Solguru

Hysterin kring Sverigedemokraternas riksdagsinträde, och därmed påföljande klappjakt på allt vad ”extremhöger” heter, har i viss mån börjat dämpas. Samtidigt märker man hur många, inte minst journalister och politiker, allt mer börjat förlora kontakten med verkligheten. Det är inte bara ett problem för SD, utan för oss allihop.

Bland folk i gemen, inte minst bland de som snabbast ryckts med i skräcken för Sverigedemokraterna, börjar den svartvita bilden snabbt nyanseras. I dagsläget känner alla en sverigedemokratisk väljare, vare sig de vill eller inte. Bland folk som inte är besatta av politisk-ideologisk nit som går bortom all vett och sans är det något man då får lära sig att leva med, även om man själv är av avvikande uppfattning.

Inom svensk media- och politikerelit, liksom inom vissa andra elityrkesgrupper, fungerar det dock inte på det viset. Här är det ”sjukt” att tänka sig att någon man känner röstat i den riktningen – det är upprörande intill fradgetuggande. Man kan bara inte förstå, man hotar att ta bort folk från Facebook om de haft mage att lägga fel lapp i valurnan, man samlas över kaffet och ojar sig över hur det kan ha gått så fel. Man har knappt några förklaringsmodeller – det blir lite missnöjesröstförklaringar varvat med det sedvanliga gormandet om rasism och främlingsfientlighet.

Det enda rimliga sättet att tolka det hela är som följden av av ett slags sektmentalitet. En konkret genomgång av Sverigedemokraternas politik motiverar helt enkelt inte de galna reaktionerna, ens för en ganska rejält vänstervriden person. Att begränsa invandringen, förespråka viss positiv särstatus för kärnfamiljen och bedriva en halvt liberal, halvt socialdemokratisk folkhemspolitik är inte nazism, det är överhuvudtaget inte extremism. Inte ens den mest pessimistiska tolkning av Sverigedemokraternas ambitioner ger för handen att deras framgångar kommer att leda till arméer av SA-inspirerade skinnbollar som pryglar upp sina fiender, än mindre Auschwitz.

Det oroväckande är naturligtvis att högutbildade människor rimligen inte heller kan tro det. I den mån det överhuvudtaget finns intelligenta, något så när rationella, människor i den gråtande, gapande hop som fortfarande rasar över valresultatet, handlar det alltså om människor som hatar Sverigedemokraternas politik för vad den är, inte bara vad man kan fantisera ihop att den är. Det innebär alltså att en syn på könsroller som fortfarande delas av två tredjedelar av jordens befolkning, om inte mer, är så vidrig att den motiverar vansinnesmobbning. Det innebär att en invandringspolitik som åtminstone teoretiskt sett skulle kunna vara realistisk är så oetisk att man överhuvudtaget inte kan diskutera den (eller, det beror på vad man menar med diskutera). Det innebär att ett ganska försiktigt kulturkonservativt ifrågasättande av ett finkulturliv som är fullständigt bankrutt är så upprörande att man inte ens kan försöka förstå poängen med det.

Allt ovanstående är bara knäppt. Sverigedemokraterna kan helt enkelt inte ses som extrema på egna meriter – bara en person som är rabiat kulturradikal och vänsterextrem, alternativt kraftigt påverkad av implicita former av sådan ideologi, kan se ”extremism” i SD:s program och framtoning.

I linje med detta ser vi nu, som en parantes, att Rebecka Edgren Aldén, författare till Skriet från Kärnfamiljen, slutligen fått tummen ur och bemött kritiken hon fått för att ha efterlyst AFA-aktivister för att få hjälp med en kartläggning av en sverigedemokrat. Hennes försvar är ett brev från en anonym journalist, som förklarar att det minsann var hon som ville ha hjälp av AFA med kartläggningen ”eftersom jag har uppgifter om att denna sverigedemokrat ägnar en del energi åt att kartlägga vänsteraktivister, så tog jag för troligt att de även har bra koll på honom.” Exakt varför Aldéns twitter skulle vara det bästa sättet att skapa en sådan kontakt vet jag inte riktigt; det enda positiva med det är i alla fall att vi vet att åtminstone en journalist i Sverige inte har egen direktlina till Expo och andra hobbysäkerhetstjänster med tillhörande AFA-svans. För Aldén och hennes kollega har i varje fall inget märkligt skett; försvaret är bara en upprepning av vad som redan sagts, kombinerat med gnäll om hur hemskt internet behandlar henne. Välkommen till klubben.

Det är som om de här människorna bor i en knäpp bubbla, där vanligt folkvett inte längre existerar. Som om utläggningen ovan – där journalisten uttryckligen tillstår att hon ägnat sig åt att kartlägga en Stockholms-SDare och velat använda ett kriminellt gäng vars enda mål är att misshandla människor av samma typ som målet för kartläggningen – på något sätt skulle göra saken bättre? Det går inte att ta till sig att det sticker i ögonen på folk att journalister bedriver aktivistisk journalistik riktad mot SD, med det genomgående målet att få folk sparkade eller uteslutna ur partiet, och gör detta i öppet samarbete med organisationer vars mål är att hota och skrämma samma partis företrädare till tystnad.

Det hela är, som så ofta annars när svenska journalister konfronterar ”rasismen,” ett uttryck för ett ”vi och dem”-tänkande som har mer gemensamt med paranoid, individgeneraliserande rasism än med någon som helst typ av seriös analys. Självinsikten är borta med vinden, och det faktum att Aldén och hennes hemliga journalistvän garanterat har, eller vid förfrågan skulle få, fullt stöd av alla sina vänner, och alla redaktioner, i landet stärker känslan av obehag. Den tredje statsmaktens representanter framstår återigen allt mer som medlemmar av en konstig liten sekt, som på något vis rekryterat merparten av politiker- och journalistkåren.

En sekt vars makt över diskursen måste brytas, inte bara eller ens främst för Sverigedemokraternas skull, utan för att vi inte ska behöva leva i ett land styrt av dumskallar och hysterikor.

Solguru avslutar idag sviten om cirkusen kring Sverigedemokraterna genom att ta en titt på de två mest befängda inläggen i debatten, och föra ett kort resonemang utifrån ett av dem.

Fler än tre inlägg om Jimmy Åkesson, SD och medias reaktioner på dem tänker jag inte producera, så det här får bli det avslutande. I grund och botten är det förstås onödigt att beröra saken alls – tänkande människor är inte överraskade av den mediala hysterin, om än kanske lite lätt förvånade över intensiteten. Icke tänkande människor är förstås redan igång med att ”bekämpa rasismen” lite hårdare än vanligt, tills någon lämplig dokukändis visar brösten i TV nästa gång och tar med sig det folkliga engagemanget dit. Det är inte så mycket mer att orera om, men jag tänker göra det i alla fall.

Förste man till rakning: Hedi Bel Habib
Till att börja med tänkte jag att vi helt enkelt skulle ta och luta oss tillbaka, och betrakta två komiska skräckexempel. Här kan vi se hur lågt nivån hunnit sjunka i debatten – hittills. Föga förvånande kommer bägge de av följande berörda byfånarna från universitetsvärlden.

Det absolut roligaste inlägget, som faktiskt fick även en härdad cyniker som undertecknad att sätta morgonkaffet i halsen under högljudda skrattattacker, måste vara Hedi Bel Habib’s storverk Även samerna är med på SD:s lista över oönskade ”raser”. Observera till att börja med citationstecknet kring ”raser” – som om begreppet någonsin använts av Sverigedemokraterna. Sedan kommer en synnerligen skruvad historia där Sverigedemokraternas uppfattning om att ett etniskt homogent Sverige är omöjligt, på något sätt tolkas om till att de vill deportera samerna. Det är magnifik humor – storartad komik. Dessvärre är herr Habib tydligen fil. dr. i antropologi och psykologi, så för all världens universitet är det väl snarare en tragedi det handlar om. Läs och njut, i alla fall, ett gott skratt har ingen dött av.

Praktisk filosof lever upp till ämnets rykte
En professor i låtsasämnet praktisk filosofi väljer att hålla sig till mer konventionella klichéer. SD och islamister mer lika än olika heter Per Bauhns tröttsamma utläggning, som trots farsartade inslag inte är lika rolig som Habibs.  Bland hans slutsatser och argument finner vi bland annat tankekrumbukten, att eftersom en extremt marginaliserad grupp ”nazister” demonstrerat tillsammans med Mohamed Omar och ett antal exiliranier, syns ett tydligt exempel på hur extremistgrupper hänger ihop. Denna väv av samband syns även när dylika grupper bekämpar varandra. Hur ska vi extremister kunna undgå att ”bekräfta” varandra och alla andra som inte bor i Bauhns demokratiska universitetsbubbla? Och vad har det hela att göra med Sverigedemokraterna, som definitivt inte demonstrerat med några islamonazister, och inte med den bästa och rödaste vilja i världen kan beskrivas som ”extremister”?

Det övriga resonemanget är så okunnigt att det nästan är imponerande - på vilket sätt de kommunister, Shah-sympatisörer och Folkets Mujahedin-anhängare som demonstrerade mot Omar ”försvarade demokratins värden där och då mot islamistisk intolerans” övergår i alla fall mitt förstånd. Den gode professorn avslutar med att ”all identitetspolitik är fördummande”, vilket får en att undra vilken politik han själv ägnat sig åt, och får bli utgångspunkten för resten av den här texten.

Politik är identitetspolitik, punkt slut.
Vad folk som Bauhn inte begriper, är att det inte finns någon politik som inte är ”identitetspolitik” – det finns mer eller mindre effektiva identiteter och mer eller mindre effektiva sätt att göra politik av dem. Alla som ägnar sig åt politik gör det utefter vissa bestämda intressen, efter vissa bestämda mönster. Visserligen kan en identitet göras mer eller mindre avhängig övergripande principer – men om de principerna fullständigt förnekar den omgivande verkligheten blir de till slut odugliga, lögnaktiga och förvirrade. Det enda som skiljer etnisk identitetspolitik från Bauhns egna politiska skriverier är att etnopolitik tar hänsyn till, eller försöker ta hänsyn till, oerhört mycket mer av människan än en rent abstrakt individ som inte existerar, aldrig har existerat och aldrig kan existera. Bauhns individ saknar språk, kulturmönster, utseende och med andra gemensamma drag och intressen. Etnopolitikens individ är en individ som finns på riktigt – som vid sidan av personliga intressen också har kollektiva intressen utöver att förinta andra människors kollektiva identiteter.

Bauhn tror på att hans uppfattning om ”demokratins principer” och ”individer” på något sätt är universell och kan ersätta alla andra aspekter av mänskligt handlande (att allt avvikande rent konkret måste underordnas hans egna idéer, eller utplånas, låtsas han inte om, förstås). Han tror att ett pseudoreligiöst mässande om tolerans och individer i sig kan upphäva andra identiteter och motsättningar, och begriper inte att hur man talar, hur man hälsar, hur man rör sig, hur man ser ut och vilken bakgrund man har, har överlägset mycket större betydelse för möjligheten att få kollektiv av typen samhällen, nationer eller för den delen kamratkretsar att fungera. Han tror på allvar att han representerar en objektiv kultur, isolerad från hela den sociala verkligheten, och att juridiska former och ”rättigheter” är fundamentet på vilket mänskligheten vilar. Marxister må vara primitiva med sina enfaktorsförklaringar, men de begriper i alla fall att det inte räcker med att kalla en lampa för en spik för att det ska gå att snickra ihop brädor med den.

Andras okunskap är egen styrka
Bauhn fattar inte att hans förakt för vissa ”extremister” och fullständiga okunskap om andra, är en del i ett identitetsmönster i sig. Hade han haft åtminstone någon intellektuell hederlighet och/eller kapacitet hade han förstås begripit att hans egen artikel – där han buntar ihop sverigedemokrater, islamister och nazister i en salig röra – i sig skapar ett ”vi och dem”. Med den skillnaden att det ”vi” Bauhn tillhör är fiktivt – en ideologisk konstruktion utmärkt av vissa dogmatiska utsagor och sociala koder, ett ”vi” vilket ytterst få människor egentligen tillhör (vem kan egentligen totalt nonchalera alla andra, och på så vis uppnå frigörelse från” fördomar” och ”vi- och dem-tänkande?). Det går liksom inte in att han representerar vissa ideologiska intressen, som strider markant mot många (om inte alla) andras, och att det inte räcker med att hänga sig fast vid ett universalistiskt självbedrägeri för att komma undan detta.

Fördelen är förstås att den ideologi och kultur Bauhn representerar har förlorat all förmåga till självkritik – på samma sätt som vänstern fortsätter analysera samhällets ”maktstrukturer” utan att ens snegla på den massiva statliga-massmediala antirasismen som ens en minimal faktor för maktutövning och ideologiproduktion, blir filosofiprofessorer som försöker uttala sig i Mänsklighetens och Demokratins namn till slut bara trötta parodier på sig själva. Och det är först när det blir uppenbart vi kan börja ställa de riktiga frågorna, och komma med de riktiga svaren.

Litet tillägg (16:45): Eftersom jag lovat att inte skriva fler inlägg om den här saken lägger jag helt enkelt till den här notisen i slutet av detta. Här har jag nämligen upptäckt att man kan få se ett TV-inslag som visar exakt hur långt idioterna vi har vid makten i det här landet är beredda att gå för att säkerställa att nästa generation blir lika befängd som den föregående – politisk uppfostran för småbarn. Politiskt Inkorrekt har även tagit fram lite information om vilka kändisar som figurerar i sändningen. Imponerande att få med både Anas Khalifa och Yassin Ali i ett och samma propagandareportage när målet är att motverka smutskastning av Islam. SVT får hoppas att svenska barn inte hängt med i den svenska nyhetsströmmen på sistone.

Jimmie Åkesson har skrivit en upprörande och förkastlig debattartikel i Aftonbladet, och reaktionerna har kommit som brev på posten. Samtliga tidningar har gått ut och fördömt texten och Sverigedemokraterna. Ömsom jublar man över att de nu avslöjat sig själva, ömsom rasar man över det vidriga innehållet.

Man vet inte till sig av ilska över tilltaget. Åkesson är en ny Hitler, en djävulsgestalt, Darth Vader. Lämnar man det temat diskuterar man istället deras valstrategi som om de vore en fientlig här. Ett enda påstående är dock återkommande: Jimmie Åkesson har fel. Han har så fel att det inte ens är värt att diskutera ämnet, så fel att det bara är att publicera barocka kommentarer från de mest partiska ”experterna” landet har att bjuda på och sedan anse hans artikel vederlagd. Så fel att hela diskussionen ska handla om honom och hans parti som patologiskt fenomen, aldrig om sakfrågorna han tar upp.

Därför ber jag er nu föreställa er att Åkesson hade skrivit något annat än att Islam är ett problem, eller åtminstone ett potentiellt problem, i Sverige:
”Judar äter enbart pistaschnötter. Det hotar vår nyfunna svenska möjlighet att äta nyttigare snacks i TV-soffan.”
”Somalierna uppfann atombomben och använde den mot Pearl Harbor.”
”Mona Sahlin kallar sig feminist men brevväxlar med Hagamannen.”
”Göran Persson blir statsminister i nästa regering – oavsett vilket block som vinner.”
”Forum för levande historia tänker gå ut med en informationskampanj om demokratins brott.”

Hur hade reaktionerna sett ut då? Likadana? Eller hade man helt sonika lutat sig tillbaka med ett småleende, och sett Sverigedemokraternas opinionssiffror kollapsa? Naturligtvis hade man gjort det senare. Upprördheten över Åkessons artikel har att göra med att den i allt väsentligt stämmer, felaktigheter och överdrifter ligger på precis samma nivå som i alla andra debattartiklar av samma typ. Det här vet man. Hade Åkesson istället valt pistaschhebréer eller profetior om Göran Perssons fortsatta roll i svensk politik hade artikeln tagit död på sig själv.

Den hade inte lett till hysteriska fördömanden av den typ som nu fyller samtliga svenska tidningar, och har engagerat hela den politiska makteliten. Den hade inte lett till att VD:n för Islamic Center, väl medveten om nordeuropéers osunda fixering vid Andra Världskriget, i princip försöker framställa sig själv som förintelseöverlevare genom att referera till sin familjs öden i Montenegro (som om det hade det allra minsta med det här ämnet att göra).
Den hade helt enkelt fått stå där i all sin absurditet.

Vän av ordning invänder nu att föreställningar om muslimer bygger på förefintliga fördomar, och därför är farliga, även om de i princip är lika verklighetsfrämmande som nöthamstrande israelieter. Problemet är ju, att om fördomar verkligen är totalt ogrundade är det naturligtvis lika farligt att påstå vad som helst om vem som helst, om det inte är rent skönmålande. Eftersom folk tydligen tror på vadhelst man fabulerar ihop, så länge det är fördomar. Så länge de ”känner sig hotade” och ”rädda” och är ”okunniga” – så länge de ”socioekonomiska klyftorna består”. Ytterligare en invändning blir förstås att just fördomar mot Islam, trots att de alltid är fel och absurda, har djupare rötter i Västerländsk kultur. Och då inte på grund av Konstantinopel, ockupationen av Spanien eller helt enkelt våldet och den sociala oro den nuvarande invandringspolitiken för med sig, utan på grund av kvardröjande kolonialism, rasism, människoförakt och bristande socialism. Fragment av Dödsstjärnan från vilka svenska folket tydligen aldrig kan frigöra sig.

Men tar någon som faktiskt kan något sådant trams på allvar längre? Åkesson har inte rätt i allt, men i jämförelse med svensk media och politikerelit är han sakligheten inkarnerad. Och okunskap och hatkampanjer kan inte göra så mycket åt den saken.

- Huset brinner! Det har fallit ner bjälkar i huvudet på barnen, och alla böcker har brunnit upp!
- Vänta, älskling, jag ska kolla i Aftonbladet.
- Skynda dig! Hämta vatten!
- Stopp och belägg, älskling. Här står att det bara fallit en bjälke i huvudet på ett barn, och att det finns kvar minst 20-30 böcker. Vidare finns det belägg för att det brann i ett hörn redan på 60-talet, och att det inte finns några kvantitativa studier från vårt kvarter som kan visa att huset verkligen brinner ner, eller att det ens är problematiskt om huset brinner ner.
- Ok, jag slår på TV:n då.

Kanske är det så Aftonbladet hoppas att väljarna och svenska folket ska reagera på den hysteriska hetskampanj man dragit igång mot  Jimmie Åkessons debattartikel om Islam och invandring. Tidningarna bjuder över varandra i ren hysteri, politikerna hakar på som de lydhjon de är.

Sveriges i särklass mest korkade kvällstidning har vidare gjort en lista över olika ”felaktiga” och ”överdrivna” saker Åkesson sagt, och därefter har man intervjuat diverse experter som menas passa till respektive ämne. Det är oerhört dåligt, till och med för att vara Aftonbladet. Poängen är att överväldiga, att skrämma och att kväva vidare debatt. Folk ska känna att Åkesson är motbevisad på varje punkt, fast någon egentlig bevisföring är det förstås överhuvudtaget inte fråga om. Givetvis gäller detsamma Åkessons debattartikel – en stundtals tendentiös historia som fokuserar alldeles för mycket på religionen Islam och alldeles för lite på den myriad av motsättningar, kulturkrockar och identitetsdödande social oordning som det mångetniska samhället – Islam helt åsido – orsakar. Men att en debattartikel hårdrar, förenklar och uttrycker sig rakt på sak är inget ovanligt – det hör till formatet – och Aftonbladets fullständigt bisarra behandling av den förtjänar en nogrann genomgång. Först Jimmie Åkessons påstående, sedan Aftonbladets svar, slutligen min kommentar. Det blir tjatigt, men det är nästan värt det.

Islam skiljer sig från kristendomen på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på våldsanvändning.
FEL. –Det där är helt fel, hela skalan av åsikter finns inom båda religionerna, säger Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi
Kommentar: Jan Hjärpe, som verkligen kommit in från kylan numera, mumlar i skägget och struntar medvetet i centrala principer inom Islam. ”Det lägre heliga kriget” – Jihad bil Saif – är en religiös plikt inom Islam, som går ut på att utsträcka den islamiska staten så långt som möjligt. Att ”hela skalan av åsikter finns inom bägge religionerna” är sannolikt sant – det finns som bekant alla typer och sorter här i världen – men proportionerna skiljer sig radikalt, och någon direkt motsvarighet till en plikt att utsträcka ett med tron synonymt politiskt rike existerar inte inom kristendomen. Muslimer har att förhålla sig till en maning till militant utsträckande av religionen som politisk maktfaktor (en maning som förstås också kan omtolkas till att innebära fredlig migration och politisk kamp för att utbreda Islams välde) på ett sätt som kristna inte har.

Islam och den muslimska världen har aktivt avvisat upplysningen och humanismen.
FEL. –Det stämmer inte, det finns nordafrikanska filosofer som är hängivna upplysningen och humanismen, säger Jan Hjärpe.
Kommentar: Så med andra ord var sydafrika inte grundat på apartheid, eftersom det fanns många vita som motsatte sig systemet? Nu har jag ingen som helst ambition att försvara ”upplysningen och humanismen”, men Hjärpes svar är direkt löjligt. Ingen – varken Åkesson eller någon annan – kan rimligen uttala sig om varenda nordafrikan, däremot går det bättre om Islam som struktur och de förhållanden som råder i en god andel av de muslimska länderna. Har Hjärpe glömt hur mycket hans akademiska sfär, humanioran, älskar att tala om strukturer som ”rasismen” och ”patriarkatet”, eller hur står det till, egentligen? Ett talande och representativt svar i alla fall, eftersom det är så  uppenbart innehållslöst.

Islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam.
FEL. –Det finns inga som helst belägg för detta. Majoriteten av Sveriges muslimer har påverkats av det svenska samhället, säger Aje Carlbom, socialantropolog som forskar om mångkulturalism och islamism.
Kommentar: Brist på belägg gör inte något ”fel”, vilket till och med en socialantropolog borde begripa. Jag förstår att grundläggande logik inte ingår i genus- och mångkulturstudier, men någon hejd får det vara. ”Majoriteten av Sveriges muslimer har påverkats av det svenska samhället” vill man vidare meddela. Ja, konstigt vore det annars. Men det har absolut ingenting att göra med Åkessons påstående. Ingen pratar om hur muslimer påverkats av Sverige, utan om hur Islam påverkats av Sverige och vice versa. Mig veterligen har ingen teologi formulerats för att sammanföra muslimska principer med svensk lagstiftning, däremot har åtskilliga förordningar och regler införts för att anpassa svenska förhållanden efter minoriteters krav. Där har Islam spelat en ganska stor roll. Sedan är det naturligtvis sant att det ensidiga fokuset på Islam flummar bort en stor del av själva huvudfrågan, eftersom motsättningarna mellan svenskar och utomeuropeiska invandrare grundar sig på oerhört mycket mer än muslimsk tro. Det blir dock en annan diskussion.

Utvecklingen kommer att fortsätta på grund av massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen.
FEL. Migrationsverkets statistik över invandringen till Sverige förra året visar att den största gruppen var svenskar som återvände från utlandet. Därefter kommer (i storleksordning): Irak, våra nordiska grannländer, Polen, Somalia, Tyskland, Thailand, Kina, Rumänien och Serbien.
Enligt Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik från 2008 föder svenska kvinnor födda i Sverige i genomsnitt 1,8 barn. De som är födda i Iran och Irak föder i genomsnitt 3 barn.
–I Europa föder människor med bakgrund i muslimska länder i genomsnitt 1,5 barn mer jämfört med infödda européer men det är en siffra som minskar. Vi vet inte hur det kommer se ut i framtiden, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Hur är påståendet fel för att Aje Carlbom inte vet hur det kommer att se ut i framtiden? Om svenskar fortsätter föda för få barn för att ens reproducera den egna befolkningen, och hela tiden upprätthåller en konstant eller växande befolkningsmängd genom invandring från tredje världen kommer svenskarna att försvinna i vilket fall. Oavsett hur många barn invandrare föder eller inte. Det hjälper inte att Carlbom inte vet, eller att det finns tendenser till att antalet barn per muslimsk familj avtar en smula efter några generationer. Det fylls ju om inte annat på utifrån. 2005 växte den muslimska befolkningen i Sverige, Österrike, Italien och Danmark med 7% per år. Svenskarna växte i stort sett inte alls. Det är enkel matematik.

De flesta studier som gjorts visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.
FEL. –Det är taget ur luften. Ingen vet omfattningen. Det finns forskning som visar att det finns en liten procent fundamentalister, men man vet ingenting om gruppen ökar, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Här borde Åkesson givetvis ha tänkt sig för, och kanske framförallt låtit bli att diskutera ”de flesta studier”. Eftersom de flesta studier aldrig någonsin skulle ta i problemet, i varje fall inte i Sverige (vad skulle Jan Hjärpe säga om en student ville utreda det?), blir det förstås inte så många. Men internationellt finns de.

Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.
FEL. –Det han talar om finns, det är inget snack om saken. Men vi vet inte omfattningen och vi vet inte om det ökar eller minskar. Det finns inga stora kvantitativa studier i Sverige om muslimska värderingar, säger Jonas Otterbäck, universitetslektor i religionshistoria.
–Det finns forskning som visar att andra generationens muslimer genomgår en religiös pånyttfödelse där islam blir väldigt viktigt. Därifrån vet man ingenting om någon radikalisering, säger Aje Carlbom.
SD: Känner inte till någon svensk attitydundersökning bland muslimer utan hänvisar till en rad artiklar i svenska tidningar och en hårt kritiserad rapport från terrorexperten Magnus Ranstorp.
Kommentar: Åkesson skriver inte om det ”ökar eller minskar”, vilket än en gång gör att Aftonbladet pratar i nattmössan när de säger att han har ”FEL” med stora bokstäver. Att Ranstorps rapport är ”hårt kritiserad” har vidare ingen bäring på huruvida den är riktig eller inte – hysterin Aftonbladet och sedermera hela det svenska politikeretablissemanget ger uttryck för är tvärtom ett utmärkt exempel på att svenskt debattklimat i de här frågorna är sinnessjukt, vilket givetvis också tar sig uttryck i forskning och framförallt medial reaktion på forskning. Att identitetsskapande genom Islam bland andra och tredje generationens invandrare leder till att man identifierar sig med muslimsk kamp världen över torde knappast vara ägnat att förvåna någon. Forskningen i Sverige är bristfällig – men just det faktum att man undviker att forska i ämnet tyder faktiskt på att man vet ganska bra hur det ligger till – på samma sätt uteblir forskning om i stort sett alla andra ”fördomar” – trots att det rimligen borde ligga i maktens intresse att motbevisa dem.

Islam är Sveriges näst största religion och det kunde ingen ana för tjugo år sedan.
FEL. –Det blev islam redan i slutet på 1960-talet, säger Jan Hjärpe.
Kommentar: Tvivlar på att någon anade det ändå, Hjärpe. Orsaken till att Islam blev näst störst redan på 60-talet var att det inte fanns särskilt många religioner i Sverige (och för att årtalet ska stämma måste man förstås räkna alla former av kristendom som samma religion, vilket vi visserligen i ekumenikens namn antagligen är skyldiga att göra i dagsläget). Det märks att Aftonbladet haft svårt att komma på så mycket att bråka om – till och med om vi struntar i att ingen torde ha känt till att Islam var landets näst största religion 1962, är påståendet närmast att betrakta som ett skrivfel.

Konstnärer som kritiserar eller skojar med islam lever under ständigt dödshot.
–Det fanns en tid då jag fick väldigt många dödshot. Men det är ett minimalt antal svenska konstnärer som råkat ut för det här. Jag känner mig inte hotad i dag, säger konstnären Lars Vilks som tecknade Muhammed som en rondellhund.
Kommentar: Det är också ett minimalt antal svenska konstnärer som skojat med Islam. Reser vi ut i Europa ändras förhållandena snabbt. Sedan finns det förstås ingen reell orsak till att ”skoja med” religioner, men nu håller vi oss till sakpåståendena. Bygger jag en rondellkristus skulle knappast någon ta illa upp, en rondellmuhammed höll på att få Vilks mördad.

Ett tiotal muslimska terrororganisationer har etablerat sig i Sverige.
FEL. Säpo använder sig inte av begreppet ”muslimska terrororganisationer” utan talar om ”våldsbenägen islamism”.
–Vi tycker att det låter mycket med ett tiotal organisationer. Det finns radikala muslimska grupper som begår brott, men det är en mycket liten del. Sverigedemokraterna hänvisar till en artikel från 2001 och det hinner hända mycket på åtta år, säger Patrik Peter, pressekreterare på Säpo.
–Jag känner till fyra islamistiska terrororganisationer i Sverige, som är stämplade av det internationella samfundet, säger Magnus Norell, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Kommentar: Så med andra ord har ett tiotal muslimska terrororganisationer etablerat sig i Sverige före år 2001, men samtliga finns antagligen inte kvar nu (eftersom det ”låter mycket”)? Då är det inte FEL, utan möjligen inte längre LIKA RELEVANT. Sedan har SÄPO bytt namn på dem till ”våldsbenägna islamister”, vilket verkar vara det viktigaste i stycket. Ett bra tips jag kan komma med till säkerhetspolisen är att följa Storbritanniens exempel. Där har man döpt om ”islamistisk terrorism” till ”Anti-Islamic activity”. Det tror jag skulle underlätta Aftonbladets framtida rapportering i frågan, som nyspråk och trams alltid gör för hysteriska propagandaorgan.

Ledande muslimska företrädare har framfört krav på införandet av sharialagar i Sverige.
ÖVERDRIFT. SD hänvisar till Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges muslimska förbund, som krävde införandet av sharialagar inom familjerätten i Sverige. Han kritiserades av flera muslimska ledare för sitt uttalande.
- Det finns en som har gått ut och krävt det, men ledande muslimska företrädare i plural, det vet man inget om, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Enda gången Aftonbladet lyckas förstå vad ordet ”överdrift” ens betyder. Imponerande. Man kan förstås spekulera i om Mahmoud Aldebe gjorde sitt uttalande i tomma luften, utan något som helst stöd, och om kritiken mot honom var grundad i kärlek till svensk sekularism, taktik eller någon sorts kombination. Det ska jag dock låta bli här. En poäng till Aftonbladet, av… Ja, ni kan ju räkna själva.

Svenska landsting använder skattebetalarnas pengar till omskärelse av friska pojkar.
ÖVERDRIFT. –Vi har rekommenderat att landstingen erbjuder omskärelse. Men det handlar om mikroskopiska pengar för landstingen. I de flesta landsting är det inga pengar alls, men det finns några som subventioner patientkostnaden till viss del, säger Göran Stiernstedt, avdelningschef för vård och omsorg på Sveriges kommuner och landsting, SKL.
Kommentar: Här gick det sämre med att förstå vad det betyder när man ”överdriver”. Under förutsättning att en summa, överhuvudtaget, använts till omskärelse är uttalandet helt och hållet riktigt. Om det sedan är ”mikroskopiska” summor är irrelevant. Hade det stått ”enorma”, eller åtminstone ”stora” summor pengar hade det varit en annan femma.

Sverige har flest våldtäkter i Europa och muslimska män är mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna.
FEL. Brottsförebyggande rådet slår fast att det inte går att jämföra på det viset mellan länder.
–Det är helt och hållet fel. Vi har flest antal anmälda våldtäkter i Sverige och det tycker vi är bra. Det är en minmal bråkdel av alla sexualbrott som anmäls till polisen, säger Klara Hradilova Selin, utredare på Brå.
Enligt henne finns heller ingen grund för att muslimska män skulle vara överrepresenterade.
–Jag har inte sett någon undersökning som behandlar det.
SD hänvisar till två rapporter från Brå, en från 1996 och en från 2005. Den överrepresentation som hittades bland utländska män visade sig senare vara för stor.
Kommentar: Sverige har ett uppblåst våldtäktstal på grund av en vid definition av våldtäkter, men att hela skillnaden skulle förklaras av det har förstås inte BRÅ något belägg för. Sedan ljuger Hradilova rakt av när hon hävdar att det ”inte finns något belägg för” att utländska män skulle vara överrepresenterade. När överrepresentationen i tidigare undersökningar skulle ha ”visat sig vara för stor” känner jag inte till – någon uppföljningsundersökning har aldrig gjorts – av vad jag kan döma är det Aftonbladet som tycker att det är fritt fram att fortsätta ljuga när Klara föregått med gott exempel. Ser gärna källa på vad de överhuvudtaget pratar om, dock, om någon sitter på den.

Svenska kommuner överväger införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna.
ÖVERDRIFT. –Det har jag hört talas om någon gång. Man har anpassat simundervisningen för att alla ska lära sig simma och det har man gjort på flera sätt, inte bara genom att dela upp undervisningen, säger Per-Arne Andersson, avdelningschef för lärande och arbetsmarknad på SKL.
Kommentar: Per-Arne Andersson säger alltså att det Åkesson menar bara har övervägts, redan har hänt? Hur i hela friden är Åkessons påstående då en överdrift? Ta tillbaka hon som ljög, det verkade vara smartare.

Frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker erbjuder ritualslaktat kött.
–Halalslaktat kött ingår i vårt centrala sortiment. Vi kallar det inte för ”ritualslaktat”, det antyder att det är något hokuspokus. Det här är en slaktmetod som är väldigt noga kontrollerad, det finns regler för hur det ska gå till, säger Magnus Nelin, presschef på Coop.
Kommentar: Det är ändå, eller faktiskt just därför, rituell slakt. Själva förutsättningen för att något ska kunna kallas ”ritualslakt” är att det sker efter regler som beskriver hur det ska gå till. Annars är det bara slakt, om ens det.

Svenska förskolor slutar att servera fläskkött.
ÖVERDRIFT. –Jag har aldrig hört talas om någon förskola där man slutat helt med fläsk. Men det är ingen kommunal skola som tvingar barn att äta något som de eller föräldrarna inte vill, säger Laina Kämpe, utredare på SKL.
SD hänvisar till Malmö kommun där tre förskolor slutade med fläskkött för att öka kvaliteten på andra maträtter.
Kommentar: Hur kan ett påstående utan kvantitetsinnehåll vara ”överdrivet”? Svenska skolor har gjort det, och man ska vara riktigt korkad om man inte förstår varför de tre skolorna i Malmö gjort som de gjort.

Om nuvarande takt håller i sig kommer den muslimska befolkningen att ha flerdubblats i storlek på några decennier.
FEL. I Sverige registreras inte trostillhörighet vilket gör det omöjligt att kontrollera påståendet. I dag har 38 procent av Malmös befolkning utländsk härkomst. 17 procent är från Asien, Afrika och Östeuropa. 2002 hade 30 procent av Malmös befolkning utländsk härkomst.
– Antalet muslimer kommer att öka, men hur stor ökningen blir kan man inte säga, säger Aje Carlbom.
Kommentar: Om ett påstående är okontrollerbart är det inte ”fel” – hur dumma i huvudet är de på Aftonbladet? Sunt förnuft tyder dessutom på att Åkesson har alldeles rätt – i bästa fall kan man säga att det är ”obevisbart” på grund av att Sverige inte registrerar trostillhörighet. ”Fel” innebär att något är motbevisbart, inte obevisbart på grund av att landet man bor i vägrar undersöka det.

Många av Europas större städer, inklusive Malmö, kommer med största sannolikhet att ha en muslimsk majoritet.
FEL. –Det där är väldigt omtvistat. Man vet ingenting om det. Antalet muslimer blir fler, men därifrån kan man inte dra slutsatsen att de inom några decennier skulle var i majoritet, säger Aje Carlbom.
SD hänvisar till en artikel Financial Times som spekulerar om att den muslimska minoriteten kan bli majoritet.
Kommentar och avslutning: Så, när något är ”omtvistat”, är det automatiskt fel? Då testar vi: jag skulle vilja påstå att det är synnerligen omtvistat huruvida Aftonbladet framställs av människor med ens rudimentär intelligens och moralisk integritet. Tja, där stämde i alla fall principen. Kanske jag, efter att ha lärt mig denna princip om tvistens förmåga att upphäva sakförhållanden, borde ”omtvista” om Aftonbladet verkligen kommer att fortsätta ges ut efter nästa årsskifte, och därmed göra landet och världen en tjänst. Vill man veta något om situationen i Sverige gör man bättre i att läsa Knasen.