universalismens, ”mänsklighetens”, för att inte tala om ”jämlikhetens” och ”frihetens” namn som någonsin i ”rasismens” eller den etniska identitetens. Våld och krig skapas av tvingande omständigheter, alternativt av människans bristfällighet, inte av människans principer för samhällsorganisation i sig själva.

c) Etnopluralismen är bara ett nytt sätt för nazismen att få fotfäste.

Tänk efter eller läs på. Till exempel den här texten.

De verkliga invändingarna

Nu är det förstås inte bara folk som tänker halvvägs så långt som näsan räcker som har invändningar mot etnopluralismen. Några andra punkter att kritisera har varit eller skulle kunna vara:

a) Etnopluralismen kompromissar i för hög utsträckning med den rådande världsuppfattningen – i det att man exempelvis ser kolonialismen som synnerligen problematisk, och accepterar skuldbeläggandet av västvärlden i frågan om tredje världens situation.

Så behöver det förstås inte vara – det är ju en fråga om politisk analys som inte nödvändigtvis anknyter till en etnopluralistisk grundsyn. Själv kan jag väl bara säga att jag anser att påståendet att västvärlden i något avgörande avseende bär ansvaret för fattigdom i tredje världen, antingen på grund av tidigare kolonialism, eller genom nuvarande ekonomiska strukturer, är fullständigt fel. Den uppfattningen har jag rätt bra belägg för också. Däremot kan man förstås inte bortse ifrån att tankar om demokrati, mångkultur, sekularisering, egalitarism och en hel serie andra, för traditionella kulturer intensivt destruktiva, värderingar har haft sitt upphov på europeisk och amerikansk mark, och vid sin spridning bidragit till att skada andra kulturer på ett mycket grundläggande sätt. Allt ifrån Marxismen till McDonalds har ju ett i någon mening västligt ursprung, och att Indien eller för den delen Afrika inte är odelat tacksamma för dylika innovationer får man väl ha förståelse för. Å andra sidan skulle vi kunna anföra liknande anklagelser mot alltifrån arabernas kaffe till amerikanernas TV-kultur, och i slutänden handlar det om att varje folk måste avyttra de kulturella influenser de finner oönskade, och vara fria att göra det. Vare sig att skämmas för det man själv gjort eller hata andra för det de har gjort leder någon vart i det långa loppet, även om det kanske kan kännas ofrånkomligt i vissa undantagsfall.

b) Etnopluralismen är orealistisk – vad gör man när något folk visar sig vara oförmöget att respektera sina grannar, eller oförmöget att ta hand om sig självt?

Nu måste man vara medveten om att principen är tänkt att vara just det – en princip. Givetvis kommer det fortfarande att finnas konflikter, och naturligtvis är det sannolikt, om inte ofrånkomligt, att folk kommer att inkräkta på varandra på olika sätt, kanske till och med genom krig eller kolonisation, om det blir nödvändigt på ett eller annat vis. Poängen är att internationellt och nationellt tänkande i princip ska orienteras efter tanken att varje folk har rätt till ett eget territorium, inom vilket det kan utvecklas självständigt utan att ansättas av andra folks intressen. Det går aldrig att förverkliga en abstrakt idé eller moralisk princip till fullo i en värld som definitionsmässigt är imperfekt. Det skapade kan aldrig vara detsamma som den skapande, och Han är perfekt, som bland annat Tage Lindbom sett på saken, men även den helt ateistiske torde kunna dela själva tanken. Idén överträffar alltid det praktiska förverkligandet, och är man oförmögen att förstå att även den (eller kanske i synnerhet den) mest grandiosa vision alltid måste kompromissa med verkligheten i någon mån är man garanterat oförmögen att åstadkomma någon varaktig skillnad i tillvaron.

c) Hur hade ni tänkt åstadkomma det här, då?

Det är just det som är kruxet, och det kanske är här man nu borde börja föra diskussionen.

Sammanfattning:

Det här var en första längre text om etnopluralismen som jag ser på den – dess möjligheter och dess problem. Jag skulle möjligen ha kunnat ägna mig åt en mer polemisk framställning – till exempel peka på etnopluralismens fördelar i jämförelse med det som utomlands benämns ”White Supremacism”, eller påvisat dess uppenbara överlägsenhet gentemot globaliseringens mångkultur, liksom gentemot olika integrationsprojekt. Så blev det inte nu, dock, utan jag använde istället utrymmet till att bemöta vissa invändingar jag sett, och vissa invändningar jag själv insett medan jag reflekterat över saken. Väl medveten om att det sannolikt finns betydligt fler former av kritik än de jag tagit upp, väljer jag ändå att lämna det så här. ”Etnopluralismen” som ideologi och tanke är långt ifrån färdigutarbetad, men någonstans är det nog en av få riktningar som vare sig offrar vårt folk till en nihilistisk och destruktiv global ”smältdegel”, eller dess moraliska kvalitet till en likaledes nihilistisk och destruktiv hatkultur.