Solguru

Jimmie Åkesson har skrivit en upprörande och förkastlig debattartikel i Aftonbladet, och reaktionerna har kommit som brev på posten. Samtliga tidningar har gått ut och fördömt texten och Sverigedemokraterna. Ömsom jublar man över att de nu avslöjat sig själva, ömsom rasar man över det vidriga innehållet.

Man vet inte till sig av ilska över tilltaget. Åkesson är en ny Hitler, en djävulsgestalt, Darth Vader. Lämnar man det temat diskuterar man istället deras valstrategi som om de vore en fientlig här. Ett enda påstående är dock återkommande: Jimmie Åkesson har fel. Han har så fel att det inte ens är värt att diskutera ämnet, så fel att det bara är att publicera barocka kommentarer från de mest partiska ”experterna” landet har att bjuda på och sedan anse hans artikel vederlagd. Så fel att hela diskussionen ska handla om honom och hans parti som patologiskt fenomen, aldrig om sakfrågorna han tar upp.

Därför ber jag er nu föreställa er att Åkesson hade skrivit något annat än att Islam är ett problem, eller åtminstone ett potentiellt problem, i Sverige:
”Judar äter enbart pistaschnötter. Det hotar vår nyfunna svenska möjlighet att äta nyttigare snacks i TV-soffan.”
”Somalierna uppfann atombomben och använde den mot Pearl Harbor.”
”Mona Sahlin kallar sig feminist men brevväxlar med Hagamannen.”
”Göran Persson blir statsminister i nästa regering – oavsett vilket block som vinner.”
”Forum för levande historia tänker gå ut med en informationskampanj om demokratins brott.”

Hur hade reaktionerna sett ut då? Likadana? Eller hade man helt sonika lutat sig tillbaka med ett småleende, och sett Sverigedemokraternas opinionssiffror kollapsa? Naturligtvis hade man gjort det senare. Upprördheten över Åkessons artikel har att göra med att den i allt väsentligt stämmer, felaktigheter och överdrifter ligger på precis samma nivå som i alla andra debattartiklar av samma typ. Det här vet man. Hade Åkesson istället valt pistaschhebréer eller profetior om Göran Perssons fortsatta roll i svensk politik hade artikeln tagit död på sig själv.

Den hade inte lett till hysteriska fördömanden av den typ som nu fyller samtliga svenska tidningar, och har engagerat hela den politiska makteliten. Den hade inte lett till att VD:n för Islamic Center, väl medveten om nordeuropéers osunda fixering vid Andra Världskriget, i princip försöker framställa sig själv som förintelseöverlevare genom att referera till sin familjs öden i Montenegro (som om det hade det allra minsta med det här ämnet att göra).
Den hade helt enkelt fått stå där i all sin absurditet.

Vän av ordning invänder nu att föreställningar om muslimer bygger på förefintliga fördomar, och därför är farliga, även om de i princip är lika verklighetsfrämmande som nöthamstrande israelieter. Problemet är ju, att om fördomar verkligen är totalt ogrundade är det naturligtvis lika farligt att påstå vad som helst om vem som helst, om det inte är rent skönmålande. Eftersom folk tydligen tror på vadhelst man fabulerar ihop, så länge det är fördomar. Så länge de ”känner sig hotade” och ”rädda” och är ”okunniga” – så länge de ”socioekonomiska klyftorna består”. Ytterligare en invändning blir förstås att just fördomar mot Islam, trots att de alltid är fel och absurda, har djupare rötter i Västerländsk kultur. Och då inte på grund av Konstantinopel, ockupationen av Spanien eller helt enkelt våldet och den sociala oro den nuvarande invandringspolitiken för med sig, utan på grund av kvardröjande kolonialism, rasism, människoförakt och bristande socialism. Fragment av Dödsstjärnan från vilka svenska folket tydligen aldrig kan frigöra sig.

Men tar någon som faktiskt kan något sådant trams på allvar längre? Åkesson har inte rätt i allt, men i jämförelse med svensk media och politikerelit är han sakligheten inkarnerad. Och okunskap och hatkampanjer kan inte göra så mycket åt den saken.

Solguru observerar att det rör sig lite i grytan, och att den svenska vänster som för tillfället inte har den politiska makten, men som vanligt hela den kulturella makten, oroar sig för farlig konservatism. Bräkandet för att tysta oppositionen, eller åtminstone begränsa dess omfattning så att inga vitala intressen hotas, är igång.

När något av djuren i George Orwell’s klassiska ”Djurfarmen” började ställa obekväma frågor, bräkte de partitrogna fåren omedelbart en trött men högljudd slogan: ”Fyra ben bra, två ben dåligt”. På så vis kunde de härskande grisarnas makt bibehållas. Under de gångna dagarna har det funnits anledning att komma ihåg denna passage vid mer än ett tillfälle.

Att lyda är inte att hålla med
Det tycks som om lite känsligare näsor börjar reagera på att något ligger i luften i Sverige. Under ganska lång tid har vänstern och marknadsliberalerna kunnat låtsas att deras tjafsande om ekonomiska detaljer, varvat med rubbade könsidentitetsexperiment och ändlösa cirkelresonemang om varjehanda nonsens, varit ett naturligt tillstånd. Vad de har missat är att allt fler börjat ledsna på dem. Men så är fallet, och frågan är hur länge till man kan sitta och hävda att alla måste acceptera alla vansinnigheter som HBT-äggen, genusvetarna och massinvandringsförespråkarna hittar på i sina gryt.

De allra flesta i Sverige vet fortfarande hur de ska föra sig offentligt, och vet att jobb, ära och anständighet står på spel om de öppnar käften på fel sätt. Men några hearts and minds har varken politiker, kulturelit eller massmedia längre. Överlag får man faktiskt känslan att det numera mest är ointelligenta människor som försvarar statsdoktrinen i Sverige. Förutom de vars utkomst eller självbild hänger på den bestående ordningen, förstås.

Göran Hägglund vs Jonas Sjöstedt
Kristdemokraternas Göran Hägglund har anat profileringsmöjlighet och gjort ett antal angrepp mot vad han kallat kulturvänstern, vilken i sin tur reagerat med att desperat förneka sin egen existens. Jag vet inte om det är ett trick, eller om de faktiskt inte begriper vilken sorgligt inskränkt skara halvtotalitära byfånar de egentligen utgör. P3 ägnade en heldag åt att håna Hägglunds första utspel i alla fall, och stora delar av mediasverige stämmer eftersom upp i hatkören.

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt förklarar att han ”känner igen det här från USA” – och upprör sig dessutom huvudlöst nog över tendensen att ställa ”vanligt folk mot en elit”! Det behöver kanske inte ens kommenteras hur absurt detta är – tidigare detta år drev Jonas eget parti demonstrationer under parollen ”folket mot eliten” i något värdelöst, pseudoradikalt sammanhang. Eftersom Jonas Sjöstedt är långt ifrån ointelligent kan det hela bara tolkas som grundlig oärlighet – för Jonas är elit något bra (och därmed definitionsmässigt ingen elit, eftersom auktoritet alltid är negativ), så länge den upprätthåller en serie normer som är självändamål och ska drivas igenom till varje pris. Vill folket ägna sig åt klasskamp är det ”demokratiskt relevant”, protesterar det mot att skattepengar går till idiotkonst eller mot att bli rånade och misshandlade i kulturberikningens namn är det intolerant och i behov av uppfostran och utbildning.

”Nykonservativ” våg
Aftonbladets Helle Klein reagerar som mediaeliten förväntas – hon låter meddela att det handlar om en ”nykonservativ våg” som känns igen från tidigare decennier (och namedroppar några farligt demokratifientliga individer, för att verkligen klargöra vad det handlar om ”egentligen”). Hon behagar dessutom hänvisa till Samtidsmagasinet Salt och dess korta existens på ett sätt som är nästan löjeväckande oärligt. Så här tycker Klein att det gick till när Salt kom och gick:
”Den drog iväg ut i de radikalkonservativa träskmarkerna och inhyste alltmer obskyra åsikter med främlingsfientliga vibbar. De mer anständiga skribenterna lämnade tidningen och efter några år lades den ner.”

Var det verkligen så enkelt, Helle? Fanns det inga andra faktorer som spelade in? Hur och utifrån vad kan du, av alla människor, ha rätt att definiera vem som är ”anständig” och inte? Och jo, frågorna är retoriskt menade – vi vet bägge svaren.

Sammanfattningsvis…
Man blir förstås mest bara less, och kommer hela tiden på sig själv med att undra om de här människorna verkligen är så enfaldiga som de verkar, eller om de helt enkelt medvetet ljuger. Istället för att tramsa vidare kring Sjöstedts och Kleins världsfrånvända dravel, tänkte jag avsluta med tre enkla påståenden, förståelsen av vilka borde vara någon sorts förutsättning för att kvalificera sig till gruppen ”tänkande människor”:

1) Det svenska debattklimatet är extremt hårt reglerat genom ett finmaskigt, eller egentligen kanske mest grovkornigt, nät av sociala och mediala kontrollmekanismer. Det exkluderar kritik, det stigmatiserar och det hånar. Går någon helt överstyr och faktiskt säger något som bryter rådande konsensus i någon allvarligare mening finns mer robusta metoder – om inte förkastande tillmälen fungerar kan ”civilsamhället” ta över så att man förlorar arbetet på grund av arbetsgivare med beröringsångest, eller helt enkelt misshandlas av ungdomar som tagit sin vänstervridna uppfostran på allvar.
2) De mest direkt ansvariga för detta kan utan vidare beskrivas som just ”kulturvänster”. Det är akademiker som är så hjärntvättade av sin tid på universitetet att de på allvar tror att kön är något ”konstruerat”, att vad helst som är dumt och provocerande (mot ”normativiteten”, bevars, aldrig mot något de själva tar på allvar) är finkultur, att invandring är ett självändamål, att uppåt är neråt, att öst är grönt.
3) Förnekar man att detta i princip är en riktig beskrivning av situationen, är man antingen extremt okunnig om hur det ser ut i Sverige, eller ljuger för att man på något sätt gynnas av situationen.

Sedan kan fåren bräka bäst de vill.

Idag diskuterar Solguru begreppet identitetspolitik, ett ord som inte sällan används som tillhygge i den politiskt korrekta debatten. Mer exakt: vad det innebär i normala fall, och vad det skulle kunna innebära för oss.

Identitetspolitik är ett begrepp som dyker upp lite nu och då i olika sammanhang – vanligen som skällsord. Det är inte sällan ett tillhygge i olika inbördes konflikter inom den mediala, politiskt korrekta debatten. I problematiska frågor, som exempelvis slöjdebatten, tar ibland feminister och liberala muslimer fram det som nedsättande beskrivning av de åsikter som försvarar ”muslimers rätt till sin kultur”, och menar att det innebär att man bortser från könsförtryck. Nymarxismen och dess myriader av cystor menar att de som bedriver identitetspolitik ”tar bort fokus från klassfrågan”. De som försvarar identitetspolitiken, menar att det ”finns ett etniskt förtryck” som är viktigt att tala om. Det är en rätt tragisk soppa, som vanligt när de här människorna försöker få ihop sin världsbild, och den som mot all förmodan vill dyka djupare kan finna ett putslustigt inlägg här.

”Den Andres” identitetspolitik
Alltså finns det en grupp som menar att identitetspolitik är farlig, för att den tar fokus från det centrala, som ju är förintandet av identiteter och kvaliteter till förmån för ”människan” (som de själva menar sig ha rätt att definiera), och en grupp som menar att den är bra, eftersom minoriteters utvecklade identitet kan bidra till att underminera de fåtaliga rester av vit/svensk majoritetskultur som menas vara upphovet till förtryck och därmed till alla problem som finns. Jag behöver kanske inte påpeka att de här grupperna inte är några faktiska kategorier, och att antalet blandformer är oändligt. Den renaste kritiken av identitetspolitik kommer från helt världsfrånvända, akademiska halvdårar som reducerat allt till ”makt” och tappat greppet om att verkligheten har ganska lite att göra med deras analytiska dravel. De renaste formerna av identitetspolitik förs å sin sida exempelvis av icke-sekulära muslimer och gaykulturen – alltså av grupper som har en existerande kulturell identitet och tydliga intressen (i det förra fallet en kultur och en tro, i det senare fallet ett beteende).

Identitetspolitik av den här typen är förstås problematisk ur vår synvinkel, eftersom den i praktiken innebär en sorts huggsexa, där olika etniska och kulturella intressen sliter åt sig delar av vår egen kulturs sorgliga rester. Det handlar om ”rättigheter”, det handlar om markörer och det handlar om (visserligen icke-militär) erövring. Den vänsterorienterade protesten mot fenomenet är helt ointressant – det enda den (något så när riktigt) observerar är att ett uttalat identitetsskapande hos minoriteter riskerar att förstärka majoritetens identitet eller ”ersätta ett förtryck med ett annat” (till exempel ”rasismen” med Imamstyrd, patriarkal religionsitet). Men för oss är det kanske det förra snarare än det senare som spelar roll – minoriteternas självdefinition har en motsvarighet i majoritetens. Om det finns ”muslimer med slöja” finns det förstås ”icke-muslimer utan slöja”. Och eftersom de flesta antagligen inte nöjer sig med att vara ”icke-muslimer”, finns förstås möjligheten att de vill vara något positivt också. Och då hamnar man i situationen där talet om att ”det inte finns några svenskar” klingar riktigt falskt. Varför finns det kurder, judar, muslimer, bosnier och tutsier, men inga svenskar? Identitetspolitiken hotar den kulturlösa, ekonomiska, solidariska antimänniska som vänstern tillsammans med radikala liberaler ställt upp som ideal sedan århundraden.

Den gamla, och nya, världens inställning
Den ordinarie högern har överlag varit kritisk mot identitetspolitik – det ser man inte minst i USA. Även i Sverige kan exempelvis Folkpartiets ”hårda tag mot invandrare” bara förstås som produkten av en insyn i de potentiellt livsfarliga konsekvenserna om grupper fortsätter att identifiera sig utifrån vad de är och tror (religiöst, etniskt, rent blodsmässigt) istället för med abstrakta teoribildningar av typen ”medborgare” och ”människa”. Amerikansk konservatism har in i det längsta bekämpat identitetspolitiska strömningar, och försökt hänvisa till nationen som sådan och ”americanism”. Historiskt sett har detta också varit meningsfullt – genom att bekämpa identitetspolitik har mångkulturella stater och imperium hållit ihop längre än de skulle gjort om de uppmuntrat den, och i USA har den vita majoriteten kunnat upprätthålla dominans genom att inte ägna sig åt att stärka sin egen identitet, utan monopolisera det ”universella”. Alltså bevara status quo med exempelvis liberal ekonomi, och därmed låta egen kompetens blandad med enkel arvsrätt och spontan favorisering orsakad av organiska relationer (familjeband och i viss mån ”strukturell rasism”) upprätthålla den sociala ordningen och den egna dominansen. Nu är det dock slut med det.

Spelreglerna har upphävts, och andra gruppers inkompetens och oförmåga till etnisk solidaritet räcker inte längre för att legitimera att ”vi” har det bättre än dem, eller ens att vi existerar. Istället har vi numera regeringar, mediala intressegrupper och akademiska maktinstitutioner som ser ett egenvärde i ”jämlikhet” och i den slutliga utplåningen av alla slag av kulturell, könsrelaterad eller etnisk gemenskap. Det är nästan komiskt att höra hur de ironiserar över högerns ”konspirationstänkande” i de här frågorna – processen som sådan är inte någon konspiration utan sker helt för öppna ridåer. Diskussionen hur man ska kunna motverka att exempelvis ”svenskar” får för sig att de existerar som annat än förtrycksmekanism sker dagligen på kultursidor och i ”bloggosfären”. Att det mesta de skriver är skitsnack torde de rimligen känna till – ingen vuxen människa kan på allvar tro att etnisk gemenskap eller kärnfamiljen skulle ha gjort mer skada än nytta under årtusendena – men en förvånansvärt stor andel tycks faktiskt tro att deras egen framtidsutopi kommer att fungera bättre.

Alltså lägger de krut på att smutskasta snart sagt allting som någonsin tagits för självklart, till den punkt där etnisk idenitet – i själva verket en avancerad företeelse bestående av språkliga, biologiska, historiska och individuella faktorer – reduceras till en punkt i en ”makthierarki” mellan olika gruppers ömsesidiga förtryckande och kamp. Det hela blir snarlikt någon sorts cynisk variation av socialdarwinism, förutom att man av någon anledning hejar på förlorargrupperna. Att alla invändningar som kan anföras mot socialdarwinismen skulle fungera lika bra mot deras eget resonemang är inte intressant – för dem är språk och diskussion maktutövning, enbart, och fakta kan enbart bedömas utifrån i vilken utsträckning de gynnar den egna saken.

För vår del, då?
För vår egen del – som identitärer, som svenskar och som européer, är det dags att börja inse att just identitetspolitik för närvarande är den enda väg som står oss till buds. I vissa avseenden är det vidrigt – personligen har jag aldrig känt någon större glädje inför ensidigt gnällande över den egna gruppens utsatthet. Givetvis är ett samhälle där deltagarna tar hand om sina egna problem, och lägger sin överskottsenergi på att bidra till det gemensammas bästa, att föredra. Det har dock gjorts omöjligt av den moderna europeiska statsbildningen, där statsmakten försöker tvinga alla att leva upp till en diffus normativitet vars enda kännetecken är att den inte ska vara europeisk, inte andlig, inte byggd på familje- och blodsband eller ens på ytliga traditioner. Där den protesterande intelligentian antingen kämpar för andra identiteters intressen (islam, ”den Andre”, vad som helst som inte på något sätt kan tjäna svenskars behov av identitet, kultur och gemenskap), eller uttryckligen vill förinta alla identiteter och skapa någon sorts världsfrånvänd utopi av ”solidariska individer” som röstar om varje skitsak, och är helt befriade från allt vad historia och kontinuitet heter. Eftersom detta bekämpande (både statens och den ”radikala” oppositionens) alltid börjar med svenskarna och majoritetskulturen, kommer förr eller senare en punkt där ”svenskar” blir en minoritet i sitt eget land, oberoende av om man definierar svenskar biologiskt, rent kulturellt, eller genom en blandning. Och tro då inte för ett ögonblick att de grupper som då kommer att sätta dagordningen kommer att glömma bort vilka som är svenskar och inte bara för att vi har gjort det – ”regnbågsnationen” Sydafrika är ett utmärkt exempel på att vitas självförnekelse inte leder till att andra upprepar samma misstag.

Däremot tror och hoppas jag att vår identitetspolitik kan bli något annat och mer än bara en huggsexa om fördelar. Att den i första hand kommer att inrikta sig på att förstå, stärka och bygga upp det vi har varit, det vi är och det vi kommer att bli. Att bygga positiv kultur och gemenskap – det är nödvändigt oavsett om vi hoppas kunna vända den eskalerande situationen i det här landet, eller om vi redan resignerat till att Sverige kommer att vara en mångkulturell, kaotisk bananrepublik om hundra år. I det förra fallet behöver vi ideal att bygga ett nytt land och en levande gemenskap på, i det senare fallet behöver vi en medvetenhet om vår egen kultur och vår egen identitet för att kunna hävda oss i ett land där andra etniska grupper sätter dagordningen. Och i vilket fall behöver vi bägge nu, genast, för att kunna existera på ett människovärdigt sätt.

Att söka dialog med andra grupper är i stort sett aldrig ett problem. Det befrämjar ett öppet sinne och ett dynamiskt politiskt klimat. Det motverkar stagnation. Att söka direkta kontaktytor och rent utav allianser är något annat, och där måste en och annan ta och tänka efter.

Ett stort problem för ”extremhögern” genom tiderna har varit dess tendens till isolation. Eftersom man tenderat att tänka i termer av ”fiender”, eller åtminstone ”motståndare”, har man ofta vägrat se ens de ringaste positiva sidor av andra – vare sig det rört sig om folkslag, ideologier eller religioner. Det är nu inte alltid så konstigt, i synnerhet på senare tid har de flesta rörelser som rört sig på den radikala högerkanten till stor del bestått av unga män. Och, liksom i de flesta sammanhang när sådana är inblandade, tenderar verkligheten att bli något mer svart-vit än den är. I vissa lägen är ett sådant synsätt dessutom funktionellt, och ofrånkomligt. För handling och resultat måste man ibland göra det enklare för sig än det är – om någon gör inbrott i ditt hus och tänker döda din familj är det fullständigt oväsentligt om han haft en svår uppväxt eller är snäll mot sin lillasyster – om du inte kan uppbåda nog avsky för att oskadliggöra honom, kanske döda honom, kommer de nyanserna inte att rädda vare sig ditt eller dina nära och käras liv.

Att göra det enkelt för sig
Detta är inget unikt för högern, eller ens för radikala politiska riktningar. Det är bara att jämföra med hur etablissemangsmedia behandlar inte bara ”högerextremister”, utan även ”religiösa fanatiker” och till och med Sverigedemokraterna. Eller hur valpropagandan ställer upp låtsasmotsättningar mellan ”borgarblocket” och ”vänstern” som om det vore en fråga på liv och död, eller ens en särskilt viktig fråga alls, vilket av dessa block som lotsade svenskarna ut ur historien.

Ändå är det viktigt att man inte blandar ihop den typen av inspirerande och maktutövande verklighetsskapande med verkligheten sådan den är. En analys där man är medveten om att det finns en mängd faktorer utanför ideologins trånga rum är inte bara positiv – den är nödvändig. Annars kan man sluta som de enfaldiga marxister som fortfarande tror att människans utveckling styrs av mystiska framsteg i produktionen (oberoende av de individer som uppfunnit själva framstegen – som om plogen emanerade ur ”massan” eller ur ”objektiva produktivförhållanden”, och inte var följden av en eller ett fåtal individers geni). Eller som de antirasister eller feminister som faktiskt tror att människan är någon sorts eterisk varelse helt utan biologisk grund, och på något sätt missat att syftet med den myten är att erbjuda vapen riktade mot europeisk/patriarkal dominans, numera kanske snarare existens, inte att beskriva verkligheten på riktigt. Att tro på sina egna myter är farligt, eftersom man till slut helt enkelt har för fel för att det ska funka längre.

Att förstå något eller att bli något
Därmed är det bara positivt när identitärer, nationella eller helt enkelt kritiskt tänkande människor sätter sig in i vad exempelvis Islam handlar om, på en annan nivå än den demografiska frågan. Att förstå vad något är på ett annat sätt än enbart ett hot är inte alls något dåligt i sig. På samma sätt är det alldeles utmärkt att förstå vad inom marxismen och socialismen som är attraktivt, eller vilka logiska fördelar som finns inom liberalismens individbegrepp. Att bara diskutera hur allting ”hotar folket” utan att egentligen veta särskilt mycket om problemen blir till slut ohållbart. Antirasismen kan kosta på sig att angripa högern utan att egentligen bry sig om att fatta någonting, men det har att göra med att den är stödd av i princip hela samhällsapparaten. Den gynnar den politiska makten, och den gynnas av den politiska makten, och behöver därför egentligen inte använda intellektet i någon högre utsträckning alls. För oss råder en helt annan situation – och även om man struntar i realpolitiken är det alltid bra att vara kunnig och insatt.

Dessvärre har det funnits en tendens, som kanske vittnar om bristande ideologiskt innehåll i själva rörelsen, att blanda ihop intresse, debatt och kanske till och med respekt, med intressegemenskap. Att vi kan ge socialismen rätt när den kritiserar ansvarslösa företag som ägnar sig åt utsugning och miljöförstörelse, gör inte att vi har anledning att dela dess löjeväckande vision om ett klasslöst, egalitärt monstersamhälle där varje person är underkastad varje annan i ändlösa omröstningar och promiskuitet på alla nivåer. Inte heller finns det orsak att delta i demonstrationer på deras villkor, ens om de för omväxlings skull skulle röra något av intresse eller vikt.

Ensidiga, ohållbara allianser
Exakt detsamma måste rimligen sägas om muslimers antisionism, eller vilja att bevara sin egen kultur. Jag unnar verkligen muslimer att bevara sin kultur. Jag ser det som tragiskt att Saudiarabisk puritanism och fanatism kommit att bli allt mer utbredd i den muslimska världen, och att detta successivt utarmar det religiösa arvet i länder som Indonesien. Men det är nu en gång för alla deras eget problem, och är inte något Sverige ska lägga sig i. På vår mark, däremot, vill jag vare sig se indonesisk abangan-islam eller saudisk wahabism – eller någon annan form av Islam heller – i varje fall och i synnerhet inte som politisk maktfaktor och etnisk organisationsform. Det är helt enkelt oerhört olämpligt, och inte på något sätt bra för Sverige. Att demonstrera sida vid sida med muslimska radikaler, vars yttersta  intresse är att skapa ett globalt kalifat, och som har lika lite respekt för svensk etnisk och kulturell överlevnad som någonsin globalisterna är inte en hållbar strategi.

Det är inte att respektera de sidor av Islam som är positiva, det är att underkasta sig en främmande diskurs som ofta går stick i stäv med våra egna politiska och etniska intressen.

Dessutom, bredare, är det ett led i ett stående problem ”rörelsen” alltid tycks ha när den ska söka oväntade allierade – det verkar som om man av princip alltid vill ha att göra med de mest marginaliserade dårarna. När folk började bli ”vänsternationella” för några år sedan räckte det inte ens med vänsternazister som Strasserbröderna, utan man stödde sig dessutom på typer som Stalin och Che Guevara. Amerikanska ”högerextremister” envisas nu och då med att okritiskt hylla olika former av radikalislam, vilka i sin tur har ett högst begränsat intresse av att ge något tillbaka (och dessutom inte har någon kapacitet att ge något tillbaka – hur i hela friden skulle identitärer, andra högerradikaler eller europeer överhuvudtaget på något sätt gynnas av kidnappningar, terror och mord?). Om man ska hitta gemensamma intressen och kontaktytor, om man ska knyta band med folk som traditionellt sett stått långt ifrån ”rörelsen”, ska det inte vara med byfånar och galningar, utan med det lilla fåtal personer som både är intelligenta och redo att höja sig över sina egna fördomar och faktiskt föra en dialog. I förlängningen kanske också med större grupper – men alltid med grupper som har relevans, makt och något att tillföra intellektuellt eller politiskt. Här är radikalislam inte bara fel på grund av vissa av dess värderingar, utan även på grund av dess politiska impotens i ett svenskt och europeiskt politiskt sammanhang (som visserligen inte är lika extrem som den radikala vänsterns, men illa nog).

Dialog – ja. Enhet – nej.
Missförstå mig rätt – naturligtvis kan man föra dialog med vem man vill. Det finns naturligtvis ingenting i sig fel med att ha kontakt med invandrargrupper, till och med om de är marginaliserade och avfärdade som religiösa extremister. Därför har jag systematiskt försvarat, och kommer att fortsätta försvara, exempelvis Oskoreis kontakter med Mohamed Omar. Men att försöka hävda någon sorts intressegemenskap, att helt tona ner det faktum att muslimsk massinvandring är ett problem, är inte ok. Att islam (religiösa och etiska kvalitéer åsido) dels utgör en kraftfull politisk-etnisk drivkraft, och dessutom innehåller en mängd olika föreställningar som är både oförenliga med det vi står för, och direkt icke önskvärda, är inte något man bara kan glömma bort, för det tvivelaktiga nöjet att få vara med i en ”större gemenskap” .

Lika lite som det vore sunt att stödja USA:s utrotningskrig i den muslimska världen eller Israels terrorvåld mot palestinierna, bara för att kriget i viss mån riktar sig mot Islam, är det rimligt att stödja radikalislamismens anspråk på hegemoni ens i sina respektive hemländer. För den hegemonin är expansiv – den vill inte stanna vid gränserna – och är oförenlig med ett etnopluralistiskt synsätt. Min fiendes fiende är inte min vän.

Efter att tidigare varit medförfattare till programmet för det omåttligt populära evenemanget Rosengård Pride, har Solguru äntligen fått möjlighet att arbeta lite journalistiskt. Idag avslöjar han det många redan visste: kriminella diskrimineras av det svenska rättssystemet!

En ny avhandling vid sociologiska institutionen på Umeå Universitet visar tydligt på att polisen och rättsväsendet i en oproportionerlig utsträckning griper, och även dömer, kriminella. Författaren Peter van Winkle är inte överraskad:
- Det finns mycket som tyder på att polisen till stor del sitter fast i gamla tänkesätt när det gäller sådana här frågor. Det handlar till stor del om ett manligt beteende – att man ska ge sig på de som är ”farliga” och ”begår brott”.
Inte heller på DO kommer detta som en nyhet.
- Det här bekräftar något vi trott länge, menar Lars Vrååk vid Diskrimineringsombudsmannen.

”Inte bra”
Peter van Winkle visar bland annat på att nära 90% av de som grips av polis i Sverige har begått brottsliga handlingar. Bland de häktade handlar det om ännu fler – och av de som döms i domstol har nära 98% kriminell bakgrund i form av en eller flera lagöverträdelser.
- Det här är inte bra, menar Vrååk. Polisen måste ta tag i det här; i Sverige år 2009 ska det inte vara möjligt att en grupp diskrimineras och närmast förföljs av rättsväsendet enbart för sina handlingars skull.
Winkle håller med:
- Jag hoppas ju att min avhandling ska leda till att problemet uppmärksammas, säger han.

Svårt för våldtäktsmän
Undersökningen, som publicerades igår, har nu tagits upp till diskussion i många samhällsskikt. Solguru gav sig av till samhällets skuggsida för att få höra några kommentarer.
Rolf, 36, har arbetat som indrivare i hela sitt liv, och tycker det är skönt att frågan tas upp offentligt.
- Som kriminell måste man alltid oroa sig för polisen. Det vet man ju – snuten går ju i första hand på dig om du exempelvis misshandlar någon eller begår bedrägeri – annars är de inte så intresserade.
Rolf anser sig dock ändå vara lyckligt lottad:
- Som indrivare ger man sig ju mest på andra kriminella, som inte är så anmälningsbenägna, så jag har egentligen inte varit så utsatt själv. Men man vet ju att folk som sysslar med exempelvis inbrott och överfallsvåldtäkter har det svårare.

Rånare har inte en chans
Ute i förorterna är rapporten väl mottagen. Ahmed, 16, kommenterar:
- Det är ju välkänt att snuten ger sig på folk som sätter eld på bilar och släpper stenar i skallen på brandmän från broar. Rika, svenska kids som går i skolan och tar körkort ser knappt en snut förrän de kör på fyllan första gången, liksom.
Han får medhåll av Steve, 19 år:
- Exakt. Som ung rånare har man f-n inte en chans – varför ska de vara på oss jämt för? Svensson som bara far till jobbet och betalar hyran får ju vara ifred.

Allvarliga följder
Konsekvenserna av diskrimineringen av kriminella är närmast oöverskådliga. Winkles avhandling tar bland annat upp att vissa kriminella, efter flertaliga fängelsestraff och vårdinsatser, kanske inte ens orkar fortsätta sin brottskarriär.
Winkle kommenterar:
- Det finns flera exempel på personer som upplevt att de måste leva upp till den legalitetsnorm som vi, vid sidan av andra förtrycksstrukturer, faktiskt har i det här landet. Redan som små får barn lära sig att ”inte ta andras saker” eller ”inte ta fröken på brösten när hon inte vill”, och givetvis har det konsekvenser.
Han menar också att legalitetsstrukturer påverkar och stärker andra repressiva system i Sverige:
- När det gäller tabut mot våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn är det ju helt klart en del av en maskulin, heteronormativ matris. ”Riktiga män våldtar inte”, precis som de inte gråter. Det blir naturligtvis hemskt jobbigt för den som inte kan leva upp till kraven.

”Vi har känt till det här länge”
En mer konkret konsekvens som kunnat ses är den växande problematiken med apatiska värdetransportsrånare. Ett stort antal individer som inväntar åtal för grovt rån har börjat uppvisa symptom på passivitet och ovilja att röra på sig. Även detta nämns i rapporten.
På häkten landet över är man lättad över att frågan äntligen tagits upp till diskussion.
- Vi har ju känt till det här länge, säger Anna Stietencron, läkare på Kumla som varit ansvarig för häktade värdetransportrånare som tenderat mot apati.
När rånare frikänts i domstol har apatin snabbt släppt, och de har framgångsrikt återgått till sitt ordinarie liv. Detta visar enligt Stietencron på att orsaken hela tiden varit den diskriminering de utsatts för genom frihetsberövandet. Att samtliga berörda rånare kommer från samma område i Småland ska man inte fästa sig vid, menar hon:
- Det ska man inte fästa sig vid.

Lovar krafttag
Regeringen tar uppgifterna på stort allvar och lovar krafttag. Moderaternas pressekreterare Petter Klasson, kommenterar:
- Vi kommer naturligtvis att titta på det här, och anpassa vår politik till fullo efter vad som sägs från universitetshåll.
På frågan om varför man inte tidigare tagit tag i problemet med den långtgående förföljelsen av brottslingar svarar han så här:
- Vi har ju som bekant inte någon egen ideologi, utan har valt att koncentrera oss på skattesatser, utförsäljningar och skattesatser. Och nämnde jag skattesatser?
Han vill dock lugna alla oroliga:
- Regeringen kommer att ta tag i det här snarast. Vi har inte för avsikt att ifrågasätta några påfund från Umeå Universitet, eller några andra universitet heller. Vi är en postmarxistisk regering, så länge vi får sänka skatten, och kommer att kämpa mot vilka väderkvarnar som helst, bara man pekar ut dem för oss.

Solguru frågar sig om den typen av löften verkligen är nog för Roffe, Ahmed och de andra offren för den svenska diskrimineringen, men man kan ju alltid hoppas.

(I nästa inlägg avslutar vi Eckehart-artikelserien)..

I dagarna har Brottsförebyggande Rådet, i samarbete med SÄPO, givit ut en rapport om våldsam politisk extremism. Solguru har skummat. Och skrattat. Läst lite mer. Och skrattat ännu mer.

I

Rapporten behandlar två tänkta extremistiska miljöer: det handlar om den ”autonoma” miljön, och ”Vit makt”-miljön. ”Vit makt” – det är allt bortom Sverigedemokraterna, det. I realiteten verkar rapporten till största delen fokusera på ungdomsmiljöer, och den politiska sidan av saken är lindrigt sagt urvattnad (dels vad gäller de autonoma, men naturligtvis i ännu högre grad när det kommer till ”Vit Makt”-miljön – redan ordvalet säger allt). Motpol nämns inte i rapporten, men Nordiska Förbundet finns med i ett löpande stycke, hopbuntade med övriga organisationer:”andra organisationer som Nordiska förbundet fokuserar mer på nationalism och på att hylla svenskhet än att kritisera andra länder och kulturer.”

Man känner riktigt hur pilsnerfilmsandan vaknar – Nordiska Förbundet fokuserar minsann på att ”hylla svenskhet”. Dricka punsch och sjunga Kungssången ute i skärgården? Alternativt får man en bild av en trind 16-åring som lyssnar på Vikingrock och ”inte är rasist, men älskar Sverige”. Därefter klipper rapportförfattaren in lite citat från Svenska Motståndsrörelsen, och sammanfattar med att: ”Det finns dock ingenting som pekar på att förändringen är annat än språklig; avsikten att begå brottsliga handlingar riktade mot olika grupper har inte minskat.”

Finns det verkligen ingenting som pekar på det? Är det verkligen så att situationen i dagsläget är likadan som på 90-talet? Varför handlar det i så fall fortfarande om Lasermannen när man ska beskriva “rasismen” i Sverige, och varför handlar den här rapporten mest om slagsmål och “klottrande ungdomar”?

II

Det viktigaste med ”Våldsam politisk extremism” är dock egentligen inte innehållet – det är något så när konsekvent i meningen att man åtminstone bekymrar sig lite om ”autonoma” miljöer och vänsterextremister. Däremot får de ”autonoma” förstås heta det de själva kallar sig – autonoma socialister, veganer och så vidare – medan skurklaget får finna sig i att vara ”Vit Makt”-miljö. Det mest fascinerande med rapporten har dock alltså inte med innehållet att göra, utan med formen.

För några år sedan hände det ibland att jag lyssnade med halva örat på någon nyhetssändning på radio, och plötsligt fick höra en reporter säga något i stil med ”palestinierna och israelserna bråkar med varandra, eftersom de inte är överens om vems land det är”. Efter att första chocken lagt sig, visade det sig omsider att det var ”lättbegripliga” nyheter – avsedda främst för förståndshandikappade, och möjligen barn. Från första ordet i den här rapporten kommer dessa minnesbilder strömmande tillbaka över mig – texten verkar vara skriven för just efterblivna. Ska jag vara riktigt ärlig kanske snarare av efterblivna (apropos just ingenting så medverkar för övrigt Anna-Lena Lodenius).

Vad sägs till exempel om följande fotnot gällande antisionism och antisemitism:

”Antisionism betecknar en negativ inställning till sionism, det vill säga de politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat. Antisemitism betecknar en fientlighet mot judar och judendomen.”

Man häpnar. För det första kan man fråga sig med vilken rätt någon som inte vet vad antisemitism är överhuvudtaget lägger sig i vad någon annan – ungdom eller inte – tycker om någonting. Varför ska den personen överhuvudtaget läsa den här rapporten? Vilken är målgruppen när man i stort sett måste förklara vad ordet ”kex” betyder för att vara säker på att budskapet går fram? Sedan kan man sannerligen fråga sig huruvida ”antisionism” (på vänster- eller högerkanten) verkligen främst handlar om att man är emot de ”politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat” – i synnerhet eftersom en sådan stat varit skapad i över 60 år. Tänker de skapa en till? Känslan man får är att rapportförfattaren själv blivit tvungen att slå upp ordet ”sionism” i någon Våra vanligaste låneord-parlör för att ens kunna definiera det. Jag kan knappt vänta tills någon ungdomsledare, grundad i den här rapporten, tar “debatten” med någon stissig AFA-kille och säger: “så, du är alltså emot att judarna ska få skapa ett eget hemland.”

III

För att kompensera för att rapportens målgrupp förutsätts sakna minsta tendens till politisk bildning, och att rapportens författare är lindrigt sagt medelmåttiga på det intellektuella planet, tar man till olika ”modeller”. En doft av med knappt nöd godkänd C-uppsats i sociologi slår genast emot en när illustrationerna dyker upp. Min favorit är biten där man förklarar: ”på ett övergripande plan har miljöerna stora likheter med varandra och båda kan illustreras i form av koncentriska cirklar”. Ja, vad säger ni AFAiter, Fria Nationalister och identitärer? Visst är vi allihopa ”koncentriska cirklar” egentligen? Och koncentriska cirklar har ju “stora likheter” – det ligger liksom i cirkelns natur. Tanken går i alla fall så här:: den yttersta cirkeln består av folk som sympatiserar med våld. Den mittersta cirkeln består av sådana som utövar våld mot egendom. Den innersta cirkeln består av folk som utövar (wait for it) våld mot person. Jag antar att jag, som systematiskt argumenterat mot politiskt våld utöver det som behövs i självförsvar, inte får vara med i “Vit Makt”-miljön nu. Skit, också.

Alltså, allvarligt talat. Om SÄPO verkligen varit delaktiga i den här rapporten är det märkliga inte att Stig Bergling rymde när det begav sig, utan att han överhuvudtaget infångades. Om det var den här intellektuella nivån och analytiska kapaciteten som låg till grund för Sveriges riskbedömningar kontra Sovjetunionen är det Herren, och Herren enbart, ni har att tacka för att ni inte nu läser den här bloggen på renaste ryska. Det är, för att parafrasera dåvarande oppositionsledare Carl Bildt, pyramidalt uselt.

IV

Har man lite att göra kan man ge sig på att läsa ”Rapport från Staden”. Här har man, i den anda som utmärker den kvalitativa forskning vars främsta kännetecken är total avsaknad av kvalitet, skapat en surrealistisk ”typisk mellansvensk stad”, där allehanda extremister etablerat sig. Därefter har man byggt ihop olika material från intervjuer som (angeblich) ägt rum, och skapat en fiktiv situation, från vilken vi ändå förväntas lära oss något väsentligt.

Ska man vara ärlig och balanserad tas det upp en del intressanta aspekter i rapporten, om man bara klarar att kväva de ständigt uppblossande associationerna till Björnes Magasin och Haschboken. Det faktum att autonomt, ”antfascistiskt” våld har högre acceptans i samhället tas upp, stora delar av beskrivningarna av meningslöst, hulliganliknande ”politiskt” våld och alienerade, våldsamma miljöer är naturligtvis hyfsat riktiga i sak. Det är också intressant att man går så pass hårt åt den autonoma miljön bitvis – det är riktigt imponerande att se hur tio-femton år av sociopatisk “antifascism” från vänstern gjort att till och med de ideologiska kamraterna vid makten börjat ledsna på dem. Det förändrar dock inte själva huvudsaken: det här är otroligt dåligt, och när vi slutat skratta kan vi känna oss lite illa berörda av att det här dravlet kommer att hänvisas till – i skolor, i debatter och fan vet var mer. På plussidan kan man i alla fall konstatera att det inte verkar som om etablissemangets lydhjon har några verkliga strategier kvar när det kommer till att ge sig på det intellektuella motståndet mot den allt eländigare situationen här i landet. Eller vad sägs om den här lösningen, enligt rapporten beskriven av en anställd vid socialtjänsten i ”Staden”:

”Vi har gjort fem olika mixade resor. Då har vi lastat in rassar [sic!] och invandrarungdomar i en buss tillsammans med fältare, polis och fritidsledare och åkt bort i 4–5 dygn till något äventyrscamp eller så.”

Ja vad fan, kom förbi med bussen.

Det var ett tag sedan SÄPO deltog i något lika pinsamt…

Idag vill jag uppmana de läsare som ser läsningen av motpol som en sorts intellektuell hobby, och ännu mer de som sitter där i väntan på bättre tider, att tänka efter. Finns det inte någonting ni kan göra för att bidra till en bättre framtid i det här landet, på den här kontinenten och i den här världen?

Det finns inte längre många argument för att inte engagera sig för det man tror på, även om det kan kännas så. Vi är vid det här laget tillräckligt många som vet att mångkulturen gått åt helvete, att genuspedagogerna kommer att orsaka faktisk skada på våra barn och att samhället måste börja svänga i annan riktning. Ändå verkar engagemanget utebli från många håll.

Intellektuella har länge ogillat tonfallet och beteendet som hör samman med ”extremhögern” – det argumentet torde idag ha minimal relevans. Det är inga skinnbulor som skriver på motpol. Vi vill inte knacka bög, och har inga T-shirts med texten ”Lasermannen – en ljuspunkt i tillvaron”. Den hierarki som tidigare gick från en försiktig, odefinierad nationalism som kallade sig ”patriotisk”, till en ”radikal nynazism” är sedan länge avskaffad. Internet har gjort det möjligt att föra många diskussioner utan att sitta i någon sunkig lägenhet och lyssna till en arg och berusad kriminell som ”hatar svartingar”. I den mån det finns särskilt många sådana kvar överhuvudtaget. Vi är folk det går att prata med – det är numera gängse media och akademiker som inte klarar att ta diskussionen, och därför envisas med att låtsas som om vi bara är psykopatiska ”främlingshatare”. Det vet du säkert, om du orkar sitta här och läsa, och det gör att jag undrar var du håller hus.

För den som är intresserad av variation och mångfald torde vi vid det här laget vara ett betydligt intressantare alternativ än de flesta andra. Gudarna ska veta att det finns fler synpunkter, fler kulturuttryck och fler uttrycksformer hos oss än hos varenda ”mångkulturellt” spektakel staten anordnar för att bevisa att alla kulturer är likadana, samma sak och i behov av att avskaffas. Är man intresserad av kulturell mångfald, och av kulturell samhörighet, är det hos oss man håller till. Inte på universiteten eller på kommunens ungdomsarrangemang.

För den som tror att alltihop är ett dödfött projekt tror jag att det är dags att öppna ögonen. Etnopolitik är framtiden. Tanken att krig nationer emellan är ett så oerhört ont att man nu måste upplösa alla etniciteter och mer eller mindre införa en världsstat är död, även om vissa verkar ha problem att fatta det. Förtryck och ekonomiskt-politiskt påtvingad samlevnad är inte en väg till fred – folkgrupperna sliter struparna av varandra i förorterna istället. Etnisk autonomi är det enda alternativ som kvarstår, och den som vägrar förstå det kommer också att få stå där med ansvaret för de tusentals liter blod som runnit, rinner och dessvärre tycks fortsätta rinna i den futila och moraliskt totaldefekta kampen för en värld utan folk.

Alltså är min ringa begäran att du som börjat begripa åtminstone något av det jag skriver ovan gör något. Kan du skriva – skriv. Vill du vara anonym – gott så, skaffa en blogg. Vill du inte vara det, ta kontakt med något lämpligt forum där du kan ge uttryck för dina åsikter under eget namn. Har du inte tid – kommentera tidningsartiklar på hemsidor, och skriv insändare. Hjonen inom svensk media förvånas ständigt över att det är så många ”nynazister”, alternativt ”unga arga män” som kommenterar deras artiklar. Det är viktigt för dem att markera att det handlar om nazister och män – grupper som inte är riktigt välkomna i det kommande globala humanistdagiset. Den som inte är upptagen med att hitta på bortförklaringar och nyspråk förstår givetvis att landets fåtaliga ”nazister”har annat för sig än kommentera varenda artikel i varenda lokaltidning i landet – det torde till och med journalisterna och krönikörerna fatta. Det är folket som talar, vad nu det ska innebära, och om tidningarna toge demokratin på allvar skulle de lyssna, istället för att försöka bortförklara. Men det gör de inte, och där kan du hjälpa till.

Är man inte lagd åt att skriva – om man inte orkar eller inte kan – går det alltid bra att donera pengar. Nationell Idag utvecklas hela tiden mot att bli en tidning som vida överträffar de flesta tafatta försök som tidigare gjorts att komma med en relevant samhällskritik från höger, Salt möjligen undantaget, och har vid det här laget ett brett och varierat utbud (visserligen av skiftande kvalitet – men förbättringarna sker med stormsteg från nummer till nummer). Ändå verkar det gå segt, och det är obegripligt. Vill du inte ge bort pengar utan att få något för dem – skaffa en prenumeration – och se till att någon av dina vänner gör det också. Vill du stödja motpol – vilket jag hoppas eftersom du sitter här och läser – kan du helt enkelt betala in en donation till förbundet som driver portalen.

Fungerar inget av det här för dig, kan du i alla fall göra det allra minsta. Öppna käften, stort eller litet. Säg ifrån någon gång – till någon. Låt inte det växande åsiktstyranniet och den allt tjatigare, repressiva och totalitära jargongen i det svenska samhället förtära dig helt. Tänk själv, någon enstaka gång, och visa någon annan att du gör det. Köp lite jävla klistermärken och sätt upp någon natt när du börjar sent dagen efter. Våga tro på något, och våga stå för det.

Dör gör vi alla. Och oavsett om du tror att du får fler chanser eller inte är en livstid en hemsk sak att förslösa.

Förhållandet mellan politisk teori och politisk praktik är komplicerat. För högerradikaler av olika slag handlar praktiken i dagsläget mycket om att förmedla sina åsikter, men minst lika mycket om den bild man förmedlar av sig själv.

I

Ett problem när politik går från teori till praktik är att den måste göras konkret – den måste förtydligas. Oavsett hur avancerade analyser vi genomför, oavsett hur precist vi lyckas beskriva verkligheten eller delar av densamma, måste vi förr eller senare bli konkreta. Då förflyttar man sig från en språklig-logisk sfär, där utrymmet för nyansering och precision är oändligt, till den betydligt trängre verklighet som utgör det offentliga livet och den politiska debatten. Där hjälper det inte om man gjort en noggrann analys av förhållanden, eller om man formulerat fantastiska principer utifrån vilka samhällets problem kan lösas. Där handlar det istället om att konkret påverka samtiden.

Att nå ut med ett budskap förutsätter att budskapet är tillgängligt och förhållandevis enkelt. Orsakerna till detta flera, och att folk i allmänhet inte begriper svåra resonemang är faktiskt inte, sant som det må vara, den viktigaste av dessa. Minst lika viktigt är det faktum att realpolitik handlar om att välja en en specifik handlingsväg – att ta ställning. Om en enskild handling får 70% positiva och 30% negativa konsekvenser kan man ändå inte välja att utföra den enbart till sju tiondelar – man kan bara utföra den till 100%. Som analytiskt lagd – vare sig man är filosof, teolog eller livsled intellektuell tyckare – är den situationen alltid obekväm. Att odelat ta ställning för en viss väg är att riskera sig själv, och om det man tar ställning för dessutom är impoulärt, till och med hatat, är det förstås inget som underlättar valet. Det är förklaringen till att Sverige är fullt av intelligenta människor, kraftfullt kritiska till alltifrån invandringspolitiken till demonteringen av kärnfamiljen, som ändå aldrig skulle engagera sig politiskt för att göra något åt det. Som inte ens skulle rösta i den riktningen. Socialt stigmatiserade politiska inriktningar framstår alltid som enkelspårigare och dummare än de mer accepterade – till och med för den som själv tar kraftfullt avstånd från den rådande politiken. Det tycker helt enkelt att partierna och rörelserna framstår som för enkelspåriga och ”korkade”.

II

Vad man än tycker om det, finns det en sak man i så fall bör komma ihåg. I själva verket är det förstås så, att inga partier eller politiska program är särskilt intelligenta – tvärtom opererar de nästan undantagslöst med propagandistiska känsloargument och tomma slagord. I vissa fall har de rötter i en mer komplex politisk analys – liberalismen i samhällskontrakt och individtänkande, socialismen i den marxistiska ”klassanalysen”, om vilken jag har mycket ont att säga, men simpel kan den inte anklagas för att vara. Då finns en teroetisk kärna som ligger ”bakom” och inne i den aktiva partipolitiken. I praktiken är det dock få politiska krafter som i dagsläget är organiserade på det sättet – det handlar snarare om ekonomiska och maktpolitiska strukturer; intressegrupper som främjar sig själva genom att agera i den politiska sfären. Deras retorik anknyter till ett teoretiskt och ideologiskt sammanhang – människorätt, jämlikhet eller vad det nu kan vara – men ytterst handlar det om intressegrupper, vars mål och essens ligger långt ifrån retoriken. Den politiska nya klassen har börjat bli en egen, nästan etnisk, grupp, i realiteten totalt isolerad från den arbetarklass den menar sig företräda (liksom från sina nya favoritgrupper – med undantag från de enfaldiga vänsterextremister som misstar de förortsupplopp som orsakats av etnisk frustration för klasskamp, är det få vänsterpolitiker som har någon egentlig kontakt med marginaliserade invandrargrupper). Ändå är det sällan konventionella politiska grupperingar fördöms så entydigt som de ”högerextrema” – även av folk som har åsikter som till stor del stämmer överens med dem.

Detta gäller inte bara de intellektuellla som ideologiskt är betydligt mer högerradikala än de själva riktigt vill erkänna, utan i nästan lika hög utsträckning ”gemene man”. Här finner man ibland rena excesser i två riktningar samtidigt – man gör generaliserande uttalanden om ”det där jävla packet” (på grund av egna negativa erfarenheter), men man förundras också över Sverigedemokraternas framgångar och tycker att det är otroligt att människor ingenting har lärt av Auschwitz.

III

Problemet för radikalhögern blir alltså att man, av både ”tankens och handens arbetare”, döms hårdare än andra politiska grupperingar. När man tar steget från kritisk analys av samhället (där ett otal människor håller med om det mesta man säger) till konkreta lösningar, eller rättare sagt till reellt politiskt engagemang, förlorar folk intresset. Få tänkande människor påstår idag på allvar att Sveriges sinnessjuka invandringstryck inte varit förfelat. Bara hjärntvättade fårskallar menar att svensk rasism varit den primära orsaken till de så kallade ”integrationsproblemen” i Sverige. Ändå tycks det vara svårt att få folk att dra konsekvenserna av detta, och engagera sig på ett konstruktivt sätt. Där kan man inte enbart skylla på ”etablissemanget” – klart är att vi måste hitta nya och bättre tilltal för att nå ut till folk. Och att en genomgående självkritik måste till, även på det rent ideologiska planet.

Rashatet har egentligen fasats ut från de flesta ”högerextrema” sammanhang för länge sedan, på det principiella planet. Det är ingen som vill ”utrota” några folkgrupper, och egentligen är det smått otroligt att detta inte har gått fram. I vissa fall handlar det om vanlig, hederlig ohederlighet från diverse meningsmotståndare. I andra fall handlar det om uttalat slarv – vet man med sig att en stor andel av befolkningen tror att man har som slutmål att döda invandrare och judar är det inte orimligt att klart och tydligt säga att så inte är fallet. Det är inte ”fegt”, det är inte att ”ge efter”. Det är tvärtom nödvändigt. För det första för att få folk att förstå att om de vill ta avstånd från ens åsikter ska de ta avstånd från dem, inte från åsikter som hittats på av Expo. För det andra för att tydliggöra för våldsfanatiker som baserar sin politiska ideologi på Romper Stomper och medial vulgärframställning av ”rasister” att de får hitta en egen rörelse att hålla till i.

Detta är förstås i sig inte tillräckligt – tvärtom är det ganska otroligt att klargöranden av den här arten skulle få något större genomslag, i alla fall till en början. Det som motiverar den organiserade ”antirasismen” är inte att dess företrädare på allvar tror att exempelvis identitärer och nationalister kommer att börja avliva etniska minoriteter på löpande band. Vid det här laget torde det vara mer än uppenbart för dem att principen om varje folks rätt till liv tas på allvar av de allra flesta. Att det faktum att vi inte vill ha massiv kurdisk invandring till Sverige inte hindrar oss från att ta avstånd från Turkiets behandling av kurderna på hemmaplan, eller från att unna även kurderna ett hemland. Att ovilja mot förekomsten av tiotusentals irakier i svenska förorter inte på något sätt hindrar oss från att fördöma USA:s vidriga angreppskrig och mord på civila. Det hela handlar inte om ”människors värde”, utan om människors möjlighet att leva tillsammans, och om uppfattningen att etnisk gemenskap är den i särklass bästa grunden för denna samlevnad. Oavsett var man befinner sig.

IV

Men som sagt är det långt ifrån bara ”etablissemangets” fel. Man har på högerkanten i allt för hög utsträckning försökt leva på de antipatier som finns hos ”vanliga svenskar” gentemot nytillströmningen av europeiska invandrare, utan att förankra den teoretiska grunden. Att någon ”hatar svartingar” är inte i sig något argument för att han ska få sin vilja igenom – det finns många uttryck för ”rasism” som är solklart olämpliga att ha att göra med. Våld och förakt mot enskilda invandrare är visserligen förståeliga konsekvenser av den rådande situationen – men det är upploppen i Rosengård också. Att sätta sitt eget folk i främsta rummet kan inte betyda att man gör sig till apologet för brutalitet och ren brist på folkvett – det är vänsterns och etablissemangets argumentationsteknik, när de skyller invandrares kriminalitet på ”svensk rasism”. Och vi ska vara bättre än dem.

Det är inte någon dygd att tycka illa om folk baserat på kultur eller hudfärg, däremot är det en dygd att inse att det mångkulturella samhället inte fungerar, och att det måste avvecklas. Det är också där tyngdpunkten måste läggas, inte på att försöka svartmåla enskilda etniska grupper. Sedan hindrar förstås inte en sådan inriktning att man öppet diskuterar konkreta problem – jag skulle inte ha det minsta emot att media rapporterade om hur svenskar betett sig illa mot invandrare, om jag samtidigt kunde få information när det omvända händer (vilket det gör, synnerligen ofta dessutom). Och givetvis måste nationalistisk media även fortsättningsvis ta upp de problem som ordinarie media vägrar att ta upp. Men tilltalet måste förändras på många områden – syftet får inte förefalla vara att ”hetsa” mot den ena eller andra folkgruppen, utan framhålla att den nuvarande utvecklingen inte håller. Lyckas man med det har man skapat goda förutsättningar för att nå fram till både de intellektuella, som skräms bort av vulgärretorik, och till ”folk i allmänhet” som insett att situationen blivit ohållbar, men inte nödvändigtvis ”tycker illa om invandrare”. För det är inte det det handlar om.

Att här ta steget mellan ”intellektuell”, analytisk teori och praktisk verklighet är förstås lättare sagt än gjort. Konkreta politiska förslag, och konkret politisk retorik, har en tendens att ständigt fastna i klichéer, och i formuleringar som gör det lätt för ens motståndare att klassificera det man säger som det ena eller det andra. Sannolikt kommer dessa motståndare att fortsätta göra just så, oavsett hur korrekt man uttrycker sig – det handlar inte bara om att göra rätt, utan också om att ackumulera inflytande nog för att få säga vad man tycker utan att andra kan angripa en osakligt och aggressivt utan att man kan försvara sig. Ändå är det aldrig bortkastad tid att ägna sig åt självkritik och eftertanke, och att försöka överbrygga den ofta oändligt djupa klyftan mellan teori och praktik. Då, och enbart då, kommer det att bli möjligt att börja mobilisera både tvivlande intellektuella och de breda folklagren.

Diskussionen kring upphovsrättslagstiftning handlar inte bara om huruvida man ska få ladda ner eller inte. Det är också en fråga om politikens förhållande till ekonomin – om statens, och i förekommande fall Europas, möjlighet att agera överordnat olika särintressen.

Om Europa någonsin ska kunna återta sin plats som världens främsta makt finns det mycket som behöver göras. Våra intellektuella måte sluta underminera fundamentet för en sådan utveckling, och förstå att alternativen börjar ta slut. USA är på väg ut, om det sker under denna kris eller under nästa är av mindre betydelse. Därefter verkar valet stå mellan Kina och Ryssland, om vi inte ponerar att en politiserad form av Islam klarar av att skapa någon form av politiskt maktblock. Att någon av dessa två, eller tre, makter skulle visa något som helst intresse för att kopiera den europeiska etnomasochismen är ganska osannolikt, givet att de kunnat se vilket fiasko den självbild Europa påtagit sig sedan 1945 varit. En värld dominerad av någon annan makt än Europa är en värld där varje föreställning om ens nominell jämbördighet nationer och folk emellan kommer att försvinna ännu mer än de gjort under den amerikaniserade globalismen. Det är en värld där den identitära tanken på etnopluralism knappast kommer att te sig särskilt ”rasistisk” längre.

Det vore knappast omöjligt att åstadkomma en förändring – Europa ligger fortfarande långt fram inom teknologiska och ekonomiska fält, och har ett gott underlag för en militär vars mål är att försvara kontinenten och hävda dess och dess folks intressen (i motsats till att agera lydhjon åt ”västlig” globalism). Gemensam armé och gemensam valuta är inte nödvändigtvis något som behöver innebära någon utslätning av de enskilda nationernas enorma och vackra kulturarv – en europeisk union skulle mycket väl kunna vara fundamentet till en europeisk och i förlängningen global pånyttfödelse efter de senaste sextio årens expanderande demokratisk-konsumtionsorienterade världsdiktatur.

Men hur ska det gå till, när Europa inte ens klarar av att hävda politisk autonomi från ekonomiska särintressen? Hur ska något konstruktivt kunna ske om det är ”telekomjättar” och globala företag, orienterade runt ett överstatligt vinstintresse (vilket i sig är tillräckligt för att separera dem från både statens och folkets intressen – alla etniska intressen åsido) som sätter agendan? Alldeles nyss tycks det som att ett av de bisarraste försöken på länge att göra just detta stoppats, men det är av underordnad betydelse. Att man överhuvudtaget övervägt det ”franska” projektet att stänga av folk från internettillgång efter tre ”illegala nedladdningar” visar i vilken svag position den politiska makten i Europa befinner sig. Det strider så uppenbart mot allt vad folkvett heter att man häpnar. Inte för att det straffar upphovsrättsbrott; det kan man tycka vad man vill om också, men för närvarande är sådana brott straffbara, och då kommer det att finnas påföljder tills någon ändrar lagen. Däremot är det uppenbart perverst att avlägsna rätten att använda ett visst kommunikationsmedel, så länge det inte handlar om någon som dömts för brott och sitter i fängelse. Sedan när blir fria medborgare fråntagna sin telefon om de ”tre gånger” använt den till att begå brott? Och sedan när skulle privata företag ha rätt att fatta den typen av beslut? Det är så imbecillt att till och med härdade cyniker och extremister som undertecknad häpnar.

Än viktigare: det strider så uppenbart mot till och med de fattiga principer som våra politiker normalt trots allt brukar idas försöka upprätthålla att det aldrig skulle ha förts fram som förslag av en autonom politisk enhet. När det trots allt tagits upp till diskussion visar det med all önsvärd tydlighet att den politiska makten i EU (precis som i våra enskilda nationer – jfr den så kallade ”IPRED-lagen”) har ett osunt lydnadsförhållande till globala ekonomiska intressen. Och så länge det är fallet blir inga barn gjorda, så mycket är klart.

Att hålla sig till saken när man pratar om något är viktigt, och kanske ännu viktigare när man tänker på något. För många är det dock precis tvärtom – för att slippa tänka på sina egna brister väljer man att byta spår fullständigt.

I

När folk pratar om en sak, bör man hålla sig till den saken. Det hör till god ton, och är en förutsättning för ett konstruktivt samtal. Det finns ett flertal så kallade ”argumentationsfel” som tar upp brott mot denna regel, där det vanligaste kallas ad hominem – att ge sig på personen man diskuterar med istället för frågan. Det anses allmänt vara ett fult sätt att vinna argumentationen, och är i varje fall ologiskt. I politiska sammanhang ser vi lite nu och då ett annat beteende, som har mer att göra med att undkomma vissa typer av påståenden än med verklig argumentation. Det handlar om ämnesbytet.

Den här metoden har som sagt inte mycket att göra med vanliga argumentationsfel, och handlar mer om att skydda sina egna åsikter genom att undvika ifrågasättanden. För att kunna använda metoden måste man antingen ha hyfsad kontroll över diskussionens ramar, eller vara beredd att när som helst sluta lyssna på den man pratar med. När metoden används medialt är det för att undvika att prata om jobbiga ämnen. Ofta döljer man också att det är fråga om ett ämnesbyte genom att låtsas att det handlar om verkliga orsakssamband.

I Sverige har exempelvis frågan om invandrares brottslighet i stort sett aldrig diskuterats förutsättningslöst offentligt, och aldrig som ett problem i sig. Minsta antydan om att vissa typer av kriminella beteenden sammanhänger med en viss etnicitet bemöts, om inte med totalt förnekande, så i alla fall med ett ”ja, men”. Sedan följer hela den vanliga apologin, som aldrig handlar om brottsoffer eller situationen i svenska förorter, utan om ekonomisk eftersatthet, diskriminering och hela batteriet av ”förklaringsmodeller” vars effektivitet när det kommer till att lösa problem av den här typen är och alltid varit obefintlig. Det är precis som om frågan skulle försvinna om man pratar om något annat – något högtflygande ”strukturellt” som kan åtgärdas någon gång i framtiden. Bara vi får borgerlig/socialdemokratisk regering nästa gång. Bara ”vi” slutar vara ”intoleranta”. Vad som helst kan duga, bara det inte finns här och nu och kan tillämpas på något sätt. Det centrala är att sluta tala om brottslingarna och brotten, och istället flytta över fokus på den svenska befolkningen och det svenska samhället. Det är ett illa dolt ämnesbyte. 

II

I analysen av konflikter skönjer man ganska snabbt samma tendens, inte minst i den mellan Israel och Palestina. Detta torde vara den konflikt där bägge sidor av sympatisörer är mest extrema i sin ovilja att stanna vid ursprungsfrågan överhuvudtaget, om man så bara frågar en enkel fråga. Under ett kort samtal med en ung kvinnlig palestinavän som stödde den palestinska motståndskampen (vilket jag får säga mig göra också), frågade jag om hon inte kunde se det problematiska med självmordsbomber riktade mot civila. Jag kommer inte ihåg om hon ens orkade inleda med ett ”ja, men” innan hon började presentera en lista på israeliska övergrepp jag redan kände till, men att försöka återgå till ursprungsämnet var förstås dödfött. Så kallade ”Israelvänner” brukar vanligen vara snäppet värre på den här punkten – vem som än försökte ifrågasätta förra Gazainvasionen med sina över tusen döda palestinier torde ha fått höra en ändlös tirad om Hamas antisemitism, och ändlösa raketangrepp mot oskyldiga (om än i stort sett helt oskadda) judar. Minsta lilla fundering kring om det verkligen blir helt acceptabelt att spränga ihjäl sextonhundra personer och slå sönder infrastrukturen för några miljoner människor på grund av antisemitism och vad som i praktiken närmast kan beskrivas som fyrverkeripjäser uteblev. En annan populär variant var naturligtvis det vanliga: debatten är ensidig i Sverige, Israelvänner får inte komma till tals på samma sätt som palestinavänner. Det kanske stämmer, men det har liksom inte med saken att göra.

I politisk och historisk diskussion hamnar man ofta i samma sits. Fråga någon om Englands terrorbombningar vid slutet av andra världskriget, och de kommer att mumla om att nog allt berodde på viss förståelig hämndlystnad mot tyskarna, trots att Englands strategi att bomba både militära mål och civilbefolkning var fastslagen långt före krigsutbrottet (urspungligen var tanken att slippa sända marktrupp överhuvudtaget, och bryta fiendens motstånd enbart genom bombningar). I vissa fall har det hela övergått i rent dubbeltänk – fundera lite på den då och då uppblossande diskussionen kring Finlands samarbete med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen. Sällan ifrågasätts de västallierades uttryckliga allians med Stalin – under alla förhållanden en värre folkmördare än Hitler. Och skulle man ta upp den saken kan man vara ganska säker på att ämnet snabbt skulle glida iväg mot att handla om tyska koncentrationsläger och judeförföljelser, snarare än om KOMINTERNs massiva terror- och svältapparat. ”Varför samarbetade man med Europas värste folkmördare genom tiderna?” ”Ja, men…”

Offer för Katynmassakern. ”Ja, men…”

 III

Nu råder det förstås verkligen ingen brist på den här typen av tänkande på den nationalistiska kanten. Hitlerromantiken lever och frodas hos vissa, och minsta ifrågasättande av tysk behandling av olika folkgrupper orsakar omedelbart ryggradsbetingade utläggningar om judarnas roll bakom kommunismen och på Wall-Street. Alternativt kan frågorna börja ställas om man ”gått på massmediernas propaganda, som syftar till att baktala Hitler”. Ordinarie massmedia har en barnslig bild av Andra Världskriget som någon sorts hjältemodig kamp mot ondskan (vilket är märkligt, eftersom det annars brukar heta att ”krig har inga vinnare, bara förlorare”), men man kan hitta lika överdrivna, inte sällan mer överdrivna, varianter på andra sidan. Jag vet inte av någon folkpartist med Winston Churchill på väggen. Förutsättningen för att förhålla sig på detta ensidiga sätt till ett krig är att man nonchalerar allt den sida man sympatiserar med gjort fel, och fokuserar enbart på allt den andra sidan gjort fel..

Historia är dock historia och har egentligen mindre med saken att göra. Men ämnesbytandet dyker upp igen i mycket senare politisk aktivism, och det är där det verkliga problemet börjar skymta. En gruppering som saknar självkritik är en synnerligen farlig gruppering, eftersom den i förlängningen kan göra vad som helst, inte minst förlora de väsentliga målen ur sikte. Tolerans mot asocialt och brutalt beteende är den politiska ”extremismens” värsta fiende och största problem, och för att slippa ta tag i den biten har ämnesbytet varit en populär metod i åtskilliga fall. För något tag sedan skrev jag om en familj syndikalister som fått bensin i brevlådan. Sedan dess har jag visserligen fått reda på att detta är ett ganska vanligt sätt att skaffa skyddade personuppgifter, men det förändrar inte något i princip. Märkliga och politiskt-strategiskt helt poänglösa våldshandlingar har präglat förhållandet mellan svensk vänster och höger ganska länge nu, och även om det rör sig om något hundratal personer på varje sida som aktivt ägnar sig åt det, tenderar diskussionen kring det att passa in i diskussionen ovan, med ungefär samma jargong. ”Kan man verkligen misshandla småtjejer” ”Kampen kan inte tyngas ner av moraliska hänsyn, de svinen har ju gjort så typ tusen gånger.” Det är ändå inte bra att misshandla småtjejer. Att försöka ursäkta sina egna vidriga handlingar med att jordens avskum ägnar sig åt dem är inte hållbart, och såvida man inte själv hör till samma kategori har man än en gång gjort sig skyldig till ämnesbyte.

 IV

Därmed inte sagt att det finns många tillfälllen där det faktiskt finns en koppling mellan det man själv gör och det någon annan gör. Kommer någon fram och sparkar din gravida flickvän i magen står det dig helt och hållet fritt att skära halsen av honom där och då – jag kommer inte att anklaga dig för ”ämnesbyte”. Problemet är när någon misshandlar en person som menas tillhöra den ena eller andra falangen, och sedan motiverar det med att ”den sortens person” faktiskt misshandlat en vän, eller vad det nu kan vara. Det är ett beteende som ytterst sällan kan vara konstruktivt, och som främst tjänar till att alienera (och hjälpa till med rekryteringen till ”motståndarlaget”).

Ännu värre, faktiskt, är om man låter den här typen av tänkande leta sig in i ideologin – där kan man börja hamna i de motbjudande fantasier om folkmord och globala utrotningskampanjer mot diverse folkslag som med jämna mellanrum florerat på den ”yttersta högerkanten”. Givetvis understödda av att man pratar om något annat än själva fenomenet att slakta kvinnor och barn (alla som vill kan ta en andra titt i Turner Diaries och fascineras av att de olika massavrättningssekvenserna helt saknar beskrivningar av dödande av spädbarn). Gör man det har man förstås för det första gjort det omöjligt att nå framgång, och för det andra gjort det icke-önskvärt att man överhuvudtaget skulle nå framgång. Och det har skett genom att man bytt ämne.

 V

Men trots att det är viktigt att ha just ämnesbytestänkande i bakhuvudet vid självkritik, är det förstås inte där det stora problemet för alla de nationalister och identitärer, som aldrig haft något intresse för några massakrer, ligger. Tvärtom är det hur denna metod används av de personer vi försöker nå ut till för att nonchalera våra synpunkter. Som en följd av inlärt beteende sker ämnesbytet som en pavlovsk reaktion, inte bara när någon annan kommer med ett påstående, utan till och med när man själv börjar tänka i fula banor.

Folk  som ägnar sig åt att byta ämne – i huvudet eller i diskussioner – i tillräckligt hög utsträckning blir nästan omöjliga att nå fram till, eftersom det inte bara handlar om argumentation, utan om ett sätt att tänka, eller kanske snarare att inte tänka. Det handlar om att associera vissa förhållanden direkt till något som kan motverka att man börjar ifrågasätta hur man resonerar kring vissa frågor. Alla gör det i någon utsträckning, en del gör det mer än andra. Tricket för vår del, när vi väl gjort oss av med vår egen tendens att göra samma sak, blir att hitta vägar att få andra att lägga av. Och faktiskt lyssna på vad man säger.